kejsarsnitt | Vimedbarn - Topplistor för influencers

Elina Casells förlossningsberättelse – ”Jag hade dödstankar”

elina förlossning

”De trodde det skulle bli en snabb förlossning”

”Det började med att vi åkte in den 13 april 2014 för en igångsättning. Det hade vi bestämt några dagar tidigare eftersom min exman, Niklas spelar ishockey och vi ville veta säkert att han kunde vara med vid födseln och inte var iväg på bortamatch.

Vid 11-tiden på morgonen fick jag droppet och medlet som skulle sätta igång värkarna. Jag hade redan svaga värkar när vi kom till BB men inte mycket och det var det beräknade datum för födseln. Efter kanske 2-3 timmar började värkarna komma igång lite mer och jag hade öppnat mig lite så de sa att det funkade jättebra och trodde det skulle bli en snabb förlossning. Min favoritdoktor som jag så gärna ville skulle förlösa mig var där och det kändes jätte bra!

”Det var avföring i fostervattnet”

När det hade gått någon timme till hjälpte de mig så vattnet gick och då visade det sig att det var avföring i fostervattnet från Theo så de blev lite oroliga att han kanske hade svalt något av det och fått det i lungorna vilket är extremt farligt. Då sa de till mig att det kommer finnas flera doktorer på plats som kommer ta honom och kolla så att allt är ok. De försökte låtsas som att det inte var någon fara men jag vet att det kan vara livshotande om man har svalt avföring!

Nu började det göra riktigt ont av mina värkar så de kom in för att ge mig ryggmärgsbedövning, men något gick väldigt fel. Jag vet inte vad som hände egentligen för jag blev total förlamad i hela benen. Benen blev stenhårda och vattenfyllda och kändes som två betongklumpar och jag kunde inte ens röra en tå, MEN jag kände fortfarande alla värkar på vänster sida och det var den värsta smärtan jag någonsin upplevt. De sa att de skulle göra ett nytt försök med ryggmärgsbedövningen och göra om den, vilket misslyckades igen.

Läs också: Elina Casells bästa råd för att klara varannanvecka-livet efter skilsmässan

”Jag hade dödstankar”

Nu hade det nästan gått ett dygn, 23 timmar sedan vi kommit in. Min doktor som jag gillade hade slutat sitt skift och jag fick någon som jag aldrig träffat innan vilket kändes lite otryggt. De kom och kollade om jag var redo för att krysta och det var jag, för jag hade öppnat mig 10 cm. Jag krystade i 2-3 timmar men det gick inte och det gjorde så fruktansvärt ont. Då visade det sig att Theo hade vänt sig på sidan inne i magen så det skulle inte gå att få ut honom på det viset. Jag var tvungen att vända på mig och ligga på sidan för att se om han kunde lägga sig tillrätta igen.

Det gjorde så fruktansvärt ont vid det här laget att jag inte visste var jag skulle ta vägen. Jag hade dödstankar i huvudet och tuggade på is som om det inte fanns någon morgondag. Tydligen ska det hjälpa men jag vet inte…Jag är så tacksam att Niklas och min mamma var där just då för det hade aldrig gått annars!

”Läkaren föreslog kejsarsnitt”

Jag eller rättare sagt de andra var tvungna att ändra min position flera gånger eftersom jag inte kunde röra mig. Efter ytterligare några timmar kollade de igen och då hade han äntligen lagt sig tillrätta. Värkarna var helt obeskrivliga så det var dags att försöka krysta igen, vilket jag gjorde i en timme eller kanske mer. Jag hade helt tappat tidsuppfattningen vid det laget.

Nu såg jag att läkarna började bli oroliga och en av dem sa att det inte kändes som att han skulle komma ut den här vägen och han måste ut så snart som möjligt. Hon föreslog kejsarsnitt. Jag ville verkligen inte göra kejsarsnitt just då av någon anledning så de sa att de kunde försöka en sista gång med en forcep (typ sugklocka) för att få ut honom samtidigt som jag krystade, men om inte det funkade skulle det bli kejsarsnitt… Jag har ALDRIG varit så bestämd och så fokuserad på något i hela mitt liv. Hela min styrka som jag hade kvar la jag på min vilja att få ut honom. Jag vet inte hur länge jag krystade och de drog, men till slut kom han ut. Den 14/4 2014 klockan 3:33pm föddes Theo.

”Jag kollapsade som efter ett marathonlopp”

De tog honom direkt till ett skötbord bak i rummet och jag kollapsade. Kändes som jag hade kört ett maratonlopp som tagit 30 timmar. Jag kommer ihåg att jag tänkte att det var konstigt att vi inte hörde något skrik, och att jag tittade upp på Niklas och såg en glimt av oro i honom. Men efter ett tag när de hållit på med honom hörde man ett litet tjut – vilken lättnad!

Han hade inte andats just när han kom ut men de sög ut mun och näsa och fick andningen att funka och han hade inte fått någon avföring i lungorna heller, så viktigt! Först då fick jag honom till mig. Världens finaste Theo! Allt annat var som bortblåst vid det ögonblicket. Jag kommer ihåg hur jag bara stirrade på honom. Kan inte förstå att han blev till i min kropp.

Men det var tyvärr inte länge jag fick ha honom eftersom han hade väldigt lågt blodsocker och var tvungen att åka på övervakning över natten. I 5 dagar fick han vara där innan jag fick ta hem honom. Det var fruktansvärt att inte få vara med sitt barn de dygnen när man kämpat som en galning!

”Kunde inte gå efter förlossningen”

Under min förlossning med Theo förlorade jag väldigt mycket blod och skadades ganska mycket fysiskt så under en månads tid fick jag väldiga problem och hade svårt att gå på grund av smärta. Det gjorde så fruktansvärt ont och slutade faktiskt med att jag fick genomgå en operation för jag hade fått en infektion. Det var ingen lätt period alls, och jag var väldigt orolig att jag kanske inte skulle kunna få fler barn efter det. Men redan dagen efter min operation så kände jag mig som en helt ny människa och hade inte längre ont. Även fast det var en otroligt tuff förlossning är allt som betyder något att jag har en frisk och fin pojke nu som jag älskar över allt annat! Kan inte förstå att han är 4,5 år gammal nu, mitt lilla mirakel!”

Om du vill följa Elina Casells liv i Arizona där hon bor med sina två söner Theo och Oliver kan du läsa hennes blogg HÄR.

 

 

Förlossningsberättelse: ”De tog bort skynket under kejsarsnittet”

”Morgonen den 5 juli vaknade jag tidigt då jag hade haft svårt att sova ordentligt på natten. Var lite pirrig och nervös så jag smet upp och drack två stora glas vatten ute i den ljumma morgonen vid 05.45 för jag fick inte dricka vatten från klockan 06.00 inför operationen. Jag satt där ute på altanen efter ännu en descutan-dusch och tårarna rann igen av lycka – idag var lillebrors födelsedag äntligen här.

Rickard fångade en bild på mig och magen i trädgården och sen hoppade vi in i bilen och körde mot Lund. Vi lyssnade på min spellista i bilen som jag gjort inför kejsarsnittet med lugna, svenska låtar och vi småpratade lite men det var en så märklig känsla ändå. Att vi snart skulle få träffa vår nya lille älskling. Rickard släppte mig på BB i Lund och körde och parkerade bilen medan jag skickade ett sms till mamma att vi var på plats och fick en bild på en sovandes storebror tillbaka. Han hade sovit gott hela natten och det var så fint att få se honom.

Sedan var det dags att ta hissen upp och skriva in oss. Barnmorskan som mötte oss gav oss vårt rum direkt, ett hörnrum längst ner i korridoren och vi fick vet att vi skulle få bo där själva så Rickard skulle få stanna kommande nätter vilket var ett skönt besked och en liten sten som släppte. Vår önskan hade gått igenom och att vi dessutom fick rummet längst ner i korridoren gjorde att det kändes så privat det bara gick. 07:00 skrevs vi in och vi fick veta att vi var planerade som snitt nummer 3 för dagen och att det antagligen blev innan lunch om inte för många akuta kom emellan.

