Förlossning | Vimedbarn - Topplistor för influencers

Nellies förlossningsberättelse

8.30

Jag blev uppkopplad till en kurva, den där jäkla CTG-kurvan. Jag vet inte hur många sånna jag har fått ta under graviditeten haha. Det känns som det blev ens bästa vän tillslut. Och varje gång någon kände Leah på huvudet genom magen så gick hennes hjärtfrekvens upp. Så jag har legat och väntat, och väntat många omgångar på att hon ska lugna ner sig.

Denna dag var inte ett undantag. Jag blev uppkopplad, hon var arg – vi fick vänta. Jag fick träsmak i arslet och somnade till några gånger. Då hon hade lugnat sig så kom en läkare in. Vi pratade, hon kände efter i underlivet på mig – och vi kom fram till att jag var 1,5 cm öppen och idag. Skulle vi starta igångsättningen på min förlossning. Den 28/11, var dagen vi började processen för att vi skulle få träffa vår dotter.

Hur det skulle gå visste ingen. En induktion är komplex. Man vet aldrig hur det ska gå. Det kan sluta hur som helst egentligen, och därför är det väl aldrig det bästa att rekommendera. Men hur som haver, denna dagen. Denna krispiga onsdagsmorgon i november, när det faktiskt snöade lite. Så visste vi, att snart träffar vi vår dotter. 

Jag blev inskriven och vi fick ett dubbelrum som skulle vara vårt rum under denna procedur. Jag blev återigen uppkopplad på en CTG, och för er som inte vet vad det är – så kollar man kort sammanfattat hur lilla bebisen mår där inne.

Hon mådde bra, jättebra. Och jag fick kl 16.00 den första dosen av Cytotec. Jag fick förklarat för mig att jag kan högst få detta i 1 dygn. Om ingenting skulle ha hänt innan dess, så fick vi lägga upp en ny plan.

Sakta men säkert började jag få starkare sammandragningar. Jag fick denna dosen av Cytotec varannan timme. Som ni kan se på denna kurva så var klockan över midnatt, och då var datumet inte längre den 28e. Nu var det den 29 november, och det är även datumet som vår älskade Leah kom till världen.

Timmarna gick. Vi fördrev tiden med att ta bilder, kolla på TV, äta, prata om att vi snart kanske skulle få träffa henne. Vi pratade om hur livet varit, skulle bli. Skrattade. Jag grät nog lite också av alla känslor, jag minns inte riktigt. Men det gör jag alltid.

Sedan fick vi tillsägning att sova av världens bästa, ÄLSKADE barnmorska Camilla. Jag såg hennes arm i dörröppningen innan hon kom in till oss på natten, och blev så otroligt glad, lugn och trygg. Jag hade henne under dagarna jag var inlagd på förlossningen pga min infektion i kroppen. Och jag hoppades på att få ha henne under förlossningen med. Så blev det inte, men hon var med mig timmarna innan iallafall. <3

08.30 ,29 november – vattnet går

Något hände! Jag satt på en pilatesboll med en riskudde vid ryggen, och Erik bakom mig som gav mig massage. Värkarna hade kommit, och jag försökte lindra det och ta mig igenom dom så gott jag kunde. Helt plötsligt började det rinna något. Exakt dom orden sa jag till Erik. ”NÅGOT RANN!” Så jag ställde mig upp, då jag trodde att jag hade kissat ner mig. Men det slutade inte rinna. Det rann lite i taget, och sedan kom det jättemycket. Vattnet hade gått.

Vi ringde på barnmorskan som konstaterade att det var vattnet. Jag fattade ju inte att det var det först. Fy fan va skönt det var då hon sa att det var vattnet. Något hände äntligen!

Jag fick sätta mig i duschen, komma ut, lägga mig i ännu en kurva för att se så Leah mådde bra. Sedan fick jag en till dos av Cytotec, vilket även var min sista. Efter detta är min tidsuppfattning inte den bästa. Men jag ska försöka förklara förloppet någorlunda.

Tillslut blev värkarna så starka, så jag bad om någon smärtlindring. Det blev en dos morfin in i skinkan. AJ! Men fy va skönt det var. Det lindrade faktiskt litegrann. De kollade även om jag var öppen något, vilket jag var. 3 cm.

Inte ens en kväll med för många tequila har fått mig att sväva på moln så mycket.

11.00, 29 november – inskriven på förlossningen

Vid denna tid var värkarna så starka, och kroppen ställde in sig på förlossning och jag blev skjutsad i min säng in till förlossningen istället. Där fick jag lustgas nästan direkt på min begäran. Jag fick prova det på en föräldrakurs, så jag visste hur den skulle användas, och därmed hjälpte den enormt mycket. Fruktansvärt skönt måste jag säga! Men morfin och lustgas kändes som en redig jävla fylla. Inte ens en kväll med för många tequila har fått mig att sväva på moln så mycket. Det var en märklig känsla att vara så ena sekunden, men då jag andades utanför masken så var det som vanligt igen, men då gjorde det ont. Så jag begravde ansiktet i masken. Lite för mycket. Så Erik satte sig bakom mig på pilatesbollen och höll koll på att jag satt kvar haha.

13.00 – 29 november – Epidural

Barnmorskan kollade om något hade hänt i kroppen. Men, nej ingenting hade hänt Jag hade inte öppnat mig en enda centimeter till! Från kl 11 till kl 13 så hade jag haft så kraftiga värkar så jag inte var kontaktbar längre (lustgasen spelade nog en roll i detta med hur med i matchen jag var). Men då barnmorskan märkte hur ont jag hade, och att kroppen inte hade gjort något så frågade hon mig om jag ville ha epiduralen. Jag skrev i mitt förlossningsbrev innan, att jag ville undvika den så länge jag kunde, då jag var livrädd för just den bedövningen. Då hade jag liksom redan tagit morfin, och lustgas. Det handlar inte om att jag bara ville känna allt, det var mer att jag var rädd för just den. Men jag tror vi väntade exakt rätt tid! För vid detta laget hade jag så ont, och jag var så borta – så jag minns knappt när de satte bedövningen. Jag minns ljud, att narkosläkaren pratade med mig och sa till varje gång det hände något nytt. Hur han la bedövningen vet jag inte, jag var som sagt så borta. Men det gick bra, det gjorde lite ont, men OJ va magisk den var.

Jag var fortfarande rätt borta pga smärtan och att jag fortsatte använda lustgasen, men jag blev lite mer klar i huvudet. Erik sa att det var som att jag kom tillbaka. Innan det gick det inte att kommunicera med MIG, Nellie vart borta från ögonen. Men efter bedövningen så var jag där igen. Skönt! Och märkligt att jag hade så starka värkar som syntes på CTGn, men jag kände ingenting helt plötsligt.

14.00 – 14.30 – 29 november

Denna period skrattar jag åt så mycket idag. Jag har nog berättat det för halva släkten också. Jag är inte så pryd av mig, så jag kan väl lika gärna dela med mig detta till er också.

När förlossningen närmar sig, så känns det som att man behöver på ren svenska – skita. Det känns som världens största bajskorv vill ut. Så kände iallafall jag. Men då jag 1 timme innan endast var öppen 3 cm så förstod varken jag eller vårdpersonalen att förlossningen närmade sig. Jag var så fruktansvärt bajsnödig. Så bajsnödig så jag fick panik. Vilket jag sa till barnmorskorna. Så dom kollade mig igen. På 1 timme hade jag alltså öppnat mig från 3 cm till 7 cm. Jag hade endast 3 cm kvar!

Men det var så mycket kvar ändå, så jag kunde gå och bajsa helt enkelt (hahaha). Jag gick fram och tillbaka från toaletten, i panik!!! Det var SÅ obehagligt. Jag minns att jag även sa till undersköterskan att jag kände mig så fjantig som klagade på att jag inte kunde bajsa trots att jag VERKLIGEN behövde det. Jag fick då ett lavemang, som sköljer igenom tarmen så att man enklare ska kunna tömma den. Men nej, det fungerade inte heller!

15.00 – 29 november. 10 cm öppen

Mitt i paniken över att jag verkligen behövde gå på toaletten så kollade dom mig igen. Och det var inte en enorm bajskorv på väg, det var helt enkelt vår lilla tjej som tryckte på och ville ut. Lättnad! Att det var hon och inte en bajskorv lika stor som hennes huvud.

