ctg | Vimedbarn - Topplistor för influencers

Förlossningsberättelse: Barnmorskan skrattade

Förlossningsberättelse - barnmorskan skrattade

”05.00 den 10 oktober 2017:

Vaknade jag av svag ”mensvärk” som kom och gick. Då var det dock nästan 30 minuter mellan värkarna så när den tredje värken kom runt 06.00 började jag tänka att detta kanske kan vara de riktiga värkarna. Har man aldrig känt dem innan så har man ju ingen aning. Det som jag visste dock var ju att värkarna skulle komma och gå, vilket de ju gjorde. Jag började klocka värkarna på min app.

Det är lite luddigt med tiden men någonstans här gick jag upp och gjorde gröt till oss. Jag har aldrig ätit så mycket gröt i mitt liv. ? Lassade på med två stora portioner innan jag var nöjd. Antagligen var det kroppens sätt att ladda med bränsle.

06.00 Säger till Carl att han får ta ut en komptimme på morgonen och städa. Om det skulle hända något idag så får det inte vara stökigt när vi kommer hem. Själv hade jag ingen ork att städa så stackars Carl fick stressa järnet.

06.30. Ringde jag till förlossningen och frågade om det kunde vara riktiga värkar som jag kände och nu var det också mycket kortare tid mellan. Ca: 15 minuter. Barnmorskan sa åt mig att försöka vila och ta en alvedon om jag behövde det. Jag håller mig dock så mycket som möjligt från att ta tabletter så jag skippade det. Jag gick istället upp och tog en varm dusch och under värkarna fick jag huka mig och hålla i badkaret för att orka igenom dem.”

Kollar på film och skriker svordomar

”Cirka 09.00 (jag har inte riktigt koll på tiden men ungefär)

För cirka en timme sedan gick slemproppen och här gjorde värkarna riktigt ont. Carl har ringt förlossningen igen som säger att vi ska försöka vara hemma så länge det går men om jag känner att jag behöver smärtstillande så får vi komma in.

Vi satte på filmen Vaiana och vid varje ny värk fick jag hänga mig över soffan och skrika alla svordomar och fula ord jag kunde. Det här med att andas sig lugnt igenom värkarna var inget för mig. Det som hjälpte lite lite var att få skrikgråta ut alla fula ord jag kunde, haha. ? Nu i efterhand tänker jag att grannarna måste undrat vad som hände.

Runt 10.30 fick jag hänga mig över toaletten då det gjorde så ont att jag ville kräkas. Det kändes verkligen som att ryggen skulle gå av. Även om det gjorde sjukt ont så var det inte så illa som jag föreställt mig värkar. Någon stans här sa jag till Carl att jag ville ha smärtstillande. Han ringde till förlossningen och de sa att vi kunde komma in och ta CTG. Jag var lite orolig att de skulle skicka hem oss igen då jag inte hade haft 3 st värkar på under 10 minuter och det är ett utav kraven för att man ska få stanna kvar.

Väl i bilen på väg till sjukhuset som tar cirka 8 minuter, fick jag tre värkar. Och påväg från parkeringshuset till förlossningen fick jag två värkar så det gjorde mig otroligt lättad, för då kanske vi skulle få stanna. På kvittot för parkeringen står det att vi parkerade kl: 11.23.”

Barnmorskan skrattar åt mig

”Vi fick komma in och stanna! Så lättad. Jag var öppen 4 cm och hade ju minst 3 st värkar inom loppet av 10 minuter. Däremot hade inte vattnet gått än.

När alla prover var tagna sa barnmorskan att vi kan gärna vara uppe och gå lite. Varpå jag säger till Carl att vi kan gå ner i Cafét och äta mat. Då skrattar sköterskan och rättar sig. ”Tror du att du orkar det? Jag menade inte upp och gå utan upp och stå.” Precis när jag ska ställa mig upp fattar jag varför hon skrattade och la mig ner igen. Inte en chans att jag kunde gå flera meter. Haha, man tänker inte helt klart av smärtan.

Efter detta så håller jag ingen koll alls på tiden. Det är lite som en dimma. Carl sprang och köpte alla olika saker de hade i cafét då han inte visste vad jag ville ha. Världens bästa❣ Jag hann ta ett bett på en smörgås och dricka en Päronfestis.”

Kräks päronfestis av lustgasen

”Jag kom på att jag ju kom in för att jag ville ha smärtlindring så jag fick testa lustgas som vi ganska snabbt höjde till maxstyrka. Jag fick sitta på pilatesboll (så bra!) medan Carl och barnmorskan masserade min rygg. Kräktes upp min Festis för att jag inte riktigt fattade hur mycket/lite jag skulle andas in av lustgasen. Jag fattade aldrig tekniken, så ibland gjorde värkarna skitont och ibland blev jag så hög att jag trodde jag skulle ramla av sängen, haha.”

Så kom Mini

”Blev irriterad på Carl för att han tände lamporna fel. Helst hade jag velat ha becksvart och knäpptyst. Jag ville ha allt fokus på lustgasen. Stackars Carl som hade ordnat med en BB-lista på spotify och allt…

Runt 17:30 gör min barnmorska så att vattnet går, då det inte verkade hända av sig självt för mig. Strax därefter kom krystvärkarna och 18.20 var lilla Mini ute. Bästa finaste lilla Mini.”

Förlossningsberättelse: Barnmorskan skrattade

Följ Carl, Michelle & lilla Lykke på den gemensamma bloggen Parenthood som du hittar här ›› Du kan också följa familjen på Instagram – @michelle.bolwede››

Förlossningsberättelse: ”Läkaren slog på akutlarmet”

förlossningsberättelse läkaren slog på akutlarmet

Jag vet inte riktigt vart jag ska börja, eller vad jag ska skriva. Colins första tid i livet är rörig för mig, jag har minnesluckor, det känns overkligt och nästan som det inte hänt mig. Colin föddes den 24 maj 2014 i graviditetsvecka 31+3. Efter 4 dagar inlagda på förlossningen SöS kom han ut, med urakut snitt till följd av havandeskapsförgiftning och prematur moderkaksavlossning. Min moderkaka lossnade, bara sådär. Det som höll Colin vid liv lossnade, helt utan förvarning.

”Jag var sjuk, jättesjuk”

Jag låg inlagd på SöS pga havandeskapsförgiftning, utöver det hade jag även dåliga blodflöden till livmodern och Colin växte inte som han skulle. Jag var sjuk, jättesjuk. Jag minns att jag inte tyckte det då, men nu när jag kan stå utanför och se tillbaka förstår jag att jag var sjukare än jag insåg. Morfin, magnesiumdropp, blodtryckssänkande och kissjournal minns jag. Det var läkare överallt hela tiden och varje dag kom de in och sa att det inte såg bra ut och att vi skulle vara beredda på bebis när som helst. Jag minns att en läkare på neonatalen kom upp och pratade med oss, det mest diffusa samtal jag haft. Jag minns inte om det var en kvinna eller man, och jag minns inget av samtalet, bara att det hänt, nästan som en dröm man inte riktigt kan placera.

Läs också: ”Andning som smärtlindring under förlossningen – så funkar det!”

Efter fyra dagar blev alla värden bättre, även mitt mående och jag vart flyttad till avdelning 63, för förlösta och oförlösta kvinnor med olika sjukdomar/problem. Jag minns att jag kände mig glad, jag skulle få komma hem på permission, jag skulle få göra klart bebisrummet och packa en BB-väska. Vi skulle få förbereda oss och göra oss redo.

Hjärtljudet låg på 60 slag per minut – och sjönk

Moltas gick ut till bilen vid 23-tiden den 24 maj och satte om biljetten, jag ringde mamma och berättade att läget var stabilt och att jag mådde mycket bättre. Direkt när vi la på hugger det till i magen, det dunkar och svider och ilar och värker, hela magen var hård som betong. Jag minns att jag ropar in barnmorskan, hon säger att jag har sammandragningar och ska försöka vila men jag förklarar så gott jag kan att det här inte är sammandragningar, det gör så ont att jag mår illa och det slutar inte spänna och värka. Det har nu pågått i 15 minuter i sträck. Barnmorskan sätter CTG men hittar endast hjärtljud på 60 som hon antar är mina. Jag ser att hon får panik: Varför hittar hon inte Colins hjärtljud? Hon tar min handled och känner min puls, 125 slag/minuten. Det är Colins puls hon fått in på CTG:n.

Här ifrån är minnet vagt och hoppigt. Jag vet att en läkare med ultraljud kom inspringande, jag minns att hon pratade mig över huvudet. Colins hjärtljud var nu 40. Läkaren slog på akutlarmet och in kom fler läkare än jag någonsin sett, samtidigt som Moltas kommer inrusandes genom dörren.

Läs också: ”Förlossningsberättelse: ”Moderkakan höll på att lossna”

”Är han död?”

Jag har en minnesbild av att dom springer med mig i sängen till operationssalen, jag kommer ihåg att Moltas hand gled ur min och jag kommer ihåg att jag skrek. Jag skrek av smärta, av rädsla och av skuld. Det är mitt fel att mitt barn är dött, jag minns inte när han senast sparkade, jag har inte haft koll, jag har inte känt efter. Väl inne i operationssalen började jag störtblöda, sen fick jag en mask över ansiktet och vaknade 3 timmar senare upp i källaren på uppvak.

Är han död? Är det en pojke? Har ni träffat honom? var det första jag sa när jag vaknade.

23:16 föddes den starkaste killen jag känner. 1730gram tung och 44cm. Colin andades inte när han födde och var grå. Tack vare fantastiska läkare och extremt snabbt agerande kunde Colins liv räddas. Och efter 11 minuter kunde man sluta med hjärt-lungräddning och intubering.

Hela 2014 känns så väldigt långt borta, som att det är någon annans berättelse eller en film jag sett för längesen.

Läs också: ”Vilka krav kan man ställa på barnmorskan under förlossningen?”

Vill du fortsätta att följa Fayme? Besök hennes blogg här och hennes Instagramkonto @faymeelmen här.

