Klockan är några minuter i tolv och det är lördag. På biograf Sergel, salong 1, sitter en drös uppspelta barn och ungdomar i väntan på att den animerade filmen ”Alvin och gänget 3” ska börja. Jag sjunker ner i stolen som erbjuder extra generöst med benutrymme. Belysningen dämpas och jag ser fram emot att vila mina vintertrötta ögon på de söta små tecknade liven. Efter den obligatoriska bioreklamen tar det ettriga ekorrgänget med Jason Lee i släptåget plats på bioduken. Skratt och mummel bland de unga biogästerna avtar och med spända ögon och popcornfyllda munnar spänner barnen blicken på biofilmen.
Denna gång åker gnagargänget på en härlig kryssning till Karibien. Resan inleds med gladlynt sång, hippa dansbattle och bus. Men av en olyckshändelse (orsakad av ekorrarnas mest framstående karaktär Alvin), råkar de efter blott ett dygns båtvistelse hamna på en (nästan) öde ö.
Följande 90 minuter tar jag del av med en bitterljuv förtjusning.
Filmen tillhandahåller ett tungt laddat könsstereotypiskt artilleri utan dess like. Ett konsekvent upprapande av scener som befäster de redan så ingjutna och rotväxande könsrollerna i samhället. Ekorrgängets ledare Alvin är tuff, lätt dominant och social. Med andra ord besitter han de egenskaper som är vanligt förekommande hos en typisk ledargestalt. Den kvinnliga motsvarigheten till Alvin är den ”söta ekorren” Brittany. Hon är mån om sitt yttre och vill gärna fastslå att det är hennes fördelaktiga utseende som gett henne en ledande position i ekorrgruppen. Glasögonklädda ekorren Simon får givetvis bistå med hjärna och kloka visdomsord. Han har en ljuvlig kärleksflirt med gnagaren Jeanette, som även hon bär glasögon. Lika barn leka bäst, eller?? Medan mulliga Theodore och hans kvinnliga jämlike framställs som matdyrkande klantskallar ( Theodore äter eller vill äta konstant och charmiga Eleanor faller och stukar sin tass).
För drygt ett år sedan läste jag Davies Bronwyn´s debatterade bok ”Hur flickor och pojkar gör kön”. Här presenterar författaren analyser av fyra- och femåringars beteende och lekar på förskolor. Genusboken skildrar hur barn använder det lärdomsbagage av könsföreställningar som samhället erbjuder dem för att förstå världen och sitt eget beteende. Skrämmande nog får barn med sig vad som är typiskt pojk- och flickaktigt med modersmjölken. Det är ofta i den charmigt mysiga sagovärlden barnen lär sig hur världen ”fungerar”. Frågan är bara, om film efter film reproducerar samma, snäva och förtretligt stereotypiska budskap hur ska det då finnas utrymme att tänka annorlunda? Att välja att se och upptäcka världen på ett alternativt sätt, långt från ”normen”.
Könsrollerna i filmen står sig – från början till slut. Pojkarna är busiga och dominanta medan flickorna är söta och omhändertagande. 90 minuter kantad med godmodiga ekorrar som levererar en djupt förankrad könsrollssyn i beskedliga paket – givetvis i blått för pojkar respektive rosa för flickor.
Denna vecka är Veckans krönika skriven av frilansjournalisten Emelie Kalén, läs hennes blogg här!
Är det inte väldigt amerikanskt med stereotyperna? Känns som vi är lite bättre här i norden.