Men mitt i lättnaden kom även lite panik. Är det dags? Är det NU jag ska föda barn? Nyss sa dom att det var jättelänge kvar, jag skulle lägga mig och sova lite? Det tog ungefär 1,5 timme för kroppen att öppna sig från 3 till 10 cm. Helt otroligt.

Erik stod fint vid min sida och lät mig krossa hans hand

15.30 – 29 november. Krystvärkarna började.

Nu var det dags! Skarpt läge. Börja krysta nu Nellie!
Erik stod fint vid min sida och lät mig krossa hans hand, vilket jag inte minns. Jag minns knappt att han stod där, men jag vet att jag hade varit galen om han gjorde något fel i den stunden, och det gjorde han inte. Han var helt perfekt. Barnmorskorna berömde honom enormt efter, sa att han bara stod och log hela tiden. Det var tvärtemot vad jag gjorde ? Men jag fick också otroligt mycket beröm,

15.51 – 29 november. 47 cm och 3055 g kärlek kom till världen.

Ett dygn efter jag fick första dosen av cytotec. Efter att ha öppnat mig så snabbt och krystat i 20 minuter så fick jag upp henne i min famn. Vår dotter, vår stora kärlek i livet. Vår Leah hade äntligen kommit. 2 veckor innan BF. Fullt frisk och det vackraste vi någonsin sett.

Lillhjärtat ville till bröstet direkt. Det var häftigt, att se det vi hade fått höra innan. Att de kan leta sig till bröstet själv. Det gjorde Leah, och sedan dess har amningen fungerat hur bra som helst. Så skönt verkligen, för jag var inte säker på att jag ville amma. Men när det gått såhär smidigt så har det hjälpt mig att vara lugn och tycka om det. <3

02.00 – 30 november fick vi äntligen komma in på BB

Förlossningen gick felfritt. Jag var livrädd för att spricka i underlivet, och jag behövde bara sy två små stygn. Ingenting att klaga över alls. Allt gick verkligen så otroligt bra. Tills jag helt plötsligt började blöda något så fruktansvärt. Sammanlagt förlorade jag 1,6 liter blod. Mitt blodvärde som under hela graviditeten legat på 130 hade sjunkit ner till 72. Jag hade ett blodtryck på 72/30 och en jättehög puls. Från ingenstans kom allt på en gång en timme efter att vi hade fått vår lilla älskling.

Så efter att jag började blöda så mycket och det inte slutade så fick Erik ta Leah. Jag fick inte röra henne en timme efter hon kommit ut till kl 02 på natten. DET var kämpigt. Och jag var rädd. Jag fattade ingenting och blev så fruktansvärt dålig. Det kändes som att livet for ur mig. Jag minns att jag ville gå och kissa, och jag svimmade på toalettstolen. Jag sa till Erik tack o lov, att nu svimmar jag. Så han hann kalla på barnmorska.

Jag fick dropp som skulle hjälpa livmodern att dra ihop sig, för det var de som var problemet. Det är inte så ovanligt att det händer. Men det visade sig även att min infektion jag hade legat inne för var tillbaka, då mina vita blodkroppar hade stigit enormt och mina infektionsprover visade på en infektion igen. FAN.

Jag var så ledsen, efter en perfekt förlossning så kom detta. Såklart. Men jag fick god hjälp, och snabb hjälp. Så kl 02 hade jag fått i mig lite mat och ett dropp som hade gjort att livmodern drog ihop sig. Så med jättedåliga värden rullade de in oss på BB där vi fick stanna till den första advent.

Det är något jag för alltid kommer komma ihåg.

Första advent 2018 så låste vi äntligen upp dörren hem, och fick gå in med vårt hjärtegryn.
Leah Bim Emma Helena Andersson

Förlossningsberättelse: ”Jag födde hemma på badrumsgolvet”

”Märkligaste, häftigaste och mest magiska vi upplevt”

”
Min första förlossning, jag minns den som igår trots att det gått lite mer än två år nu. Den blev allt annat än vad jag och min sambo Danny hade förväntat oss. Vi kände oss väl förberedda och taggade efter en riktigt bra förlossningskurs. Men inte visste vi då att jag skulle bli en ovanlig förstföderska. Hur berättar man då egentligen om det mest märkligaste, häftigaste och magiska man har upplevt och som slutade i ett badrum hemma? Ja det är svårt att förklara! Och jag kommer aldrig som många andra kunna berätta hela händelseförloppet i klockslag. Så jag går rakt på sak helt enkelt.

Läs också: Bebis och feber – 5 tips som hjälper 

”Han fick extra bråttom hem”

På kvällen den 29e mars 2016 började jag känna att de sammandragningar jag haft under några veckor helt plötsligt övergick från lite molvärk till menssmärtor som kom och gick. På morgonen samma dag hade jag upptäckt på toaletten att slemproppen hade släppt. Så jag förstod att de här värkarna var en början på en lång förlossning. Det föll mig naturligt att upplysa Danny om detta, som för tillfället var hos tandläkaren. Ett enkelt sms fick duga, varpå Danny såklart fick lite extra bråttom hem. När Danny kom hem hade värkarna börjat komma lite tätare, men de var väldigt enkla att härda ut då jag ännu upplevde dessa som menssmärtor. Både jag och Danny var lugna och det kändes som att saker och ting var under kontroll. Enligt förlossningskursen kunde ändå detta pågå några timmar. Vi var helt säkra på att vår lilla prins i magen inte skulle komma förrän om ett dygn eller två.

”Började en fotosession i vardagsrummet”

Senare under kvällen, efter att ha packat en förlossningsväska lite halvt, insåg jag att det här kanske var sista gången jag kunde få till lite gravidbilder. Jag bad Danny att plocka fram systemkameran medan jag sminkade mig lite lätt i badrummet. Vi började en liten fotosession ute i vardagsrummet för att sedan ta lite bilder inne i sovrummet. Danny skrattar än idag åt detta då han tyckte att det inte var vilken typ av fotografering som helst, utan tämligen en akrobatisk historia. Något viktigt att påpeka i detta är att fotograferingen inte gick så enkelt som jag hade trott. Mina värkar började intensifieras, vilket ledde till otaliga pauser. Många gånger sprang jag in på toaletten då jag kände mig väldigt kissnödig, speciellt i de lite mer kraftigare värkarna. Några gånger upplevde jag även att jag behövde göra nummer två då det kändes som ett starkt tryck bak, men jag lyckades aldrig.

Läs också: Förlossningsberättelse: ”Jag hade dödstankar”

”Kastade mig upp i panik”

Ett tag in på fotograferingen gick det inte att ignorera värkarna, varpå Danny föreslog att vi skulle försöka få oss en liten blund innan en eventuell färd in mot BB. Vi delade ännu vid det laget känslan om att en potentiell förlossning åtminstone var en ansenlig mängd timmar framåt i tiden. Ring BB vid vattenavgång, 3 värkar på 10 minuter eller om du klättrar på väggarna. Ja, det var det vi hade i tanken hela tiden. Och inte var vi där. Så fort vi hade lagt oss i sängen tätt intill varandra i hopp om att få lite sömn drog en otroligt kraftig och långvarig värk igång. Jag kastade mig upp i värken i panik. Vad var detta? Från att ha lite värkar till och från, som var lätta att härda ut, kom det helt plötsligt en värk som fick mig att vilja skrika. Det kändes som att jag tappade all kontroll! Någon minut därefter blev toaletten min bästa vän. Värkarna blev på väldigt kort tid mer intensivare och ibland hann jag inte ens ta mig igenom en värk innan nästa började. Min ställning varierade mellan att sitta och stå.

”Resulterade i ett starkt plopp”

I början och slutet av varje värk satt jag på toaletten och höll i mig hårt i ett handfat samt en handdukstorkare på väggen. Men i mitten av alla värkar kastade jag mig upp då smärtan var olidlig. Danny lugnade mig hela tiden genom att få mig att andas rätt. Danny och tanken om att detta värkarbete någon gång har ett slut gjorde att jag orkade ta mig igenom det. Men under ca en timme stegrade värkarna något enormt, och jag kände tillslut att jag behövde trycka. Det resulterade i ett starkt plopp i toaletten. Jag och Danny tittade förvånat på varandra och trodde att jag äntligen hade lyckats bajsa! Vilken lättnad! Men så var då inte fallet. Vi märkte snabbt att det var vattnet som hade gått. Det fick oss att inse att nu är det dags att ringa BB.