Förlossningsberättelse: ”Trodde jag skulle dö av smärta”

förlossningsberättelse jag trodde jag skulle dö av smärta

Marielle Winklers förlossningsberättelse: ”Trodde jag skulle dö av smärta”

”Det häftigaste och mest fruktansvärda jag varit med om i mitt liv.

Onsdagen den 6 juli kände jag flera gånger under dagen kraftiga stötar neråt mot ljumskarna och jag minns att jag smsade min syster på kvällen och skrev lite skämtsamt att det känns minsann som att han är på väg ut nu. Jag trodde dock absolut inte att så var fallet eftersom det var drygt två veckor kvar till BF och jag var dessutom helt inställd på att gå över tiden minst en vecka, det var jag så säker på.

Vi gick och la oss runt 23.00 den kvällen och jag hade lite svårt att somna. Strax innan klockan slog 00.00 så började jag slumra till men vaknade snabbt till liv igen när jag kände att jag blev helt blöt och flög upp ur sängen och trodde typ att jag hade kissat på mig. Med andan i halsen sprang jag in på toaletten och insåg då att det måste ha varit vattnet som hade gått. Samtidigt som jag tänkte att det kan ju inte vara sant?! Nu redan… det är ju två veckor kvar.”

Läs också: ”Petras dotter föddes i sin fostersäck”

”Jag ringde in till förlossningen och de rådde mig att gå och lägga mig igen och försöka sova då det inte var någon stress än så länge att åka in då jag inte hade fått några värkar än. Jag skulle se hur natten gick och om inget hände tidigare så skulle jag ringa in igen morgonen efter för att få en tid för undersökning. Gick och la mig gjorde jag men sova fanns ju inte på världskartan. Chocken över att det kanske snart var dags var både lite skrämmande men mest kände jag mig förväntansfull och nervös. Jag bestämde mig för att inte väcka David. Än så länge var ju allt hur lugnt som helst och det var lika bra att han var utvilad om det kanske inte skulle bli så mycket sömn de kommande dygnen och oj så rätt jag hade. Jag var uppe flera gånger den natten, vattnet sipprade sakta men säkert ut så flertalet toalettbesök blev det, lite nattmat och tusen tankar.

Jag började känna av väldigt svaga värkar runt 3-4 på natten men de var väldigt överkomliga och inte så täta. David vaknade tidigt morgonen efter och insåg snabbt att jag låg vaken. Jag minns att jag sa med världens lugnaste tonläge “Älskling, bli inte nervös nu men jag tror att vattnet har gått inatt”. Han flög upp ur sängen och sa att vi måste ringa förlossningen. Det har jag redan gjort förklarade jag och vi ska ringa dit igen vid åtta för att få en tid för undersökning. Varför i hela friden har du inte väckt mig undrade han ju såklart och jag förklarade att jag ville att han skulle vara utvilad (vilket han var väldigt tacksam för dygnen senare).”

Vattnade växter mellan värkarna

”När klockan slog åtta ringde jag till förlossningen och de ville vi skulle komma in för undersökning eftersom vattnet hade gått. Vi åkte in ganska direkt efter lite frukost och en dusch och möttes där av en barnmorska som undersökte mig och gjorde CTG. En läkare fick även göra ett ultraljud och de kunde inte med säkerhet konstatera att det var vattnet som hade gått men dem trodde det och bestämde sig för att “behandla mig” som att det var så iallafall, det vill säga skicka hem mig och sedan boka in en ny tid dagen efter för ny undersökning och sedan skulle det isåfall bli igångsättning om det inte hade kommit igång av sig själv. 48 timmar från att vattnet har gått har man på sig att det kommer igång av sig själv annars vill dem sätta igång en. Vi åkte ifrån sjukhuset några timmar senare och jag kände mig lite uppgiven. Kunde det vara så att jag bara hade blivit “lurad”, var det inte vattnet som hade gått? Men innerst inne visste jag att det var så och jag försökte förbereda mig mentalt för vad som skulle komma. Vi åkte inom Burger King på vägen hem och slängde i oss lite lunch. Väl hemma så la jag mig på soffan och vilade någon timme efter en sömnlös natt.

Vid 13-14 tiden på eftermidddagen så tyckte jag att jag började få lite värkar. Jag klockade dem med min värkapp och de var rätt så milda i början och kändes endast bak i ländryggen (jag som trodde att det alltid var i magen det gjorde ont när man hade värkar). Vid 17-tiden började det göra riktigt ont och vi förstod att det var dags på riktigt. Jag var sååå varm och bad David öppna fönstren i vardagsrummet där jag satt i soffan. Värkarna blev bara mer och mer intensiva och vi ringde in till förlossningen och dem tyckte vi skulle stanna hemma ett tag till och ringa in igen lite senare. Jag skrek allt värre och värkarna blev bara tätare och tätare. Jag undrar vad grannarna tänkte (mitt i sommaren med vidöppna fönster). David fick massera mitt ryggslut när värkarna kom och den klänningen jag hade på mig fick vi slänga sen för den var helt söndergnuggad, haha! Och i stunden tyckte jag att han var världens svagaste som inte tog i mer. Jag fick i mig lite mat och vi ringde in igen vid halv 20-tiden. De sa då att vi var välkomna in när vi kände oss redo. Jag ville stanna hemma så länge som möjligt men David kände att det började bli dags, han var livrädd att jag skulle föda i hallen och tvingade till slut iväg mig. Jag var såå rädd för att sätta mig i bilen, jag kände att det skulle bli fruktansvärt att få en värk där. Jag drog ut på det och mitt i detta fick jag för mig att vattna basilikan som stod i köksfönstret. Jag tänkte att några dagar på BB så kommer den ha hunnit dö tills vi kommer hem så jag öste på med vatten och skrek samtidigt av smärta. David trodde jag hade tappat förståndet, haha.

Ut i bilen och grannarna som stod ute på uppfarten intill log lite försiktigt när jag drumlade förbi med förskräckelse i blicken. Bilfärden minns jag inte så mycket av. Det enda jag minns är när vi svängde ut från vår gata, då fylldes mina ögon med tårar när jag insåg att nästa gång vi kommer hem, då har vi en liten bebis med oss. Det var lyckotårar.”

Läs också: ”Sveriges 100 mest populära barnnamn 2017 (senaste listan!)”

”Jag kräktes av smärta”

”Cirka 20.30 kom vi in till sjukhuset och vi fick gå via akuten då vanliga ingången var stängd. Väl inne möttes vi av en barnmorska som jag upplevde väldigt barsk. Hon undersökte mig och konstaterade att jag var öppen 3 centimeter. CTG gjordes också igen och jag fick besked om att jag fick stanna (tack för det, jag var så rädd att bli hemskickad eller vidareskickad till annat sjukhus på grund av platsbrist). Jag minns att hon sa “Ja, ikväll eller senast imorgon förmiddag gissar jag på att ni blir föräldrar”. De orden glömmer jag aldrig. Det kändes så overkligt men såå underbart. Jag kräktes av smärta i undersökningsrummet och var verkligen chockad över hur ont det gjorde. Det hade jag aldrig kunnat förbereda mig på. Vi fick vårt förlossningsrum och jag kände mig både trygg och förväntansfull. Det var skönt att vara på plats.

Den barska barnmorskan hade förklarat för mig hur jag skulle andas (typ hyperventilera). När det kort därefter var skiftbyte och jag fick träffa den barnmorskan som sedan hade hand om mig hela förlossningen (en underbar ängel var hon) så kommer hon in i förlossningsrummet precis när jag får en värk och jag sätter igång att andas så som jag hade blivit tillsagd av den första barnmorskan. Då undrade den underbara barnmorskan vad i hela friden jag höll på med och förklarade att jag aldrig skulle klara av detta om jag fortsatte att andas på det viset och visade mig istället hur jag skulle göra. Det gick ju såklart direkt mycket bättre och jag undrar vad den första damen sysslade med. Den nya gulliga barnmorskan frågade mig hur jag ville att förlossningen skulle gå till och om jag hade några önskemål. Jag sa att jag ville ha epidural (ryggmärgsbedövning) men hon rådde mig att vänta med det och jobba vidare utan ett tag till först. Jag följde hennes råd och tog ett bad då hon trodde jag skulle må gott av det.

Jag som är både blyg och pryd och hatar att klä av mig inför folk, stod där spritt språngandes naken inför David, barnmorskan och undersköterskan och klättrade i badkaret. I stunden brydde jag mig verkligen inte om någonting. Jag minns att jag kände mig så trygg med dessa underbara människor och jag bara följde vad dem sa till mig och kämpade på mitt bästa. Jag blev väldigt lugn av det där badet och det kändes som att värkarna lugnade sig lite, de kom inte lika ofta. Harmonisk belysning och lugn musik gjorde mig avslappnad och jag och David fick en stund för oss själva därinne. Dock så blev det tio gånger värre när värkarna väl kom tyckte jag. Jag visste liksom inte vart jag skulle bli av där i badkaret och stod inte ut speciellt länge innan jag gav upp och tog mig upp därifrån. Jag frågade igen efter epidural men dem rådde mig återigen att vänta och ville att jag skulle testa syrgasen först. Det gjorde jag men fy för den jäkla syrgasen, jag tyckte den var hemsk och fick bara panik och jag tyckte det kändes som att jag inte fick någon luft alls. Efter jag hade testat det så kändes det som att värkarna eskalerade, smärtan var outhärdlig och jag trodde på riktigt att jag skulle dö.”

Läs också: ”Har din bebis problem med magen? 10 tips som kan hjälpa!”

”De tömde mig på urin”

”Jag minns att jag stod och lutade mig mot sängen, som dem hade höjt upp, inne i förlossningsrummet. Smärtan gjorde mig alldeles snurrig och jag skrek att jag klarar inte mer, jag klarar inte mer. Barnmorskan hörde nog på mig att jag höll på att tappa det så då sa hon “NU är det nog dags för en spruta, vi förbereder oss så ringer vi narkosläkaren”. Det var en sådan lättnad att höra att jag äntligen skulle få bedövning men blev nervös då en nära vän bara några månader tidigare fick vänta flera timmar på narkosläkaren men så var inte fallet för mig tack och lov. Barnmorskan förberedde och satte in någon nål i handen på mig (vet inte vad detta var) och det gick inte, hon fick sticka tre gånger innan det blev rätt och det gjorde så jävla ont rent ut sagt, som om smärtan kunde bli värre liksom. Jag var verkligen nära på att tappa det och då precis kom läkaren in i rummet som en räddande ängel och gav mig epiduralen. Vid detta laget var det mitt i natten och barnmorskan sa till både mig och David att vi borde vila oss lite. VILA?! Vad menade hon, hur i hela friden skulle det gå till. Jag förstod ju att bedövningen skulle dämpa smärtan men jag var inte beredd på att den skulle få den att försvinna helt. Vilken räddning, jag kände plötsligt ingenting och vi kunde lägga oss ner och vila en stund. Det dröjde dock inte länge förrän en ny smärta gjorde entré, ett jäkla tryck neråt där bak.

