Förlossningsberättelse: Billy var ute på tre minuter

Publicerad 12 februari, 2018

Louise Dannbergs förlossningsberättelse: Billy var ute på tre minuter

”Vill börja med att skriva att jag har genomgått två helt fantastiska förlossningar men dom har varit helt olika. Wow till alla kvinnor som väljer kejsarsnitt av olika skäl. Så otroligt starka och modiga ni är. Jag var livrädd inför mitt kejsarsnitt och trodde aldrig jag skulle klara det. Vilka kroppar vi kvinnor har och vad de äger. Att våra kroppar orkar gå igenom det som den får gå genom. Att föda barn vare sig det är vaginalförlossning eller kejsarsnitt spelar ingen roll. Jag är stolt över min kropp och är otroligt imponerad över vad den har klarat av.

På fredagen den 5 januari fick jag en blödning hemma vid 19-tiden och ringde förlossningen. De ville självklart att jag skulle komma in då den inte slutade. Emil körde upp mig till sjukhuset i väntan på barnvakt till Vincent. Denna gången åkte förlossningsväskan med i bilen för jag hade på känn att jag inte skulle lämna utan bebis. De tar in mig på kontroll och ser att jag har en pågående blödning och att bebis är aktiv. De mäter en CTG-kurva och ser att jag har sammandragningar, vilket kan ha orsakat blödningen.

Vid 20-tiden kommer Emil upp till förlossningen och de gör en noggrannare läkarundersökning. Jag hade fortfarande en pågående blödning men inga direkta tecken på att förlossningen skulle vara igång. Jag får bli fastande och får cyklokapron i hopp om att blödningen ska sluta. Läget är lugnt så jag skickar hem Emil. Vi är vid det här laget väldigt vana vid att jag blir inlagd och får åka hem dagen därpå, så ingen av oss kände oss speciellt stressade över situationen. Vi kände att ett scenario med planerat ”akut” snitt kanske skulle vara mest troligt. Så vi kände väl som så att Emil skulle hinna till förlossningen om det skulle bli snitt. Därför fick han åka hem för att vara med Vincent istället.”

Läs också: ”Sammandragningar eller förvärkar? – Så vet du”

”Är det okej om din bebis blir förlöst idag?”

”Under natten hade jag fortfarande en blödning så de gör nya kontroller. De vill avvakta under natten men läkare blir informerad. Jag lyckades sova några få timmar på natten och när jag var på toa vid klockan 6 på morgonen den 6 januari fick jag ytterligare en blödning. Läkaren informeras och de kopplar nytt CTG. Jag är i vecka 35 (34+5) idag och på CTG kan de se att jag har sammandragningar var 5:e minut. Vilket jag inte kände av. Tänker för mig själv att kanske är förlossningen på gång ändå.

Jag får Bricanyl för att se om det kan stoppa sammandragningarna och läkare informeras för ett eventuellt snitt. De tycker jag ska informera Emil om att det kan bli snitt under dagen. Så att han i så fall är på plats. De frågar även mig om det skulle kännas okej om bebis blir förlöst idag. Varpå jag svarar att det är okej om bebis skulle må bra av det. Jag ringer Emil och berättar för honom att vi troligtvis kan räkna med en förlossning. Varav Emil svarar: Okej men jag kommer om en stund. Det är väl inte akut?

Emil kommer runt 9 och 10 har de fattat beslutet enligt min journal att genomgå snitt. Sen började den eviga väntan. Snittet blev planerat vid 13 om inget oväntat skulle ske och tiden från 10 till 13 var så lång. Vi fick noggrann information om hur operationen skulle gå till och om alla förlopp på vägen. Jag förberedde mig med en dusch och skrubbade av hela kroppen. Sen kom det en narkosläkare och gav oss information om bedövningen. Usch, en av mina största fasor inför snittet skulle vara ryggmärgsbedövningen. Fick panik av bara tanken. Men den tanken försvann fort där på när jag senare skulle svälja ett medel som skulle neutralisera magen, det smakade skit och lite till. Haha, svor rakt ut.. Fy fan vad det smakade och både Emil och barnmorskan bara: Oj!”

Läs också: ”Vilka symtom ska man vara uppmärksam på under graviditeten?”

