Förlossningsberättelser

Nellies förlossningsberättelse

Publicerad 9 maj, 2019

8.30

Jag blev uppkopplad till en kurva, den där jäkla CTG-kurvan. Jag vet inte hur många sånna jag har fått ta under graviditeten haha. Det känns som det blev ens bästa vän tillslut. Och varje gång någon kände Leah på huvudet genom magen så gick hennes hjärtfrekvens upp. Så jag har legat och väntat, och väntat många omgångar på att hon ska lugna ner sig.

Denna dag var inte ett undantag. Jag blev uppkopplad, hon var arg – vi fick vänta. Jag fick träsmak i arslet och somnade till några gånger. Då hon hade lugnat sig så kom en läkare in. Vi pratade, hon kände efter i underlivet på mig – och vi kom fram till att jag var 1,5 cm öppen och idag. Skulle vi starta igångsättningen på min förlossning. Den 28/11, var dagen vi började processen för att vi skulle få träffa vår dotter.

Hur det skulle gå visste ingen. En induktion är komplex. Man vet aldrig hur det ska gå. Det kan sluta hur som helst egentligen, och därför är det väl aldrig det bästa att rekommendera. Men hur som haver, denna dagen. Denna krispiga onsdagsmorgon i november, när det faktiskt snöade lite. Så visste vi, att snart träffar vi vår dotter.

Jag blev inskriven och vi fick ett dubbelrum som skulle vara vårt rum under denna procedur. Jag blev återigen uppkopplad på en CTG, och för er som inte vet vad det är – så kollar man kort sammanfattat hur lilla bebisen mår där inne.

Hon mådde bra, jättebra. Och jag fick kl 16.00 den första dosen av Cytotec. Jag fick förklarat för mig att jag kan högst få detta i 1 dygn. Om ingenting skulle ha hänt innan dess, så fick vi lägga upp en ny plan.

Sakta men säkert började jag få starkare sammandragningar. Jag fick denna dosen av Cytotec varannan timme. Som ni kan se på denna kurva så var klockan över midnatt, och då var datumet inte längre den 28e. Nu var det den 29 november, och det är även datumet som vår älskade Leah kom till världen.

Timmarna gick. Vi fördrev tiden med att ta bilder, kolla på TV, äta, prata om att vi snart kanske skulle få träffa henne. Vi pratade om hur livet varit, skulle bli. Skrattade. Jag grät nog lite också av alla känslor, jag minns inte riktigt. Men det gör jag alltid.

Sedan fick vi tillsägning att sova av världens bästa, ÄLSKADE barnmorska Camilla. Jag såg hennes arm i dörröppningen innan hon kom in till oss på natten, och blev så otroligt glad, lugn och trygg. Jag hade henne under dagarna jag var inlagd på förlossningen pga min infektion i kroppen. Och jag hoppades på att få ha henne under förlossningen med. Så blev det inte, men hon var med mig timmarna innan iallafall. <3

08.30 ,29 november – vattnet går

Något hände! Jag satt på en pilatesboll med en riskudde vid ryggen, och Erik bakom mig som gav mig massage. Värkarna hade kommit, och jag försökte lindra det och ta mig igenom dom så gott jag kunde. Helt plötsligt började det rinna något. Exakt dom orden sa jag till Erik. ”NÅGOT RANN!” Så jag ställde mig upp, då jag trodde att jag hade kissat ner mig. Men det slutade inte rinna. Det rann lite i taget, och sedan kom det jättemycket. Vattnet hade gått.

Vi ringde på barnmorskan som konstaterade att det var vattnet. Jag fattade ju inte att det var det först. Fy fan va skönt det var då hon sa att det var vattnet. Något hände äntligen!

Jag fick sätta mig i duschen, komma ut, lägga mig i ännu en kurva för att se så Leah mådde bra. Sedan fick jag en till dos av Cytotec, vilket även var min sista. Efter detta är min tidsuppfattning inte den bästa. Men jag ska försöka förklara förloppet någorlunda.

