ultraljud | Vimedbarn - Topplistor för influencers

Så här säger skrocken – väntar du en pojke eller flicka?

Innan ultraljudets entré på marknaden fanns det mängder av mer eller mindre vetenskapliga sätt att avgöra om du väntade en pojke eller flicka. Det hela gick ut på att leta efter tecken hos den blivande mamman och på så sätt stilla nyfikenheten. Som sagt, inga av dessa metoder är vetenskapliga, men det kan vara roligt att testa? Eller kanske fundera på om något stämde på dig, när bebisen väl anlänt och du faktiskt sitter med facit i famnen?

1. Sugen på sött eller salt?

Alla upplever inte att de har gravidcravings, men de som gör det beskriver dem som otroligt starka. Enligt gammal skrock kan man i alla fall förvänta sig en flicka om man är sötsugen och en pojke om du istället längtar efter salt mat och snacks.

2. Gravid-Glow eller Acne?

För en del kvinnor blir huden ”sämre” och de upplever acneutbrott, kvisslor och torrfläckar. Anledningen till detta har i århundranden hävdats vara att du väntar en flicka (som stjäl all din skönhet) Andra tycks få en perfekt poslinslen hud under graviditeten, bättre än någonsin, och de ska alltså enligt denna teori vänta en pojke.

Läs också: 5 myter om graviditeten – Har du blivit lurad?

3. Hög eller låg mage?

Det är inte så lätt att vet om du bär bebismagen högt eller lågt, men man kan kanske gissa beroende på hur nära brösten babykulan sitter. Enligt gammal sägnen ligger en flicka i magen om den sitter högt, och en pojke om magen sitter lågt.

4. Bra eller dåligt humör?

Skrocken säger att du väntar en flicka om du är sur, grinig och arg, och en pojke om du är lugn, tillfreds och nöjd. Hm…

5. Kalla eller varma fötter?

Till och med fötterna påverkas av graviditeten. Inte bara att de svullnar (hej då anklarna) och ibland växer en skostorlek, du kan även märka att de ändrar temperatur. Om du får extra kalla fötter, ja du väntar du en flicka, och om de är varmare än vanligt kommer du bli en pojkmamma.

läs också: Är ultraljud farligt för barnet i magen?

6. Sover på vänster eller höger sida?

Det är svårt att få en god nattsömn som gravid (enda fördelen med det är väl att det förbereder dig för det kommande föräldraskapet) Men om du lyckas sova, och helst gör det på vänster sida säger skrocken att det blir en pojke, och på höger sida ska det alltså vara en liten törnrosa i magen…

Inspiration från Lifeasmama.com

 

 

 

 

 

 

 

Förlossningsberättelse: ”Trodde jag skulle dö av smärta”

förlossningsberättelse jag trodde jag skulle dö av smärta

Marielle Winklers förlossningsberättelse: ”Trodde jag skulle dö av smärta”

”Det häftigaste och mest fruktansvärda jag varit med om i mitt liv.

Onsdagen den 6 juli kände jag flera gånger under dagen kraftiga stötar neråt mot ljumskarna och jag minns att jag smsade min syster på kvällen och skrev lite skämtsamt att det känns minsann som att han är på väg ut nu. Jag trodde dock absolut inte att så var fallet eftersom det var drygt två veckor kvar till BF och jag var dessutom helt inställd på att gå över tiden minst en vecka, det var jag så säker på.

Vi gick och la oss runt 23.00 den kvällen och jag hade lite svårt att somna. Strax innan klockan slog 00.00 så började jag slumra till men vaknade snabbt till liv igen när jag kände att jag blev helt blöt och flög upp ur sängen och trodde typ att jag hade kissat på mig. Med andan i halsen sprang jag in på toaletten och insåg då att det måste ha varit vattnet som hade gått. Samtidigt som jag tänkte att det kan ju inte vara sant?! Nu redan… det är ju två veckor kvar.”

Läs också: ”Petras dotter föddes i sin fostersäck”

”Jag ringde in till förlossningen och de rådde mig att gå och lägga mig igen och försöka sova då det inte var någon stress än så länge att åka in då jag inte hade fått några värkar än. Jag skulle se hur natten gick och om inget hände tidigare så skulle jag ringa in igen morgonen efter för att få en tid för undersökning. Gick och la mig gjorde jag men sova fanns ju inte på världskartan. Chocken över att det kanske snart var dags var både lite skrämmande men mest kände jag mig förväntansfull och nervös. Jag bestämde mig för att inte väcka David. Än så länge var ju allt hur lugnt som helst och det var lika bra att han var utvilad om det kanske inte skulle bli så mycket sömn de kommande dygnen och oj så rätt jag hade. Jag var uppe flera gånger den natten, vattnet sipprade sakta men säkert ut så flertalet toalettbesök blev det, lite nattmat och tusen tankar.

