Förlossningsberättelse: ”Jag födde hemma på badrumsgolvet”

”Märkligaste, häftigaste och mest magiska vi upplevt”

”
Min första förlossning, jag minns den som igår trots att det gått lite mer än två år nu. Den blev allt annat än vad jag och min sambo Danny hade förväntat oss. Vi kände oss väl förberedda och taggade efter en riktigt bra förlossningskurs. Men inte visste vi då att jag skulle bli en ovanlig förstföderska. Hur berättar man då egentligen om det mest märkligaste, häftigaste och magiska man har upplevt och som slutade i ett badrum hemma? Ja det är svårt att förklara! Och jag kommer aldrig som många andra kunna berätta hela händelseförloppet i klockslag. Så jag går rakt på sak helt enkelt.

Läs också: Bebis och feber – 5 tips som hjälper 

”Han fick extra bråttom hem”

På kvällen den 29e mars 2016 började jag känna att de sammandragningar jag haft under några veckor helt plötsligt övergick från lite molvärk till menssmärtor som kom och gick. På morgonen samma dag hade jag upptäckt på toaletten att slemproppen hade släppt. Så jag förstod att de här värkarna var en början på en lång förlossning. Det föll mig naturligt att upplysa Danny om detta, som för tillfället var hos tandläkaren. Ett enkelt sms fick duga, varpå Danny såklart fick lite extra bråttom hem. När Danny kom hem hade värkarna börjat komma lite tätare, men de var väldigt enkla att härda ut då jag ännu upplevde dessa som menssmärtor. Både jag och Danny var lugna och det kändes som att saker och ting var under kontroll. Enligt förlossningskursen kunde ändå detta pågå några timmar. Vi var helt säkra på att vår lilla prins i magen inte skulle komma förrän om ett dygn eller två.

”Började en fotosession i vardagsrummet”

Senare under kvällen, efter att ha packat en förlossningsväska lite halvt, insåg jag att det här kanske var sista gången jag kunde få till lite gravidbilder. Jag bad Danny att plocka fram systemkameran medan jag sminkade mig lite lätt i badrummet. Vi började en liten fotosession ute i vardagsrummet för att sedan ta lite bilder inne i sovrummet. Danny skrattar än idag åt detta då han tyckte att det inte var vilken typ av fotografering som helst, utan tämligen en akrobatisk historia. Något viktigt att påpeka i detta är att fotograferingen inte gick så enkelt som jag hade trott. Mina värkar började intensifieras, vilket ledde till otaliga pauser. Många gånger sprang jag in på toaletten då jag kände mig väldigt kissnödig, speciellt i de lite mer kraftigare värkarna. Några gånger upplevde jag även att jag behövde göra nummer två då det kändes som ett starkt tryck bak, men jag lyckades aldrig.

Läs också: Förlossningsberättelse: ”Jag hade dödstankar”

”Kastade mig upp i panik”

Ett tag in på fotograferingen gick det inte att ignorera värkarna, varpå Danny föreslog att vi skulle försöka få oss en liten blund innan en eventuell färd in mot BB. Vi delade ännu vid det laget känslan om att en potentiell förlossning åtminstone var en ansenlig mängd timmar framåt i tiden. Ring BB vid vattenavgång, 3 värkar på 10 minuter eller om du klättrar på väggarna. Ja, det var det vi hade i tanken hela tiden. Och inte var vi där. Så fort vi hade lagt oss i sängen tätt intill varandra i hopp om att få lite sömn drog en otroligt kraftig och långvarig värk igång. Jag kastade mig upp i värken i panik. Vad var detta? Från att ha lite värkar till och från, som var lätta att härda ut, kom det helt plötsligt en värk som fick mig att vilja skrika. Det kändes som att jag tappade all kontroll! Någon minut därefter blev toaletten min bästa vän. Värkarna blev på väldigt kort tid mer intensivare och ibland hann jag inte ens ta mig igenom en värk innan nästa började. Min ställning varierade mellan att sitta och stå.

”Resulterade i ett starkt plopp”

I början och slutet av varje värk satt jag på toaletten och höll i mig hårt i ett handfat samt en handdukstorkare på väggen. Men i mitten av alla värkar kastade jag mig upp då smärtan var olidlig. Danny lugnade mig hela tiden genom att få mig att andas rätt. Danny och tanken om att detta värkarbete någon gång har ett slut gjorde att jag orkade ta mig igenom det. Men under ca en timme stegrade värkarna något enormt, och jag kände tillslut att jag behövde trycka. Det resulterade i ett starkt plopp i toaletten. Jag och Danny tittade förvånat på varandra och trodde att jag äntligen hade lyckats bajsa! Vilken lättnad! Men så var då inte fallet. Vi märkte snabbt att det var vattnet som hade gått. Det fick oss att inse att nu är det dags att ringa BB.

”Jag klarar inte det här”

Danny ringde Danderyds sjukhus och fick snabbt bekräftat att vi kunde komma in. Men så fort han hade lagt på telefonen och började nämna taxi började trycket eskalera. Och värkarna fick mig att skrika. ”Jag klarar inte det här, jag klarar inte det här. Jag kommer dö!” Och taxi? Helvete heller! Danny ringer tillbaka till BB och berättar att jag praktiskt taget vägrar lämna toaletten. De inser snabbt att jag är påväg att föda och ber Danny ringa 112, NU! Under tiden Danny ringer 112 har jag fullt upp med att kasta mig upp och ner från toaletten i det jag kallar djävulsvärkar. Och trycket, som kändes som att jag behövde bajsa ut ett kylskåp, ja det fick mig att tro att bebisen ännu inte skulle ut. Jag behövde ju bara bajsa!

Läs också: Förlossningsberättelse: ”Ring en ambulans – bebisen kommer nu!”

”Plötsligt ser både jag och Danny en del av vår sons huvud”

När Danny började lägga ut handdukar på golvet blev jag lite smått arg. ”Vad gör du?!” Dannys ord ”ifall att älskling, ifall att” glömmer jag aldrig. Även om jag på något sätt förstod att det kommer bli en förlossning hemma, eller i ambulans så ville jag ändå inte inse det. Det hade endast gått ca 6 timmar från att första lilla värken började. Det skall enligt alla vara flera timmar kvar när man är förstföderska. Undertiden Danny pendlade mellan att prata med mig och 112 så hade jag svårt att inte trycka. Jag tryckte riktigt hårt två gånger och sedan ställde jag mig upp i en riktigt outhärdlig värk. Då helt plötsligt ser både jag och Danny att en del av vår sons huvud är utanför. Det var som att all smärta försvann och jag la mig direkt på handdukarna som om det vore det mest självklara. Jag kände återigen ett tryck och jobbig värk där jag tryckte, varefter huvudet kom ut. Sjuksköterskan i telefonen bad Danny säga till mig att trycka hårt i nästa värk, men då hade jag redan tryckt till lite lätt och vår son landade som det mest naturliga i Dannys famn.

Det var som att allting då släppte. Värkarna försvann! Trycket försvann! Det enda som fanns just då var jag, Danny och vår son Elwin. Det var magiskt!”

Text: Emma Ljunggren och Danny Skoog