Förlossningsberättelse | Vimedbarn - Topplistor för influencers

Sommarläsning: 4 positiva förlossningsberättelser

Sommarläsning: 4 positiva förlossningsberättelser

Förlossningsberättelse: ”Att föda var relativt smärtfritt för mig”

När Elin Kungsman födde sitt första barn och upplevde det som närmast smärtfritt fanns fortfarande möjligheten att första gången hade varit en lyckoträff. Men när även andra förlossningen gick lika smidigt, om inte ännu lättare, fick vi alla bevis på att det GÅR att få en panikfri förlossningsupplevelse. Ta del av hur det var när hennes son Malve kom till världen här >>

Förlossningsberättelse: ”Jag sov mig igenom förlossningen”

Johanna Forslund hade hört den ena skräckhistorien efter de andra om att föda barn, så när hennes egen förlossning väl stod för dörren var det inte helt utan att hon var rätt rejält nervös. Dessutom skulle hon bli igångsatt vilket många gånger lyfts fram som det mest smärtsamma sättet att föda barn på. Men oron visade sig vara helt i onödan. Förlossningen gick prima – hon lyckades till och med SOVA genom flera värkar – och ut kom världens bästa belöning, ett nytt litet liv! Läs hela förlossningsberättelsen här >>

Förlossningsberättelse: ”Det häftigaste jag gjort”

Idas bebis ville inte komma ut på beräknat födelsedatum, utan hon fick vänta ända till vecka 41 innan förlossningen visade att den var på gång genom att slemproppen lossnade. Ida blev lika delar peppad och nervös, och trots att hon och kärleken stötte på hinder i form av beskedet att det var fullt på förlossningen slutade det hela med en rätt igenom positiv förlossning. Läs hela hennes förlossningsberättelse här >>

Förlossningsberättelse: ”Att föda i vatten var otroligt häftigt”

Redan under graviditeten med bebis nummer två visste Angelica Lagergren att om möjlighet fanns ville hon gärna föda i vatten. Sagt och gjort. Hon fick rum på dåvarande förlossningsmottagningen BB Sophia och tilldelades ett stort badkar där hon skulle få möjlighet att välkomna sin son. Goda förberedelser i meditation och avslappning gjorde att förlossningen blev så fin och bra att Angelica nu inte vet säkert om hon någonsin kommer bli mätt på känslan att föda barn. Läs hennes fina förlossningsberättelse här >>

Nellies förlossningsberättelse

8.30

Jag blev uppkopplad till en kurva, den där jäkla CTG-kurvan. Jag vet inte hur många sånna jag har fått ta under graviditeten haha. Det känns som det blev ens bästa vän tillslut. Och varje gång någon kände Leah på huvudet genom magen så gick hennes hjärtfrekvens upp. Så jag har legat och väntat, och väntat många omgångar på att hon ska lugna ner sig.

Denna dag var inte ett undantag. Jag blev uppkopplad, hon var arg – vi fick vänta. Jag fick träsmak i arslet och somnade till några gånger. Då hon hade lugnat sig så kom en läkare in. Vi pratade, hon kände efter i underlivet på mig – och vi kom fram till att jag var 1,5 cm öppen och idag. Skulle vi starta igångsättningen på min förlossning. Den 28/11, var dagen vi började processen för att vi skulle få träffa vår dotter.

Hur det skulle gå visste ingen. En induktion är komplex. Man vet aldrig hur det ska gå. Det kan sluta hur som helst egentligen, och därför är det väl aldrig det bästa att rekommendera. Men hur som haver, denna dagen. Denna krispiga onsdagsmorgon i november, när det faktiskt snöade lite. Så visste vi, att snart träffar vi vår dotter. 

Jag blev inskriven och vi fick ett dubbelrum som skulle vara vårt rum under denna procedur. Jag blev återigen uppkopplad på en CTG, och för er som inte vet vad det är – så kollar man kort sammanfattat hur lilla bebisen mår där inne.

Hon mådde bra, jättebra. Och jag fick kl 16.00 den första dosen av Cytotec. Jag fick förklarat för mig att jag kan högst få detta i 1 dygn. Om ingenting skulle ha hänt innan dess, så fick vi lägga upp en ny plan.

Sakta men säkert började jag få starkare sammandragningar. Jag fick denna dosen av Cytotec varannan timme. Som ni kan se på denna kurva så var klockan över midnatt, och då var datumet inte längre den 28e. Nu var det den 29 november, och det är även datumet som vår älskade Leah kom till världen.

Timmarna gick. Vi fördrev tiden med att ta bilder, kolla på TV, äta, prata om att vi snart kanske skulle få träffa henne. Vi pratade om hur livet varit, skulle bli. Skrattade. Jag grät nog lite också av alla känslor, jag minns inte riktigt. Men det gör jag alltid.

Sedan fick vi tillsägning att sova av världens bästa, ÄLSKADE barnmorska Camilla. Jag såg hennes arm i dörröppningen innan hon kom in till oss på natten, och blev så otroligt glad, lugn och trygg. Jag hade henne under dagarna jag var inlagd på förlossningen pga min infektion i kroppen. Och jag hoppades på att få ha henne under förlossningen med. Så blev det inte, men hon var med mig timmarna innan iallafall. <3

08.30 ,29 november – vattnet går

Något hände! Jag satt på en pilatesboll med en riskudde vid ryggen, och Erik bakom mig som gav mig massage. Värkarna hade kommit, och jag försökte lindra det och ta mig igenom dom så gott jag kunde. Helt plötsligt började det rinna något. Exakt dom orden sa jag till Erik. ”NÅGOT RANN!” Så jag ställde mig upp, då jag trodde att jag hade kissat ner mig. Men det slutade inte rinna. Det rann lite i taget, och sedan kom det jättemycket. Vattnet hade gått.

Vi ringde på barnmorskan som konstaterade att det var vattnet. Jag fattade ju inte att det var det först. Fy fan va skönt det var då hon sa att det var vattnet. Något hände äntligen!

Jag fick sätta mig i duschen, komma ut, lägga mig i ännu en kurva för att se så Leah mådde bra. Sedan fick jag en till dos av Cytotec, vilket även var min sista. Efter detta är min tidsuppfattning inte den bästa. Men jag ska försöka förklara förloppet någorlunda.

Tillslut blev värkarna så starka, så jag bad om någon smärtlindring. Det blev en dos morfin in i skinkan. AJ! Men fy va skönt det var. Det lindrade faktiskt litegrann. De kollade även om jag var öppen något, vilket jag var. 3 cm.

Inte ens en kväll med för många tequila har fått mig att sväva på moln så mycket.

11.00, 29 november – inskriven på förlossningen

Vid denna tid var värkarna så starka, och kroppen ställde in sig på förlossning och jag blev skjutsad i min säng in till förlossningen istället. Där fick jag lustgas nästan direkt på min begäran. Jag fick prova det på en föräldrakurs, så jag visste hur den skulle användas, och därmed hjälpte den enormt mycket. Fruktansvärt skönt måste jag säga! Men morfin och lustgas kändes som en redig jävla fylla. Inte ens en kväll med för många tequila har fått mig att sväva på moln så mycket. Det var en märklig känsla att vara så ena sekunden, men då jag andades utanför masken så var det som vanligt igen, men då gjorde det ont. Så jag begravde ansiktet i masken. Lite för mycket. Så Erik satte sig bakom mig på pilatesbollen och höll koll på att jag satt kvar haha.

13.00 – 29 november – Epidural

Barnmorskan kollade om något hade hänt i kroppen. Men, nej ingenting hade hänt Jag hade inte öppnat mig en enda centimeter till! Från kl 11 till kl 13 så hade jag haft så kraftiga värkar så jag inte var kontaktbar längre (lustgasen spelade nog en roll i detta med hur med i matchen jag var). Men då barnmorskan märkte hur ont jag hade, och att kroppen inte hade gjort något så frågade hon mig om jag ville ha epiduralen. Jag skrev i mitt förlossningsbrev innan, att jag ville undvika den så länge jag kunde, då jag var livrädd för just den bedövningen. Då hade jag liksom redan tagit morfin, och lustgas. Det handlar inte om att jag bara ville känna allt, det var mer att jag var rädd för just den. Men jag tror vi väntade exakt rätt tid! För vid detta laget hade jag så ont, och jag var så borta – så jag minns knappt när de satte bedövningen. Jag minns ljud, att narkosläkaren pratade med mig och sa till varje gång det hände något nytt. Hur han la bedövningen vet jag inte, jag var som sagt så borta. Men det gick bra, det gjorde lite ont, men OJ va magisk den var.

Jag var fortfarande rätt borta pga smärtan och att jag fortsatte använda lustgasen, men jag blev lite mer klar i huvudet. Erik sa att det var som att jag kom tillbaka. Innan det gick det inte att kommunicera med MIG, Nellie vart borta från ögonen. Men efter bedövningen så var jag där igen. Skönt! Och märkligt att jag hade så starka värkar som syntes på CTGn, men jag kände ingenting helt plötsligt.

14.00 – 14.30 – 29 november

Denna period skrattar jag åt så mycket idag. Jag har nog berättat det för halva släkten också. Jag är inte så pryd av mig, så jag kan väl lika gärna dela med mig detta till er också.