”Jag klarar inte det här”

Danny ringde Danderyds sjukhus och fick snabbt bekräftat att vi kunde komma in. Men så fort han hade lagt på telefonen och började nämna taxi började trycket eskalera. Och värkarna fick mig att skrika. ”Jag klarar inte det här, jag klarar inte det här. Jag kommer dö!” Och taxi? Helvete heller! Danny ringer tillbaka till BB och berättar att jag praktiskt taget vägrar lämna toaletten. De inser snabbt att jag är påväg att föda och ber Danny ringa 112, NU! Under tiden Danny ringer 112 har jag fullt upp med att kasta mig upp och ner från toaletten i det jag kallar djävulsvärkar. Och trycket, som kändes som att jag behövde bajsa ut ett kylskåp, ja det fick mig att tro att bebisen ännu inte skulle ut. Jag behövde ju bara bajsa!

Läs också: Förlossningsberättelse: ”Ring en ambulans – bebisen kommer nu!”

”Plötsligt ser både jag och Danny en del av vår sons huvud”

När Danny började lägga ut handdukar på golvet blev jag lite smått arg. ”Vad gör du?!” Dannys ord ”ifall att älskling, ifall att” glömmer jag aldrig. Även om jag på något sätt förstod att det kommer bli en förlossning hemma, eller i ambulans så ville jag ändå inte inse det. Det hade endast gått ca 6 timmar från att första lilla värken började. Det skall enligt alla vara flera timmar kvar när man är förstföderska. Undertiden Danny pendlade mellan att prata med mig och 112 så hade jag svårt att inte trycka. Jag tryckte riktigt hårt två gånger och sedan ställde jag mig upp i en riktigt outhärdlig värk. Då helt plötsligt ser både jag och Danny att en del av vår sons huvud är utanför. Det var som att all smärta försvann och jag la mig direkt på handdukarna som om det vore det mest självklara. Jag kände återigen ett tryck och jobbig värk där jag tryckte, varefter huvudet kom ut. Sjuksköterskan i telefonen bad Danny säga till mig att trycka hårt i nästa värk, men då hade jag redan tryckt till lite lätt och vår son landade som det mest naturliga i Dannys famn.

Det var som att allting då släppte. Värkarna försvann! Trycket försvann! Det enda som fanns just då var jag, Danny och vår son Elwin. Det var magiskt!”

Text: Emma Ljunggren och Danny Skoog

Finska greppet – vad är det?

Finska greppet är en typ av perinealskydd, ett handgrepp, som kan användas under utdrivningsskedet under förlossningen. Greppet ska minska risken för bristningar.

Så går det till

En barnmorska håller sin ena hand på ett speciellt sätt på kvinnans perineum (mellangård) och den andra på barnets huvud för att styra framfarten.
– Den här metoden sägs förebygga större bristningar. Det är dock viktigt att komma ihåg att många andra faktorer också spelar roll. Till exempel kvinnans anatomi, förlossningens förlopp, förlossningsställning och framförallt om den avslutas instrumentellt.

Du kan önska

Du som födande kan absolut har som önskemål att barnmorskan ska göra det finska greppet.
– Man kan ha önskemål om finska greppet, men det är inte alla barnmorskor som använder sig av den här metoden. Det finna varianter av perinealskydd som också anses vara effektiva, säger Emelie.

Bristningar som kan uppstå vid vaginal förlossning

Grad 1: Endast hud och/eller slemhinna. Sutureras (sys) av barnmorska. En del små bristningar behöver inte sutureras utan självläker.

Grad 2: Utöver huden är perinealmuskulaturen skadad. Denna måste sutureras för att anatomin ska kunna återskapas. Sutureras oftast av barnmorska, ibland av läkare.

Grad 3: Utöver skada på perinealmuskulatur är sfinktern (ändtarmsmuskeln) skadad. Både den yttre och den inre sfinktern kan vara involverad.

Grad 4: som grad 3, men då är även väggen i ändtarmskanalen skadad. Grad 3 och 4 sutureras av läkare på operation.

Om problem kvarstår, tex vid samlag, underlivssmärta eller svårt att tömma tarmen så bör du söka vård.

Läs också: Förlossningsbrev – gratis mall 

Förlossningsberättelse: ”Ring en ambulans, bebisen kommer nu!”

”Tog värkar i bilen”

”Innan jag går in på min senaste förlossning vill jag berätta lite om mina två första. Min första förlossning var en typiskt första förlossning. Med 7 dagar över tiden och en latensfas på några timmar så kom han ut utan några problem efter 16 timmar. När det var dags för min andra förlossning kände jag sammandragningar, men utan smärta i 3 dagar. Jag hade varit öppen 3 centimeter sen en vecka innan bf. Jag vaknade vid 04 på morgonen av att vattnet gick. Vi begav oss in till bb, och jag hade värkar som startade i bilen. Min dotter är född 07:20 med klipp och lite panik då hjärtljuden gick ner, men allt gick bra trots en jobbig läkningsperiod.

”Luriga trean”

När jag väntande mitt tredje barn var jag säker på att förlossningen skulle gå fort men att jag säkert skulle gå över tiden säkert 14 dagar. Alla hade sagt till mig att tredje barnet kan vara lurigt och att det inte alls behövde gå särskilt fort. Torsdagen innan hon föddes var jag hos barnmorskan. Hon var inte fixerad och jag hade sammandragningar så fort jag satte mig ner för att vila, och det hade jag haft i flera dagar. Inte ens det såg jag som ett tecken då jag var så säker att jag inte skulle få innan bf som var 17e september. Men på lördagsmorgonen den 8 september vaknade jag vid kl 03:45. Jag tycker det känns lite blött och tänker att slemproppen gått. Går på toa och torkar mig och ska gå och lägga mig igen. Men då kommer små värkar.

Läs också: Elina Casells förlossningsberättelse – ”Jag hade dödstankar”

”Kan det vara något på gång?”

Kan det va något på gång hinner jag tänka så jag sätter mig på toa igen och då rinner det till lite. Ingen fors så jag tänker att det kan vara lite fostervatten som läcker. Jag ringer förlossningen 04:10 och när jag till slut kommer fram inser jag att jag ska få barn för värkarna har startat. Jag talar om det för personalen i telefonen och de säger att jag är välkommen in. Jag sätter mig i sängen bredvid min sambo och klockar värkarna och tittar på tv. Den luriga trean kan ta lång tid tänker jag och vill inte väcka min man för tidigt. När jag inser att det bara är två minuter mellan värkarna börjar jag putta på honom för att han ska gå upp.

”Skojar du med mig?”

Svaret jag får från min man när han äntligen vaknar är ”skojar du med mig?”, men nej, det här är ingenting man skojar om. Nu är klockan 04:35 och det är dags att ringa mina svärföräldrar som bor en bit bort. Min svärmor kommer hit på 10 minuter och jag förklarar var det finns medicin till dottern med mera (hon fick feber dagen innan) sen känner jag att ”oj va fort värkarna kommer måste ut till bilen”, jag säger snabbt hej då och går ut sätter mig i bilen. Jag undrar var min man är och tycker att han är långsam, det tog tydligen bara 3 minuter, men det kändes som att tiden sprang iväg. Jag hinner ringa min mamma och säga att nu kommer bebisen.

”Krystvärkarna kom i bilen”

Vi har ungefär 30 minuter till sjukhuset och vi kör ganska fort tills vi hamnar bakom en långsam bil. Efter några mil börjar jag känna att det går fort och att det gör väldigt ont. När vi har kommit ungefär halvvägs kommer första krystvärken och jag inser att vi inte kommer hinna in till sjukhuset i tid. Jag skriker att min man ska ringa en ambulans för nu kommer bebisen. Min man ringer och de frågar om jag känner huvudet, vilket jag gör. Min sambo stannar bilen på en kontrollplats och där har vi fått instruktioner på att vi ska invänta ambulans som var 20 minuter därifrån.

”Min man såg huvudet”

Så fort min man stannade bilen öppnar jag dörren och försöker ta mig till baksätet. Jag drar ner mina byxor och min man kommer bak och ska hjälpa till, han pratade fortfarande med larmcentralen då. Min man såg huvudet och inser att han kommer behöva förlösa barnet. Med hjälp från larmcentralen så föds vår dotter Gabriella av min man Dennis klockan 05:19. Allt gick bra och när ambulansen kom vid 05:30 så gratulerade de oss och körde in oss till sjukhuset. Jag fick inga bristningar och allt gick väldigt bra. Men det var väldigt speciellt att inse att man inte ska föda på sjukhus. Det gjorde mig rädd när man tänker på hur mycket som kunde gått fel. Men nu efteråt känner jag att det är den bästa förlossningen jag haft.”