Rädslan inför snittet gick snabbt över

”13.00 rullades jag in på operation. Emil var med hela tiden och höll mig i handen.
Nu var det dags för bedövning och jag började både skaka och hacka tänder. Fick panik och visste inte riktigt vart jag skulle ta vägen. Just i detta skede kände jag: Nej, nu ångrar jag mig. Nu vill jag inte alls föda barn idag. Ni vet den där känslan när man har gett sig på något man tror man klarar av men inser i sista sekund att man inte göra det. Att åka fritt fall till exempel. Det enda sättet att ta sig ner är fallet, men när du väl står vid kanten så vill du inte. Du vill verkligen INTE.

Som tur var, var den känslan snabbt över, rädslan var över på bara några sekunder och jag slutade hacka tänder och blev alldeles varm i benen och rumpan. Började känna att nedre delen av kroppen blev lätt och i samma stund la de mig ner. Det kändes som om kroppen svävade en liten bit ovanför britsen. Därefter gick operationsteamet igenom massa information med varandra och under tiden kontrollerade de att bedövningen hade tagit på mig. Detta var en helt ny känsla. Sjukt konstigt! Jag kände att de vidrörde mig men jag kände ingen smärta. Konstigt!”

”Jag ser honom – jag ser vår son!”

”13.23 har de noterat att operation börjar. 13.26 är Billy född. 13.57 är operationen slut. Jag kände när de väl tog ut honom och sekunderna senare hörde jag ett litet skrik. Jag är dessutom så sjukt imponerad av Emil som tjuvkikar in bakom den gröna duken och ser allt. Snittet och Billy. Så tittar han på mig och sager: Jag ser honom, jag ser vår son. Vi ser på varandra med tårar i ögonen och sen lägger de fram honom till oss, så jag får chansen att känna lite lätt och se honom innan de tar ut honom i barnsalen och syr ihop mig. Emil får vara med Billy hela tiden och jag åker till uppvak.
Alla patienter hamnar på uppvak efter operationen i väntan på att bedövningen ska släppa. Den där bedövningen som var behövlig att ha under operationen men sjukt seg att bli av med, när man bara ville få tillbaka känseln för att kunna träffa sin nyfödda son.

Timmarna på uppvaket kändes så långa. Jag var där i två timmar men det kändes som en evighet. Under tiden jag var där ringde jag min mamma och berättade att hon fått ett barnbarn till och att allt hade gått bra. Mer än så kunde jag inte säga, för mer än så visste jag inte. Jag bad personalen kolla om Emil kunde komma ner till mig för jag ville veta hur Billy mådde. Strax därpå kom Emil ner. Han hade med två kort på honom och Billy och allt såg så fint ut. Billy vägde 2380 gram och var 45 cm lång. Han hade full APGAR och var normal för sin födelsevecka.

Bedövningen släppte sakta men säkert och jag kommer ihåg att jag frågade personalen vad kravet för att lämna uppvaket var. Du ska kunna vicka på tårna fick jag som svar. Skoja inte vad jag försökte snabba på kroppen att komma till liv igen. Efter ett tag frågade jag om någon kunde nypa mig i tån. Yes, jag hade känsel!”

Läs också: ”Första tiden med bebis – 6 saker att tänka på”

”Äntligen fick jag hålla ordentligt i min son!”

”16.30 fick jag lämna uppvak. När jag väl kom till BB ville jag bara vidare till neonatalen för att träffa min lilla plutt. De skriv in mig och kollade att jag mådde bra. De körde upp mig till neonatalen och där satt Emil med lille Billy på bröstet.
Äntligen fick jag hålla ordentligt i min son. Lyckan var total och tårarna bara rann. Vår väldigt lilla men perfekta pojk fanns i mina armar och jag kunde äntligen pussa honom. Även om allt stod rätt till med Billy fick han vara i ett rum med ”dygnet runt-bevakning”. Där kunde de mäta hans puls och hans syresättning och hålla stenkoll på honom. Emil stannade nästan hela natten hos honom.

Jag fick endast stanna en liten stund för de från BB tyckte jag borde vila. De var förvånade över hur oberörd jag verkade vara från operationen. Att jag både kunde sätta mig upp själv och över hur pigg jag var, men jag kände mig pigg och inte alls i behov av någon vila just då. Mammainstinkten och envisheten hade nog slagit till. Efter ett tag lämnade vi iallafall neonatal.”