När förlossningen närmar sig, så känns det som att man behöver på ren svenska – skita. Det känns som världens största bajskorv vill ut. Så kände iallafall jag. Men då jag 1 timme innan endast var öppen 3 cm så förstod varken jag eller vårdpersonalen att förlossningen närmade sig. Jag var så fruktansvärt bajsnödig. Så bajsnödig så jag fick panik. Vilket jag sa till barnmorskorna. Så dom kollade mig igen. På 1 timme hade jag alltså öppnat mig från 3 cm till 7 cm. Jag hade endast 3 cm kvar!

Men det var så mycket kvar ändå, så jag kunde gå och bajsa helt enkelt (hahaha). Jag gick fram och tillbaka från toaletten, i panik!!! Det var SÅ obehagligt. Jag minns att jag även sa till undersköterskan att jag kände mig så fjantig som klagade på att jag inte kunde bajsa trots att jag VERKLIGEN behövde det. Jag fick då ett lavemang, som sköljer igenom tarmen så att man enklare ska kunna tömma den. Men nej, det fungerade inte heller!

15.00 – 29 november. 10 cm öppen

Mitt i paniken över att jag verkligen behövde gå på toaletten så kollade dom mig igen. Och det var inte en enorm bajskorv på väg, det var helt enkelt vår lilla tjej som tryckte på och ville ut. Lättnad! Att det var hon och inte en bajskorv lika stor som hennes huvud.

Men mitt i lättnaden kom även lite panik. Är det dags? Är det NU jag ska föda barn? Nyss sa dom att det var jättelänge kvar, jag skulle lägga mig och sova lite? Det tog ungefär 1,5 timme för kroppen att öppna sig från 3 till 10 cm. Helt otroligt.

Erik stod fint vid min sida och lät mig krossa hans hand

15.30 – 29 november. Krystvärkarna började.

Nu var det dags! Skarpt läge. Börja krysta nu Nellie!
Erik stod fint vid min sida och lät mig krossa hans hand, vilket jag inte minns. Jag minns knappt att han stod där, men jag vet att jag hade varit galen om han gjorde något fel i den stunden, och det gjorde han inte. Han var helt perfekt. Barnmorskorna berömde honom enormt efter, sa att han bara stod och log hela tiden. Det var tvärtemot vad jag gjorde ? Men jag fick också otroligt mycket beröm,

15.51 – 29 november. 47 cm och 3055 g kärlek kom till världen.

Ett dygn efter jag fick första dosen av cytotec. Efter att ha öppnat mig så snabbt och krystat i 20 minuter så fick jag upp henne i min famn. Vår dotter, vår stora kärlek i livet. Vår Leah hade äntligen kommit. 2 veckor innan BF. Fullt frisk och det vackraste vi någonsin sett.

Lillhjärtat ville till bröstet direkt. Det var häftigt, att se det vi hade fått höra innan. Att de kan leta sig till bröstet själv. Det gjorde Leah, och sedan dess har amningen fungerat hur bra som helst. Så skönt verkligen, för jag var inte säker på att jag ville amma. Men när det gått såhär smidigt så har det hjälpt mig att vara lugn och tycka om det. <3

02.00 – 30 november fick vi äntligen komma in på BB

Förlossningen gick felfritt. Jag var livrädd för att spricka i underlivet, och jag behövde bara sy två små stygn. Ingenting att klaga över alls. Allt gick verkligen så otroligt bra. Tills jag helt plötsligt började blöda något så fruktansvärt. Sammanlagt förlorade jag 1,6 liter blod. Mitt blodvärde som under hela graviditeten legat på 130 hade sjunkit ner till 72. Jag hade ett blodtryck på 72/30 och en jättehög puls. Från ingenstans kom allt på en gång en timme efter att vi hade fått vår lilla älskling.

Så efter att jag började blöda så mycket och det inte slutade så fick Erik ta Leah. Jag fick inte röra henne en timme efter hon kommit ut till kl 02 på natten. DET var kämpigt. Och jag var rädd. Jag fattade ingenting och blev så fruktansvärt dålig. Det kändes som att livet for ur mig. Jag minns att jag ville gå och kissa, och jag svimmade på toalettstolen. Jag sa till Erik tack o lov, att nu svimmar jag. Så han hann kalla på barnmorska.

Jag fick dropp som skulle hjälpa livmodern att dra ihop sig, för det var de som var problemet. Det är inte så ovanligt att det händer. Men det visade sig även att min infektion jag hade legat inne för var tillbaka, då mina vita blodkroppar hade stigit enormt och mina infektionsprover visade på en infektion igen. FAN.

Jag var så ledsen, efter en perfekt förlossning så kom detta. Såklart. Men jag fick god hjälp, och snabb hjälp. Så kl 02 hade jag fått i mig lite mat och ett dropp som hade gjort att livmodern drog ihop sig. Så med jättedåliga värden rullade de in oss på BB där vi fick stanna till den första advent.

Det är något jag för alltid kommer komma ihåg.

Första advent 2018 så låste vi äntligen upp dörren hem, och fick gå in med vårt hjärtegryn.
Leah Bim Emma Helena Andersson

Förlossningsberättelse: ”Jag födde hemma på badrumsgolvet”

”Märkligaste, häftigaste och mest magiska vi upplevt”

”
Min första förlossning, jag minns den som igår trots att det gått lite mer än två år nu. Den blev allt annat än vad jag och min sambo Danny hade förväntat oss. Vi kände oss väl förberedda och taggade efter en riktigt bra förlossningskurs. Men inte visste vi då att jag skulle bli en ovanlig förstföderska. Hur berättar man då egentligen om det mest märkligaste, häftigaste och magiska man har upplevt och som slutade i ett badrum hemma? Ja det är svårt att förklara! Och jag kommer aldrig som många andra kunna berätta hela händelseförloppet i klockslag. Så jag går rakt på sak helt enkelt.

Läs också: Bebis och feber – 5 tips som hjälper 

”Han fick extra bråttom hem”

På kvällen den 29e mars 2016 började jag känna att de sammandragningar jag haft under några veckor helt plötsligt övergick från lite molvärk till menssmärtor som kom och gick. På morgonen samma dag hade jag upptäckt på toaletten att slemproppen hade släppt. Så jag förstod att de här värkarna var en början på en lång förlossning. Det föll mig naturligt att upplysa Danny om detta, som för tillfället var hos tandläkaren. Ett enkelt sms fick duga, varpå Danny såklart fick lite extra bråttom hem. När Danny kom hem hade värkarna börjat komma lite tätare, men de var väldigt enkla att härda ut då jag ännu upplevde dessa som menssmärtor. Både jag och Danny var lugna och det kändes som att saker och ting var under kontroll. Enligt förlossningskursen kunde ändå detta pågå några timmar. Vi var helt säkra på att vår lilla prins i magen inte skulle komma förrän om ett dygn eller två.

”Började en fotosession i vardagsrummet”

Senare under kvällen, efter att ha packat en förlossningsväska lite halvt, insåg jag att det här kanske var sista gången jag kunde få till lite gravidbilder. Jag bad Danny att plocka fram systemkameran medan jag sminkade mig lite lätt i badrummet. Vi började en liten fotosession ute i vardagsrummet för att sedan ta lite bilder inne i sovrummet. Danny skrattar än idag åt detta då han tyckte att det inte var vilken typ av fotografering som helst, utan tämligen en akrobatisk historia. Något viktigt att påpeka i detta är att fotograferingen inte gick så enkelt som jag hade trott. Mina värkar började intensifieras, vilket ledde till otaliga pauser. Många gånger sprang jag in på toaletten då jag kände mig väldigt kissnödig, speciellt i de lite mer kraftigare värkarna. Några gånger upplevde jag även att jag behövde göra nummer två då det kändes som ett starkt tryck bak, men jag lyckades aldrig.

Läs också: Förlossningsberättelse: ”Jag hade dödstankar”

”Kastade mig upp i panik”

Ett tag in på fotograferingen gick det inte att ignorera värkarna, varpå Danny föreslog att vi skulle försöka få oss en liten blund innan en eventuell färd in mot BB. Vi delade ännu vid det laget känslan om att en potentiell förlossning åtminstone var en ansenlig mängd timmar framåt i tiden. Ring BB vid vattenavgång, 3 värkar på 10 minuter eller om du klättrar på väggarna. Ja, det var det vi hade i tanken hela tiden. Och inte var vi där. Så fort vi hade lagt oss i sängen tätt intill varandra i hopp om att få lite sömn drog en otroligt kraftig och långvarig värk igång. Jag kastade mig upp i värken i panik. Vad var detta? Från att ha lite värkar till och från, som var lätta att härda ut, kom det helt plötsligt en värk som fick mig att vilja skrika. Det kändes som att jag tappade all kontroll! Någon minut därefter blev toaletten min bästa vän. Värkarna blev på väldigt kort tid mer intensivare och ibland hann jag inte ens ta mig igenom en värk innan nästa började. Min ställning varierade mellan att sitta och stå.