Tillslut blev värkarna så starka, så jag bad om någon smärtlindring. Det blev en dos morfin in i skinkan. AJ! Men fy va skönt det var. Det lindrade faktiskt litegrann. De kollade även om jag var öppen något, vilket jag var. 3 cm.

Inte ens en kväll med för många tequila har fått mig att sväva på moln så mycket.

11.00, 29 november – inskriven på förlossningen

Vid denna tid var värkarna så starka, och kroppen ställde in sig på förlossning och jag blev skjutsad i min säng in till förlossningen istället. Där fick jag lustgas nästan direkt på min begäran. Jag fick prova det på en föräldrakurs, så jag visste hur den skulle användas, och därmed hjälpte den enormt mycket. Fruktansvärt skönt måste jag säga! Men morfin och lustgas kändes som en redig jävla fylla. Inte ens en kväll med för många tequila har fått mig att sväva på moln så mycket. Det var en märklig känsla att vara så ena sekunden, men då jag andades utanför masken så var det som vanligt igen, men då gjorde det ont. Så jag begravde ansiktet i masken. Lite för mycket. Så Erik satte sig bakom mig på pilatesbollen och höll koll på att jag satt kvar haha.

13.00 – 29 november – Epidural

Barnmorskan kollade om något hade hänt i kroppen. Men, nej ingenting hade hänt Jag hade inte öppnat mig en enda centimeter till! Från kl 11 till kl 13 så hade jag haft så kraftiga värkar så jag inte var kontaktbar längre (lustgasen spelade nog en roll i detta med hur med i matchen jag var). Men då barnmorskan märkte hur ont jag hade, och att kroppen inte hade gjort något så frågade hon mig om jag ville ha epiduralen. Jag skrev i mitt förlossningsbrev innan, att jag ville undvika den så länge jag kunde, då jag var livrädd för just den bedövningen. Då hade jag liksom redan tagit morfin, och lustgas. Det handlar inte om att jag bara ville känna allt, det var mer att jag var rädd för just den. Men jag tror vi väntade exakt rätt tid! För vid detta laget hade jag så ont, och jag var så borta – så jag minns knappt när de satte bedövningen. Jag minns ljud, att narkosläkaren pratade med mig och sa till varje gång det hände något nytt. Hur han la bedövningen vet jag inte, jag var som sagt så borta. Men det gick bra, det gjorde lite ont, men OJ va magisk den var.

Jag var fortfarande rätt borta pga smärtan och att jag fortsatte använda lustgasen, men jag blev lite mer klar i huvudet. Erik sa att det var som att jag kom tillbaka. Innan det gick det inte att kommunicera med MIG, Nellie vart borta från ögonen. Men efter bedövningen så var jag där igen. Skönt! Och märkligt att jag hade så starka värkar som syntes på CTGn, men jag kände ingenting helt plötsligt.

14.00 – 14.30 – 29 november

Denna period skrattar jag åt så mycket idag. Jag har nog berättat det för halva släkten också. Jag är inte så pryd av mig, så jag kan väl lika gärna dela med mig detta till er också.

När förlossningen närmar sig, så känns det som att man behöver på ren svenska – skita. Det känns som världens största bajskorv vill ut. Så kände iallafall jag. Men då jag 1 timme innan endast var öppen 3 cm så förstod varken jag eller vårdpersonalen att förlossningen närmade sig. Jag var så fruktansvärt bajsnödig. Så bajsnödig så jag fick panik. Vilket jag sa till barnmorskorna. Så dom kollade mig igen. På 1 timme hade jag alltså öppnat mig från 3 cm till 7 cm. Jag hade endast 3 cm kvar!

Men det var så mycket kvar ändå, så jag kunde gå och bajsa helt enkelt (hahaha). Jag gick fram och tillbaka från toaletten, i panik!!! Det var SÅ obehagligt. Jag minns att jag även sa till undersköterskan att jag kände mig så fjantig som klagade på att jag inte kunde bajsa trots att jag VERKLIGEN behövde det. Jag fick då ett lavemang, som sköljer igenom tarmen så att man enklare ska kunna tömma den. Men nej, det fungerade inte heller!