Jag började känna av väldigt svaga värkar runt 3-4 på natten men de var väldigt överkomliga och inte så täta. David vaknade tidigt morgonen efter och insåg snabbt att jag låg vaken. Jag minns att jag sa med världens lugnaste tonläge “Älskling, bli inte nervös nu men jag tror att vattnet har gått inatt”. Han flög upp ur sängen och sa att vi måste ringa förlossningen. Det har jag redan gjort förklarade jag och vi ska ringa dit igen vid åtta för att få en tid för undersökning. Varför i hela friden har du inte väckt mig undrade han ju såklart och jag förklarade att jag ville att han skulle vara utvilad (vilket han var väldigt tacksam för dygnen senare).”

Vattnade växter mellan värkarna

”När klockan slog åtta ringde jag till förlossningen och de ville vi skulle komma in för undersökning eftersom vattnet hade gått. Vi åkte in ganska direkt efter lite frukost och en dusch och möttes där av en barnmorska som undersökte mig och gjorde CTG. En läkare fick även göra ett ultraljud och de kunde inte med säkerhet konstatera att det var vattnet som hade gått men dem trodde det och bestämde sig för att “behandla mig” som att det var så iallafall, det vill säga skicka hem mig och sedan boka in en ny tid dagen efter för ny undersökning och sedan skulle det isåfall bli igångsättning om det inte hade kommit igång av sig själv. 48 timmar från att vattnet har gått har man på sig att det kommer igång av sig själv annars vill dem sätta igång en. Vi åkte ifrån sjukhuset några timmar senare och jag kände mig lite uppgiven. Kunde det vara så att jag bara hade blivit “lurad”, var det inte vattnet som hade gått? Men innerst inne visste jag att det var så och jag försökte förbereda mig mentalt för vad som skulle komma. Vi åkte inom Burger King på vägen hem och slängde i oss lite lunch. Väl hemma så la jag mig på soffan och vilade någon timme efter en sömnlös natt.

Vid 13-14 tiden på eftermidddagen så tyckte jag att jag började få lite värkar. Jag klockade dem med min värkapp och de var rätt så milda i början och kändes endast bak i ländryggen (jag som trodde att det alltid var i magen det gjorde ont när man hade värkar). Vid 17-tiden började det göra riktigt ont och vi förstod att det var dags på riktigt. Jag var sååå varm och bad David öppna fönstren i vardagsrummet där jag satt i soffan. Värkarna blev bara mer och mer intensiva och vi ringde in till förlossningen och dem tyckte vi skulle stanna hemma ett tag till och ringa in igen lite senare. Jag skrek allt värre och värkarna blev bara tätare och tätare. Jag undrar vad grannarna tänkte (mitt i sommaren med vidöppna fönster). David fick massera mitt ryggslut när värkarna kom och den klänningen jag hade på mig fick vi slänga sen för den var helt söndergnuggad, haha! Och i stunden tyckte jag att han var världens svagaste som inte tog i mer. Jag fick i mig lite mat och vi ringde in igen vid halv 20-tiden. De sa då att vi var välkomna in när vi kände oss redo. Jag ville stanna hemma så länge som möjligt men David kände att det började bli dags, han var livrädd att jag skulle föda i hallen och tvingade till slut iväg mig. Jag var såå rädd för att sätta mig i bilen, jag kände att det skulle bli fruktansvärt att få en värk där. Jag drog ut på det och mitt i detta fick jag för mig att vattna basilikan som stod i köksfönstret. Jag tänkte att några dagar på BB så kommer den ha hunnit dö tills vi kommer hem så jag öste på med vatten och skrek samtidigt av smärta. David trodde jag hade tappat förståndet, haha.

Ut i bilen och grannarna som stod ute på uppfarten intill log lite försiktigt när jag drumlade förbi med förskräckelse i blicken. Bilfärden minns jag inte så mycket av. Det enda jag minns är när vi svängde ut från vår gata, då fylldes mina ögon med tårar när jag insåg att nästa gång vi kommer hem, då har vi en liten bebis med oss. Det var lyckotårar.”

Läs också: ”Sveriges 100 mest populära barnnamn 2017 (senaste listan!)”

”Jag kräktes av smärta”

”Cirka 20.30 kom vi in till sjukhuset och vi fick gå via akuten då vanliga ingången var stängd. Väl inne möttes vi av en barnmorska som jag upplevde väldigt barsk. Hon undersökte mig och konstaterade att jag var öppen 3 centimeter. CTG gjordes också igen och jag fick besked om att jag fick stanna (tack för det, jag var så rädd att bli hemskickad eller vidareskickad till annat sjukhus på grund av platsbrist). Jag minns att hon sa “Ja, ikväll eller senast imorgon förmiddag gissar jag på att ni blir föräldrar”. De orden glömmer jag aldrig. Det kändes så overkligt men såå underbart. Jag kräktes av smärta i undersökningsrummet och var verkligen chockad över hur ont det gjorde. Det hade jag aldrig kunnat förbereda mig på. Vi fick vårt förlossningsrum och jag kände mig både trygg och förväntansfull. Det var skönt att vara på plats.