Jag fick påfyllning av epiduralen och trycket minskade då. Jag var nu öppen nio centimeter och det kändes att det började närma sig. Men nu försvann all smärta helt och det stannade nog av lite. Barnmorskan föreslog att jag skulle sätta mig på en pilatesboll för att hjälpa bebisen att sjunka ner bättre. Det gjorde jag och där satt jag nog några timmar (tror jag, har dålig tidsuppfattning). Vi satt och pratade jag och David och jag mådde hur bra som helst. Jag började dock bli lite nervös över krystvärkarna men jag var samtidigt så övertygad om att de omöjligt kunde göra mer ont än vad öppningsvärkarna hade gjort (ack så fel jag hade visade det sig senare). Runt femsnåret minns jag att barnmorskan sa “Vid 06.45 slutar vårt pass och vi vill ju gääärna hinna träffa lille Benjamin”. Då blev jag nervös, det var verkligen snart dags. En stund på pilatesbollen och sen kom det där trycket där bak tillbaka. Fy fan! Lille bebisen hade dock inte sjunkit ner tillräckligt för att sätta igång att krysta.

Jag promenerade runt inne i rummet och försökte gå på toaletten men epiduralen gjorde troligen att jag inte riktigt kunde kissa för efter en stund bestämde de sig för att tömma mig på urin eftersom det kunde vara en fylld blåsa som hindrade bebisen från att kunna sjunka ner och yes, så rätt dem hade. Efter de hade gjort det så var jag öppen tio centimeter och lille bebisen var helt nersjunken och redo. Nu var det alltså dags och vid detta laget hade jag fruktansvärt ont igen. Lika förvånad som jag hade varit över att öppningsvärkarna endast kändes i ryggen och inte i magen, lika förvånad blev jag nu att krystvärkarna endast kändes “där bak” och inte fram. Cirka 05.30 började jag krysta. Det var dock lite långa mellanrum mellan värkarna och jag fick inte in rätt teknik. Vid 06.00 kom någon in i rummet (väldigt suddiga minnen härifrån) och gav mig lite värkstimulerande så att värkarna skulle bli tätare och det blev dem ganska snabbt. Jag fattade också plötsligt hur jag skulle göra och nu började det hända saker. Smärtan var fullständigt fruktansvärd och jag drog och slet i Davids arm tills jag plötsligt kände hur smärtan försvann och ut kom min älskade lille bebis 06.29. Jag hörde honom skrika och strax därefter fick jag upp honom på mitt bröst.

Mitt underbara lilla barn. Min son. Min Benjamin. Jag har aldrig varit lyckligare i mitt liv.”

förlossning marielle3

Vill du fortsätta följa Marielle? Besök då hennes blogg här och hennes Instagramkonto @mariellewinkler här!

Vill du också dela med dig av din förlossningsberättelse på Vimedbarn.se? Mejla då till [email protected]!

Förlossningsberättelse: ”Värkarna startade två dagar innan mitt planerade snitt”

Förlossningsberättelse: "Värkarna startade två dagar innan mitt planerade snitt"

Johanna Kajsons förlossningsberättelse: ”Värkarna startade två dagar innan mitt planerade snitt”

”På mors dag, söndagen den 31 maj, upptäckte jag äntligen den berömda slemproppen som kom i omgångar under förmiddagen och jag blev otroligt glad men också lite rädd såklart – nu var vi så nära det planerade kejsarsnittet så det kändes nästan lite jobbigt om det skulle dra i gång av sig själv men samtidigt så ville jag ju köra vaginalt om kroppen bestämde sig för det innan 07:30 den 2 juni… Känslorna snurrade lite men vi bestämde oss för att bara hänga med så när förvärkarna jag känt några gånger per dag de senaste veckorna började bli lite mer intensiva och komma och gå ett par stycken per timme var vi nog lite exalterade ändå. Skulle det dra igång idag? Vi underhöll oss med att skruva upp en hållare till toalettpappret (man gör så konstiga saker i såna här situationer!) och jag tränade på att andas mig igenom värkarna och slappna av totalt trots att de inte gjorde SÅ ont än men under eftermiddagen och kvällen tilltog de och jag kände tydligt att de förändrades till värkar med start-toppar-och att det vände. Det var alltså såna värkar som man skulle ha fast upphöjt till en miljon tänkte jag för mig själv och fortsatte träna på andningen när de kom och när vi gick och la oss var det med lite pirr i magen men vi lyckades somna för natten…”

Läs också: ”19 saker att göra i väntan på bebis”

Pastauppladdning deluxe!

”Söndagsnatten vaknade jag några gånger som vanligt för att kissa eller vända på mig (hade ju inte sovit speciellt bra senaste veckorna) och när jag ändå var vaken så kände jag värkarna och tränade på att andas igenom dem. De gjorde fortfarande inte så ont så jag inte kunde somna om med hjälp av Alvedon och spikmatta så jag kände mig lugn och tänkte att detta är bara förvärkar och de kan stanna av när som helst. Framåt morgonkvisten den 1 juni (Vår BF-dag!) ökade smärtgraden och längden lite dock så när Rickard vaknade bestämde vi oss för att han fick jobba hemma denna dagen och skippa att gå till kontoret – värkarna var för tydliga och jag behövde oavsett hjälp att få klart det sista inför kejsarsnittet. Vi ringde också in till BB Sophia för en konsultation om hur vi skulle tänka och kom överens om att jag skulle se hur dagen fortlöpte och ringa in på kvällen igen om värkarna hade fortsatt. Så jag spenderade dagen i sängen med att vila och andas igenom värkar (som fortfarande inte gjorde mer ont än mina vanliga menssmärtor så jag förstod att det inte dragit igång riktigt än) och Rickard satt i vardagsrummet och jobbade med regnet öste ner. Jag behövde ju ta BAS-testet inför operationen också så vid ett tillfälle tog jag mig iväg till Odenplan och gjorde blodprov och därefter åt vi faktiskt lunch på Non Solo Bar tillsammans, pastauppladdning deluxe helt enkelt och jag tog ett gäng värkar där med men kunde andas mig igenom dem hyffsat diskret.(Överallt står det ju att man ska ignorera dem så länge som möjligt i denna fasen då den kan hålla på flera dygn så därför åt vi lunch ute, rätt speciell känsla att sitta på sitt stammishak och helt plötslit kommer en våg av smärta som man andas sig igenom, haha).”

Johanna och Rickard, redo att möta sin son med planerat snitt!

Värkarna registrerades inte på CTG-maskinen

”På eftermiddagen kom Millan och Alex förbi för att krama oss och önska oss lycka till och jag lyckades snicksnacka ganska bra genom de värkarna med och sa ”jag tycker ju inte de gör så ont än så det kan väl inte dragit igång?” men när jag smsade med mina vänner som Isabella och Anna som precis fött barn så var de helt pirriga och sa at det var så det började för dem – kunde det vara på G ändå? Vid 18 hade jag klockat värkarna till att vara mellan 5 och 15 minuter mellan 12h i sträck så fortfarande oregelbundna men aldrig utan en paus och vi bestämde oss för att ringa BB Sophia igen för en konsultation där de bad oss komma in för en undersökning för att se hur långt vi kommit för att underlätta ett beslut för oss om kejsarsnittet. Men vi fick käka middag först så jag och Rickard åt en sista middag själva vid matbordet själva och tog en taxi in vid 19.

Läs också: ”Förlossningsberättelse: Jag var livrädd för kejsarsnitt”

Väl inne lämnade jag urinprov, de tog blodtryck och sen kopplades vi upp på CTG-maskin för att lyssna på Charles hjärta som tickade på otroligt fint. När första värken kom såg vi att maskinen inte registrerade den men tänkte att vi väntar en till innan vi ringer på klocka så de får justera den – och av en slump var där en läkare inne i rummet för att hämta en grej under andra värken så han justerade maskinen och vi såg att värken gav utslag vilket var skönt – då var det på riktigt. Tredje värken under denna tiden registrerades också men fjärde hade maskinen hoppat snett igen så vi fick aldrig någon ordentlig mätning men när sköterskan kom in konstaterade hon att de var väldigt oregelbundna så antagligen var vi bara precis i starten av latensfasen men hon skulle skicka in en läkare för bedömning – och in kom läkare Anders och pratade med oss om möjligheterna och var enormt empatisk, inlyssnande och tydlig. Han sa att oavsett hur det ser ut när vi undersöker så får ni lov att behålla kejsarsnittstiden in i det sista, drar det igång på riktigt så kan ni avboka kejsarsnittet 5 minuter innan och drar det inte igång så ses vi imorgon bitti helt enkelt. Det var skönt att veta att vi kunde fortsätta låta kroppen bestämma hela vägen och när Anders undersökte så var livmodertappen mjuk men inte utplånad så vi bestämde att fortsätta planera för kejsarsnittet och åkte hem för att försöka vila oss i form inför operationen dagen efter. Undersökningen gjorde ont (nästan så jag undrar om han gjorde en hinnsvepning utan att säga något? Men det kan han väl inte gjort?) men gick fort och när vi satt i taxin hem kändes det lättare att fokusera på kejsarsnittet trots värkarna. Vi packade om BB-väskan till bara kejsarsnittsgrejor, proppade i mig mackor innan midnatt (sen skulle jag vara fastande) och jag gick och tog min förberedande dusch med parfymfritt tvål men vanliga schampo (skönt att lukta lite fräscht ändå). Sen fotade vi magen en sista gång i den blå klänningen och gick vi och la oss och pratade om att det äntligen var dags att få träffa vår son morgonen efter. Jösses vad vi grät av tacksamhet, känslan var helt obeskrivlig!”