15.00 – 29 november. 10 cm öppen

Mitt i paniken över att jag verkligen behövde gå på toaletten så kollade dom mig igen. Och det var inte en enorm bajskorv på väg, det var helt enkelt vår lilla tjej som tryckte på och ville ut. Lättnad! Att det var hon och inte en bajskorv lika stor som hennes huvud.

Men mitt i lättnaden kom även lite panik. Är det dags? Är det NU jag ska föda barn? Nyss sa dom att det var jättelänge kvar, jag skulle lägga mig och sova lite? Det tog ungefär 1,5 timme för kroppen att öppna sig från 3 till 10 cm. Helt otroligt.

Erik stod fint vid min sida och lät mig krossa hans hand

15.30 – 29 november. Krystvärkarna började.

Nu var det dags! Skarpt läge. Börja krysta nu Nellie!
Erik stod fint vid min sida och lät mig krossa hans hand, vilket jag inte minns. Jag minns knappt att han stod där, men jag vet att jag hade varit galen om han gjorde något fel i den stunden, och det gjorde han inte. Han var helt perfekt. Barnmorskorna berömde honom enormt efter, sa att han bara stod och log hela tiden. Det var tvärtemot vad jag gjorde ? Men jag fick också otroligt mycket beröm,

15.51 – 29 november. 47 cm och 3055 g kärlek kom till världen.

Ett dygn efter jag fick första dosen av cytotec. Efter att ha öppnat mig så snabbt och krystat i 20 minuter så fick jag upp henne i min famn. Vår dotter, vår stora kärlek i livet. Vår Leah hade äntligen kommit. 2 veckor innan BF. Fullt frisk och det vackraste vi någonsin sett.

Lillhjärtat ville till bröstet direkt. Det var häftigt, att se det vi hade fått höra innan. Att de kan leta sig till bröstet själv. Det gjorde Leah, och sedan dess har amningen fungerat hur bra som helst. Så skönt verkligen, för jag var inte säker på att jag ville amma. Men när det gått såhär smidigt så har det hjälpt mig att vara lugn och tycka om det. <3

02.00 – 30 november fick vi äntligen komma in på BB

Förlossningen gick felfritt. Jag var livrädd för att spricka i underlivet, och jag behövde bara sy två små stygn. Ingenting att klaga över alls. Allt gick verkligen så otroligt bra. Tills jag helt plötsligt började blöda något så fruktansvärt. Sammanlagt förlorade jag 1,6 liter blod. Mitt blodvärde som under hela graviditeten legat på 130 hade sjunkit ner till 72. Jag hade ett blodtryck på 72/30 och en jättehög puls. Från ingenstans kom allt på en gång en timme efter att vi hade fått vår lilla älskling.

Så efter att jag började blöda så mycket och det inte slutade så fick Erik ta Leah. Jag fick inte röra henne en timme efter hon kommit ut till kl 02 på natten. DET var kämpigt. Och jag var rädd. Jag fattade ingenting och blev så fruktansvärt dålig. Det kändes som att livet for ur mig. Jag minns att jag ville gå och kissa, och jag svimmade på toalettstolen. Jag sa till Erik tack o lov, att nu svimmar jag. Så han hann kalla på barnmorska.

Jag fick dropp som skulle hjälpa livmodern att dra ihop sig, för det var de som var problemet. Det är inte så ovanligt att det händer. Men det visade sig även att min infektion jag hade legat inne för var tillbaka, då mina vita blodkroppar hade stigit enormt och mina infektionsprover visade på en infektion igen. FAN.

Jag var så ledsen, efter en perfekt förlossning så kom detta. Såklart. Men jag fick god hjälp, och snabb hjälp. Så kl 02 hade jag fått i mig lite mat och ett dropp som hade gjort att livmodern drog ihop sig. Så med jättedåliga värden rullade de in oss på BB där vi fick stanna till den första advent.

