Jennifer Reinhold: ”Du duger inte, du har inga vänner, din rumpa är för stor och dina bröst är för små!”

Publicerades: 16 Jan 2015, 10:01

Vimedbarn

Kvällarna var värst, när tystheten och kylan från väggarna kom krypandes. Rösterna kom viskande; du duger inte, du är ensam, vem vill ha en person som dig, du har inga vänner, din rumpa är för stor och dina bröst är för små.

Kärleken som jag också hatade gjorde mig svag, sårbar och otroligt förvirrad. Jag, den starka förortstjejen, var nu svag, ensam, hade en skev syn på hur man borde se ut och gjorde allt för att ändra på detta. 16 år gammal var jag då jag sakta men säkert började falla ner i ett mörkt mörkt hål, ett hål som jag idag komiskt nog är både glad och tacksam över att fått uppleva samt tagit mig ur från.

Psykisk ohälsa är något som tyvärr är ständigt ökande och det kryper längre och längre ner i åldrarna. Varför det blir så går bara att spekulera i, jag tror även om jag vet att många kommer säga emot mig att det till viss del beror på sociala medier. Det är så mycket lättare idag att mobba, trycka ner och attackera en person, utan att egentligen förstå eller se konsekvenserna. När jag var 16 år var det precis i början av wifi tiden, vilket innebar ett ständigt häng på MSN, status på efterfesten och festerna på Nattstad. Det var ungefär vid den här tiden som jag började bli sjuk. Jag var nog inte mer olik en helt vanlig tonåring, förutom att jag var väldigt ensam och ensamheten tog sig in i själen och gjorde mig farlig för mig själv. Mitt beteende var till en början att svälta mig själv, fortsatte i bulimiskt beteende och slutade med ett mer destruktivt självskadebeteende.

Jag tror eller jag är övertygad om att min ensamhet gjorde att jag på något sätt försökte skapa uppmärksamhet och ett rop på hjälp. Jag ville vara älskad, jag ville synas och jag ville inte må dåligt.

Men när jag väl börjat må dåligt var det mycket lättare att gräva sig längre ner i gropen än att faktiskt ta sig upp. Jag började tappa vikt, jag började stänga av mig känslor och blev helt enkelt väldigt likgiltig. Allt detta fanns inom mig, men på utsidan var jag som världens lyckligaste och självsäkraste tjej. INGEN och då menar jag verkligen INGEN kunde se eller tro att jag, den sprudlande glada tjejen varje kväll grät sig till söms och gick i smyg till toaletten för att tvinga upp den mat hon precis hade ätit.

Jag tror att väldigt många tjejer och killar idag mår otroligt dåligt, utan att någon i ens närhet faktiskt vet om det. Jag lyckades dölja det länge, tids nog brast det även för mig och mina föräldrar gav mig hjälp. Jag lyckades få hjälp ändå i god tid, men tyvärr är det många ungdomar som inte får hjälp och det skrämmer mig. Den svenska sjukvården för psykisk ohälsa går på knäna och mörkertalet för människor som mår dåligt är stort och väldigt mörkt.

Min mamma ringde till BUP när hon fick reda på mitt destruktiva beteende, det tog 1 år innan jag fick en tid (?!). När de väl ringde och erbjöd mig en tid tackade jag faktiskt nej. Jag var så övertygad om att det fanns andra som behövde denna tid mer än mig. Jag kan idag ångra att jag inte tog tiden, för även om det tagit 1 år och jag trodde att jag var “frisk” så har jag i efterhand fått gå till två olika psykologer för att reda ut mitt förflutna.

Jag är idag 26 år, jag har en dotter på 3 år och en annan dotter på väg. Jag skall inte ljuga om att jag är livrädd för att dem skall hamna där jag hamnade. För jag kan inte skylla något på dem i min närhet, en psykisk sjuk människa är expert på att dölja hur den faktiskt mår. Jag hoppas av hela mitt hjärta att de slipper gå det ödet jag gick. Även om tonåren alltid sätter spår, så behöver det inte bli så extremt.

Men hur skall vi då uppmärksamma psykisk ohälsa och på nått sätt dra upp det till ytan och få fler att faktiskt få den hjälp de behöver? Hälsa oavsett typ skall inte vara en klassfråga, eller vad tycker ni?

Veckans Fredagskrönika skrevs av Vimedbarns toppbloggare Jennifer Reinhold, följ henne här i bloggen för mer spännande läsning: Fru Reinhold ››