Barnmorskan kändes inte alls bra

Barnmorskan kändes faktiskt inte bra. Inte bra alls. Hon var hård och lite barsk och det kändes som hon himlade med ögonen allt för ofta. När jag skulle lämna mitt förlossningsbrev som läkaren som skulle göra kejsarsnittet bett oss skriva sa hon direkt “det där behöver vi inte – det är ingen som kommer läsa det”, vilket gav mig en liten klump i magen, men Rickard räddade upp det fort och påpekade att det var läkaren som bett oss skriva det och att det var mest om eftervården som var det viktiga varpå hon tog med sig det med en liten suck. Att hon skulle vara vår barnmorska kändes inte alls bra men jag bestämde mig för att fokusera på alla gulliga sköterskor som kom in och ut i rummet och tog tester på mig och som var mer empatiska. Alla andra som kom in och presenterade sig och sa att de skulle vara med på kejsarsnittet kändes så himla bra så jag fokuserade på dem.

Vi fick byta om, de tog blodprover på mig och kollade blodtrycket och allt såg bra ut och de säkerställde att vi kunde sätta katetern efter bedövningen, att narkosläkaren som skulle sätta spinalen visste att det är tajt och lite svårt att sätta den på mig och att vi skulle få fota inne på snittet, så allt kändes bra och när det dessutom kom in en ny barnmorska och presenterade sig och sa att hon skulle vara ansvarig barnmorska under snittet blev jag så glad. Den barska skrev tydligen bara in oss och skulle inte ha något med vårt snitt att göra. Då slappnade jag av på riktigt och jag var så glad att vi dessutom hade skrivit ut två förlossningsbrev på inrådan av min barnmorska så att de som skulle vara med oss efteråt kunde få ett eget om just amningen och så vidare.

Rickard fick en kopp kaffe och jag luktade lite avundsjukt på den och sen bestämde vi oss för att kolla på serier i väntan. Något som vi sett förut så man slapp koncentrerar sig. Det blev Friends och avsnitten när Ross och Rachel får barn. Vi småskrattade, grät emellanåt och skickade sms i våra ”whatsup”-grupper med våra familjer. Vi fick beskedet att det kanske skulle dröja lite längre så de ville sätta dropp på mig vilket jag tackade och tog emot, Rickard fick smita ut och äta lite mer frukost och jag tvingade även i honom en bar så att även hans energi var på topp. Om det var hemskt att vara fastande förra gången så var det faktiskt inte alls så farligt den här gången. Jag led inte speciellt mycket av att varken få äta eller dricka vilket var skönt.

Vi packade med oss min mobil och headset att ta med till operationen och bäddade lilla babynestet och fixade på rummet inför att få komma tillbaka med lillebror i famnen. Sedan dök vår läkare upp som var samma fantastiska kvinna som godkände kejsarsnittet och som höll i inskrivningen i vecka 32 och då lovade att hon skulle lägga kejsarsnittet på sitt schema för att hon önskade att göra det själv. Gissa om jag blev glad när hon klev in på vårt rum för att höra hur vi mådde och småsnacka lite om planen. Hon var så himla närvarande, empatisk, lugn och trygg och jag ville bara kasta mig om halsen på henne och ge henne en kram. Hon förklarade att katetern kunde sättas efter bedövning som önskat men att man inte kunde sätta upp skynket innan dess på grund av en massa rutiner och det var så bra att hon förklarade så jag visste hur det skulle gå till.

”Jag tjöt JAA!”

Nu till det coolaste i förberedelserna. Hon hade ju nämnt på inskrivningen att hon ibland frågar pappan om han vill se när bebisen “kryper ut” ur magen och att vi skulle klura på om det var något för oss så det ville hon kolla av och vi sa såklart ja! Rickard var så peppad på att se och ingen av oss är rädda för blod och är väldigt sjukhusvana efter alla mina år på Karolinska och SÖS under utredningarna av endometriosen och kroniska huvudvärken. Jag sa att jag var SÅ AVUNDSJUK på att han skulle få se vilket gjorde att läkaren tänkte efter en liten stund och såg mig rakt in i ögonen innan hon med en liten glimt i ögat sa att man nästan aldrig gör så men visst kunde hon be personalen ta ner skynket så även jag fick se! Förutsatt att allt gick bra och enligt plan under operationen. Gissa om jag tjöt JA!

Sedan sa hon att vi nog var snitt nummer 2 nu så det kunde bli när som helst. Oj så pirriga vi var när hon lämnat rummet och vi stängde av ipaden och började förbereda oss för att få träffa lillebror. Äntligen, äntligen och nu kändes allt så himla bra inför att åka ner till operationen och påbörja kejsarsnittet! Jag var lite nervös men mest pirrig och det var egentligen främst att ta oss förbi att sätta bedövningen i spinalen som var det som jag var nervös för, eftersom det är klurigt på mig och jag lätt får komplikationer på sånt. Sedan gick allt fort och helt plötsligt var det dags för oss att gå ner till OP….

Vi gick längst korridoren bort mot hissarna för att åka ner till operationen. Vi hade varit där innan för det var där man hade samtalet med narkosläkare inför snittet och gick igenom bedövningen och sånt så jag kände mig trygg i korridoren. I Rickards ficka låg min iphone och hörlurar för vi hade frågat några extra gånger på förmiddagen om vi fick lov att fota någon bild på lillebror när han föddes som jag kunde ha med mig till uppvaket att titta på och alla hade sagt okej till detta inklusive vår läkare som skulle genomföra kejsarsnittet, men där och då kändes det för meckigt och för mycket att ta med kameran också så vi lämnade den på rummet.

”Bara det inte är Tomas Ledin”

Väl inne i operationssalen hälsade en ny narkossköterska och jag fick sätta mig på britsen och nu började jag bli lite smånervös för att sätta själva spinalen men jag försökte hålla mig lugn, fokuserad och ta en sak i taget i hjärnan. Här och nu, här och nu tänkte jag. ”Idag är August födelsedag”, tänkte jag om och om igen…

Sköterskan frågade om mitt personnummer och sen skulle jag  sätta mig till rätta på britsen för att de skulle kunna lägga spinalen/ ryggbedövningen. Man sitter upp med fötterna på en pall och kutar som en katt och de la en filt om mina ben för att jag skulle känna mig lite mer klädd eftersom man är utan underkläder. Här var de väldigt måna om att jag skulle känna mig så trygg som möjligt (man sitter ju med bar underkropp och liksom rumpan bar mitt i rummet när de väl hissar upp operationsrocken). De frågade ett par gånger så det kändes okej att sitta så när jag väntade, vi påminde igen om att spinalen är svår att sätta på mig eftersom jag har tajta kotor och de hade kallat in en riktigt duktig narkosläkare för att sköta det vilket kändes tryggt. Sköterskan framför mig var däremot lite kantig och när vi frågade om det var okej att spela vår egen musiklista och om den gick att koppla in någonstans så kändes det för en sekund som de tyckte det var lite meckigt och jobbigt men de hämtade sig snabbt eftersom vi hade fått OK på det innan och visade bort till systemet. Men då kändes det inte så viktigt för mig längre utan jag sa att vi kunde köra från mobilen vid oss istället – jag ville hellre ha kvar Rickard vid min sida och hålla hans hand än att han skulle stå och mecka vid någon anläggning. De hade faktiskt redan på riktigt mysig, lugn typ spa-musik i salen som jag för en kort stund tänkte att ”den här musiken hade också funkat”. Men jag hade ju lyssnat på min egen lista och förberett mig mentalt senaste veckorna så det kändes klokt att fullfölja planen eftersom det hjälpte mig att hålla mig lugn och fokuserad förra kejsarsnittet och jag ville återskapa den känslan av egen kontroll genom musiken.

Den småkantiga sköterskan sa ”jaha, vad där det för musik då om man får fråga?” varpå jag berättade att jag hade valt svenska klassiska låtar eftersom jag kan de texterna utantill och det hjälper mig att hitta ett fokus om nerverna skjuter i höjden eller tankarna fladdrar panikartat iväg och då säger hon ”bara det inte är Tomas Ledin så är jag nöjd”.

