värkar | Vimedbarn - Topplistor för influencers

Förlossningsberättelse: ”Krystvärkarna var sköna”

Jag hade en knöl på magen sista tiden av graviditeten som jag trodde var min sons knä. Älskade den för jag kunde sitta och känna på den i timmar och drömma om min bebis. Vet inte hur man ska ranka det på smartness-skalan för han rörde sig ju hela tiden i magen, men det lilla knät låg konstant, haha!
På natten, dagen innan Kian föddes började knölen göra fruktansvärt ont, som en muskelbristning. Jag kunde absolut inte sova och jag gjorde allt för att hålla knölen stilla och intryckt. Det var väl först här jag fattade att det inte var min sons knä. Jag ringde förlossningen på morgonen och berättade att jag fått en muskelbristning på magen. Det trodde de inte! De frågade om jag hade några sammandragningar men det hade jag inte. Bara muskelbristningen som gjorde att jag inte kunde sova eller röra på mig. Jag skulle få komma in för en koll i alla fall. Åkte till min mamma först för det var en stund innan de hade tid för mig. Såg Kalla ta OS-guld och stapplade mig fram med en önskan om att hitta en rullator.

”Hade värkar utan att jag visste om det”

När vi kommer till sjukhuset kopplar de upp mig på ctg. “Det ser ju bra ut det här, känns värkarna mycket?”, frågade barnmorskan. “Jag har inga värkar”, svarade jag. Men barnmorskan förklarade då att jag hade regelbundna värkar. Hon kände på knölen och tyckte den var lite märklig så det kom en specialist som kollade länge och väl. En muskelknuta på livmodern blev svaret. De hade inte sett det förut och vet inte varför jag hade det. Efter en undersökning som sa att jag var några centimeter öppen fick jag med mig en ”sovdos” och läkaren gissade att det skulle bli bebis dagen därpå. Vi tog hissen ner och fattade inte vad som hänt. Värkar? Öppen flera centimeter? Jag känner inte ett skit! Jag tog tre steg ut i korridoren och PANG. Jo tack. Jag känner värkarna. Hann ta 10-20 steg mellan dem och de kändes. Skulle vi verkligen åka hem nu? Frågade jag Johan och kände mig sjukt förvirrad. “De sa ju att vi skulle åka”, svarade han.”

Läs också: Så vet du att förlossningen har startat

”Hade svinkul i badet”

Bilresan hem kan vara den värsta jag gjort. Det kändes helt sjukt att åka FRÅN sjukhuset när värkarna satte igång istället för att åka TILL sjukhuset. Hemma kämpade jag och försökte förstå vad min kropp höll på med. Jag fattade ingenting. Johan kollade på en Arsenal-match på tv och ville om och om igen diskutera felpassar och kapningar med mig. Till slut grinskrek jag att om han inte slog av tv:n och ringde förlossningen så skulle jag rymma iväg. Var då undrar ni? Ingen aning. Skulle vara en sjuk syn att se mig rymma iväg efter gatan i det tillståndet, haha. Han ringde och de var lugna som filbunkar. Bad mig stanna hemma om jag klarade av det. Aldrig i livet. Så vi åkte in och jag blev undersökt och fick veta att förlossningen var i full gång och jag var öppen 4 cm. Vår barnmorska kom och presenterade sig som barnmorskestudent och jag minns hur jag fick panik. Helt chockad över att det inte fanns 10 specialistläkare och 13 akutteam som skulle stå och göra sig redo inför min katastrof förlossning. Jag hade aldrig haft en tanke på att min förlossning skulle sluta bra, jag var bara ett steg närmare att få höra att min son var död. Jag blev inlagd, fick en genomgång av lustgasen och sedan hoppade jag ner i sittbadet. Förväntansfull som ett barn innan julafton skrattade jag och festade till det på lustgasen i mitt lilla spa-bad samtidigt som jag tänkte “puh vad skönt, den här smärtan är ju lugn, den fixar jag lätt”. Jag hade svinkul i badet men efter ett tag kände jag att jag ville klä på mig och käka lite chips så de fick komma och tömma baljan. Värkarna blev tätare och tätare men smärtan var grislugn.

”Kändes som när jag blödde ut missfallet”

Hade några moments av panik när de var tvungna att kolla hjärtljuden en extra gång och förklara för mig vad som skulle hända om jag födde en död bebis. Varje värk var ett steg närmare det värsta tänkbara i min hjärna. Plötsligt sa barnmorskan att de skulle ta hål på hinnorna eftersom vattnet inte hade gått. Det gjorde inte alls ont men när vattnet forsade bröt jag ihop. Barnmorskan försökte förstå vad som hände. Gjorde det ont? Var det något som kändes fel? Det tog ett tag innan jag lyckades berätta att det kändes som när jag blödde ut våra missfall. Den sista känslan jag ville ha på vår förlossning. Fick världens varmaste kram och massa betryggande ord om att allt var bra och att det skulle kännas så. Det var hemsk, men nödvändigt för nu tog värkarna i.
Har aldrig haft så ont. Trodde kroppen skulle gå av. Folk skrek att jag skulle andas men det var ju det enda jag gjorde. Fattade inte hur jag skulle kunna ta mig igenom detta. Jag var öppen 8 cm när killen som skulle sätta epiduralen kom. Han tyckte det var för sent, men jag hörde hur barnmorskan sa att jag behövde vila för mina värkar tog aldrig någon paus. När jag satte mig upp förklarade han att det var viktigt att jag satt helt stilla. Barnmorskan skulle hjälpa mig sa han. Han började greja och mina värkar avlöste varandra och jag var som en orm. Plötsligt tar hon tag i lustgasen och pressar fast den i ansiktet på mig och säger “andas hela värken ut”. Då gick det plötsligt upp ett ljus i min skalle. Jag hade fattat det som att jag skulle ta bort lustgasen innan värken var slut. Fortsatte andas i masken och plötsligt försvann de där hemska värkarna. Visste att det skulle göra ont, men inte SÅ ont. Började skratta åt min egen ”smarthet”. Sedan somnade jag gott i en timme, vaknade och kände att nu är det dags. ”Nu bajsar jag på mig!” Det hade jag läst mig till, att när den känslan kommer, då kommer bebisen.

Läs också: Så funkar igångsättning

”Krystvärkarna är det skönaste jag varit med om”

Krystvärkarna är det skönaste jag varit med om (just då kändes det så, idag kan jag komma på massor av saker som är skönare). Jag fattade precis vad jag skulle göra, det kändes så självklart. Behövde knappt någon coachning utan kände mig så säker. När huvudet var ute hade Kian tydligen navelsträngen runt halsen och de hade lite problem att få bort den så de bad mig att inte trycka på under nästa värk, men jag hörde “nu trycker du på allt du kan”. Sagt och gjort, jag tryckte på. Det lät verkligen typ PLOPP och Johan har berättat att han bokstavligt talat flög ut med en våg av fostervatten. Barnmorskan lyckades i farten få bort navelsträngen och allt gick bra. Hade krystvärkar i 15 eller 17 minuter, så jag var verkligen en krystarqueen!

22.32 lördag den 10/2 föddes Kian Hans Elis Walle Malmsten! Känslan när jag såg honom? Svår att förklara. Han levde. Han var tung och vacker. Jag grät, Johan grät, Kian grät! Vi var en familj och Kian kissade genast in sitt revir. Kunde inte ha varit lyckligare. Han levde och han kissade på mig, han mår bra! Vi var en FAMILJ! 12 år senare! Allt kändes självklart.

 

Läs hur det har gått för den nya lilla familjen på bloggen Superpaddan och team Malmsten. En ärlig och härlig blogg med allt som tillhör livet med barn!

 

 

 

Förlossningsberättelse: Barnmorskan skrattade

Förlossningsberättelse - barnmorskan skrattade

”05.00 den 10 oktober 2017:

Vaknade jag av svag ”mensvärk” som kom och gick. Då var det dock nästan 30 minuter mellan värkarna så när den tredje värken kom runt 06.00 började jag tänka att detta kanske kan vara de riktiga värkarna. Har man aldrig känt dem innan så har man ju ingen aning. Det som jag visste dock var ju att värkarna skulle komma och gå, vilket de ju gjorde. Jag började klocka värkarna på min app.

Det är lite luddigt med tiden men någonstans här gick jag upp och gjorde gröt till oss. Jag har aldrig ätit så mycket gröt i mitt liv. ? Lassade på med två stora portioner innan jag var nöjd. Antagligen var det kroppens sätt att ladda med bränsle.

06.00 Säger till Carl att han får ta ut en komptimme på morgonen och städa. Om det skulle hända något idag så får det inte vara stökigt när vi kommer hem. Själv hade jag ingen ork att städa så stackars Carl fick stressa järnet.

06.30. Ringde jag till förlossningen och frågade om det kunde vara riktiga värkar som jag kände och nu var det också mycket kortare tid mellan. Ca: 15 minuter. Barnmorskan sa åt mig att försöka vila och ta en alvedon om jag behövde det. Jag håller mig dock så mycket som möjligt från att ta tabletter så jag skippade det. Jag gick istället upp och tog en varm dusch och under värkarna fick jag huka mig och hålla i badkaret för att orka igenom dem.”

Kollar på film och skriker svordomar

”Cirka 09.00 (jag har inte riktigt koll på tiden men ungefär)

För cirka en timme sedan gick slemproppen och här gjorde värkarna riktigt ont. Carl har ringt förlossningen igen som säger att vi ska försöka vara hemma så länge det går men om jag känner att jag behöver smärtstillande så får vi komma in.

Vi satte på filmen Vaiana och vid varje ny värk fick jag hänga mig över soffan och skrika alla svordomar och fula ord jag kunde. Det här med att andas sig lugnt igenom värkarna var inget för mig. Det som hjälpte lite lite var att få skrikgråta ut alla fula ord jag kunde, haha. ? Nu i efterhand tänker jag att grannarna måste undrat vad som hände.

Runt 10.30 fick jag hänga mig över toaletten då det gjorde så ont att jag ville kräkas. Det kändes verkligen som att ryggen skulle gå av. Även om det gjorde sjukt ont så var det inte så illa som jag föreställt mig värkar. Någon stans här sa jag till Carl att jag ville ha smärtstillande. Han ringde till förlossningen och de sa att vi kunde komma in och ta CTG. Jag var lite orolig att de skulle skicka hem oss igen då jag inte hade haft 3 st värkar på under 10 minuter och det är ett utav kraven för att man ska få stanna kvar.