Ensam och stressad

”Enligt anteckningar kommer jag till BB vid 19.30 och då får jag in den där kända BB-brickan. De där mackorna är ju underbara efter ett dygns fasta. Under tiden jag äter mina mackor ringer jag min bästa kompis. Hon blev så glad att jag ringde och jag tycke det känns skönt att ha någon att prata med. För jag kände mig ganska ensam där på BB. Förra gången delade jag ju den där tiden tillsammans med Emil och nu skulle jag behöva vara själv.

Efter mackorna bad jag sköterskan skulle ta bort kateten. Kände mig så obekväm med den och kände att jag ville få bort den för att ha chansen att kunna kissa själv snabbare. Men tji fick jag för det, jag stressade på med att dricka mycket och ställe krav på mig själv att jag var tvungen att kissa. Snacka om att låsa sin blåsa. Då jag kände mig ensam och ledsen tjatade jag till mig att få åka upp och säga godnatt till Emil och Billy. En av sköterskorna följde med, eftersom de inte ville att jag skulle gå ensam. De var några av de bästa godnatt pussarna jag fått.

När jag kom tillbaka till rummet började tårarna spruta. Jag kände mig återigen så ensam. Tur att sköterskorna var så snälla och tröstade mig. Hamnade i någon slags stress med att jag ”måste” kissa och att jag ”inte” får träffa mitt barn. Just där och då kände jag att allt kändes som ett straff. En fruktansvärd känsla!

Jag ursäktar om jag är väldigt detaljerad och ärlig, men vill även dela med mig av de mindre fina delarna från förlossningen.”

”Jag kunde inte kissa själv”

”Vid 01 hade jag fortfarande inte kissat, vilket gjorde att jag blev mer ledsen och stressad. (Har man haft kateter ska man kissa inom 4 timmar efter att den är borttagen) Jag var uppe i 5 timmar så de fick tömma blåsan på mig. Hemskt enligt mig, eftersom jag kände mig dålig som inte kunde kissa själv.

Läst från min journal:
03.00 patient ringer om att hon är kissnödig, men kan inte kissa!

Usch säger jag bara, så jäkla frustrerande att en sån sak som att kissa inte gick. De fick tömma blåsan igen och tårarna bara rinner igen. För nu tänkte jag att något var fel på mig och att sålänge jag inte kan kissa skulle jag aldrig få komma upp på neonatalavdelningen och träffa Emil och Billy. Jag gick och la mig och somnade om.

När jag vaknade på morgonen så var jag inte speciellt kissnödig men provade ändå. Tre droppar kom så jag tillkallade sköterskan. Hon kunde läsa av med en så kallad bladderscan (ett instrument som mäter vätskan i blåsan) att jag inte hade speciellt mycket kiss i blåsan, så jag skulle vänta till efter frukost.

Emil kommer ner till mig och vi äter frukost. Jag berättar om min jobbiga natt och han försöker få mig på bättre humör genom att skoja om att hade du druckit öl så hade du garanterat kunnat kissa. Sköterskan är så gullig att hon går iväg för att hitta en lättöl, för att hjälpa mig på traven. Tyvärr hittat vi ingen öl, men det gör inget för 30 minuter senare kissar jag. Haha, denna gången när tårarna kommer är som av glädje! Sjukt egentligen att man kan bli så glad av ett toabesök.”

Vilken lycka!

”Kravet för att jag skulle få bli utskriven från BB och flyttad till neonatal var att kissa två gånger. Så snart så! Efter frukost går jag och Emil upp tillsammans till neonatal och hälsar på Billy. Redan vid lunch kissar jag igen och vid 14 skrivs jag ut från BB och vidare till neonatal. Vilken lycka!

Nu var nästan hela familjen samlad. Det var bara storebror som saknades. Vi valde att göra så att jag stannade kvar hos Billy och Emil åkte hem till Vincent. Så den natten sov vi ifrån varandra.

På morgonen sen kom både Vincent och Emil, och nu bor hela familjen på neonatal. Hela familjen mår toppen och jag och Emil är så sjukt tacksamma över det fina bemötandet och den hjälpen vi får här. Åter igen en lyckad förlossning med ett bra team!”

Vill du se mer av Louises liv som nybliven tvåbarnsmamma? Följ hennes blogg här och hennes Instagramkonto @louisedannberg här!

Har du också en förlossningsberättelse som du vill dela med dig av här på vimedbarn.se? Maila oss på [email protected]!

Förlossingsberättelse: ”Ryggbedövning är det bästa man kan vara med om!”

Publicerad 14 november, 2017

Jessica Anshagens förlossningsberättelse: ”Ryggbedövning är det bästa man kan vara med om!”