Det är något jag för alltid kommer komma ihåg.

Första advent 2018 så låste vi äntligen upp dörren hem, och fick gå in med vårt hjärtegryn.
Leah Bim Emma Helena Andersson

Förlossningsberättelse: ”Jag födde hemma på badrumsgolvet”

Publicerad 3 maj, 2019

”Märkligaste, häftigaste och mest magiska vi upplevt”

” Min första förlossning, jag minns den som igår trots att det gått lite mer än två år nu. Den blev allt annat än vad jag och min sambo Danny hade förväntat oss. Vi kände oss väl förberedda och taggade efter en riktigt bra förlossningskurs. Men inte visste vi då att jag skulle bli en ovanlig förstföderska. Hur berättar man då egentligen om det mest märkligaste, häftigaste och magiska man har upplevt och som slutade i ett badrum hemma? Ja det är svårt att förklara! Och jag kommer aldrig som många andra kunna berätta hela händelseförloppet i klockslag. Så jag går rakt på sak helt enkelt.

Läs också: Bebis och feber – 5 tips som hjälper

”Han fick extra bråttom hem”

På kvällen den 29e mars 2016 började jag känna att de sammandragningar jag haft under några veckor helt plötsligt övergick från lite molvärk till menssmärtor som kom och gick. På morgonen samma dag hade jag upptäckt på toaletten att slemproppen hade släppt. Så jag förstod att de här värkarna var en början på en lång förlossning. Det föll mig naturligt att upplysa Danny om detta, som för tillfället var hos tandläkaren. Ett enkelt sms fick duga, varpå Danny såklart fick lite extra bråttom hem. När Danny kom hem hade värkarna börjat komma lite tätare, men de var väldigt enkla att härda ut då jag ännu upplevde dessa som menssmärtor. Både jag och Danny var lugna och det kändes som att saker och ting var under kontroll. Enligt förlossningskursen kunde ändå detta pågå några timmar. Vi var helt säkra på att vår lilla prins i magen inte skulle komma förrän om ett dygn eller två.

”Började en fotosession i vardagsrummet”

Senare under kvällen, efter att ha packat en förlossningsväska lite halvt, insåg jag att det här kanske var sista gången jag kunde få till lite gravidbilder. Jag bad Danny att plocka fram systemkameran medan jag sminkade mig lite lätt i badrummet. Vi började en liten fotosession ute i vardagsrummet för att sedan ta lite bilder inne i sovrummet. Danny skrattar än idag åt detta då han tyckte att det inte var vilken typ av fotografering som helst, utan tämligen en akrobatisk historia. Något viktigt att påpeka i detta är att fotograferingen inte gick så enkelt som jag hade trott. Mina värkar började intensifieras, vilket ledde till otaliga pauser. Många gånger sprang jag in på toaletten då jag kände mig väldigt kissnödig, speciellt i de lite mer kraftigare värkarna. Några gånger upplevde jag även att jag behövde göra nummer två då det kändes som ett starkt tryck bak, men jag lyckades aldrig.

Läs också: Förlossningsberättelse: ”Jag hade dödstankar”

”Kastade mig upp i panik”

Ett tag in på fotograferingen gick det inte att ignorera värkarna, varpå Danny föreslog att vi skulle försöka få oss en liten blund innan en eventuell färd in mot BB. Vi delade ännu vid det laget känslan om att en potentiell förlossning åtminstone var en ansenlig mängd timmar framåt i tiden. Ring BB vid vattenavgång, 3 värkar på 10 minuter eller om du klättrar på väggarna. Ja, det var det vi hade i tanken hela tiden. Och inte var vi där. Så fort vi hade lagt oss i sängen tätt intill varandra i hopp om att få lite sömn drog en otroligt kraftig och långvarig värk igång. Jag kastade mig upp i värken i panik. Vad var detta? Från att ha lite värkar till och från, som var lätta att härda ut, kom det helt plötsligt en värk som fick mig att vilja skrika. Det kändes som att jag tappade all kontroll! Någon minut därefter blev toaletten min bästa vän. Värkarna blev på väldigt kort tid mer intensivare och ibland hann jag inte ens ta mig igenom en värk innan nästa började. Min ställning varierade mellan att sitta och stå.

