ctg | Vimedbarn - Topplistor för influencers

Förlossningsberättelse: Barnmorskan skrattade

Förlossningsberättelse - barnmorskan skrattade

“05.00 den 10 oktober 2017:

Vaknade jag av svag ”mensvärk” som kom och gick. Då var det dock nästan 30 minuter mellan värkarna så när den tredje värken kom runt 06.00 började jag tänka att detta kanske kan vara de riktiga värkarna. Har man aldrig känt dem innan så har man ju ingen aning. Det som jag visste dock var ju att värkarna skulle komma och gå, vilket de ju gjorde. Jag började klocka värkarna på min app.

Det är lite luddigt med tiden men någonstans här gick jag upp och gjorde gröt till oss. Jag har aldrig ätit så mycket gröt i mitt liv. 😄 Lassade på med två stora portioner innan jag var nöjd. Antagligen var det kroppens sätt att ladda med bränsle.

06.00 Säger till Carl att han får ta ut en komptimme på morgonen och städa. Om det skulle hända något idag så får det inte vara stökigt när vi kommer hem. Själv hade jag ingen ork att städa så stackars Carl fick stressa järnet.

06.30. Ringde jag till förlossningen och frågade om det kunde vara riktiga värkar som jag kände och nu var det också mycket kortare tid mellan. Ca: 15 minuter. Barnmorskan sa åt mig att försöka vila och ta en alvedon om jag behövde det. Jag håller mig dock så mycket som möjligt från att ta tabletter så jag skippade det. Jag gick istället upp och tog en varm dusch och under värkarna fick jag huka mig och hålla i badkaret för att orka igenom dem.”

Kollar på film och skriker svordomar

“Cirka 09.00 (jag har inte riktigt koll på tiden men ungefär)

För cirka en timme sedan gick slemproppen och här gjorde värkarna riktigt ont. Carl har ringt förlossningen igen som säger att vi ska försöka vara hemma så länge det går men om jag känner att jag behöver smärtstillande så får vi komma in.

Vi satte på filmen Vaiana och vid varje ny värk fick jag hänga mig över soffan och skrika alla svordomar och fula ord jag kunde. Det här med att andas sig lugnt igenom värkarna var inget för mig. Det som hjälpte lite lite var att få skrikgråta ut alla fula ord jag kunde, haha. 😅 Nu i efterhand tänker jag att grannarna måste undrat vad som hände.

Runt 10.30 fick jag hänga mig över toaletten då det gjorde så ont att jag ville kräkas. Det kändes verkligen som att ryggen skulle gå av. Även om det gjorde sjukt ont så var det inte så illa som jag föreställt mig värkar. Någon stans här sa jag till Carl att jag ville ha smärtstillande. Han ringde till förlossningen och de sa att vi kunde komma in och ta CTG. Jag var lite orolig att de skulle skicka hem oss igen då jag inte hade haft 3 st värkar på under 10 minuter och det är ett utav kraven för att man ska få stanna kvar.

Väl i bilen på väg till sjukhuset som tar cirka 8 minuter, fick jag tre värkar. Och påväg från parkeringshuset till förlossningen fick jag två värkar så det gjorde mig otroligt lättad, för då kanske vi skulle få stanna. På kvittot för parkeringen står det att vi parkerade kl: 11.23.”

Barnmorskan skrattar åt mig

“Vi fick komma in och stanna! Så lättad. Jag var öppen 4 cm och hade ju minst 3 st värkar inom loppet av 10 minuter. Däremot hade inte vattnet gått än.

När alla prover var tagna sa barnmorskan att vi kan gärna vara uppe och gå lite. Varpå jag säger till Carl att vi kan gå ner i Cafét och äta mat. Då skrattar sköterskan och rättar sig. ”Tror du att du orkar det? Jag menade inte upp och gå utan upp och stå.” Precis när jag ska ställa mig upp fattar jag varför hon skrattade och la mig ner igen. Inte en chans att jag kunde gå flera meter. Haha, man tänker inte helt klart av smärtan.