”Resulterade i ett starkt plopp”

I början och slutet av varje värk satt jag på toaletten och höll i mig hårt i ett handfat samt en handdukstorkare på väggen. Men i mitten av alla värkar kastade jag mig upp då smärtan var olidlig. Danny lugnade mig hela tiden genom att få mig att andas rätt. Danny och tanken om att detta värkarbete någon gång har ett slut gjorde att jag orkade ta mig igenom det. Men under ca en timme stegrade värkarna något enormt, och jag kände tillslut att jag behövde trycka. Det resulterade i ett starkt plopp i toaletten. Jag och Danny tittade förvånat på varandra och trodde att jag äntligen hade lyckats bajsa! Vilken lättnad! Men så var då inte fallet. Vi märkte snabbt att det var vattnet som hade gått. Det fick oss att inse att nu är det dags att ringa BB.

”Jag klarar inte det här”

Danny ringde Danderyds sjukhus och fick snabbt bekräftat att vi kunde komma in. Men så fort han hade lagt på telefonen och började nämna taxi började trycket eskalera. Och värkarna fick mig att skrika. ”Jag klarar inte det här, jag klarar inte det här. Jag kommer dö!” Och taxi? Helvete heller! Danny ringer tillbaka till BB och berättar att jag praktiskt taget vägrar lämna toaletten. De inser snabbt att jag är påväg att föda och ber Danny ringa 112, NU! Under tiden Danny ringer 112 har jag fullt upp med att kasta mig upp och ner från toaletten i det jag kallar djävulsvärkar. Och trycket, som kändes som att jag behövde bajsa ut ett kylskåp, ja det fick mig att tro att bebisen ännu inte skulle ut. Jag behövde ju bara bajsa!

Läs också: Förlossningsberättelse: ”Ring en ambulans – bebisen kommer nu!”

”Plötsligt ser både jag och Danny en del av vår sons huvud”

När Danny började lägga ut handdukar på golvet blev jag lite smått arg. ”Vad gör du?!” Dannys ord ”ifall att älskling, ifall att” glömmer jag aldrig. Även om jag på något sätt förstod att det kommer bli en förlossning hemma, eller i ambulans så ville jag ändå inte inse det. Det hade endast gått ca 6 timmar från att första lilla värken började. Det skall enligt alla vara flera timmar kvar när man är förstföderska. Undertiden Danny pendlade mellan att prata med mig och 112 så hade jag svårt att inte trycka. Jag tryckte riktigt hårt två gånger och sedan ställde jag mig upp i en riktigt outhärdlig värk. Då helt plötsligt ser både jag och Danny att en del av vår sons huvud är utanför. Det var som att all smärta försvann och jag la mig direkt på handdukarna som om det vore det mest självklara. Jag kände återigen ett tryck och jobbig värk där jag tryckte, varefter huvudet kom ut. Sjuksköterskan i telefonen bad Danny säga till mig att trycka hårt i nästa värk, men då hade jag redan tryckt till lite lätt och vår son landade som det mest naturliga i Dannys famn.

Det var som att allting då släppte. Värkarna försvann! Trycket försvann! Det enda som fanns just då var jag, Danny och vår son Elwin. Det var magiskt!”

Text: Emma Ljunggren och Danny Skoog

Förlossningsberättelse: ”Jag ventilerade i ren panik”

Jennie-Lie var gravid med sitt tredje barn när vattnet plötsligt gick hemma i soffan. Mitt under förlossningen tappade hon andningen helt och gick in i en dimma. ”Hampus försökte få mig till en gåställning som barnmorskan kört dit, jag fick ur mig att det finns inte en chans att jag kan stå eller gå. Han fixade istället en rullstol, och hur jag tar mig dit vet jag inte”, skriver Jennie-Lie.

Jag känner hur det kittlas till mellan benen

”Vårt sällskap åker hem och jag berättar för Hampus att slemproppen har gått så att det är på gång säkert inom några dagar iallafall. Vi skrattar och blir lite pirriga och bestämmer oss för att stanna uppe och kolla på tv ett litet tag till tillsammans. Kryper upp nära varandra, så nära det gick med jättemagen.

Rätt som det är så känner jag att det kittlas till mellan benen, jag hinner fundera en sekund på om jag ska gå på toa igen, men mer än så hinner jag inte tänka innan jag känner hur det forsar ut vatten.
– Baby, mitt vatten går, säger jag lite snabbt och Hampus hoppar upp ur soffan.
Men det är försent, även han är dyngsur om sitt ena byxben. Klockan var då 23:45.

Läs också: ”Ring en ambulans – bebisen kommer nu”

Eftersom att vi på kontroll veckan innan och fick höra att Unni fortfarande inte låg fixerad så sa dem åt oss att ringa förlossningen direkt om vattnet gick, eftersom att då kan navelsträngen tydligen hamna i kläm. Så jag satt på toaletten och ringde till förlossningen, medan Hampus fick ringa tillbaka Johanna som precis kommit hem igen. En halvtimme senare var hon tillbaka hemma hos oss och jag och Hampus kunde åka in till förlossningen.

Bebisen hade bajsat i vattnet och stormen hade kommit

Precis som när vattnet gick förra gången så kände jag ganska snabbt en ihållande molande värk i magen, redan innan vi hade parkerat bilen 20 minuter senare så hade jag känt av några värkar. Klockan 01.00 är vi inne i undersökningsrummet och blir uppkopplade på CTG. Allt ser bra ut, vattnet fortsätter att rinna och det är gul/grön färgat vilket betyder att bebisen har bajsat i vattnet, barnmorskan förklarar att så länge hjärtljuden ser bra ut så är det ingen fara, och att de bara kommer göra lite extra kontroller på det under förlossningen.

Eftersom värkarna kommit igång, jag är lite nervös och vi har barnvakt så bestämmer vi tillsammans med barnmorskan att vi ska checka in på vårt BB rum. Dessutom stormar det ute, stormen Cora hade nämligen bestämt sig för att komma till Östersund. Jag får två citodontabletter och ska försöka sova, Hampus skickar jag iväg för att handla lite nattmat och godis till oss, det var många timmar sen vi åt middag helt plötsligt.

Klockan är ungefär 3 när Hampus är tillbaka, värkarna gör så jag inte kan sova. De kommer fortfarande oregelbundet och jag fortsätter att kämpa på. Det här chockade mig mest, att fasen då en del kan städa, sova och ladda, var den som för mig gjorde mest ont. Jag fick kämpa för att inte tappa andningen i värkarna, här gjorde Hampus ett fantastiskt jobb och hjälpte mig att behålla andningen lugn. Håller ut till klockan 5 på morgonen, då ringer vi på klockan för värkarna gör så fruktansvärt ont.

Vi får göra ett CTG igen, Unni mår utmärkt i magen. Värre är det med mig som har så ont, men har ett hopp om att kroppen jobbat på bra dessa timmar. Men efter den första undersökningen så får jag veta att jag är öppen en centimeter. En ynka centimeter! Och jag började faktiskt tvivla på att jag skulle klara det.

Klockan 8 ringer vi på klockan igen, och nu är det en ny barnmorska som har börjat. Värkarna kommer med ca 5 minuters mellanrum och gör så fruktansvärt ont. Hon förklarar att hon inte tänker göra någon ny undersökning på mig, men att vi kan göra ett CTG för att kolla så Unni mår bra. Hon säger också att det inte är någon mening att jag ska få mer Citodon, och att det är för tidigt för smärtstillande. Hon är väldigt opedagogiskt och känslokall, vilket gör att jag bryter ihop och hyperventilerar i ren panik på sängkanten. Hon står bara och tittar på, medan Hampus får försöka trösta och lugna mig. Jag får fortsätta ligga och ta värkar i BB-rummet, att ligga på vänster sidan funkar allra bäst. Om jag ligger på ryggen så känns det som att jag ska sprängas eller gå av på mitten när värkarna kommer.

Värkarna gör så jag kräks

Men tillslut börjar vi äntligen klocka tätare värkar och regelbundet. De gör så ont så de riktigt kraftiga värkarna gör så jag kräks. Vi ringer på barnmorskan igen, och nu går hon äntligen med på att göra en undersökning. 3,5 cm öppen och hon säger åt mig att jag ska pröva duscha lite, och sen är det dags att flytta oss in till ett förlossningsrum så jag kan börja få ta lustgasen. Jag frågar försiktigt när jag kan få epiduralen (som jag tillsammans med Freja barnmorskan skrivit att jag vill ha så tidigt som möjligt), hon svarar att jag kan få den när vi kommer in på förlossningsrummet men att jag borde testa bara lustgasen. Då säger jag nej, jag vill ha epiduralen så fort som möjligt, så hon lovar motstridigt att förbereda för det.

Läs också: ”Jag hade dödstankar” – läs Elina Cassels förlossningsberättelse

Att gå till duschen var hemskt, det kändes som att minsta ansträngning gjorde så att värkarna kom. Men väl i duschen så satte jag mig på pallen, Hampus stod bakom så jag kunde ligg/luta mig emot honom, och jag blev lite förvånad över hur bra det hjälpte mig i värkarna med varmt vatten. Det tog liksom bort de där ondaste topparna som annars gjorde så jag spydde. 20 minuter höll jag ut i duschen, sen fick jag hoppa i den fina sjukhusskjortan och la mig i sängen och väntade på barnmorskan.

