Jag är en gift trebarnsmamma på 25 år. Jag har jojo-bantat i 10 år och det har lett till att jag fått sjukdomen, dödlig fetma. Mina organ tar stryk av detta och med det sagt har jag inte så många år kvar om jag fortsätter så här.
Det är alltså dags att göra något åt saken, om jag ska överleva. Jag har ju massor att leva för så jag tänker ge allt jag kan, hur tufft och jävligt det än kommer att bli. Jag vet ju hur det är att banta, jag är proffs och en riktigt expert på det.
Svackor finns och det är dom man måste jobba sig igenom för att lyckas. Det är förbannat svårt att byta livsstil, det tror jag alla bantare känner igen sig i?
”Men ut och gå en promenad varje dag, ät mindre!”
Det är inte så enkelt som de flesta normalviktiga säger till en. ”Men ut och gå en promenad varje dag, ät mindre!” Det är inte så bara, tyvärr. Tror man att man hade suttit här och varit fet då? Nej, precis! För de flesta feta personer har det hänt något drastiskt i deras liv. Där är också jag en utav dem.
Jag blev våldtagen och misshandlad när jag var tonåring och det har förstört så otroligt mycket för mig. Vad jag fått genomlida i alla dessa år, psykologer, mediciner, depressioner och gud vet allt. Jag har aldrig velat prata om det men nu har jag kommit vidare och kan prata om det som hänt.
”Mitt feta liv – snälla döm inte alla feta!”
Men det var inte detta jag skulle prata om nu. Men där tror läkare att min ”start” till mitt nuvarande liv ligger. Mitt feta liv. Så snälla, DÖM inte alla feta för att vi har gjort det frivilligt. Ätit oss feta alltså. Självklart finns det dom som gör det, men lååångt ifrån ALLA.
”Är du inte lycklig ändå som är gift och har tre barn?”
Självklart är jag lycklig för det, men det krävs så mycket mer. Jag har kommit till en punkt just nu och insett på riktigt hur jävla nära döden jag egentligen är. Det skrämmer mig något fruktansvärt och det resulterar i att jag mår riktigt dåligt. Jag har mått skit dåligt i några dagar nu sedan ”bomben” släpptes. Visst har jag vetat om att jag är fet, men nu har jag insett på riktigt. Det är en stor skillnad.
Jag har verkligen haft otur i mina tonår när det gäller förhållanden till pojkvänner. Jag blev misshandlad och våldtagen i tre olika förhållanden. I första förhållandet blev jag våldtagen, i det andra blev jag misshandlad och slagen i. Det sista blev jag våldtagen i, flera gånger. Alla tre följde varandra.
Jag började tro att det var mig det var fel på. Men nej, jag hade bara haft en jäkla otur och kommit ihop med fel ”sort”. TRE GÅNGER!
Då kanske ni kan förstå hur dåligt jag har mått. Det var då jag tog till tröstätandet och på den vägen är det. Jag kände mig äcklig, smutsig och ville inte alls leva. Men det var tack vare en underbar psykolog som jag gick hos som fick mig att inse att det inte var MITT fel.
Kom ihåg! Sparka inte på den som ligger – Uppmuntra istället!
