kejsarsnitt | Vimedbarn - Topplistor för influencers

Elina Casells förlossningsberättelse – “Jag hade dödstankar”

elina förlossning

“De trodde det skulle bli en snabb förlossning”

“Det började med att vi åkte in den 13 april 2014 för en igångsättning. Det hade vi bestämt några dagar tidigare eftersom min exman, Niklas spelar ishockey och vi ville veta säkert att han kunde vara med vid födseln och inte var iväg på bortamatch.

Vid 11-tiden på morgonen fick jag droppet och medlet som skulle sätta igång värkarna. Jag hade redan svaga värkar när vi kom till BB men inte mycket och det var det beräknade datum för födseln. Efter kanske 2-3 timmar började värkarna komma igång lite mer och jag hade öppnat mig lite så de sa att det funkade jättebra och trodde det skulle bli en snabb förlossning. Min favoritdoktor som jag så gärna ville skulle förlösa mig var där och det kändes jätte bra!

“Det var avföring i fostervattnet”

När det hade gått någon timme till hjälpte de mig så vattnet gick och då visade det sig att det var avföring i fostervattnet från Theo så de blev lite oroliga att han kanske hade svalt något av det och fått det i lungorna vilket är extremt farligt. Då sa de till mig att det kommer finnas flera doktorer på plats som kommer ta honom och kolla så att allt är ok. De försökte låtsas som att det inte var någon fara men jag vet att det kan vara livshotande om man har svalt avföring!

Nu började det göra riktigt ont av mina värkar så de kom in för att ge mig ryggmärgsbedövning, men något gick väldigt fel. Jag vet inte vad som hände egentligen för jag blev total förlamad i hela benen. Benen blev stenhårda och vattenfyllda och kändes som två betongklumpar och jag kunde inte ens röra en tå, MEN jag kände fortfarande alla värkar på vänster sida och det var den värsta smärtan jag någonsin upplevt. De sa att de skulle göra ett nytt försök med ryggmärgsbedövningen och göra om den, vilket misslyckades igen.

Läs också: Elina Casells bästa råd för att klara varannanvecka-livet efter skilsmässan

“Jag hade dödstankar”

Nu hade det nästan gått ett dygn, 23 timmar sedan vi kommit in. Min doktor som jag gillade hade slutat sitt skift och jag fick någon som jag aldrig träffat innan vilket kändes lite otryggt. De kom och kollade om jag var redo för att krysta och det var jag, för jag hade öppnat mig 10 cm. Jag krystade i 2-3 timmar men det gick inte och det gjorde så fruktansvärt ont. Då visade det sig att Theo hade vänt sig på sidan inne i magen så det skulle inte gå att få ut honom på det viset. Jag var tvungen att vända på mig och ligga på sidan för att se om han kunde lägga sig tillrätta igen.

Det gjorde så fruktansvärt ont vid det här laget att jag inte visste var jag skulle ta vägen. Jag hade dödstankar i huvudet och tuggade på is som om det inte fanns någon morgondag. Tydligen ska det hjälpa men jag vet inte…Jag är så tacksam att Niklas och min mamma var där just då för det hade aldrig gått annars!

“Läkaren föreslog kejsarsnitt”

Jag eller rättare sagt de andra var tvungna att ändra min position flera gånger eftersom jag inte kunde röra mig. Efter ytterligare några timmar kollade de igen och då hade han äntligen lagt sig tillrätta. Värkarna var helt obeskrivliga så det var dags att försöka krysta igen, vilket jag gjorde i en timme eller kanske mer. Jag hade helt tappat tidsuppfattningen vid det laget.

Nu såg jag att läkarna började bli oroliga och en av dem sa att det inte kändes som att han skulle komma ut den här vägen och han måste ut så snart som möjligt. Hon föreslog kejsarsnitt. Jag ville verkligen inte göra kejsarsnitt just då av någon anledning så de sa att de kunde försöka en sista gång med en forcep (typ sugklocka) för att få ut honom samtidigt som jag krystade, men om inte det funkade skulle det bli kejsarsnitt… Jag har ALDRIG varit så bestämd och så fokuserad på något i hela mitt liv. Hela min styrka som jag hade kvar la jag på min vilja att få ut honom. Jag vet inte hur länge jag krystade och de drog, men till slut kom han ut. Den 14/4 2014 klockan 3:33pm föddes Theo.