Efter det här kommer jag inte ihåg så mycket, värkarna tog över och jag hade ingen paus i värkarbetet utan de kom direkt efter varandra. Jag tappade andningen helt, och kroppen måste gått in i någon slags överlevnadsmekanism för allt blev bara en enda dimma för mig. Hampus försökte få mig till en gåställning som barnmorskan kört dit, jag fick ur mig att det finns inte en chans att jag kan stå eller gå. Han fixade istället en rullstol, och hur jag tar mig dit vet jag inte.

”Älskling är du vaken?”, frågar Hampus mig. Det är nästa sak jag kommer ihåg. Då har jag fått lustgasen som lyckats lugna mig så pass att jag slumrade till i någon sekund. Sen kommer värkarna igen. Barnmorskan är och fixar dropp som man måste ha när man ska få epidural. Jag är uppkopplad på CTG och Hampus kan se att nästa värk jag får håller på nästan konstant i 16 minuter. Här försvinner jag igen, lustgasen hjälper inte längre och jag vet bara att när narkosläkaren skulle sätta epiduralen så fick han göra det mitt i en sån värk, trots att jag protesterade högljutt. När epiduralen äntligen börjar värka så börjar jag gråta av lättnad. Äntligen kan jag få en paus, dricka och få tillbaka kontrollen på andningen. Vi har en jättegullig undersköterska som är med oss på rummet, vi hade bett om det i vår journal och Hampus hade sagt till dem när vi kom till förlossningen att han behövde stöd eftersom jag hade så ont. Hon sprang direkt iväg och hämtade lunch till mig medan jag kunde äta.

Läs också: ”Krystvärkarna var sköna”

Ville byta barnmorska

Hampus berättade att han tänkt byta barnmorska till oss, men när vi såg vad klockan var så var det ändå byte om bara en timme och nu hade vi vår fina undersköterska och klarade oss bra själva. 14 kom vår nya barnmorska in, och glädjen blev enorm när det visade sig vara Malin som också var den som var med oss på Leia och Mattis förlossning och som vi kom så bra överens med.

Från och med att hon och den fantastiska undersköterskan hon hade med sig, tog över oss så var de i princip alltid i vårt rum. Precis som vi hade önskat. Vi laddade inför vad som skulle komma, de hjälpte mig med lustgasen igen att hitta en bättre teknik, de fyllde på min epidural eftersom jag började känna av värkarna lite väl mycket igen och de guidade Hampus i massageövningar.

Mellan 13-17 så var förlossningen helt fantastisk. Vi prövade lite olika positioner, min favorit var att sitta på en pilatesboll med lustgasen och kunna vila huvudet mot sängen mellan värkarna. Värkarna nu kändes mer som ett starkt tryck neråt i magen, inte alls samma sprängande känsla som innan. Och mellan värkarna kunde jag prata, skratta och dricka.

Läs också: Så vet du att förlossningen har startat

Strax innan 17 så kände jag att trycket började bli lite väl starkt. Jag fick lägga mig i sängen och bli undersökt igen. Nu var jag öppen 7 cm. Eftersom Unni låg så långt ner så fick jag värkstimulerande dropp för att hjälpa till att öppna de sista centimetrarna. Jag fick ligga kvar i sängen och bara en stund senare så kom den berömda känslan – jag blev så bajsnödig. Jag satte mig upp och tänkte gå på toaletten, men barnmorskan skrattade bara och sa att ja du behöver bajsa, men efter bajset kommer bebisen så du kan lägga dig ner igen.

Krystvärkarna kom – trots inte helt öppen

Så kom krystvärkarna, trots att jag inte var öppen 10 cm. Malin fick hjälpa till att hålla ut och mjuka upp livmodertappen, jag fick också mellan värkarna bedövningssalva. Det här var fasen som jag varit allra mest orolig för, men som endast var pirrig och härlig. Nu var vi på slutet, och inom några timmar skulle vi få se vem som gömt sig i magen alla dessa månader. Alla i rummet gissade på en tjej. Krystvärkarna gjorde heller inte så ont, Hampus höll i min hand, stackarn. Och även undersköterskan. Det hjälpte mig få kraft att krysta i värkarna. Malin guidade mig och när jag några gånger blev trött och tappade andningen så fick Hampus och Malin mig lugn och fokuserad.

Efter 30 minuter var jag trött, musklerna i kroppen värkte och jag tappade kraften i mina krystningar. Då sa Malin, känn här Jennie-Lie och tog min hand och satte den mellan benen. Och ja, där kände ja toppen på ett huvud med massa hår. Nu ska vi få ut den här bebisen sa hon, och det gav mig den sista orken till att bara några krystvärkar senare känna hur huvudet åkte ut, och även axlarna. Kände hur det började sparkas lite mellan mina ben och fick panik över att bebisen fastnat. Men Malin ruckade lite och jag pushade en sista gång och då sparkade sig Unni ut.

Hon var så fin, det första jag sa var att ”hon var väl inte så stor”. Då skrattade Malin och sa jo det här är en rejäl bebis. Efter det lyfte hon upp henne och sa att vi fick kolla vad det var, jag fick akta på navelsträngen för att se, men visst var det en liten tjej. Sen direkt upp på bröstet, och det var den härligaste känslan. Vi klarade det, nu var det över, hon var här! Hampus fick klippa navelsträngen och sen var det dags att få ut moderkakan. Det gjorde inte alls ont, utan bara en kort krystning så kom den ut. Totalt var jag tvungen att sy tre stygn, ett vid livmoderhalstappen och två vid blygdläppen. Att sy livmorderhalstappen gjorde fruktansvärt ont och är en helt annan historia. De två stygnen vid blygdläpparna kändes inte alls! Såhär efteråt känns det som en fantastisk upplevelse och trots att jag där och då lovade att aldrig göra om det, så känner jag nu att vem vet hur det blir i framtiden!”

Läs Jennie-Lies blogg här >>

Förlossningsberättelse – ”Mitt psyke började ta stryk”

”Min graviditet såg utifrån sätt väldigt enkel ut. Fick ofta höra att jag hade sån tur att jag inte haft några problem med illamående och att jag inte blev stor som ett hus. Jag hade en väldigt bra graviditet fram till vecka 25. I vecka 25 började jag få mycket sammandragningar vid ansträngning åkte in till förlossningen flera gånger då jag trodde att nu kommer han.
Jag jobbade som undersköterska på ett demensboende, det yrket är nog inte direkt lämpligt under graviditeten så jag blev sjukskriven ifrån vecka 26. för att minska risken att lillen skulle komma för tidigt.

”Magen var hård som ett bowlingklot”

Även fast jag tog det lugnt och inte lyfte tunga grejer så kom sammandragningarna ändå, inte speciellt kraftiga men dom var där och magen va hård som ett bowlingklot 75% av dagen. Jag fick kontakta min barnmorska som fick kolla varför jag får så mycket sammandragningar.  När jag var där konstaterade dem att sammandragningarna som jag fick var på grund av att jag var väldigt liten och det finns inte så mycket fett på kroppen och det gör så att man känner varenda liten rörelse eller spänning i magen. Livmodertappen hade inte blivit påverkad utav alla sammandragningar, läkarna sa att jag till och med kan gå hela graviditeten utan att lillen kommer. Det fick mig att känna mig otroligt lugn.

Läs också: ”Jag födde trillingar”

Fick komma in på kontroll

Jag fick komma in på Fredag den 6 Juli. klockan 13:45, 3 veckor innan det beräknade förlossningsdatumet gick jag lunkande här hemma medans min kille Elias va på jobbet. Såhär ont hade inte sammandragningarna gjort tidigare och dem kom väldigt tätt hade 4 värkar på 10 minuter, tänkte att det kanske blir bättre med ett bad. När jag satt i badet ringde jag till Elias, han tyckte att jag skulle ringa till förlossningen och fråga. Ringde till förlossningen och dem tyckte att jag skulle komma in på en kontroll. 5 mil senare är vi framme på förlossningen som konstaterade att värkarna inte gjort någon påverkan på tappen, Blev hemskickad efter att barnmorskan gav mig en sovdos som gör så att värkarna stannar av och jag får chans att vila innan dem riktiga värkarna drar igång.

Blev hemskickad med sovdos

Måndag den 9 Juli Klockan 08:13 vaknar jag utav att det gör så fruktansvärt ont i magen började klocka värkarna och hade 3 st på 10 minuter, ringde Elias för att be honom komma hem om det skulle dra igång. ringde till förlossning och dom ville att jag skulle avvakta, om värkarna inte avtog eller blev starkare skulle jag komma in på kvällen för att få en till sovdos. Det blev varken bättre eller sämre så åkte in dem kollade hur tappen såg ut, nu hade den öppnat sig 1cm. Blev hemskickad med en sovdos. Kunde sova hela natten på den och det var så välbehövligt.