Väl i bilen på väg till sjukhuset som tar cirka 8 minuter, fick jag tre värkar. Och påväg från parkeringshuset till förlossningen fick jag två värkar så det gjorde mig otroligt lättad, för då kanske vi skulle få stanna. På kvittot för parkeringen står det att vi parkerade kl: 11.23.”

Barnmorskan skrattar åt mig

”Vi fick komma in och stanna! Så lättad. Jag var öppen 4 cm och hade ju minst 3 st värkar inom loppet av 10 minuter. Däremot hade inte vattnet gått än.

När alla prover var tagna sa barnmorskan att vi kan gärna vara uppe och gå lite. Varpå jag säger till Carl att vi kan gå ner i Cafét och äta mat. Då skrattar sköterskan och rättar sig. ”Tror du att du orkar det? Jag menade inte upp och gå utan upp och stå.” Precis när jag ska ställa mig upp fattar jag varför hon skrattade och la mig ner igen. Inte en chans att jag kunde gå flera meter. Haha, man tänker inte helt klart av smärtan.

Efter detta så håller jag ingen koll alls på tiden. Det är lite som en dimma. Carl sprang och köpte alla olika saker de hade i cafét då han inte visste vad jag ville ha. Världens bästa❣ Jag hann ta ett bett på en smörgås och dricka en Päronfestis.”

Kräks päronfestis av lustgasen

”Jag kom på att jag ju kom in för att jag ville ha smärtlindring så jag fick testa lustgas som vi ganska snabbt höjde till maxstyrka. Jag fick sitta på pilatesboll (så bra!) medan Carl och barnmorskan masserade min rygg. Kräktes upp min Festis för att jag inte riktigt fattade hur mycket/lite jag skulle andas in av lustgasen. Jag fattade aldrig tekniken, så ibland gjorde värkarna skitont och ibland blev jag så hög att jag trodde jag skulle ramla av sängen, haha.”

Så kom Mini

”Blev irriterad på Carl för att han tände lamporna fel. Helst hade jag velat ha becksvart och knäpptyst. Jag ville ha allt fokus på lustgasen. Stackars Carl som hade ordnat med en BB-lista på spotify och allt…

Runt 17:30 gör min barnmorska så att vattnet går, då det inte verkade hända av sig självt för mig. Strax därefter kom krystvärkarna och 18.20 var lilla Mini ute. Bästa finaste lilla Mini.”

Förlossningsberättelse: Barnmorskan skrattade

Följ Carl, Michelle & lilla Lykke på den gemensamma bloggen Parenthood som du hittar här ›› Du kan också följa familjen på Instagram – @michelle.bolwede››

Förlossningsberättelse: ”Han föddes i sätesbjudning”

förlossningberättelse han föddes i sätebjudning

Det hela började natten 22 juni. Jag gick och la mig efter 00.00 och försökte sova, jag hade lite molande värk i nedre delen av magen. Men eftersom jag haft ganska kraftiga förvärkar i ca en månad försökte jag att inte bry mig om lite ”mensvärk”. Vid 01.00-02.00 försvinner det inte och jag kan inte somna på grund av värken. Till slut går jag upp och ”mensvärken” börjar kännas allt mer och håller i sig så jag börjar klocka värkarna. Då är det ca 3 minuter mellan värkarna och 1 minut långa. Nu var nog klockan 03.30, så jag börjar koka pasta ifall jag behöver ladda upp med kolhydrater om det var dags att föda. Jag väcker Alex vid 04.00 för nu är de regelbundna och ringer sedan förlossningen. De uppmanar med att det kommer ta sin tid då jag är förstföderska men är välkommen in för en kontroll. Vid 05.30 kör vi in och värkarna är samma.

Promenad på kyrkogården

Vi kommer in vid 06.00 och blir uppkopplad med CTG för att kolla barnets hjärtslag och värkarbetet. Det konstateras att värkarna är regelbundna men jag är bara öppen 2 cm. Barnmorskan rekommenderar att vi äter frukost och går en promenad därefter kommer tillbaka efter 2 timmar och ser om något hänt. Om inte bör vi åka hem. Vi börjar med att äta var sin torr liten macka och sedan vanka fram och tillbaka på kyrkogården jämte lasarettet då jag inte kunde gå så långt. Efter dessa 2 timmar gått var klockan 09.00 och jag skulle undersökas på nytt med en aning intensivare värkar men rädd att jag inbillar mig. Med CTG på igen som visar lite tätare värkarbete och jag är öppen 4 cm och vi får stanna! Lycka och vi blir inskrivna.

Läs också: ”7 konstiga saker som händer med kroppen under en graviditet”

Vi fick ett fint stort rum och en ny barnmorska. Trots mina värkar mådde jag relativt bra och kunde både prata och skratta emellan värkarna. Hon frågade om jag var intresserad av någon typ av smärtlindring när det blir värre. Jag sa att jag förmodligen ville ha epidural när jag får ta den men just nu ville jag ta ett bad (mest för att slappna av) vilket fixades direkt. Väldigt skönt och rekommenderbart.

Efter ca 1-1 ½ timmes badande gick vi tillbaka till vårt rum, nu var klockan strax innan 13.00. Även vid denna tiden dök min mamma upp. Vid 14.00 är det skiftbyte, världens goaste och otroligt grym barnmorska tillsammans med lika goa undersköterskor. Hon nämner att jag fortfarande är öppen 4 cm och om inte vattnet går av sig själv så tar vi hål på hinnorna vid 15.30 så det sätter fart, deal nu kör vi säger jag! Och så blev det, inget hände under denna tid så klockan 15.30 tar hon hål på fosterhinnan och varmt vatten sipprar ut. Och DIREKT gör värkarna betydligt ondare, mitt kaxiga leende försvann fort. Jag bad om att få lustgas som snabbast smärtlindring. Mellan värkarna mådde jag fortfarande bra.

Bebisen låg i säte

Under denna tid jag haft min nya barnmorska var det ett väldans kännande hur bebisen låg och känna i fixering och även känna efter hans huvud inne i livmodern (inte mysigt att alla skulle in där och känna). De sa några gånger ”vi vill bara se hur han ligger”, sedan dök barnläkaren upp och även en ultraljudsmaskin. Med mig, Alex och mamma som 3 stora frågetecken. Efter ultraljudet får vi konstaterat svar ”din bebis ligger i säte, med rumpan neråt”. Lagom nervös och jag får frågan ställd av läkaren om jag vill ha kejsarsnitt eller försöka att föda vaginalt. Jag får diskutera det enskilt med Alex och vi antog att med snitt blir det säkrast, tänk om jag föder vaginalt och något händer på vägen? Och får snittas akut ändå? Nä, snitt får det bli nu.

Läs också: ”Förlossningsberättelse: ”Hon föddes i vidöppen bjudning”

”Trodde hon skulle dra sönder mitt underliv”

Samtidigt som detta sker ligger jag med intensiva värkar och knappt öppnat mig, max öppen 5 cm vid det laget. Jag ber mamma gå ut och säga att det får bli snitt. Och de springer iväg och förbereder. Klockan är nog strax efter 16.00 och min barnmorska kommer in igen. Och nämner att det inte blir något snitt, för på bara någon halvtimme har jag öppnat mig till 8cm! Så då var det även väck med epidural, hejdå smärtlindring. Det var bara att följa med, men nu var man bra chockad, förvirrad och lätt rädd.

Jag kände redan nu ett tryck neråt och fick följa med i krystandet. Ont som fan, trött då jag bara ätit lite pasta och 3 mackor på hela dygnet plus att jag varit vaken i 1 ½ dygn. Hade inte mycket energi att ge alltså. Försvinner i dimman med lustgasen, skriker efter epidural fast jag egentligen vet att jag inte får den. (Under denna tiden skriker jag också att de ska snitta mig och kastar runt lustgasmasken enligt Alex.) När det riktiga krystvärkarna kommer är det väldigt många i rummet, min barnmorska, en till barnmorska, 2 undersköterskor, barnläkaren, min mamma och Alex stöttande vid min sida. Min barnmorska försöker töja mig så att bebisens rumpa ska komma ut och jag skriker och ber henne att sluta då jag tror hon ska dra sönder mitt underliv.

”Sov och svimmade mellan krystvärkarna”

Den allra första kroppsdel som kom ut var faktiskt hans pung, därefter hans rumpa och ja kroppen och sist huvudet. Men med hans pung hängandes utanför ett tag (hehe) så försvinner jag helt, de korta pauser jag hade mellan krystvärkarna däckar jag, jag sover eller svimmar mellan krystvärkarna. Jag orkar inte ens ligga rak i sängen, håller på att ramla ut och ville gå ur sängen för jag trodde att det var i sängen smärtan kom ifrån. Den andra barnmorskan håller om mina axlar för att dra upp mig under själva krystandet. Till slut trycker hon även på min mage för att hjälpa bebisen ut. Det tog aldrig slut.

Läs också: ”Förlossningsberättelse: Jag trodde jag skulle dö av smärta”

Jag säger som alla andra för det är sant, jag trodde att jag skulle dö, gå i tusen bitar. Jag förstår inte hur han kom ut, och verkligen inte i säte. När rumpan väl var ute var det ”bara” att trycka ut kroppen, men sen huvudet… Jag skriker ”DRA UT HONOM!” och upp kom han på mitt bröst, han stirrar på mig knäpptyst, jag undrar om han lever och kort därefter skriker han. Född 18.20 den 22 juni. 4140gram och 53 cm lång.

Vill du se mer av Nellie? Besök då hennes instagramkonto @nelliepersdotter och hennes blogg här.

Förlossningsberättelse: ”Fick sova utan mina nyfödda tvillingar”

förlossningsberättelse jag fick sova utan mina nyfödda tvillingar

Det har gått mer än tre månader sedan Majken och Molly föddes. Jag har verkligen velat skriva ned min förlossningsberättelse men det har helt enkelt inte blivit av. Även om jag aldrig kommer glömma förlossningen så påverkas minnena ju längre tiden går men jag ska försöka ta mig tillbaka till den dagen, måndagen den 1 januari 2018 och berätta så ärligt jag bara kan.

Ca 05:00

Jag vaknar och har ont i höger sida bak i ryggen och framåt på magen. Jag har haft så några gånger tidigare och då fått riktigt ont. Efter att ha letat information på nätet har jag kommit fram till att det förmodligen är vidgat njurbäcken som är mycket vanligt när man är gravid. När jag berättade det för min barnmorska på MVC sist sa hon att jag ska ringa förlossningen om jag får ont igen, istället för att ligga hemma och lida. Nu är jag i vecka 37+4 och har beräknad igångsättning två dagar senare så jag börjar fundera på att ringa förlossningen. Jag tar två alvedon och värmer vetekudden och somnar om.

