krystvärkar | Vimedbarn - Topplistor för influencers

Förlossningsberättelse: Bebisen fastnade med axlarna

bebis fastnade

“Till en början med måste jag kortfattat berätta om förlossningen med första barnet. Den var mer traumatisk för mig än den här, tog 28 timmar och jag hade ingen kontroll över den. Han fastnade vid en “kant” och vi hade inte mycket hjälp då det var fullt på förlossningen. Jag hade ingen kraft i slutet och det blev lite kaosartat då han skulle ut snabbt och jag blev förlöst av läkare.Efter det hade jag en misstänkt hjärnhinneinflammation och det togs ryggmärgsprov men på grund av min svankande rygg var det svårt att ta provet och jag blev stucken 7-8 gånger av två olika läkare och fick mycket huvudvärk efter det. Jag ville därför in i det sista slippa att bli stucken där igen, och alltså slippa ta epidural den här gången. Jag ville dessutom ha mer kontroll över situationen och veta vad som händer, inte bara “följa med”.

Den berömda slemproppen…

Söndag, 15 dagar över tiden

Jag skulle egentligen haft en tid för igångsättning den dagen men eftersom det var en söndag hade vi fått tid dagen efter klockan 11.00. Min syster var här och vi var ute och gick. Jag kände av lite krampaktig känsla eller som om en nerv var i kläm i benen, men eftersom jag har haft så mycket besvär så reflekterade jag inte så mycket över det. När jag sedan vid 17.30- tiden stod och lagade mat kände jag att det hände något. Mycket riktigt, den berömda slemproppen gick! Men eftersom jag har blivit undersökt så mycket sedan jag var inlagd veckan innan så var jag inte helt säker på om det var på gång eller inte. Efter middagen fick jag min första värk, ingen kraftig så vågade fortfarande inte tro att om det var dags. Vi gick och la lillen för att sova och sedan satte det fart, oregelbundet men visst var det värkar. 13 minuter, 8 minuter, 5 minuter, 12 minuter.

De kom med olika kraft så jag drog mig för att ringa förlossningen men vi ringde hit svärmor vid 21-tiden så hon inte skulle behöva gå upp mitt i natten om det verkligen var dags. Vid 23-tiden fick jag en blödning och ringde förlossningen, fortfarande med oregelbundna värkar. De sa att vi var välkomna men kunde stanna hemma lite om det skulle avta. Vi åkte in ändå och på vägen tid satte värkarna fart med 5 minuters mellanrum, dock fortfarande hanterbara.

Läs också: Sugna på en till bebis?

“Vi var ensamma på förlossningen”

23:45 kom vi till förlossningen och blev kopplade till CTG som visade regelbundna värkar och en undersökning visade att jag var öppen 6 cm. Woho!Jag kunde fortfarande hantera värkarna utan någon hjälp men var tvungen att stå upp hela tiden. Efter 1,5 timme gjordes en ny undersökning och nu var jag öppen 8 cm. Nu var det dags att börja med lustgas tyckte jag då värkarna började bli mycket mer intensiva. Jag tänkte att ju längre jag väntar med att ta lustgas desto mindre kommer jag att vilja ha annan bedövning sen. Haha. Äntligen kunde jag lägga mig ner på sängen under värkarna. Den här natten var det bara jag och Marcus inne på förlossningen, inga andra patienter. Vi hade således vår barnmorska och undersköterska hos oss hela tiden, vilket verkligen är en lyx nu för tiden. Barnmorskan hjälpte mig jättemycket när värkarna blev allt jobbigare och uppdaterade mig bra om hur läget var. Precis som med sonen så gick aldrig vattnet spontant utan de fick ta hinnorna.