Efter detta så håller jag ingen koll alls på tiden. Det är lite som en dimma. Carl sprang och köpte alla olika saker de hade i cafét då han inte visste vad jag ville ha. Världens bästa❣ Jag hann ta ett bett på en smörgås och dricka en Päronfestis.”

Kräks päronfestis av lustgasen

“Jag kom på att jag ju kom in för att jag ville ha smärtlindring så jag fick testa lustgas som vi ganska snabbt höjde till maxstyrka. Jag fick sitta på pilatesboll (så bra!) medan Carl och barnmorskan masserade min rygg. Kräktes upp min Festis för att jag inte riktigt fattade hur mycket/lite jag skulle andas in av lustgasen. Jag fattade aldrig tekniken, så ibland gjorde värkarna skitont och ibland blev jag så hög att jag trodde jag skulle ramla av sängen, haha.”

Så kom Mini

“Blev irriterad på Carl för att han tände lamporna fel. Helst hade jag velat ha becksvart och knäpptyst. Jag ville ha allt fokus på lustgasen. Stackars Carl som hade ordnat med en BB-lista på spotify och allt…

Runt 17:30 gör min barnmorska så att vattnet går, då det inte verkade hända av sig självt för mig. Strax därefter kom krystvärkarna och 18.20 var lilla Mini ute. Bästa finaste lilla Mini.”

Förlossningsberättelse: Barnmorskan skrattade

Följ Carl, Michelle & lilla Lykke på den gemensamma bloggen Parenthood som du hittar här ›› Du kan också följa familjen på Instagram – @michelle.bolwede››

Förlossningsberättelse: “Läkaren slog på akutlarmet”

förlossningsberättelse läkaren slog på akutlarmet

Jag vet inte riktigt vart jag ska börja, eller vad jag ska skriva. Colins första tid i livet är rörig för mig, jag har minnesluckor, det känns overkligt och nästan som det inte hänt mig. Colin föddes den 24 maj 2014 i graviditetsvecka 31+3. Efter 4 dagar inlagda på förlossningen SöS kom han ut, med urakut snitt till följd av havandeskapsförgiftning och prematur moderkaksavlossning. Min moderkaka lossnade, bara sådär. Det som höll Colin vid liv lossnade, helt utan förvarning.

“Jag var sjuk, jättesjuk”

Jag låg inlagd på SöS pga havandeskapsförgiftning, utöver det hade jag även dåliga blodflöden till livmodern och Colin växte inte som han skulle. Jag var sjuk, jättesjuk. Jag minns att jag inte tyckte det då, men nu när jag kan stå utanför och se tillbaka förstår jag att jag var sjukare än jag insåg. Morfin, magnesiumdropp, blodtryckssänkande och kissjournal minns jag. Det var läkare överallt hela tiden och varje dag kom de in och sa att det inte såg bra ut och att vi skulle vara beredda på bebis när som helst. Jag minns att en läkare på neonatalen kom upp och pratade med oss, det mest diffusa samtal jag haft. Jag minns inte om det var en kvinna eller man, och jag minns inget av samtalet, bara att det hänt, nästan som en dröm man inte riktigt kan placera.

Läs också: “Andning som smärtlindring under förlossningen – så funkar det!”

Efter fyra dagar blev alla värden bättre, även mitt mående och jag vart flyttad till avdelning 63, för förlösta och oförlösta kvinnor med olika sjukdomar/problem. Jag minns att jag kände mig glad, jag skulle få komma hem på permission, jag skulle få göra klart bebisrummet och packa en BB-väska. Vi skulle få förbereda oss och göra oss redo.

Hjärtljudet låg på 60 slag per minut – och sjönk

Moltas gick ut till bilen vid 23-tiden den 24 maj och satte om biljetten, jag ringde mamma och berättade att läget var stabilt och att jag mådde mycket bättre. Direkt när vi la på hugger det till i magen, det dunkar och svider och ilar och värker, hela magen var hård som betong. Jag minns att jag ropar in barnmorskan, hon säger att jag har sammandragningar och ska försöka vila men jag förklarar så gott jag kan att det här inte är sammandragningar, det gör så ont att jag mår illa och det slutar inte spänna och värka. Det har nu pågått i 15 minuter i sträck. Barnmorskan sätter CTG men hittar endast hjärtljud på 60 som hon antar är mina. Jag ser att hon får panik: Varför hittar hon inte Colins hjärtljud? Hon tar min handled och känner min puls, 125 slag/minuten. Det är Colins puls hon fått in på CTG:n.

