Förlossningsberättelse: "Ring en ambulans, bebisen kommer nu!" | Vimedbarn - Topplistor för influencers

Förlossningsberättelse: “Ring en ambulans, bebisen kommer nu!”

“Tog värkar i bilen”

“Innan jag går in på min senaste förlossning vill jag berätta lite om mina två första. Min första förlossning var en typiskt första förlossning. Med 7 dagar över tiden och en latensfas på några timmar så kom han ut utan några problem efter 16 timmar. När det var dags för min andra förlossning kände jag sammandragningar, men utan smärta i 3 dagar. Jag hade varit öppen 3 centimeter sen en vecka innan bf. Jag vaknade vid 04 på morgonen av att vattnet gick. Vi begav oss in till bb, och jag hade värkar som startade i bilen. Min dotter är född 07:20 med klipp och lite panik då hjärtljuden gick ner, men allt gick bra trots en jobbig läkningsperiod.

“Luriga trean”

När jag väntande mitt tredje barn var jag säker på att förlossningen skulle gå fort men att jag säkert skulle gå över tiden säkert 14 dagar. Alla hade sagt till mig att tredje barnet kan vara lurigt och att det inte alls behövde gå särskilt fort. Torsdagen innan hon föddes var jag hos barnmorskan. Hon var inte fixerad och jag hade sammandragningar så fort jag satte mig ner för att vila, och det hade jag haft i flera dagar. Inte ens det såg jag som ett tecken då jag var så säker att jag inte skulle få innan bf som var 17e september. Men på lördagsmorgonen den 8 september vaknade jag vid kl 03:45. Jag tycker det känns lite blött och tänker att slemproppen gått. Går på toa och torkar mig och ska gå och lägga mig igen. Men då kommer små värkar.

Läs också: Elina Casells förlossningsberättelse – “Jag hade dödstankar”

“Kan det vara något på gång?”

Kan det va något på gång hinner jag tänka så jag sätter mig på toa igen och då rinner det till lite. Ingen fors så jag tänker att det kan vara lite fostervatten som läcker. Jag ringer förlossningen 04:10 och när jag till slut kommer fram inser jag att jag ska få barn för värkarna har startat. Jag talar om det för personalen i telefonen och de säger att jag är välkommen in. Jag sätter mig i sängen bredvid min sambo och klockar värkarna och tittar på tv. Den luriga trean kan ta lång tid tänker jag och vill inte väcka min man för tidigt. När jag inser att det bara är två minuter mellan värkarna börjar jag putta på honom för att han ska gå upp.

“Skojar du med mig?”

Svaret jag får från min man när han äntligen vaknar är “skojar du med mig?”, men nej, det här är ingenting man skojar om. Nu är klockan 04:35 och det är dags att ringa mina svärföräldrar som bor en bit bort. Min svärmor kommer hit på 10 minuter och jag förklarar var det finns medicin till dottern med mera (hon fick feber dagen innan) sen känner jag att “oj va fort värkarna kommer måste ut till bilen”, jag säger snabbt hej då och går ut sätter mig i bilen. Jag undrar var min man är och tycker att han är långsam, det tog tydligen bara 3 minuter, men det kändes som att tiden sprang iväg. Jag hinner ringa min mamma och säga att nu kommer bebisen.

“Krystvärkarna kom i bilen”

Vi har ungefär 30 minuter till sjukhuset och vi kör ganska fort tills vi hamnar bakom en långsam bil. Efter några mil börjar jag känna att det går fort och att det gör väldigt ont. När vi har kommit ungefär halvvägs kommer första krystvärken och jag inser att vi inte kommer hinna in till sjukhuset i tid. Jag skriker att min man ska ringa en ambulans för nu kommer bebisen. Min man ringer och de frågar om jag känner huvudet, vilket jag gör. Min sambo stannar bilen på en kontrollplats och där har vi fått instruktioner på att vi ska invänta ambulans som var 20 minuter därifrån.

“Min man såg huvudet”

Så fort min man stannade bilen öppnar jag dörren och försöker ta mig till baksätet. Jag drar ner mina byxor och min man kommer bak och ska hjälpa till, han pratade fortfarande med larmcentralen då. Min man såg huvudet och inser att han kommer behöva förlösa barnet. Med hjälp från larmcentralen så föds vår dotter Gabriella av min man Dennis klockan 05:19. Allt gick bra och när ambulansen kom vid 05:30 så gratulerade de oss och körde in oss till sjukhuset. Jag fick inga bristningar och allt gick väldigt bra. Men det var väldigt speciellt att inse att man inte ska föda på sjukhus. Det gjorde mig rädd när man tänker på hur mycket som kunde gått fel. Men nu efteråt känner jag att det är den bästa förlossningen jag haft.”

Läs också: Nadja Mayrs förlossningsberättelse – “De pratade om både sugklocka och sax”

Kommentera

Läs mer om hur vi behandlar personuppgifter i vår integritetspolicy.

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

stats