Krystade utan värkar

02:55. Nu var jag fullt öppen, men hon låg för långt upp. Åh nej! Både jag och Marcus tänkte direkt på den förra förlossningen, och visst var det så. Hon hade fastnat vid den där kanten, precis som sin bror. Nu ångrar jag mig flera gånger och vill ha bedövning, men det är för sent. Vilket jag egentligen vet, men det känns så hopplöst och det känns som om jag ska genomgå en lika lång förlossning igen som med sonen. Barnmorskan ber mig då ändra ställning, fick mig att ställa mig upp mot sängen. Jag använder lustgasen och har fruktansvärt ont och stort tryck neråt hela tiden. Jag känner verkligen allt, vilket jag inte gjorde sist. Jag jämför hela tiden och försöker verkligen att följa kroppens signaler, hur ont det än gör. Mina ben och armar domnar och jag måste lägga mig ner igen efter ett tag. Jag trodde verkligen att nu är det kört, det kommer inte att bli den här fina förlossningen som jag ville ha.

04:15 Att stå upp hade gjort susen, jag övervann “kanten”. Får besked av barnmorskan att nu ska det krystas, vilket jag samtidigt känner i kroppen. Vi vill ha ut henne, det är dags!

Jag får nu kraft och enligt Marcus så syns det på mig, jag får ett helt annat uttryck. Jag krystar under 25 minuter och när hon säger att det nu är sista värken känner jag huvud och axlar komma ut, men det här “swooschet” ni vet, det kommer aldrig, när det sista halkar ut.
Hon sitter fast med axelpartiet i mig och jag känner hur värken tar slut. Hon hade inte roterat det sista, och satt därför fast på ett väldigt jobbigt sätt… Känner hur barnmorskan försöker lirka ut henne men jag tänkte att jag fixar verkligen inte att ha henne där i väntan på en till värk och krystar ut henne utan värk, om jag spricker får det vara värt det.
Jag var 100% säker på att jag gick sönder totalt där nere. Men jag fick inte en skråma.

Läs också: “Läkaren tog bort skynket under kejsarsnittet”

“Jag höll vad jag lovat mig själv”

04:39 Elise ser världen för första gången. Tiden stannar. Jag får henne på mitt bröst, den finaste flickan i världen är vår och de låter oss njuta av henne länge. Ingen stress, ingen panik. Det var ju bara vi där. Den här förlossningen var enligt mig helt underbar, jag är väldigt stolt över mig själv som fixade det utan bedövning och höll det jag “lovat” mig själv. Att vara mer medveten och ha kontroll över min förlossning. Det hade aldrig gått utan Marcus såklart, men inte utan den fina barnmorskan och undersköterskan som lyssnade på mig och stöttade mig på det sättet jag behövde heller.

Elise vägde 4075 gram och var 52 cm lång, precis som mig.”

Vill du följa Liw och hennes lilla Elise så hittar du hennes blogg här på Vimedbarn.se

 

Förlossningsberättelse: “Krystvärkarna var sköna”

Jag hade en knöl på magen sista tiden av graviditeten som jag trodde var min sons knä. Älskade den för jag kunde sitta och känna på den i timmar och drömma om min bebis. Vet inte hur man ska ranka det på smartness-skalan för han rörde sig ju hela tiden i magen, men det lilla knät låg konstant, haha!
På natten, dagen innan Kian föddes började knölen göra fruktansvärt ont, som en muskelbristning. Jag kunde absolut inte sova och jag gjorde allt för att hålla knölen stilla och intryckt. Det var väl först här jag fattade att det inte var min sons knä. Jag ringde förlossningen på morgonen och berättade att jag fått en muskelbristning på magen. Det trodde de inte! De frågade om jag hade några sammandragningar men det hade jag inte. Bara muskelbristningen som gjorde att jag inte kunde sova eller röra på mig. Jag skulle få komma in för en koll i alla fall. Åkte till min mamma först för det var en stund innan de hade tid för mig. Såg Kalla ta OS-guld och stapplade mig fram med en önskan om att hitta en rullator.

