snabb förlossning | Vimedbarn - Topplistor för influencers

Förlossningsberättelse: ”Jag födde hemma på köksgolvet”

Förlossningsberättelse: Jag födde hemma på köksgolvet

Ann-Helen Fredrikssons förlossningsberättelse: ”Jag födde hemma på köksgolvet”

”Vi väntade vårat andra barn, denna gång en liten flicka. Vi hade beräknat födelsedatum 19 maj och vi var så förväntansfulla över ännu ett litet mirakel. Jag hade pratat mycket med min barnmorska om att bli igångsatt då vårt första barn Edvin kom endast på 13 minuter när vattnet gick. Jag uppfyllde inte kriterierna för att bli igångsatt, men barnmorskan sa att det bara var att åka in när jag kände något.

Jag hade under några dagar känt lite tryck, och på på måndagen den 8:e hade jag varit in till Örebro med en nära vän. Hon hade Robin på uppringning var i beredskap att köra mig till förlossningen. Hon var mer nervös än mig.”

Läs också: ”Jennie-Lie: Att få barn för tidigt önskar jag ingen”

Oregelbundna värkar

”På torsdagen, den 11:e, vaknade jag cirka klockan 01.30 av att jag hade så fruktansvärt ont i magen. Jag förstod inte varför, var jag bajsnödig? Hade jag sträckt mig i sömnen? Ingenstans fanns tanken på att det kunde vara på gång. Jag låg och vred mig en bra stund, innan tankarna sakta vandrade iväg till att det kanske kunde vara på gång. Jag hade varit så inställd på att gå över denna gång så jag blev förvånad.

Jag klev upp, gick in i badrummet tog två alvedon. jag ställde mig i duschen en bra stund. Det hjälpte inte. Jag klev ur duschen, klädde på mig gick ner. Både Edvin och Robin låg fortfarande och sov.

Väl nere värmde jag riskudden, hällde upp ett glas vatten och bredde två mackor. Jag la mig i soffan och började klocka värkarna. De var på 30 sekunder och kom med 7-15 minuters mellanrum. Inga konstigheter, jag hade otroligt oregelbundna med Edvin också, ända in till krystvärkarna.”

Barnmorskan trodde att det var ett tag kvar

”Klockan 03 ringde jag förlossningen. Jag informerade dem om att jag hade en snabb förlossning sen innan och berättade hur allting var nu. Hon trodde att det var ett tag kvar, tyckte jag lät väldigt lugn och att jag själv skulle känna när det var på gång. Att jag skulle avvakta och försöka vila så mycket som möjligt.

Läs också: ”8 rättigheter du har som gravid”

Klockan 06 var värkarna runt 1 minut långa och kom med mellan 3-7 minuter mellanrum. Edvin skulle till dagis klockan 09 så jag tänkte att vi kunde invänta det och sen åka till förlossningen för en bedömning. Det tog ju tid innan det satte igång med Edvin. Det var när det väl satte igång som det gick undan.

Klockan 07 var jag uppe och värmde riskudden, gick tillbaka till soffan och la mig ner. Det knäppte till i magen och det rann till mellan benen. Jag for upp, tänkte att det inte får komma vatten i soffan. In på toa, ner med byxorna, men inget vatten! ”Det var nog slemproppen, minns jag att jag tänkte. I efterhand vet jag att det var vattnet som gick, men att Alva la sig som en propp för vattnet, så det kom ut när hon kom ut. Sekunden senare var det precis som att jag fick en sumobrottare på vardera höft som hängde sig fast. Sådan tyngd, sådan kraft. Då var jag tvungen att börja andas på riktigt och jag förstod att vi behövde åka.”

”Vi måste ringa 112”

”Jag kravlade mig upp för trappan och tog mig in i sovrummet. Jag sa till Robin att vi måste åka nu. Han tittade lite sömndrucket på mig, i efterhand berättade han att han trodde jag menade dagis. Jag säger igen att vi måste åka NU och att jag går ner och ringer mamma. Då förstod han vart det var vi skulle åka.

Jag tar mig ner för trappan, tar upp telefonen och ringer mamma. Klockan är då 07.10. Min pappa svarar och jag flämtar fram att mamma måste komma. Han undrar lite frågande varför. Jag ber att få tala med mamma, när mamma väl kommer till luren säger jag att hon måste komma nu! När jag säger det för andra gången så förstår hon varför. Vi lägger på och jag vet att hon kommer inom 15 minuter.

Läs också: ”Förlossningsberättelse: Angelica födde med planerat kejsarsnitt”

Jag ringer direkt till förlossningen, klockan är då 07.13. Jag berättar att jag ringde inatt och att jag haft en snabb förlossning sen innan. De sa att de väntat på mitt samtal och att jag var varmt välkommen in.