Blev peppad av värkarna

”Måndagsnatten sov jag inte en blund då värkarna tilltog så jag nu var tvungen att andas igenom dem fokuserat och de gjorde verkligen ont trots Alvedon, värmekudde och spikmatta. Jag lät Rickard sova så mycket som möjligt och jobbade mig igenom värkarna som var exakt var tionde minut hela natten och passade på att smita på toa och dricka emellan värkarna fram till 05 (därefter fick jag inte dricka en droppe vatten heller på grund av operationen) och då bad jag Rickard hjälpa mig trycka hårt i ryggslutet när värkarna kom. Jag måste säga att jag var riktigt lugn hela natten trots att jag inte sov, Isabella hade peppat mig med att man får ett sånt jäkla pigghets-hormon när man föder barn och dygnen efter så man orkar oavsett hur lite sömn man ha i kroppen så jag lät inte natten utan sömn stressa mig utan låg och tänkte att oavsett hur detta slutar så är varje värk närmre min son, varje värk är dessutom bra för min son då han kommer må bättre vi kejsarsnittet om allt dragit igång lite och han fått ett adrenalinpåslag och sjunkit ner något. Vi teamade den natten jag och Charles. Även om det gjorde ont som fan i värkarna så njöt jag den natten på något märkligt sätt.

Läs också: ”Vad är en förlossningsskada och hur kan man minska risken?”

Vid 06 på morgonen den 2 juni gick jag upp och tog morgonens dusch i parfymfri tvål inför operationen (men lät håret vara, jag behövde inte heller duscha i sånt där speciellt operationstvål som ska lukta pyton tack och lov) och jag fortsatte ta värkarna i duschen. Under tiden åt Rickard frukost, jag ville inte se eller lukta frukosten för att undvika bli frestad – jag är ju riktig frukostmänniska och äta är det första jag alltid måste göra när jag vaknar på morgonen! (De senaste veckorna hade jag ju till och med ätit nattmål så hungrig jag var så det där med att fasta var inte helt optimalt för mig efter en natt med värkar men det gick okej) och sen kramades vi och pratade om att idag är vår sons födelsedag och grät hysteriskt av lycka om vartannat. Vi hann även fota magen en sista gång innan vi tog hissen ner för att ta taxi till BB Sophia 07:10. Solen strålade och det var en fantastisk sommardagsmorgon i luften, herregud vad vi grät till och från av lycka och tacksamhet. Jag tog två värkar i taxin in också och när vi väl var framme så smet jag in på toa medan Rickard mötte upp vår barnmorska Camilla nere i receptionen. Vi fick ett jättebra första intryck av Camilla och hon visade oss vägen till hissen och tog oss upp till vårt BB-rum där operationskläderna låg på sängarna och vi fick sätta oss till rätta i stolarna för lite genomgång, men först hämtade Camilla två Alvedon som jag skulle ta innan operationen. (Det är rätt kul att man får två Alvedon innan, det är ju liksom INGENTING när man ska in på en operation och jag hade ju gått på Alvedon senaste dygnet ändå, haha. De fick sväljas med en halv droppe vatten.)”

Bestämde sig för kejsarsnitt

”När vi satt själva där i rummet var vi rätt tysta och försökte ta in allt. Detta är rummet vi kommer tillbaka till sen med vår son, här ska vi lära känna honom… Inom två timmar har vi honom i vår famn… Jag gick över och satte mig lite i Rickards knä och vi kramades och grät om vartannat. Att ta in att det var dags efter allt kämpande gick inte men vi kände oss oändligt tacksamma. När Camilla kom tillbaka frågade hon lite om hur natten hade varit och vi berättade om värkarna som fortsatt komma exakt var tionde minut med samma intensitet och att de inte ökat, en tidig latensfas alltså och Camilla frågade en enda gång för att dubbelkolla med oss så vi verkligen var säkra ”Men ni har inga second thoughts? Ni är säkra på att det är kejsarsnitt ni vill och detta känns bra?” Vi tittade på varandra och sa JA, nu kunde vi liksom inte vänta längre på vår son. Vi ville träffa honom NU! ”Bra” sa Camilla med ett leende och frågade oss om andra tankar, eftervård osv och jag lämnade mitt förlossningsbrev till henen som hon läste igenom med största noggrannhet framför oss vilket kändes tryggt. Vi pratade lite om vad som kändes viktigt för att få oss att  trygga och kände tillit till att Camilla skulle hjälpa oss på bästa sätt, sen pratade vi lite om min endometrios och att jag hade önskemål om att de skulle kika och ”inventera” lite i magen när jag ändå var öppen och hon sa att förlossningsläkaren skulle komma in och att vi skulle prata med henne om det. Sen lämnade hon oss för att byta om, jag till sjukhusrock, nättrosor och vita knästrumpor och Rickard till en vit operationsdräkt över sina kläder och så gröna operationsmössor såklart.

Johanna och Rickard, klädda och redo för operation och kejsarsnitt.

Läs också: ”Tobias om IVF-resan: Många tar för givet att det bara är att skaffa barn”

När förlossningsläkaren (eller operatören som de kalla den som opererar) knackade på och kom in var hon strax efter 08 så vi hade bara varit på plats ca en halvtimme, allt gick fort. Läkaren hälsade och sa att hon läst om min endometrios och att hon var tvungen att fråga en sista gång om vi verkligen ville genomföra kejsarsnittet då det inte är något man rekommenderar när man ha endometrios. Hon sa det på ett rakt, tydligt sätt men ändå inte otrevligt utan vi förstod att detta är något hon måste fråga och att rent medicinskt så rekommenderar man mig att köra vaginalt i detta läge. Jag tittade på Rickard och sa JA, eller ja, eller?? Och blev för första gången lite osäker, Rickard instämde och sa jo vi vill träffa vår son nu! Vi kan inte vänta längre, och läkaren lyfte att eftersom jag har ärrvävnad i mig så ”skulle komplikationerna bli något värre/ ärrvävnaden större eftersom man inte riktigt vet hur det ser ut inne i mig och hon ville absolut inte vara oschysst och trycka på och fråga igen om vi var säkra?”och vi sa JA en sista gång. Då var det som att vända på ett mynt och hon började utgå från hur man bäst tog hand om mig och berättade att hon skulle ta in en extra operatör/läkare så det skulle vara två som opererade mig eftersom man inte visste hur det såg ut i magen och de ville vara beredda på att ta hand om mig på bästa sätt. WOW, tack så hemskt mycket!! Det kändes som jag skulle få både ett kejsarsnitt och en titthålsoperation vilket var guld värt eftersom min senaste var 2011 och sedan dess har jag gått mycket utan P-piller och därmed kunde det ha förändrats mycket i magen, vi tog i hand och när hon lämnade rummet frågade jag Rickard om vi gjorde rätt och han sa ja. Sen släppte vi den frågeställningen en gång för alla.”

Passade på att kolla upp endometriosen under kejsarsnittet

”Vid 08:15 knackade på dörren och Camilla sa att det var dags att åka ner till OP… Det är så smart på BB Sophia för de tar med sängen från rummet ner till operationssalen så man läggs i den direkt efter och rullas upp till sitt rum. Så Rickard och jag promenerade tillsammans med Camilla och sängen bort till hissen och åkte ner till operationssalen. Väl utanför sa Camilla att hon skulle kolla så det var ok att komma in och dra igång och vi fick stanna utanför och sätta på mig mina långa, vita knästrumpor som man har på operation. (Varför har man dem? Någon som vet? Jag glömde att fråga….) Camilla vinkade in oss direkt och sen gick det FORT kan jag säga. Vi hade ju läst på mycket och var beredda på allt ”kaos” och det är nog mitt bästa råd till alla som är oroliga inför ett kejsarsnitt – läs på och ställ frågor innan så slipper allt bli rörigt och läskigt när man väl kliver in i operationssalen.

Läs också: ”Bearbeta förlossningen tillsammans”

Jag fick sätta mig på operationsbordet direkt och massor av folk svängde förbi och presenterade sig men jag hann aldrig uppfatta vad någon hette direkt. Totalt var där 9 personer som jobbade med vårt kejsarsnitt och jag hade tre personer som direkt var på mig från tre olika håll för att sätta sladdar och infarter. (Två förlossningsläkare, en barnmorska, en narkosläkare och resten tror jag var sköterskor till all personal. En läkare var ansvarig för kejsarsnittet och att få ut Charles/ sy igen och en annan var ansvarig för mig och hur det såg ut i mig med min endometrios kan man säga. Barnmorskan är bara ansvarig för Charles i det läget och narkosläkaren är ansvarig för bedövning och smärtlindring och alla sköterskor assisterar och sätter sladdar osv…). De satte tre elektroder på min kropp, satte in en infart i ena armen, de satte en blodtrycksmätare som tog blodtrycket varje minut automatiskt och en grej på fingret. Och allt gjorde ungefär samtidigt och här kan jag förstå att man tycker det är obehagligt och rörigt om man är spruträdd/ operationsrädd. Rickard satt med mig och höll mig i handen varvat med att försöka få igång musiken i rummet som vi själva hade med oss. Det var faktiskt riktigt skönt att ha sin egen musiklista – det kändes lite töntigt innan att göra en lista men när man väl var där kändes tryggt att höra låtarna man valt själv och lyssnat på hemma i bakgrunden. (Först ut var Chariots Of Fire och jag småskrattade till och med när den startade… Den är så jäkla mäktig men i sammanhanget att jag fick sprutor hit och dit blev det rätt komiskt!) Därefter var det dags för ryggbedövningen – spinalbedövningen och då kom narkosläkaren och presenterade sig, samma som vi satt i möte angående postpunktionella huvudvärken några månader tidigare så det kändes tryggt, och sedan gick hon runt bakom min rygg för att börja. Jag satt på kanten av sängen och fick kuta som en katt allt vad jag kunde och samtidigt försökte jag andas likt jag hade andats igenom varje värk för att hålla mig lugn. Där var en sköterska som hjälpte mig sitta still och Rickard höll mig i handen och sa lugnande ord för narkosläkaren hade svårt att hitta rätt och fick sticka om flera gånger vilket gjorde lite ont (men mest var jag rädd för att det skulle bli fel så jag skulle drabbas av den där postpunktionella huvudvärken). Till slut kom de rätt och de la ner mig på bordet direkt samtidigt som det spreds en varm känsla från magen och neråt – bedövningen började verka!”