”Måndag 25 september började jag (återigen, hade haft en del förvärkar som kom och gick sedan cirka en vecka tillbaka) få den där molande värken i ryggslutet och sammandragningar. Allting började vid lunch, sambon var hemma och åt på jobblunchen och jag berättade för honom hur det började kännas men ingen av oss förväntade oss något mer eftersom dessa känslor kommit och gått tidigare också och alltid avtagit på natten. Dagen rullade på och värken höll i sig men den blev inte starkare så jag passade bara på att vila och ta det lugnt och fortsatte dricka mitt hallonbladste. Jag hämtade Leon på förskolan halv två och halv fyra messade jag Mange och frågade om han var på g hem då jag kände att värken började tillta mer och mer. Några timmar senare fick vi kvällsbesök av Marie och Jonny och då kände jag lite mindre än jag gjort på dagen.

Läs också: ”19 saker att göra i väntan på bebis”

När de hade åkt gick vi och lade oss ganska tidigt men jag vaknade vid 01 och tyckte att ryggen började värka allt mer och mer och jag kunde nu känna att värkarbetet var igång för smärtan kom, höll i sig och sedan försvann den – för att återkomma några minuter senare igen. Jag lät Mange sova medan jag började klocka värkarna och de kom ungefär var sjunde minut, ibland tätare och ibland någon minut senare men det avtog aldrig så vid 03 ringde jag min mamma eftersom hon var den som skulle passa Leon om det blev bebis denna vecka, och eftersom hon hade en timmes bilresa till oss var det lika bra att ringa henne i tid. Efter att ha ringt henne ringde jag förlossningen på Akademiska Sjukhuset i Uppsala, tjejen jag pratade med var supergullig och bad oss åka in när vi kände för det, antingen när min mamma dök upp eller om vi ville vänta lite till – det var helt upp till oss tyckte hon. Mamma kom strax efter 04, då kom värkarna ganska glest så jag gick och lade mig igen men vid 05 väckte jag Mange och sa att det var dags att plocka ihop allt och åka iväg för då var det ungefär 6 minuter mellan värkarna och de som kom gjorde ganska ont. Manges största rädsla har alltid varit att inte hinna in till förlossningen och få föda i bilen så det var lika bra att vi åkte in.”

Läs också: ”3 tecken på att förlossningen har startat”

”Öppnade mig 1 centimeter i timmen”

”När vi kom fram klockan 06 kopplades CTG på, bebis höll sig ganska lugn så fick ett stort glas körsbärssaft för att han skulle vakna till och det gjorde han men eftersom de precis då skulle byta personal fick vi vänta till 07.30 innan någon kom in och undersökte mig. Det visade sig att jag var öppen 4 cm så vi blev tilldelade ett rum och på väg till rummet fick vi veta att det var tur att vi åkte in i tid för vi fick nu det sista lediga rummet och alla som kom in därefter skickades vidare till Gävle. Känner mig SÅ glad över att vi fick plats, vill aldrig föda någon annanstans än på Akademiska!

Vi fick ett stort och fint rum och de kom in ungefär en gång i halvtimmen för att lyssna på bebis och ungefär en gång i timmen för att kolla hur värkarna skötte sig. Det gick som barnmorskan sa ’precis enligt skolboken’ att jag öppna mig 1 cm i timmen, så kroppen jobbade på bra utan att jag behövde vara uppe och röra på mig så jag och Mange kollade serier på telefonen och lyssnade på lugn musik. Direkt när vi fick tillgång till rummet pratade vi om vilken smärtlindring jag tänkt mig och planen var tens-apparat, sedan tens plus lustgas och när allt började bli väldigt jobbigt epidural (ryggbedövning). Så vi satte direkt dit elektroderna på ryggslutet och redan vid 09.30 kompletterade vi med lustgasen.”

Läs också: ”Det här sker under en förlossning – steg för steg”

”Ryggbedövning är det bästa man kan vara med om!”

”När vi var inne på förlossningen för att föda Leon tog allt väldigt lång tid så därför var jag inställd på att epiduralen skulle sättas in väldigt sent denna gång, men strax innan 11 började värkarna bli svåra att stå ut med så då tyckte barnmorskan att jag var redo för epiduralen så hon ringde på narkosläkaren och en halvtimme senare hade han varit där och satt dit det och jag mådde helt underbart. Att få ryggbedövning när man ska föda barn är det bästa man kan vara med om, det tar bort ALL smärta och man ’slipper’ de jobbigaste värkarna.