Läs också: ”10 konstiga (men helt normala) fakta om din nyfödda bebis”

Ca 09:00

Smärtan kommer tillbaka och jag bestämmer mig för att ringa förlossningen på SÖS. De vill att jag kommer in för kontroll. Jag och Stefan gör oss i ordning men stressar inte. Jag har ganska ont men är inte orolig, jag har ju haft denna smärta tidigare. Vi bestämmer oss för att ta med BB-väskorna “just in case”. Mamma är hemma hos oss så det är skönt att inte behöva styra upp barnvakt till Elsie.

13:08

Jag blir inskriven på förlossningen. Vi får ett eget rum på en gång och det känns tryggt. Det känns lugnt på förlossningen och det slår mig att det är nyårsdagen. Tänk om bebisarna kommer idag! Man kollar mitt blodtryck och det är 160/100 och 4+ protein i urinen. Jag har haft normalt blodtryck hela graviditeten, senast jag var på kontroll var bara tre dagar tidigare. Det visar sig alltså att jag fått havandeskapsförgiftning, som utvecklats väldigt fort. Jag får medicin mot det höga blodtrycket.

14:34

Jag blir undersökt av läkare som konstaterar att jag är öppen 5 cm. Ultraljud visar att båda tvillingarna ligger med huvudet nedåt. Med tanke på preeklampsin och att jag redan är öppen 5 cm bestäms att vi blir kvar på förlossningen och att jag kommer att sättas igång. Det känns bra men samtidigt lite läskigt. Det är svårt att ta in – kommer vi få träffa våra bebisar idag?

16:00

Blodtrycket är 150/105 och jag får mer blodtrycksmedicin.

16:10

BM tar hål på fosterhinna och vattnet går. Man hoppas att det ska sätta igång förlossningen. Sedan sätts skalpelektrod på tvilling 1:s huvud. Tvilling 1 som vi redan bestämt heter Majken. Overkligt ändå! Jag blir rädd men Stefan och BM lugnar mig. Jag tror att det är för att allt går så fort som rädslan kommer. Inte kunde jag tro när jag vaknade i morse att jag skulle ligga här samma dag och föda barn.

17:20

Jag har 1-2 sammandragningar per 10 minuter. Jag får Oxytocin och Stefan går och värmer min vetekudde som jag hade i bilen mot smärtan i ryggen. Ganska snabbt får jag mer och mer ont. Jag använder lustgas som smärtlindring och Stefan hjälper mig att möta de värsta topparna.

18:10

Helt plötsligt slår smärtan till och jag får obeskrivligt ont. Jag känner att jag börjar förlora kontrollen och kan inte hantera smärtan. Värkarna känns som en enda lång topp och jag får ingen möjlighet att återhämta mig. BM undersöker mig och jag är öppen 8 cm. Hon frågar om jag vill ha EDA och jag svarar ja. (Förra förlossningen fick jag EDA och det avstannade förloppet efter att jag öppnat mig helt. Jag fick aldrig några krystvärkar och försökte krysta ändå med vägledning av BM. Det slutade med att jag fick föda med sugklocka) Trots att jag inte varit helt säker på om jag ville ha EDA kände jag nu att jag tar vad som helst bara jag slipper smärtan!

Läs också: ”Förlossningsberättelse: ”Ryggbedövning är det bästa man kan vara med om!”

”Jag hann inte ta epiduralen”

18:20

Helt plötsligt känner jag en enorm kraft som tar över kroppen och jag börjar krysta. Jag och BM är båda helt oförberedda och hon håller emot och tillkallar undersköterska, ytterligare en BM och läkare. Jag hör henne ropa att de måste komma fort eftersom jag har börjat krysta. Jag får helt enkelt klara mig utan EDA men där och då hinner jag inte tänka på det. Under min förra förlossning fick jag aldrig uppleva krystvärkar så detta var en helt ny upplevelse. Från ingenstans fylls rummet med personal vilket jag visste skulle ske eftersom det är en tvillingförlossning. Det gör så fruktansvärt ont och jag kan verkligen inte slappna av. Jag hör personerna i rummet säga att jag ska slappna av och Stefan står på min högra sida och peppar mig. Jag försöker allt jag kan att inte spänna mig och istället trycka nedåt.

18:27

Majken föds. (Kuriosa: Det är exakt på minuten samma klockslag som Elsie föddes 2014-08-06) Navelsträngen klipps och Stefan får sätta sig ned och ta Majken hud mot hud. Jag känner mig helt vimmelkantig och försöker titta åt deras håll samtidigt som en läkare kollar med ultraljud hur tvilling 2 ligger och en annan håller fast tvilling 2 utanpå magen för att hon inte ska byta position. Den andra BM tar över för att förlösa nästa bebis. Jag hör hur den första BM pratar med Stefan och säger att Majken glömmer att andas. “Hon ser sig omkring men hon glömmer att andas”. Majken blir blek och de tar henne till barnbordet och Stefan följer med. När Stefan gått känner jag mig så ensam. De ber mig återigen att fokusera för nu ska tvilling 2 födas. En snäll läkare klappar mig på kinden och talar lugnt med mig. “Du är inte ensam, vi är här.” Den “nya” barnmorskan är barsk och irriterad. Hon säger argt att jag måste slappna av. Jag blir ledsen men samtidigt irriterad och förklarar att jag verkligen försöker. Jag hör hur hon säger till de andra i rummet: “Det här kommer aldrig att gå om hon inte slappnar av.” Jag blir peppad av de andra i rummet och det är tack vare dem jag känner att: Nä nu jävlar!

18:43

Tvilling 2 föds, hon har ännu inget namn. Hon skriker och läggs på mitt bröst. Precis då kommer Stefan in i salen för att tala om att Majken mår bra. Han har tagit kort på henne med sin mobil för att visa mig, jag har ju ännu inte fått se henne, men jag är för omtumlad för att kunna ta in allt. Jag tittar ned på Molly men det känns fel att det bara är en bebis hos oss. Stefan går iväg igen, han ska följa med Majken till neo. Någon frågar om de ska ta kort på mig och bebisen men jag skakar på huvudet. Det är något jag ångrar idag.

18:44

Jag får mer Oxytocin.

”Får de inte bort moderkakan måste jag opereras”

19:20

Jag får ytterligare Oxytocin eftersom moderkakan inte kommit. Man drar i navelsträngen men märker att den är på väg att lossna. Samtidigt har jag en läkare på min vänstra sida som hela tiden står och trycker allt han har på min mage. Det gör så ont och reflexmässigt tar jag tag i hans armar och försöker trycka bort honom. Han ber flera gånger om ursäkt för att han måste trycka så hårt på min mage. Det rycks och slits i mig samtidigt som jag har min bebis på bröstet. Jag ber att någon ska ta henne, jag är rädd att tappa henne. Efter en stund går de iväg med henne också, hon ska ned till neo eftersom de vill att tvillingarna ska vara tillsammans. Jag ber sedan om lustgas och då kan jag fokusera på den istället för att försöka hålla emot när läkaren trycker på min mage.

De tillkallar tillslut den arga barnmorskan igen eftersom hon är senior. Precis som tidigare är hon irriterad och säger åt mig att slappna av. Om de inte får loss moderkakan måste jag opereras. Efter ett tag lämnar BM rummet och den snälla läkaren som tidigare försäkrade mig om att jag inte var ensam tar över. Hon ber mig att börja stimulera bröstvårtorna, vilket tydligen är ett gammalt barnmorskeknep för att få moderkakan att släppa vilket den också gjorde! Jag blöder ganska mycket och får Cytotec och man sätter även in en tamponad och kateter. Jag vet ännu inte om jag fått någon bristning eftersom fokus varit på att få loss moderkaka och nu att stoppa blödningen.

Efter en timme upptäcks att det endast är blod i katetern och det visar sig att den är felsatt så den sätts om. Jag börjar få frossa och fryser allt mer och ber om filt. Jag får täcke och filt och BM lägger min tröja runt mitt huvud. Jag skakar i hela kroppen och det enda jag kan tänka är att jag vill ha fler filtar.

Första natten som trebarnsmamma men utan några barn

20:45

Ett nytt team tar över och kollar blodtryck och temp. Blodtrycket är 160/100 och jag har 38,5 i temp, de påtalar flera gånger att jag är väldigt blek. Jag får mer blodtrycksmedicin och Alvedon. Jag lämnas ensam i rummet i vad som känns som en evighet. Jag saknar Stefan och våra bebisar. Hur mår de? Jag har ingen aning. Jag känner mig alldeles tom inuti och ligger och skakar av febern. Min mobil ligger en bit bort och spelar Peter LeMarc. Jag startade Spotify efter att vattnet gått för att ha lite lugn musik att lyssna på och den har legat och spelat hela tiden. Det har tidigare varit så mycket folk och ljud på rummet att jag inte hört musiken men nu när jag ligger där ensam spelas den vemodiga låten efter den andra. Då och då kommer någon in på rummet. De har alla en sådan sammanbiten min och jag tror varje gång att de ska berätta att något har hänt med mina bebisar. Men allt är bra, de ligger båda på neo och Stefan är där med dem.

Läs också: ”Vilka krav kan man ställa på barnmorskan under förlossningen?”

Febern går inte ned så jag får Pronaxen. Tamponaden är helt genomblödd och tas bort. Efter det förbereder BM och undersköterska för att sy mina bristningar. Jag intalar mig själv att det kommer att gå bra och kommer ihåg att jag inte kände någonting när jag syddes efter förra förlossningen. Det visar sig dock att jag inte hade fått någon bristning, hurra! Jag firar med lite te som jag dricker med sugrör. Efter ett tag kommer Stefan och berättar att han inte alls vetat hur det är med mig. Han hade frågat flera gånger och då fått höra att jag skulle opereras. Han slets mellan att lämna bebisarna och komma till mig. Klockan är efter midnatt och det bestäms att jag ska flyttas till BB och jag får hjälp att ta mig över i en annan säng som jag får ligga i när vi lämnar förlossningen. Jag hinner tänka: Men vår förlossningsbricka då? Någon sådan fick vi aldrig, det känns lite ledsamt.

Det känns så konstigt att komma till vårt rum på BB utan våra bebisar. Majken har jag inte sett och Molly (som då inte hade något namn) hann jag bara hålla några minuter. Stefan går ned på neo för att titta till dem igen. När han kommer tillbaka får jag se kort på dem och det är en sådan absurd känsla att se dem på bild men inte få hålla i dem. Min första natt som trebarnsmamma men utan något av mina barn.