“Jag kollapsade som efter ett marathonlopp”

De tog honom direkt till ett skötbord bak i rummet och jag kollapsade. Kändes som jag hade kört ett maratonlopp som tagit 30 timmar. Jag kommer ihåg att jag tänkte att det var konstigt att vi inte hörde något skrik, och att jag tittade upp på Niklas och såg en glimt av oro i honom. Men efter ett tag när de hållit på med honom hörde man ett litet tjut – vilken lättnad!

Han hade inte andats just när han kom ut men de sög ut mun och näsa och fick andningen att funka och han hade inte fått någon avföring i lungorna heller, så viktigt! Först då fick jag honom till mig. Världens finaste Theo! Allt annat var som bortblåst vid det ögonblicket. Jag kommer ihåg hur jag bara stirrade på honom. Kan inte förstå att han blev till i min kropp.

Men det var tyvärr inte länge jag fick ha honom eftersom han hade väldigt lågt blodsocker och var tvungen att åka på övervakning över natten. I 5 dagar fick han vara där innan jag fick ta hem honom. Det var fruktansvärt att inte få vara med sitt barn de dygnen när man kämpat som en galning!

“Kunde inte gå efter förlossningen”

Under min förlossning med Theo förlorade jag väldigt mycket blod och skadades ganska mycket fysiskt så under en månads tid fick jag väldiga problem och hade svårt att gå på grund av smärta. Det gjorde så fruktansvärt ont och slutade faktiskt med att jag fick genomgå en operation för jag hade fått en infektion. Det var ingen lätt period alls, och jag var väldigt orolig att jag kanske inte skulle kunna få fler barn efter det. Men redan dagen efter min operation så kände jag mig som en helt ny människa och hade inte längre ont. Även fast det var en otroligt tuff förlossning är allt som betyder något att jag har en frisk och fin pojke nu som jag älskar över allt annat! Kan inte förstå att han är 4,5 år gammal nu, mitt lilla mirakel!”

Om du vill följa Elina Casells liv i Arizona där hon bor med sina två söner Theo och Oliver kan du läsa hennes blogg HÄR.

 

 

Förlossningsberättelse: “De tog bort skynket under kejsarsnittet”

“Morgonen den 5 juli vaknade jag tidigt då jag hade haft svårt att sova ordentligt på natten. Var lite pirrig och nervös så jag smet upp och drack två stora glas vatten ute i den ljumma morgonen vid 05.45 för jag fick inte dricka vatten från klockan 06.00 inför operationen. Jag satt där ute på altanen efter ännu en descutan-dusch och tårarna rann igen av lycka – idag var lillebrors födelsedag äntligen här.

Rickard fångade en bild på mig och magen i trädgården och sen hoppade vi in i bilen och körde mot Lund. Vi lyssnade på min spellista i bilen som jag gjort inför kejsarsnittet med lugna, svenska låtar och vi småpratade lite men det var en så märklig känsla ändå. Att vi snart skulle få träffa vår nya lille älskling. Rickard släppte mig på BB i Lund och körde och parkerade bilen medan jag skickade ett sms till mamma att vi var på plats och fick en bild på en sovandes storebror tillbaka. Han hade sovit gott hela natten och det var så fint att få se honom.

Sedan var det dags att ta hissen upp och skriva in oss. Barnmorskan som mötte oss gav oss vårt rum direkt, ett hörnrum längst ner i korridoren och vi fick vet att vi skulle få bo där själva så Rickard skulle få stanna kommande nätter vilket var ett skönt besked och en liten sten som släppte. Vår önskan hade gått igenom och att vi dessutom fick rummet längst ner i korridoren gjorde att det kändes så privat det bara gick. 07:00 skrevs vi in och vi fick veta att vi var planerade som snitt nummer 3 för dagen och att det antagligen blev innan lunch om inte för många akuta kom emellan.