Läs också: Nadja Mayrs förlossningsberättelse – ”De pratade om både sugklocka och sax”

Förlossningsbrev – det ska du skriva

Ett förlossningsbrev skriver du för att vara säker på att inte missa att framföra sina önskemål till barnmorskan och personalen du möter under din förlossning. Detta lämnar du oftast över när du precis blivit inskriven på förlossningen, förutsatt att tid finns att sitta ner en stund med barnmorskan. Det är dock inte nödvändigt att ha ett förlossningsbrev eftersom personalen har tillgång till din journal där din barnmorska antagligen redan skrivit ner vad ni pratat om på era möten rörande förlossningen.

Läs också: ”BB-väska – packlista för vaginal förlossning och kejsarsnitt”

Varför ska man skriva förlossningsbrev?

Vissa kan känna sig osäkra på om de kan framföra sina önskemål när de är smärtpåverkade, eller att de inte ska våga under den stress som en förlossning kan innebära. Då kan det vara skönt att ha ett färdigskrivet brev att lämna fram. Det kan också vara till hjälp för en eventuell partner som kanske känner att hen ska föra den födandes talan under förlossningen att ha något att luta sig tillbaka på. Dessutom kanske du inte känner att du fått fram alla dina tankar och åsikter under dina möten med barnmorskan.

Om du bestämmer dig för att skriva ett förlossningsbrev är det att en bra idé att skriva det i slutet av graviditeten, men gärna några veckor innan BF. Att skriva ett förlossningsbrev under aktivt värkarbete kan vara jobbigt. När du är klar med ditt förlossningsbrev kan du skriva ut det och lägga det i en mapp eller plastficka som du packar ner i din BB-väska, så vet ni att det ligger där redo när det väl är dags att åka in till förlossningen. Använd gärna vår mall nedan när du ska skriva ditt förlossningsbrev!

Läs också: ”Är det okej att köpa ett begagnat babyskydd? Vi reder ut frågan här!”

Mall förlossningsbrev

Namn:

Personnummer:

Såhär fungerar jag under press och smärta:

Såhär vill jag bli bemött när jag känner mig trött och uppgiven:

Smärtlindring jag är öppen för under förlossningen:

Förlossningsställningar jag vill/absolut inte vill pröva:

Det här är min målbild under förlossningen:

Fler saker som kan vara bra att ha med i förlossningsbrevet:

  • Om du har tidigare erfarenheter som du tror kan påverka dig under förlossningen.
  • Om du är rädd eller orolig för något som du tänker kan ske under förlossningen eller tiden på BB.
  • Om du fött barn tidigare och önskar något likadant eller annorlunda från den gången.
  • Om du har några specifika tankar kring matning/skötsel av barnet när hen fötts, som personalen bör veta när de ska hjälpa er.

Läs också: ”Första tiden med bebis – 6 saker att tänka på”

Nadja Mayrs förlossning: ”De pratade om sugklocka och sax”

”Kärlek, stolthet och smärta”

”Okej då var det äntligen dags att skriva min andra förlossningsberättelse, den andra dagen i mitt liv som är så speciell att jag aldrig kommer att glömma den. Denna förlossning blev något helt annat än den första, ändå är det samma känslor inblandade, stolthet, kärlek, smärta och tacksamhet.

Läs också: Nadjas första förlossning med dottern Hollie blev en igångsättning

”Misstänkte att slemproppen gått”

”Så allt började onsdagen tre dagar före BF, jag hade lite molande värk på kvällen, som en ganska mild mensvärk. Jag gick och la mig och sov hela natten, inga förvärkar eller känningar under natten. Jag vaknade med samma molande värk och en del förvärkar. Jag tror någonstans att jag förstod att det var pågång nu men vågade inte riktigt hoppas. Jag satt och jobbade hela förmiddagen och en vän kom förbi vid lunch, jag kände då att förvärkarna gjorde så pass ont att jag fick anstränga mig för att det inte skulle synas. Jag visste inte ens om det var förvärkar eller om det var de riktiga värkarna (vilket det var). När hon gått gick jag på toaletten och upptäckte att slemproppen gått, eller jag misstänkte det. Fick en del av den på pappret.

”Jag målade naglarna”

Värkarna började göra lite ondare så jag ringde Filip och sa att jag skulle tycka det var skönt om han kom hem så att vi kunde lösa allt med Hollie och så om det nu skulle sätta igång nu. (Gud känner redan att jag blir så känslosam av att skriva detta haha) Hur som helst han åkte hem och jag hoppade in i duschen. När han kom hem var kl 14 ungefär. Han satte sig och jobbade hemifrån, jag målade naglarna, jobbade och andades när värkarna kom. Nu gjorde dom ont men visste ändå inte om det var nära nu, min förra förlossning var ju en igångsättning så det var ju helt annorlunda. Jag hade en värmedyna på magen det hjälpte.

”Tog värkarna i bilen”

När Fille såg hur ont jag hade sa han åt mig att ringa förlossningen. Och de sa åt mig att direkt fixa barnvakt till Hollie. Så vi packade ihop oss och åkte båda till förskolan. Jag väntade i bilen. Klockan var då ca 16.00. En glad tjej kom ut som skulle få åka till farmor och farfar. Jag satt fram och fick två värkar i bilen, men kunde fortfarande andas mig igenom dom så att hon inte märkte något, När vi hade lämnat Hollie så släppte allt lite, jag hade oroat mig så mycket över de momentet, att hon skulle se mig ha ont, bli orolig eller att allt bara skulle bli stressigt. Nu blev det så bra det kunde bli. Jag ville åka hem och vänta på att värkarna skulle bli tätare, de kom ca var 10 min men var nu väldigt intensiva och höll på i ca 1 min. Det gjord sjukt ont när det guppade i bilen så vi stannade och ringde förlossningen som bad oss att komma in direkt.

Läs också: Elina Casells förlossningsberättelse  “Jag hade dödstankar”

”Jag var öppen 6 cm”

Vi åkte in och kom upp på förlossningen ca 17.00. Då hade jag precis börjat få riktigt ont och det var kämpigt att gå i korridoren bort till rummet. De satte på puckar och kom tillbaka efter tio minuter och undersökte mig. Fille frågade precis innan om jag trodde att de skulle skicka hem oss igen, jag svarade att jag inte visste. När de undersökte mig så sa de att jag var öppen 6 cm och att vi skulle ha en bebis snart. Lite chockad sa jag: så vi behöver inte åka hem igen? Då skrattade dom bara. Sen gick allt väldigt fort, vattnet gick och jag öppnades till 10 cm på 50 min. Jag bad direkt om epidural när jag kom in, eller Fille gjorde det åt mig. Men när de undersökte mig nästa gång, var hon som sagt redan påväg ut. Den paniken och rädslan jag kände när jag fick veta att de inte skulle hinna bedöva mig.. Jag blev livrädd, så ont jag hade sist och nu skulle jag göra det obedövad. Jag fick verkligen panik och ville bara ställa in allt. Men det gick ju såklart inte.

”Hon hamnade lite i kläm”

Krystningsvärkarna var igång och mini ville ut. Jag hade fortfarande ganska glesa värkar och även denna gång svårt med krystningarna, när och hur jag skulle göra.. Det gjorde bara såå ont. Då hon legat med sätet nedåt, tror de, så tittade hon som uppåt när hon skulle ut så den största delen av huvudet var den som kom utåt, så hon hamnade lite i kläm och det blev lite kritiskt för henne. Så i slutet var det 7 st i rummet, en hjälpte till att trycka på uppe på magen. Värkarna var för glesa nu och de blev lite stressade, började prata om sugklocka och sax. Då fick jag någon känsla bara att nu går det, jag krystade utan värk och äntligen kom hon ut. Helt tyst först. Men efter några sekunder som kändes långa så kom det där ljuvliga barnskriket och jag fick upp en helt perfekt liten tjej på bröstet. Så lycklig att hon mådde bra och såå glad att det var över och att jag överlevt, för det tror man ju knappt mitt uppe i allt. Vid 18.50 var hon ute, mindre än 2 timmar efter att vi kommit in. Krystningsfasen tog ca 50 min, vilket ändå är ganska långt. Nora mådde hur bra som helst så fort hon kommit ut och trots det snabba förloppet så gjorde även jag det, någon liten bristning bara men inget som behövdes sys och inga komplikationer alls.