Utanför varje rum på BB sitter en liten whiteboard med familjens namn och på vissa står även bebisens. Utanför vår dörr står ingenting och det gör mig lite ledsen att ingen tagit sig tid att skriva : “Här bor Linda, Stefan och tvillingarna Larsson”. Det hade känts fint.

Den natten blir det inte mycket sömn för mig. Tankarna snurrar samtidigt som jag känner mig alldeles tom. Jag kan inte ta in att våra bebisar faktiskt har kommit. Det görs ständiga kontroller på mig och det känns som att jag får tabletter att svälja stup i kvarten. Blodtrycket lever sitt eget liv och jag har fortfarande feber.

På morgonen äter vi frukost på rummet och sedan hämtar Stefan en rullstol så att vi kan åka ned på neo. Jag känner mig bortkommen när vi kommer dit men Stefan känner sig trygg och då känns det lite bättre även för mig. Det är dags för mat och vi får koppmata varsin bebis. Läkaren har rond och när det är vår tur får vi höra att allt ser bra ut och att Majken nu klarar andningen fint. Vi blir utskrivna och får ta med oss tvillingarna upp på BB. 

Vi stannar på BB i 4 dygn men det är en annan berättelse. Vill ni se ett videoklipp där jag och Stefan berättar om förlossningen hittar ni det här! Tack för att du har tagit dig tid att läsa om min förlossning!

Vill du se mer av Linda och hennes familj eller bara ställa några frågor? Besök då hennes blogg här och hennes Instagram @lindaedwinsonlarsson

Förlossningsberättelse: ”Var fullt öppen men kände inga värkar”

förlossningsberättelse teresia

”Många tankar just nu är hur denna förlossning med lillasyster skall gå… Om den kommer bli lika lång som med Cornelia eller hur ont det kommer göra, vilken smärtlindring jag kommer hinna få eller hur allt kommer starta. Jag är såå mycket mer nervös denna gång… Tankarna är många och jag vet att om mindre än 6 veckor har jag upplevt en förlossning igen, men hur den blir har vi ingen aning om. Då jag inte berättat tidigare om förlossningen med Cornelia så tänkte jag ge er min förlossningsberättelse som var både bra och dålig ♥”

Vattnet gick och det kom rosa blod

”Året var 2013 och vi väntade vårt första barn efter ett missfall året innan. Under hela graviditeten var jag självklart lite orolig från och till men ju längre tiden gick desto bättre kändes det. Jag hade en underbar graviditet och det mesta kändes väldigt enkelt och jag kände mig precis som vanligt. Vi hade inte tagit reda på könet, då vi ville ha det som en överraskning till förlossningen, men känslan för oss båda sa tjej. Det var så spännande att spekulera och vi bad även våra vänner gissa på kön och när de trodde bebisen skulle födas. När det var den 24 juni och jag insåg att det var dagen innan min gissning tänkte jag att jag hade helt fel och skulle gå längre än vad jag trott.

”Kvällen den 24 juni sitter vi och ser på tv men egentligen borde jag gått ut och planterat blommorna som stod i trädgården som jag tidigare under dagen hade varit och köpt, men just då orkade jag verkligen inte och sa till sambon att jag skulle ta dem dagen efter. Strax innan tio känner jag mig så trött och tänkte gå ut med sopor innan jag lägger mig. Hämtar sopor och på golvet ligger en död fluga som jag tänker ta upp för att slänga med i soporna… När jag böjer mig ner hör både jag och sambon hur det bara säger plupp, som en bubbla kan låta när den spricker, och jag känner genast hur det rinner en massa nedför mina ben. Då inser jag att det är vattnet som gått och jag säger till sambon: ”Hörde du det där? Jag tror vattnet gick!” och så får jag springa iväg på toa för att det rinner ju hela tiden. Sambon hämtar nya kläder till mig medan jag ringer förlossningen. Det var telefonkö och det kändes som jag fick vänta i en evighet. Mina händer skakade och jag var så nervös för nu visste jag att det ändå var nära. När jag kommer fram till förlossningen och berättar att mitt vatten gått och att det även kommer lite rosa blod så säger hon att vi skall komma in på en kontroll. Vi lämnar in hunden till svärföräldrarna och tar med oss BB-väskan för säkerhets skull och åker iväg. En bilresa på ungefär 20 minuter… Jag hade inte fått några värkar eller kände av något alls, bara att det sipprade vatten hela tiden, något som förvånade mig. Jag hade hela tiden förväntat mig att när vattnet skulle gå, kom allt på en gång, men nu var det ändå så pass att man kunde hantera detta med rejäla bindor och för säkerhets skull extra handdukar att sitta på i bilen.”

Läs också: ”Så mycket behöver bebisar sova”

”Fick besked om att vi skulle föda om två dagar”

”Vi kom in till förlossningen runt elva tiden och får sätta oss ned medan de skulle göra iordning ett rum till oss. Under tiden jag sitter där, utan någon känning alls, kommer det in ett par, vars tjej är på väg att föda. Hon blir snabbt hämtat i rullstol och skriker “Bebisen kommer nu” och jag ser paniken i hennes ansikte. Då som först funderade jag på vad vi gett oss in på och blev jättenervös över hur ont det skulle göra. Dock tog det två minuter och vi hör bakom oss “Det gick ju fort!” och ett bebisskrik… Hon hann alltså komma in precis i tid och jag insåg att hennes smärta gått över lika snabbt som jag uppfattade den och att de nu hade sin bebis hos sig. Cornelia var beräknad 1 juli och sambon chansade på 4 juli, men jag var helt bestämd på att bebis skulle komma 25 juni. Det tyckte jag kändes som ett bra datum och enligt min egna beräkning kändes det mer troligt. Sen kan man ju gå över två veckor men det var jag inte alls sugen på, haha.

Vi får komma in till ett rum för kontroll och då får vi veta att jag inte har några värkar och att allt ser bra ut, precis som det ska. Vi får en tid bokad att komma in för att föda barn två dygn senare om inget annat händer innan dess och sen får vi åka hem igen. Lite besvikelse var det allt då vi trodde det var på gång. Men vi åker hemåt vid tvåtiden på natten och när vi precis svänger av från sjukhuset känner jag min första värk. Då insåg jag att det verkligen var en värk men ändå så pass att jag kunde hantera det så vi fortsätter hemåt. Under hemresan känner jag av några värkar men inget jättejobbigt. Vi bestämmer oss för att passa på och lägga oss för en natts sömn ifall det skulle sätta fart så vi kunde ha lite energi. Men det blev ingen sömn för någon utav oss… Mina värkar började sätta igång allt tätare och vi började även klocka dem. När vi inser att de är 2–3 minuter mellan värkarna ringer vi in igen till förlossningen och de tycker jag ska ta en varm dusch och värktablett för att lindra lite. Gjorde precis som de sa men inget hjälpte och efter jag duschat kändes de av ännu starkare och eftersom jag tyckte allt startat så snabbt från att inte känna något alls till 2–3 minuter så bestämmer vi oss för att åka in iallafall. Ringer till förlossningen och säger att vi är på väg och de förbereder ett rum för oss.”

”De fick sticka mig sju gånger i ryggen”

”Vi blev inskrivna strax efter 6 på morgonen och får ett rum direkt. Just då kändes det även som mina värkar stannat av lite grann men de höll fortfarande på, dock inte lika ofta. Vi grå träffa en barnmorska som kollar upp mig och jag är då öppen 3 cm.
Vid sju får jag några varma kuddar som smärtlindring men de hjälpte inte så jättemycket så halv åtta fick jag lustgas. Jag tyckte inte de heller gjorde så mycket men allt var ändå okej. Vid tiotiden började det bli väldigt jobbigt och jag bad att få mig ett bad, men så länge fick jag ställa mig i duschen. Just då hade mina värkar kommit igång rejält och känslan då var att bebis var på väg ut vissa stunder. Jag fick sedan veta att jag inte kunde bada då det var upptaget så stod kvar i duschen ett tag. Sambon var med mig hela tiden och till slut fick han ringa efter hjälp då mina värkar var så kraftiga att jag knappt kunde stå upp. Då bestämmer vi oss för att jag skall få Epidural som smärtlindring och just då minns jag inte jättemycket. Min sambo berättade att de fick sticka mig i ryggen sju gånger innan de kunde ge mig rätt smärtlindring. Även barnmorskan hade sagt att de aldrig varit med om en sån lång värk som jag hade just då. Jag hade så ont just då att det kändes som bebisen var på väg ut. Det tryckte på så hårt att jag trodde det var dags. Då var klockan kvart i elva på förmiddagen och precis efter jag fått epidural känner jag hur värkarna är som bortblåsta.

Jag lägger mig för att vila en stund. Sambon går och köper lite mat men jag hade svårt för att äta, istället kräks jag och vid ett-tiden har jag fått feber och en barnmorska kollar hur mycket öppen jag är. Hon vart osäker och ville be en kollega ta en titt och jag börjar tro att de haft fel och att jag inte är öppen alls. In kommer en kvinnlig läkare som ska titta och säger då att jag är fullt öppen. Jag vart så förvånad och frågar om vi kommer föda bebis under dagen. Ville bara att allt skulle vara över och väntan nu kändes oändlig. Jag har fortfarande feber och inga värkar alls längre. Vi får prova att ta en promenad i korridoren, sitta på en boll fram och tillbaka, men inget händer. Jag tjatar fortfarande på de läkare och barnmorskor som kommer in om de vet om vi kommer föda någon bebis under denna dag eller inte. De säger att bebisen kommer att komma idag men att jag måste få igång värkarna lite innan. De ökar någon dos för att värkarna ska öka men inget händer där heller. När klockan är runt sex på kvällen ville de försöka få igång allt ännu mer för att bebisen var tvungen att komma ut då jag varit öppen så länge. En massa läkaren och barnmorskor kommer in i rummet och de förbereder sig inför att sätta igång mig rejält. De ber mig provkrysta men inget händer. Till slut säger de att vi måste testa att ta ut bebisen med sugklocka annars skulle de bli kejsarsnitt får bebisens hjärtljud nu började ändras till det sämre. De inkallar en förlossningsläkare, läkare för akut kejsarsnitt och en hel drös med andra barnmorskor med mera… Jag inte minns hur många det var, jag uppfattade bara att hela rummet var fullt med folk ifall allt skulle bli akut.”

