Förlossningsberättelse "Krystvärkarna var sköna"

Förlossningsberättelse: “Krystvärkarna var sköna”

Jag hade en knöl på magen sista tiden av graviditeten som jag trodde var min sons knä. Älskade den för jag kunde sitta och känna på den i timmar och drömma om min bebis. Vet inte hur man ska ranka det på smartness-skalan för han rörde sig ju hela tiden i magen, men det lilla knät låg konstant, haha!
På natten, dagen innan Kian föddes började knölen göra fruktansvärt ont, som en muskelbristning. Jag kunde absolut inte sova och jag gjorde allt för att hålla knölen stilla och intryckt. Det var väl först här jag fattade att det inte var min sons knä. Jag ringde förlossningen på morgonen och berättade att jag fått en muskelbristning på magen. Det trodde de inte! De frågade om jag hade några sammandragningar men det hade jag inte. Bara muskelbristningen som gjorde att jag inte kunde sova eller röra på mig. Jag skulle få komma in för en koll i alla fall. Åkte till min mamma först för det var en stund innan de hade tid för mig. Såg Kalla ta OS-guld och stapplade mig fram med en önskan om att hitta en rullator.

“Hade värkar utan att jag visste om det”

När vi kommer till sjukhuset kopplar de upp mig på ctg. “Det ser ju bra ut det här, känns värkarna mycket?”, frågade barnmorskan. “Jag har inga värkar”, svarade jag. Men barnmorskan förklarade då att jag hade regelbundna värkar. Hon kände på knölen och tyckte den var lite märklig så det kom en specialist som kollade länge och väl. En muskelknuta på livmodern blev svaret. De hade inte sett det förut och vet inte varför jag hade det. Efter en undersökning som sa att jag var några centimeter öppen fick jag med mig en ”sovdos” och läkaren gissade att det skulle bli bebis dagen därpå. Vi tog hissen ner och fattade inte vad som hänt. Värkar? Öppen flera centimeter? Jag känner inte ett skit! Jag tog tre steg ut i korridoren och PANG. Jo tack. Jag känner värkarna. Hann ta 10-20 steg mellan dem och de kändes. Skulle vi verkligen åka hem nu? Frågade jag Johan och kände mig sjukt förvirrad. “De sa ju att vi skulle åka”, svarade han.”

Läs också: Så vet du att förlossningen har startat

“Hade svinkul i badet”

Bilresan hem kan vara den värsta jag gjort. Det kändes helt sjukt att åka FRÅN sjukhuset när värkarna satte igång istället för att åka TILL sjukhuset. Hemma kämpade jag och försökte förstå vad min kropp höll på med. Jag fattade ingenting. Johan kollade på en Arsenal-match på tv och ville om och om igen diskutera felpassar och kapningar med mig. Till slut grinskrek jag att om han inte slog av tv:n och ringde förlossningen så skulle jag rymma iväg. Var då undrar ni? Ingen aning. Skulle vara en sjuk syn att se mig rymma iväg efter gatan i det tillståndet, haha. Han ringde och de var lugna som filbunkar. Bad mig stanna hemma om jag klarade av det. Aldrig i livet. Så vi åkte in och jag blev undersökt och fick veta att förlossningen var i full gång och jag var öppen 4 cm. Vår barnmorska kom och presenterade sig som barnmorskestudent och jag minns hur jag fick panik. Helt chockad över att det inte fanns 10 specialistläkare och 13 akutteam som skulle stå och göra sig redo inför min katastrof förlossning. Jag hade aldrig haft en tanke på att min förlossning skulle sluta bra, jag var bara ett steg närmare att få höra att min son var död. Jag blev inlagd, fick en genomgång av lustgasen och sedan hoppade jag ner i sittbadet. Förväntansfull som ett barn innan julafton skrattade jag och festade till det på lustgasen i mitt lilla spa-bad samtidigt som jag tänkte “puh vad skönt, den här smärtan är ju lugn, den fixar jag lätt”. Jag hade svinkul i badet men efter ett tag kände jag att jag ville klä på mig och käka lite chips så de fick komma och tömma baljan. Värkarna blev tätare och tätare men smärtan var grislugn.