“Hade värkar utan att jag visste om det”

När vi kommer till sjukhuset kopplar de upp mig på ctg. “Det ser ju bra ut det här, känns värkarna mycket?”, frågade barnmorskan. “Jag har inga värkar”, svarade jag. Men barnmorskan förklarade då att jag hade regelbundna värkar. Hon kände på knölen och tyckte den var lite märklig så det kom en specialist som kollade länge och väl. En muskelknuta på livmodern blev svaret. De hade inte sett det förut och vet inte varför jag hade det. Efter en undersökning som sa att jag var några centimeter öppen fick jag med mig en ”sovdos” och läkaren gissade att det skulle bli bebis dagen därpå. Vi tog hissen ner och fattade inte vad som hänt. Värkar? Öppen flera centimeter? Jag känner inte ett skit! Jag tog tre steg ut i korridoren och PANG. Jo tack. Jag känner värkarna. Hann ta 10-20 steg mellan dem och de kändes. Skulle vi verkligen åka hem nu? Frågade jag Johan och kände mig sjukt förvirrad. “De sa ju att vi skulle åka”, svarade han.”

Läs också: Så vet du att förlossningen har startat

“Hade svinkul i badet”

Bilresan hem kan vara den värsta jag gjort. Det kändes helt sjukt att åka FRÅN sjukhuset när värkarna satte igång istället för att åka TILL sjukhuset. Hemma kämpade jag och försökte förstå vad min kropp höll på med. Jag fattade ingenting. Johan kollade på en Arsenal-match på tv och ville om och om igen diskutera felpassar och kapningar med mig. Till slut grinskrek jag att om han inte slog av tv:n och ringde förlossningen så skulle jag rymma iväg. Var då undrar ni? Ingen aning. Skulle vara en sjuk syn att se mig rymma iväg efter gatan i det tillståndet, haha. Han ringde och de var lugna som filbunkar. Bad mig stanna hemma om jag klarade av det. Aldrig i livet. Så vi åkte in och jag blev undersökt och fick veta att förlossningen var i full gång och jag var öppen 4 cm. Vår barnmorska kom och presenterade sig som barnmorskestudent och jag minns hur jag fick panik. Helt chockad över att det inte fanns 10 specialistläkare och 13 akutteam som skulle stå och göra sig redo inför min katastrof förlossning. Jag hade aldrig haft en tanke på att min förlossning skulle sluta bra, jag var bara ett steg närmare att få höra att min son var död. Jag blev inlagd, fick en genomgång av lustgasen och sedan hoppade jag ner i sittbadet. Förväntansfull som ett barn innan julafton skrattade jag och festade till det på lustgasen i mitt lilla spa-bad samtidigt som jag tänkte “puh vad skönt, den här smärtan är ju lugn, den fixar jag lätt”. Jag hade svinkul i badet men efter ett tag kände jag att jag ville klä på mig och käka lite chips så de fick komma och tömma baljan. Värkarna blev tätare och tätare men smärtan var grislugn.

“Kändes som när jag blödde ut missfallet”

Hade några moments av panik när de var tvungna att kolla hjärtljuden en extra gång och förklara för mig vad som skulle hända om jag födde en död bebis. Varje värk var ett steg närmare det värsta tänkbara i min hjärna. Plötsligt sa barnmorskan att de skulle ta hål på hinnorna eftersom vattnet inte hade gått. Det gjorde inte alls ont men när vattnet forsade bröt jag ihop. Barnmorskan försökte förstå vad som hände. Gjorde det ont? Var det något som kändes fel? Det tog ett tag innan jag lyckades berätta att det kändes som när jag blödde ut våra missfall. Den sista känslan jag ville ha på vår förlossning. Fick världens varmaste kram och massa betryggande ord om att allt var bra och att det skulle kännas så. Det var hemsk, men nödvändigt för nu tog värkarna i.
Har aldrig haft så ont. Trodde kroppen skulle gå av. Folk skrek att jag skulle andas men det var ju det enda jag gjorde. Fattade inte hur jag skulle kunna ta mig igenom detta. Jag var öppen 8 cm när killen som skulle sätta epiduralen kom. Han tyckte det var för sent, men jag hörde hur barnmorskan sa att jag behövde vila för mina värkar tog aldrig någon paus. När jag satte mig upp förklarade han att det var viktigt att jag satt helt stilla. Barnmorskan skulle hjälpa mig sa han. Han började greja och mina värkar avlöste varandra och jag var som en orm. Plötsligt tar hon tag i lustgasen och pressar fast den i ansiktet på mig och säger “andas hela värken ut”. Då gick det plötsligt upp ett ljus i min skalle. Jag hade fattat det som att jag skulle ta bort lustgasen innan värken var slut. Fortsatte andas i masken och plötsligt försvann de där hemska värkarna. Visste att det skulle göra ont, men inte SÅ ont. Började skratta åt min egen ”smarthet”. Sedan somnade jag gott i en timme, vaknade och kände att nu är det dags. ”Nu bajsar jag på mig!” Det hade jag läst mig till, att när den känslan kommer, då kommer bebisen.