Här ifrån är minnet vagt och hoppigt. Jag vet att en läkare med ultraljud kom inspringande, jag minns att hon pratade mig över huvudet. Colins hjärtljud var nu 40. Läkaren slog på akutlarmet och in kom fler läkare än jag någonsin sett, samtidigt som Moltas kommer inrusandes genom dörren.

Läs också: “Förlossningsberättelse: “Moderkakan höll på att lossna”

“Är han död?”

Jag har en minnesbild av att dom springer med mig i sängen till operationssalen, jag kommer ihåg att Moltas hand gled ur min och jag kommer ihåg att jag skrek. Jag skrek av smärta, av rädsla och av skuld. Det är mitt fel att mitt barn är dött, jag minns inte när han senast sparkade, jag har inte haft koll, jag har inte känt efter. Väl inne i operationssalen började jag störtblöda, sen fick jag en mask över ansiktet och vaknade 3 timmar senare upp i källaren på uppvak.

Är han död? Är det en pojke? Har ni träffat honom? var det första jag sa när jag vaknade.

23:16 föddes den starkaste killen jag känner. 1730gram tung och 44cm. Colin andades inte när han födde och var grå. Tack vare fantastiska läkare och extremt snabbt agerande kunde Colins liv räddas. Och efter 11 minuter kunde man sluta med hjärt-lungräddning och intubering.

Hela 2014 känns så väldigt långt borta, som att det är någon annans berättelse eller en film jag sett för längesen.

Läs också: “Vilka krav kan man ställa på barnmorskan under förlossningen?”

Vill du fortsätta att följa Fayme? Besök hennes blogg här och hennes Instagramkonto @faymeelmen här.

Förlossningsberättelse: “Trodde jag skulle dö av smärta”

förlossningsberättelse jag trodde jag skulle dö av smärta

Marielle Winklers förlossningsberättelse: “Trodde jag skulle dö av smärta”

“Det häftigaste och mest fruktansvärda jag varit med om i mitt liv.

Onsdagen den 6 juli kände jag flera gånger under dagen kraftiga stötar neråt mot ljumskarna och jag minns att jag smsade min syster på kvällen och skrev lite skämtsamt att det känns minsann som att han är på väg ut nu. Jag trodde dock absolut inte att så var fallet eftersom det var drygt två veckor kvar till BF och jag var dessutom helt inställd på att gå över tiden minst en vecka, det var jag så säker på.

Vi gick och la oss runt 23.00 den kvällen och jag hade lite svårt att somna. Strax innan klockan slog 00.00 så började jag slumra till men vaknade snabbt till liv igen när jag kände att jag blev helt blöt och flög upp ur sängen och trodde typ att jag hade kissat på mig. Med andan i halsen sprang jag in på toaletten och insåg då att det måste ha varit vattnet som hade gått. Samtidigt som jag tänkte att det kan ju inte vara sant?! Nu redan… det är ju två veckor kvar.”

Läs också: “Petras dotter föddes i sin fostersäck”

“Jag ringde in till förlossningen och de rådde mig att gå och lägga mig igen och försöka sova då det inte var någon stress än så länge att åka in då jag inte hade fått några värkar än. Jag skulle se hur natten gick och om inget hände tidigare så skulle jag ringa in igen morgonen efter för att få en tid för undersökning. Gick och la mig gjorde jag men sova fanns ju inte på världskartan. Chocken över att det kanske snart var dags var både lite skrämmande men mest kände jag mig förväntansfull och nervös. Jag bestämde mig för att inte väcka David. Än så länge var ju allt hur lugnt som helst och det var lika bra att han var utvilad om det kanske inte skulle bli så mycket sömn de kommande dygnen och oj så rätt jag hade. Jag var uppe flera gånger den natten, vattnet sipprade sakta men säkert ut så flertalet toalettbesök blev det, lite nattmat och tusen tankar.