Barnmorskan kändes inte alls bra

Barnmorskan kändes faktiskt inte bra. Inte bra alls. Hon var hård och lite barsk och det kändes som hon himlade med ögonen allt för ofta. När jag skulle lämna mitt förlossningsbrev som läkaren som skulle göra kejsarsnittet bett oss skriva sa hon direkt “det där behöver vi inte – det är ingen som kommer läsa det”, vilket gav mig en liten klump i magen, men Rickard räddade upp det fort och påpekade att det var läkaren som bett oss skriva det och att det var mest om eftervården som var det viktiga varpå hon tog med sig det med en liten suck. Att hon skulle vara vår barnmorska kändes inte alls bra men jag bestämde mig för att fokusera på alla gulliga sköterskor som kom in och ut i rummet och tog tester på mig och som var mer empatiska. Alla andra som kom in och presenterade sig och sa att de skulle vara med på kejsarsnittet kändes så himla bra så jag fokuserade på dem.

Vi fick byta om, de tog blodprover på mig och kollade blodtrycket och allt såg bra ut och de säkerställde att vi kunde sätta katetern efter bedövningen, att narkosläkaren som skulle sätta spinalen visste att det är tajt och lite svårt att sätta den på mig och att vi skulle få fota inne på snittet, så allt kändes bra och när det dessutom kom in en ny barnmorska och presenterade sig och sa att hon skulle vara ansvarig barnmorska under snittet blev jag så glad. Den barska skrev tydligen bara in oss och skulle inte ha något med vårt snitt att göra. Då slappnade jag av på riktigt och jag var så glad att vi dessutom hade skrivit ut två förlossningsbrev på inrådan av min barnmorska så att de som skulle vara med oss efteråt kunde få ett eget om just amningen och så vidare.

Rickard fick en kopp kaffe och jag luktade lite avundsjukt på den och sen bestämde vi oss för att kolla på serier i väntan. Något som vi sett förut så man slapp koncentrerar sig. Det blev Friends och avsnitten när Ross och Rachel får barn. Vi småskrattade, grät emellanåt och skickade sms i våra ”whatsup”-grupper med våra familjer. Vi fick beskedet att det kanske skulle dröja lite längre så de ville sätta dropp på mig vilket jag tackade och tog emot, Rickard fick smita ut och äta lite mer frukost och jag tvingade även i honom en bar så att även hans energi var på topp. Om det var hemskt att vara fastande förra gången så var det faktiskt inte alls så farligt den här gången. Jag led inte speciellt mycket av att varken få äta eller dricka vilket var skönt.

Vi packade med oss min mobil och headset att ta med till operationen och bäddade lilla babynestet och fixade på rummet inför att få komma tillbaka med lillebror i famnen. Sedan dök vår läkare upp som var samma fantastiska kvinna som godkände kejsarsnittet och som höll i inskrivningen i vecka 32 och då lovade att hon skulle lägga kejsarsnittet på sitt schema för att hon önskade att göra det själv. Gissa om jag blev glad när hon klev in på vårt rum för att höra hur vi mådde och småsnacka lite om planen. Hon var så himla närvarande, empatisk, lugn och trygg och jag ville bara kasta mig om halsen på henne och ge henne en kram. Hon förklarade att katetern kunde sättas efter bedövning som önskat men att man inte kunde sätta upp skynket innan dess på grund av en massa rutiner och det var så bra att hon förklarade så jag visste hur det skulle gå till.

“Jag tjöt JAA!”