Den barska barnmorskan hade förklarat för mig hur jag skulle andas (typ hyperventilera). När det kort därefter var skiftbyte och jag fick träffa den barnmorskan som sedan hade hand om mig hela förlossningen (en underbar ängel var hon) så kommer hon in i förlossningsrummet precis när jag får en värk och jag sätter igång att andas så som jag hade blivit tillsagd av den första barnmorskan. Då undrade den underbara barnmorskan vad i hela friden jag höll på med och förklarade att jag aldrig skulle klara av detta om jag fortsatte att andas på det viset och visade mig istället hur jag skulle göra. Det gick ju såklart direkt mycket bättre och jag undrar vad den första damen sysslade med. Den nya gulliga barnmorskan frågade mig hur jag ville att förlossningen skulle gå till och om jag hade några önskemål. Jag sa att jag ville ha epidural (ryggmärgsbedövning) men hon rådde mig att vänta med det och jobba vidare utan ett tag till först. Jag följde hennes råd och tog ett bad då hon trodde jag skulle må gott av det.

Jag som är både blyg och pryd och hatar att klä av mig inför folk, stod där spritt språngandes naken inför David, barnmorskan och undersköterskan och klättrade i badkaret. I stunden brydde jag mig verkligen inte om någonting. Jag minns att jag kände mig så trygg med dessa underbara människor och jag bara följde vad dem sa till mig och kämpade på mitt bästa. Jag blev väldigt lugn av det där badet och det kändes som att värkarna lugnade sig lite, de kom inte lika ofta. Harmonisk belysning och lugn musik gjorde mig avslappnad och jag och David fick en stund för oss själva därinne. Dock så blev det tio gånger värre när värkarna väl kom tyckte jag. Jag visste liksom inte vart jag skulle bli av där i badkaret och stod inte ut speciellt länge innan jag gav upp och tog mig upp därifrån. Jag frågade igen efter epidural men dem rådde mig återigen att vänta och ville att jag skulle testa syrgasen först. Det gjorde jag men fy för den jäkla syrgasen, jag tyckte den var hemsk och fick bara panik och jag tyckte det kändes som att jag inte fick någon luft alls. Efter jag hade testat det så kändes det som att värkarna eskalerade, smärtan var outhärdlig och jag trodde på riktigt att jag skulle dö.”

Läs också: ”Har din bebis problem med magen? 10 tips som kan hjälpa!”

”De tömde mig på urin”

”Jag minns att jag stod och lutade mig mot sängen, som dem hade höjt upp, inne i förlossningsrummet. Smärtan gjorde mig alldeles snurrig och jag skrek att jag klarar inte mer, jag klarar inte mer. Barnmorskan hörde nog på mig att jag höll på att tappa det så då sa hon “NU är det nog dags för en spruta, vi förbereder oss så ringer vi narkosläkaren”. Det var en sådan lättnad att höra att jag äntligen skulle få bedövning men blev nervös då en nära vän bara några månader tidigare fick vänta flera timmar på narkosläkaren men så var inte fallet för mig tack och lov. Barnmorskan förberedde och satte in någon nål i handen på mig (vet inte vad detta var) och det gick inte, hon fick sticka tre gånger innan det blev rätt och det gjorde så jävla ont rent ut sagt, som om smärtan kunde bli värre liksom. Jag var verkligen nära på att tappa det och då precis kom läkaren in i rummet som en räddande ängel och gav mig epiduralen. Vid detta laget var det mitt i natten och barnmorskan sa till både mig och David att vi borde vila oss lite. VILA?! Vad menade hon, hur i hela friden skulle det gå till. Jag förstod ju att bedövningen skulle dämpa smärtan men jag var inte beredd på att den skulle få den att försvinna helt. Vilken räddning, jag kände plötsligt ingenting och vi kunde lägga oss ner och vila en stund. Det dröjde dock inte länge förrän en ny smärta gjorde entré, ett jäkla tryck neråt där bak.

Jag fick påfyllning av epiduralen och trycket minskade då. Jag var nu öppen nio centimeter och det kändes att det började närma sig. Men nu försvann all smärta helt och det stannade nog av lite. Barnmorskan föreslog att jag skulle sätta mig på en pilatesboll för att hjälpa bebisen att sjunka ner bättre. Det gjorde jag och där satt jag nog några timmar (tror jag, har dålig tidsuppfattning). Vi satt och pratade jag och David och jag mådde hur bra som helst. Jag började dock bli lite nervös över krystvärkarna men jag var samtidigt så övertygad om att de omöjligt kunde göra mer ont än vad öppningsvärkarna hade gjort (ack så fel jag hade visade det sig senare). Runt femsnåret minns jag att barnmorskan sa “Vid 06.45 slutar vårt pass och vi vill ju gääärna hinna träffa lille Benjamin”. Då blev jag nervös, det var verkligen snart dags. En stund på pilatesbollen och sen kom det där trycket där bak tillbaka. Fy fan! Lille bebisen hade dock inte sjunkit ner tillräckligt för att sätta igång att krysta.