Läs också: Isabel Adrian om förlossningen

”Mitt psyke började ta stryk”

Onsdag den 11 Juli fick vi åka in till specialistmödravården för en bedömning om hur vi skulle gå tillväga, hade ont hela tiden och mitt psyke började ta stryk. Tankar som att jag kommer aldrig kunna föda mitt barn, jag är värdelös osv osv.  När dom kollade hur öppen jag var konstaterade dom att jag var öppen 3cm. Dom tog beslutet att jag skulle bli igångsatt. Läkaren ringde till förlossningen för att berätta att vi kommer upp. Jag blev väldigt glad och lättad samtidigt kändes det så overkligt att om några timmar kommer jag ha mitt barn i famnen.Jag och Elias satt inne på rummet och bara väntade på att läkaren skulle komma in och be oss gå upp till förlossningen. Men så blev inte fallet det va alldeles för mycket folk på förlossningen så jag skulle vänta till dagen där på.

”Jag bröt ihop”

12 Juli Klockan 12:00 skulle vi vara på specialistmödravården för en igångsättning. Vi kom dit och dom började undersöka mig då var jag öppen 4cm. Läkaren som undersökte mig tyckte att vi än en gång skulle åka hem och vänta tills värkarna startar av sig själv. Men då bröt jag ihop eftersom jag nu har gått med värkar i en vecka och idag skulle jag äntligen få hjälp hon hade inte förstått att det var det psykiska i mig som gjorde att vi skulle sätta igång förlossningen. Jag visste också att det fanns risker med att sätta igång en förlossning. Klockan 13:45 kom vi upp på förlossningen jag passade på att äta lite innan dom satte gång mig.

Läs också: 7 tankar under förlossningen du inte trodde du skulle ha

”Det här kan ta tid”

Klockan 15:00 tog dom hål på hinnorna och vattnet gick, sedan satte dem ett värkstimulerande dropp. Från och med nu så är det väldigt oklart det jag vet är att lustgasen va min bästa vän och att Elias hand håller på att gå av . Efter två timmar med värkar som gick i ett hade jag en värkvila på 10 sekunder och då frågade jag hur lång tid det var kvar och en bitter undersköterska svarar att det är långt kvar du har bara hållit på i 2 timmar och sånt här tar dit. Jag började tänka att om det ska vara såhär i flera timmar till så måste jag ta EDA. Jag beslutade mig att ta EDA och läkaren kom in direkt.

”Jag sitter på hans huvud”

När dom ber mig att sätta mig upp så känner jag att något är på väg ut, så jag sa till dem att nu kommer han, fick till svar att det inte kan vara möjligt eftersom jag inte var öppen 10 cm än och sist dom kollade var jag öppen bara 6cm. Undersköterskan bad mig sitta still så dom kunde sätta EDA. Jag sa flera gånger att jag sitter på hans huvud jag måste lägga mig ner. Undersköterska hämtade barnmorskan som skulle kolla om det verkligen var så. När barnmorskan kom in såg hon att jag hade rätt han var på väg ut.

”Mäktigaste känslan”

Jag tänkte att nu är det inte långt kvar snart får jag träffa våran lilla bebis. När krystvärkarna börjar så känner jag ingenting man såg bara på maskinen som mäter värkar att jag hade en värk. Det blev jättesvårt att veta hur jag skulle göra, jag hade ingen kraft alls. Barnmorskan fick sätta dropp igen för att få igång värkarna igen. Det tog 30 minuter med intensiva krystvärkar och han var ute 18:00. 3timmar med intensiva värkar sen var vår lilla skatt på 2930g och 47cm ute så älskad från första stund. Det var den mäktigaste känslan och upplevelsen jag någonsin varit med om. Hade aldrig klarat det utan min käraste kille och en jättebra barnmorska.”

Läs också: Förlossningsberättelse – ”Krystvärkarna var sköna”

Isabel Adrian om vägen till graviditeten – och förlossningen

”Vi var ganska tidigt i vårt förhållande överens om att vi ville ha en familj tillsammans jag och Steve. Men med tanke på livet vi levde så var det inte så lätt med planering runt alltihopa. Så det tog tid och inget hände. Efter två år började jag bli stressad och efter fyra år bestämde vi oss för att ta hjälp och kolla upp om allt stod rätt till”

Inget visade sig vara fel på varken Isabel eller hennes man Steve men paret bestämde sig ändå för att ta hjälp av en IVF klinik i Stockholm. Utan att vilja skrämma någon berättar Isabel att det var en ganska jobbig tid. Hon blev ostabil av alla hormoner och undrade hur lång tid det egentligen skulle ta? Processen att plocka ut ägg osv var väldigt jobbig och inte helt smärtfri. Men tre ägg plockades ur Isabel och även om de två första insättningarna lyckades så fick hon missfall båda gångerna. Detta upplevde hon var mycket jobbigt då man inför varje ny insättning måste förbereda kroppen med hormonsprutor. Därför var stressen inför den sista insättningen stor. ”Det kändes som jag hade fått en dålig trisslott och jag hoppades på vinst, det händer liksom inte. Jag var väldigt orolig just där och då och befann mig inte ens i Sverige”.

”Till slut satt ägget där”

Men tillslut satt ägget där och Isabel var gravid. Men starten av graviditeten var jobbig. De bestämde dock att livet skulle få ha sin gång och de stannade i USA där de befann sig för att jobba. Steve var ute på turne och Isabel beställde en tid hos en gynekolog för att kolla hur allt såg ut. Hon började blöda och trodde det var kört igen. Hennes gynekolog rådde henne att ta det lugnt och vila. Men hon fortsatte att blöda och gick tillbaka efter tre veckor på en ny kontroll. Det såg inte så bra ut så rekommendationen blev fortsatt vila. Risken fanns annars att både jag och barnet kunde förblöda berättar Isabel.

Problemet var dock att samtidigt som detta hände höll hennes visum på att gå ut och enda chansen att förnya det var att lämna landet. Flyga var inte att tänka på så det fick bli en tågresa till Canada där närmaste ambassaden fanns för att lösa det problemet. Tågresan var dramatisk och tog otroligt lång tid men tillslut hade hon sitt visum.

Läs också: 7 tankar under förlossningen du inte trodde du skulle ha

Graviditetsdiabetes och andra komplikationer

Isabel fick graviditetsdiabetes under sin första graviditet. Vilket var en stor oro under hela graviditeten. Isabel som alltid varit rädd för att föda barn ville absolut inte föda vaginalt så hon bokade en tid med en läkare som lovade att vara med henne på förlossningen och lovade att det inte skulle göra så ont som hon trodde. De träffades flera gånger under graviditeten vilket Isabel menar inte är så vanligt i Sverige där man träffar sin barnmorska och endast träffar läkare vid speciella behov. Isabel litade verkligen på sin läkare och kände sig trygg med henne och tänkte ge en vaginal förlossning en chans. Hon fick en tid när det var dags att komma in till sjukhuset för att bli igångsatt. Efter en ballong som startade igång värkarna fick hon epidural som smärtlindring. Sedan låg hon i sängen och åt glass och följde värkarna på en skärm. Isabel hade krystvärkar i 20 minuter innan bebisen var ute.

Läs också: Nadja Mayrs förlossningsberättelse – Det var prat om både sax och sugklocka

Läkaren det största stödet under förlossningen

Isabel gick ingen profylaxkurs under graviditeten så hon försökte koncentrera sig så mycket som möjligt på allt hennes läkare sa under själva förlossningen för att få till andningen. Läkaren som hette Doctor Lily-Lee var Isabels största stöd under förlossningen men sammanlagt var de sju personer i rummet. Att få barn var en chock för Isabel som aldrig ens hade hållit i ett barn innan. Bebisen hade kolik och massa problem så hon fick hem en barnmorska som kom och hjälpte till några timmar om dagen. ”Hon visade hur jag skulle göra och swaddlade bebisen och gjorde mig  kamomillte. Det var kaos. Men tack vare henne fick jag sova några timmar medan hon tog hand om Monday-Lily”. Det var en period då hon var glad och ledsen samtidigt och längtade efter hjälp.

Parets andra barnet kom till snabbt och spontant efter första barnets födsel. Det var en graviditet fylld med ännu mer komplikationer. Isabel var sängliggande halva graviditeten och öppnade sig tidigt. Hon fick ta kortisonsprutor så att barnets lungor skulle utvecklas fortare och fick även bromsmedicin så hon skulle stanna kvar i magen så länge som möjligt. Det lyckades och Winter-Rose är född i v37.

Har du frågor som rör graviditet och förlossning kan du ställa dem till barnmorska Carina Rylander och förlossningsläkare Karin Ehn här

Karins trillingförlossning

Håll i er

Vårt första ultraljud vi skulle göra under andra graviditeten blev inbokat efter nyår så det gjordes inte förrän i vecka 21. Jag hade inga tankar om att det skulle vara mer än ett barn där inne. Men undersökningen påbörjades och efter en stund stannade barnmorskan upp. Hon log lite granna och tittade på mig och Micke och sa ”håll i er”. Jag minns det här stunden så väl. Jag tittade på Micke och sedan sa jag är det 2? Då svarade barnmorskan ”Nej jag kan se 3…”.

Vi behövde inte betala för några ultraljudsbilder. Det här är så fascinerande sa hon så jag bjuder på dom. Vi fick med oss en hel radda med bilder och det hela var så orealistiskt!