Läs också: Så funkar igångsättning

“Krystvärkarna är det skönaste jag varit med om”

Krystvärkarna är det skönaste jag varit med om (just då kändes det så, idag kan jag komma på massor av saker som är skönare). Jag fattade precis vad jag skulle göra, det kändes så självklart. Behövde knappt någon coachning utan kände mig så säker. När huvudet var ute hade Kian tydligen navelsträngen runt halsen och de hade lite problem att få bort den så de bad mig att inte trycka på under nästa värk, men jag hörde “nu trycker du på allt du kan”. Sagt och gjort, jag tryckte på. Det lät verkligen typ PLOPP och Johan har berättat att han bokstavligt talat flög ut med en våg av fostervatten. Barnmorskan lyckades i farten få bort navelsträngen och allt gick bra. Hade krystvärkar i 15 eller 17 minuter, så jag var verkligen en krystarqueen!

22.32 lördag den 10/2 föddes Kian Hans Elis Walle Malmsten! Känslan när jag såg honom? Svår att förklara. Han levde. Han var tung och vacker. Jag grät, Johan grät, Kian grät! Vi var en familj och Kian kissade genast in sitt revir. Kunde inte ha varit lyckligare. Han levde och han kissade på mig, han mår bra! Vi var en FAMILJ! 12 år senare! Allt kändes självklart.

 

Läs hur det har gått för den nya lilla familjen på bloggen Superpaddan och team Malmsten. En ärlig och härlig blogg med allt som tillhör livet med barn!

 

 

 

Förlossningsberättelse: ”Det var bara att glömma smärtlindring”

“Måndagen den 23/4 hade jag lite mer känningar än jag haft tidigare (Jag hade ju haft värkar till och från i flera veckor och åkt in och ut på sjukhuset). Men den här gången kändes det annorlunda på något vis. Jag kände hur jag blev upprymd och tänkte att ”ok, nu händer det, jag ska snart föda barn”.
Timmarna gick och jag ringde Fredrik och berättade att jag hade värkar som gjorde rätt ont och att det nog var på gång. Han frågade mig om vi skulle åka in och jag svarade lugnt att vi avvaktar tills jag inte klarar av smärtan längre. Jag visste ju att när vi väl åker in kommer de inte försöka stanna upp förlossningen mer eftersom att jag passerat 35 fulla veckor.
Det gick ytterligare några timmar och det blev kväll. Värkarna hade inte tilltagit alls utan snarare lugnat ner sig, men jag var tagen av att ha gått med onda värkar hela dagen så jag gjorde kväll rätt tidigt. Minns hur jag vaknade av att jag drömde att jag hade jätteont i magen. Tittade då på klockan som var efter midnatt. Jag kände att magkramperna jag trodde bara var i drömmen faktiskt var på riktigt – värkarna hade tilltagit medan jag sov.

