”Trodde att vi var för unga för att behöva IVF”

Det var under föräldraledigheten med sonen Jack som Hanna kom på idén till podcasten. Hon insåg att hon ville förvandla det jobbiga till något positivt som förhoppningsvis kunde hjälpa andra i samma situation.

– Jag kontaktade Annica och frågade om vi skulle starta en podcast tillsammans på ämnet. Hon tvekade inte en sekund utan sa ja direkt, säger Hanna.

– Bara för att vi idag har barn så är det viktigt för oss att inte glömma resan som lett hit. Jag känner att det är vår skyldighet att faktiskt tala öppet om det. Vi vill att våra samtal ska vara det vi själva saknade när vi var barnlösa. Man letar ju efter information och igenkänning och vi hoppas kunna förmedla det, säger Annica.

Läs också: ”Tobias om IVF-resan: Många tar för givet att det bara är att skaffa barn”

”Sök hjälp om det inte känns rätt”

Både Hanna och Annica kände efter en tids försök att något inte riktigt stämde. En utredning påbörjas vanligtvis efter ett års egna försök att uppnå graviditet. Orsaken finns ungefär lika ofta hos kvinnan som hos mannen. Ibland hittar man orsaker hos båda, och ibland kan utredningen inte ge någon förklaring till barnlösheten. Så var fallet för Annica.

– De hittade inget fel på oss. Men eftersom vi försökt att bli gravid i ett år så fick vi genomgå en IVF-behandling. Har man en dålig känsla och känner sig stressad så ring och fråga om ni får göra en gynekologundersökning, säger hon.

Hanna hade till följd av en blindtarmsoperation med komplikationer i yngre år, fått ärrvävnader kring äggledarna och livmodern. Detta innebar stopp i äggledarna vilket förhindrade möjligheten att bli gravid. Men det visste hon inte när hon bad om en undersökning.

– Är man under 35 ska man ju försöka skaffa barn i ett år innan man vet om man kan bli gravid. Men vi tog kontakt tidigare. Vi hade bara en känsla att vi inte kunde skaffa barn, så det fanns egentligen inga belägg för det. Sen visade det sig att jag hade en ärrbildning, säger hon.

Våga berätta

Men att berätta för närstående om svårigheten med att bli gravid var inte helt lätt. Båda berättar att vem som fick veta skedde sporadiskt. Ibland valde de att berätta för närstående först, ibland för bekanta över en spontan fika. Men de understryker hur viktigt det var att faktiskt våga säga som det var.

– Både jag och Fabian var ense om att vi ville berätta att vi försökte bli med barn, så jag kunde inte hålla det inom mig, säger Hanna.

– När mina närmsta tjejkompisar blev gravida så skulle de se det på mig att jag var ledsen att de var gravida. Jag ville försöka hålla uppe fasaden. Men jag berättade efter första IVF-försöket, då orkade jag inte låtsas längre. Det går inte att hålla det för sig själv. Man måste komma ihåg att människor är snälla, särskilt de som står en närmast. Så man ska våga berätta, säger Annica.

Båda håller däremot med om att det absolut jobbigaste var när någon berättade att de var gravida. Det kunde räcka med bekanta på Instagram. Så fort de gick utanför dörren såg de bara gravida och mammor med barnvagnar.

– Hjärnan funkade så. Jag längtade efter barn, men framförallt efter att bli gravid. Jag längtade så efter att bära ett barn, berättar Annica.

Läs också: ”9 tidiga gravidtecken”

”Man ska ju kunna få barn som 25-åring”

Efter en fertilitetsutredning, där mannens spermier och kvinnans äggstatus undersöks, stod det klart att både Annica och Hanna fick genomgå en IVF-behandling. En behandling de trodde att endast äldre kvinnor som fått slut på ägg genomgick.

– När vi kom till IVF-kliniken så trodde vi att vi var yngst. Vi hade ingen aning om att det också var vanligt bland unga, heterosexuella par. Det är lättare att ett ungt par som ses som fertila – man ska ju kunna få barn som 25-åring, säger Hanna.

IVF-behandlingarna resulterade i en lång process som var både fysiskt och psykiskt påfrestande. Något som också påverkade relationen. För Hanna och Fabian betydde det att de inte riktigt var i fas emotionellt under resans gång. Men att situationen har stärkt relationen.

– När jag var ledsen, var Fabian glad och hoppfull. När jag sedan fick upp hoppet, hade han fått en dipp. Men vi höll alltid ihop, säger Hanna.

– Jag och min partner Jesper var nog mer synkade, menar Annica. När jag var nere drog han upp mig och vice versa. Men det fanns ju alltid en inneboende sorg.

Trots att de försökte att hålla skenet uppe och tänka positivt gick det inte en dag utan att de kände att de bara ville ge upp. Hanna menar att det snarare handlade om en känsla av hopplöshet inför situationen.

– Det är ett helvete att gå igenom. Det gick nog inte en dag utan att man ville ge upp. Eller ge upp är nog fel ordval. Man kände snarare hopplöshet. Men å andra sidan, vi visste att vi var tvungna att fortsätta för att kunna bli gravida.

Läs också: ”Vilka symtom ska man vara uppmärksam på under graviditeten?”

”Tänk att vi äntligen är en familj”

Till slut hände det. De blev gravida. Idag har Hanna och Fabian sonen Jack tillsammans och Annica och Jesper dottern Ida. Men overklighetskänslorna kring att ha barn är fortfarande närvarande.

– Jag kan fortfarande rycka tag i Fabian och säga ”kan du fatta att det här är vårt barn?”. Ibland känner jag att jag bara MÅSTE väcka min bebis för jag måste gosa med honom NU. Jag älskar honom så mycket. När jag satte Jacks lilla tandborste bredvid våra tänkte jag ”nu är vi äntligen en familj”. Tänk att han kom till oss tillslut, säger Hanna.

Annica instämmer. Det är känslan av att vara en familj som är den starkaste.

– När jag kommer hem från en arbetsdag och ser Idas overall hänga i garderoben då slår det mig att vi är en familj… Jag börjar nästan gråta bara jag tänker på det. Här är vårt barn som vi längtat efter så länge.

Missa inte Ruvarpodden där Hanna och Annica pratar med om IVF och barnlängtan. Du hittar den här!