Läs också: ”Hantera smärtan under förlossningen – så gör du”

Ytterligare en halvtimme efter det, klockan 12, gjordes en ny undersökning och jag var då öppen 6 cm så jag försökte sitta en del på pilatesbollen för att få något att hända, vattnet hade fortfarande inte gått men barnmorskan trodde att om bara vattnet skulle gå skulle jag föda bebis inom väldigt kort tid. Ungefär den här tiden började kroppen reagera på de kraftiga värkarna som jag inte kände av, så jag spydde jättemycket och fick inte behålla varken dryck eller mat. Efter en till undersökning strax innan 13 var jag öppen 8 cm och samtidigt som jag satt upp och spydde gick vattnet och det forsade brunt ur mig. Mange trodde jag spydde och missade påsen hehe men nej, det var alltså brunt vatten vilket betyder att barnet har bajsat i fostervattnet och man behöver hålla barnet under extra uppsikt.”

Enormt tryck nedåt

”Så under tiden de byter sängkläder och tvättar mina ben känner jag ett enormt tryck nedåt som inte går att stå emot, barnmorskan gör en snabb undersökning och säger bara ”nu får du lägga dig ner för vi behöver ta emot bebis!” så jag lägger mig på sängen igen, är inte helt beredd på att det verkligen är dags (redan!) men 13.10 börjar krystvärkarna komma och under tiden som jag håller händerna för ögonen på grund av smärtan (ni som fött barn förstår vad jag menar hehe) guidar barnmorska och undersköterska mig genom krystvärkarna och 13.16 föds vår Ludwig. Helt sjuk känsla att föda barn, dels allt man går igenom under 9-10 månader men också allt man känner när barnet kommit ut. Man har ingen aning om vem som ligger där inne, vem man ska möta när det kommer ut, hur det ser ut och hur det mår. Jag minns att något av det första Mange sa när Ludwig lades på mitt bröst var ’Han har så mycket mörkt hår!’.

Då allting gick så bra med förlossningen plus att amningen fungerade direkt tog vi oss aldrig till BB utan vi fick vänta kvar i ett annat rum på förlossningsavdelningen och sedan åkte vi hem klockan 22 samma kväll. Leon sov när vi kom hem så han fick träffa Ludwig morgonen efter och det var ett fint möte och en glad storebror.

Och för varje dag som går känner jag bara mer och mer kärlek till den här lilla prinsen. Vi har alltid kallat Leon vår prins, nu har vi två prinsar att älska och ta hand om. Hur magiskt är inte det?”

Vill du fortsätta följa Jessica och hennes familj i deras vardag? Missa då inte hennes blogg jessi.se!

Vill du också dela med dig av din förlossningsberättelse på Vimedbarn.se? Mejla till [email protected]!

Förlossningsberättelse: Angelica födde med planerat kejsarsnitt

Publicerad 2 november, 2017

Angelicas förlossningsberättelse: ”Vi valde planerat kejsarsnitt och kunde inte fått en bättre upplevelse!”

”Klockan 04.00 den 28 juni ringde alarmet och vi hade sovit i fyra timmar bara och det var även dags att göra den sista duschen. Klockan 05.00 rullade bilen mot Gävle sjukhus, vi har ju långt att åka och vi vela verkligen inte komma försent så de var lika bra att vara ute i god tid helt enkelt. Resan kändes ännu längre än vad de brukar och vi fokuserade bara på att prata om allt utom just vad som skulle ske eftersom jag var så himla nervös, minns även att jag hela tiden frågade Joel om han var nervös men han svarade alltid nejdå och de gjorde han bara för att lugna ner mig.”

”Barnmorskan tröstade mig”

”Vi kom fram efter den långa resan och vi promenerade till sjukhuset och tog hissen upp till BB. Vi fick ringa på klockan och berätta att vi var där för planerat kejsarsnitt. Barnmorskan mötte oss och vi hinner bara gå en liten bit innan jag bryter ihop. Barnmorskan tröstade mig och förstod min rädsla och speciellt efter första förlossningen men sa fler gånger att ’Angelica detta kommer bli bra! Och allting kommer gå bra’. Väl inne på vårt rum fick jag byta om till skjorta och långstrumpor, och vi satte även in en infart och fick lyssna på bebis en sista gång. Joel fick snygga operationskläder också och en skylt där de stod pappa på för att inte blanda ihop honom med dom andra som skulle vara med i operationssalen.”

