värkar | Vimedbarn - Topplistor för influencers

Förlossningsberättelse: ”Krystvärkarna var sköna”

Jag hade en knöl på magen sista tiden av graviditeten som jag trodde var min sons knä. Älskade den för jag kunde sitta och känna på den i timmar och drömma om min bebis. Vet inte hur man ska ranka det på smartness-skalan för han rörde sig ju hela tiden i magen, men det lilla knät låg konstant, haha!
På natten, dagen innan Kian föddes började knölen göra fruktansvärt ont, som en muskelbristning. Jag kunde absolut inte sova och jag gjorde allt för att hålla knölen stilla och intryckt. Det var väl först här jag fattade att det inte var min sons knä. Jag ringde förlossningen på morgonen och berättade att jag fått en muskelbristning på magen. Det trodde de inte! De frågade om jag hade några sammandragningar men det hade jag inte. Bara muskelbristningen som gjorde att jag inte kunde sova eller röra på mig. Jag skulle få komma in för en koll i alla fall. Åkte till min mamma först för det var en stund innan de hade tid för mig. Såg Kalla ta OS-guld och stapplade mig fram med en önskan om att hitta en rullator.

”Hade värkar utan att jag visste om det”

När vi kommer till sjukhuset kopplar de upp mig på ctg. “Det ser ju bra ut det här, känns värkarna mycket?”, frågade barnmorskan. “Jag har inga värkar”, svarade jag. Men barnmorskan förklarade då att jag hade regelbundna värkar. Hon kände på knölen och tyckte den var lite märklig så det kom en specialist som kollade länge och väl. En muskelknuta på livmodern blev svaret. De hade inte sett det förut och vet inte varför jag hade det. Efter en undersökning som sa att jag var några centimeter öppen fick jag med mig en ”sovdos” och läkaren gissade att det skulle bli bebis dagen därpå. Vi tog hissen ner och fattade inte vad som hänt. Värkar? Öppen flera centimeter? Jag känner inte ett skit! Jag tog tre steg ut i korridoren och PANG. Jo tack. Jag känner värkarna. Hann ta 10-20 steg mellan dem och de kändes. Skulle vi verkligen åka hem nu? Frågade jag Johan och kände mig sjukt förvirrad. “De sa ju att vi skulle åka”, svarade han.”

Läs också: Så vet du att förlossningen har startat

”Hade svinkul i badet”

Bilresan hem kan vara den värsta jag gjort. Det kändes helt sjukt att åka FRÅN sjukhuset när värkarna satte igång istället för att åka TILL sjukhuset. Hemma kämpade jag och försökte förstå vad min kropp höll på med. Jag fattade ingenting. Johan kollade på en Arsenal-match på tv och ville om och om igen diskutera felpassar och kapningar med mig. Till slut grinskrek jag att om han inte slog av tv:n och ringde förlossningen så skulle jag rymma iväg. Var då undrar ni? Ingen aning. Skulle vara en sjuk syn att se mig rymma iväg efter gatan i det tillståndet, haha. Han ringde och de var lugna som filbunkar. Bad mig stanna hemma om jag klarade av det. Aldrig i livet. Så vi åkte in och jag blev undersökt och fick veta att förlossningen var i full gång och jag var öppen 4 cm. Vår barnmorska kom och presenterade sig som barnmorskestudent och jag minns hur jag fick panik. Helt chockad över att det inte fanns 10 specialistläkare och 13 akutteam som skulle stå och göra sig redo inför min katastrof förlossning. Jag hade aldrig haft en tanke på att min förlossning skulle sluta bra, jag var bara ett steg närmare att få höra att min son var död. Jag blev inlagd, fick en genomgång av lustgasen och sedan hoppade jag ner i sittbadet. Förväntansfull som ett barn innan julafton skrattade jag och festade till det på lustgasen i mitt lilla spa-bad samtidigt som jag tänkte “puh vad skönt, den här smärtan är ju lugn, den fixar jag lätt”. Jag hade svinkul i badet men efter ett tag kände jag att jag ville klä på mig och käka lite chips så de fick komma och tömma baljan. Värkarna blev tätare och tätare men smärtan var grislugn.