Jag promenerade runt inne i rummet och försökte gå på toaletten men epiduralen gjorde troligen att jag inte riktigt kunde kissa för efter en stund bestämde de sig för att tömma mig på urin eftersom det kunde vara en fylld blåsa som hindrade bebisen från att kunna sjunka ner och yes, så rätt dem hade. Efter de hade gjort det så var jag öppen tio centimeter och lille bebisen var helt nersjunken och redo. Nu var det alltså dags och vid detta laget hade jag fruktansvärt ont igen. Lika förvånad som jag hade varit över att öppningsvärkarna endast kändes i ryggen och inte i magen, lika förvånad blev jag nu att krystvärkarna endast kändes “där bak” och inte fram. Cirka 05.30 började jag krysta. Det var dock lite långa mellanrum mellan värkarna och jag fick inte in rätt teknik. Vid 06.00 kom någon in i rummet (väldigt suddiga minnen härifrån) och gav mig lite värkstimulerande så att värkarna skulle bli tätare och det blev dem ganska snabbt. Jag fattade också plötsligt hur jag skulle göra och nu började det hända saker. Smärtan var fullständigt fruktansvärd och jag drog och slet i Davids arm tills jag plötsligt kände hur smärtan försvann och ut kom min älskade lille bebis 06.29. Jag hörde honom skrika och strax därefter fick jag upp honom på mitt bröst.

Mitt underbara lilla barn. Min son. Min Benjamin. Jag har aldrig varit lyckligare i mitt liv.”

förlossning marielle3

Vill du fortsätta följa Marielle? Besök då hennes blogg här och hennes Instagramkonto @mariellewinkler här!

Vill du också dela med dig av din förlossningsberättelse på Vimedbarn.se? Mejla då till [email protected]!

Förlossningsberättelse: Jennie-Lie födde tvillingar i vecka 30+3

Välkommen till världen, Leia!

Förlossningsberättelse: Jennie-Lie födde tvillingar i vecka 30+3

”Den 28e maj 03.40 vaknar jag av att det känns som att någon smäller en vattenballong i magen och det bara rinner ut vatten i sängen. Jag väcker min man Hampus försiktigt med ett ’Älskling kan du vakna?’, han vrider huvudet åt mitt håll långsamt och kollar trött på mig. ’Älskling, vattnet har gått’ får jag fram. Hampus flyger ur sängen ’Är du seriös? Ska jag ringa en taxi?’. Jag svarar att jag vet inte vad vi ska göra, vi var ju bara i vecka 31.”

Hade inte hunnit packa någon BB-väska

”Jag sprang upp på toaletten och ringde förlossningen, skrattade och grät samtidigt så det är ett under att barnmorskan hörde vad jag sa. Vi pratade i några minuter sen sa hon att eftersom det förmodligen var vattnet som hade gått så skulle vi åka in. Vi hade inte hunnit packa någon BB-väska, som tur var hade vi fått en packlista på vår första föräldragruppsträff kvällen innan så Hampus grabbade tag i den och for runt i lägenheten och slängde ner allt vad vi kunde behöva. 04:20 stod vi utanför dörren på förlossningen med väskorna i handen och ringde på klockan.

Läs också: ”6 saker du måste veta inför din förlossning”

Vi fick direkt komma in på ett förlossningsrum, det kollades CTG och ultraljud. Snabbt konstaterades det att båda barnen mådde bra och var lugna i magen. Barnmorskan berättar att om det är så att vattnet har gått så kommer de få födas med kejsarsnitt eftersom de är så små. ’Okej’ svarar vi lugnt. När vi efter ett bra tag får vara ensamma i rummet och jag kollar på Hampus och vi sitter bara och ler. Det ända jag får fram är ’Hur hamnade vi här egentligen?’.”

Jennie-Lie i förlossningsrummet.

Jennie-Lie i förlossningsrummet.

Skulle tvillingarna födas vaginalt eller med kejsarsnitt?

”Ultraljudet visade att tvillingarna låg med huvudet neråt, och läkaren sa att då får det bli vaginal förlossning och som förstagångsföderska kan det ta ett tag. Jag och Hampus han inte riktigt med, utan när läkaren gått ut ur rummet så blev jag nervös, hur skulle tvillingarna födas egentligen? Vi pratade med barnmorskan igen, hon hämtade läkaren och det visade det sig att han inte läst vår journal ordentligt och missat att vi bara var i vecka 30 + 3, alltså var det akut kejsarsnitt som gällde.

Läs också: ”Andning som smärtlindring – så funkar det”

Efter det här så fick jag en kortisonspruta i låret, för att påskynda mognaden av lungorna på bebisarna, och vi fick höra att inom två dygn så kommer tvillingarna vara födda. På CTGn kunde barnmorskan se att jag började få starkare värkar, så en spruta med bricanyl beställdes in för att få värkarna att avta.”

Hade vattnet verkligen gått?

”Från ca 05.30 – 07.00 så hände det inte så mycket, värkarna var borta. Fick höra att jag skulle försöka sova men det var helt omöjligt. Efter 07 vi fick en ny barnmorska som hette Malin. Min första barnmorska var okej men Malin var helt fantastisk! Från att hennes skift började tills att tvillingarna var födda så var hon med oss och förklarade varje steg. För ett kontrollfreak som jag så var det väldigt skönt.