Nu till det coolaste i förberedelserna. Hon hade ju nämnt på inskrivningen att hon ibland frågar pappan om han vill se när bebisen “kryper ut” ur magen och att vi skulle klura på om det var något för oss så det ville hon kolla av och vi sa såklart ja! Rickard var så peppad på att se och ingen av oss är rädda för blod och är väldigt sjukhusvana efter alla mina år på Karolinska och SÖS under utredningarna av endometriosen och kroniska huvudvärken. Jag sa att jag var SÅ AVUNDSJUK på att han skulle få se vilket gjorde att läkaren tänkte efter en liten stund och såg mig rakt in i ögonen innan hon med en liten glimt i ögat sa att man nästan aldrig gör så men visst kunde hon be personalen ta ner skynket så även jag fick se! Förutsatt att allt gick bra och enligt plan under operationen. Gissa om jag tjöt JA!

Sedan sa hon att vi nog var snitt nummer 2 nu så det kunde bli när som helst. Oj så pirriga vi var när hon lämnat rummet och vi stängde av ipaden och började förbereda oss för att få träffa lillebror. Äntligen, äntligen och nu kändes allt så himla bra inför att åka ner till operationen och påbörja kejsarsnittet! Jag var lite nervös men mest pirrig och det var egentligen främst att ta oss förbi att sätta bedövningen i spinalen som var det som jag var nervös för, eftersom det är klurigt på mig och jag lätt får komplikationer på sånt. Sedan gick allt fort och helt plötsligt var det dags för oss att gå ner till OP….

Vi gick längst korridoren bort mot hissarna för att åka ner till operationen. Vi hade varit där innan för det var där man hade samtalet med narkosläkare inför snittet och gick igenom bedövningen och sånt så jag kände mig trygg i korridoren. I Rickards ficka låg min iphone och hörlurar för vi hade frågat några extra gånger på förmiddagen om vi fick lov att fota någon bild på lillebror när han föddes som jag kunde ha med mig till uppvaket att titta på och alla hade sagt okej till detta inklusive vår läkare som skulle genomföra kejsarsnittet, men där och då kändes det för meckigt och för mycket att ta med kameran också så vi lämnade den på rummet.

“Bara det inte är Tomas Ledin”

Väl inne i operationssalen hälsade en ny narkossköterska och jag fick sätta mig på britsen och nu började jag bli lite smånervös för att sätta själva spinalen men jag försökte hålla mig lugn, fokuserad och ta en sak i taget i hjärnan. Här och nu, här och nu tänkte jag. ”Idag är August födelsedag”, tänkte jag om och om igen…

Sköterskan frågade om mitt personnummer och sen skulle jag  sätta mig till rätta på britsen för att de skulle kunna lägga spinalen/ ryggbedövningen. Man sitter upp med fötterna på en pall och kutar som en katt och de la en filt om mina ben för att jag skulle känna mig lite mer klädd eftersom man är utan underkläder. Här var de väldigt måna om att jag skulle känna mig så trygg som möjligt (man sitter ju med bar underkropp och liksom rumpan bar mitt i rummet när de väl hissar upp operationsrocken). De frågade ett par gånger så det kändes okej att sitta så när jag väntade, vi påminde igen om att spinalen är svår att sätta på mig eftersom jag har tajta kotor och de hade kallat in en riktigt duktig narkosläkare för att sköta det vilket kändes tryggt. Sköterskan framför mig var däremot lite kantig och när vi frågade om det var okej att spela vår egen musiklista och om den gick att koppla in någonstans så kändes det för en sekund som de tyckte det var lite meckigt och jobbigt men de hämtade sig snabbt eftersom vi hade fått OK på det innan och visade bort till systemet. Men då kändes det inte så viktigt för mig längre utan jag sa att vi kunde köra från mobilen vid oss istället – jag ville hellre ha kvar Rickard vid min sida och hålla hans hand än att han skulle stå och mecka vid någon anläggning. De hade faktiskt redan på riktigt mysig, lugn typ spa-musik i salen som jag för en kort stund tänkte att ”den här musiken hade också funkat”. Men jag hade ju lyssnat på min egen lista och förberett mig mentalt senaste veckorna så det kändes klokt att fullfölja planen eftersom det hjälpte mig att hålla mig lugn och fokuserad förra kejsarsnittet och jag ville återskapa den känslan av egen kontroll genom musiken.