”Jag var så närvarande”

Denna förlossning kan jag på något sätt se tillbaka på som en häftig upplevelse, det gjorde såå ont, intensivare smärta än med Hollie men jag var så närvarande denna gång. Förstod vad jag skulle få, att det skulle vara värt det, kände min kropp mer och när hon väl kom ut så kunde jag verkligen njuta denna gång, det var en magisk stund och kärleken var så omedelbar på ett annat sätt nu när man vet vad den här lilla mini människan kommer att betyda för än. Vi åkte hem dagen efter, jag återhämtade mig snabbt och kunde inte vänta på att få visa Hollie sin lillasyster. Personalen var helt fantastisk och Filip också, min trygghet som varit ett helt fantastiskt stöd under båda förlossningarna, funnits där till hundra procent och som gråtit två gånger sen vi träffades för 8 år sen, när han sett våra döttrar för första gången.

”Nu har jag allt”

Jag är så glad att jag fick uppleva detta igen.. Känner inte alls som vissa gör att jag skulle kunna gå igenom hur många förlossnings som helst, men känner mig så stolt och tacksam över att ha fått uppleva två, att jag klarat det och att de har gett mig det största och finaste i livet. Jag kände det då, när jag fick upp henne på bröstet och jag känner det varje dag sen Nora kom till oss, att nu har jag allt.

Följ Nadjas liv som tvåbarnsmamma i bloggen här

Alexandras livmoder sprack under värkarbetet

sally

”Jag hade en felfri graviditet, bortsett från extremt illamående den större delen. Men allt verkade bra och jag fick tillåtelse att föda vaginalt vilket jag önskade. Jag är nämligen snittad sedan tidigare med storebror Nicolas. Natten till den 16 juni åkte vi in till BB för regelbundna värkar men då jag inte öppnat mig något blev vi hemskickade igen. Det gick några timmar och värkarna fortsatte. Vid 21-tiden började de göra ont på ett annorlunda sätt och ungefär en halvtimme senare sa jag åt Sam, barnens pappa att vi nog borde åka in igen.

”Skrek på Sam att han skulle ringa ambulansen”

Precis när vi bestämt oss för att åka var det som att det small till och jag fick en kraftig smärta som jag aldrig tidigare känt. Det var ihållande och jag skrek till Sam att han skulle ringa ambulansen. Något var fel! Jag hade såna otroliga smärtor att jag inte visste hur jag skulle ta mig upp ur soffan eller ännu mindre ut ur huset. Under tiden Sam pratade med larmcentralen började jag röra mig utåt och precis när jag kommit ner till grinden kom ambulansen. På sjukhuset konstaterades låga hjärtljud och det blev ett urakut kejsarsnitt. Klockan 22.35 började operationen och 22.37 var Sally ute.

Livmodern sprack

Man kunde konstatera att min livmoder spruckit i det tidigare snittet och att Sally varit utan syre under en väldigt lång tid. Medan jag låg nere på uppvaket hade de satt in henne på en kylbehandling där kroppen kyls ner till 33,5 grader i 72 timmar innan man sakta börjar värma upp kroppen igen. Det gör de för att ge hjärnan en så stor chans som möjligt att repa sig. Dessa 72 timmar gick otroligt långsamt och det enda vi kunde göra var att sitta bredvid henne och hålla henne i handen korta stunder. Jag vågade inte hålla särskilt länge, rädd för att hon skulle bli varm. Min lilla lilla tjej. Det gjorde så ont att se henne ligga där kall och full med nålar, pumpar och sladdar överallt.

”Skulle vi behöva säga hej då på sjukuset?”

När de 72 timmarna gått började man sakta värma Sallys lilla kropp till normal temperatur. Jag har för mig att man värmde upp henne 0,5 grader i timmen så det tog ett tag. När hon sedan var tillräckligt varm var det dags att åka och göra en MR röntgen för att få en riktlinje på hur pass skadad hjärnan blivit. Att vänta på det resultatet var olidligt. Några timmar senare fick vi veta att Sally fått skador på ett ställe som kallas de basala ganglierna. Det är ett omkopplingscentra i hjärnan som framförallt påverkar det motoriska. Det blev som ännu ett slag i ansiktet och vi förstod nu att vår dotter skulle få det tufft i livet. Vid den här tiden var de inte ens säkra på om vi skulle få ta hem vår tjej eller om vi skulle bli tvungna att säga hej då till henne på sjukhuset.

Lär oss hur man sköter henne

Dagarna gick och Sally var fortfarande medvetslös vilket inte alls bådade gott. Hon låg i respirator i några dagar innan lungorna började fungera så som de skulle och hade ett EEG uppkopplat på huvudet för att registrera hjärnaktiviteten. Det var inte det lättaste att få hålla henne, man var tvungen att vara minst 3 personer för att rodda med alla sladdar och slangar. Efter ungefär 2 veckor fick vi flytta till ett familjerum och ha Sally hos oss hela tiden, och några dagar efter det fick vi flytta till Lilla Erstagården för att lära oss mer om Sally och hur man sköter henne.

Bestående med och CP-skada

Nu har hon hunnit bli 2,5 månad och framtiden är fortfarande oviss. Vår dotter har fått bestående men och kommer högst sannolikt bli diagnostiserad med en grav CP skada. Hennes mående pendlar upp och ner och vi har bara hunnit vara hemma i några veckor. Det enda vi med säkerhet kan säga är att livet har gjort en helomvändning för oss alla.

Sally

Om ni vill peppa familjen och följa kämpen Sally kan du gå in på Alexandras instagram. 

 

Förlossningsberättelse: ”De tog bort skynket under kejsarsnittet”

”Morgonen den 5 juli vaknade jag tidigt då jag hade haft svårt att sova ordentligt på natten. Var lite pirrig och nervös så jag smet upp och drack två stora glas vatten ute i den ljumma morgonen vid 05.45 för jag fick inte dricka vatten från klockan 06.00 inför operationen. Jag satt där ute på altanen efter ännu en descutan-dusch och tårarna rann igen av lycka – idag var lillebrors födelsedag äntligen här.

Rickard fångade en bild på mig och magen i trädgården och sen hoppade vi in i bilen och körde mot Lund. Vi lyssnade på min spellista i bilen som jag gjort inför kejsarsnittet med lugna, svenska låtar och vi småpratade lite men det var en så märklig känsla ändå. Att vi snart skulle få träffa vår nya lille älskling. Rickard släppte mig på BB i Lund och körde och parkerade bilen medan jag skickade ett sms till mamma att vi var på plats och fick en bild på en sovandes storebror tillbaka. Han hade sovit gott hela natten och det var så fint att få se honom.

Sedan var det dags att ta hissen upp och skriva in oss. Barnmorskan som mötte oss gav oss vårt rum direkt, ett hörnrum längst ner i korridoren och vi fick vet att vi skulle få bo där själva så Rickard skulle få stanna kommande nätter vilket var ett skönt besked och en liten sten som släppte. Vår önskan hade gått igenom och att vi dessutom fick rummet längst ner i korridoren gjorde att det kändes så privat det bara gick. 07:00 skrevs vi in och vi fick veta att vi var planerade som snitt nummer 3 för dagen och att det antagligen blev innan lunch om inte för många akuta kom emellan.

Barnmorskan kändes inte alls bra

Barnmorskan kändes faktiskt inte bra. Inte bra alls. Hon var hård och lite barsk och det kändes som hon himlade med ögonen allt för ofta. När jag skulle lämna mitt förlossningsbrev som läkaren som skulle göra kejsarsnittet bett oss skriva sa hon direkt “det där behöver vi inte – det är ingen som kommer läsa det”, vilket gav mig en liten klump i magen, men Rickard räddade upp det fort och påpekade att det var läkaren som bett oss skriva det och att det var mest om eftervården som var det viktiga varpå hon tog med sig det med en liten suck. Att hon skulle vara vår barnmorska kändes inte alls bra men jag bestämde mig för att fokusera på alla gulliga sköterskor som kom in och ut i rummet och tog tester på mig och som var mer empatiska. Alla andra som kom in och presenterade sig och sa att de skulle vara med på kejsarsnittet kändes så himla bra så jag fokuserade på dem.