Vid 07.30 började värkarna komma tillbaka, Malin sa att de gärna ville hinna ge mig en spruta kortison till för barnens lungor, och den fick de ge tidigast ett dygn efter den första. Så de skulle göra allt de kunde för att stanna av värkarna. En ny förlossningsläkare kom in med ultraljud för att se om det verkligen var vattnet som hade gått, för om det inte var det så kunde jag få ett dropp för att stanna av värkarna. Ultraljudet visade sig vara otydligt och därför ville hon avvakta tills en överläkare kunde kika med ultraljud. Jag fick en till spruta med bricanyl så länge.”

Läs också: ”Skrik och panik? Så kan du lugna en ledsen bebis”

En tvilling hade mindre fostervatten

”Vid klockan 9.00 skulle vi få åka upp på neonatalavdelningen för att göra ett ’studiebesök’ och träffa barnläkarna. Men det blev ingen studiebesök för mig, den här gången hjälpte nämligen bricanylen endast i 20 minuter innan värkarna var tillbaka. Vi fick istället börja klocka värkarna, de var mellan 60-90 sekunder långa och kom regelbundet var fjärde minut. Överläkaren kommer äntligen in och kollar fostervattnet med ultraljudet, och konstaterade snabbt att tvilling ett (Leia) hade mycket mindre fostervatten. Alltså fick de inte sätta dropp på grund av infektionsrisken. Efter lite diskussion så kommer de fram till att jag inte skulle hinna få en andra spruta kortison och därför var det lika bra att boka operation.

10.45 kommer barnmorskan, förlossningsläkaren och sjuksköterskan in i salen igen och säger ’Nu är det dags, operationen hade tid direkt så packa med er kameran så åker vi ner’. Jag kollar på Hampus och ser att han är minst lika nervös och förväntansfull som mig, han går bredvid mig och håller i min hand. Men vi säger inte ett ord, tysta och fokuserade tar vi oss till operationsavdelningen, sen sätter det igång.”

Hampus håller mig lugn

”I ett rum möts vi av tre narkosläkare som frågar mig om mediciner och sjukdomar, samtidigt får Hampus får hjälp av en sköterska att ta på sig operationskläder och han får även sätta på mig en vacker mössa innan vi rullas in i operationssalen.

I en operationssal förbereds det för akut kejsarsnitt.

I en operationssal förbereds det för akut kejsarsnitt.

Nu vet jag vad som väntar, nämligen bedövningen. Jag får ligga ner på sidan narkosläkarna står omkring mig. Precis när nålen ska till att nudda min rygg så tappar narkosläkaren den på golvet, jag hör han ber om en ny men innan den hinner fram så får jag en värk som gör att det är omöjligt för mig att kupa ryggen. Vi får vänta ut värken innan de kan pröva igen. De lyckas till min glädje sätta sprutorna rätt på en gång.

Läs också: ”Förlossningsberättelse: ’Jag valde ett planerat snitt'”

Totalt är det minst 15 olika läkare och sköterskor i salen, och precis utanför väntar två barnteam med ca 10 personer i varje team. De spänner upp ett skynke framför mitt ansikte och lägger armarna ut åt sidan. Trots alla människor i rummet så är mitt fokus helt på Hampus, han ler hela tiden och ger mig ett lugn. Bredvid Hampus så står en sköterska som tar hand om honom.”

Tårarna sprutar

När allt är klart för att sätta igång så stannar rummet upp, en snabb genomgång och sen känner jag hur de börjar böka i magen. Det gör inte ont utan mer att det stramar och drar lite när de håller på. Sköterskan säger åt Hampus att ställa sig upp och ta kort, och någon sekund senare så hör jag ett skrik och narkosläkaren bredvid mig säger ’Grattis mamma!’ och Leia var född, 11:30 40 cm lång och 1529 g. Tårarna bara sprutar på mig, jag trodde inte jag skulle reagera så starkt som jag gjorde, men skriket för mig betydde att Leia levde. De väntar en minut med att klippa navelsträngen, när den är klippt så kommer en sköterska snabbt förbi oss med henne i famnen och visar upp henne. Sen springer hon vidare med henne ut till ett av barnteamen med henne.

Välkommen till världen, Leia!

Välkommen till världen, Leia!

Hampus väljer att stanna kvar till nästa tvilling är ute. Efter bara någon sekund så säger narkosläkaren ’Grattis igen!’ 11:32 föddes Mattis, 41 cm lång och 1600 gram. Mattis hade problem med att andas och skrek inte lika mycket som Leia, de fick klippa navelsträngen direkt och sköterskan stannade bara upp en liten sekund hos oss, men jag såg hans små fötter sparka och då brast det för mig igen. Sen följer Hampus följer med ut till tvillingarna och jag får ligga kvar.”

Välkommen till världen, Mattis!

Välkommen till världen, Mattis!

Det finaste jag sett!