”Resulterade i ett starkt plopp”

I början och slutet av varje värk satt jag på toaletten och höll i mig hårt i ett handfat samt en handdukstorkare på väggen. Men i mitten av alla värkar kastade jag mig upp då smärtan var olidlig. Danny lugnade mig hela tiden genom att få mig att andas rätt. Danny och tanken om att detta värkarbete någon gång har ett slut gjorde att jag orkade ta mig igenom det. Men under ca en timme stegrade värkarna något enormt, och jag kände tillslut att jag behövde trycka. Det resulterade i ett starkt plopp i toaletten. Jag och Danny tittade förvånat på varandra och trodde att jag äntligen hade lyckats bajsa! Vilken lättnad! Men så var då inte fallet. Vi märkte snabbt att det var vattnet som hade gått. Det fick oss att inse att nu är det dags att ringa BB.

”Jag klarar inte det här”

Danny ringde Danderyds sjukhus och fick snabbt bekräftat att vi kunde komma in. Men så fort han hade lagt på telefonen och började nämna taxi började trycket eskalera. Och värkarna fick mig att skrika. ”Jag klarar inte det här, jag klarar inte det här. Jag kommer dö!” Och taxi? Helvete heller! Danny ringer tillbaka till BB och berättar att jag praktiskt taget vägrar lämna toaletten. De inser snabbt att jag är påväg att föda och ber Danny ringa 112, NU! Under tiden Danny ringer 112 har jag fullt upp med att kasta mig upp och ner från toaletten i det jag kallar djävulsvärkar. Och trycket, som kändes som att jag behövde bajsa ut ett kylskåp, ja det fick mig att tro att bebisen ännu inte skulle ut. Jag behövde ju bara bajsa!

Läs också: Förlossningsberättelse: ”Ring en ambulans – bebisen kommer nu!”

”Plötsligt ser både jag och Danny en del av vår sons huvud”

När Danny började lägga ut handdukar på golvet blev jag lite smått arg. ”Vad gör du?!” Dannys ord ”ifall att älskling, ifall att” glömmer jag aldrig. Även om jag på något sätt förstod att det kommer bli en förlossning hemma, eller i ambulans så ville jag ändå inte inse det. Det hade endast gått ca 6 timmar från att första lilla värken började. Det skall enligt alla vara flera timmar kvar när man är förstföderska. Undertiden Danny pendlade mellan att prata med mig och 112 så hade jag svårt att inte trycka. Jag tryckte riktigt hårt två gånger och sedan ställde jag mig upp i en riktigt outhärdlig värk. Då helt plötsligt ser både jag och Danny att en del av vår sons huvud är utanför. Det var som att all smärta försvann och jag la mig direkt på handdukarna som om det vore det mest självklara. Jag kände återigen ett tryck och jobbig värk där jag tryckte, varefter huvudet kom ut. Sjuksköterskan i telefonen bad Danny säga till mig att trycka hårt i nästa värk, men då hade jag redan tryckt till lite lätt och vår son landade som det mest naturliga i Dannys famn.

Det var som att allting då släppte. Värkarna försvann! Trycket försvann! Det enda som fanns just då var jag, Danny och vår son Elwin. Det var magiskt!”

Text: Emma Ljunggren och Danny Skoog

Förlossningsberättelse: ”Jag ventilerade i ren panik”

Publicerad 27 februari, 2019

Jennie-Lie var gravid med sitt tredje barn när vattnet plötsligt gick hemma i soffan. Mitt under förlossningen tappade hon andningen helt och gick in i en dimma. ”Hampus försökte få mig till en gåställning som barnmorskan kört dit, jag fick ur mig att det finns inte en chans att jag kan stå eller gå. Han fixade istället en rullstol, och hur jag tar mig dit vet jag inte”, skriver Jennie-Lie.