Aj – ni som har följt mig länge vet ju att jag ÄLSKAR Tomas Ledin, det är den största tryggheten av all musik jag kan tänka mig för mig eftersom det är barndom, trygghet, pappa och våra somrar. Men jag fann mig snabbt och svarade som det var ”ojdå, han är faktiskt min absoluta favoritartist men du har tur för det är bara med en enda låt med honom på listan och den har han inte ens skrivit själv för den har Eva Dahlgren skrivit”. Sen lät jag det inte röra mig mer i ryggen utan hittade åter fokus till Rickard, mig själv och höll honom i handen medan nästa småkantiga sköterska kom fram och sa att hon skulle sätta katetern.

Urproffsig narkosläkare

”Nej, den ska inte sättas nu, utan efter att bedövningen tagit enligt överenskommelse”, sa jag och hon såg lite småirriterad ut men accepterade det direkt. Jag förtydligade att vi kommit överens med vår läkare om det och varje gång vi nämnde vår läkares namn och sa att hon sagt saker, godkänt saker eller föreslagit saker så backade personalen så hon verkade vara ett jäkla överhuvud i den där salen. TACK OCH LOV får jag väl säga. Hon var inte där då utan de kommer ju sist när allt är preppat för operation… Hur som, sköterskan fick snällt sätta sig på sin pall och stirra ut i tomma intet och vänta lite till och då dök nästa lilla ”hinder” upp när en ung sköterska sa att vi minsann inte fick fota i operationssalen. Hon lät något irriterad och stressad och jag tittade på Rickard som fick sköta snacket här för jag blev lite trött på att allt som vi hade fått lovat och kollat upp innan var nu helt plötsligt besvärligt och förbjudet. Jag gick in i mig själv och fokuserade på att det enda som var det viktiga just nu var att det var August födelsedag och andades lugnt och lyssnade på musiken på Rickard telefon. Här och nu, här och nu….

Rickard sa våra gyllene ord igen, haha. “Okej, läkaren XXXX har lovat oss det och det blev även godkänt barnmorskan XXXX uppe på avdelningen så det skulle vi få.

Dags för ryggbedövningen och narkosläkaren kom in och presenterade sig och kändes urproffsig och fokuserad direkt. Tog lång tid på sig att se till att jag kutade rätt och kände för att se till att inte sticka i onödan eftersom de fått varningen att jag har lite tajt mellan kotorna och det är svårt och detta var ju momentet jag nästan varit mest nervös för så jag satt och kutade, en sköterska höll händerna på mina axlar och jag höll Rickard hårt i händerna och försökte andas lugna, långa andetag.

Det var knäpptyst i salen trots att där var närmre 10 personer samlade och jag hörde bara mina egna andetag som emellanåt kom med ett litet smärtsamt “iiiii” i utandningen av den ilande smärtan…

Hon hade svårt att hitta rätt och det tog rätt lång tid, jag fokuserade inåt och på andningen och emellanåt hörde jag små peppande kommentarer från Rickard och olika sköterskor som sa att jag var jätteduktig. De såg hur ju hur svårt det var och hörde på mig att det var tufft men jag fick ingen panik, skrek inte eller stoppade inte utan bara fokuserad på att vara still och lugn så de där små peppande “Johanna – du är SÅ duktig, andas bara lugnt” betydde jättemycket… Till slut gick det och jag fick lägga mig ner med armarna ut på sidorna och det var dags att sätta katetern.

”Blev lite småstressade”

Jag hade ju önskat att skynket skulle vara uppe när katetern skulle sättas men visste att det inte skulle gå så jag tittade direkt till vänster på Rickard och fokuserade på honom och att hålla honom i handen medan de satte katetern för jag ville inte se. Det kändes okej och jag lyssnade på musiken från iphonen som låg vid mitt vänstra öra… “Min enda längtar nu och här…. älska mig för den jag är”. Jag sjöng med i låtarna i mitt huvud och såg Rickard i ögonen och han var så lugn men ändå peppande och påminde mig om att det här gick bra, att nu hade vi klarat spinalen och var ett steg närmre och han sa att jag var duktig. Sen åkte skynket upp och vår läkare kom in och hela stämningen i rummet förändrades på en sekund. Alla riktade uppmärksamheten till henne med största respekt och när hon berättade att hon godkänt att vi fick fota så nickade alla bara och anpassade sig och det enda jag tänkte var att hon var min bästa hjältinna och att jag var så tacksam för just henne.

“Jag har lovat Johanna och Rickard att om allt går bra så ska de få se när bebisen kommer så då kan vi ta ner skynket. De är fullt införstådda med att det är sterilt område och att de måste hålla händer och sig själva på andra sidan ändå och det kommer gå jättebra”

Stämningen förändrades i rummet igen, det märktes att de blev förvånade och lite småstressade över hur det skulle gå till men vår läkare var så lugn och bara sa att det kommer gå bra, då kör vi igång.

Och så började de presentera sig, man gör så i början av operationen för att läkaren som leder operationen ska säga högt vem som är där, vad de har för roll och vad det är för operation som ska göras. Sedan berättade hon att de började och jag och Rickard fokuserade mest på varandra och var rätt tysta, jag lyssnade till och från på musiken och till och från på personalen som småpratade avslappnat med varandra. Två hade satt på sig likadana örhängen dagen till ära och det skrattade de gott åt och berättade för oss att örhängen är det enda man får ha i smyckesväg när man jobbade så därför hade de koll. Vår läkare hade hängande stora pärlor och jag sa att det var fint att hon hade klätt upp sig så mycket för August födelsedagskalas.

Plockade bort skynket

Och nu gick det fort. Från att de börjar tar det ju bara någon/några minuter så när vår läkare sa att det gick bra att ta ner skynket för nu var det dags så gick pulsen upp av lycka och Rickard höll på att resa sig upp av adrenalinet – NU SKULLE VÅR SON FÖDAS!! Personalen böjde sig över mig och försökte rycka ner ställningen men blev stressade och sa att det inte gick. Jag kände av deras stress men var inte irriterad för jag förstod att de inte var vana och att det var därför, jag tänkte bara hela tiden att oavsett så får jag se honom även om de inte lyckas få ner så jag får se när han ålar sig ut. Jag var förvånansvärt lugn och förväntansfull i allt kaos och när någon sköterska igen sa att det inte gick så sa vår läkare bara lugnt till henne att de kunde bara dra ner skynket och låta ställningen (som är en fyrkantig pinne)  vara kvar så det gjorde de och samtidigt hörde jag Rickards exalterade, gråtiga röst i adrenalinspeed säga om och om igen “ser du, nu kommer han, ser du? Där är han!”

De fick inte ner skynket så bra och jag hade ju en gravidmage som också var rätt mycket i vägen så jag såg bara hur vår läkare jobbade med huvudet och ryckte fram och tillbaka och emellanåt såg jag toppen på August huvud men att få höra Rickards stolta, lyckliga röst med full gråt räckte så himla långt och jag var så lycklig att lillebror verkade må bra och att jag skulle få se honom innan de gick till barnbordet så jag accepterade rätt snabbt i mitt huvud att jag inte skulle se så mycket som jag hade hoppats. Rickard såg ALLT och var så sjukt exalterad, stolt, rörd och glad.

Och sen föddes han. Vår lilla älskade August och det såg jag. Jag såg när han rätt snabbt kom ut och upp och direkt såg vi hur lik han var Charles och vi skrattade och grät hysteriskt både jag och Rickard och sa “Hej August”!

Lik storebror!

Han var så sjukt lik Charles men hade mer hår, här är allt en lycklig dimma medan alla i rummet tjoade “grattis” och vi pussades och landade i att allt hade gått bra och att han verkade må bra. Så medan de satte upp skynket igen fokuserade vi på att landa i allt och pussas. Han var här, han var född och nu skulle Rickard ta med honom till barnbordet och klippa navelsträngen medan jag låg kvar men jag hade fått se honom och var så jäkla lycklig.