Den småkantiga sköterskan sa ”jaha, vad där det för musik då om man får fråga?” varpå jag berättade att jag hade valt svenska klassiska låtar eftersom jag kan de texterna utantill och det hjälper mig att hitta ett fokus om nerverna skjuter i höjden eller tankarna fladdrar panikartat iväg och då säger hon ”bara det inte är Tomas Ledin så är jag nöjd”.

Aj – ni som har följt mig länge vet ju att jag ÄLSKAR Tomas Ledin, det är den största tryggheten av all musik jag kan tänka mig för mig eftersom det är barndom, trygghet, pappa och våra somrar. Men jag fann mig snabbt och svarade som det var ”ojdå, han är faktiskt min absoluta favoritartist men du har tur för det är bara med en enda låt med honom på listan och den har han inte ens skrivit själv för den har Eva Dahlgren skrivit”. Sen lät jag det inte röra mig mer i ryggen utan hittade åter fokus till Rickard, mig själv och höll honom i handen medan nästa småkantiga sköterska kom fram och sa att hon skulle sätta katetern.

Urproffsig narkosläkare

”Nej, den ska inte sättas nu, utan efter att bedövningen tagit enligt överenskommelse”, sa jag och hon såg lite småirriterad ut men accepterade det direkt. Jag förtydligade att vi kommit överens med vår läkare om det och varje gång vi nämnde vår läkares namn och sa att hon sagt saker, godkänt saker eller föreslagit saker så backade personalen så hon verkade vara ett jäkla överhuvud i den där salen. TACK OCH LOV får jag väl säga. Hon var inte där då utan de kommer ju sist när allt är preppat för operation… Hur som, sköterskan fick snällt sätta sig på sin pall och stirra ut i tomma intet och vänta lite till och då dök nästa lilla ”hinder” upp när en ung sköterska sa att vi minsann inte fick fota i operationssalen. Hon lät något irriterad och stressad och jag tittade på Rickard som fick sköta snacket här för jag blev lite trött på att allt som vi hade fått lovat och kollat upp innan var nu helt plötsligt besvärligt och förbjudet. Jag gick in i mig själv och fokuserade på att det enda som var det viktiga just nu var att det var August födelsedag och andades lugnt och lyssnade på musiken på Rickard telefon. Här och nu, här och nu….

Rickard sa våra gyllene ord igen, haha. “Okej, läkaren XXXX har lovat oss det och det blev även godkänt barnmorskan XXXX uppe på avdelningen så det skulle vi få.

Dags för ryggbedövningen och narkosläkaren kom in och presenterade sig och kändes urproffsig och fokuserad direkt. Tog lång tid på sig att se till att jag kutade rätt och kände för att se till att inte sticka i onödan eftersom de fått varningen att jag har lite tajt mellan kotorna och det är svårt och detta var ju momentet jag nästan varit mest nervös för så jag satt och kutade, en sköterska höll händerna på mina axlar och jag höll Rickard hårt i händerna och försökte andas lugna, långa andetag.

Det var knäpptyst i salen trots att där var närmre 10 personer samlade och jag hörde bara mina egna andetag som emellanåt kom med ett litet smärtsamt “iiiii” i utandningen av den ilande smärtan…

Hon hade svårt att hitta rätt och det tog rätt lång tid, jag fokuserade inåt och på andningen och emellanåt hörde jag små peppande kommentarer från Rickard och olika sköterskor som sa att jag var jätteduktig. De såg hur ju hur svårt det var och hörde på mig att det var tufft men jag fick ingen panik, skrek inte eller stoppade inte utan bara fokuserad på att vara still och lugn så de där små peppande “Johanna – du är SÅ duktig, andas bara lugnt” betydde jättemycket… Till slut gick det och jag fick lägga mig ner med armarna ut på sidorna och det var dags att sätta katetern.