Vi lägger på, och sekunden senare kommer första krystvärken. Jag får panik! Robin och Edvin kommer ner. Jag tittar på Robin och säger tyst och så samlat jag kan att vi måste ringa 112. Han tittar undrande på mig och frågar varför. Stackarn hade ingen aning om vad jag gjort halva natten. Jag säger att jag har krystvärkar. Han tittar på mig storögt och jag ser hur han samlar sig.”

Kände huvudet

”Jag tar upp telefonen och ringer 112. Klockan är då 07.15. Efter fyra signaler svarar de. ”Hej! Jag heter Ann-Helen och ni måste skicka en ambulans! Jag håller på att föda barn här hemma. Krystvärkarna avlöser varann!”. Jag informerade dem om min adress och hon berättade att en ambulans var påväg ifrån stan. Max 10 minuter tänkte jag, det är max 10 minuter från stan och hit om man åker lagligt. Hon kopplade mig vidare till en sjuksköterska.

Jag minns vårat samtal i vågor. Minns att hon bad mig lägga mig ner, om och om igen. Men jag vägrade, och sa att jag väntade på ambulansen. Jag stod och höll i våran köksö, krystvärkarna kom, jag krystade det allra minsta jag kunde och jag kände hennes huvud. Hela kroppen skrek att hon ville ut, men min rädsla tog överhand. Mina tankar cirkulerade.

”Tänk om Edvin ser min smärta! Tänk om hon inte andas! Tänk om hon fastnar! Tänk om hon har navelsträngen runt halsen! Tänk om hennes hjärtljud går ner, som för storebror!”

Läs också: ”Roliga lekar att göra på en babyshower – 9 tips”

Jag såg min mamma, jag öppnar upp altandörren och larmet går. Vi hade glömt larma av! Jag ropar till henne: ”HON KOMMER!”. Samtidigt kommer Edvin fram och kramar mig och gråter. Han blev rädd när larmet gick, jag sa att det är okej och att mamma bara har lite ont i magen. Mamma berättade att först när hon kom fram till ytterdörren insåg hon vad det faktiskt var jag hade sagt.

Hon klev in och tog Edvin samt våran hund Tyke in till vardagsrummet. Nu kunde jag slappna av och fokusera. Klockan var nu nästan 07.30.”

Huvudet kom ut på en krystvärk

”Jag tittar upp på Robin och säger utmattad ”jag orkar inte mer”. Han frågar om jag vill lägga mig ner, det vill jag. Han tar telefonen och börjar prata med sjuksköterskan som informerar honom om vad han ska hämta. Han var så omtänksam så han hämtade en kudde åt mig.

Jag lägger mig på golvet och säger att nu kommer hon. Robin drar av mig byxorna och trosorna. Min mamma kommer ut, min pappa kom precis och gick in till Edvin. Jag låg och tryckte ihop benen i hopp om att det skulle hålla henne kvar. Mamma särar på benen och ser hjässan och hennes hår. Robin är uppe vid mig, håller mig i handen och stryker mig i pannan.

En krystvärk. Huvudet är ute och hon har navelsträngen runt halsen. Mamma kan som tur är ta bort den. En krystvärk till och hon är ute. Mamma tar emot henne, ger henne till Robin som lägger henne på mig.

Jag hörde henne aldrig skrika, hon kom upp på mig alldeles lila och blå. Men både mamma och Robin hörde henne skrika.
Jag var nog i chock, så hennes första skrik har jag aldrig hört.

Läs också: ”5 råd en nybliven förälder inte ska lyssna på”

Hon är född 07.33, fina mamma tittade på klockan när hon hade tagit emot henne. 2 minuter senare kom ambulansen.
3 stycken var de, det hade tagit dom längre tid att komma till oss då de måste åka och hämta en person till när dom åker på förlossningar. Ganska logiskt, är det två bak i bilen behövs två personal. Ifall vi båda kraschar finns en åt oss var.

Jag låg kvar på köksgolvet, det sattes infarter och de tittade på Alva. Robin fick klippa navelsträngen. De ringde förlossningen och informerade om läget samt vad de behövde ha med och anteckna.

De skulle lyfta mig till båren, jag vägrade. Moderkakan skulle ut. Jag ville se så den var hel. Minuterna senare kom den och allt såg bra ut. Den lades vackert i en Icapåse. Väl på båren gick Robin till Edvin och berättade att han skulle få sova hos mormor och morfar och att vi skulle åka och hämta lillasyster.”

Måste in på operation

”Väl inne på USÖ blev jag inrullad på ett rum och ganska snabbt undersökt. All information de fått av ambulanspersonalen dubbelkollade de med oss. Vi visste inte hur mycket blod jag förlorat eller hur vattnet såg ut. Ganska snabbt inkallades läkare för att undersöka mig, han sa väldigt snabbt att jag måste in på operation och sys.