”Kändes som när jag blödde ut missfallet”

Hade några moments av panik när de var tvungna att kolla hjärtljuden en extra gång och förklara för mig vad som skulle hända om jag födde en död bebis. Varje värk var ett steg närmare det värsta tänkbara i min hjärna. Plötsligt sa barnmorskan att de skulle ta hål på hinnorna eftersom vattnet inte hade gått. Det gjorde inte alls ont men när vattnet forsade bröt jag ihop. Barnmorskan försökte förstå vad som hände. Gjorde det ont? Var det något som kändes fel? Det tog ett tag innan jag lyckades berätta att det kändes som när jag blödde ut våra missfall. Den sista känslan jag ville ha på vår förlossning. Fick världens varmaste kram och massa betryggande ord om att allt var bra och att det skulle kännas så. Det var hemsk, men nödvändigt för nu tog värkarna i.
Har aldrig haft så ont. Trodde kroppen skulle gå av. Folk skrek att jag skulle andas men det var ju det enda jag gjorde. Fattade inte hur jag skulle kunna ta mig igenom detta. Jag var öppen 8 cm när killen som skulle sätta epiduralen kom. Han tyckte det var för sent, men jag hörde hur barnmorskan sa att jag behövde vila för mina värkar tog aldrig någon paus. När jag satte mig upp förklarade han att det var viktigt att jag satt helt stilla. Barnmorskan skulle hjälpa mig sa han. Han började greja och mina värkar avlöste varandra och jag var som en orm. Plötsligt tar hon tag i lustgasen och pressar fast den i ansiktet på mig och säger “andas hela värken ut”. Då gick det plötsligt upp ett ljus i min skalle. Jag hade fattat det som att jag skulle ta bort lustgasen innan värken var slut. Fortsatte andas i masken och plötsligt försvann de där hemska värkarna. Visste att det skulle göra ont, men inte SÅ ont. Började skratta åt min egen ”smarthet”. Sedan somnade jag gott i en timme, vaknade och kände att nu är det dags. ”Nu bajsar jag på mig!” Det hade jag läst mig till, att när den känslan kommer, då kommer bebisen.

Läs också: Så funkar igångsättning

”Krystvärkarna är det skönaste jag varit med om”

Krystvärkarna är det skönaste jag varit med om (just då kändes det så, idag kan jag komma på massor av saker som är skönare). Jag fattade precis vad jag skulle göra, det kändes så självklart. Behövde knappt någon coachning utan kände mig så säker. När huvudet var ute hade Kian tydligen navelsträngen runt halsen och de hade lite problem att få bort den så de bad mig att inte trycka på under nästa värk, men jag hörde “nu trycker du på allt du kan”. Sagt och gjort, jag tryckte på. Det lät verkligen typ PLOPP och Johan har berättat att han bokstavligt talat flög ut med en våg av fostervatten. Barnmorskan lyckades i farten få bort navelsträngen och allt gick bra. Hade krystvärkar i 15 eller 17 minuter, så jag var verkligen en krystarqueen!

22.32 lördag den 10/2 föddes Kian Hans Elis Walle Malmsten! Känslan när jag såg honom? Svår att förklara. Han levde. Han var tung och vacker. Jag grät, Johan grät, Kian grät! Vi var en familj och Kian kissade genast in sitt revir. Kunde inte ha varit lyckligare. Han levde och han kissade på mig, han mår bra! Vi var en FAMILJ! 12 år senare! Allt kändes självklart.

 

Läs hur det har gått för den nya lilla familjen på bloggen Superpaddan och team Malmsten. En ärlig och härlig blogg med allt som tillhör livet med barn!

 

 

 

Förlossningsberättelse: Barnmorskan skrattade

Förlossningsberättelse - barnmorskan skrattade

”05.00 den 10 oktober 2017:

Vaknade jag av svag ”mensvärk” som kom och gick. Då var det dock nästan 30 minuter mellan värkarna så när den tredje värken kom runt 06.00 började jag tänka att detta kanske kan vara de riktiga värkarna. Har man aldrig känt dem innan så har man ju ingen aning. Det som jag visste dock var ju att värkarna skulle komma och gå, vilket de ju gjorde. Jag började klocka värkarna på min app.