Läs också: ”Förlossningsberättelse: ”Ryggbedövning är det bästa man kan vara med om'”

En grålila bebis utan ljud eller rörelse

”Klockan 18.53 börjar de med sugklockan och jag får krysta. Jag känner inte jättemycket förutom ett litet tryck nedtill och de ber mig krysta försiktigt tre gånger. Innan jag krystar sista gången frågar jag lugnt om bebisen kommer komma ut efter denna gång och vi kör igång. Klockan är 19.05 och ut kommer en grålila bebis ut snabbt, utan det minsta lilla ljud ifrån sig. Jag känner hur hela min mage bara försvann just då och känslan var riktigt häftig. Men, allt gick fort och de klipper själva navelsträngen (vi hade önskat att sambon skulle klippa) och ber min sambo följa med dem och bebisen. Än hade jag inte hört något ljud från bebis, och där låg jag helt själv utan honom och bebis. Tankarna gick i 180 och jag var orolig över att bebisen inte börjat andas och kunde inte glömma färgen på bebisen som var helt tyst och inte en rörelse. Jag visste heller inte om det var en pojke eller flicka.”

Under tiden som sambon är iväg med läkare och bebisen får jag krysta ut moderkakan, vilket gick jättesmidigt. Minns knappt detta ögonblick förutom att de ville visa mig hur den såg ut och allt såg fint ut. Efter en liten stund kommer sambon in med en bebis i famnen. Jag ser lyckan i hans ögon och att färgen på bebis är helt underbar denna gång. Han kommer till mig för att visa och jag får hålla en kort stund och får se att det blev en liten flicka. 3340 gram och 50 lång, helt perfekt och välmående.
Då de trodde jag hade 3:e grads skada och misstänkte att jag spruckit rejält ville de skicka mig till operation. Hon som hade förlöst mig hade aldrig varit med om att någon spruckit så mycket så hon ville följa med och operera mig. Jag fick en annan smärtlindring och tappade ALL känsel ifrån naveln och neråt. Jag var även lite dåsig och skrattade väl åt hur mina ben rörde sig när de höll på att lyfta men att jag inte kände ett dugg. Sen svävade jag samtidigt på moln och var så lycklig över att vi fått en liten flicka. Att jag äntligen var mamma. Det kändes som en dröm, så overkligt men så underbart!”

Läs också: ”4 vanliga amningsproblem – och lösningar!”

förlossning teresia

En fröjd att komma hem

”Under operationen ser de att jag hade en grad 2-skada och inte alls som de trott från början. Alltså hade jag inte spruckit så mycket som de trodde först. De sydde mig och vid nio-tiden fick jag äntligen träffa min lilla familj. Vår lilla Cornelia var född!

Sen fick vi stanna ett tag på uppvakningsavdelningen innan vi fick ett rum. Vi tjatade på att få komma till ett eget rum och bara få vara, men sköterskorna var så stressade så där fick vi stanna ett par timmar. Sen tröttnade de väl på vårt tjat och vi fick åka till avdelning för kejsarsnittade där det fanns ett rum till oss. Själva eftervården var inte alls bra tyckte vi då jag hade svårt att komma igång med amningen. Cornelia ville inte äta och sköterskorna kändes så stressade. Vid tolvtiden på natten fick vi även be om att få nåt att äta då vi inte ätit sen lunch. Vi hade heller inte fått någon bricka med smörgås, dricka eller sånt som man brukar få så de hämtade en tallrik yoghurt så vi kunde få i oss något. Vi fick stanna kvar tre nätter på denna avdelning innan vi fick åka hem och under dessa tre dygn så var det väldigt upp och ner. Jag hade ont och kunde bara ligga, Cornelia hade fortfarande inte kommit igång med amningen ordentligt och hon hade lågt blodsocker. Men till slut fick vi åka hemåt och det var verkligen en fröjd. Och tänka att vår lilla tjej kom just den dagen jag gissat på ändå.”

Ja, det var det jag kunde komma ihåg av vår förlossning med Cornelia. Och nu är det som sagt inte alls långt kvar tills lillasyster ska komma. Hur det blir denna gång får vi se men jag hoppas på att det inte ska bli lika långutdraget och att eftervården kommer vara bättre. Sen är jag kanske lite löjlig, men denna gång önskar jag att vi ska få en ”grattisbricka” efter allt kämpande man går igenom.”

Vill du se mer av Teresia och hennes familj? Besök hennes blogg här och hennes Instagram @teresiia här!

Förlossningsberättelse: ”Jag halkade på mitt fostervatten på BB”

petronella förlossning

Petronellas förlossningsberättelse: ”Jag halkade på mitt fostervatten på BB”

”Från det att vi kom in till förlossningen tills att han var ute, tog det 4 timmar. När man läser 4 timmar tänker man ’Herregud vilken tur hon hade med sin första förlossning’, men så är inte läget. Förlossningsarbetet, och då menar jag från det att jag var öppen 4 cm till att Louie var ute, fick jag använda lustgas och barnmorskan sa till mig att ikväll kommer det en bebis. Jag hade värkar i över 24 timmar men det riktigt jobbiga arbetet varade i 4 timmar.”

Trodde att vattnet hade gått

”På tisdagen den 5/7 reser jag mig från sängen och upptäckte att det (vad jag trodde var vattnet) rann ner från mitt ben. Jag väckte Emil med ett skrik. Skrik kanske är fel ord men jag minns att jag med en hög ton sa ”Vattnet har gått!”. Vi gjorde som de hade sagt och ringde till förlossningen. Jag hade inga värkar och inte ont någonstans. Men vi åkte in. De kollade ändå med CTG men det visade inga större sammandragningar. Då fick vi träffa en läkare som kollade med ultraljud på vår bebis för att se hur mycket vatten det var i magen. Jag hade allt vatten kvar men i min mage var det mest bebis och endast det fostervattnet bebisen behövde. Jag hade inom gränsen, så det var inte för lite vatten. Vattnet hade alltså inte gått. De gjorde även en gynundersökning där hon kunde se att det inte var något vatten som rann ut. Så vi fick åka hem igen. Emil åkte till jobbet och jag gick ut på en låååååång promenad. Jag hade ont i ryggen och ville inte ligga i soffan utan en promenad var det skönaste.

Vid 17-tiden tyckte jag att det började komma värkar, men innan man inser att det är riktiga värkar tog det en stund. Men de kom tätt och värkarna hade 3 min mellanrum. Ringde hem Emil tidigare från jobbet och vid 22:30 var vi på förlossningen. Jag hade då starka och intensiva värkar och på CTG visade det lika starkt som jag kände. Men jag var bara öppen 1 centimeter. De gav mig 1,5 timme till och då hade jag inte öppnat mig mer. Barnmorskan valde då att ”stanna” upp mig. Hon sa du kommer behöva energin imorgon så de gav mig en spruta i varje ben och en sömntablett så jag skulle kunna somna. Det var en morfinspruta och den andra minns jag inte var det var men tror något muskelavslappnande. På morgonen den 6/7 hade jag öppnat mig 2 cm med knappt några värkar så vi fick åka hem.”

Läs också: ”Så mycket behöver bebisar sova”

”Att bada gjorde att jag verkligen kunde slappna av”

”På dagen den 6/7 hade jag värkar hela dagen med cirka 5-7 minuter mellan varje värk. Jag la mig i sängen och sov hela dagen, vaknade dock vid varje värk som höll i sig i ca 40 sekunder. Emil tryckte i mig mat och godis så jag skulle få lite energi. Vid 16:30 hade de blivit så otroligt starka och kunde inte vara hemma mer. Emil hade stannat hemma från jobbet så vi ringde BB. De var fortfarande med 5-7 mellanrum men efter en dusch åkte vi upp. Nu orkade jag inte vara hemma längre, och tack att vi gjorde det! När vi var påväg till bilen blev det 3 minuter mellan värkarna och när vi kom in på förlossningen var de på 2-3 minuter och jag var öppen 4 centimeter. Vilket innebar att jag inte behövde åka hem igen. Jag fick även lustgas på direkten. Klockan 18:00 blev vi inskrivna.”

”Så fort de var klara med CTG hoppade jag in i badkaret på sjukhuset och jag fick ha min kära lustgas med mig. Jag kan verkligen rekommendera att bada. Jag kunde slappna av riktigt ordentligt och det var varmt och skönt. Emil satt såklart vid sidan om badkaret och höll mig i handen vid varje värk. Jag fick gå upp lite då och då för att barnmorskan ville undersöka mig och se hur mycket jag öppnade mig. 18:40 cirka hade jag öppnat mig till sex centimeter. Alltså två centimeter på 40 minuter. ”Duktiga kropp”, tänkte jag.”

Fostervattnet var grönt

”Jag hoppade i badet igen och vid 19:30 gick jag upp. Då ville barnmorskan att jag skulle kissa. Så efter en värk skyndade jag mig till toa och Emil var i hälarna efter mig. Jag fick en värk på toan och ville springa till sängen. Jag använde mig endast av lustgas så den stunden till toan kändes. Jag småjoggar till sängen för att få tag i lustgasen och då händer det som inte får hända. Mitt fostervatten går när jag är en halvmeter från sängen, vilket gör att jag HALKAR på det och RAMLAR. Jag ramlar och är öppen 8,5 centimeter. Det kändes som jag satte mig på barnets huvud. Men som tur var halkade jag så att jag ramlade på toan. Jag var ’hög’ av lustgasen vilket jag idag är tacksam för annars hade jag fått panik. Jag minns fortfarande rädslan. Man ska inte ramla när man är gravid och verkligen inte när man ska föda sitt barn. Jag hörde Emils röst i huvudet när han skriker ’HELVETE’. Han var precis bakom mig men hann inte fånga mig. Jag minns att jag säger till Emil ’Ring på klockan, ring NU!!’

Vi ringde såklart på barnmorskan. Som ville undersöka mig och kolla så allt var bra med bebisen. Bebisen kallade vi honom hela förlossningen eftersom att vi inte hade kollat könet. Hon tog hål på den andra hinnan av fostervattenet och vattnet var grönt. Inte nog med att jag var rädd att det hade hänt bebisen något när jag ramlade, vattnet var även grönt. På nolltid kopplades det då på elektroner på bebisen huvud men han mådde bra. Jag minns att jag frågade barnmorskan om min bebis mådde bra eftersom hon var så snabb med elektronerna. Hon lugnade då mig och sa att vid grönt vatten måste de sätta på elektroner på bebisen huvud. Sen lyckades jag ta mig till toan (utan att ramla) och kissa. Nu var det nära tills att jag skulle få min bebis på bröstet.”

Läs också: ”5 smarta hacks för dig med bebis hemma”

”Lustgas och profylax var en underbar kombo!”