Johanna får bedövning innan det är dags för kejsarsnitt

Bedövningen tog bort smärtan – men inte känslan

”Då satte de upp ett litet skynke framför mig och började tvätta och sätta kateter där bakom (vilket inte kändes alls eftersom jag var bedövad, jag vet att de sätter den innan uppe på rummet på vissa sjukhus) samtidigt som jag fick läggas tillrätta med båda armarna ut på varje sida, likt ett kors. Det är en märklig position att ligga i och det kan kännas lite läskigt att ligga så som ett kors men jag hade faktiskt lagt mig så några gånger hemma innan för att träna tryggheten i att ligga så och andas djupt så det var inte jobbigt när vi väl låg där. (Det är också ett litet tips för er som vill förbereda er – prova ligga i sängen med benen raklånga, magen i vädret och armarna rakt ut med handflatan uppåt och föreställ er hur lugna, trygga och starka ni är i den positionen. Då känns det kanske inte lika utlämnande när man ligger där på operationsbordet…) Medan de byggde upp ett större skynke/ tält runt mig så varken jag eller Rickard skulle se vad som hände på andra sidan så började de testa om bedövningen hade tagit rätt och det gör man genom ett kylande medel som man först får känna på handen så man förstår hur kallt det är och sedan drar de samma medel på olika ställen på magen bakom skynket för att man ska säga till när det känns lika kallt och när det bara känns. Det får jag nog säga var lite svårt att våga säga ”nu känns det bara men inte sådär kallt” för då insåg man ju att de skulle bestämma sig för att bedövningen satt rätt och att de kunde skära i en så de fick göra testet två gånger på mig. Jag tittade hela tiden på Rickard som satt på en pall bredvid mig och kände mig rätt lugn fortsatt.

Bedövningen tar ju inte bort känseln helt utan bara själva smärtan och det trodde inte jag innan jag började läsa på – jag trodde att man inte kände något så jag var lite nervös över att man skulle känna att de ”bökade runt” bakom skynket men det var inte jobbigt alls måste jag säga. Så sa de helt plötsligt ”nu börjar vi” och jag och Rickard såg på varandra och insåg att nu är det bara minuter bort att vi får träffa vår son! Rickard viskade ”snart är han här” och vi tog ett djupt andetag innan de direkt sa ”Nu är huvudet ute – grattis!” varpå jag svarade ”ÄR DET SANT?!” och vi började fälla några tårar men höll andan eftersom vi inte hörde Charles… Jag vet inte om det var 3 sekunder eller 30 sekunder mellan att de sa att huvudet var ute och att vi äntligen fick höra det ljuvaste skriket någonsin men från några lyckotårar till att vi båda bröt ihop totalt i gråt och lättnad var det iaf när vi helt plötsligt hördes ett barnskrik starkt och klart bakom skynket. HAN VAR UTE! HAN VERKADE MÅ BRA!”

 Välkommen Charles - nyfödd med kejsarsnitt!

”Vi bara grät och pussades”

”Vi bara såg på varandra och grät och grät och pussades. Charles fortsatte skrika nästan hela tiden vilket var så otroligt skönt att höra och samtidigt så spelades Tomas Ledins ”När kärleken kom” (precis när de började spelades ”Vem tänder stjärnorna” med Ledin från Så mycket bättre och de tonerna för mig tillbaka till de mest fantastiska minuterna i mitt liv nu när jag hör dem.)Bakom skynket sa de att han mådde bra och alla 9 personer i rummet jublade grattis – otroligt mäktigt, sedan sa de direkt att de skulle försöka lyfta upp honom så vi fick se honom och strax där efter såg Rickard honom för första gången medan jag(som låg längre ner) inte såg så de fick ta ner honom och sa att han hade lite kort navelsträng men att de skulle försöka igen, Rickard sa att han var fantastisk och lyckades samtidigt trolla fram kameran så nästa gång de lyfte upp honom och jag fick se honom hann Rickard fota de första bilderna på honom bara några sekunder gammal, han är underbar och de håller honom som Simba i Lejonkungen över skynket på de bilderna – så otroligt mäktigt att få se sin son för första gången så! När jag såg honom genom lyckotårarana var jag helt till mig, jag trodde aldrig han kunde vara så vacker! Vår son. Vårt barn. Vår efterlängtade lilla kärleksgåva…

De sa grattis och förklarade att de skulle ha kvar honom några minuter för sen avnavling bakom skynket men att de kom runt med honom sen. De minuterna var rätt sköna att ha tillsammans med Rickard för att ta in allt, vi grät och viskade om hur fin han var och att han äntligen var här. Därefter kom de runt med honom och la honom hos mig och han grät, jag grät och vi bara stirrade på honom och pratade med honom. Efter en liten stund kände jag något varmt och skönt vid min nacke, vänstra öra och mitt hår och insåg att han kissade på mig och det gjorde mig märkligt nog bara så himla glad. Han mådde bra och kunde redan kissa – hos mig- en rolig och fin stund mitt i allt!”

Knuta på livmodern

”Därefter var det dags för barnmorskan Camilla att ta honom och gå in till barnbordet tillsammans med Rickard för att klippa navelsträngen. (De klipper den långt ner vid moderkakan bakom skynket och sedan får partnern klippa slutklippet nära naveln när de ska sätta gummibandet – fint att de behåller den delen under ett kejsarsnitt!) Under tiden som de var i det andra rummet pratade läkarna med mig och berättade att det såg okej ut i magen med endometriosen så de behövde inte ta till några extra åtgärder, den stunden var rätt skön att de fokuserade på att informera mig om hur det såg ut – som att jag helt plötsligt var på min egen endometriosoperation och fick en update liksom. Läkarna berättade också att jag hade en muskelknuta som satt på livmodern men att den var ofarlig och inget jag behövde oroa mig för, så de började sy ihop mig helt enkelt…

Då såg jag den finaste uppenbarelsen jag sett i hela mitt liv – en skjutdörr öppnades och ut därifrån kom min älskade man Rickard bärandes på vår son. Den bilden sitter på min näthinna och är så vacker så det inte är klokt. De var så fina! Rickard satte sig på stolen bredvid mig och vi kysstes och stirrade på vårt lilla underverk. Charles fick ligga lite hos mig medan jag syddes ihop och sedan tog Rickard honom när jag rullades ut mot uppvaket…”

Puss mamma!

Här kan du läsa Johannas blogginlägg om första tiden med Charles på BB, och det dramatiska första tiden hemma som slutade med ilfärd tillbaka till sjukhuset…

Vill du fortsätta följa Johanna och hennes familj? Missa då inte hennes blogg här och hennes instagramkonto @johannakajson

Vill du dela med dig av din förlossningsberättelse på Vimedbarn.se? Mejla till [email protected]!


Du missar väl inte Vimedbarn.se’s nyhetsbrev?

Det är helt gratis och du kan när som helst avsluta din prenumeration. Signa upp dig här!

Prenumerera på Vimedbarn.se's nyhetsbrev!




Namn

E-post

Lämna följande fält tomt

Förlossningsberättelse: ”Tvillingarna ville ut i vecka 32”

Förlossningsberättelse: "Tvillingarna ville ut i vecka 31+1"

Nathalie Sjölanders förlossningsberättelse:

”Fredagen den 8 juli vaknade jag som vanligt runt nio på morgonen. Sambon hade gått i väg på jobbet. Jag kliver upp och går på toa och märker då superlite blod på papperet. Jag tänkte egentligen inte mer på det än att de säkert var en liten del av slemproppen och att den kan ju gå även om det är flera veckor kvar till förlossning.

Vid lunch upptäcker jag att de kommer lite blod igen. Det ska tilläggas att det var verkligen superlite båda gångerna, men jag tänkte att de var lika bra att ringa förlossningen ändå för att vara på den säkra sidan.  Vid den här tiden har jag även börjat få en mensvärksliknande smärta, men inga sammandragningar. De tycker att jag borde komma in för en kontroll, skulle det inte vara något kan vi ju åka hem igen.

Nathalie var gravid med tvillingar i vecka 32 när förlossningen startade

Nathalie var gravid i vecka 32 när förlossningen startade.

Jag ringer min sambo som kommer halvspringandes hem. Jag tycker inte vid det här laget att det känns som att det är någon speciell panik, vi lär väl kolla och sen åka hem igen tänker jag, så vi struntar i att ta någon BB-väska.”

Läs också: ”3 tecken på att förlossningen har startat”

”Jag tänker – hur sjutton är det möjligt?”

”Efter vägen blir jag hungrig så jag ber min sambo stanna för en korv. Han undrar om vi hinner det men jag tycker att en korv borde jag väl ändå kunna hinna med? Jag tänker inte sitta och troligtvis vänta hur länge som helst där på förlossningen och dessutom vara hungrig!

Så med korv i magen stegar vi in på förlossningen för en kontroll. Barnmorskan kollar urinet och CTG och allt är precis som det ska. Jag får träffa en läkare kort därefter som ska kolla livmodertappen. Hon tycker inte riktigt att hon känner min livmodertapp alls, men ska ta dit ytterligare en läkare som får känna.

– Din livmodertapp är utplånad och du är öppen 2 cm, konstaterar hon.

Jag tänker för mig själv hur sjutton det är möjligt? Jag har ju inte haft några sammandragningar eller värkar på det sättet som man hört att det ska bli.”

Läs också: ”19 saker att göra i väntan på bebis”

Tvilling 1 har fixerat sig

”Läkaren skriver in mig på förlossningen och jag får värkhämmande dropp samt kortison som ska skynda på barnens lungmognad. De vill även att jag ska börja fasta från och med nu och till nästa dag, för att om de blir kejsarsnitt så ska det göras på fastande mage.  Vilken jäkla tur vi stannade för den där korven!