Jag hörde hur August skrek heela tiden så jag var så lugn och trygg med att han mådde bra, kände det enda in i hjärtat så när jag småsnackade med läkaren om hur min muskelknuta på vänster sida vid äggstocken såg ut och när jag till och från blev yr och illamående av lågt blodtryck så var jag ändå så jäkla lugn och trygg. (Man får medicin i slangen direkt varje gång man säger till att man börjar bli yr och illamående och jag trodde några gånger att jag skulle kräkas men gjorde det aldrig vilket var skönt. Inom 1 minut från att jag sa till mådde jag bra igen för så fort verkar hjälpen.)

Och sen kom han, min man och min son. Att se Rickard med August i famnen sätta sig på pallen bredvid mig var magiskt, han berättade att han var 52cm lång vilket vi var så förvånade över och jag fick honom i min famn. Denna efterlängtade lilla älsklingen, Charles lillebror, han var äntligen här.”

Läs också: Johannas förlossningsberättelse med storebror Charles i tre delar från 2015 som är inför, under och efter kejsarsnittet.

 

 

 

 

Det här oroar vi oss för inför förlossningen

Det spelar ingen roll om du fött flera barn eller om du ska bli mamma för första gången. Varje graviditet, förlossning och barn är unik. Det enda vi kan veta med säkerhet är att vi inte vet hur det kommer bli. Så det är inte konstigt att många blivande mammor är oroliga inför vad de ska vara med om. Att något ska hända med barnet, eller att hen är sjuk ligger högst upp på listan av våra största rädslor. Men utöver det är saker som platsbrist på BB, förlossningsskador och snitträdsla vanligt inför födseln. Nedan delar 7 mammor med sig av vad de är/var oroliga för inför förlossningen.

Glöm inte: Tävla om en goodiebag och hjälp oss att göra Vimedbarn.se ÄNNU bättre!

Måste jag föda i diket i 26 minusgrader?

”Under hela min andra graviditet var jag extremt orolig. Skulle föda i december mitt i den brutala vintern som härjade. Vi hade 1 meter snö och vi skulle åka en krokig skogsväg i 45-50 minuter till förlossningen. Min största oro var att halka av vägen rätt ner i ett dike? Eftersom det är barn nummer två och det ofta går fortare med andra barnet var det en hemsk tanke att föda efter vägkanten i 26 minusgrader. Jag som till vardags inte är speciellt orolig för något utan ”tar allt som det kommer” var fruktansvärt rädd denna gång. Kan den nya förlossningsavdelningen leva upp till mina förväntningar med tanke på hur bra min första förlossning var i ett annat län? Kommer det ens finnas plats på BB när det är det enda alternativet i hela dalarna efter nedläggningen av Mora förlossning?”
Dessutom hade jag sedan vecka 18 drabbats av gravidmigrän. Alltså grov migrän varenda vaken minut från vecka 18. Många tankar om jag ens skulle orka att gå genom en förlossning fanns.”

Läs Maja Bergkvists blogg här så får du veta med om hur hennes förlossning gick, om livet med hennes två döttrar Tove och Filippa samt massa renovering och DIY-tips!

 

Har jag tillräckligt med kärlek?

”Med första barnet var jag mest orolig för när man skulle veta att det var dags att åka in till förlossningen eftersom vi hade en timme att åka. Att få svaret ”det bestämmer du själv, du känner det”, gjorde en ju inte mindre nervös. Med andra och tredje barnet var jag mest orolig över hur det skulle bli med fler barn. Skulle all den kärlek jag hade till första barnet räcka till fler? Alla som har fler än ett barn vet att det inte är något att oroa sig för, men det vet man ju inte innan.”

Missa inte Hanna Loffarts blogg Busungarnas mamma här!

 

Platsbrist på neonatalen

”Jag oroade mig över att det inte skulle finnas plats på neonatalen. Vi behövde plats där för barnet efter födseln och för mig på förlossningen. Jag sa till och med till personalen vid något tillfälle att det var tvångströja och polis som gällde om de tänkte flytta oss till SÖS, och att jag i sånt fall tänkte föda i hissen på Huddinge sjukhus så de var tvungna att ta hand om barnet. Många oroar sig för bristen på förlossningsplatser, men problemen i sjukvården sträcker sig längre än så.”

Läs bloggen – Ordning. Och bristen på det... av Sofi Lönnqvist

 

Lång latensfas, att spricka, sjuk bebis och sömnbrist

”Det finns fyra saker som jag faktiskt är rädd för:
1. Den första är en lång latensfas igen.
Med Isabella dröjde det över 40 timmar från att vattnet gick hemma tills hon äntligen bestämde sig för att titta ut. Själva förlossningen gick ändå ganska snabbt, dock hade jag kraftiga, men inte tillräckligt täta värkar i närmare 30 timmar innan vi fick komma in på förlossningen. Jag var verkligen helt slut när det väl var dags efter att varken ha kunnat sova eller äta på över ett dygn. Något som nästan var värre än själva smärtan var helt klart stressen och oron över att kroppen kanske inte skulle orka när det väl skulle bli dags att börja jobba “på riktigt”.
2. Att spricka massor
Barnmorskan la ett litet klipp precis i slutet av utdrivningsskedet, vilket jag ju vet görs i förebyggande syfte för att man inte ska spricka. Det jag funderar över är hur det här blir vid en andra förlossning? Även om allt har läkt ihop sedan länge måste ju huden just där fortfarande vara mycket skörare än resten? Ökar det riskerna att spricka mer då.
3. Att bebisen inte är frisk
Det här måste väl vara alla blivande föräldrars största mardröm. Självklart oroar jag mig över att bebisen i magen ska vara sjuk på något sätt. Högst upp på önskelistan för 2018 står ett friskt litet pyre.
4. Att få en bebis som inte sover
Jag är faktiskt lite rädd över att gå igenom den extrema sömnbristen en gång till, även om det på sätt och vis känns lugnande att jag nu är väldigt förberedd på vad som kan komma. Typ alla runt omkring oss har barn som sovit hela nätter i princip från början och jag hoppas verkligen att det är vår tur nu. För det vore väl ändå rättvist?”

När som helst föder Ninas sitt andra barn. Så in på hennes blogg här

 

Att bebisen är död

”Nu har ju jag fött barn, men jag oroade mig hysteriskt mycket för att han skulle vara död när han kom, såpass att jag knappt kunde njuta en sekund av graviditeten.”

Sandra Malmstens blogg Superpaddan här! 

Akut snitt

”Jag är beräknad att föda den 18 oktober. Är ovanligt lugn inför förlossningen, men det som oroar mig är att vara tvungen att göra ett akut kejsarsnitt eller att något ska gå fel. ”

Klicka in dig på Malena Dahls blogg och peppa henne sista tiden av graviditeten.

 

Att lämna min 1-åring

”Jag är gravid i vecka 13 och den här gången är jag väldigt orolig för hur jag ska göra med min 1- åring som jag aldrig varit borta ifrån i mer än några timmar. Om det måste bli ett kejsarsnitt igen behöver jag bo på sjukhuset i några dagar. Samt tiden efter förlossningen känns läskigare den här gången när jag vet hur ont det gör. Jag klarade det bra förra gången men då hade jag inte en liten hemma.”

Missa inte Sanna Johansson blogg på Vimedbarn.se 

 

6 frågor alla gravida avskyr

Synd bara att graviditet av någon anledning tycks få människor att helt tappa det sociala filter vi annars är vana att anpassa oss efter. Det händer allt för ofta att en gravid kvinna får höra den ena grodan efter den andra från sina medmänniskor som bara inte kan låta bli att fråga vad som än poppar upp i huvudet. Här är därför listan som borde tapetsera hissar, kafferum och busshållplatser tills alla graviditetskommentatorer har censurerats!

1. Oj, är du säker på att det bara är en bebis där inne?

För det första är det ett väldigt ofint sätt att påpeka att den gravida kvinnan är stor. Något hon med säkerhet har koll på själv, om det nu skulle vara relevant. För det andra finns väldigt bra ultraljud nu för tiden som kan fastställa antal barn i livmodern.