Vi fick byta om, de tog blodprover på mig och kollade blodtrycket och allt såg bra ut och de säkerställde att vi kunde sätta katetern efter bedövningen, att narkosläkaren som skulle sätta spinalen visste att det är tajt och lite svårt att sätta den på mig och att vi skulle få fota inne på snittet, så allt kändes bra och när det dessutom kom in en ny barnmorska och presenterade sig och sa att hon skulle vara ansvarig barnmorska under snittet blev jag så glad. Den barska skrev tydligen bara in oss och skulle inte ha något med vårt snitt att göra. Då slappnade jag av på riktigt och jag var så glad att vi dessutom hade skrivit ut två förlossningsbrev på inrådan av min barnmorska så att de som skulle vara med oss efteråt kunde få ett eget om just amningen och så vidare.

Rickard fick en kopp kaffe och jag luktade lite avundsjukt på den och sen bestämde vi oss för att kolla på serier i väntan. Något som vi sett förut så man slapp koncentrerar sig. Det blev Friends och avsnitten när Ross och Rachel får barn. Vi småskrattade, grät emellanåt och skickade sms i våra ”whatsup”-grupper med våra familjer. Vi fick beskedet att det kanske skulle dröja lite längre så de ville sätta dropp på mig vilket jag tackade och tog emot, Rickard fick smita ut och äta lite mer frukost och jag tvingade även i honom en bar så att även hans energi var på topp. Om det var hemskt att vara fastande förra gången så var det faktiskt inte alls så farligt den här gången. Jag led inte speciellt mycket av att varken få äta eller dricka vilket var skönt.

Vi packade med oss min mobil och headset att ta med till operationen och bäddade lilla babynestet och fixade på rummet inför att få komma tillbaka med lillebror i famnen. Sedan dök vår läkare upp som var samma fantastiska kvinna som godkände kejsarsnittet och som höll i inskrivningen i vecka 32 och då lovade att hon skulle lägga kejsarsnittet på sitt schema för att hon önskade att göra det själv. Gissa om jag blev glad när hon klev in på vårt rum för att höra hur vi mådde och småsnacka lite om planen. Hon var så himla närvarande, empatisk, lugn och trygg och jag ville bara kasta mig om halsen på henne och ge henne en kram. Hon förklarade att katetern kunde sättas efter bedövning som önskat men att man inte kunde sätta upp skynket innan dess på grund av en massa rutiner och det var så bra att hon förklarade så jag visste hur det skulle gå till.

”Jag tjöt JAA!”

Nu till det coolaste i förberedelserna. Hon hade ju nämnt på inskrivningen att hon ibland frågar pappan om han vill se när bebisen “kryper ut” ur magen och att vi skulle klura på om det var något för oss så det ville hon kolla av och vi sa såklart ja! Rickard var så peppad på att se och ingen av oss är rädda för blod och är väldigt sjukhusvana efter alla mina år på Karolinska och SÖS under utredningarna av endometriosen och kroniska huvudvärken. Jag sa att jag var SÅ AVUNDSJUK på att han skulle få se vilket gjorde att läkaren tänkte efter en liten stund och såg mig rakt in i ögonen innan hon med en liten glimt i ögat sa att man nästan aldrig gör så men visst kunde hon be personalen ta ner skynket så även jag fick se! Förutsatt att allt gick bra och enligt plan under operationen. Gissa om jag tjöt JA!

Sedan sa hon att vi nog var snitt nummer 2 nu så det kunde bli när som helst. Oj så pirriga vi var när hon lämnat rummet och vi stängde av ipaden och började förbereda oss för att få träffa lillebror. Äntligen, äntligen och nu kändes allt så himla bra inför att åka ner till operationen och påbörja kejsarsnittet! Jag var lite nervös men mest pirrig och det var egentligen främst att ta oss förbi att sätta bedövningen i spinalen som var det som jag var nervös för, eftersom det är klurigt på mig och jag lätt får komplikationer på sånt. Sedan gick allt fort och helt plötsligt var det dags för oss att gå ner till OP….

Vi gick längst korridoren bort mot hissarna för att åka ner till operationen. Vi hade varit där innan för det var där man hade samtalet med narkosläkare inför snittet och gick igenom bedövningen och sånt så jag kände mig trygg i korridoren. I Rickards ficka låg min iphone och hörlurar för vi hade frågat några extra gånger på förmiddagen om vi fick lov att fota någon bild på lillebror när han föddes som jag kunde ha med mig till uppvaket att titta på och alla hade sagt okej till detta inklusive vår läkare som skulle genomföra kejsarsnittet, men där och då kändes det för meckigt och för mycket att ta med kameran också så vi lämnade den på rummet.

”Bara det inte är Tomas Ledin”

Väl inne i operationssalen hälsade en ny narkossköterska och jag fick sätta mig på britsen och nu började jag bli lite smånervös för att sätta själva spinalen men jag försökte hålla mig lugn, fokuserad och ta en sak i taget i hjärnan. Här och nu, här och nu tänkte jag. ”Idag är August födelsedag”, tänkte jag om och om igen…

Sköterskan frågade om mitt personnummer och sen skulle jag  sätta mig till rätta på britsen för att de skulle kunna lägga spinalen/ ryggbedövningen. Man sitter upp med fötterna på en pall och kutar som en katt och de la en filt om mina ben för att jag skulle känna mig lite mer klädd eftersom man är utan underkläder. Här var de väldigt måna om att jag skulle känna mig så trygg som möjligt (man sitter ju med bar underkropp och liksom rumpan bar mitt i rummet när de väl hissar upp operationsrocken). De frågade ett par gånger så det kändes okej att sitta så när jag väntade, vi påminde igen om att spinalen är svår att sätta på mig eftersom jag har tajta kotor och de hade kallat in en riktigt duktig narkosläkare för att sköta det vilket kändes tryggt. Sköterskan framför mig var däremot lite kantig och när vi frågade om det var okej att spela vår egen musiklista och om den gick att koppla in någonstans så kändes det för en sekund som de tyckte det var lite meckigt och jobbigt men de hämtade sig snabbt eftersom vi hade fått OK på det innan och visade bort till systemet. Men då kändes det inte så viktigt för mig längre utan jag sa att vi kunde köra från mobilen vid oss istället – jag ville hellre ha kvar Rickard vid min sida och hålla hans hand än att han skulle stå och mecka vid någon anläggning. De hade faktiskt redan på riktigt mysig, lugn typ spa-musik i salen som jag för en kort stund tänkte att ”den här musiken hade också funkat”. Men jag hade ju lyssnat på min egen lista och förberett mig mentalt senaste veckorna så det kändes klokt att fullfölja planen eftersom det hjälpte mig att hålla mig lugn och fokuserad förra kejsarsnittet och jag ville återskapa den känslan av egen kontroll genom musiken.

Den småkantiga sköterskan sa ”jaha, vad där det för musik då om man får fråga?” varpå jag berättade att jag hade valt svenska klassiska låtar eftersom jag kan de texterna utantill och det hjälper mig att hitta ett fokus om nerverna skjuter i höjden eller tankarna fladdrar panikartat iväg och då säger hon ”bara det inte är Tomas Ledin så är jag nöjd”.

Aj – ni som har följt mig länge vet ju att jag ÄLSKAR Tomas Ledin, det är den största tryggheten av all musik jag kan tänka mig för mig eftersom det är barndom, trygghet, pappa och våra somrar. Men jag fann mig snabbt och svarade som det var ”ojdå, han är faktiskt min absoluta favoritartist men du har tur för det är bara med en enda låt med honom på listan och den har han inte ens skrivit själv för den har Eva Dahlgren skrivit”. Sen lät jag det inte röra mig mer i ryggen utan hittade åter fokus till Rickard, mig själv och höll honom i handen medan nästa småkantiga sköterska kom fram och sa att hon skulle sätta katetern.