Det blev sedan uppföljning varje vecka med besök på specialistmottagningen och barnmorskan. Jag ville att de skulle börja varje kontroll med att först att kontrollera att de kunde höra 3 hjärtljud. Jag ville få bekräftat att alla 3 levde där inne. När jag var gravid med Mollie kommer jag ihåg att jag blev lugn när hon sparkade. Nu visste jag ju inte vem eller vilka det var som sparkade där inne. Vid första besöket på specialistmödravården fick vi veta att det var 3 tjejer som låg i magen.

Läs också: Emmelies tvillingförlossning

Det var en helt bekymmersfri graviditet precis som min första. Illamåendet avstannade efter halva graviditeten. Jag var otroligt rörlig trots min enorma mage. Dock hade jag svårt för att sova. Micke kunde hitta mig i duschen mitt i natten. Är du uppe nu igen? Kan du inte sova?

Vårt första barn föddes på naturlig väg.  Med trillingarna blev det planerat kejsarsnitt i v.35. Jag träffade olika läkare vid varje kontroll. Vid ett tillfälle var det en läkare som frågade mig om jag inte funderat på att föda dem på naturlig väg. Jag trodde jag skulle trilla av stolen! Det var inte direkt smärtfritt för mig att föda Mollie och bara tanken på den smärtan gånger tre fick mig svettig. Det visade sig sedan att läkaren inte riktigt visste vad hon pratade om. Trillingförlossningar görs endast med kejsarsnitt då det är nästan omöjligt att hålla koll på de andra barnen under själva förlossningen. Så jag kunde andas ut!

I vecka 34+4 gick vattnet. Jag ringde till förlossningen och de sa att jag måste åka in direkt. Micke var på andra sidan stan. Jag beslutade mig för att köra in själv. Skulle jag nog kanske inte gjort idag… men det gick bra som tur var.

När vi kom fram var det precis som att hela förlossningsavdelningen väntade på oss. Ett helt team stod redo för att köra igång. Det var totalt 15 personer inne i rummet förutom mig och Micke. Varje barn hade ett eget litet crew. Jag fick bedövning och den gjorde mig illamående.

Vi hittar inte tredje barnet

Sedan var det dags för själva snittet.  Först föddes Tilda.  1 minut senare kom Maja. Micke fick gå in i ett annat rum för att titta till tjejerna. När han sedan skulle komma tillbaka till mig gick han fel och hamnade på fel sida om det där skynket som var uppspänt. Han tittade alltså rakt in i min öppnade mage. Hörde någon sköterska säga ”oj då här ska du inte vara”.

Vi kan inte hitta det 3:e barnet hörde jag någon säga. Alltså på riktigt hur svårt kan det vara att hitta en bebis där inne tänkte jag. Men efter några minuter föddes Tea som behövde lite andningshjälp medan de andra 2 klarade sig helt utan.

På några minuter hade vi gått från 1 barns föräldrar till 4! Galen känsla!

Jag blev så frusen efter själva ingreppet så jag blev liggandes med en folievärmefilt några timmar. Sedan blev jag iväg rullad för att för första gången få se våra små mirakel. Tårarna bara trillade på mig när jag såg dem ligga där. Så små och fina.

Läs också: Så funkar igångsättning

Fick åka hem på pappas 30 års dag

Efter några dagar på Neonatalen fick vi flytta över till en annan avdelning där vi fick klara oss mer själva. På Mickes 30 års dag blev vi utskrivna och fick åka hem. Tjejerna både åt och växte precis som de skulle. Sweetie massage chick getting fucked Horny Alexis Ford is into hardcore buggering Stepteen Anya Olsen licks stepmom Reagan Darling is tempting fellow with her tits Roxy Raye stretches her anus with a metal speculum and receives an anal reaming Kinky whore Melany loves big stuff in her pussy Cute and Tiny Blonde Halle nugget porn Whore wife Jodi West getting fucked by next door guy Ralph Long Chick receives both of her lusty fuck holes fucked Frisky blonde Kayla Green felt hard cock in her tight ass hole Independence fuck with freedom babe Phoenix Marie Playful bitches Rowan and Lorna try their new toys

Första tiden var tuff. Tre bebisar på två armar. De skulle matas var 3e timma. Alla tre sondmatades. Det blev inte många timmars sömn. Vi hade ju Mollie också som då var 1 år och 8 månader. Det var otroligt mycket tankar och känslor som kom över mig den här tiden. Hur skulle jag kunna räcka till för 4 tjejer?

Micke var hemma med mig i två veckor. Sedan hade vi förmånen att få hjälp av kommunen. Min syster flyttade hem till oss och fick betalt för 6 timmar om dagen tills tjejerna blev lite drygt 15 månader.

Tiden går så fort

Nu har det gått några år sedan den där dagen i april när hela livet förändrades! Tjejerna är idag 10 och 12 år. Jag fick höra så många gånger när tjejerna var små att jag skulle njuta av tiden för den skulle gå så otroligt fort. Om jag fick möjlighet att spola tillbaka tiden och berätta för mig själv att ”du kommer fixa den här utmaningen du är ställd inför, det kommer att bli jättebra. En dag får du sova igen och du kommer att räcka till!” Ja, då kanske jag kunde ha njutit ännu mer. För tiden bara springer iväg, den gör verkligen det.

Karins blogg hittar du här

 

Nadja Mayrs förlossning: ”De pratade om sugklocka och sax”

”Kärlek, stolthet och smärta”

”Okej då var det äntligen dags att skriva min andra förlossningsberättelse, den andra dagen i mitt liv som är så speciell att jag aldrig kommer att glömma den. Denna förlossning blev något helt annat än den första, ändå är det samma känslor inblandade, stolthet, kärlek, smärta och tacksamhet.

Läs också: Nadjas första förlossning med dottern Hollie blev en igångsättning

”Misstänkte att slemproppen gått”

”Så allt började onsdagen tre dagar före BF, jag hade lite molande värk på kvällen, som en ganska mild mensvärk. Jag gick och la mig och sov hela natten, inga förvärkar eller känningar under natten. Jag vaknade med samma molande värk och en del förvärkar. Jag tror någonstans att jag förstod att det var pågång nu men vågade inte riktigt hoppas. Jag satt och jobbade hela förmiddagen och en vän kom förbi vid lunch, jag kände då att förvärkarna gjorde så pass ont att jag fick anstränga mig för att det inte skulle synas. Jag visste inte ens om det var förvärkar eller om det var de riktiga värkarna (vilket det var). När hon gått gick jag på toaletten och upptäckte att slemproppen gått, eller jag misstänkte det. Fick en del av den på pappret.

”Jag målade naglarna”

Värkarna började göra lite ondare så jag ringde Filip och sa att jag skulle tycka det var skönt om han kom hem så att vi kunde lösa allt med Hollie och så om det nu skulle sätta igång nu. (Gud känner redan att jag blir så känslosam av att skriva detta haha) Hur som helst han åkte hem och jag hoppade in i duschen. När han kom hem var kl 14 ungefär. Han satte sig och jobbade hemifrån, jag målade naglarna, jobbade och andades när värkarna kom. Nu gjorde dom ont men visste ändå inte om det var nära nu, min förra förlossning var ju en igångsättning så det var ju helt annorlunda. Jag hade en värmedyna på magen det hjälpte.

”Tog värkarna i bilen”

När Fille såg hur ont jag hade sa han åt mig att ringa förlossningen. Och de sa åt mig att direkt fixa barnvakt till Hollie. Så vi packade ihop oss och åkte båda till förskolan. Jag väntade i bilen. Klockan var då ca 16.00. En glad tjej kom ut som skulle få åka till farmor och farfar. Jag satt fram och fick två värkar i bilen, men kunde fortfarande andas mig igenom dom så att hon inte märkte något, När vi hade lämnat Hollie så släppte allt lite, jag hade oroat mig så mycket över de momentet, att hon skulle se mig ha ont, bli orolig eller att allt bara skulle bli stressigt. Nu blev det så bra det kunde bli. Jag ville åka hem och vänta på att värkarna skulle bli tätare, de kom ca var 10 min men var nu väldigt intensiva och höll på i ca 1 min. Det gjord sjukt ont när det guppade i bilen så vi stannade och ringde förlossningen som bad oss att komma in direkt.

Läs också: Elina Casells förlossningsberättelse  “Jag hade dödstankar”

”Jag var öppen 6 cm”

Vi åkte in och kom upp på förlossningen ca 17.00. Då hade jag precis börjat få riktigt ont och det var kämpigt att gå i korridoren bort till rummet. De satte på puckar och kom tillbaka efter tio minuter och undersökte mig. Fille frågade precis innan om jag trodde att de skulle skicka hem oss igen, jag svarade att jag inte visste. När de undersökte mig så sa de att jag var öppen 6 cm och att vi skulle ha en bebis snart. Lite chockad sa jag: så vi behöver inte åka hem igen? Då skrattade dom bara. Sen gick allt väldigt fort, vattnet gick och jag öppnades till 10 cm på 50 min. Jag bad direkt om epidural när jag kom in, eller Fille gjorde det åt mig. Men när de undersökte mig nästa gång, var hon som sagt redan påväg ut. Den paniken och rädslan jag kände när jag fick veta att de inte skulle hinna bedöva mig.. Jag blev livrädd, så ont jag hade sist och nu skulle jag göra det obedövad. Jag fick verkligen panik och ville bara ställa in allt. Men det gick ju såklart inte.