Det är lite luddigt med tiden men någonstans här gick jag upp och gjorde gröt till oss. Jag har aldrig ätit så mycket gröt i mitt liv. ? Lassade på med två stora portioner innan jag var nöjd. Antagligen var det kroppens sätt att ladda med bränsle.

06.00 Säger till Carl att han får ta ut en komptimme på morgonen och städa. Om det skulle hända något idag så får det inte vara stökigt när vi kommer hem. Själv hade jag ingen ork att städa så stackars Carl fick stressa järnet.

06.30. Ringde jag till förlossningen och frågade om det kunde vara riktiga värkar som jag kände och nu var det också mycket kortare tid mellan. Ca: 15 minuter. Barnmorskan sa åt mig att försöka vila och ta en alvedon om jag behövde det. Jag håller mig dock så mycket som möjligt från att ta tabletter så jag skippade det. Jag gick istället upp och tog en varm dusch och under värkarna fick jag huka mig och hålla i badkaret för att orka igenom dem.”

Kollar på film och skriker svordomar

”Cirka 09.00 (jag har inte riktigt koll på tiden men ungefär)

För cirka en timme sedan gick slemproppen och här gjorde värkarna riktigt ont. Carl har ringt förlossningen igen som säger att vi ska försöka vara hemma så länge det går men om jag känner att jag behöver smärtstillande så får vi komma in.

Vi satte på filmen Vaiana och vid varje ny värk fick jag hänga mig över soffan och skrika alla svordomar och fula ord jag kunde. Det här med att andas sig lugnt igenom värkarna var inget för mig. Det som hjälpte lite lite var att få skrikgråta ut alla fula ord jag kunde, haha. ? Nu i efterhand tänker jag att grannarna måste undrat vad som hände.

Runt 10.30 fick jag hänga mig över toaletten då det gjorde så ont att jag ville kräkas. Det kändes verkligen som att ryggen skulle gå av. Även om det gjorde sjukt ont så var det inte så illa som jag föreställt mig värkar. Någon stans här sa jag till Carl att jag ville ha smärtstillande. Han ringde till förlossningen och de sa att vi kunde komma in och ta CTG. Jag var lite orolig att de skulle skicka hem oss igen då jag inte hade haft 3 st värkar på under 10 minuter och det är ett utav kraven för att man ska få stanna kvar.

Väl i bilen på väg till sjukhuset som tar cirka 8 minuter, fick jag tre värkar. Och påväg från parkeringshuset till förlossningen fick jag två värkar så det gjorde mig otroligt lättad, för då kanske vi skulle få stanna. På kvittot för parkeringen står det att vi parkerade kl: 11.23.”

Barnmorskan skrattar åt mig

”Vi fick komma in och stanna! Så lättad. Jag var öppen 4 cm och hade ju minst 3 st värkar inom loppet av 10 minuter. Däremot hade inte vattnet gått än.

När alla prover var tagna sa barnmorskan att vi kan gärna vara uppe och gå lite. Varpå jag säger till Carl att vi kan gå ner i Cafét och äta mat. Då skrattar sköterskan och rättar sig. ”Tror du att du orkar det? Jag menade inte upp och gå utan upp och stå.” Precis när jag ska ställa mig upp fattar jag varför hon skrattade och la mig ner igen. Inte en chans att jag kunde gå flera meter. Haha, man tänker inte helt klart av smärtan.

Efter detta så håller jag ingen koll alls på tiden. Det är lite som en dimma. Carl sprang och köpte alla olika saker de hade i cafét då han inte visste vad jag ville ha. Världens bästa❣ Jag hann ta ett bett på en smörgås och dricka en Päronfestis.”