Ringde barnvakterna i panik

Gick upp på toaletten och såg då att jag blödde en hel del och då förstod jag att det var på gång. Med ett leende på läpparna gick jag in och väckte Fredrik som då i panik ringde efter sina föräldrar som skulle komma och passa barnen. Men ingen av dem svarade i telefonen. Han ringde och ringde men inget svar! Till sist ringde han sin syster som bor i närheten av deras föräldrar och hon fick åka dit och väcka dem. Fredrik började bli lite småstressad över att det tog sån tid för hans mamma att komma men jag kände mig fortfarande väldigt lugn och gick och plockade med det sista som skulle med i väskan. Värkarna kom nu med 3-4 minuters mellanrum. Ett tag därefter satt vi i bilen på väg mot Huddinge sjukhus. Vi ringde in och förberedde dem på att vi skulle komma. 

02:00 Väl på plats blev vi omhändertagna och kom direkt in i ett undersökningsrum. Där kom en läkare in ganska snabbt och gjorde en undersökning. Cervix var utplånad och modermunnen öppen 5 cm. Vi informerades om att vi skulle få vänta en stund på ett rum inne på förlossningen. Det var tydligen fullt. Jag frågade efter smärtlindring men fick snällt vänta med det tills vi fick ett rum på avdelningen.

02.55 Får lustgas (det var som en dröm att få andas igenom värkarna med hjälp av lustgasen). Jag blir lite borta av lustgasen och känner mig lite småfnittrig.

03.44 Ber jag om epidural. Värkarna gör nu riktigt ont och jag bara inväntar att läkaren ska komma och trolla bort smärtan.

04.15 Får jag epidural och kort därefter kände jag ingenting. Värkarna stannade upp lite och det hela drog ut på tiden.

05.29 Tar de hål på fosterhinnan och klart fostervatten avgår. Värkarna tilltog då rejält.

Läs också: 7 saker du kommer sakna med graviditeten så fort barnet är ute 

Höll på att avlida av smärtan

08:00 Minns hur jag ber om att få påfyllning av epidural eftersom värkarna tilltog rejält och jag höll på att avlida av smärtan. Barnmorskan frågar mig då om jag kan tänka mig att försöka stå ut en stund till eftersom att värkarna avtog när jag fick epidural innan. Så jag försökte med allt för att stå ut med smärtan en stund till. Jag testade att stå upp och hängde över gåställningen. Det gjorde då så fruktansvärt ont och det tryckte på rejält. Kändes nästan som att han skulle komma ut och jag ville krysta. Eftersom smärtan tilltog så kraftigt kände jag att jag måste få påfyllning av epidural NU om det ska göra såhär ont.

08:20 Ber Fredrik ringa på klockan och barnmorskan kommer in. Jag sa att jag inte klarar det längre och att det känns som att jag nästan vill krysta. Hon sa då att hon ville göra en ny undersökning och se om det hade hänt något mer. Jag fick då till svar att det var dags att föda snart så det var bara att glömma mer smärtlindring och lägga mig så bekvämt som det bara gick för nu var det dags.

Läs också: Mammorna – Det här var bästa smärtlindringen under förlossningen

Tog min hand och kände på huvudet

08.26 Krystvärkarna började. Kommer ihåg att det sved och brände där nere så sjukt mycket. Jag klämde Fredriks hand så hårt det bara gick och svor för mig själv. Efter tredje krystvärken frågade barnmorskan om jag ville känna på huvudet som är på god väg ut? Så jag tog min hand och fick känna hans lilla huvud. Jag fick då en ny kraft till nästa krystvärk.

08.38 En pojke föds, skriker direkt. Läggs hud mot hud hos mig. Det går verkligen inte med ord att beskriva hur mäktigt det är att få upp sitt barn på bröstet. Första mötet, den obeskrivliga kärleken man känner från första sekund. Att jag fick uppleva en sista förlossning är jag evigt tacksam för.

Lille Enzo kom ut alldeles perfekt. Läs mer på bloggen “Victorias stil” om livet med tre barn och om första tiden med Enzo i familjen! Sötchock utlovas!

 

stats