”Hon hamnade lite i kläm”

Krystningsvärkarna var igång och mini ville ut. Jag hade fortfarande ganska glesa värkar och även denna gång svårt med krystningarna, när och hur jag skulle göra.. Det gjorde bara såå ont. Då hon legat med sätet nedåt, tror de, så tittade hon som uppåt när hon skulle ut så den största delen av huvudet var den som kom utåt, så hon hamnade lite i kläm och det blev lite kritiskt för henne. Så i slutet var det 7 st i rummet, en hjälpte till att trycka på uppe på magen. Värkarna var för glesa nu och de blev lite stressade, började prata om sugklocka och sax. Då fick jag någon känsla bara att nu går det, jag krystade utan värk och äntligen kom hon ut. Helt tyst först. Men efter några sekunder som kändes långa så kom det där ljuvliga barnskriket och jag fick upp en helt perfekt liten tjej på bröstet. Så lycklig att hon mådde bra och såå glad att det var över och att jag överlevt, för det tror man ju knappt mitt uppe i allt. Vid 18.50 var hon ute, mindre än 2 timmar efter att vi kommit in. Krystningsfasen tog ca 50 min, vilket ändå är ganska långt. Nora mådde hur bra som helst så fort hon kommit ut och trots det snabba förloppet så gjorde även jag det, någon liten bristning bara men inget som behövdes sys och inga komplikationer alls.

”Jag var så närvarande”

Denna förlossning kan jag på något sätt se tillbaka på som en häftig upplevelse, det gjorde såå ont, intensivare smärta än med Hollie men jag var så närvarande denna gång. Förstod vad jag skulle få, att det skulle vara värt det, kände min kropp mer och när hon väl kom ut så kunde jag verkligen njuta denna gång, det var en magisk stund och kärleken var så omedelbar på ett annat sätt nu när man vet vad den här lilla mini människan kommer att betyda för än. Vi åkte hem dagen efter, jag återhämtade mig snabbt och kunde inte vänta på att få visa Hollie sin lillasyster. Personalen var helt fantastisk och Filip också, min trygghet som varit ett helt fantastiskt stöd under båda förlossningarna, funnits där till hundra procent och som gråtit två gånger sen vi träffades för 8 år sen, när han sett våra döttrar för första gången.

”Nu har jag allt”

Jag är så glad att jag fick uppleva detta igen.. Känner inte alls som vissa gör att jag skulle kunna gå igenom hur många förlossnings som helst, men känner mig så stolt och tacksam över att ha fått uppleva två, att jag klarat det och att de har gett mig det största och finaste i livet. Jag kände det då, när jag fick upp henne på bröstet och jag känner det varje dag sen Nora kom till oss, att nu har jag allt.

Följ Nadjas liv som tvåbarnsmamma i bloggen här

Elina Casells förlossningsberättelse – ”Jag hade dödstankar”

elina förlossning

”De trodde det skulle bli en snabb förlossning”

”Det började med att vi åkte in den 13 april 2014 för en igångsättning. Det hade vi bestämt några dagar tidigare eftersom min exman, Niklas spelar ishockey och vi ville veta säkert att han kunde vara med vid födseln och inte var iväg på bortamatch.

Vid 11-tiden på morgonen fick jag droppet och medlet som skulle sätta igång värkarna. Jag hade redan svaga värkar när vi kom till BB men inte mycket och det var det beräknade datum för födseln. Efter kanske 2-3 timmar började värkarna komma igång lite mer och jag hade öppnat mig lite så de sa att det funkade jättebra och trodde det skulle bli en snabb förlossning. Min favoritdoktor som jag så gärna ville skulle förlösa mig var där och det kändes jätte bra!

”Det var avföring i fostervattnet”

När det hade gått någon timme till hjälpte de mig så vattnet gick och då visade det sig att det var avföring i fostervattnet från Theo så de blev lite oroliga att han kanske hade svalt något av det och fått det i lungorna vilket är extremt farligt. Då sa de till mig att det kommer finnas flera doktorer på plats som kommer ta honom och kolla så att allt är ok. De försökte låtsas som att det inte var någon fara men jag vet att det kan vara livshotande om man har svalt avföring!

Nu började det göra riktigt ont av mina värkar så de kom in för att ge mig ryggmärgsbedövning, men något gick väldigt fel. Jag vet inte vad som hände egentligen för jag blev total förlamad i hela benen. Benen blev stenhårda och vattenfyllda och kändes som två betongklumpar och jag kunde inte ens röra en tå, MEN jag kände fortfarande alla värkar på vänster sida och det var den värsta smärtan jag någonsin upplevt. De sa att de skulle göra ett nytt försök med ryggmärgsbedövningen och göra om den, vilket misslyckades igen.

Läs också: Elina Casells bästa råd för att klara varannanvecka-livet efter skilsmässan

”Jag hade dödstankar”

Nu hade det nästan gått ett dygn, 23 timmar sedan vi kommit in. Min doktor som jag gillade hade slutat sitt skift och jag fick någon som jag aldrig träffat innan vilket kändes lite otryggt. De kom och kollade om jag var redo för att krysta och det var jag, för jag hade öppnat mig 10 cm. Jag krystade i 2-3 timmar men det gick inte och det gjorde så fruktansvärt ont. Då visade det sig att Theo hade vänt sig på sidan inne i magen så det skulle inte gå att få ut honom på det viset. Jag var tvungen att vända på mig och ligga på sidan för att se om han kunde lägga sig tillrätta igen.

Det gjorde så fruktansvärt ont vid det här laget att jag inte visste var jag skulle ta vägen. Jag hade dödstankar i huvudet och tuggade på is som om det inte fanns någon morgondag. Tydligen ska det hjälpa men jag vet inte…Jag är så tacksam att Niklas och min mamma var där just då för det hade aldrig gått annars!

”Läkaren föreslog kejsarsnitt”

Jag eller rättare sagt de andra var tvungna att ändra min position flera gånger eftersom jag inte kunde röra mig. Efter ytterligare några timmar kollade de igen och då hade han äntligen lagt sig tillrätta. Värkarna var helt obeskrivliga så det var dags att försöka krysta igen, vilket jag gjorde i en timme eller kanske mer. Jag hade helt tappat tidsuppfattningen vid det laget.

Nu såg jag att läkarna började bli oroliga och en av dem sa att det inte kändes som att han skulle komma ut den här vägen och han måste ut så snart som möjligt. Hon föreslog kejsarsnitt. Jag ville verkligen inte göra kejsarsnitt just då av någon anledning så de sa att de kunde försöka en sista gång med en forcep (typ sugklocka) för att få ut honom samtidigt som jag krystade, men om inte det funkade skulle det bli kejsarsnitt… Jag har ALDRIG varit så bestämd och så fokuserad på något i hela mitt liv. Hela min styrka som jag hade kvar la jag på min vilja att få ut honom. Jag vet inte hur länge jag krystade och de drog, men till slut kom han ut. Den 14/4 2014 klockan 3:33pm föddes Theo.

”Jag kollapsade som efter ett marathonlopp”

De tog honom direkt till ett skötbord bak i rummet och jag kollapsade. Kändes som jag hade kört ett maratonlopp som tagit 30 timmar. Jag kommer ihåg att jag tänkte att det var konstigt att vi inte hörde något skrik, och att jag tittade upp på Niklas och såg en glimt av oro i honom. Men efter ett tag när de hållit på med honom hörde man ett litet tjut – vilken lättnad!

Han hade inte andats just när han kom ut men de sög ut mun och näsa och fick andningen att funka och han hade inte fått någon avföring i lungorna heller, så viktigt! Först då fick jag honom till mig. Världens finaste Theo! Allt annat var som bortblåst vid det ögonblicket. Jag kommer ihåg hur jag bara stirrade på honom. Kan inte förstå att han blev till i min kropp.

Men det var tyvärr inte länge jag fick ha honom eftersom han hade väldigt lågt blodsocker och var tvungen att åka på övervakning över natten. I 5 dagar fick han vara där innan jag fick ta hem honom. Det var fruktansvärt att inte få vara med sitt barn de dygnen när man kämpat som en galning!

”Kunde inte gå efter förlossningen”

Under min förlossning med Theo förlorade jag väldigt mycket blod och skadades ganska mycket fysiskt så under en månads tid fick jag väldiga problem och hade svårt att gå på grund av smärta. Det gjorde så fruktansvärt ont och slutade faktiskt med att jag fick genomgå en operation för jag hade fått en infektion. Det var ingen lätt period alls, och jag var väldigt orolig att jag kanske inte skulle kunna få fler barn efter det. Men redan dagen efter min operation så kände jag mig som en helt ny människa och hade inte längre ont. Även fast det var en otroligt tuff förlossning är allt som betyder något att jag har en frisk och fin pojke nu som jag älskar över allt annat! Kan inte förstå att han är 4,5 år gammal nu, mitt lilla mirakel!”

Om du vill följa Elina Casells liv i Arizona där hon bor med sina två söner Theo och Oliver kan du läsa hennes blogg HÄR.