Ensam ligger jag kvar i salen med läkarna, tårarna rinner försiktigt ner för mina kinder, självklart är det tårar av oro, men faktiskt mest av lycka. De syr ihop mig, och sen får jag åka direkt upp på BB eftersom jag mådde så pass bra. Påvägen upp så frågar de om jag vill åka förbi neonatalavdelningen för att kolla på tvillingarna, självklart vill jag det.

När vi närmar oss rummet så känner jag mig samlad, vi möter massa sköterskor på vägen och alla säger grattis. Hampus sitter i en fåtölj, han kommer upp och ger mig en kyss innan han visar mig Mattis som ligger i en kuvös inlindad i massa mysiga filtar, och då kommer tårarna igen. Han är så otroligt fin och lugn, allt man läser om hur prematurbarn kan se ut som små luddiga Aliens, jag kunde inte se det. Det var en liten människa som låg där, min lilla bebis och han var det finaste jag sett. Han har det jobbigt att andas men de förklarar att det är normalt och under kontroll. Leia får jag inte träffa utan hon är inne i ett rum med flera läkare och sköterskor omkring sig, Hampus säger att hon mår bra och att de sätter katetrar i naveln för att kunna ge mediciner.”

Läs också: ”Så utvecklas ditt barn de första veckorna”

Tvillingarna är födda och mår bra

”Sen behöver jag åka ner till BB för observation. Några timmar ligger jag där själv, i chock, och ringer alla våra närmsta för att berätta att tvillingarna är födda och just nu mår bra.

Nyfödda tvillingarna Mattis och Leia!

Nyfödda tvillingarna Mattis och Leia!

När jag äntligen, på kvällen, åker upp till tvillingarna igen så får vi sitta där bredvid kuvöserna och genom små luckor hålla händerna på deras magar, röra deras små fingrar och klappa dem på det lilla av pannan som syns bakom masken. Tysta sitter vi där, gråter lite, fnissar lite och är helt betagna av att våra barn redan var här hos oss och ovetande om de sex veckorna på neonatalavdelningen som väntade.”

Vill du följa Jennie-Lie’s vardag med tvillingarna Mattis och Leia? Missa inte hennes blogg här och hennes instagramkonto här!

Vill du också dela med dig av din förlossningsberättelse på Vimedbarn.se? Mejla den till [email protected]!

Hur många är många ultraljud?

Fråga barnmorskan på Vi med barn

Prenumerera på vår YouTubekanal ››

Se också: vilka ultraljud gör man under en graviditet? ››

Mer på vi med barn

Ställ dina frågor om att bli gravid, graviditeten och förlossningen till barnmorskorna Sofie Låftman och Pia Hjelmqvist från Barnmorskemottagningen på Danderyds sjukhus. Fråga barnmorskan online ››

Gravid? Anmäl dig till Vi med barns gravidbrev ”vecka för vecka” och följ din graviditet och bebisens utveckling direkt i inkorgen. Läs mer och anmäl dig ››

Foto: Carin Wesström

Är ultraljud farligt för barnet i magen?

Fråga barnmorskan på Vi med barn

Prenumerera på vår YouTubekanal ››

Läs också: 3 tecken på att förlossningen har startat

Mer på vi med barn

Ställ dina frågor om att bli gravid, graviditeten och förlossningen till barnmorskorna Sofie Låftman och Pia Hjelmqvist från Barnmorskemottagningen på Danderyds sjukhus. Fråga barnmorskan online ››

Gravid? Anmäl dig till Vi med barns gravidbrev ”vecka för vecka” och följ din graviditet och bebisens utveckling direkt i inkorgen. Läs mer och anmäl dig ››

Foto: Carin Wesström

Blir barnet vänsterhänt av ultraljud?

Fråga barnmorskan på Vi med barn

Prenumerera på vår YouTubekanal ››

Läs också barnmorskans svar på vilka ultraljud som görs under en graviditet ››

Mer på vi med barn

Ställ dina frågor om att bli gravid, graviditeten och förlossningen till barnmorskorna Sofie Låftman och Pia Hjelmqvist från Barnmorskemottagningen på Danderyds sjukhus. Fråga barnmorskan online ››

Gravid? Anmäl dig till Vi med barns gravidbrev ”vecka för vecka” och följ din graviditet och bebisens utveckling direkt i inkorgen. Läs mer och anmäl dig ››

Foto: Carin Wesström

Vad gör man för ultraljud under graviditeten?

Fråga barnmorskan på Vi med barn

Prenumerera på vår YouTubekanal ››

Läs också: Rutinultraljud – så går det till ››

Mer på vi med barn

Ställ dina frågor om att bli gravid, graviditeten och förlossningen till barnmorskorna Sofie Låftman och Pia Hjelmqvist från Barnmorskemottagningen på Danderyds sjukhus. Fråga barnmorskan online ››

Gravid? Anmäl dig till Vi med barns gravidbrev ”vecka för vecka” och följ din graviditet och bebisens utveckling direkt i inkorgen. Läs mer och anmäl dig ››

Foto: Carin Wesström

Rutinultraljud – så går det till

Grattis till din bebis i magen! Har du fått datum för rutinultraljud (RUL) och undrar hur det går till? Här får du svaren.

