smärtlindring | Vimedbarn - Topplistor för influencers

7 tankar under förlossningen som du inte trodde du skulle ha

1. Jag är inte redo

Efter vad som känns som universums längsta nedräkning, ungefär 40 veckor för de flesta, skulle man kunna tro att den enda tanken som kommer fram när värkarna väl drar igång är ”Nu kör vi”! Men det kan också vara tvärtom! Att trots minutiösa förberedelser med tvätt av små miniplagg och packandet av bb-väskan så vill du bara skrika STOPP när det sätter igång!

2. Skit i förlossningsbrevet

Kanske har du gått en profylaxkurs? Tränat på mental smärtlindring? Visualiserat en naturlig födsel? Eller så har du laddat upp med planer på en cocktail med allt från lustgas till epidural och sterila kvaddlar? Oavsett vilket kan du komma att bli förvånad över hur lättvindigt du är villig att bränna upp hela förlossningsplanen på studs, om det känns fel i stunden.

Glöm inte: Tävla om en goodiebag och hjälp oss göra Vimedbarn.se ÄNNU bättre!

3. Någon har mixtrat med lustgasen

Om du väljer att ta hjälp av lustgasen, och upplever en viss dåsighet kommer ofta idéer om att någon, förslagsvis barnmorskan eller din partner, varit där och skruvat ner effekten. Alltså tankar om sabotage kan smyga sig in, även hos den mest skarpsynta.

4. Nej tack till godis och snacks

En halv BB-väska är packad med diverse smoothies, lösgodis och chokladkakor, men när du är mellan värkar kan du inte med att ens tänka tanken på att stoppa något i munnen.

5. Jag skiter i om jag spricker

En av de största rädslorna hos många kvinnor, att drabbas av en förlossningsskada, om än en lättare sådan hamnar ofta längre ner i prioriteringslistan när du väl ligger där i färd med att krysta. Krafterna som tar över kroppen då, och viljan att allt ska vara över kan vara starkare.

6. Ingen massage

Har du och din partner eller någon annan nära anhörig tränat på massageställningar och tryckpunkter för att lindra smärta? Bli inte förvånad om du viftar bort alla försök någon gör för att ens närma sig dig, och varna kanske människan du har med dig som stöd för det i förhand!

Läs också: Förlossningsberättelse – Krystvärkarna var sköna

7. Fasen vad jag är grym!

Det kanske inte känns så när tiden står stilla under latensfasen och du aldrig tror att du ska få träffa din lille parvel. Men vid någon punkt, oftast mot slutet eller när finalen varit kommer du klappa dig själv på axeln och hylla den fantastiska kvinna du faktiskt är!

Förlossningsberättelse: “Fick sova utan mina nyfödda tvillingar”

förlossningsberättelse jag fick sova utan mina nyfödda tvillingar

Det har gått mer än tre månader sedan Majken och Molly föddes. Jag har verkligen velat skriva ned min förlossningsberättelse men det har helt enkelt inte blivit av. Även om jag aldrig kommer glömma förlossningen så påverkas minnena ju längre tiden går men jag ska försöka ta mig tillbaka till den dagen, måndagen den 1 januari 2018 och berätta så ärligt jag bara kan.

Ca 05:00

Jag vaknar och har ont i höger sida bak i ryggen och framåt på magen. Jag har haft så några gånger tidigare och då fått riktigt ont. Efter att ha letat information på nätet har jag kommit fram till att det förmodligen är vidgat njurbäcken som är mycket vanligt när man är gravid. När jag berättade det för min barnmorska på MVC sist sa hon att jag ska ringa förlossningen om jag får ont igen, istället för att ligga hemma och lida. Nu är jag i vecka 37+4 och har beräknad igångsättning två dagar senare så jag börjar fundera på att ringa förlossningen. Jag tar två alvedon och värmer vetekudden och somnar om.

Läs också: “10 konstiga (men helt normala) fakta om din nyfödda bebis”

Ca 09:00

Smärtan kommer tillbaka och jag bestämmer mig för att ringa förlossningen på SÖS. De vill att jag kommer in för kontroll. Jag och Stefan gör oss i ordning men stressar inte. Jag har ganska ont men är inte orolig, jag har ju haft denna smärta tidigare. Vi bestämmer oss för att ta med BB-väskorna “just in case”. Mamma är hemma hos oss så det är skönt att inte behöva styra upp barnvakt till Elsie.