“Kändes som när jag blödde ut missfallet”

Hade några moments av panik när de var tvungna att kolla hjärtljuden en extra gång och förklara för mig vad som skulle hända om jag födde en död bebis. Varje värk var ett steg närmare det värsta tänkbara i min hjärna. Plötsligt sa barnmorskan att de skulle ta hål på hinnorna eftersom vattnet inte hade gått. Det gjorde inte alls ont men när vattnet forsade bröt jag ihop. Barnmorskan försökte förstå vad som hände. Gjorde det ont? Var det något som kändes fel? Det tog ett tag innan jag lyckades berätta att det kändes som när jag blödde ut våra missfall. Den sista känslan jag ville ha på vår förlossning. Fick världens varmaste kram och massa betryggande ord om att allt var bra och att det skulle kännas så. Det var hemsk, men nödvändigt för nu tog värkarna i.
Har aldrig haft så ont. Trodde kroppen skulle gå av. Folk skrek att jag skulle andas men det var ju det enda jag gjorde. Fattade inte hur jag skulle kunna ta mig igenom detta. Jag var öppen 8 cm när killen som skulle sätta epiduralen kom. Han tyckte det var för sent, men jag hörde hur barnmorskan sa att jag behövde vila för mina värkar tog aldrig någon paus. När jag satte mig upp förklarade han att det var viktigt att jag satt helt stilla. Barnmorskan skulle hjälpa mig sa han. Han började greja och mina värkar avlöste varandra och jag var som en orm. Plötsligt tar hon tag i lustgasen och pressar fast den i ansiktet på mig och säger “andas hela värken ut”. Då gick det plötsligt upp ett ljus i min skalle. Jag hade fattat det som att jag skulle ta bort lustgasen innan värken var slut. Fortsatte andas i masken och plötsligt försvann de där hemska värkarna. Visste att det skulle göra ont, men inte SÅ ont. Började skratta åt min egen ”smarthet”. Sedan somnade jag gott i en timme, vaknade och kände att nu är det dags. ”Nu bajsar jag på mig!” Det hade jag läst mig till, att när den känslan kommer, då kommer bebisen.

Läs också: Så funkar igångsättning

“Krystvärkarna är det skönaste jag varit med om”

Krystvärkarna är det skönaste jag varit med om (just då kändes det så, idag kan jag komma på massor av saker som är skönare). Jag fattade precis vad jag skulle göra, det kändes så självklart. Behövde knappt någon coachning utan kände mig så säker. När huvudet var ute hade Kian tydligen navelsträngen runt halsen och de hade lite problem att få bort den så de bad mig att inte trycka på under nästa värk, men jag hörde “nu trycker du på allt du kan”. Sagt och gjort, jag tryckte på. Det lät verkligen typ PLOPP och Johan har berättat att han bokstavligt talat flög ut med en våg av fostervatten. Barnmorskan lyckades i farten få bort navelsträngen och allt gick bra. Hade krystvärkar i 15 eller 17 minuter, så jag var verkligen en krystarqueen!

22.32 lördag den 10/2 föddes Kian Hans Elis Walle Malmsten! Känslan när jag såg honom? Svår att förklara. Han levde. Han var tung och vacker. Jag grät, Johan grät, Kian grät! Vi var en familj och Kian kissade genast in sitt revir. Kunde inte ha varit lyckligare. Han levde och han kissade på mig, han mår bra! Vi var en FAMILJ! 12 år senare! Allt kändes självklart.

 

Läs hur det har gått för den nya lilla familjen på bloggen Superpaddan och team Malmsten. En ärlig och härlig blogg med allt som tillhör livet med barn!

 

 

 

Kommentera

Läs mer om hur vi behandlar personuppgifter i vår integritetspolicy.

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

stats