Urproffsig narkosläkare

”Nej, den ska inte sättas nu, utan efter att bedövningen tagit enligt överenskommelse”, sa jag och hon såg lite småirriterad ut men accepterade det direkt. Jag förtydligade att vi kommit överens med vår läkare om det och varje gång vi nämnde vår läkares namn och sa att hon sagt saker, godkänt saker eller föreslagit saker så backade personalen så hon verkade vara ett jäkla överhuvud i den där salen. TACK OCH LOV får jag väl säga. Hon var inte där då utan de kommer ju sist när allt är preppat för operation… Hur som, sköterskan fick snällt sätta sig på sin pall och stirra ut i tomma intet och vänta lite till och då dök nästa lilla ”hinder” upp när en ung sköterska sa att vi minsann inte fick fota i operationssalen. Hon lät något irriterad och stressad och jag tittade på Rickard som fick sköta snacket här för jag blev lite trött på att allt som vi hade fått lovat och kollat upp innan var nu helt plötsligt besvärligt och förbjudet. Jag gick in i mig själv och fokuserade på att det enda som var det viktiga just nu var att det var August födelsedag och andades lugnt och lyssnade på musiken på Rickard telefon. Här och nu, här och nu….

Rickard sa våra gyllene ord igen, haha. “Okej, läkaren XXXX har lovat oss det och det blev även godkänt barnmorskan XXXX uppe på avdelningen så det skulle vi få.

Dags för ryggbedövningen och narkosläkaren kom in och presenterade sig och kändes urproffsig och fokuserad direkt. Tog lång tid på sig att se till att jag kutade rätt och kände för att se till att inte sticka i onödan eftersom de fått varningen att jag har lite tajt mellan kotorna och det är svårt och detta var ju momentet jag nästan varit mest nervös för så jag satt och kutade, en sköterska höll händerna på mina axlar och jag höll Rickard hårt i händerna och försökte andas lugna, långa andetag.

Det var knäpptyst i salen trots att där var närmre 10 personer samlade och jag hörde bara mina egna andetag som emellanåt kom med ett litet smärtsamt “iiiii” i utandningen av den ilande smärtan…

Hon hade svårt att hitta rätt och det tog rätt lång tid, jag fokuserade inåt och på andningen och emellanåt hörde jag små peppande kommentarer från Rickard och olika sköterskor som sa att jag var jätteduktig. De såg hur ju hur svårt det var och hörde på mig att det var tufft men jag fick ingen panik, skrek inte eller stoppade inte utan bara fokuserad på att vara still och lugn så de där små peppande “Johanna – du är SÅ duktig, andas bara lugnt” betydde jättemycket… Till slut gick det och jag fick lägga mig ner med armarna ut på sidorna och det var dags att sätta katetern.

”Blev lite småstressade”

Jag hade ju önskat att skynket skulle vara uppe när katetern skulle sättas men visste att det inte skulle gå så jag tittade direkt till vänster på Rickard och fokuserade på honom och att hålla honom i handen medan de satte katetern för jag ville inte se. Det kändes okej och jag lyssnade på musiken från iphonen som låg vid mitt vänstra öra… “Min enda längtar nu och här…. älska mig för den jag är”. Jag sjöng med i låtarna i mitt huvud och såg Rickard i ögonen och han var så lugn men ändå peppande och påminde mig om att det här gick bra, att nu hade vi klarat spinalen och var ett steg närmre och han sa att jag var duktig. Sen åkte skynket upp och vår läkare kom in och hela stämningen i rummet förändrades på en sekund. Alla riktade uppmärksamheten till henne med största respekt och när hon berättade att hon godkänt att vi fick fota så nickade alla bara och anpassade sig och det enda jag tänkte var att hon var min bästa hjältinna och att jag var så tacksam för just henne.

“Jag har lovat Johanna och Rickard att om allt går bra så ska de få se när bebisen kommer så då kan vi ta ner skynket. De är fullt införstådda med att det är sterilt område och att de måste hålla händer och sig själva på andra sidan ändå och det kommer gå jättebra”

Stämningen förändrades i rummet igen, det märktes att de blev förvånade och lite småstressade över hur det skulle gå till men vår läkare var så lugn och bara sa att det kommer gå bra, då kör vi igång.

Och så började de presentera sig, man gör så i början av operationen för att läkaren som leder operationen ska säga högt vem som är där, vad de har för roll och vad det är för operation som ska göras. Sedan berättade hon att de började och jag och Rickard fokuserade mest på varandra och var rätt tysta, jag lyssnade till och från på musiken och till och från på personalen som småpratade avslappnat med varandra. Två hade satt på sig likadana örhängen dagen till ära och det skrattade de gott åt och berättade för oss att örhängen är det enda man får ha i smyckesväg när man jobbade så därför hade de koll. Vår läkare hade hängande stora pärlor och jag sa att det var fint att hon hade klätt upp sig så mycket för August födelsedagskalas.

Plockade bort skynket

Och nu gick det fort. Från att de börjar tar det ju bara någon/några minuter så när vår läkare sa att det gick bra att ta ner skynket för nu var det dags så gick pulsen upp av lycka och Rickard höll på att resa sig upp av adrenalinet – NU SKULLE VÅR SON FÖDAS!! Personalen böjde sig över mig och försökte rycka ner ställningen men blev stressade och sa att det inte gick. Jag kände av deras stress men var inte irriterad för jag förstod att de inte var vana och att det var därför, jag tänkte bara hela tiden att oavsett så får jag se honom även om de inte lyckas få ner så jag får se när han ålar sig ut. Jag var förvånansvärt lugn och förväntansfull i allt kaos och när någon sköterska igen sa att det inte gick så sa vår läkare bara lugnt till henne att de kunde bara dra ner skynket och låta ställningen (som är en fyrkantig pinne)  vara kvar så det gjorde de och samtidigt hörde jag Rickards exalterade, gråtiga röst i adrenalinspeed säga om och om igen “ser du, nu kommer han, ser du? Där är han!”

De fick inte ner skynket så bra och jag hade ju en gravidmage som också var rätt mycket i vägen så jag såg bara hur vår läkare jobbade med huvudet och ryckte fram och tillbaka och emellanåt såg jag toppen på August huvud men att få höra Rickards stolta, lyckliga röst med full gråt räckte så himla långt och jag var så lycklig att lillebror verkade må bra och att jag skulle få se honom innan de gick till barnbordet så jag accepterade rätt snabbt i mitt huvud att jag inte skulle se så mycket som jag hade hoppats. Rickard såg ALLT och var så sjukt exalterad, stolt, rörd och glad.

Och sen föddes han. Vår lilla älskade August och det såg jag. Jag såg när han rätt snabbt kom ut och upp och direkt såg vi hur lik han var Charles och vi skrattade och grät hysteriskt både jag och Rickard och sa “Hej August”!

Lik storebror!

Han var så sjukt lik Charles men hade mer hår, här är allt en lycklig dimma medan alla i rummet tjoade “grattis” och vi pussades och landade i att allt hade gått bra och att han verkade må bra. Så medan de satte upp skynket igen fokuserade vi på att landa i allt och pussas. Han var här, han var född och nu skulle Rickard ta med honom till barnbordet och klippa navelsträngen medan jag låg kvar men jag hade fått se honom och var så jäkla lycklig.

Jag hörde hur August skrek heela tiden så jag var så lugn och trygg med att han mådde bra, kände det enda in i hjärtat så när jag småsnackade med läkaren om hur min muskelknuta på vänster sida vid äggstocken såg ut och när jag till och från blev yr och illamående av lågt blodtryck så var jag ändå så jäkla lugn och trygg. (Man får medicin i slangen direkt varje gång man säger till att man börjar bli yr och illamående och jag trodde några gånger att jag skulle kräkas men gjorde det aldrig vilket var skönt. Inom 1 minut från att jag sa till mådde jag bra igen för så fort verkar hjälpen.)

Och sen kom han, min man och min son. Att se Rickard med August i famnen sätta sig på pallen bredvid mig var magiskt, han berättade att han var 52cm lång vilket vi var så förvånade över och jag fick honom i min famn. Denna efterlängtade lilla älsklingen, Charles lillebror, han var äntligen här.”

Läs också: Johannas förlossningsberättelse med storebror Charles i tre delar från 2015 som är inför, under och efter kejsarsnittet.

 

 

 

 

7 tankar under förlossningen som du inte trodde du skulle ha

1. Jag är inte redo

Efter vad som känns som universums längsta nedräkning, ungefär 40 veckor för de flesta, skulle man kunna tro att den enda tanken som kommer fram när värkarna väl drar igång är ”Nu kör vi”! Men det kan också vara tvärtom! Att trots minutiösa förberedelser med tvätt av små miniplagg och packandet av bb-väskan så vill du bara skrika STOPP när det sätter igång!