Kräks päronfestis av lustgasen

”Jag kom på att jag ju kom in för att jag ville ha smärtlindring så jag fick testa lustgas som vi ganska snabbt höjde till maxstyrka. Jag fick sitta på pilatesboll (så bra!) medan Carl och barnmorskan masserade min rygg. Kräktes upp min Festis för att jag inte riktigt fattade hur mycket/lite jag skulle andas in av lustgasen. Jag fattade aldrig tekniken, så ibland gjorde värkarna skitont och ibland blev jag så hög att jag trodde jag skulle ramla av sängen, haha.”

Så kom Mini

”Blev irriterad på Carl för att han tände lamporna fel. Helst hade jag velat ha becksvart och knäpptyst. Jag ville ha allt fokus på lustgasen. Stackars Carl som hade ordnat med en BB-lista på spotify och allt…

Runt 17:30 gör min barnmorska så att vattnet går, då det inte verkade hända av sig självt för mig. Strax därefter kom krystvärkarna och 18.20 var lilla Mini ute. Bästa finaste lilla Mini.”

Förlossningsberättelse: Barnmorskan skrattade

Följ Carl, Michelle & lilla Lykke på den gemensamma bloggen Parenthood som du hittar här ›› Du kan också följa familjen på Instagram – @michelle.bolwede››

Förlossningsberättelse: ”Han föddes i sätesbjudning”

förlossningberättelse han föddes i sätebjudning

Det hela började natten 22 juni. Jag gick och la mig efter 00.00 och försökte sova, jag hade lite molande värk i nedre delen av magen. Men eftersom jag haft ganska kraftiga förvärkar i ca en månad försökte jag att inte bry mig om lite ”mensvärk”. Vid 01.00-02.00 försvinner det inte och jag kan inte somna på grund av värken. Till slut går jag upp och ”mensvärken” börjar kännas allt mer och håller i sig så jag börjar klocka värkarna. Då är det ca 3 minuter mellan värkarna och 1 minut långa. Nu var nog klockan 03.30, så jag börjar koka pasta ifall jag behöver ladda upp med kolhydrater om det var dags att föda. Jag väcker Alex vid 04.00 för nu är de regelbundna och ringer sedan förlossningen. De uppmanar med att det kommer ta sin tid då jag är förstföderska men är välkommen in för en kontroll. Vid 05.30 kör vi in och värkarna är samma.

Promenad på kyrkogården

Vi kommer in vid 06.00 och blir uppkopplad med CTG för att kolla barnets hjärtslag och värkarbetet. Det konstateras att värkarna är regelbundna men jag är bara öppen 2 cm. Barnmorskan rekommenderar att vi äter frukost och går en promenad därefter kommer tillbaka efter 2 timmar och ser om något hänt. Om inte bör vi åka hem. Vi börjar med att äta var sin torr liten macka och sedan vanka fram och tillbaka på kyrkogården jämte lasarettet då jag inte kunde gå så långt. Efter dessa 2 timmar gått var klockan 09.00 och jag skulle undersökas på nytt med en aning intensivare värkar men rädd att jag inbillar mig. Med CTG på igen som visar lite tätare värkarbete och jag är öppen 4 cm och vi får stanna! Lycka och vi blir inskrivna.

Läs också: ”7 konstiga saker som händer med kroppen under en graviditet”

Vi fick ett fint stort rum och en ny barnmorska. Trots mina värkar mådde jag relativt bra och kunde både prata och skratta emellan värkarna. Hon frågade om jag var intresserad av någon typ av smärtlindring när det blir värre. Jag sa att jag förmodligen ville ha epidural när jag får ta den men just nu ville jag ta ett bad (mest för att slappna av) vilket fixades direkt. Väldigt skönt och rekommenderbart.

Efter ca 1-1 ½ timmes badande gick vi tillbaka till vårt rum, nu var klockan strax innan 13.00. Även vid denna tiden dök min mamma upp. Vid 14.00 är det skiftbyte, världens goaste och otroligt grym barnmorska tillsammans med lika goa undersköterskor. Hon nämner att jag fortfarande är öppen 4 cm och om inte vattnet går av sig själv så tar vi hål på hinnorna vid 15.30 så det sätter fart, deal nu kör vi säger jag! Och så blev det, inget hände under denna tid så klockan 15.30 tar hon hål på fosterhinnan och varmt vatten sipprar ut. Och DIREKT gör värkarna betydligt ondare, mitt kaxiga leende försvann fort. Jag bad om att få lustgas som snabbast smärtlindring. Mellan värkarna mådde jag fortfarande bra.