Jag började känna av väldigt svaga värkar runt 3-4 på natten men de var väldigt överkomliga och inte så täta. David vaknade tidigt morgonen efter och insåg snabbt att jag låg vaken. Jag minns att jag sa med världens lugnaste tonläge “Älskling, bli inte nervös nu men jag tror att vattnet har gått inatt”. Han flög upp ur sängen och sa att vi måste ringa förlossningen. Det har jag redan gjort förklarade jag och vi ska ringa dit igen vid åtta för att få en tid för undersökning. Varför i hela friden har du inte väckt mig undrade han ju såklart och jag förklarade att jag ville att han skulle vara utvilad (vilket han var väldigt tacksam för dygnen senare).”

Vattnade växter mellan värkarna

“När klockan slog åtta ringde jag till förlossningen och de ville vi skulle komma in för undersökning eftersom vattnet hade gått. Vi åkte in ganska direkt efter lite frukost och en dusch och möttes där av en barnmorska som undersökte mig och gjorde CTG. En läkare fick även göra ett ultraljud och de kunde inte med säkerhet konstatera att det var vattnet som hade gått men dem trodde det och bestämde sig för att “behandla mig” som att det var så iallafall, det vill säga skicka hem mig och sedan boka in en ny tid dagen efter för ny undersökning och sedan skulle det isåfall bli igångsättning om det inte hade kommit igång av sig själv. 48 timmar från att vattnet har gått har man på sig att det kommer igång av sig själv annars vill dem sätta igång en. Vi åkte ifrån sjukhuset några timmar senare och jag kände mig lite uppgiven. Kunde det vara så att jag bara hade blivit “lurad”, var det inte vattnet som hade gått? Men innerst inne visste jag att det var så och jag försökte förbereda mig mentalt för vad som skulle komma. Vi åkte inom Burger King på vägen hem och slängde i oss lite lunch. Väl hemma så la jag mig på soffan och vilade någon timme efter en sömnlös natt.

Vid 13-14 tiden på eftermidddagen så tyckte jag att jag började få lite värkar. Jag klockade dem med min värkapp och de var rätt så milda i början och kändes endast bak i ländryggen (jag som trodde att det alltid var i magen det gjorde ont när man hade värkar). Vid 17-tiden började det göra riktigt ont och vi förstod att det var dags på riktigt. Jag var sååå varm och bad David öppna fönstren i vardagsrummet där jag satt i soffan. Värkarna blev bara mer och mer intensiva och vi ringde in till förlossningen och dem tyckte vi skulle stanna hemma ett tag till och ringa in igen lite senare. Jag skrek allt värre och värkarna blev bara tätare och tätare. Jag undrar vad grannarna tänkte (mitt i sommaren med vidöppna fönster). David fick massera mitt ryggslut när värkarna kom och den klänningen jag hade på mig fick vi slänga sen för den var helt söndergnuggad, haha! Och i stunden tyckte jag att han var världens svagaste som inte tog i mer. Jag fick i mig lite mat och vi ringde in igen vid halv 20-tiden. De sa då att vi var välkomna in när vi kände oss redo. Jag ville stanna hemma så länge som möjligt men David kände att det började bli dags, han var livrädd att jag skulle föda i hallen och tvingade till slut iväg mig. Jag var såå rädd för att sätta mig i bilen, jag kände att det skulle bli fruktansvärt att få en värk där. Jag drog ut på det och mitt i detta fick jag för mig att vattna basilikan som stod i köksfönstret. Jag tänkte att några dagar på BB så kommer den ha hunnit dö tills vi kommer hem så jag öste på med vatten och skrek samtidigt av smärta. David trodde jag hade tappat förståndet, haha.