 

 

Förlossningsberättelse: ”Vi var på BB i 22 minuter”

När jag vaknade den där morgonen den 14e september kände jag genast att något var annorlunda i kroppen. Jag hade ju haft förvärkar till och från ett bra tag, men nu var de plötsligt av en annan karaktär och gjorde även lite ondare än tidigare. Jag liksom bara visste att något var på G att hända. Egentligen hade jag planerat att åka in med lillan till Alfons Kulturhus och sedan vidare till mina föräldrar, men skrev ett Facebook-meddelande till dem där jag skrev “lite, lite känningar idag så får se om vi åker in till stan eller om ni får komma hit senare istället“. Först väntade ju rytmik på bibblan, men jag skickade iväg Gabriel med Isabella då något sa mig att det vore smartare att stanna hemma och vila så mycket som möjligt.

Rådfrågade instagramföljarna

Så hela den dagen blev väldigt lugn för min del – jag hade den över 30 timmar långa latensfasen med Isabella i bakhuvudet och mitt främsta mål var att lagra så mycket energi som det bara var möjligt i fall jag skulle behöva vara med om samma igen. Därför spenderade jag i princip hela förmiddagen i sängen med vetekudden i högsta hugg och efter lunch tog jag en lång, härlig siesta ihop med Isabella. Först läste jag en saga för henne och vi båda kiknade av skratt efter att jag fått en värk mitt i och tjutit “ooooh” – tydligen himla kul. Haha! När jag vaknade efter vilan kände jag hur värkarna började komma lite tätare än tidigare och laddade ner en app för att börja klocka dem. I samma veva skrev jag till mina föräldrar att det nog kunde vara läge för dem att göra sig redo för att ta sig ner till Kungsbacka. Värkarna kom med runt tre till fem minuters mellanrum, men var inte alls särskilt smärtsamma så jag trodde ändå inte att det var sååå nära ännu. Vid 17tiden kom i alla fall mina föräldrar från Göteborg och Gabriel åkte iväg med min pappa för att köpa pizza till oss allihopa. Då passade jag på, efter att ha rådfrågat mina fina Instagram-följare där alla svarade “RING!!!”, att slå en pling till Förlossningen. Värkarna kom då med ungefär fyra minuters mellanrum och hade ökat lite i intensitet, men det var fortfarande inte värre än att jag kunde hantera dem. Jämfört med min första förlossning då jag hade värkar som gick upp i taket på CTG-kurvan i över ett dygn innan det äntligen var dags, upplevdes den här smärtan nästan som en fis i rymden. Något som jag dock gjorde annorlunda den här gången var att tänka väldigt mycket på andningen. Jag har aldrig gått någon profylax-kurs, men däremot fanns det en himla massa bra tips i Preglife-appen som jag försökte ta till mig. Sjuksköterskan som jag pratade med i telefon var i alla fall hur gullig som helst och påminde mig om vad jag skulle vara uppmärksam på samt rådde mig att ta två alvedon och avvakta tills värkarna började bli mer smärtsamma.

Gabriel insisterade på att åka in

Efter att ha käkat pizza och packat Isabellas lilla rygga sa jag till Gabriel och mina föräldrar att det nog skulle komma en bebis under natten. Jag gav lillan världens största kram innan hon åkte hem till mormor och morfar, och sa “Vet du vad min älskling, imorgon bitti när du vaknar så tror jag att du har blivit storasyster. Då tror jag att Olivia har bestämt sig för att komma ut“. Sedan tog jag en varm dusch och stod länge med strålen riktad mot magen innan jag la mig i sängen för att titta på Wahlgrens Värld, hela tiden med vetekudden tätt intill mig. Därefter måste jag ha slumrat till en stund för när jag vaknade var klockan närmare tio och jag kände hur det hela började bli rätt jobbigt. Jag ringde in till Förlossningen igen för att se vad de hade att säga – sjuksköterskan trodde inte, utefter hur jag lät på rösten, att det riktigt var dags ännu, men hälsade oss ändå varmt välkomna in på en kontroll. Hon var dock noga med att poängtera att vi eventuellt skulle bli hemskickade igen med lite starkare smärtlindring.

Här funderade jag egentligen på att försöka stanna hemma ett tag till, men Gabriel insisterade på att vi skulle åka in. Det tar ju ändå mellan 30 till 40 minuter att köra från Kungsbacka till Varberg och han var nog rätt nervös över detta. När jag upptäckte att jag börjat blöda lite gav jag med mig och vi kom överens om att ta in på något hotell nära sjukhuset, i fall vi skulle bli hemskickade. Då var vi i alla lite närmare när det väl skulle dra igång “på riktigt”. För vi visste ju att bebisen var på väg – frågan var bara om det skulle dröja några timmar tills dess eller kanske till och med ett dygn? Ja, tänk om vi bara hade vetat hur nära det egentligen var…

Kände hur bebisen började rotera när vi var i bilen

Bilresan från Kungsbacka till Varberg tog ungefär en halvtimma. Hela tiden satt jag med vetekudden tryckt mot nedre delen av magen och koncentrerade mig på min andning. Första delen av resan gick ändå helt okej även om värkarna gjorde allt ondare och ondare, men när vi hade ungefär halva vägen kvar fick jag världens värk och jag kunde på riktigt känna hur bebisen började rotera. Här blev jag faktiskt ganska orolig och bad Gabriel att gasa på rejält. Jag minns att jag började må rätt illa och att jag plockade fram en platspåse om jag skulle behöva spy, men det slapp jag tack och lov (hatar verkligen att spy). Prick klockan elva svängde vi in på parkeringen framför Förlossningen på Varbergs sjukhus. Sedan tog det mig en stund att komma upp till själva avdelningen. Värk efter värk avlöste varandra med bara någon knapp minut emellan och varje gång var jag tvungen att helt stanna upp och luta mig mot något. Väl framme utanför dörrarna till Förlossningen var det först ingen som kom och öppnade för oss – där och då kändes minuterna galet långa. Jag fick en så kraftig värk mitt i allihopa att jag var tvungen att sätta mig ner på golvet då benen knappt bar mig längre. Sjuksköterskan som tog emot oss förstod nog inte riktigt hur nära det faktiskt var – det gjorde nog ingen av oss egentligen – och bad oss sitta ner en stund och vänta på en soffa. När vi till sist fick komma in på förlossningssalen hann hon inte mer än visa var larmknappen fanns och gå ut genom dörren innan jag fick ännu en värk – och då kändes det verkligen som om varenda ben i kroppen var påväg att gå sönder. “Push the button, push the button” kved jag till Gabriel och vred mig av smärta i på sängen. I samma sekund kom barnmorskan in och jag fick fram att “nu började det faktiskt göra helt sjukt ont”.

Lustgasen var underbar

Jag fick lustgas och det kändes alldeles underbart att få försvinna bort lite en stund. Barnmorskan undersökte mig och konstaterade att jag hade öppnat mig åtta centimeter – precis därefter gick vattnet – och när hon kollade igen var jag öppen tio. Vi började diskutera eventuell smärtlindring och jag sa att jag gärna tog epidural som sist om det inte redan var för sent – vilket barnmorskan dessvärre trodde att det var, men hon sa att vi kanske kunde testa ryggbedövning med spruta istället för kateter. “Det kör vi på”, fick jag fram mellan värkarna som bara kom tätare och tätare, men hann inte så mycket längre än så för plötsligt kände jag hur det börjar trycka på ordentligt. Här minns jag hur jag nästan greps av panik – jag insåg nog mitt i allt hur himla fort det gått och såg framför mig hur jag skulle komma att spricka hela vägen utan någon som helst bedövning – men intalade mig själv att det bara var att gilla läget. Sedan försökte jag dra in så mycket lustgas jag bara kunde för att åtminstone dämpa den kommande smärtan – ända tills själva masken ramlade av från slangen. Haha!

”She´s coming now!”

“She’s coming now” ropade jag till Gabriel som nervöst stod och trampade halvt upptryckt mot väggen – och han kom och tog min hand som jag kramade med all min kraft samtidigt som jag tryckte på för kung och fosterland. “Här kommer huvudet”, tjoade barnmorskan och jag kände efter med handen flera gånger för att sedan dra en lättnadens suck. Jag minns hur jag lutade mig tillbaka och bara log i väntan på nästa krystvärk för att trycka ut resten av kroppen. Nästan i mål – I did it! Barnmorskan frågade om jag ville ta emot bebisen själv, men jag vågade inte riktigt. Det ångrar jag lite idag, men jag har för mig att sjuksköterskan sa att Olivia hade navelsträngen runt halsen när hon kom ut så kanske var det egentligen lika bra att jag lät bli. 23:43 kom vår andra lilla underbara flicka till världen efter två krystvärkar. 22 minuter hann vi vara inne på förlossningssalen och jag tror nog att vi alla, såväl jag och Gabriel som personalen, fick oss en liten chock när vi kollade på klockan för att konstatera detta. Tänk om vi inte hade åkt hemifrån när vi åkte – då hade hon fötts hemma i hallen eller kanske till och med i bilen. Jisses… Barnmorskan och sjuksköterskorna var så gulliga och sa att det var en riktig ära att få vara med vid en sådan här förlossning, att det inte är ofta som mamman är så “med” vid själva utdrivningsskedet… Och ja, det var verkligen en häftig, men väldigt väldigt intensiv upplevelse.

förlossningsberättelse

stats