13:08

Jag blir inskriven på förlossningen. Vi får ett eget rum på en gång och det känns tryggt. Det känns lugnt på förlossningen och det slår mig att det är nyårsdagen. Tänk om bebisarna kommer idag! Man kollar mitt blodtryck och det är 160/100 och 4+ protein i urinen. Jag har haft normalt blodtryck hela graviditeten, senast jag var på kontroll var bara tre dagar tidigare. Det visar sig alltså att jag fått havandeskapsförgiftning, som utvecklats väldigt fort. Jag får medicin mot det höga blodtrycket.

14:34

Jag blir undersökt av läkare som konstaterar att jag är öppen 5 cm. Ultraljud visar att båda tvillingarna ligger med huvudet nedåt. Med tanke på preeklampsin och att jag redan är öppen 5 cm bestäms att vi blir kvar på förlossningen och att jag kommer att sättas igång. Det känns bra men samtidigt lite läskigt. Det är svårt att ta in – kommer vi få träffa våra bebisar idag?

16:00

Blodtrycket är 150/105 och jag får mer blodtrycksmedicin.

16:10

BM tar hål på fosterhinna och vattnet går. Man hoppas att det ska sätta igång förlossningen. Sedan sätts skalpelektrod på tvilling 1:s huvud. Tvilling 1 som vi redan bestämt heter Majken. Overkligt ändå! Jag blir rädd men Stefan och BM lugnar mig. Jag tror att det är för att allt går så fort som rädslan kommer. Inte kunde jag tro när jag vaknade i morse att jag skulle ligga här samma dag och föda barn.

17:20

Jag har 1-2 sammandragningar per 10 minuter. Jag får Oxytocin och Stefan går och värmer min vetekudde som jag hade i bilen mot smärtan i ryggen. Ganska snabbt får jag mer och mer ont. Jag använder lustgas som smärtlindring och Stefan hjälper mig att möta de värsta topparna.

18:10

Helt plötsligt slår smärtan till och jag får obeskrivligt ont. Jag känner att jag börjar förlora kontrollen och kan inte hantera smärtan. Värkarna känns som en enda lång topp och jag får ingen möjlighet att återhämta mig. BM undersöker mig och jag är öppen 8 cm. Hon frågar om jag vill ha EDA och jag svarar ja. (Förra förlossningen fick jag EDA och det avstannade förloppet efter att jag öppnat mig helt. Jag fick aldrig några krystvärkar och försökte krysta ändå med vägledning av BM. Det slutade med att jag fick föda med sugklocka) Trots att jag inte varit helt säker på om jag ville ha EDA kände jag nu att jag tar vad som helst bara jag slipper smärtan!

Läs också: “Förlossningsberättelse: “Ryggbedövning är det bästa man kan vara med om!”

“Jag hann inte ta epiduralen”

18:20

Helt plötsligt känner jag en enorm kraft som tar över kroppen och jag börjar krysta. Jag och BM är båda helt oförberedda och hon håller emot och tillkallar undersköterska, ytterligare en BM och läkare. Jag hör henne ropa att de måste komma fort eftersom jag har börjat krysta. Jag får helt enkelt klara mig utan EDA men där och då hinner jag inte tänka på det. Under min förra förlossning fick jag aldrig uppleva krystvärkar så detta var en helt ny upplevelse. Från ingenstans fylls rummet med personal vilket jag visste skulle ske eftersom det är en tvillingförlossning. Det gör så fruktansvärt ont och jag kan verkligen inte slappna av. Jag hör personerna i rummet säga att jag ska slappna av och Stefan står på min högra sida och peppar mig. Jag försöker allt jag kan att inte spänna mig och istället trycka nedåt.

18:27

Majken föds. (Kuriosa: Det är exakt på minuten samma klockslag som Elsie föddes 2014-08-06) Navelsträngen klipps och Stefan får sätta sig ned och ta Majken hud mot hud. Jag känner mig helt vimmelkantig och försöker titta åt deras håll samtidigt som en läkare kollar med ultraljud hur tvilling 2 ligger och en annan håller fast tvilling 2 utanpå magen för att hon inte ska byta position. Den andra BM tar över för att förlösa nästa bebis. Jag hör hur den första BM pratar med Stefan och säger att Majken glömmer att andas. “Hon ser sig omkring men hon glömmer att andas”. Majken blir blek och de tar henne till barnbordet och Stefan följer med. När Stefan gått känner jag mig så ensam. De ber mig återigen att fokusera för nu ska tvilling 2 födas. En snäll läkare klappar mig på kinden och talar lugnt med mig. “Du är inte ensam, vi är här.” Den “nya” barnmorskan är barsk och irriterad. Hon säger argt att jag måste slappna av. Jag blir ledsen men samtidigt irriterad och förklarar att jag verkligen försöker. Jag hör hur hon säger till de andra i rummet: “Det här kommer aldrig att gå om hon inte slappnar av.” Jag blir peppad av de andra i rummet och det är tack vare dem jag känner att: Nä nu jävlar!