Jag känner hur det kittlas till mellan benen

”Vårt sällskap åker hem och jag berättar för Hampus att slemproppen har gått så att det är på gång säkert inom några dagar iallafall. Vi skrattar och blir lite pirriga och bestämmer oss för att stanna uppe och kolla på tv ett litet tag till tillsammans. Kryper upp nära varandra, så nära det gick med jättemagen.

Rätt som det är så känner jag att det kittlas till mellan benen, jag hinner fundera en sekund på om jag ska gå på toa igen, men mer än så hinner jag inte tänka innan jag känner hur det forsar ut vatten.
– Baby, mitt vatten går, säger jag lite snabbt och Hampus hoppar upp ur soffan.
Men det är försent, även han är dyngsur om sitt ena byxben. Klockan var då 23:45.

Läs också: ”Ring en ambulans – bebisen kommer nu”

Eftersom att vi på kontroll veckan innan och fick höra att Unni fortfarande inte låg fixerad så sa dem åt oss att ringa förlossningen direkt om vattnet gick, eftersom att då kan navelsträngen tydligen hamna i kläm. Så jag satt på toaletten och ringde till förlossningen, medan Hampus fick ringa tillbaka Johanna som precis kommit hem igen. En halvtimme senare var hon tillbaka hemma hos oss och jag och Hampus kunde åka in till förlossningen.

Bebisen hade bajsat i vattnet och stormen hade kommit

Precis som när vattnet gick förra gången så kände jag ganska snabbt en ihållande molande värk i magen, redan innan vi hade parkerat bilen 20 minuter senare så hade jag känt av några värkar. Klockan 01.00 är vi inne i undersökningsrummet och blir uppkopplade på CTG. Allt ser bra ut, vattnet fortsätter att rinna och det är gul/grön färgat vilket betyder att bebisen har bajsat i vattnet, barnmorskan förklarar att så länge hjärtljuden ser bra ut så är det ingen fara, och att de bara kommer göra lite extra kontroller på det under förlossningen.

Eftersom värkarna kommit igång, jag är lite nervös och vi har barnvakt så bestämmer vi tillsammans med barnmorskan att vi ska checka in på vårt BB rum. Dessutom stormar det ute, stormen Cora hade nämligen bestämt sig för att komma till Östersund. Jag får två citodontabletter och ska försöka sova, Hampus skickar jag iväg för att handla lite nattmat och godis till oss, det var många timmar sen vi åt middag helt plötsligt.

Klockan är ungefär 3 när Hampus är tillbaka, värkarna gör så jag inte kan sova. De kommer fortfarande oregelbundet och jag fortsätter att kämpa på. Det här chockade mig mest, att fasen då en del kan städa, sova och ladda, var den som för mig gjorde mest ont. Jag fick kämpa för att inte tappa andningen i värkarna, här gjorde Hampus ett fantastiskt jobb och hjälpte mig att behålla andningen lugn. Håller ut till klockan 5 på morgonen, då ringer vi på klockan för värkarna gör så fruktansvärt ont.

Vi får göra ett CTG igen, Unni mår utmärkt i magen. Värre är det med mig som har så ont, men har ett hopp om att kroppen jobbat på bra dessa timmar. Men efter den första undersökningen så får jag veta att jag är öppen en centimeter. En ynka centimeter! Och jag började faktiskt tvivla på att jag skulle klara det.