“Blev lite småstressade”

Jag hade ju önskat att skynket skulle vara uppe när katetern skulle sättas men visste att det inte skulle gå så jag tittade direkt till vänster på Rickard och fokuserade på honom och att hålla honom i handen medan de satte katetern för jag ville inte se. Det kändes okej och jag lyssnade på musiken från iphonen som låg vid mitt vänstra öra… “Min enda längtar nu och här…. älska mig för den jag är”. Jag sjöng med i låtarna i mitt huvud och såg Rickard i ögonen och han var så lugn men ändå peppande och påminde mig om att det här gick bra, att nu hade vi klarat spinalen och var ett steg närmre och han sa att jag var duktig. Sen åkte skynket upp och vår läkare kom in och hela stämningen i rummet förändrades på en sekund. Alla riktade uppmärksamheten till henne med största respekt och när hon berättade att hon godkänt att vi fick fota så nickade alla bara och anpassade sig och det enda jag tänkte var att hon var min bästa hjältinna och att jag var så tacksam för just henne.

“Jag har lovat Johanna och Rickard att om allt går bra så ska de få se när bebisen kommer så då kan vi ta ner skynket. De är fullt införstådda med att det är sterilt område och att de måste hålla händer och sig själva på andra sidan ändå och det kommer gå jättebra”

Stämningen förändrades i rummet igen, det märktes att de blev förvånade och lite småstressade över hur det skulle gå till men vår läkare var så lugn och bara sa att det kommer gå bra, då kör vi igång.

Och så började de presentera sig, man gör så i början av operationen för att läkaren som leder operationen ska säga högt vem som är där, vad de har för roll och vad det är för operation som ska göras. Sedan berättade hon att de började och jag och Rickard fokuserade mest på varandra och var rätt tysta, jag lyssnade till och från på musiken och till och från på personalen som småpratade avslappnat med varandra. Två hade satt på sig likadana örhängen dagen till ära och det skrattade de gott åt och berättade för oss att örhängen är det enda man får ha i smyckesväg när man jobbade så därför hade de koll. Vår läkare hade hängande stora pärlor och jag sa att det var fint att hon hade klätt upp sig så mycket för August födelsedagskalas.

Plockade bort skynket

Och nu gick det fort. Från att de börjar tar det ju bara någon/några minuter så när vår läkare sa att det gick bra att ta ner skynket för nu var det dags så gick pulsen upp av lycka och Rickard höll på att resa sig upp av adrenalinet – NU SKULLE VÅR SON FÖDAS!! Personalen böjde sig över mig och försökte rycka ner ställningen men blev stressade och sa att det inte gick. Jag kände av deras stress men var inte irriterad för jag förstod att de inte var vana och att det var därför, jag tänkte bara hela tiden att oavsett så får jag se honom även om de inte lyckas få ner så jag får se när han ålar sig ut. Jag var förvånansvärt lugn och förväntansfull i allt kaos och när någon sköterska igen sa att det inte gick så sa vår läkare bara lugnt till henne att de kunde bara dra ner skynket och låta ställningen (som är en fyrkantig pinne)  vara kvar så det gjorde de och samtidigt hörde jag Rickards exalterade, gråtiga röst i adrenalinspeed säga om och om igen “ser du, nu kommer han, ser du? Där är han!”

De fick inte ner skynket så bra och jag hade ju en gravidmage som också var rätt mycket i vägen så jag såg bara hur vår läkare jobbade med huvudet och ryckte fram och tillbaka och emellanåt såg jag toppen på August huvud men att få höra Rickards stolta, lyckliga röst med full gråt räckte så himla långt och jag var så lycklig att lillebror verkade må bra och att jag skulle få se honom innan de gick till barnbordet så jag accepterade rätt snabbt i mitt huvud att jag inte skulle se så mycket som jag hade hoppats. Rickard såg ALLT och var så sjukt exalterad, stolt, rörd och glad.

Och sen föddes han. Vår lilla älskade August och det såg jag. Jag såg när han rätt snabbt kom ut och upp och direkt såg vi hur lik han var Charles och vi skrattade och grät hysteriskt både jag och Rickard och sa “Hej August”!