2. Vad ska bebisen heta?

Ok, kanske inte den allra värsta frågan. OM det inte vore för att svaret aldrig kommer duga. Tyvärr blir det solklart hur många människor som känt någon som de verkligen avskyr och vars namn för evigt är svartmålat. Och har den gravida inte bestämt sig för vad bebisen ska heta kan det mycket väl vara ett stort stressmoment som hon inte vill bli påmind om.

3. Ska du föda naturligt?

Vi vet att det bara är av nyfikenhet, men många känner att det inte finns ett rätt svar på den frågan. Antingen är den gravida galen som skriver upp dig på de mest smärtsamma timmarna i ditt liv, eller så får du veta allt om varför kejsarsnitt inte är den bästa vägen att gå enligt frågeställaren.

Läs också: BB- väska, packlista för vaginal förlossning 

4. Ska du amma?

En högst personlig och privat fråga. Dessutom vet de allra flesta vet inte ens OM de kan amma. Oavsett så kommer bebisen bli mätt och nöjd, så det spelar ingen roll.

5. Är ni klara med barn sen?

Den här frågan är vanligare än man kan tro, särskilt om den gravida redan har ett eller två barn sedan tidigare. Stopp nu. Låt henne klämma fram den här ungen först och främst. Att bli befruktad, genomgå en till graviditet och föda ett barn TILL är inte det som ligger top of mind hos en gravid kvinna.

6. Du passar väl på att sova nu? – för snart är det slut med det.

Tack för peppen liksom. Särskilt eftersom foglossning från helvetet plus det faktum att bebisen sparkar på urinblåsan hela natten och man måste upp och kissa varje kvart inte erbjuder de bästa förutsättningarna för att ladda med mycket sömn.

Läs också: Förlossningsberättelse: ”Krystvärkarna var sköna”

 

 

Förlossningsberättelse: Blev gravid 2 månader efter förlossningen

forlossningsberattelse - kejsarsnitt

Bestämde sig tidigt för kejsarsnitt

”Resan från plusset till idag har varit lång. Provtagningar, möten, ultraljud, samtal och ett extremt stöd. Även om det inte finns något ärfligt hos mig eller Adam ville läkarna ha extra koller och provtagningar hela vägen – vilket vi är evigt tacksamma för. Även om oron alltid fanns där kunde provsvar alltid lugna oss för stunden. Här kan du läsa ett längre inlägg om moderkaksprovet.

Vi beslutade rätt tidigt in i graviditeten att det skulle bli kejsarsnitt även denna gång. Bara tanken av att det ev skulle kunna vara något med bebis bröt ner mig mentalt. Alla provsvar och alla riktade ultraljud visade fina resultat men oron fanns alltid där – “tänk om” “alla sa ju att allt var bra med Charlie” osv osv. Den andra aspekten var att en vaginalförlossning kan dra ut på tiden och vi ville inte vara ifrån Charlie under en längre/obestämd tid. Kejsarsnitt var helt klart det bästa alternativet för oss, både innan och nu i efterhand.”

Läs också: ”Vi får förhålla oss till att ingen vet någonting om Charlies framtid”

Snitt på födelsedagen

”Från en början skulle kejsarsnittet bli fredagen den 29 juni men det kom att ändras när jag var på inskrinvingssamtalet på SöS. Inför kejsarsnittet hade vi ett inskrivningssamtal där man träffar förlossningsläkare, narkosläkare och barnmorska, alla som ska delta under förlossningen.. Inskrivningssamtalet hade vi under måndagen den 25 juni. Jag fick först träffa förlossningsläkaren som jag träffat regelbundet under hela graviditeten med Ellie. Ett fantastiskt stöd. Hon förlöste även Charlie och hon kommer alltid ha en stor plats i våra hjärtan.

Vi började med att göra ultraljud för att titta om Ellie rört på sig från sätesbjudning, och det hade hon. Vändningsförsök skulle ändå inte göras då kejsarsnitt var bestämt sedan tidigare. Vi avslutade med att diskutera nytt datum. Frågan ställdes om vi ville snitta redan på torsdagen den 28 juni. På pappans födelsedag. Jag var snabb med att säga – absolut, det löser vi. Jag visste att Adam skulle bli jätteglad. Helt plötsligt kändes kejsarsnittet väldigt nära. Bara en dag hit eller dit men för mig var det då bara 3 dagar kvar istället för 4 – stoooor skillnad. Anledningen till ändrat datum var två stycken.
1: för att förlossningsläkaren skulle gå på semester på fredagen 29/6 och hon vill gärna snitta oss och hade vi inte ändrat från 29 till 28/6 hade hon inte haft möjlighet att snitta. Jag ville inget hellre än att det skulle vara hon.
2. personalbrist under fredagen.”

”Hon är snart här”

”Mötena fortsatte hos narkosläkaren som ställde lite frågor gällande tidigare snitt och det bestämdes även att ett ultraljud på ryggen skulle göras innan spinalenbedövningen skulle sättas då det var svårt att sätta den vid Charlies förlossning – detta lugnande mig mycket då jag endast minns att spinalen tog väldigt lång tid att sätta och gjorde väldigt ont.

Sist men inte minst träffade jag en helt underbar barnmorska som jag kände mig så trygg tillsammans med. Hon utgav ett lugn som smittades över till mig. Hon berättade om hur dagen och snittet skulle gå till. Jag fick även ett klockslag, 9.00, då skulle snittet göras. Där och då förstod jag hur nära det var. “Hon är snart här” satt jag bara och tänkte. Vi lyssnade på hjärtljudet på Ellie och tog blodprover på mig. Vi avslutade med att gå igenom alla praktiska saker inför snittet. Ingen mat efter 23.59 på onsdagkväll, ingen dryck efter kl 6.00 på torsdagmorgon, duscha på onsdagkväll och torsdagmorgon etc. Jag fick även med mig en broschyr som jag läste om och om igen för att förstå att detta är verklighet. Vi sa hejdå och hon avslutade med att säga “nästa gång vi ses är det torsdag och då är det dags”. Jisses. Jisses. Andas.

Många, extremt många känslor rusade genom min kropp när jag lämnade SöS. Att veta dag och tid när man ska möta sin bebis är en helt galen känsla. Adrenalinet var högt. Jag började med att ringa Adam. En bra och en dålig nyhet. Jag började med den dåliga:
“Vi kommer tyvärr behöva avboka restaurangbesöket på din födelsedag” för att “snittet blir då”. Detta skulle vi dock hålla för oss själva. Vi skulle bara berätta för våra familjer för att göra detta till en överraskning till alla andra. Superkul.

Vi la på för att försöka få tag på min mamma och pappa då dom skulle flyga från Skåne till Stockholm på torsdag för att ta hand om Charlie när vi var inne på förlossningen under fredagen men nu behövde vi få hit dom redan på onsdagen då snittet blir en dag innan. “Inga problem – vi kommer”.”

Det gick inte att sova

”Nu var det bara att vänta. Jag var relativt lugn under tisdagen. Men sen kom onsdagen, dagen innan, och jag var som en upp och nervänd höna här hemma. Jag gick runt och runt i lägenheten utan att veta riktigt vad det var jag skulle göra. “Jag skulle hämta något, men vad?” och så höll det på hela dagen. Adam var lyckligt lottad som var på jobbet den dagen och slapp mig här hemma. Tur att jag hade Charlie här hemma för hos honom är jag alltid 110%. Senare under kvällen firade vi Adams födelsedag, en dag för tidigt, då fokus dagen efter skulle ligga på något annat.

Mamma anlände till Stockholm och jag hoppade in i duschen. Vi var uppe sent den kvällen. Det gick inte att sova, det gick bara inte. – eller aa, Adam somnade som en stock. Jag hade tankarna på ingenting och allting. Det blev iallafall några timmars sömn. ‘

Torsdag 28/6. Dagen var här. Idag skulle vi äntligen få träffa vår dotter. Bara några timmar kvar. Men först, en dusch. Adam åt lite frukost och jag tittade på. Fick varken äta eller dricka – men titta, det fick jag. Jag såg framemot när jag skulle få svälja min alvedon på förlossningen med lite vatten.