Klockan 8 ringer vi på klockan igen, och nu är det en ny barnmorska som har börjat. Värkarna kommer med ca 5 minuters mellanrum och gör så fruktansvärt ont. Hon förklarar att hon inte tänker göra någon ny undersökning på mig, men att vi kan göra ett CTG för att kolla så Unni mår bra. Hon säger också att det inte är någon mening att jag ska få mer Citodon, och att det är för tidigt för smärtstillande. Hon är väldigt opedagogiskt och känslokall, vilket gör att jag bryter ihop och hyperventilerar i ren panik på sängkanten. Hon står bara och tittar på, medan Hampus får försöka trösta och lugna mig. Jag får fortsätta ligga och ta värkar i BB-rummet, att ligga på vänster sidan funkar allra bäst. Om jag ligger på ryggen så känns det som att jag ska sprängas eller gå av på mitten när värkarna kommer.

Värkarna gör så jag kräks

Men tillslut börjar vi äntligen klocka tätare värkar och regelbundet. De gör så ont så de riktigt kraftiga värkarna gör så jag kräks. Vi ringer på barnmorskan igen, och nu går hon äntligen med på att göra en undersökning. 3,5 cm öppen och hon säger åt mig att jag ska pröva duscha lite, och sen är det dags att flytta oss in till ett förlossningsrum så jag kan börja få ta lustgasen. Jag frågar försiktigt när jag kan få epiduralen (som jag tillsammans med Freja barnmorskan skrivit att jag vill ha så tidigt som möjligt), hon svarar att jag kan få den när vi kommer in på förlossningsrummet men att jag borde testa bara lustgasen. Då säger jag nej, jag vill ha epiduralen så fort som möjligt, så hon lovar motstridigt att förbereda för det.

Läs också: ”Jag hade dödstankar” – läs Elina Cassels förlossningsberättelse

Att gå till duschen var hemskt, det kändes som att minsta ansträngning gjorde så att värkarna kom. Men väl i duschen så satte jag mig på pallen, Hampus stod bakom så jag kunde ligg/luta mig emot honom, och jag blev lite förvånad över hur bra det hjälpte mig i värkarna med varmt vatten. Det tog liksom bort de där ondaste topparna som annars gjorde så jag spydde. 20 minuter höll jag ut i duschen, sen fick jag hoppa i den fina sjukhusskjortan och la mig i sängen och väntade på barnmorskan.

Efter det här kommer jag inte ihåg så mycket, värkarna tog över och jag hade ingen paus i värkarbetet utan de kom direkt efter varandra. Jag tappade andningen helt, och kroppen måste gått in i någon slags överlevnadsmekanism för allt blev bara en enda dimma för mig. Hampus försökte få mig till en gåställning som barnmorskan kört dit, jag fick ur mig att det finns inte en chans att jag kan stå eller gå. Han fixade istället en rullstol, och hur jag tar mig dit vet jag inte.

”Älskling är du vaken?”, frågar Hampus mig. Det är nästa sak jag kommer ihåg. Då har jag fått lustgasen som lyckats lugna mig så pass att jag slumrade till i någon sekund. Sen kommer värkarna igen. Barnmorskan är och fixar dropp som man måste ha när man ska få epidural. Jag är uppkopplad på CTG och Hampus kan se att nästa värk jag får håller på nästan konstant i 16 minuter. Här försvinner jag igen, lustgasen hjälper inte längre och jag vet bara att när narkosläkaren skulle sätta epiduralen så fick han göra det mitt i en sån värk, trots att jag protesterade högljutt. När epiduralen äntligen börjar värka så börjar jag gråta av lättnad. Äntligen kan jag få en paus, dricka och få tillbaka kontrollen på andningen. Vi har en jättegullig undersköterska som är med oss på rummet, vi hade bett om det i vår journal och Hampus hade sagt till dem när vi kom till förlossningen att han behövde stöd eftersom jag hade så ont. Hon sprang direkt iväg och hämtade lunch till mig medan jag kunde äta.

Läs också: ”Krystvärkarna var sköna”

Ville byta barnmorska

Hampus berättade att han tänkt byta barnmorska till oss, men när vi såg vad klockan var så var det ändå byte om bara en timme och nu hade vi vår fina undersköterska och klarade oss bra själva. 14 kom vår nya barnmorska in, och glädjen blev enorm när det visade sig vara Malin som också var den som var med oss på Leia och Mattis förlossning och som vi kom så bra överens med.

