”Jag skämdes för att jag inte kunde amma”

Anna har tagit upp det heta ämnet amning i sin blogg. Hon skämdes för att hon inte kunde amma så länge som hon ville. Nu vill hon att mammor stöttar varandra istället för att ser det som en tävling.

Detta ämne känns som ett ganska så hett ämne faktiskt, det är mycket ”hyshhysh” kring detta och jag kan till viss del förstå varför. Jag ammade min son fullt de första 3 veckorna och det kan ha varit det bästa jag gjort. Verkligen supermysigt och på alla sätt vackert. Däremot hade M väldigt mycket gulsot, jag som okunnig och nybliven mamma trodde bara att han hade ärvt sin faders pigment och gjorde därför inte en grej av det. Men efterhand så blev M mer och mer skrikig specifikt nattetid och det började spekuleras kring om det var kolik. Jag och T trodde inte det, för det kändes inte så, men han blev mer och mer frustrerad. Till sist fick vi nog och ringde till BVC, då visade det sig att gulsoten hade gjort M så pass slö att han åt vid bröstet, men inte tillräckligt för att sedan klara natten och när natten väl kom och jag erbjöd bröstet så somnade han om vid bröstet istället för att äta.

”Ett hav av misslyckande sköljde över mig”

Allt är för mig ganska oklart vid detta laget, men idag förstår jag mer kring allt, men där och då var jag så okunnig, kände att ett hav av misslyckande sköljdes över mig. Jag var en mamma som ABSOLUT INTE ville ge mitt barn ersättning för det bästa jag gjort i livet var att amma. Så för mig att behöva ge ersättning som delmål var ett enormt misslyckande. Jag tyckte jag var värdelös på allt och var arg på M som inte åt ordentligt. Ja, jag hann känna de flesta känslor i allt detta. Men till slut så valde jag att ringa till amningsmottagningen på sjukhuset istället för att ”bara” lyssna på BVC.

Läs också: Gravidbesvären ingen pratar om

Nu är det så att vi har en fantastisk sköterska på alla sätt och vis, men någonstans kände jag väl att hon är barnsköterska av en anledning och amningsmottagningen finns av en anledning så jag valde att boka tid där. Jag kom dit dagen efter att jag ringt och då var M kanske 4 veckor. Jag frågade hur jag skulle gå tillväga och förklarade problemet etc. För det första så visade det sig att jag inte hade behövt ge ersättning som delmål utan jag kunnat pumpat de sista målet inför natten istället, då hans viktnedgång endast var 100g och M hade fått lov att gå ner 300g, så det var kanske en miss i protokollet kan man säga.

”Han satte i halsen”

Hur som helst så när jag ammade framför henne så visade det sig också att jag hade kraftig ”överproduktion” kan man säga alltså att min mat kom för fort, det sprutade ur mjölk, inte droppa, inte rann utan det stod strålar ut från alla dess håll och kanter och sköterskan menade på att hon kunde höra hur min mjölk ”träffade” hans magsäck. Detta gjorde att M blev frustrerad för han hann inte med och antagligen är det vad som skapat irritationen för M från första början.

Läs också: 11 tankar vid första barnvagnspromenaden 

Ett annat problem jag hade var att M satte i halsen av mjölken men när jag pumpade så kom det knappt ut något. Detta skapade förvirring hos mig då jag inte trodde att jag hade någon mjölk, trots att jag hade till ett halvt fotbollslag.
Hur som helst är M strax över 1 månad nu och vi ger fortfarande ersättning, jag ammar delmål och det fungerar hur bra som helst. Snart kommer vi att utesluta amningen helt och hållet för att det är tufft att hålla igång produktionen när det ibland kan gå en dag utan att M vill amma och jag har inte tid att sitta och pumpa i lugnans ro.

”För mig har det varit skamset”

Vad jag vill komma fram till är att denna hets är vad som gör att man som mamma känner sig misslyckad när man inte kan amma sitt barn, nästan som att man skäms för att säga att man ger ersättning. För mig har det varit skamset och det är en av anledningar till att mitt inlägg blir skrivit så pass ”sent”. Jag har känt mig misslyckad som mamma och som kvinna för att vi inte fick amningen att fungera. Något jag också reagerat på är två saker, de två mest kända frågorna kanske när man säger att man inte kan amma.

1. Nähe, har du inte tillräckligt med bröstmjölk?
Svar: Jag vet inte, sug du en kvart och avgör. ALLVARLIGT TALAT! Vad är det för en fråga. Finns det bara den anledningen till varför man inte ammar? Återigen ställer okunskapen till det.
2. Du vet väl att bröstmjölk är det bästa för barnet?
Svar: Du vet väl att tiga är guld?

Nu kan man säkert finna mina svar lite i det kaxigaste laget, men någonstans kan detta vara något väldigt känsligt och personligt och då är detta det sista man vill höra. Jag kan bli så förbannad. Det finns många anledningar till varför man inte ammar, vissa väljer det fullt medvetet från start och vill inte ens försöka. Vissa försöker så hudfärgen nästan går ur dem men det hjälper inte. Alla förutsättningar är olika och man kan inte mer än stötta de som valt annorlunda och heja på dem som försöker.
Läs också: 6 saker du måste veta inför din förlossning

”Ska stötta varandra”

Framförallt ska man inte behöva skämmas för att man inte kan amma, det är det sista man som kvinna behöver. Vi behöver stötta varandra i med och -motgång för vi har inte en partner som kan förstå. Även om han/hon försöker så är det i princip omöjligt för de kommer ALDRIG gå i våra skor. Låt oss finnas där för varandra istället för att göra en ”k*kmätar-tävling” av hela ämnet. Jag kunde amma i 3 år, ja, grattis. Jag kunde inte amma alls. Alltså det är ingen tävling, tjejer. Det är ett sätt för oss att mata våra barn och så länge våra barn är glada med hälsan i behåll så spelar det väl ingen roll om det är semper eller nestle om det är sensitive eller vanlig, vilken flaska jag använde eller om mina perfekta runda bröst bara producerar? Jag kommer alltid tycka att det var en sorg att jag inte kunde amma M i mer än 2 månader. Jag kommer alltid vara stolt över att vi lärde oss hur det fungerade med ersättning. Jag kommer alltid saknar stunderna med amningen. Jag kommer alltid göra mitt bästa för att stötta den/de som hamnar i samma situation.

Läs Annas blogg på jrtanna.vimedbarn.se