”När allt detta var avklarat klarade jag inte mer och jag bad om ryggmärgsbedövning. Men då var jag öppen 9,5 centimeter. Jag var alltså nästan helt öppen och redo att krysta. Så den fick jag inte. Jag låg och grät; allt detta trauma vid fallet, grönt vatten och jag ville ju bara ha ut mitt barn. Jag minns att den ena barnmorskan sa att en narkosläkare är i rummet bredvid och sätter bedövningen på en annan patient och kommer till dig snart. 10 minuter senare sa undersköterskan att narkosläkaren stod på operation. Jag insåg då att jag inte skulle få bedövningen. Klockan 21:00 satte de dropp och 21:17 fick jag börja krysta. På 17 minuter hade jag öppnat mig helt och var redo att krysta ut mitt barn. Så istället för att lägga bedövningen fick jag dropp som skyndade på de sista centimetrarna. Även om jag sa att jag ville ha den klarade jag mig utan den. Lustgas och profylax var en underbar kombo!”

”I cirka 45 minuter fick jag krysta intensivt innan han var ute. Men något jag och Emil är överens om är att tiden flög iväg, det kändes som kanske 20 minuter för att få ut honom och allt annat arbete kände lika snabbt. Men jag ska inte ljuga. När jag låg där i slutet och bebisens huvud nästan var ute ville jag ge upp. Jag sa rakt ut att jag inte orkade mer och inte ville mer och önskade att läkaren bara kunde plocka ut bebisen. Men då sa barnmorskan något som fick mig att hitta den sista energin. ’Petronella nu tar du dig samman, släpp lustgasen och på nästa värk trycker du. Vi lovar inte många saker här men om tre värkar har du din bebis’. Jag gav det sista jag hade, tryckte ut den sista enegin och på två värkar hade jag honom plötsligt låg han på bröstet. Vi visste inte könet, så innan han kom på mitt bröst höll de upp honom så både jag och Emil kunde se könet. Det var en grabb – det var vår Louie. Både jag och Emil grät, äntligen var han hos oss. Hur kändes det när han kom ut då? Plötsligt var magen helt borta och han var framför mig. En magisk känsla.”

Träningsvärk i tre dagar efter förlossningen

”Under krystarbetet sa barnmorskan massor med meningar som fick mig att inte tappa energin. Hon sa ’Nu ser vi huvudet och det har hår’. Man är ju halvborta eller jag var det iallafall så när de sa sådana meningar blir man stark i kroppen och vill bara ha ut sitt barn. Hon sa även att jag hade en bra andningsmetod och det var skönt att få det bekräftat, då var det bara att fortsätta. Under det sista krystarbetet höll jag i handtagen på sängen för att kunna trycka ut all kraft. Emil satt beredd med lustgasen. När man har värkar använder man ju lustgasen när värken kommer men när man krystar tar man lustgasen mellan värkarna. Så vi hade ett bra teamarbete. Men jag hade träningsvärk i armarna i tre dagar efter förlossningen. Gud, som jag tog i. Det är det ända jag kan tänka på haha.

Emil var det bästa stödet jag har kunnat föreställa mig. Han bekräftade att jag hade ont men var ändå tuff och fick mig att hitta styrkan. Han höll mig i handen varje värk och lät mig trycka så hårt jag kunde utan att klaga att det gjorde ont. Man får rätt mycket kraft vid denna smärta. Dagen efter sa han att hans händer inte mådde så bra. Men han sa inte något under förlossningen. Vi födde verkligen barn tillsammans. Vi andades även igenom värkarna tillsammans och enda gången jag lät var i slutet på varje krystvärk. Så jag skrek aldrig! Efter förlossningen frågade jag Emil vad han tyckte var det värsta. Han svarade ’Att du hade så ont och jag kunde inte göra något åt det’. Min fina kille. Du gjorde visst något du var vid min sidan hela tiden.”

Läs också: ”BB-väska – packlista för vaginal förlossning och kejsarsnitt”

Den största gåvan man kan få

”När han var ute var det ju dags att sy. Jag hade förväntat mig flera stygn, kanske klippa och allt möjligt, men jag fick endast fyra ’skönhetsstygn’. Duktig kille som kom ut försiktigt. Emil och jag hade sagt att han inte skulle titta i mitt underliv under förlossningen, men när vi väl var där blev det så naturligt så Emil kollade på allt. Från det att huvudet började synas, när han nästan var ute till det att de sydde. Han kollade också på moderkakan efter han hade klippt navelsträngen.

Man blöder ju såklart efter förlossningen men jag blödde i 7-8 dagar. Glöm inte att det varierar från person till person när man slutar att blöda. Ett tips är att kissa i duschen om det gör ont att kissa. Jag fick ont att kissa när jag kom hem och då hjälpte duschen. Bindorna och blöjorna man fick från BB var jättesköna så tar med extra sådana hem om ni kan. De är inte speciell vackra med så sköna!

Nu är Louie ett år och sju månader men jag kommer aldrig glömma dagen han kom till världen. Han gjorde oss till föräldrar. Den största gåvan man kan få, en roll som förälder och vi lever varje dag för att göra dig stolt.”

Vill du fortsätta följa Petronella och hennes familj? Besök då hennes blogg här och hennes Instagram @petronellanorden här!

Förlossningsberättelse: ”Jag födde på finska pallen”

Förlossningsberättelse: Jag födde på finska pallen

Amanda Panahis förlossningsberättelse: ”Jag födde på finska pallen”

”Att föda barn har varit en skräck för mig så länge jag kan minnas, och jag kände mig väldigt rädd under graviditeten. Jag försökte förbereda mig så gott det gick med kurser och andningsövningar. Men när graviditeten gick mot sitt slut fanns det inget jag hellre ville än att föda. Jag var så oerhört trött på att vara gravid och vi längtade ihjäl oss.”

Osäker på om förlossningen startat

”Natten mellan 24 och 25 augusti vaknade jag med en känsla av molande mensvärk. Jag hade haft mycket sammandragningar och förvärkar men det här var en ny känsla. Jag låg och googlade hela natten… Jag blev mer och mer övertygad om att det inte var något då jag var beräknad om nio dagar och det kändes mer som ett önsketänkande för en förstföderska.

Men värkarna fortsatte hela dagen den 25:e, jag hade inte alls ont men låg i sängen och myste (läs googlade och tajmade värkar). När vi skulle lägga oss blev värkarna lite intensivare, jag ringde förlossningen och de tyckte jag skulle komma in eftersom jag haft värkar i 22 timmar. Klockan var nu runt halv ett och jag satte mig i en taxi till BB Stockholm Danderyd. Min man försökte febrilt få tag i någon som kunde ta vår hund ifall det var dags men kan konstatera att ingen av våra vänner är några nattmänniskor, haha. Jag fick vänta länge inne på mödravården, efter en timme började de mäta CTG. När barnmorskan skulle undersöka mig var hon nästan helt säker på att förlossningen inte var igång för jag var enligt henne helt opåverkad. Men då var jag öppen 3 centimeter och cervix var utplånad. Wow, nu var det igång! Det fanns plats på BB Stockholm och lagom tills vi fick vårt rum kom min man som lyckats få hundvakt.”

Läs också: ”Är det okej att köpa begagnat babyskydd?”

Ville ha epirdural direkt

”Uppe på förlossningen hade jag öppnat mig 1 centimeter till. Klockan var nu halv fyra på natten den 26:e. Jag hade redan från början bestämt mig för att ta epidural så de ringde på narkosläkaren och han kom nästan direkt. Lycka! För nu gjorde det rätt ont. Epiduralen sattes fyra på morgonen och all smärta försvann på en sekund, bästa beslutet ever. När det var klart tog vi beslutet att jag skulle få sova lite eftersom jag varit uppe natten innan och hade ett maraton framför mig. Jag “sov” i drygt två timmar. Vi visste att förlossningen kunde stanna av lite, det föds liksom inga barn sovandes med epidural, haha. Men det var det värt.

Sju på morgonen kom min nya barnmorska och undersköterska som var med mig under resterande tid. Är så oerhört tacksam över deras fantastiska support. De fanns vid vår sida i princip hela tiden.”

Läs också: ”Bedövning och smärtlindring du kan få under din förlossning”

”Glad att jag gått profylaxkurs!”

”Halv åtta var jag öppen 5 centimeter och de tog hål på mina hinnor så att vattnet gick. Nu satte det igång ordentligt!!! Epiduralen gav fortfarande bra resultat och jag kände inte värkarna. Jag åt en massa och gick mest omkring i rummet och försökte greppa vad som hände.

Det gick väldigt fort nu, jag öppnade mig hela tiden. När jag var öppen 10 centimeter och det var dags för bebis att ta sig igenom bäckenet började jag kräkas och ana värkar som jag inte visste skulle komma. Jag trodde inte jag skulle ha ont förrän det var dags att krysta. Wow det här gjorde ont!!! Jag tog nu lustgas för första gången, vet inte om det hjälpte så mycket men det var skönt att ha något annat att tänka på. Det tog bara en timma för bebisen att ta sig fram igenom bäckenet till krystposition och det är jag väldigt glad för. Puh dessa värkar gjorde riktigt jäkla ont och jag var helt omedveten om att de skulle komma!! Så nöjd över att vi gick profylaxkurserna, andningen hjälpte mig verkligen och min man såg till så jag inte glömde bort det.”

Läs också: ”Andning som smärtlindring under förlossningen – så funkar det”

Fastnade för finska pallen

Klockan 12.10 var det dags att krysta, jag testade några olika positioner, fastnade för finska pallen. Sjukt namn! Min man satt bakom mig med en kudde som stöd för min rygg. Under krystvärkarna tog jag kraft genom att dra honom i håret, haha. Jag krystade i 35 minuter och ja det gör sjukt ont och man låter som ett djur men när man hör det där splashiga fiskljudet (vet inte hur jag ska förklara det bättre) så försvinner all smärta på en gång och en liten skrikande bebis tittar ut. Jag skrek grät i förtjusning över att smärtan var borta och att vi äntligen fått vår lilla bebis!

Chloé föddes kl 12.45 den 26:e augusti, 47 cm lång och vägde 3180 g, åtta dagar innan beräknad BF.

Min förlossning blev ganska enkel. Häftigaste (och mest smärtsamma) upplevelsen, vi kvinnor är grymma som kan gå igenom en förlossning. Från att jag var öppen fem centimeter och dem tog hål på mina hinnor så tog det bara fem timmar innan hon tittade ut varav jag hade ont i en och en halv. Jag är så oerhört tacksam över att allt gick så snabbt och smidigt och känner ingen rädsla inför att föda igen. Kommer garanterat föda på BB Stockholm igen om jag får chansen.”

Hör Amanda berätta om förlossningen med egna ord i klippet nedanför:

Vill du fortsätta följa Amanda och hennes familj? Missa då inte hennes blogg här och hennes instagramkonto @amandapanahi1!