Ett ultraljud görs med hjälp av ljudvågor och de kan alltså visa rörliga bilder av fostret i magen. Du blir kallad till ett rutinultraljud (förkortas RUL) mellan vecka 18-20. Att göra en ultraljudsundersökning är frivilligt, vissa får möjlighet att göra KUB och även tillväxtultraljud. Prata med din barnmorska för att se vad som gäller i din kommun.

Vad kostar det?
Ett rutinultraljud är kostnadsfritt. Vill du ha bilder med dig hem kan det i vissa fall kosta pengar, fråga innan ni börjar undersökningen.

Läs också: Dela med dig av din förlossningsberättelse

Hur ska jag förbereda mig?
I vissa fall kan en full urinblåsa göra så att fostret syns bättre. Ta gärna med dig din partner eller någon nära anhörig till undersökningen så att du har någon att dela det med.

Hur går undersökningen till?
Du som är gravid får ligga på en brits med magen bar. Barnmorskan eller läkaren använder en gel på magen som gör så att bilden blir tydligare, det kan kännas lite kallt när den appliceras. Med hjälp av en ultraljudsgivare mot din mage syns sedan en bild på bebisen i magen på en skärm. Ser du bara grått och vitt flimmer? Var lugn. Många blivande föräldrar har svårt att se att det faktiskt är en bebis på skärmen. Barnmorskan eller läkaren kommer att förklara de olika stegen som hen går igenom.

Läs också: Första tiden med bebis – 6 saker att tänka på 

Gör det ont?
Det blir ett litet tryck mot magen men det gör inte ont.

Hur lång tid tar det?
Det brukar ta cirka 30 minuter, men skulle det visa sig att det är fler än ett foster i magen brukar undersökningen ta längre tid. Ibland får den gravida även ställa sig upp och gå lite om vissa organ inte går att se på bebisen. I vissa fall får man även en ny tid om barnmorskan inte lyckas mäta allt som ska mätas.

Får jag veta om det är en pojke eller en flicka i magen?
Oftast finns det inget medicinskt intresse i att ta reda på det biologiska könet. Även om du frågar är det inte säkert att du får veta kön, men att fråga skadar ju aldrig. I vissa fall kan barnmorskan heller helt enkelt inte se vilket kön barnet har.

Källa: 1177 Foto: Istockphoto 

Nina fick se sin bebis på 4D-ultraljud

Många minns ultraljuden som speciella tillfällen under graviditeten. Nina Malmström gjorde ett 4D-ultraljud, och berättar allt om det för Vimedbarn.se!

När LOPPIs bloggare Nina Malmström tänker tillbaka på sin första graviditet minns hon den som lätt utan några större komplikationer. Illamåendet fanns där i början, och klassiska symptom som halsbränna, ryggvärk och sömnproblem, men överlag fortgick graviditeten utan problem.

Något av det hon har starkast minnen från är, som så många andra föräldrar i väntans tider, ultraljuden.
– Jag var ärligt talat ganska nervös inför ultraljuden, men det tror jag att de allra flesta är. Samtidigt hade jag ett förväntansfullt pirr i magen och det fanns ju inget bättre än att se det lilla livet på den där skärmen. Det var först då jag verkligen insåg att det var på riktigt. Att det faktiskt var en liten bebis inne i magen.

Precis som hon gör nu bodde Nina med sin man, futsalspelaren Gabriel, i Barcelona under graviditeten. Nina hade läst om 4D-ultraljud på en blogg och tyckte att det lät spännande, men paret hade inte funderat på att göra ett själva. Men så sprang de på ett erbjudande som lockade.
– Vi tänkte, why not? Jag tror att vi betalade max 300 kr. Jag valde att gå till en barnmorskemottagning i Sverige under graviditeten, vilket betydde att min man inte kunde följa med på besöken eftersom han inte fick ledigt. Men tack vare det här ultraljudet i Barcelona kunde han också få vara med.

Inte säkert att bebisen syns på 4D-ultraljud

Mottagningar som utför den här typen av ultraljud är ofta tydliga med att de inte kan garantera bra bilder, eftersom mycket beror på hur bebisen i magen ligger. Därför hade Nina inte allt för stora förväntningar innan.
– Till en början var Isabella helt sjövild. Hon rullade runt och hade sig, så det var svårt att fånga en bild eller film. När hon till slut blev lite lugnare bestämde hon sig istället för att gömma sig för oss, med armarna i kors över ansiktet. Som tur är hade tjejen som gjorde ultraljudet världens tålamod och lät oss stanna dubbelt så länge än avtalat för att få till en bra bild och filmsnutt. Vilket vi till slut fick efter att jag varit uppe och rört mig lite, och buffat försiktigt på magen.

Hur kändes det att se sin bebis för första gången där på skärmen?
– Det var så jäkla coolt! Visst, hon såg ju ut som en liten rymdvarelse – eller snarare lergubbe – men ändå, det gick ju att urskilja ansiktsdragen och kroppsdelarna ganska tydligt. Så himla knäppt, jätteroligt och SÅ häftigt. Det tog flera dagar för den där speciella känslan att lägga sig.