Lik storebror!

Han var så sjukt lik Charles men hade mer hår, här är allt en lycklig dimma medan alla i rummet tjoade “grattis” och vi pussades och landade i att allt hade gått bra och att han verkade må bra. Så medan de satte upp skynket igen fokuserade vi på att landa i allt och pussas. Han var här, han var född och nu skulle Rickard ta med honom till barnbordet och klippa navelsträngen medan jag låg kvar men jag hade fått se honom och var så jäkla lycklig.

Jag hörde hur August skrek heela tiden så jag var så lugn och trygg med att han mådde bra, kände det enda in i hjärtat så när jag småsnackade med läkaren om hur min muskelknuta på vänster sida vid äggstocken såg ut och när jag till och från blev yr och illamående av lågt blodtryck så var jag ändå så jäkla lugn och trygg. (Man får medicin i slangen direkt varje gång man säger till att man börjar bli yr och illamående och jag trodde några gånger att jag skulle kräkas men gjorde det aldrig vilket var skönt. Inom 1 minut från att jag sa till mådde jag bra igen för så fort verkar hjälpen.)

Och sen kom han, min man och min son. Att se Rickard med August i famnen sätta sig på pallen bredvid mig var magiskt, han berättade att han var 52cm lång vilket vi var så förvånade över och jag fick honom i min famn. Denna efterlängtade lilla älsklingen, Charles lillebror, han var äntligen här.”

Läs också: Johannas förlossningsberättelse med storebror Charles i tre delar från 2015 som är inför, under och efter kejsarsnittet.

 

 

 

 

Det här oroar vi oss för inför förlossningen

Det spelar ingen roll om du fött flera barn eller om du ska bli mamma för första gången. Varje graviditet, förlossning och barn är unik. Det enda vi kan veta med säkerhet är att vi inte vet hur det kommer bli. Så det är inte konstigt att många blivande mammor är oroliga inför vad de ska vara med om. Att något ska hända med barnet, eller att hen är sjuk ligger högst upp på listan av våra största rädslor. Men utöver det är saker som platsbrist på BB, förlossningsskador och snitträdsla vanligt inför födseln. Nedan delar 7 mammor med sig av vad de är/var oroliga för inför förlossningen.

Glöm inte: Tävla om en goodiebag och hjälp oss att göra Vimedbarn.se ÄNNU bättre!

Måste jag föda i diket i 26 minusgrader?

“Under hela min andra graviditet var jag extremt orolig. Skulle föda i december mitt i den brutala vintern som härjade. Vi hade 1 meter snö och vi skulle åka en krokig skogsväg i 45-50 minuter till förlossningen. Min största oro var att halka av vägen rätt ner i ett dike? Eftersom det är barn nummer två och det ofta går fortare med andra barnet var det en hemsk tanke att föda efter vägkanten i 26 minusgrader. Jag som till vardags inte är speciellt orolig för något utan “tar allt som det kommer” var fruktansvärt rädd denna gång. Kan den nya förlossningsavdelningen leva upp till mina förväntningar med tanke på hur bra min första förlossning var i ett annat län? Kommer det ens finnas plats på BB när det är det enda alternativet i hela dalarna efter nedläggningen av Mora förlossning?”
Dessutom hade jag sedan vecka 18 drabbats av gravidmigrän. Alltså grov migrän varenda vaken minut från vecka 18. Många tankar om jag ens skulle orka att gå genom en förlossning fanns.”

Läs Maja Bergkvists blogg här så får du veta med om hur hennes förlossning gick, om livet med hennes två döttrar Tove och Filippa samt massa renovering och DIY-tips!

 

Har jag tillräckligt med kärlek?

“Med första barnet var jag mest orolig för när man skulle veta att det var dags att åka in till förlossningen eftersom vi hade en timme att åka. Att få svaret ”det bestämmer du själv, du känner det”, gjorde en ju inte mindre nervös. Med andra och tredje barnet var jag mest orolig över hur det skulle bli med fler barn. Skulle all den kärlek jag hade till första barnet räcka till fler? Alla som har fler än ett barn vet att det inte är något att oroa sig för, men det vet man ju inte innan.”