Vi kramade mamma och Charlie hejdå. Nästa gång vi ses är med bebis. Taxin stod utanför porten. “Vi ska till förlossningen på Sös”
“Åh vad spännande – är det dags?”
“Ja”.
Sen satt jag nog tyst hela vägen, iallafall utåt sett. Väl framme på förlossningen 7:00 så träffade vi barnmorskan som visade in oss på vårt rum. Vi fick byta om och ta lite bilder. Standard. Vi lämnades ensamma och då började jag bli nervös. Allt var så nära. Hon var så nära. Ellie visste inte vad hon snart skulle gå igenom – det var vad jag tänkte på där och då. Vi tog blodprov, lyssnade på hjärtat och inväntade att klockan skulle bli 8:00 för då var det dags att gå ner.”

Bakom duken fanns 6 personer som skulle få ut Ellie

”En kanyl sattes i handen och den var bland det jobbigaste under den dagen. Det var SÅ varmt under torsdagen vilket ledde till handsvett så tejpen som användas för att hålla kanylen fast ville aldrig fästa. Dom höll på med den under hela dagen. Tejpa om, lossnade, tejpa mer, lossnade, mer teeeeejp! Hade panik, haha.

Klockan blev 8:00 och det var dags att promenera ner till operationssalen. Väl där möttes vi att en hel drös med fantastiska människor. Dom tog emot min Ipad som jag hade fyllt med massor utav låtar som skulle spelas under snittet. Det var en bra dag. Bra musik och glada människor. Alla som ut som små gröna & blåa smurfar. Dom for runt i rummet och jag och Adam var mest tysta och försökte förstå vad vi snart skulle gå igenom.

Ultraljudet på ryggen gjordes och narkosläkaren ritade precis vart han skulle sticka och sen sattes spinalbedövningen vilket gick jätte bra. En helt annan upplevelse än sist. Nu var det dags. Jag låg på britsen och hade den stora gröna duken framför ögonen. Bakom duken fanns 6 personer som skulle få ut Ellie. Vid mitt huvud hade jag Adam och narkossjuksköterskan som hade koll på mitt blodtryck. Blodtrycken gick upp & ner under snittet. Det gröna skynket rörde sig mycket och min kropp lika så.”

Lisa Lindquist

”Till slut hörde jag det gyllene skriket”

”Jag har ingen tidsuppfattning om hur lång tid det tog från att dom började operera till att Ellie var ute men skulle jag gissa så skulle jag säga 15-20 minuter. Det var en annorlunda tid – nästan som att den stod still. Jag hörde hur läkarna, barnmorskan och sköterskorna pratade och diskuterade men jag la ingen vikt i vad som sa. Jag hade fullt upp i att andas och inte titta i lampan som finns precis ovanför mitt huvud. Den är nämligen kromad vilken gör att man kan se ner på snittet. Haha.

Till slut hörde jag det gyllene skriket. Hon skrek direkt – för fulla muggar.  Straxt därefter kom barnmorskan runt med henne och la Ellie på mitt bröst. Det var en helt fantastisk känsla – för bra för att vara sant. Vi hade blivit tvåbarnsföräldrar och Charlie hade fått en lillasyster, en helt perfekt sådan. Vi låg och tittade på Ellie medans dom sydde ihop mig.

50 cm lång och 3540g tung. Helt perfekt. 2,5 veckor tidig. Det hade nog blivit en stadig tös om vi väntat ytterligare två veckor.

Hon kissade på mig och sen rullade vi in till uppvaket där vi låg i ca 1 timme. Allt såg fint ut med både mig och bebis så nu var det dags att rulla upp till BB där vi skulle spendera 24 timmar tillsammans innan vi åkte hem med vår nya familjemedlem.

Vi smsade våra familjer text och en bild på nya tillskotten. Senare på eftermiddagen kom mormor, morfar och Charlie för att hälsa lillasyster välkommen

Vilken fantastisk upplevelse vi haft. Personalen kommer alltid vara mina superhjältar och jag kommer bära med mig er i mitt hjärta för resten av mitt liv, Ett stort tack till min fästman Adam, jag skulle inte klara detta utan dig. Tack till våra familjer som alltid funnits där och även ett stort stort tack till personalen på SöS. Vi klarade detta tillsammans.”

Lisa Lindquist

Följ Lisa Lindquist, kämpen Charlie och lilla Ellie på Lisas blogg som du hittar här ››
Du kan även följa @lisalindquist på Instagram

7 förlossningsberättelser om kejsarsnitt

7 förlossningsberättelser om kejsarsnitt

Förlossningsberättelse: ”Jag var livrädd för kejsarsnitt”

Under graviditeten hade Sandra Lundqvist varit rädd för kejsarsnitt, men när förlossningen startade sju veckor innan BF fanns det ingen annan utväg för att få ut bebisen fort. Läs hennes förlossningsberättelse med tredje barnet här >>

Läs också: ”Att välja kejsarsnitt”

Förlossningsberättelse: ”Angelica födde med planerat kejsarsnitt”

När Angelica Westelius skulle föda barn visste hon redan innan förlossningen att hon ville göra det med planerat kejsarsnitt, och därför bokades det in. Även om nervositeten innan var stor blev det en fin upplevelse som Angelica och hennes sambo är lyckliga för i efterhand. Läs hela förlossningsberättelsen här >>

Förlossningsberättelse: ”Det slutade med snitt efter 48 timmars värkar”

Ibland blir det inte alltid som man tänkt sig. Elin gick in med inställningen att föda vaginalt, men efter 48 timmars värkarbete fanns det ingen annan utväg än att föda med kejsarsnitt. Ta del av hennes upplevelse här >>

Läs också: ”BB-väskan – packlista för vaginal förlossning och kejsarsnitt”

Förlossningsberättelse: ”Jag valde planerat kejsarsnitt”

Redan innan Annika Norman blev gravid visste hon att hon inte ville föda vaginalt. Efter lite om och men fick hon ett planerat kejsarsnitt beviljat strax innan hon födde sonen Frans på BB Stockholm. Läs hennes förlossningsberättelse här >>

Förlossningsberättelse: ”Jennie-Lie födde tvillingar i vecka 30+3”

Trots att det egentligen inte var dags för förlossning på flera veckor gick Jennie-Lies vatten redan i vecka 31. Tvillingarna behövde förlösas med kejsarsnitt, och du kan ta del av hela förlossningsberättelsen (och de fantastiska bilderna) här >>

Förlossningsberättelse: ”Jag var inte beredd på så mycket blod”

Är du nyfiken på hur ett kejsarsnitt kan upplevas från en pappas perspektiv? Artisten Albin Johnsén delar med sig om hur det var när hans första son föddes med kejsarsnitt här >>

Förlossningsberättelse: ”Kejsarsnittet blev en fantastisk upplevelse”

Influencern och fotografen Nathalie Nybergs första förlossning blev inte alls som hon tänkt sig, och när det var dags att föda barn andra gången ville hon ta revansch på upplevelsen med hjälp av kejsarsnitt. Läs hennes förlossningsberättelse här >>

Mammorna: ”Det här var bästa smärtlindringen under förlossningen”

smärtstillande förlossning

Det finns gott om alternativ för smärtlindring under din förlossning och det finns inget alternativ som är bättre eller sämre. Vi kan tyvärr inte ge dig facit på vad som kommer fungera bäst för just dig men genom att ta del av andra mammors upplevelser kan alternativen kännas mer eller mindre lockande för just din förlossning.