Bebisen låg i säte

Under denna tid jag haft min nya barnmorska var det ett väldans kännande hur bebisen låg och känna i fixering och även känna efter hans huvud inne i livmodern (inte mysigt att alla skulle in där och känna). De sa några gånger ”vi vill bara se hur han ligger”, sedan dök barnläkaren upp och även en ultraljudsmaskin. Med mig, Alex och mamma som 3 stora frågetecken. Efter ultraljudet får vi konstaterat svar ”din bebis ligger i säte, med rumpan neråt”. Lagom nervös och jag får frågan ställd av läkaren om jag vill ha kejsarsnitt eller försöka att föda vaginalt. Jag får diskutera det enskilt med Alex och vi antog att med snitt blir det säkrast, tänk om jag föder vaginalt och något händer på vägen? Och får snittas akut ändå? Nä, snitt får det bli nu.

Läs också: ”Förlossningsberättelse: ”Hon föddes i vidöppen bjudning”

”Trodde hon skulle dra sönder mitt underliv”

Samtidigt som detta sker ligger jag med intensiva värkar och knappt öppnat mig, max öppen 5 cm vid det laget. Jag ber mamma gå ut och säga att det får bli snitt. Och de springer iväg och förbereder. Klockan är nog strax efter 16.00 och min barnmorska kommer in igen. Och nämner att det inte blir något snitt, för på bara någon halvtimme har jag öppnat mig till 8cm! Så då var det även väck med epidural, hejdå smärtlindring. Det var bara att följa med, men nu var man bra chockad, förvirrad och lätt rädd.

Jag kände redan nu ett tryck neråt och fick följa med i krystandet. Ont som fan, trött då jag bara ätit lite pasta och 3 mackor på hela dygnet plus att jag varit vaken i 1 ½ dygn. Hade inte mycket energi att ge alltså. Försvinner i dimman med lustgasen, skriker efter epidural fast jag egentligen vet att jag inte får den. (Under denna tiden skriker jag också att de ska snitta mig och kastar runt lustgasmasken enligt Alex.) När det riktiga krystvärkarna kommer är det väldigt många i rummet, min barnmorska, en till barnmorska, 2 undersköterskor, barnläkaren, min mamma och Alex stöttande vid min sida. Min barnmorska försöker töja mig så att bebisens rumpa ska komma ut och jag skriker och ber henne att sluta då jag tror hon ska dra sönder mitt underliv.

”Sov och svimmade mellan krystvärkarna”

Den allra första kroppsdel som kom ut var faktiskt hans pung, därefter hans rumpa och ja kroppen och sist huvudet. Men med hans pung hängandes utanför ett tag (hehe) så försvinner jag helt, de korta pauser jag hade mellan krystvärkarna däckar jag, jag sover eller svimmar mellan krystvärkarna. Jag orkar inte ens ligga rak i sängen, håller på att ramla ut och ville gå ur sängen för jag trodde att det var i sängen smärtan kom ifrån. Den andra barnmorskan håller om mina axlar för att dra upp mig under själva krystandet. Till slut trycker hon även på min mage för att hjälpa bebisen ut. Det tog aldrig slut.

Läs också: ”Förlossningsberättelse: Jag trodde jag skulle dö av smärta”

Jag säger som alla andra för det är sant, jag trodde att jag skulle dö, gå i tusen bitar. Jag förstår inte hur han kom ut, och verkligen inte i säte. När rumpan väl var ute var det ”bara” att trycka ut kroppen, men sen huvudet… Jag skriker ”DRA UT HONOM!” och upp kom han på mitt bröst, han stirrar på mig knäpptyst, jag undrar om han lever och kort därefter skriker han. Född 18.20 den 22 juni. 4140gram och 53 cm lång.

Vill du se mer av Nellie? Besök då hennes instagramkonto @nelliepersdotter och hennes blogg här.

stats