Missa inte Hanna Loffarts blogg Busungarnas mamma här!

 

Platsbrist på neonatalen

“Jag oroade mig över att det inte skulle finnas plats på neonatalen. Vi behövde plats där för barnet efter födseln och för mig på förlossningen. Jag sa till och med till personalen vid något tillfälle att det var tvångströja och polis som gällde om de tänkte flytta oss till SÖS, och att jag i sånt fall tänkte föda i hissen på Huddinge sjukhus så de var tvungna att ta hand om barnet. Många oroar sig för bristen på förlossningsplatser, men problemen i sjukvården sträcker sig längre än så.”

Läs bloggen – Ordning. Och bristen på det... av Sofi Lönnqvist

 

Lång latensfas, att spricka, sjuk bebis och sömnbrist

“Det finns fyra saker som jag faktiskt är rädd för:
1. Den första är en lång latensfas igen.
Med Isabella dröjde det över 40 timmar från att vattnet gick hemma tills hon äntligen bestämde sig för att titta ut. Själva förlossningen gick ändå ganska snabbt, dock hade jag kraftiga, men inte tillräckligt täta värkar i närmare 30 timmar innan vi fick komma in på förlossningen. Jag var verkligen helt slut när det väl var dags efter att varken ha kunnat sova eller äta på över ett dygn. Något som nästan var värre än själva smärtan var helt klart stressen och oron över att kroppen kanske inte skulle orka när det väl skulle bli dags att börja jobba “på riktigt”.
2. Att spricka massor
Barnmorskan la ett litet klipp precis i slutet av utdrivningsskedet, vilket jag ju vet görs i förebyggande syfte för att man inte ska spricka. Det jag funderar över är hur det här blir vid en andra förlossning? Även om allt har läkt ihop sedan länge måste ju huden just där fortfarande vara mycket skörare än resten? Ökar det riskerna att spricka mer då.
3. Att bebisen inte är frisk
Det här måste väl vara alla blivande föräldrars största mardröm. Självklart oroar jag mig över att bebisen i magen ska vara sjuk på något sätt. Högst upp på önskelistan för 2018 står ett friskt litet pyre.
4. Att få en bebis som inte sover
Jag är faktiskt lite rädd över att gå igenom den extrema sömnbristen en gång till, även om det på sätt och vis känns lugnande att jag nu är väldigt förberedd på vad som kan komma. Typ alla runt omkring oss har barn som sovit hela nätter i princip från början och jag hoppas verkligen att det är vår tur nu. För det vore väl ändå rättvist?”

När som helst föder Ninas sitt andra barn. Så in på hennes blogg här

 

Att bebisen är död

“Nu har ju jag fött barn, men jag oroade mig hysteriskt mycket för att han skulle vara död när han kom, såpass att jag knappt kunde njuta en sekund av graviditeten.”

Sandra Malmstens blogg Superpaddan här! 

Akut snitt

“Jag är beräknad att föda den 18 oktober. Är ovanligt lugn inför förlossningen, men det som oroar mig är att vara tvungen att göra ett akut kejsarsnitt eller att något ska gå fel. ”

Klicka in dig på Malena Dahls blogg och peppa henne sista tiden av graviditeten.

 

Att lämna min 1-åring

“Jag är gravid i vecka 13 och den här gången är jag väldigt orolig för hur jag ska göra med min 1- åring som jag aldrig varit borta ifrån i mer än några timmar. Om det måste bli ett kejsarsnitt igen behöver jag bo på sjukhuset i några dagar. Samt tiden efter förlossningen känns läskigare den här gången när jag vet hur ont det gör. Jag klarade det bra förra gången men då hade jag inte en liten hemma.”

Missa inte Sanna Johansson blogg på Vimedbarn.se 

 

stats