Amanda Panahis förlossningsberättelse: ”Jag födde på finska pallen”

”Att föda barn har varit en skräck för mig så länge jag kan minnas, och jag kände mig väldigt rädd under graviditeten. Jag försökte förbereda mig så gott det gick med kurser och andningsövningar. Men när graviditeten gick mot sitt slut fanns det inget jag hellre ville än att föda. Jag var så oerhört trött på att vara gravid och vi längtade ihjäl oss.”

Osäker på om förlossningen startat

”Natten mellan 24 och 25 augusti vaknade jag med en känsla av molande mensvärk. Jag hade haft mycket sammandragningar och förvärkar men det här var en ny känsla. Jag låg och googlade hela natten… Jag blev mer och mer övertygad om att det inte var något då jag var beräknad om nio dagar och det kändes mer som ett önsketänkande för en förstföderska.

Men värkarna fortsatte hela dagen den 25:e, jag hade inte alls ont men låg i sängen och myste (läs googlade och tajmade värkar). När vi skulle lägga oss blev värkarna lite intensivare, jag ringde förlossningen och de tyckte jag skulle komma in eftersom jag haft värkar i 22 timmar. Klockan var nu runt halv ett och jag satte mig i en taxi till BB Stockholm Danderyd. Min man försökte febrilt få tag i någon som kunde ta vår hund ifall det var dags men kan konstatera att ingen av våra vänner är några nattmänniskor, haha. Jag fick vänta länge inne på mödravården, efter en timme började de mäta CTG. När barnmorskan skulle undersöka mig var hon nästan helt säker på att förlossningen inte var igång för jag var enligt henne helt opåverkad. Men då var jag öppen 3 centimeter och cervix var utplånad. Wow, nu var det igång! Det fanns plats på BB Stockholm och lagom tills vi fick vårt rum kom min man som lyckats få hundvakt.”

Läs också: ”Är det okej att köpa begagnat babyskydd?”

Ville ha epirdural direkt

”Uppe på förlossningen hade jag öppnat mig 1 centimeter till. Klockan var nu halv fyra på natten den 26:e. Jag hade redan från början bestämt mig för att ta epidural så de ringde på narkosläkaren och han kom nästan direkt. Lycka! För nu gjorde det rätt ont. Epiduralen sattes fyra på morgonen och all smärta försvann på en sekund, bästa beslutet ever. När det var klart tog vi beslutet att jag skulle få sova lite eftersom jag varit uppe natten innan och hade ett maraton framför mig. Jag “sov” i drygt två timmar. Vi visste att förlossningen kunde stanna av lite, det föds liksom inga barn sovandes med epidural, haha. Men det var det värt.

Sju på morgonen kom min nya barnmorska och undersköterska som var med mig under resterande tid. Är så oerhört tacksam över deras fantastiska support. De fanns vid vår sida i princip hela tiden.”

Läs också: ”Bedövning och smärtlindring du kan få under din förlossning”

”Glad att jag gått profylaxkurs!”

”Halv åtta var jag öppen 5 centimeter och de tog hål på mina hinnor så att vattnet gick. Nu satte det igång ordentligt!!! Epiduralen gav fortfarande bra resultat och jag kände inte värkarna. Jag åt en massa och gick mest omkring i rummet och försökte greppa vad som hände.

Det gick väldigt fort nu, jag öppnade mig hela tiden. När jag var öppen 10 centimeter och det var dags för bebis att ta sig igenom bäckenet började jag kräkas och ana värkar som jag inte visste skulle komma. Jag trodde inte jag skulle ha ont förrän det var dags att krysta. Wow det här gjorde ont!!! Jag tog nu lustgas för första gången, vet inte om det hjälpte så mycket men det var skönt att ha något annat att tänka på. Det tog bara en timma för bebisen att ta sig fram igenom bäckenet till krystposition och det är jag väldigt glad för. Puh dessa värkar gjorde riktigt jäkla ont och jag var helt omedveten om att de skulle komma!! Så nöjd över att vi gick profylaxkurserna, andningen hjälpte mig verkligen och min man såg till så jag inte glömde bort det.”

Läs också: ”Andning som smärtlindring under förlossningen – så funkar det”

Fastnade för finska pallen

Klockan 12.10 var det dags att krysta, jag testade några olika positioner, fastnade för finska pallen. Sjukt namn! Min man satt bakom mig med en kudde som stöd för min rygg. Under krystvärkarna tog jag kraft genom att dra honom i håret, haha. Jag krystade i 35 minuter och ja det gör sjukt ont och man låter som ett djur men när man hör det där splashiga fiskljudet (vet inte hur jag ska förklara det bättre) så försvinner all smärta på en gång och en liten skrikande bebis tittar ut. Jag skrek grät i förtjusning över att smärtan var borta och att vi äntligen fått vår lilla bebis!

Chloé föddes kl 12.45 den 26:e augusti, 47 cm lång och vägde 3180 g, åtta dagar innan beräknad BF.

Min förlossning blev ganska enkel. Häftigaste (och mest smärtsamma) upplevelsen, vi kvinnor är grymma som kan gå igenom en förlossning. Från att jag var öppen fem centimeter och dem tog hål på mina hinnor så tog det bara fem timmar innan hon tittade ut varav jag hade ont i en och en halv. Jag är så oerhört tacksam över att allt gick så snabbt och smidigt och känner ingen rädsla inför att föda igen. Kommer garanterat föda på BB Stockholm igen om jag får chansen.”

Hör Amanda berätta om förlossningen med egna ord i klippet nedanför:

Vill du fortsätta följa Amanda och hennes familj? Missa då inte hennes blogg här och hennes instagramkonto @amandapanahi1!