Under natten och hela dagen efter forsätter de ha mig under bevakning och kollar regelbundet både CTG och om jag är öppen mer. Allt ser bra ut och det mesta tyder på att värkhämmande droppet hjälpt. Jag får nu börja äta och dricka igen. Vilken dröm att få dricka vatten!

Vi börjar fundera på hur länge vi kommer behöva stanna. Men så på morgonen runt klockan 10:00 den 10:e juli börjar jag känna av mer av den där mensvärken. Läkaren kontrollerar mig igen och jag är nu öppen 4-5 cm. Jag får börja med fastan igen och vi blir informerade av läkare om vad som kommer ske vid kejsarsnitt och därefter på neonatalavdelningen.

Läs också: ”Jennie-Lie: Att få barn för tidigt önskar jag ingen”

Ungefär vid klockan 11 kopplar de upp mig på CTG igen för att kontrollera mina sammandragningar, men de ser inga alls på den. Barnmorskan får istället stå och känna på min mage hela tiden för att försöka tyda om jag har några och hur täta. Jag känner inga alls utan har bara den där mensvärken som blir kraftigare och kraftigare. De gör en ny kontroll och jag är oförändrat öppen men tvilling 1 har nu fixerat sig.”

Tvillingarna är för svaga för en förlossning

”Vid 11:45 beslutar man om att kejsarsnitt ska göras eftersom jag bara är i vecka 31+1 och tvillingarna troligtvis är för svaga för en vanlig förlossning.

12:09 startar de med att ge mig ryggmärgsbedövning i liggande läge, men den tar inte och det gör så vanvettigt ont att jag inte vet vart jag ska ta vägen. De vill att jag sätter mig upp istället så det kan ta en ny och jag får sitta och krama om en sköterska. Jag börjar frossa och kvider av att det gör så ont så stackars sambon blir helt kallsvettig av att se mig. Han blir tvungen att gå ut för att inte svimma. Jag märker knappt av det och är bara livrädd för att det ska kännas när de ska skära i mig. De får vända mig lite upp och ner för att bedövningen ska verka och för att jag upprepade gånger säger med bestämd röst att jag faktiskt känner när de tar på min mage och att jag kan vicka på tårna. Till slut säger läkaren med lite skratt i rösten:

– Nathalie, du kommer ha känsel där men själva smärtan är borta. Om någon skulle nypa mig lika hårt som jag nypit dig nu hade jag slagit den personen på käften.

De gjorde mig väldigt lugn och jag kunde till och med klämma fram ett litet leende.”

Hinner se ena tvillingen

”12:11 plockar de ut storebror Lucas men jag hinner inte se honom förens de gått ut med honom till kuvösen och sambon. Han väger 2230 gram och är 43,5 cm lång. 12:12 kommer lillebror Vincent. Honom hinner jag se när de går förbi i alla fall. Hans födelsevikt är 1930 gram och han är 43 cm lång.

En glad Nathalie efter kejsarsnittet

Jag rullas sedan in på BB och får där vänta till sambon kommer tillbaka från neonatalavdelningen med bilder på pojkarna. Jag kan inte besöka dem förrän jag kan sitta i rullstol. Vi får in fika under tiden vi väntar på att bedövningen ska släppa och några timmar senare är jag så pass bra att jag kan ställa mig upp och sedan sätta mig i rullstol.

Läs också: ”5 smarta hacks för dig med bebis hemma”

Nathalie hälsar på sin lille bebis i kuvösen efter förlossningen

Vilken spänning det var innan vi var framme på avdelningen! Och wow, vilken känsla att få se sina barn ligga där. Jag kunde bara röra vid dem och inte hålla eftersom de låg i kuvös och även hade hjälp med andningen via CPAP. Vi rullar sen tillbaka till BB och blir kvar där över natten.”

Nyfödd i kuvös

Här kan du läsa vidare om Nathalie och familjens tid på intensivvårdsavdelningen på neonatalavdelningen efter förlossningen.

Vill du fortsätta följa tvillingmamman Nathalie? Missa då inte hennes blogg här eller hennes instagramkonto @nathaliestvillingar!

Vill du också dela din förlossningsberättelse på Vimedbarn.se? Mejla till [email protected]!


 

Du missar väl inte Vimedbarn.se’s nyhetsbrev?

Det är helt gratis och du kan när som helst säga upp din prenumeration.
Prenumerera på Vimedbarn.se's nyhetsbrev!




Namn


E-post

Lämna följande fält tomt


Förlossningsberättelse: ”Hon kom ut som Stålmannen!”

Förlossningsberättelse: Hon kom ut som Stålmannen

Linda Lindqvists förlossningsberättelse: ”Hon kom ut som Stålmannen!”

”BF-datumet kom, men ingen bebis! Även fast jag vet att det är +/- två veckor, så är dessa dagar efter BF längre än några andra dagar. Du går bara och väntar efter ett tecken. Sen kommer ett tecken och vips så går det lika fort över. Du kastas mellan längtan, förhoppningar och besvikelse.

Men natten till BF +9, 19 juni 2017, så vaknar jag vid 01.45 och känner av en smärta som går och kommer. Jag går på toaletten. Den fortsätter att komma och gå. Jag börjar klocka värkarna. Dem ligger mellan 3-5 stycken på en tiominutersintervall. Jag messar min mamma och förvarnar henne att det kan vara på gång, då hon skall ta hand om Aylie. Därefter bestämmer jag mig för att ta en dusch. Jag fortsätter att klocka värkarna. Dem är nu två till tre stycken på tio minuter och varje värk håller i sig i cirka 45 sekunder. Jag ringer förlossningen vid 02.30. De säger att jag kan avvakta lite hemma men att tiden mellan värkarna är som dem bör vara när man åker in. Jag går upp och lägger mig bredvid Philip. Värkarna kommer mer oregelbundet nu, allt från två till fem minuters mellanrum. Men när dem kommer så känns dem mycket mer. Det eskalerar bara i smärta. Jag bestämmer mig för att väcka Philip vid klockan 03 (som hade gått och lagt sig 00.30 den kvällen).”

Läs också: ”Vad är en förlossningsskada och hur kan man minska risken?”

Var tvungen att vända hem för att hämta snuset

”Philip första kommentar var ’skojar du nu?’ och sen kom ’är du säker?’. Vad svarar man på den frågan?! ’Jag tror det’. Han somnar då om. Efter en kvart väcker jag honom igen och sa att vi måste nog åka in. Det börjar göra mer och mer ont. Han går yrvaken upp och duschar och packar det han skall ha med sig. Jag fortsätter att andas genom värkarna. Klockan 04 ber jag min mamma komma bort. Innan hon kommer så får jag frågan ’är du säker att det är dags?’ av Philip. Klockan 04.30 åker vi iväg in mot förlossningen och det kändes så overkligt att det var på gång.

Läs också: ”8 rättigheter du har som gravid”

När vi kommit en kilometer ringer jag förlossningen och säger att vi är påväg in och dem sa att vi var välkomna. Samtidigt stannar Philip bilen och kliver ur och börjar rota i sin ’väska’ (ica-kasse) och jag undrar vad han håller på med. Får som svar att han glömt snuset. För allas trevnad var det bara att vända hemåt igen. Gissa mina tankar där!”

”Det blir en bebis innan 07!”

”Snuset hämtat och vi är påväg in igen. På radion går nyheterna och det pratas om eventuellt ett ytterligare terrordåd i London under natten. Lagom peppande när man är påväg in och skall föda barn. Efter en biltur på 20 minuter och väldigt starka och täta värkar, som gjorde att varje lilla gupp var smärta, så är vi framme. Solen har precis gått upp och det är lugnt och stilla i stan. Bara måsarna hördes. Philip släpper av mig och jag sätter mig utanför ingången medan Philip åker och parkerar bilen. Han kommer tillbaka och jag andas genom en sista värk innan vi ringer på. En barnmorska öppnar dörren och hälsar oss välkomna. Klockan är då runt 05.00.

Läs också: ”Andning som smärtlindring – så funkar det”

Vi blir tilldelat ett förlossningsrum, nummer 13. Ytterligare en värk kommer. Där ber hon mig gå och kissa. Samtidigt som jag sitter på toaletten kommer en ny värk och jag lyckas kissa EN droppe. Kommer ihåg att jag kände, ’va fan jag som alltid känner mig kissnödig men tydligen inte när det gäller’. Barnmorskan hade samtidigt tagit fram en rock och dessa snygga nättrosor. Jag blev förvånad att hon inte gjorde en undersökning innan jag fick byta om. Där efter fick jag hoppa upp på sängen och hon undersökte mig och sa ’jag kan nästan inte tro det är sant…du är öppen 8 cm. Det blir bebis innan jag går hem vid sju’. Jag och Philip blev nog båda lite chockade och kunde inte riktigt tro henne. Det var ju mindre än två timmar tills klockan sju. Hon frågade om jag ville ha lustgas men jag tackade nej, fråga mig inte varför.”

Barnmorskan tog hål på hinnorna

”Därefter satt hon en CTG och vi fick då se att värkarna var regelbundna och väldigt starka. Hon frågade mig igen om jag ville ha lustgas och jag tacka ja. Sedan följde 45 minuter med värkar och lustgas och Philip tänkte att det här tar väl tid så han gick och tog sig en kopp kaffe. Han fick dock inte lämna mig själv utan fick snällt vänta tills barnmorskan var där. Barnmorskan sa till mig att det ser inte ut på mig som att jag skall föda barn närsom. Mitt svar var, ’jag biter ihop’.  Varpå hon frågar Philip om jag är stark av naturen och han svarar att jag är den starkaste han känner. Antar att han menar psykiskt för fysiskt skulle jag nog inte påstå det.