Ut i bilen och grannarna som stod ute på uppfarten intill log lite försiktigt när jag drumlade förbi med förskräckelse i blicken. Bilfärden minns jag inte så mycket av. Det enda jag minns är när vi svängde ut från vår gata, då fylldes mina ögon med tårar när jag insåg att nästa gång vi kommer hem, då har vi en liten bebis med oss. Det var lyckotårar.”

Läs också: “Sveriges 100 mest populära barnnamn 2017 (senaste listan!)”

“Jag kräktes av smärta”

“Cirka 20.30 kom vi in till sjukhuset och vi fick gå via akuten då vanliga ingången var stängd. Väl inne möttes vi av en barnmorska som jag upplevde väldigt barsk. Hon undersökte mig och konstaterade att jag var öppen 3 centimeter. CTG gjordes också igen och jag fick besked om att jag fick stanna (tack för det, jag var så rädd att bli hemskickad eller vidareskickad till annat sjukhus på grund av platsbrist). Jag minns att hon sa “Ja, ikväll eller senast imorgon förmiddag gissar jag på att ni blir föräldrar”. De orden glömmer jag aldrig. Det kändes så overkligt men såå underbart. Jag kräktes av smärta i undersökningsrummet och var verkligen chockad över hur ont det gjorde. Det hade jag aldrig kunnat förbereda mig på. Vi fick vårt förlossningsrum och jag kände mig både trygg och förväntansfull. Det var skönt att vara på plats.

Den barska barnmorskan hade förklarat för mig hur jag skulle andas (typ hyperventilera). När det kort därefter var skiftbyte och jag fick träffa den barnmorskan som sedan hade hand om mig hela förlossningen (en underbar ängel var hon) så kommer hon in i förlossningsrummet precis när jag får en värk och jag sätter igång att andas så som jag hade blivit tillsagd av den första barnmorskan. Då undrade den underbara barnmorskan vad i hela friden jag höll på med och förklarade att jag aldrig skulle klara av detta om jag fortsatte att andas på det viset och visade mig istället hur jag skulle göra. Det gick ju såklart direkt mycket bättre och jag undrar vad den första damen sysslade med. Den nya gulliga barnmorskan frågade mig hur jag ville att förlossningen skulle gå till och om jag hade några önskemål. Jag sa att jag ville ha epidural (ryggmärgsbedövning) men hon rådde mig att vänta med det och jobba vidare utan ett tag till först. Jag följde hennes råd och tog ett bad då hon trodde jag skulle må gott av det.

Jag som är både blyg och pryd och hatar att klä av mig inför folk, stod där spritt språngandes naken inför David, barnmorskan och undersköterskan och klättrade i badkaret. I stunden brydde jag mig verkligen inte om någonting. Jag minns att jag kände mig så trygg med dessa underbara människor och jag bara följde vad dem sa till mig och kämpade på mitt bästa. Jag blev väldigt lugn av det där badet och det kändes som att värkarna lugnade sig lite, de kom inte lika ofta. Harmonisk belysning och lugn musik gjorde mig avslappnad och jag och David fick en stund för oss själva därinne. Dock så blev det tio gånger värre när värkarna väl kom tyckte jag. Jag visste liksom inte vart jag skulle bli av där i badkaret och stod inte ut speciellt länge innan jag gav upp och tog mig upp därifrån. Jag frågade igen efter epidural men dem rådde mig återigen att vänta och ville att jag skulle testa syrgasen först. Det gjorde jag men fy för den jäkla syrgasen, jag tyckte den var hemsk och fick bara panik och jag tyckte det kändes som att jag inte fick någon luft alls. Efter jag hade testat det så kändes det som att värkarna eskalerade, smärtan var outhärdlig och jag trodde på riktigt att jag skulle dö.”

Läs också: “Har din bebis problem med magen? 10 tips som kan hjälpa!”