Förlossningsberättelse: ”Trodde jag skulle dö av smärta”

förlossningsberättelse jag trodde jag skulle dö av smärta

Marielle Winklers förlossningsberättelse: ”Trodde jag skulle dö av smärta”

”Det häftigaste och mest fruktansvärda jag varit med om i mitt liv.

Onsdagen den 6 juli kände jag flera gånger under dagen kraftiga stötar neråt mot ljumskarna och jag minns att jag smsade min syster på kvällen och skrev lite skämtsamt att det känns minsann som att han är på väg ut nu. Jag trodde dock absolut inte att så var fallet eftersom det var drygt två veckor kvar till BF och jag var dessutom helt inställd på att gå över tiden minst en vecka, det var jag så säker på.

Vi gick och la oss runt 23.00 den kvällen och jag hade lite svårt att somna. Strax innan klockan slog 00.00 så började jag slumra till men vaknade snabbt till liv igen när jag kände att jag blev helt blöt och flög upp ur sängen och trodde typ att jag hade kissat på mig. Med andan i halsen sprang jag in på toaletten och insåg då att det måste ha varit vattnet som hade gått. Samtidigt som jag tänkte att det kan ju inte vara sant?! Nu redan… det är ju två veckor kvar.”

Läs också: ”Petras dotter föddes i sin fostersäck”

”Jag ringde in till förlossningen och de rådde mig att gå och lägga mig igen och försöka sova då det inte var någon stress än så länge att åka in då jag inte hade fått några värkar än. Jag skulle se hur natten gick och om inget hände tidigare så skulle jag ringa in igen morgonen efter för att få en tid för undersökning. Gick och la mig gjorde jag men sova fanns ju inte på världskartan. Chocken över att det kanske snart var dags var både lite skrämmande men mest kände jag mig förväntansfull och nervös. Jag bestämde mig för att inte väcka David. Än så länge var ju allt hur lugnt som helst och det var lika bra att han var utvilad om det kanske inte skulle bli så mycket sömn de kommande dygnen och oj så rätt jag hade. Jag var uppe flera gånger den natten, vattnet sipprade sakta men säkert ut så flertalet toalettbesök blev det, lite nattmat och tusen tankar.

Jag började känna av väldigt svaga värkar runt 3-4 på natten men de var väldigt överkomliga och inte så täta. David vaknade tidigt morgonen efter och insåg snabbt att jag låg vaken. Jag minns att jag sa med världens lugnaste tonläge “Älskling, bli inte nervös nu men jag tror att vattnet har gått inatt”. Han flög upp ur sängen och sa att vi måste ringa förlossningen. Det har jag redan gjort förklarade jag och vi ska ringa dit igen vid åtta för att få en tid för undersökning. Varför i hela friden har du inte väckt mig undrade han ju såklart och jag förklarade att jag ville att han skulle vara utvilad (vilket han var väldigt tacksam för dygnen senare).”

Vattnade växter mellan värkarna

”När klockan slog åtta ringde jag till förlossningen och de ville vi skulle komma in för undersökning eftersom vattnet hade gått. Vi åkte in ganska direkt efter lite frukost och en dusch och möttes där av en barnmorska som undersökte mig och gjorde CTG. En läkare fick även göra ett ultraljud och de kunde inte med säkerhet konstatera att det var vattnet som hade gått men dem trodde det och bestämde sig för att “behandla mig” som att det var så iallafall, det vill säga skicka hem mig och sedan boka in en ny tid dagen efter för ny undersökning och sedan skulle det isåfall bli igångsättning om det inte hade kommit igång av sig själv. 48 timmar från att vattnet har gått har man på sig att det kommer igång av sig själv annars vill dem sätta igång en. Vi åkte ifrån sjukhuset några timmar senare och jag kände mig lite uppgiven. Kunde det vara så att jag bara hade blivit “lurad”, var det inte vattnet som hade gått? Men innerst inne visste jag att det var så och jag försökte förbereda mig mentalt för vad som skulle komma. Vi åkte inom Burger King på vägen hem och slängde i oss lite lunch. Väl hemma så la jag mig på soffan och vilade någon timme efter en sömnlös natt.

Vid 13-14 tiden på eftermidddagen så tyckte jag att jag började få lite värkar. Jag klockade dem med min värkapp och de var rätt så milda i början och kändes endast bak i ländryggen (jag som trodde att det alltid var i magen det gjorde ont när man hade värkar). Vid 17-tiden började det göra riktigt ont och vi förstod att det var dags på riktigt. Jag var sååå varm och bad David öppna fönstren i vardagsrummet där jag satt i soffan. Värkarna blev bara mer och mer intensiva och vi ringde in till förlossningen och dem tyckte vi skulle stanna hemma ett tag till och ringa in igen lite senare. Jag skrek allt värre och värkarna blev bara tätare och tätare. Jag undrar vad grannarna tänkte (mitt i sommaren med vidöppna fönster). David fick massera mitt ryggslut när värkarna kom och den klänningen jag hade på mig fick vi slänga sen för den var helt söndergnuggad, haha! Och i stunden tyckte jag att han var världens svagaste som inte tog i mer. Jag fick i mig lite mat och vi ringde in igen vid halv 20-tiden. De sa då att vi var välkomna in när vi kände oss redo. Jag ville stanna hemma så länge som möjligt men David kände att det började bli dags, han var livrädd att jag skulle föda i hallen och tvingade till slut iväg mig. Jag var såå rädd för att sätta mig i bilen, jag kände att det skulle bli fruktansvärt att få en värk där. Jag drog ut på det och mitt i detta fick jag för mig att vattna basilikan som stod i köksfönstret. Jag tänkte att några dagar på BB så kommer den ha hunnit dö tills vi kommer hem så jag öste på med vatten och skrek samtidigt av smärta. David trodde jag hade tappat förståndet, haha.

Ut i bilen och grannarna som stod ute på uppfarten intill log lite försiktigt när jag drumlade förbi med förskräckelse i blicken. Bilfärden minns jag inte så mycket av. Det enda jag minns är när vi svängde ut från vår gata, då fylldes mina ögon med tårar när jag insåg att nästa gång vi kommer hem, då har vi en liten bebis med oss. Det var lyckotårar.”

Läs också: ”Sveriges 100 mest populära barnnamn 2017 (senaste listan!)”

”Jag kräktes av smärta”

”Cirka 20.30 kom vi in till sjukhuset och vi fick gå via akuten då vanliga ingången var stängd. Väl inne möttes vi av en barnmorska som jag upplevde väldigt barsk. Hon undersökte mig och konstaterade att jag var öppen 3 centimeter. CTG gjordes också igen och jag fick besked om att jag fick stanna (tack för det, jag var så rädd att bli hemskickad eller vidareskickad till annat sjukhus på grund av platsbrist). Jag minns att hon sa “Ja, ikväll eller senast imorgon förmiddag gissar jag på att ni blir föräldrar”. De orden glömmer jag aldrig. Det kändes så overkligt men såå underbart. Jag kräktes av smärta i undersökningsrummet och var verkligen chockad över hur ont det gjorde. Det hade jag aldrig kunnat förbereda mig på. Vi fick vårt förlossningsrum och jag kände mig både trygg och förväntansfull. Det var skönt att vara på plats.

Den barska barnmorskan hade förklarat för mig hur jag skulle andas (typ hyperventilera). När det kort därefter var skiftbyte och jag fick träffa den barnmorskan som sedan hade hand om mig hela förlossningen (en underbar ängel var hon) så kommer hon in i förlossningsrummet precis när jag får en värk och jag sätter igång att andas så som jag hade blivit tillsagd av den första barnmorskan. Då undrade den underbara barnmorskan vad i hela friden jag höll på med och förklarade att jag aldrig skulle klara av detta om jag fortsatte att andas på det viset och visade mig istället hur jag skulle göra. Det gick ju såklart direkt mycket bättre och jag undrar vad den första damen sysslade med. Den nya gulliga barnmorskan frågade mig hur jag ville att förlossningen skulle gå till och om jag hade några önskemål. Jag sa att jag ville ha epidural (ryggmärgsbedövning) men hon rådde mig att vänta med det och jobba vidare utan ett tag till först. Jag följde hennes råd och tog ett bad då hon trodde jag skulle må gott av det.

Jag som är både blyg och pryd och hatar att klä av mig inför folk, stod där spritt språngandes naken inför David, barnmorskan och undersköterskan och klättrade i badkaret. I stunden brydde jag mig verkligen inte om någonting. Jag minns att jag kände mig så trygg med dessa underbara människor och jag bara följde vad dem sa till mig och kämpade på mitt bästa. Jag blev väldigt lugn av det där badet och det kändes som att värkarna lugnade sig lite, de kom inte lika ofta. Harmonisk belysning och lugn musik gjorde mig avslappnad och jag och David fick en stund för oss själva därinne. Dock så blev det tio gånger värre när värkarna väl kom tyckte jag. Jag visste liksom inte vart jag skulle bli av där i badkaret och stod inte ut speciellt länge innan jag gav upp och tog mig upp därifrån. Jag frågade igen efter epidural men dem rådde mig återigen att vänta och ville att jag skulle testa syrgasen först. Det gjorde jag men fy för den jäkla syrgasen, jag tyckte den var hemsk och fick bara panik och jag tyckte det kändes som att jag inte fick någon luft alls. Efter jag hade testat det så kändes det som att värkarna eskalerade, smärtan var outhärdlig och jag trodde på riktigt att jag skulle dö.”

Läs också: ”Har din bebis problem med magen? 10 tips som kan hjälpa!”

”De tömde mig på urin”

”Jag minns att jag stod och lutade mig mot sängen, som dem hade höjt upp, inne i förlossningsrummet. Smärtan gjorde mig alldeles snurrig och jag skrek att jag klarar inte mer, jag klarar inte mer. Barnmorskan hörde nog på mig att jag höll på att tappa det så då sa hon “NU är det nog dags för en spruta, vi förbereder oss så ringer vi narkosläkaren”. Det var en sådan lättnad att höra att jag äntligen skulle få bedövning men blev nervös då en nära vän bara några månader tidigare fick vänta flera timmar på narkosläkaren men så var inte fallet för mig tack och lov. Barnmorskan förberedde och satte in någon nål i handen på mig (vet inte vad detta var) och det gick inte, hon fick sticka tre gånger innan det blev rätt och det gjorde så jävla ont rent ut sagt, som om smärtan kunde bli värre liksom. Jag var verkligen nära på att tappa det och då precis kom läkaren in i rummet som en räddande ängel och gav mig epiduralen. Vid detta laget var det mitt i natten och barnmorskan sa till både mig och David att vi borde vila oss lite. VILA?! Vad menade hon, hur i hela friden skulle det gå till. Jag förstod ju att bedövningen skulle dämpa smärtan men jag var inte beredd på att den skulle få den att försvinna helt. Vilken räddning, jag kände plötsligt ingenting och vi kunde lägga oss ner och vila en stund. Det dröjde dock inte länge förrän en ny smärta gjorde entré, ett jäkla tryck neråt där bak.