Vid 11 rullades jag in för operation. Jag hade fått en förlossningsskada grad 3. Alltså hade jag spruckit rejält. De sydde i cirka 45 min. Vidare upp till uppvaket. Robin och Alva kom upp. Jag hade fått en ryggmärgsbedövning så jag var vaken. Runt klockan 15 rullades vi ner till BB-avdelningen och blev varmt mottagna. Vi fick eget rum och allt kändes jättebra. När klockan var runt 18 var jag uppe och gick.

Läs också: ”Barnmorskorna: Skammen kring förlossningsskador MÅSTE bort”

Alva hade dock hög sänka, det var nära att vi blev inlagda på neonatalen för att få antibiotika. Tredje dagen gick den som tur var ned, så det behövdes aldrig. De kan få hög sänka när de blir stressade, vilket hon blev. Hon gick också ned mer än 10%.

Vi fick klartecken från läkaren att åka hem på söndagen, efter 4 dagar på BB. Det var SÅ underbart att få komma hem! Stoltaste Edvin var såklart med & hämtade mamma och lillasyster.

Som ni kanske förstår så var detta en stor chock för mig. Jag mår inte jättebra men jag kämpar på. Varje dag blir bättre, jag får hjälp och framför allt så ser jag på min familj och fylls med glädje! Tänk vad livet kan ge oss.”

Ann-Helen Fredriksson födde barn hemma på köksgolvet

Vill du fortsätta följa Ann-Helen och hennes familj? Missa inte hennes blogg här och hennes instagramkonto @edvinoalva!

Vill du också dela din förlossningsberättelse på Vimedbarn.se? Mejla oss på [email protected]!


Du missar väl inte Vimedbarn.se’s nyhetsbrev?

Det kostar ingenting att prenumerera och du kan när som helst säga upp din prenumeration. Anmäl dig här!

Prenumerera på Vimedbarn.se's nyhetsbrev!




Namn

E-post

Lämna följande fält tomt

Förlossningsberättelse: ”Hann bara vara inskriven i 50 minuter”

Förlossningsberättelse: "Jag hann bara vara på förlossningen i 50 minuter"

Malins första förlossning blev snabb, och drog igång betydligt tidigare än hon förväntat sig. Läs hennes förlossningsberättelse här!

Malin Rankvist Larssons förlossningsberättelse:

På kvällskvisten den 20:e oktober 2015 fick jag ont i ryggen, men för mig var det inget konstigt eftersom jag ofta hade haft ont i ryggen under graviditeten. Dessutom var jag bara i vecka 37+6 och vi hade räknat med att gå över tiden då det var vårt första barn.

Morgonen därpå den 21 oktober kände jag fortfarande av min rygg och jag valde att ta sovmorgon när min man Henrik åkte iväg till jobbet vid klockan åtta. En timme senare gick jag upp för att gå på toaletten, äta frukost och lägga mig i soffan för att stirra på någon tråkig repris på tv:n. Henrik ringde som vanligt vid klockan tio för att försäkra sig om att jag hade ätit och mådde bra, men vi avslutade snabbt samtalet då jag ville vila.

Som så många gånger förut tog jag upp telefonen och googlade på symtom som en graviditet och ryggont kan medföra. Bland många svar jag hittade på olika forum så kunde det röra sig om förvärkar och att de kunde yttra sig flera dagar innan förlossningen skulle sätta igång. Men jag var inte orolig, det var fortfarande två veckor kvar och jag hade inte speciellt ont utan det var mer som en dov värk i svanken.

Trodde det var förvärkar

Min mamma ringde vid klockan 11, jag nämnde att jag misstänkte att jag hade förvärkar. Men vi kom in på andra ämnen som rörde skor jag skulle få ärva av min bortgångna morbror. Då min mor och jag befinner oss cirka 100 mil ifrån varandra så fick jag en rad bilder som jag skulle avgöra mina beslut utifrån och därmed så hade samtalat om mina misstänkte förvärkar runnit ut i sanden.

”Vi måste åka in!”

Vid klockan 12, strax efter avslutat samtal, hoppade jag in i duschen. Jag har tidigare lindrat min värk med en varm dusch men denna gång lindras inte smärtan. Medan vattnet strilade mot min rygg plockar jag fram telefonen och laddade ner en värktimer. Men jag fattade fortfarande inte att det skulle komma en bebis inom de närmsta timmarna. Även om jag hade förstått då så hade jag bara hört historier om långdragna förlossningar över 18 timmar så jag hade inte bråttom.

12.30 så var det som någon hade tryckt om en på/av knapp, värken hade tilltagit och ändrat karaktär. Jag ringde till Henrik och sa att jag inte längre kunde stå ut och att var tvungen komma hem. Samtalet gick ungefär till såhär:

Henrik: ”Gör det jätte ont, är det som värker och är det tätt mellan dem?”