Läs också: ”Bedövning och smärtlindring du kan få under din förlossning”

Topparna som gjorde att jag kräktes försvann av duschen

”Jag tog all smärtlindring jag kunde få under min senaste förlossning. Lustgasen hjälpte lite grann vissa stunder, mest för att ha något att fokusera på. Epiduralen fick mig att börja gråta för att smärtan verkligen försvann. Men den mest oväntade smärtlindringen i latensfasen, innan man fick de starka grejerna, var duschen. Jag tänkte ”hur f*n ska detta hjälpa mot mina galna värkar” men det gjorde de faktiskt, topparna som gjorde att jag kräktes försvann av duschen!
Jennie-Lie Wikström – läs bloggen här ››

TENS-maskin hjälpte massor

”Epidural var underbart med första barnet men innan den sattes så hade jag tens-maskinen på hela tiden och den hjälpte massor! Att jag även kunnat använda den under graviditeten var en stor bonus.”
Angelica Renhuvud Keane- läs bloggen här ››

Läs också: ”Andning som smärtlindring under förlossningen – så funkar det”

Fokuserade på att inte spänna mig

”När jag väl luska ut hur lustgasen fungerade, så tog den bort de värsta topparna. Men annars så jobbade jag med andningen. Djupa andetag och fokuserade på att inte spänna mig utan att slappna av. Det var det bästa för mig!”
Linda Lindkvist – läs bloggen här ››

Andning, lustgas och massage

”Andning, andning, andning!! Sen var lustgasen och hård massage i svanken så skönt ?”
Julia Fröberg Arman – läs bloggen här ››

Skrek efter epidural

”Med första skrek jag efter epidural, men med andra var jag mer förberedd på smärtan och använde bara lustgasen. Nu med tredje är min förhoppning om att klara mig på lustgas, vilket kan ske vilken dag som helst
Liw Olausson – läs bloggen här ›› 

Läs också: “Slempropp och 8 andra ord du vill veta inför din förlossning”

Varma bad

”Första förlossningen så testade jag på lustgas, akupunktur och varma bad men andningen var det som hjälpte mig bäst. På min andra förlossning fick jag till lustgasen så det hjälpte mig mycket bättre än första gången!”
Camila Charro – läs bloggen här ››

En kudde fylld med kokat vatten

”Kombinationen av lustgas, en kudde fylld med kokat vatten mot ländryggen och sen epiduralen ?? lustgasen mildrade ju det hela och värmen från kudden gjorde det bara skönt och epiduralen gav en den där nödvändiga pausen så man kunde dricka, kissa och vila
Sarah Hallgren – läs bloggen här ››

Tryggt stöd, pepp och kommunikation

”Jag har älskat att föda helt utan smärtlindring! Att få fokusera, känna vad som händer och arbeta tillsammans med kroppen. Bäst för mig under förlossningarna har istället varit ett tryggt stöd runt om och mycket pepp och kommunikation! Jag har ”tvingats” till bedövning efter förlossning pga komplikationer, bl.a. då en spinalbedövning, och trots att det bedövade bra hade jag gärna varit utan ?”
Sofi Lönnqvist – läs bloggen här ››

Partner som stöd

”Jag hade planerat att ta PDB men kände att smärtan var såpass kontrollerbar med endast lustgas att jag fortsatte så. Och bästa smärtlindringen för mig var att ha min man vid min sida som peppade och kontinuerligt informerade mig om processen på det sätt jag kunde ta emot det på. Rekommenderar verkligen att ha någon vid din sida som känner dig utan och innan, både för att en sådan person kan kommunicera med dig på rätt sätt men även med personalen då han/hon känner dig och dina signaler bäst.”
Hannah Philip – läs bloggen här ››

Olika från gång till gång

”Med första barnet tyckte jag att epiduralen var super. Med andra barnet så var jag lite mer beredd på smärtan och klarade mig bra med lite lustgas, klarar inte av att använda den så länge då jag blir så yr/borta av den.”
Jennie Mörsare Said – läs bloggen här ››

Förlossningsberättelse: ”Läkaren slog på akutlarmet”

förlossningsberättelse läkaren slog på akutlarmet

Jag vet inte riktigt vart jag ska börja, eller vad jag ska skriva. Colins första tid i livet är rörig för mig, jag har minnesluckor, det känns overkligt och nästan som det inte hänt mig. Colin föddes den 24 maj 2014 i graviditetsvecka 31+3. Efter 4 dagar inlagda på förlossningen SöS kom han ut, med urakut snitt till följd av havandeskapsförgiftning och prematur moderkaksavlossning. Min moderkaka lossnade, bara sådär. Det som höll Colin vid liv lossnade, helt utan förvarning.

”Jag var sjuk, jättesjuk”

Jag låg inlagd på SöS pga havandeskapsförgiftning, utöver det hade jag även dåliga blodflöden till livmodern och Colin växte inte som han skulle. Jag var sjuk, jättesjuk. Jag minns att jag inte tyckte det då, men nu när jag kan stå utanför och se tillbaka förstår jag att jag var sjukare än jag insåg. Morfin, magnesiumdropp, blodtryckssänkande och kissjournal minns jag. Det var läkare överallt hela tiden och varje dag kom de in och sa att det inte såg bra ut och att vi skulle vara beredda på bebis när som helst. Jag minns att en läkare på neonatalen kom upp och pratade med oss, det mest diffusa samtal jag haft. Jag minns inte om det var en kvinna eller man, och jag minns inget av samtalet, bara att det hänt, nästan som en dröm man inte riktigt kan placera.

Läs också: ”Andning som smärtlindring under förlossningen – så funkar det!”

Efter fyra dagar blev alla värden bättre, även mitt mående och jag vart flyttad till avdelning 63, för förlösta och oförlösta kvinnor med olika sjukdomar/problem. Jag minns att jag kände mig glad, jag skulle få komma hem på permission, jag skulle få göra klart bebisrummet och packa en BB-väska. Vi skulle få förbereda oss och göra oss redo.

Hjärtljudet låg på 60 slag per minut – och sjönk

Moltas gick ut till bilen vid 23-tiden den 24 maj och satte om biljetten, jag ringde mamma och berättade att läget var stabilt och att jag mådde mycket bättre. Direkt när vi la på hugger det till i magen, det dunkar och svider och ilar och värker, hela magen var hård som betong. Jag minns att jag ropar in barnmorskan, hon säger att jag har sammandragningar och ska försöka vila men jag förklarar så gott jag kan att det här inte är sammandragningar, det gör så ont att jag mår illa och det slutar inte spänna och värka. Det har nu pågått i 15 minuter i sträck. Barnmorskan sätter CTG men hittar endast hjärtljud på 60 som hon antar är mina. Jag ser att hon får panik: Varför hittar hon inte Colins hjärtljud? Hon tar min handled och känner min puls, 125 slag/minuten. Det är Colins puls hon fått in på CTG:n.

Här ifrån är minnet vagt och hoppigt. Jag vet att en läkare med ultraljud kom inspringande, jag minns att hon pratade mig över huvudet. Colins hjärtljud var nu 40. Läkaren slog på akutlarmet och in kom fler läkare än jag någonsin sett, samtidigt som Moltas kommer inrusandes genom dörren.

Läs också: ”Förlossningsberättelse: ”Moderkakan höll på att lossna”

”Är han död?”

Jag har en minnesbild av att dom springer med mig i sängen till operationssalen, jag kommer ihåg att Moltas hand gled ur min och jag kommer ihåg att jag skrek. Jag skrek av smärta, av rädsla och av skuld. Det är mitt fel att mitt barn är dött, jag minns inte när han senast sparkade, jag har inte haft koll, jag har inte känt efter. Väl inne i operationssalen började jag störtblöda, sen fick jag en mask över ansiktet och vaknade 3 timmar senare upp i källaren på uppvak.

Är han död? Är det en pojke? Har ni träffat honom? var det första jag sa när jag vaknade.

23:16 föddes den starkaste killen jag känner. 1730gram tung och 44cm. Colin andades inte när han födde och var grå. Tack vare fantastiska läkare och extremt snabbt agerande kunde Colins liv räddas. Och efter 11 minuter kunde man sluta med hjärt-lungräddning och intubering.

Hela 2014 känns så väldigt långt borta, som att det är någon annans berättelse eller en film jag sett för längesen.

Läs också: ”Vilka krav kan man ställa på barnmorskan under förlossningen?”

Vill du fortsätta att följa Fayme? Besök hennes blogg här och hennes Instagramkonto @faymeelmen här.

Förlossningsberättelse: ”Moderkakan höll på att lossna”

Förlossningsberättelse: "Moderkakan höll på att lossna"

Hannah Kühnels förlossningsberättelse: ”Moderkakan höll på att lossna”

”När jag var i vecka 28 så började jag få lite värkar, vi var tvungna att åka in till Östra sjukhuset för att stanna av mina värkar med en kortisonspruta. Det här gick jättebra, men jag hade väldigt mycket sammandragningar. När man har sex som gravid så kan man känna starka sammandragningar, och det gjorde jag den här gången, men det gick jättebra och graviditeten fortsatte som vanligt efter detta.”