Vattnet hade ännu inte gått och då säger barnmorskan, ’har vattnet inte gått 05.50 så tar vi hål på hinnorna. För vi kan ju inte bjuda dagpersonalen på en bebis’. De kom nämligen klockan 07. Sagt och gjort, 05.50 tog hon hål på dem. Var då öppen 10 centimeter men lillan hade inte riktigt kommit ner tillräckligt för att jag skulle kunna börja krysta. Efter en halvtimme så säger hon att jag kan börja prov-krysta och efter 10 minuter och kanske fem till sex krystvärkar var hon ute som Stålmannen, med huvudet och ena handen framåt. Kan säga att i det sista skedet där så undrade jag varför jag utsatt mig för denna smärta igen. Men när hon sedan kom ut så var det en sån befrielse och lycka att det var gjort. Sedan fick Philip klippa navelsträngen innan jag fick upp henne på bröstet, för navelsträngen var rätt kort. Sedan kom hon upp och vi fick för första gången träffa vår andra prinsessa. Vår Lykke, som var 53 cm lång och vägde 4130 gram med ett huvudomfång på 35 cm.

Läs också: ”DÅ kommer du föda ditt barn enligt statistiken”

Första gången vid bröstet

Lilla Lykke, första gången vid bröstet.

Stolt pappa

Stolt pappa!

Nu har det gått 4,5 månad sedan förlossningen och jag har så bra minnen från denna förlossning. Skillnaden mellan första och andra förlossningen var att denna förlossning var så lugn och jag var 100 % medveten om vad som hände. Första förlossningen var i slutskedet lite som i en dimma. Att föda barn är en grym upplevelse som är svår att förmedla i ord, just för att det är så mycket känslor inblandade. Där och då ville jag aldrig göra om det, men nu i efterhand så skulle jag utan tvekan kunna göra en om förlossningen. Men just nu känner jag mig nöjd med mina två tjejer och vi skall snart ut på ett stort äventyr. I januari åker vi till Spanien för att bo där i tre månader och för att maxa föräldraledigheten, tillsammans hela familjen.”

Vill du fortsätta följa Linda och hennes familj? Missa inte hennes blogg lindalindkvist.vimedbarn.se, hennes instagramkonto @momentsbylinda och Youtubekanal ”Familjen Lindkvist Johansson”!

Vill du också dela med dig av din förlossningsberättelse på Vimedbarn.se? Skicka då ett mejl till [email protected]!


 

Du missar väl inte Vimedbarn.se’s nyhetsbrev?

Prenumerera på Vimedbarn.se's nyhetsbrev!


Signa upp dig här! (det kostar ingenting och du kan när som helst säga upp din prenumeration)

Namn
E-post

Lämna följande fält tomt

Förlossingsberättelse: ”Ryggbedövning är det bästa man kan vara med om!”

Förlossningsberättelse: "Ryggbedövning är det bästa man kan vara med om!"

Jessica Anshagens förlossningsberättelse: ”Ryggbedövning är det bästa man kan vara med om!”

”Måndag 25 september började jag (återigen, hade haft en del förvärkar som kom och gick sedan cirka en vecka tillbaka) få den där molande värken i ryggslutet och sammandragningar. Allting började vid lunch, sambon var hemma och åt på jobblunchen och jag berättade för honom hur det började kännas men ingen av oss förväntade oss något mer eftersom dessa känslor kommit och gått tidigare också och alltid avtagit på natten. Dagen rullade på och värken höll i sig men den blev inte starkare så jag passade bara på att vila och ta det lugnt och fortsatte dricka mitt hallonbladste. Jag hämtade Leon på förskolan halv två och halv fyra messade jag Mange och frågade om han var på g hem då jag kände att värken började tillta mer och mer. Några timmar senare fick vi kvällsbesök av Marie och Jonny och då kände jag lite mindre än jag gjort på dagen.

Läs också: ”19 saker att göra i väntan på bebis”

När de hade åkt gick vi och lade oss ganska tidigt men jag vaknade vid 01 och tyckte att ryggen började värka allt mer och mer och jag kunde nu känna att värkarbetet var igång för smärtan kom, höll i sig och sedan försvann den – för att återkomma några minuter senare igen. Jag lät Mange sova medan jag började klocka värkarna och de kom ungefär var sjunde minut, ibland tätare och ibland någon minut senare men det avtog aldrig så vid 03 ringde jag min mamma eftersom hon var den som skulle passa Leon om det blev bebis denna vecka, och eftersom hon hade en timmes bilresa till oss var det lika bra att ringa henne i tid. Efter att ha ringt henne ringde jag förlossningen på Akademiska Sjukhuset i Uppsala, tjejen jag pratade med var supergullig och bad oss åka in när vi kände för det, antingen när min mamma dök upp eller om vi ville vänta lite till – det var helt upp till oss tyckte hon. Mamma kom strax efter 04, då kom värkarna ganska glest så jag gick och lade mig igen men vid 05 väckte jag Mange och sa att det var dags att plocka ihop allt och åka iväg för då var det ungefär 6 minuter mellan värkarna och de som kom gjorde ganska ont. Manges största rädsla har alltid varit att inte hinna in till förlossningen och få föda i bilen så det var lika bra att vi åkte in.”

Läs också: ”3 tecken på att förlossningen har startat”

”Öppnade mig 1 centimeter i timmen”

”När vi kom fram klockan 06 kopplades CTG på, bebis höll sig ganska lugn så fick ett stort glas körsbärssaft för att han skulle vakna till och det gjorde han men eftersom de precis då skulle byta personal fick vi vänta till 07.30 innan någon kom in och undersökte mig. Det visade sig att jag var öppen 4 cm så vi blev tilldelade ett rum och på väg till rummet fick vi veta att det var tur att vi åkte in i tid för vi fick nu det sista lediga rummet och alla som kom in därefter skickades vidare till Gävle. Känner mig SÅ glad över att vi fick plats, vill aldrig föda någon annanstans än på Akademiska!

Jessicas förlossningsberättelse: Inskrivna på sjukhuset!

Vi fick ett stort och fint rum och de kom in ungefär en gång i halvtimmen för att lyssna på bebis och ungefär en gång i timmen för att kolla hur värkarna skötte sig. Det gick som barnmorskan sa ’precis enligt skolboken’ att jag öppna mig 1 cm i timmen, så kroppen jobbade på bra utan att jag behövde vara uppe och röra på mig så jag och Mange kollade serier på telefonen och lyssnade på lugn musik. Direkt när vi fick tillgång till rummet pratade vi om vilken smärtlindring jag tänkt mig och planen var tens-apparat, sedan tens plus lustgas och när allt började bli väldigt jobbigt epidural (ryggbedövning). Så vi satte direkt dit elektroderna på ryggslutet och redan vid 09.30 kompletterade vi med lustgasen.”

Läs också: ”Det här sker under en förlossning – steg för steg”

”Ryggbedövning är det bästa man kan vara med om!”

”När vi var inne på förlossningen för att föda Leon tog allt väldigt lång tid så därför var jag inställd på att epiduralen skulle sättas in väldigt sent denna gång, men strax innan 11 började värkarna bli svåra att stå ut med så då tyckte barnmorskan att jag var redo för epiduralen så hon ringde på narkosläkaren och en halvtimme senare hade han varit där och satt dit det och jag mådde helt underbart. Att få ryggbedövning när man ska föda barn är det bästa man kan vara med om, det tar bort ALL smärta och man ’slipper’ de jobbigaste värkarna.

Läs också: ”Hantera smärtan under förlossningen – så gör du”

Förlossningsberättelse: Ryggbedövning är på plats!

Ytterligare en halvtimme efter det, klockan 12, gjordes en ny undersökning och jag var då öppen 6 cm så jag försökte sitta en del på pilatesbollen för att få något att hända, vattnet hade fortfarande inte gått men barnmorskan trodde att om bara vattnet skulle gå skulle jag föda bebis inom väldigt kort tid. Ungefär den här tiden började kroppen reagera på de kraftiga värkarna som jag inte kände av, så jag spydde jättemycket och fick inte behålla varken dryck eller mat. Efter en till undersökning strax innan 13 var jag öppen 8 cm och samtidigt som jag satt upp och spydde gick vattnet och det forsade brunt ur mig. Mange trodde jag spydde och missade påsen hehe men nej, det var alltså brunt vatten vilket betyder att barnet har bajsat i fostervattnet och man behöver hålla barnet under extra uppsikt.”

Enormt tryck nedåt

”Så under tiden de byter sängkläder och tvättar mina ben känner jag ett enormt tryck nedåt som inte går att stå emot, barnmorskan gör en snabb undersökning och säger bara ”nu får du lägga dig ner för vi behöver ta emot bebis!” så jag lägger mig på sängen igen, är inte helt beredd på att det verkligen är dags (redan!) men 13.10 börjar krystvärkarna komma och under tiden som jag håller händerna för ögonen på grund av smärtan (ni som fött barn förstår vad jag menar hehe) guidar barnmorska och undersköterska mig genom krystvärkarna och 13.16 föds vår Ludwig. Helt sjuk känsla att föda barn, dels allt man går igenom under 9-10 månader men också allt man känner när barnet kommit ut. Man har ingen aning om vem som ligger där inne, vem man ska möta när det kommer ut, hur det ser ut och hur det mår. Jag minns att något av det första Mange sa när Ludwig lades på mitt bröst var ’Han har så mycket mörkt hår!’.

Förlossningsberättelse: Välkommen till världen!

Då allting gick så bra med förlossningen plus att amningen fungerade direkt tog vi oss aldrig till BB utan vi fick vänta kvar i ett annat rum på förlossningsavdelningen och sedan åkte vi hem klockan 22 samma kväll. Leon sov när vi kom hem så han fick träffa Ludwig morgonen efter och det var ett fint möte och en glad storebror.

Och för varje dag som går känner jag bara mer och mer kärlek till den här lilla prinsen. Vi har alltid kallat Leon vår prins, nu har vi två prinsar att älska och ta hand om. Hur magiskt är inte det?”

Vill du fortsätta följa Jessica och hennes familj i deras vardag? Missa då inte hennes blogg jessi.se!

Vill du också dela med dig av din förlossningsberättelse på Vimedbarn.se? Mejla till [email protected]!

Förlossningsberättelse: Jennie-Lie födde tvillingar i vecka 30+3

Välkommen till världen, Leia!