Jag fick påfyllning av epiduralen och trycket minskade då. Jag var nu öppen nio centimeter och det kändes att det började närma sig. Men nu försvann all smärta helt och det stannade nog av lite. Barnmorskan föreslog att jag skulle sätta mig på en pilatesboll för att hjälpa bebisen att sjunka ner bättre. Det gjorde jag och där satt jag nog några timmar (tror jag, har dålig tidsuppfattning). Vi satt och pratade jag och David och jag mådde hur bra som helst. Jag började dock bli lite nervös över krystvärkarna men jag var samtidigt så övertygad om att de omöjligt kunde göra mer ont än vad öppningsvärkarna hade gjort (ack så fel jag hade visade det sig senare). Runt femsnåret minns jag att barnmorskan sa “Vid 06.45 slutar vårt pass och vi vill ju gääärna hinna träffa lille Benjamin”. Då blev jag nervös, det var verkligen snart dags. En stund på pilatesbollen och sen kom det där trycket där bak tillbaka. Fy fan! Lille bebisen hade dock inte sjunkit ner tillräckligt för att sätta igång att krysta.

Jag promenerade runt inne i rummet och försökte gå på toaletten men epiduralen gjorde troligen att jag inte riktigt kunde kissa för efter en stund bestämde de sig för att tömma mig på urin eftersom det kunde vara en fylld blåsa som hindrade bebisen från att kunna sjunka ner och yes, så rätt dem hade. Efter de hade gjort det så var jag öppen tio centimeter och lille bebisen var helt nersjunken och redo. Nu var det alltså dags och vid detta laget hade jag fruktansvärt ont igen. Lika förvånad som jag hade varit över att öppningsvärkarna endast kändes i ryggen och inte i magen, lika förvånad blev jag nu att krystvärkarna endast kändes “där bak” och inte fram. Cirka 05.30 började jag krysta. Det var dock lite långa mellanrum mellan värkarna och jag fick inte in rätt teknik. Vid 06.00 kom någon in i rummet (väldigt suddiga minnen härifrån) och gav mig lite värkstimulerande så att värkarna skulle bli tätare och det blev dem ganska snabbt. Jag fattade också plötsligt hur jag skulle göra och nu började det hända saker. Smärtan var fullständigt fruktansvärd och jag drog och slet i Davids arm tills jag plötsligt kände hur smärtan försvann och ut kom min älskade lille bebis 06.29. Jag hörde honom skrika och strax därefter fick jag upp honom på mitt bröst.

Mitt underbara lilla barn. Min son. Min Benjamin. Jag har aldrig varit lyckligare i mitt liv.”

förlossning marielle3

Vill du fortsätta följa Marielle? Besök då hennes blogg här och hennes Instagramkonto @mariellewinkler här!

Vill du också dela med dig av din förlossningsberättelse på Vimedbarn.se? Mejla då till [email protected]!

Förlossningsberättelse: ”Jag åkte ambulans till förlossningen”

Förlossningsberättelse: "Jag fodde innan det planerade snittet"

Ellinor Petterssons förlossningsberättelse:

”Den 14/11 hade jag tid för planerat kejsarsnitt på grund av förlossningsrädsla, men morgonen den 8/11 runt 05 på morgonen vaknade jag av att vattnet gick, inte på smått vis heller. Det verkligen forsade! Jag blev så sjukt taggad direkt och skrek åt Fredrik att ”Vattnet går!!!” innan jag sprang in på toaletten och undrade om jag bara hade kissat på mig? Men så var det ju som tur inte, haha. Hade även värkar som kom ganska tätt men kändes mest som jobbig mensvärk än så länge. Jag gick in i duschen och Fredrik ringde förlossningen.”

Läs också: ”Är det okej att köpa ett begagnat babyskydd?”

”Jag fick panik eftersom jag inte kände bebisen i magen”

”Efter att ha spolat av mig och virat en handduk runt mig fick jag prata med förlossningen. Jag upptäcker samtidigt att det kommer en massa blod. Hon på förlossningen frågar då om jag ”känner att bebisen rör sig i magen” vilket jag inte gjorde just då och fick panik, men lyckades ändå lugna mig själv då jag på något sätt kände att allt var som det skulle.

Så Fredrik fick ringa efter en ambulans och jag ringer min mamma samtidigt som jag slänger ner de sista grejerna i BB-väskan (tidsoptimist, ja). Här börjar värkarna bli riktigt jobbiga och jag måste andas mig igenom dom.”

Läs också: ”Förlossningen: Jag sov mig igenom förlossningen”

”Var rädd att det var för sent för kejsarsnitt”

”Ambulansen kom och vi åkte med blåljusen mot Falun, nu gjorde värkarna så ont att jag tappade andan och de kom så tätt att jag inte hade en chans att hämta mig mellan dom. Men nu kände jag äntligen att Sigrid rörde sig i magen! Ambulanssköterskan ringde till Fredrik som åkte bakom i bil och jag hörde hur hon sa att ”vi får se om vi hinner fram till Falun”. Ungefär där kom min panik på riktigt och jag bara stängde av.

Men efter den längsta färden i hela mitt liv kom vi till slut fram till Falun och förlossningen, här var jag så rädd att det skulle vara försent för snitt att jag skrek rätt ut till första sköterska vi träffade att ”Jag ska ha kejsarsnitt!!”

Jag fick komma över till en säng, de undersökte mig och så fick jag kateter. Efter det fick jag (äntligen) lustgas och tabletter som skulle bromsa värkarna (hjälpte dock inte). Sen kom det in en läkare som för sista gången skulle dubbelkolla om jag verkligen ville göra kejsarsnitt eller kunde tänka mig en vaginal förlossning, men jag stod fast vid att jag ville ha snitt.”

Läs också: ”Vi var helt säkra på att vi aldrig skulle få ta med honom hem”

En drömförlossning

”Jag fick i alla fall ligga kvar på rummet ett tag innan det var dags, värkarna kom ännu tätare och jag drog i mig så mycket lustgas att jag knappt såg nånting.

Men tillslut var det äntligen dags. Fredrik hade redan fått på sig operationskläder och jag började gråta när de kom in med ”sängen” som Sigrid skulle ligga i. Nu rullades jag rullades in på operationssalen, bedövningen kom på plats och sen följde de längsta (men häftigaste!) minuterna i hela mitt liv.

Plötsligt säger läkaren att ”här kommer en liten Sigrid!”

Jag åkte ambulans till förlossningen

 

”Kl 09.36 hördes ett bebisskrik för första gången och de var de absolut vackraste och underbaraste jag hört i hela mitt. Fredrik fick följa med när de skulle fixa med henne och sen kom han tillbaka med henne till mig. Det var verkligen kärlek vid första ögonkastet.

I slutändan fick jag min drömförlossning då jag faktiskt ville att den skulle starta spontant trots att jag skulle göra kejsarsnitt. 10/10 får den!”

Intresserad av att se mer av Ellinor och Sigrid? Besök då hennes blogg här och hennes Instagramkonto @elliepettersson här!

Sammandragningar eller förvärkar? Så vet du

Sammandragningar eller förvärkar? Så vet du

Sammandragningar och förvärkar är vardagsmat för vissa gravida – samtidigt som andra inte upplever någon sammandragning alls förrän förlossningen är igång. Precis som så mycket annat som rör graviditeten är det olika från person till person.

Känner du dig minsta osäker på vad det är du känner, om förlossningen har startat eller om du upplever att du får sammandragningar eller förvärkar tidigt i graviditeten? Hör då av dig till din barnmorska. Att få personliga råd är oftast både det bästa och mest lugnande.

Läs också: ”Bedövning och smärtlindring du kan få under din förlossning – hela listan”

Hur känns sammandragningar?

Det är vanligt att känna sammandragningar från graviditetsvecka 22. De sker eftersom livmodern drar ihop sig på samma sätt som den ska göra under en förlossning, just för att öva inför förlossningen. Hur sammandragningar känns upplevs olika från kvinna till kvinna, men som regel ska de inte göra ont. Vissa känner inte av att de har sammandragningar, andra märker dem som att magen blir hård, ”toppig” i formen och kanske stramar lite.

När man har sammandragningar, förvärkar och förlossningsvärkar är det egentligen samma sak som händer i livmodern – men med olika intensitet. Därför betyder det inte heller att sammandragningar behöver betyda att förlossningen är på gång, eftersom det bland annat är den höga intensiteten och kraften som gör att sammandragningarna klassas som förlossningsvärkar som krävs för att livmodern ska påverkas. Livmodertappen blir i regel inte påverkad av sammandragningar. Om det kommer blod eller slem från slidan ska du alltid söka vård.

Läs också: ”Vad är en förlossningsskada och hur kan man minska risken?”

Hur känns förvärkar?

I slutet av graviditeten, ofta från graviditetsvecka 37, kan man få förvärkar. Förvärkar påminner om sammandragningar, men gör ofta ont, ibland till och med så ont att man inte kan sova igenom dem om de kommer på natten. I vissa fall kan man också tro att förvärkarna är förlossningsvärkar, och att förlossningen har startat. Det som ofta avgör om det är förvärkar eller förlossningsvärkar är återigen intensiteten. Hur ofta kommer värkarna, och hur länge håller de i sig? Om värkarna håller på i timmar utan att vare sig komma tätare, hålla i längre eller göra mer ont är det mest sannolikt förvärkar.

Lindra förvärkar – 3 tips

  • Ta ett varmt bad. Värme lindrar smärta för många och används även som smärtstillningsmetod i tidigt förlossningsarbete av många.
  • Har du ont och behöver sova, prova att ta en tablett smärtstillande Paracetamol, exempelvis Alvedon. Rådfråga din barnmorska.
  • Distrahera dig med något du tycker om. Som höggravid är du värt allt härligt du kan komma på!

Är det konstigt att inte känna sammandragningar eller förvärkar?

Nej. Alla upplever inte att de känner av sammandragningar eller förvärkar.

Hur vet jag det är värkar?

Om sammandragningarna gör ont, kommer reglbundet och ökar i intensitet är det sannolikt värkar och förlossningen är igång. Ring till din förlossningsmottagning för råd. Här kan du läsa mer om tecken på att förlossningen har startat.

stats