Läs också: ”Förlossningsberättelse: Jag födde i bilen utanför BB”

”Trodde jag kissade på mig”

”Veckorna gick på och i vecka 37 var vi hemma hos min bästa kompis Melinda. Hon och jag våra familjer var hemma hos dem och jag kände att jag hade lite molande värk i magen. Så säger hennes sambo ’men gå ut och gå lite, så kanske förlossningen sätter igång’. Och jag var så jäkla trött på att vara gravid. Alltså fy satan! Så jag bara, okej! Jag och Melinda går ut och går för att få igång den här jäkla förlossningen så att bebis kommer ut.”

Melinda gick på toaletten, jag gick ut i hallen och satte på mig mina skor. Och då känner jag hur det är som att en propp dras ur min fiffi och hur det forsar vatten. Jag sa till Melinda att ’antingen kissade jag på mig just nu, eller så gick mitt vatten’. Vår kompis kommer ut i hallen och säger ’Hannah, det är ju för fan blod!’. Då har det alltså runnit blod längs med hela mina ben, som om jag kissat på mig, fast det är blod. Jag tittar ner och ser blod på golvet, på mina skor, men håller mig ändå lugn. Rickard säger ’Vi måste ringa mamma!’ men jag säger ’Nej, Rickard, vi måste ringa AMBULANS, för det är nåt som inte stämmer här’.

Läs också:TEST: Vilken bärsele är bäst? Se resultatet här!”

Jag går in på toaletten och vi ringer 112. Jag drar ner mina byxor och sätter mig på toaletten. Då är det stora, stora klumpar av blod i mina trosor. Jag frågade Melinda om hon trodde att det var slemproppen som gått, men hon förklarade att det verkligen inte skulle vara så mycket blod då. Vi fick reda på efteråt att det var koagulerat blod.”

Blev en pöl av blod på britsen

”Ambulansen kommer och jag och Rickard åker iväg. Jag känner hela tiden hur det sipprar blod men när jag låg på britsen kände jag hela tiden att bebisen rörde på sig vilket fick mig att känna mig lugn. Men jag sa till ambulanspersonalen att jag känner att det sipprar ut blod hela tiden. Men han säger att han inte ser någonting, och att det måste vara vatten.

Vi kommer till akuten och när de flyttar mig från britsen till sjukhussängen så hör jag honom säga ’oj då!’. Då är det alltså en stor jävla pöl med blod på den där ambulansbritsen. Jag sa ju det! Sen togs EKG och vaginalt ultraljud som visade att både jag och bebis mådde bra. Men efter tio minuter säger de att de måste köra ett kejsarsnitt. Då kom mina nerver igång. Jag kände att jag inte var redo för det! Adrenalinet sattes igång och jag kommer inte ihåg så mycket från det här.”

Läs också: ”Därför gör sen avnavling skillnad för ditt barn”

Fick veta att modekakan höll på att lossna

”De sätter upp en skynke vid mitt ansikte. Jag kände inte när de öppnade mig, men när de drog i mig. Jag tror att det kanske tog en timme, sen var han ute. Han mådde jättebra. I efterhand fick vi veta att det var moderkakan som höll på att lossna, och det var det som orsakat allt blod. Det kan vara otroligt farligt om moderkakan lossnar, barnet kan dö, jag hade kunnat dö för att man blöder så otroligt mycket. Men som tur är fick vi stopp på det i tid.”

Hör Hannah berätta själv om sin förlossning och se bilder i klippet nedan!

Vill du fortsätta följa Hannah och hennes familj? Missa då inte hennes Youtubekanal ”Familjen Johansson/Kühnel”, hennes blogg här och hennes instagramkonto @hannahmeh!

Vill du också dela med dig av din förlossningsberättelse på Vimedbarn.se? Mejla då till [email protected]!

Förlossningsberättelse: ”Jag åkte ambulans till förlossningen”

Förlossningsberättelse: "Jag fodde innan det planerade snittet"

Ellinor Petterssons förlossningsberättelse:

”Den 14/11 hade jag tid för planerat kejsarsnitt på grund av förlossningsrädsla, men morgonen den 8/11 runt 05 på morgonen vaknade jag av att vattnet gick, inte på smått vis heller. Det verkligen forsade! Jag blev så sjukt taggad direkt och skrek åt Fredrik att ”Vattnet går!!!” innan jag sprang in på toaletten och undrade om jag bara hade kissat på mig? Men så var det ju som tur inte, haha. Hade även värkar som kom ganska tätt men kändes mest som jobbig mensvärk än så länge. Jag gick in i duschen och Fredrik ringde förlossningen.”

Läs också: ”Är det okej att köpa ett begagnat babyskydd?”

”Jag fick panik eftersom jag inte kände bebisen i magen”

”Efter att ha spolat av mig och virat en handduk runt mig fick jag prata med förlossningen. Jag upptäcker samtidigt att det kommer en massa blod. Hon på förlossningen frågar då om jag ”känner att bebisen rör sig i magen” vilket jag inte gjorde just då och fick panik, men lyckades ändå lugna mig själv då jag på något sätt kände att allt var som det skulle.

Så Fredrik fick ringa efter en ambulans och jag ringer min mamma samtidigt som jag slänger ner de sista grejerna i BB-väskan (tidsoptimist, ja). Här börjar värkarna bli riktigt jobbiga och jag måste andas mig igenom dom.”

Läs också: ”Förlossningen: Jag sov mig igenom förlossningen”

”Var rädd att det var för sent för kejsarsnitt”

”Ambulansen kom och vi åkte med blåljusen mot Falun, nu gjorde värkarna så ont att jag tappade andan och de kom så tätt att jag inte hade en chans att hämta mig mellan dom. Men nu kände jag äntligen att Sigrid rörde sig i magen! Ambulanssköterskan ringde till Fredrik som åkte bakom i bil och jag hörde hur hon sa att ”vi får se om vi hinner fram till Falun”. Ungefär där kom min panik på riktigt och jag bara stängde av.

Men efter den längsta färden i hela mitt liv kom vi till slut fram till Falun och förlossningen, här var jag så rädd att det skulle vara försent för snitt att jag skrek rätt ut till första sköterska vi träffade att ”Jag ska ha kejsarsnitt!!”

Jag fick komma över till en säng, de undersökte mig och så fick jag kateter. Efter det fick jag (äntligen) lustgas och tabletter som skulle bromsa värkarna (hjälpte dock inte). Sen kom det in en läkare som för sista gången skulle dubbelkolla om jag verkligen ville göra kejsarsnitt eller kunde tänka mig en vaginal förlossning, men jag stod fast vid att jag ville ha snitt.”

Läs också: ”Vi var helt säkra på att vi aldrig skulle få ta med honom hem”

En drömförlossning

”Jag fick i alla fall ligga kvar på rummet ett tag innan det var dags, värkarna kom ännu tätare och jag drog i mig så mycket lustgas att jag knappt såg nånting.

Men tillslut var det äntligen dags. Fredrik hade redan fått på sig operationskläder och jag började gråta när de kom in med ”sängen” som Sigrid skulle ligga i. Nu rullades jag rullades in på operationssalen, bedövningen kom på plats och sen följde de längsta (men häftigaste!) minuterna i hela mitt liv.

Plötsligt säger läkaren att ”här kommer en liten Sigrid!”

Jag åkte ambulans till förlossningen

 

”Kl 09.36 hördes ett bebisskrik för första gången och de var de absolut vackraste och underbaraste jag hört i hela mitt. Fredrik fick följa med när de skulle fixa med henne och sen kom han tillbaka med henne till mig. Det var verkligen kärlek vid första ögonkastet.

I slutändan fick jag min drömförlossning då jag faktiskt ville att den skulle starta spontant trots att jag skulle göra kejsarsnitt. 10/10 får den!”

Intresserad av att se mer av Ellinor och Sigrid? Besök då hennes blogg här och hennes Instagramkonto @elliepettersson här!

stats