Förlossningsberättelse: Jennie-Lie födde tvillingar i vecka 30+3

”Den 28e maj 03.40 vaknar jag av att det känns som att någon smäller en vattenballong i magen och det bara rinner ut vatten i sängen. Jag väcker min man Hampus försiktigt med ett ’Älskling kan du vakna?’, han vrider huvudet åt mitt håll långsamt och kollar trött på mig. ’Älskling, vattnet har gått’ får jag fram. Hampus flyger ur sängen ’Är du seriös? Ska jag ringa en taxi?’. Jag svarar att jag vet inte vad vi ska göra, vi var ju bara i vecka 31.”

Hade inte hunnit packa någon BB-väska

”Jag sprang upp på toaletten och ringde förlossningen, skrattade och grät samtidigt så det är ett under att barnmorskan hörde vad jag sa. Vi pratade i några minuter sen sa hon att eftersom det förmodligen var vattnet som hade gått så skulle vi åka in. Vi hade inte hunnit packa någon BB-väska, som tur var hade vi fått en packlista på vår första föräldragruppsträff kvällen innan så Hampus grabbade tag i den och for runt i lägenheten och slängde ner allt vad vi kunde behöva. 04:20 stod vi utanför dörren på förlossningen med väskorna i handen och ringde på klockan.

Läs också: ”6 saker du måste veta inför din förlossning”

Vi fick direkt komma in på ett förlossningsrum, det kollades CTG och ultraljud. Snabbt konstaterades det att båda barnen mådde bra och var lugna i magen. Barnmorskan berättar att om det är så att vattnet har gått så kommer de få födas med kejsarsnitt eftersom de är så små. ’Okej’ svarar vi lugnt. När vi efter ett bra tag får vara ensamma i rummet och jag kollar på Hampus och vi sitter bara och ler. Det ända jag får fram är ’Hur hamnade vi här egentligen?’.”

Jennie-Lie i förlossningsrummet.

Jennie-Lie i förlossningsrummet.

Skulle tvillingarna födas vaginalt eller med kejsarsnitt?

”Ultraljudet visade att tvillingarna låg med huvudet neråt, och läkaren sa att då får det bli vaginal förlossning och som förstagångsföderska kan det ta ett tag. Jag och Hampus han inte riktigt med, utan när läkaren gått ut ur rummet så blev jag nervös, hur skulle tvillingarna födas egentligen? Vi pratade med barnmorskan igen, hon hämtade läkaren och det visade det sig att han inte läst vår journal ordentligt och missat att vi bara var i vecka 30 + 3, alltså var det akut kejsarsnitt som gällde.

Läs också: ”Andning som smärtlindring – så funkar det”

Efter det här så fick jag en kortisonspruta i låret, för att påskynda mognaden av lungorna på bebisarna, och vi fick höra att inom två dygn så kommer tvillingarna vara födda. På CTGn kunde barnmorskan se att jag började få starkare värkar, så en spruta med bricanyl beställdes in för att få värkarna att avta.”

Hade vattnet verkligen gått?

”Från ca 05.30 – 07.00 så hände det inte så mycket, värkarna var borta. Fick höra att jag skulle försöka sova men det var helt omöjligt. Efter 07 vi fick en ny barnmorska som hette Malin. Min första barnmorska var okej men Malin var helt fantastisk! Från att hennes skift började tills att tvillingarna var födda så var hon med oss och förklarade varje steg. För ett kontrollfreak som jag så var det väldigt skönt.

Vid 07.30 började värkarna komma tillbaka, Malin sa att de gärna ville hinna ge mig en spruta kortison till för barnens lungor, och den fick de ge tidigast ett dygn efter den första. Så de skulle göra allt de kunde för att stanna av värkarna. En ny förlossningsläkare kom in med ultraljud för att se om det verkligen var vattnet som hade gått, för om det inte var det så kunde jag få ett dropp för att stanna av värkarna. Ultraljudet visade sig vara otydligt och därför ville hon avvakta tills en överläkare kunde kika med ultraljud. Jag fick en till spruta med bricanyl så länge.”

Läs också: ”Skrik och panik? Så kan du lugna en ledsen bebis”

En tvilling hade mindre fostervatten

”Vid klockan 9.00 skulle vi få åka upp på neonatalavdelningen för att göra ett ’studiebesök’ och träffa barnläkarna. Men det blev ingen studiebesök för mig, den här gången hjälpte nämligen bricanylen endast i 20 minuter innan värkarna var tillbaka. Vi fick istället börja klocka värkarna, de var mellan 60-90 sekunder långa och kom regelbundet var fjärde minut. Överläkaren kommer äntligen in och kollar fostervattnet med ultraljudet, och konstaterade snabbt att tvilling ett (Leia) hade mycket mindre fostervatten. Alltså fick de inte sätta dropp på grund av infektionsrisken. Efter lite diskussion så kommer de fram till att jag inte skulle hinna få en andra spruta kortison och därför var det lika bra att boka operation.

10.45 kommer barnmorskan, förlossningsläkaren och sjuksköterskan in i salen igen och säger ’Nu är det dags, operationen hade tid direkt så packa med er kameran så åker vi ner’. Jag kollar på Hampus och ser att han är minst lika nervös och förväntansfull som mig, han går bredvid mig och håller i min hand. Men vi säger inte ett ord, tysta och fokuserade tar vi oss till operationsavdelningen, sen sätter det igång.”

Hampus håller mig lugn

”I ett rum möts vi av tre narkosläkare som frågar mig om mediciner och sjukdomar, samtidigt får Hampus får hjälp av en sköterska att ta på sig operationskläder och han får även sätta på mig en vacker mössa innan vi rullas in i operationssalen.

I en operationssal förbereds det för akut kejsarsnitt.

I en operationssal förbereds det för akut kejsarsnitt.

Nu vet jag vad som väntar, nämligen bedövningen. Jag får ligga ner på sidan narkosläkarna står omkring mig. Precis när nålen ska till att nudda min rygg så tappar narkosläkaren den på golvet, jag hör han ber om en ny men innan den hinner fram så får jag en värk som gör att det är omöjligt för mig att kupa ryggen. Vi får vänta ut värken innan de kan pröva igen. De lyckas till min glädje sätta sprutorna rätt på en gång.

Läs också: ”Förlossningsberättelse: ’Jag valde ett planerat snitt'”

Totalt är det minst 15 olika läkare och sköterskor i salen, och precis utanför väntar två barnteam med ca 10 personer i varje team. De spänner upp ett skynke framför mitt ansikte och lägger armarna ut åt sidan. Trots alla människor i rummet så är mitt fokus helt på Hampus, han ler hela tiden och ger mig ett lugn. Bredvid Hampus så står en sköterska som tar hand om honom.”

Tårarna sprutar

När allt är klart för att sätta igång så stannar rummet upp, en snabb genomgång och sen känner jag hur de börjar böka i magen. Det gör inte ont utan mer att det stramar och drar lite när de håller på. Sköterskan säger åt Hampus att ställa sig upp och ta kort, och någon sekund senare så hör jag ett skrik och narkosläkaren bredvid mig säger ’Grattis mamma!’ och Leia var född, 11:30 40 cm lång och 1529 g. Tårarna bara sprutar på mig, jag trodde inte jag skulle reagera så starkt som jag gjorde, men skriket för mig betydde att Leia levde. De väntar en minut med att klippa navelsträngen, när den är klippt så kommer en sköterska snabbt förbi oss med henne i famnen och visar upp henne. Sen springer hon vidare med henne ut till ett av barnteamen med henne.

Välkommen till världen, Leia!

Välkommen till världen, Leia!

Hampus väljer att stanna kvar till nästa tvilling är ute. Efter bara någon sekund så säger narkosläkaren ’Grattis igen!’ 11:32 föddes Mattis, 41 cm lång och 1600 gram. Mattis hade problem med att andas och skrek inte lika mycket som Leia, de fick klippa navelsträngen direkt och sköterskan stannade bara upp en liten sekund hos oss, men jag såg hans små fötter sparka och då brast det för mig igen. Sen följer Hampus följer med ut till tvillingarna och jag får ligga kvar.”

Välkommen till världen, Mattis!

Välkommen till världen, Mattis!

Det finaste jag sett!

Ensam ligger jag kvar i salen med läkarna, tårarna rinner försiktigt ner för mina kinder, självklart är det tårar av oro, men faktiskt mest av lycka. De syr ihop mig, och sen får jag åka direkt upp på BB eftersom jag mådde så pass bra. Påvägen upp så frågar de om jag vill åka förbi neonatalavdelningen för att kolla på tvillingarna, självklart vill jag det.

När vi närmar oss rummet så känner jag mig samlad, vi möter massa sköterskor på vägen och alla säger grattis. Hampus sitter i en fåtölj, han kommer upp och ger mig en kyss innan han visar mig Mattis som ligger i en kuvös inlindad i massa mysiga filtar, och då kommer tårarna igen. Han är så otroligt fin och lugn, allt man läser om hur prematurbarn kan se ut som små luddiga Aliens, jag kunde inte se det. Det var en liten människa som låg där, min lilla bebis och han var det finaste jag sett. Han har det jobbigt att andas men de förklarar att det är normalt och under kontroll. Leia får jag inte träffa utan hon är inne i ett rum med flera läkare och sköterskor omkring sig, Hampus säger att hon mår bra och att de sätter katetrar i naveln för att kunna ge mediciner.”

Läs också: ”Så utvecklas ditt barn de första veckorna”

Tvillingarna är födda och mår bra

”Sen behöver jag åka ner till BB för observation. Några timmar ligger jag där själv, i chock, och ringer alla våra närmsta för att berätta att tvillingarna är födda och just nu mår bra.

Nyfödda tvillingarna Mattis och Leia!

Nyfödda tvillingarna Mattis och Leia!

När jag äntligen, på kvällen, åker upp till tvillingarna igen så får vi sitta där bredvid kuvöserna och genom små luckor hålla händerna på deras magar, röra deras små fingrar och klappa dem på det lilla av pannan som syns bakom masken. Tysta sitter vi där, gråter lite, fnissar lite och är helt betagna av att våra barn redan var här hos oss och ovetande om de sex veckorna på neonatalavdelningen som väntade.”

Vill du följa Jennie-Lie’s vardag med tvillingarna Mattis och Leia? Missa inte hennes blogg här och hennes instagramkonto här!

Vill du också dela med dig av din förlossningsberättelse på Vimedbarn.se? Mejla den till [email protected]!

stats