Från och med att hon och den fantastiska undersköterskan hon hade med sig, tog över oss så var de i princip alltid i vårt rum. Precis som vi hade önskat. Vi laddade inför vad som skulle komma, de hjälpte mig med lustgasen igen att hitta en bättre teknik, de fyllde på min epidural eftersom jag började känna av värkarna lite väl mycket igen och de guidade Hampus i massageövningar.

Mellan 13-17 så var förlossningen helt fantastisk. Vi prövade lite olika positioner, min favorit var att sitta på en pilatesboll med lustgasen och kunna vila huvudet mot sängen mellan värkarna. Värkarna nu kändes mer som ett starkt tryck neråt i magen, inte alls samma sprängande känsla som innan. Och mellan värkarna kunde jag prata, skratta och dricka.

Läs också: Så vet du att förlossningen har startat

Strax innan 17 så kände jag att trycket började bli lite väl starkt. Jag fick lägga mig i sängen och bli undersökt igen. Nu var jag öppen 7 cm. Eftersom Unni låg så långt ner så fick jag värkstimulerande dropp för att hjälpa till att öppna de sista centimetrarna. Jag fick ligga kvar i sängen och bara en stund senare så kom den berömda känslan – jag blev så bajsnödig. Jag satte mig upp och tänkte gå på toaletten, men barnmorskan skrattade bara och sa att ja du behöver bajsa, men efter bajset kommer bebisen så du kan lägga dig ner igen.

Krystvärkarna kom – trots inte helt öppen

Så kom krystvärkarna, trots att jag inte var öppen 10 cm. Malin fick hjälpa till att hålla ut och mjuka upp livmodertappen, jag fick också mellan värkarna bedövningssalva. Det här var fasen som jag varit allra mest orolig för, men som endast var pirrig och härlig. Nu var vi på slutet, och inom några timmar skulle vi få se vem som gömt sig i magen alla dessa månader. Alla i rummet gissade på en tjej. Krystvärkarna gjorde heller inte så ont, Hampus höll i min hand, stackarn. Och även undersköterskan. Det hjälpte mig få kraft att krysta i värkarna. Malin guidade mig och när jag några gånger blev trött och tappade andningen så fick Hampus och Malin mig lugn och fokuserad.

Efter 30 minuter var jag trött, musklerna i kroppen värkte och jag tappade kraften i mina krystningar. Då sa Malin, känn här Jennie-Lie och tog min hand och satte den mellan benen. Och ja, där kände ja toppen på ett huvud med massa hår. Nu ska vi få ut den här bebisen sa hon, och det gav mig den sista orken till att bara några krystvärkar senare känna hur huvudet åkte ut, och även axlarna. Kände hur det började sparkas lite mellan mina ben och fick panik över att bebisen fastnat. Men Malin ruckade lite och jag pushade en sista gång och då sparkade sig Unni ut.

Hon var så fin, det första jag sa var att ”hon var väl inte så stor”. Då skrattade Malin och sa jo det här är en rejäl bebis. Efter det lyfte hon upp henne och sa att vi fick kolla vad det var, jag fick akta på navelsträngen för att se, men visst var det en liten tjej. Sen direkt upp på bröstet, och det var den härligaste känslan. Vi klarade det, nu var det över, hon var här! Hampus fick klippa navelsträngen och sen var det dags att få ut moderkakan. Det gjorde inte alls ont, utan bara en kort krystning så kom den ut. Totalt var jag tvungen att sy tre stygn, ett vid livmoderhalstappen och två vid blygdläppen. Att sy livmorderhalstappen gjorde fruktansvärt ont och är en helt annan historia. De två stygnen vid blygdläpparna kändes inte alls! Såhär efteråt känns det som en fantastisk upplevelse och trots att jag där och då lovade att aldrig göra om det, så känner jag nu att vem vet hur det blir i framtiden!”

Kategori: Förlossningsberättelser