Läs också: ”Förlossningsberättelse: Kejsarsnittet blev en underbar upplevelse”

Undersköterskan kunde hjälpa till att fotografera under kejsarsnittet

”Vid ungefär 07.30 gick vi mot hissen som skulle ta oss till operationen sen gick vi en bit för att komma fram. När vi kom in på operationssalen fick vi hälsa på alla, vi visade hur våran kamera funkade eftersom att de var en undersköterska som skulle fotografera under kejsarsnittet. Sen var det dags att sätta sig på britsen och medan alla förberedde allting så bröt jag ihop mitt uppe i allting och personalen var snabb att trösta mig och lugna ner mig. Sen var det dags för att lägga lokalbedövning och ryggmärgsbedövning och jag minns att den inte kändes någonting vilket chockade mig totalt för jag var livrädd för att de skulle göra ont. När allting var klart så sa narkosläkaren ’Angelica nu kommer du känna en värmande känsla i rumpan’ och jag minns hur jag började fnittra. Hon hade rätt, snabbt kom den värmande känslan och dom hjälpte mig att lägga mig ner. Sakta började benen domna bort och de satte in en kateter på mig. När det var klart var det dags att kolla ifall jag hade någon känsel rörde de över magen med någonting som var kallt och ena nöp mig i magen men jag kände absolut ingenting. Då sa doktorerna ’då kör vi’ och jag började skaka – och inte lite heller – och personalen spela in någonting och berättade vad dom hette och så.”

Läs också: ”Kejsarsnitt eller vaginal förlossning? Nathalie jämför!”

”Jag skakade hela tiden”

”Sedan var det dags och dom började skära och det tog sin lilla tid och jag skakade hela tiden och hur mycket jag än försökte slappna av så kunde jag inte sluta skaka. Narkossköterskan gjorde allt för att lugna ner mig och vi prata om allt mellan himmel och jord medan jag höll i Joel i handen. Och jag minns att narkossköterskan frågade om jag kunde vicka på tårna och de kunde jag göra, han gjorde allt för att få mig på andra tankar och mitt under pratet så dom suga och de lät så märkligt och dom berätta då att de var fostervattnet som dom sög upp och då kändes det inte som att de var långt kvar innan vi skulle få träffa bebis.”

”Nu är det nog nära”

”De började ruska och sen började de trycka på magen, drog och allting var bara så underligt. Jag minns att jag tittade på Joel och sa ’nu är det nog nära’ och så hörde vi ett skrik helt plötsligt och jag bara titta på Joel med tårar som föll. Hans ögon blev fyllda med tårar men som inte föll ner, lyckan i hans ögon var obeskrivlig.

Läs också: ”SÅ blir du vän med humörsvängningarna under graviditeten”

Barnmorskan tog emot bebis och gick sedan runt skynket och visade upp bebis för oss och Joel fick följa med till bordet där bebis skulle vägas och sånt där. När allting var klart vid bordet kom Joel till mig och visade mig bebis och han berättade att de var en flicka. Vår lilla flicka skrek mycket till och från, barnmorskan tittade till oss flera gånger och kommer aldrig glömma när vår lilla flicka skrek vid oss första gången och så gav barnmorskan oss världens leende medan tårarna föll ner från henne och snabbt försökte hon torka bort det, jag blev verkligen så rörd av det!”

”Vi kunde inte fått en bättre upplevelse!”

”När dom var klara så gratulerade läkarna oss eftersom de inte hann under tiden bebis kom. Sedan kördes jag upp till BB och var i rummet innan vi snittades och där hade dom kontroll på mig till och från tills vi fick eget rum. Efter två timmar fick vi eget rum och det var dags att få in den berömda förlossningsbrickan med mackor som vi förstås festade loss på, fy vad gott de var!

Läs också: ”Tobias om IVF-resan: ’Många tar för givet att det bara är att skaffa barn'”

Klockan 08.41 kom vår andra prinsessa till världen. All personal vi träffade var väldigt gulliga och så snälla och jag är otroligt nöjd med det planerade snittet! Vi kunde inte fått en bättre upplevelse!”

Välkommen till världen! <3

Missa inte att följa Angelica och familjen på hennes instagramkonto: @angelicaochmillie

Vill du också dela med dig av din förlossningsberättelse på Vimedbarn.se? Mejla till [email protected]!

Etikett: ryggmärgsbedövning