Till sist undrar vi såklart – tyckte du att du kände igen Isabella från bilden när hon väl föddes?
– Åh det är så svårt att säga. Jag minns att vi såg två superstora kinder och en söt liten näsa på ultraljudet. När vi kom hem jämförde vi bilderna och filmerna med en av mina gamla bebisbilder och tycktes se tydliga drag från mig i henne. När lillan väl tittade ut hade hon verkligen två ENORMA kinder som vi alla skojade om – det var liksom inte en bebis, utan två stora kinder och en liten kropp. Haha! Och det sägs att hon är en kopia av mig…

Läs Nina Malmströms eget inlägg om 4D-ultraljudet, se ultraljudsbilden i sin helhet och jämför med bilder på Isabella som nyfödd i Ninas blogg här!

21 överraskningar du har/kommer ha varit med om under din graviditet!

21 överraskningar under graviditeten

1. Känslan av att plussa

När det där strecket eller plusset kommer upp infinner det sig en speciell känsla i kroppen. Glädje blandat med skräck. Att testa flera gånger är inte helt ovanligt.

2. Rädslan för missfall
När plusset visat sig har en ny era i livet startat och tankar och rädslor kring missfall kan dyka upp.

3. Nu syns det väl att jag är gravid?
Känslan av att magen är enorm men ingen ser den eftersom du egentligen inte fått någon mage än. När du ser tillbaka på bilderna från vecka 12 efter din graviditet ser det egentligen bara ut som att du är gasig.

LÄS OCKSÅ: 15 saker du med barn säger varje dag ››

4. Magen blir allas egendom
Det är som att magen har magnestiska krafter, alla, vänner eller folk i hissen vill gärna klappa på magen.

5. Den stora tröttheten
De första veckorna (och de sista!) av graviditeten brukar vara värst när det kommer till tröttheten. Tröttheten som känns som någon klubbar en i huvudet och det bara inte går att hålla sig vaken.

6. Första ultraljudet
När den där grå och korniga lille krabaten visar sig på ultraljudsskärmen för första gången förstår många blivande föräldrar att det är på riktigt. Trots det kan det kännas som att du har lämnat kvar bebisen på mottagningen när du går därifrån.

7. Lyssna på hjärtslagen för första gången
Ljudet av hjärtslagen som påminner om ett tåg är magiskt att lyssna på för första gången!

8. Vad blir det?
Frågan om vad det blir för kön ställs av de allra flesta.

9. Sjuka cravings
Som gravid är det inte ovanligt att få cravings efter konstiga saker vid udda tillfällen. Kanske vill du slicka på en tegelsten mitt i natten eller frossa i citroner till frukost.

10. Orimligt mycket kiss
Hur mycket kiss kan det rymmas i en kissblåsa? Och hur är det möjligt att det känns som att bebisen steppar på den? Att kissa fem gånger per natt som gravid är inte ovanligt.

11. Flytningar
Varför berättade ingen att mängden flytningar kan öka när man är gravid? Extra trosskydd kan behöva inhandlas.

12. Det strålar om dig
Det där glowet som alla pratar om kanske inte du märker av men förmodligen får du kommentarer om att det strålar om dig när det ligger en liten bebis i din mage.

13. Mörka bröstvårtor
Hur mörka och stora kan vårtgårdarna bli egentligen? När du är gravid förändras kroppen på alla möjliga sätt.

14. Bristningar på magen
I takt med att magen växer kan bristningar uppenbara sig på magen, de bleknar med åren.

LÄS OCKSÅ: 15 saker under och efter förlossningen du vill veta innan det är dags ››

15. Inte bara magen som växer…
Som preggo är det inte ovanligt att fötterna blir bredare, vissa får till och med en storlek större på sina skor. Näsan kan även den svullna upp de sista veckorna.

16. Var är alla gravidkläder?
Hoho, var är alla gravidkläder? Det lilla utbudet av gravidkläder är en stor överraskning för många. Ett tips är att leta på nätet!

17. Hormonstormar
Som gravid fylls kroppen med massa extra hormoner och du kanske känner känslor du aldrig känt innan. Saker du vanligtvis inte skulle bli ledsen över känns plötsligt helt fruktansvärda.

18. Första buffen från magen
Är det en fisk eller ett gäng fjärilar som fladdrar runt i magen? Den där första känslan av att bebisen faktiskt är där inne beskrivs lite olika.

19. Tips från alla
Som preggo är det tydligen helt okej för allt och alla att ha åsikter om vad du äter och inte äter. Hur du tränar eller inte tränar. Du kan även få en hel del tips du inte har bett om.

20. Allas skräckhistorier
Du kommer att få höra många skräckhistorier om folks förlossningar, lyssna om du vill lyssna och säg nej om du vill bilda dig en egen uppfattning.

21. Sammandragningar
Mot slutet av graviditeten är det vanligt att du får sammandragningar och magen blir hård som en boll. Förvärkar är också en helt ny typ av känsla som kan komma som en överraskning.

stats