“De tömde mig på urin”

“Jag minns att jag stod och lutade mig mot sängen, som dem hade höjt upp, inne i förlossningsrummet. Smärtan gjorde mig alldeles snurrig och jag skrek att jag klarar inte mer, jag klarar inte mer. Barnmorskan hörde nog på mig att jag höll på att tappa det så då sa hon “NU är det nog dags för en spruta, vi förbereder oss så ringer vi narkosläkaren”. Det var en sådan lättnad att höra att jag äntligen skulle få bedövning men blev nervös då en nära vän bara några månader tidigare fick vänta flera timmar på narkosläkaren men så var inte fallet för mig tack och lov. Barnmorskan förberedde och satte in någon nål i handen på mig (vet inte vad detta var) och det gick inte, hon fick sticka tre gånger innan det blev rätt och det gjorde så jävla ont rent ut sagt, som om smärtan kunde bli värre liksom. Jag var verkligen nära på att tappa det och då precis kom läkaren in i rummet som en räddande ängel och gav mig epiduralen. Vid detta laget var det mitt i natten och barnmorskan sa till både mig och David att vi borde vila oss lite. VILA?! Vad menade hon, hur i hela friden skulle det gå till. Jag förstod ju att bedövningen skulle dämpa smärtan men jag var inte beredd på att den skulle få den att försvinna helt. Vilken räddning, jag kände plötsligt ingenting och vi kunde lägga oss ner och vila en stund. Det dröjde dock inte länge förrän en ny smärta gjorde entré, ett jäkla tryck neråt där bak.

Jag fick påfyllning av epiduralen och trycket minskade då. Jag var nu öppen nio centimeter och det kändes att det började närma sig. Men nu försvann all smärta helt och det stannade nog av lite. Barnmorskan föreslog att jag skulle sätta mig på en pilatesboll för att hjälpa bebisen att sjunka ner bättre. Det gjorde jag och där satt jag nog några timmar (tror jag, har dålig tidsuppfattning). Vi satt och pratade jag och David och jag mådde hur bra som helst. Jag började dock bli lite nervös över krystvärkarna men jag var samtidigt så övertygad om att de omöjligt kunde göra mer ont än vad öppningsvärkarna hade gjort (ack så fel jag hade visade det sig senare). Runt femsnåret minns jag att barnmorskan sa “Vid 06.45 slutar vårt pass och vi vill ju gääärna hinna träffa lille Benjamin”. Då blev jag nervös, det var verkligen snart dags. En stund på pilatesbollen och sen kom det där trycket där bak tillbaka. Fy fan! Lille bebisen hade dock inte sjunkit ner tillräckligt för att sätta igång att krysta.

Jag promenerade runt inne i rummet och försökte gå på toaletten men epiduralen gjorde troligen att jag inte riktigt kunde kissa för efter en stund bestämde de sig för att tömma mig på urin eftersom det kunde vara en fylld blåsa som hindrade bebisen från att kunna sjunka ner och yes, så rätt dem hade. Efter de hade gjort det så var jag öppen tio centimeter och lille bebisen var helt nersjunken och redo. Nu var det alltså dags och vid detta laget hade jag fruktansvärt ont igen. Lika förvånad som jag hade varit över att öppningsvärkarna endast kändes i ryggen och inte i magen, lika förvånad blev jag nu att krystvärkarna endast kändes “där bak” och inte fram. Cirka 05.30 började jag krysta. Det var dock lite långa mellanrum mellan värkarna och jag fick inte in rätt teknik. Vid 06.00 kom någon in i rummet (väldigt suddiga minnen härifrån) och gav mig lite värkstimulerande så att värkarna skulle bli tätare och det blev dem ganska snabbt. Jag fattade också plötsligt hur jag skulle göra och nu började det hända saker. Smärtan var fullständigt fruktansvärd och jag drog och slet i Davids arm tills jag plötsligt kände hur smärtan försvann och ut kom min älskade lille bebis 06.29. Jag hörde honom skrika och strax därefter fick jag upp honom på mitt bröst.

Mitt underbara lilla barn. Min son. Min Benjamin. Jag har aldrig varit lyckligare i mitt liv.”

förlossning marielle3

Vill du fortsätta följa Marielle? Besök då hennes blogg här och hennes Instagramkonto @mariellewinkler här!

Vill du också dela med dig av din förlossningsberättelse på Vimedbarn.se? Mejla då till hej@loppi.se!

stats