2. Skit i förlossningsbrevet

Kanske har du gått en profylaxkurs? Tränat på mental smärtlindring? Visualiserat en naturlig födsel? Eller så har du laddat upp med planer på en cocktail med allt från lustgas till epidural och sterila kvaddlar? Oavsett vilket kan du komma att bli förvånad över hur lättvindigt du är villig att bränna upp hela förlossningsplanen på studs, om det känns fel i stunden.

Glöm inte: Tävla om en goodiebag och hjälp oss göra Vimedbarn.se ÄNNU bättre!

3. Någon har mixtrat med lustgasen

Om du väljer att ta hjälp av lustgasen, och upplever en viss dåsighet kommer ofta idéer om att någon, förslagsvis barnmorskan eller din partner, varit där och skruvat ner effekten. Alltså tankar om sabotage kan smyga sig in, även hos den mest skarpsynta.

4. Nej tack till godis och snacks

En halv BB-väska är packad med diverse smoothies, lösgodis och chokladkakor, men när du är mellan värkar kan du inte med att ens tänka tanken på att stoppa något i munnen.

5. Jag skiter i om jag spricker

En av de största rädslorna hos många kvinnor, att drabbas av en förlossningsskada, om än en lättare sådan hamnar ofta längre ner i prioriteringslistan när du väl ligger där i färd med att krysta. Krafterna som tar över kroppen då, och viljan att allt ska vara över kan vara starkare.

6. Ingen massage

Har du och din partner eller någon annan nära anhörig tränat på massageställningar och tryckpunkter för att lindra smärta? Bli inte förvånad om du viftar bort alla försök någon gör för att ens närma sig dig, och varna kanske människan du har med dig som stöd för det i förhand!

Läs också: Förlossningsberättelse – Krystvärkarna var sköna

7. Fasen vad jag är grym!

Det kanske inte känns så när tiden står stilla under latensfasen och du aldrig tror att du ska få träffa din lille parvel. Men vid någon punkt, oftast mot slutet eller när finalen varit kommer du klappa dig själv på axeln och hylla den fantastiska kvinna du faktiskt är!

Det här oroar vi oss för inför förlossningen

Det spelar ingen roll om du fött flera barn eller om du ska bli mamma för första gången. Varje graviditet, förlossning och barn är unik. Det enda vi kan veta med säkerhet är att vi inte vet hur det kommer bli. Så det är inte konstigt att många blivande mammor är oroliga inför vad de ska vara med om. Att något ska hända med barnet, eller att hen är sjuk ligger högst upp på listan av våra största rädslor. Men utöver det är saker som platsbrist på BB, förlossningsskador och snitträdsla vanligt inför födseln. Nedan delar 7 mammor med sig av vad de är/var oroliga för inför förlossningen.

Glöm inte: Tävla om en goodiebag och hjälp oss att göra Vimedbarn.se ÄNNU bättre!

Måste jag föda i diket i 26 minusgrader?

”Under hela min andra graviditet var jag extremt orolig. Skulle föda i december mitt i den brutala vintern som härjade. Vi hade 1 meter snö och vi skulle åka en krokig skogsväg i 45-50 minuter till förlossningen. Min största oro var att halka av vägen rätt ner i ett dike? Eftersom det är barn nummer två och det ofta går fortare med andra barnet var det en hemsk tanke att föda efter vägkanten i 26 minusgrader. Jag som till vardags inte är speciellt orolig för något utan ”tar allt som det kommer” var fruktansvärt rädd denna gång. Kan den nya förlossningsavdelningen leva upp till mina förväntningar med tanke på hur bra min första förlossning var i ett annat län? Kommer det ens finnas plats på BB när det är det enda alternativet i hela dalarna efter nedläggningen av Mora förlossning?”
Dessutom hade jag sedan vecka 18 drabbats av gravidmigrän. Alltså grov migrän varenda vaken minut från vecka 18. Många tankar om jag ens skulle orka att gå genom en förlossning fanns.”

Läs Maja Bergkvists blogg här så får du veta med om hur hennes förlossning gick, om livet med hennes två döttrar Tove och Filippa samt massa renovering och DIY-tips!

 

Har jag tillräckligt med kärlek?

”Med första barnet var jag mest orolig för när man skulle veta att det var dags att åka in till förlossningen eftersom vi hade en timme att åka. Att få svaret ”det bestämmer du själv, du känner det”, gjorde en ju inte mindre nervös. Med andra och tredje barnet var jag mest orolig över hur det skulle bli med fler barn. Skulle all den kärlek jag hade till första barnet räcka till fler? Alla som har fler än ett barn vet att det inte är något att oroa sig för, men det vet man ju inte innan.”

Missa inte Hanna Loffarts blogg Busungarnas mamma här!

 

Platsbrist på neonatalen

”Jag oroade mig över att det inte skulle finnas plats på neonatalen. Vi behövde plats där för barnet efter födseln och för mig på förlossningen. Jag sa till och med till personalen vid något tillfälle att det var tvångströja och polis som gällde om de tänkte flytta oss till SÖS, och att jag i sånt fall tänkte föda i hissen på Huddinge sjukhus så de var tvungna att ta hand om barnet. Många oroar sig för bristen på förlossningsplatser, men problemen i sjukvården sträcker sig längre än så.”

Läs bloggen – Ordning. Och bristen på det... av Sofi Lönnqvist

 

Lång latensfas, att spricka, sjuk bebis och sömnbrist

”Det finns fyra saker som jag faktiskt är rädd för:
1. Den första är en lång latensfas igen.
Med Isabella dröjde det över 40 timmar från att vattnet gick hemma tills hon äntligen bestämde sig för att titta ut. Själva förlossningen gick ändå ganska snabbt, dock hade jag kraftiga, men inte tillräckligt täta värkar i närmare 30 timmar innan vi fick komma in på förlossningen. Jag var verkligen helt slut när det väl var dags efter att varken ha kunnat sova eller äta på över ett dygn. Något som nästan var värre än själva smärtan var helt klart stressen och oron över att kroppen kanske inte skulle orka när det väl skulle bli dags att börja jobba “på riktigt”.
2. Att spricka massor
Barnmorskan la ett litet klipp precis i slutet av utdrivningsskedet, vilket jag ju vet görs i förebyggande syfte för att man inte ska spricka. Det jag funderar över är hur det här blir vid en andra förlossning? Även om allt har läkt ihop sedan länge måste ju huden just där fortfarande vara mycket skörare än resten? Ökar det riskerna att spricka mer då.
3. Att bebisen inte är frisk
Det här måste väl vara alla blivande föräldrars största mardröm. Självklart oroar jag mig över att bebisen i magen ska vara sjuk på något sätt. Högst upp på önskelistan för 2018 står ett friskt litet pyre.
4. Att få en bebis som inte sover
Jag är faktiskt lite rädd över att gå igenom den extrema sömnbristen en gång till, även om det på sätt och vis känns lugnande att jag nu är väldigt förberedd på vad som kan komma. Typ alla runt omkring oss har barn som sovit hela nätter i princip från början och jag hoppas verkligen att det är vår tur nu. För det vore väl ändå rättvist?”

När som helst föder Ninas sitt andra barn. Så in på hennes blogg här

 

Att bebisen är död

”Nu har ju jag fött barn, men jag oroade mig hysteriskt mycket för att han skulle vara död när han kom, såpass att jag knappt kunde njuta en sekund av graviditeten.”

Sandra Malmstens blogg Superpaddan här! 

Akut snitt

”Jag är beräknad att föda den 18 oktober. Är ovanligt lugn inför förlossningen, men det som oroar mig är att vara tvungen att göra ett akut kejsarsnitt eller att något ska gå fel. ”

Klicka in dig på Malena Dahls blogg och peppa henne sista tiden av graviditeten.

 

Att lämna min 1-åring

”Jag är gravid i vecka 13 och den här gången är jag väldigt orolig för hur jag ska göra med min 1- åring som jag aldrig varit borta ifrån i mer än några timmar. Om det måste bli ett kejsarsnitt igen behöver jag bo på sjukhuset i några dagar. Samt tiden efter förlossningen känns läskigare den här gången när jag vet hur ont det gör. Jag klarade det bra förra gången men då hade jag inte en liten hemma.”

Missa inte Sanna Johansson blogg på Vimedbarn.se 

 

stats