Malin: ”Mja ganska, eller ja vet inte, kanske?”

Henrik: ”Men vi ska ju ha barn, vi måste ju åka in! Ring förlossningen.

Malin: ”Jaha? Men jag står ju i duschen jag har inte deras nummer här.”

Det enda som snurrade i mitt huvud var hur barnslig jag var som inte kunde stå ut med lite ryggvärk och hur jag då skulle klara av värkarbetet och förlossningen när det skulle sätta igång.

”Jag kunde inte stå upp”

Henrik ringde i alla fall förlossningen och frågade om vi skulle åka in men de ville givetvis tala med mig som stod sjöblöt i duschen. Så Henrik ringde mig och talade om det och skickar deras nummer så jag kunde ringa upp dem medan han själv slängt sig i bilen för att köra de två milen som skiljer mellan vårt hem i Mälarhöjden och hans jobb. Vid den tiden värkte det inte längre utan det gjorde ont på riktigt med jämna mellanrum. Barnmorskan hjälpte mig genom värkarna i telefonen samtidigt som de försökte göra plats och frigöra personal på en full förlossning. Nu förstod jag att bebis skulle komma. Vi skulle i alla fall få plats vid klockan 14.00, cirka en timme efter samtalet, men vi fick givetvis komma in tidigare om det hade behövts.

I väntan på Henrik sprang jag mellan duschen och sängen i sovrummet för att jag inte hittade en position jag kände mig bekväm med och när Henrik stormade in hade jag befunnit mig till och från i duschen med högsta värme i cirka 1,5 timme. Då gjorde det riktigt ont och jag kunde inte längre stå upp utan låg på golvet och utbrast att jag inte alls ville föda medan Henrik sprang omkring som en yr höna och packade våra väskor som vi egentligen skulle packa när han hade slutat för dagen, vilken timing.

Åkte till förlossningen med duschhandduken i håret

Efter några riktigt hårda slag mot kakelväggen och Henrik hade fått på mig kläderna tog vi oss ned med hissen, handduken var fortfarande lindad i håret (jag hatar att ha blött hår hängandes, även då).

När bilen väl rullade hade jag det riktigt jobbigt, jag kunde inte sitta stilla eftersom värkarna kom så pass tätt och vid rondellen i Axelsberg gjorde jag väldigt klart för Henrik att det inte blir några fler barn och att jag visst ska ha ryggbedövning vilket jag inte ville tidigare. Men ändå var det jag som fick intala och lugna Henrik vid varje rödljus att vi inte kan göra något åt det, att det går bra och att vi snart var framme.

Väl framme på SÖS kallade Henrik på en sköterska som hämtade mig med rullstol och han åkte iväg och letade parkering. I väntan på att Henrik skulle komma tillbaka så blev vi inskrivna och jag fick en EKG-dosa på magen och då var klockan 14.15.

Öppen 8 centimeter!

Ett gäng svordomar senare och bedjande om ryggbedövning kom Henrik tillbaka och det skulle precis undersöka mig och det visade sig att jag redan var öppen 8 cm, det var den bedövningen. Under undersökningen råkade även barnmorskan peta hål på fosterhinnan så vattnet gick, det visade sig då att bebisen hade mekat i fostervattnet och de valde då att sätta en EKG-elektrod på hans huvud.

Jag fick lustgas, testa olika positioner, fick en varm värmepåse och mer än så hann vi inte för sedan gick det inte hålla emot längre, ungen ville ut. Tre krystvärkar senare kom han 3640 g och 50 cm slö och medtagen ren kärlek och då var klockan 15.05. Lätt som en plätt tyckte jag då, jag hade redan förträngt de få genomjävliga timmarna av värkar i samma stund jag hörde hans första skrik.

Hann bara vara inskriven i 50 minuter

50 minuter hann vi vara inskrivna. Förlossningsbrev, blodgrupp och andra viktiga uppgifter togs mellan krystvärkarna eller fick vänta tills efteråt. Även om det inte fanns tid till att läsa vårt förlossningsbrev så fick vi det vi det vi önskade och personalen var underbara. Jag är glad att vi bor där vi bor och inte i Arjeplog där vi bodde tidigare, då hade ungen varit född efter vägen då förlossningen ligger över 20 mil bort.

Eftersom jag hade en väldigt snabb liten bebis så hade han sönder lite saker på hans väg, men det var inget lite nål och tråd kunde fixa och jag reflekterade inte mycket över det, jag var fullt upptagen att betrakta den vackraste skapelsen som blivit lagd på mitt bröst. Min Birk.

Vill du följa Malin framöver? Du hittar henne på instagram under namnet @filifjomp!

Malin fick en snabb förlossning med sonen BirkVill du också dela med dig av din förlossningsberättelse här på Vimedbarn.se? Mejla då till [email protected]!

stats