18:43

Tvilling 2 föds, hon har ännu inget namn. Hon skriker och läggs på mitt bröst. Precis då kommer Stefan in i salen för att tala om att Majken mår bra. Han har tagit kort på henne med sin mobil för att visa mig, jag har ju ännu inte fått se henne, men jag är för omtumlad för att kunna ta in allt. Jag tittar ned på Molly men det känns fel att det bara är en bebis hos oss. Stefan går iväg igen, han ska följa med Majken till neo. Någon frågar om de ska ta kort på mig och bebisen men jag skakar på huvudet. Det är något jag ångrar idag.

18:44

Jag får mer Oxytocin.

“Får de inte bort moderkakan måste jag opereras”

19:20

Jag får ytterligare Oxytocin eftersom moderkakan inte kommit. Man drar i navelsträngen men märker att den är på väg att lossna. Samtidigt har jag en läkare på min vänstra sida som hela tiden står och trycker allt han har på min mage. Det gör så ont och reflexmässigt tar jag tag i hans armar och försöker trycka bort honom. Han ber flera gånger om ursäkt för att han måste trycka så hårt på min mage. Det rycks och slits i mig samtidigt som jag har min bebis på bröstet. Jag ber att någon ska ta henne, jag är rädd att tappa henne. Efter en stund går de iväg med henne också, hon ska ned till neo eftersom de vill att tvillingarna ska vara tillsammans. Jag ber sedan om lustgas och då kan jag fokusera på den istället för att försöka hålla emot när läkaren trycker på min mage.

De tillkallar tillslut den arga barnmorskan igen eftersom hon är senior. Precis som tidigare är hon irriterad och säger åt mig att slappna av. Om de inte får loss moderkakan måste jag opereras. Efter ett tag lämnar BM rummet och den snälla läkaren som tidigare försäkrade mig om att jag inte var ensam tar över. Hon ber mig att börja stimulera bröstvårtorna, vilket tydligen är ett gammalt barnmorskeknep för att få moderkakan att släppa vilket den också gjorde! Jag blöder ganska mycket och får Cytotec och man sätter även in en tamponad och kateter. Jag vet ännu inte om jag fått någon bristning eftersom fokus varit på att få loss moderkaka och nu att stoppa blödningen.

Efter en timme upptäcks att det endast är blod i katetern och det visar sig att den är felsatt så den sätts om. Jag börjar få frossa och fryser allt mer och ber om filt. Jag får täcke och filt och BM lägger min tröja runt mitt huvud. Jag skakar i hela kroppen och det enda jag kan tänka är att jag vill ha fler filtar.

Första natten som trebarnsmamma men utan några barn

20:45

Ett nytt team tar över och kollar blodtryck och temp. Blodtrycket är 160/100 och jag har 38,5 i temp, de påtalar flera gånger att jag är väldigt blek. Jag får mer blodtrycksmedicin och Alvedon. Jag lämnas ensam i rummet i vad som känns som en evighet. Jag saknar Stefan och våra bebisar. Hur mår de? Jag har ingen aning. Jag känner mig alldeles tom inuti och ligger och skakar av febern. Min mobil ligger en bit bort och spelar Peter LeMarc. Jag startade Spotify efter att vattnet gått för att ha lite lugn musik att lyssna på och den har legat och spelat hela tiden. Det har tidigare varit så mycket folk och ljud på rummet att jag inte hört musiken men nu när jag ligger där ensam spelas den vemodiga låten efter den andra. Då och då kommer någon in på rummet. De har alla en sådan sammanbiten min och jag tror varje gång att de ska berätta att något har hänt med mina bebisar. Men allt är bra, de ligger båda på neo och Stefan är där med dem.

Läs också: “Vilka krav kan man ställa på barnmorskan under förlossningen?”

Febern går inte ned så jag får Pronaxen. Tamponaden är helt genomblödd och tas bort. Efter det förbereder BM och undersköterska för att sy mina bristningar. Jag intalar mig själv att det kommer att gå bra och kommer ihåg att jag inte kände någonting när jag syddes efter förra förlossningen. Det visar sig dock att jag inte hade fått någon bristning, hurra! Jag firar med lite te som jag dricker med sugrör. Efter ett tag kommer Stefan och berättar att han inte alls vetat hur det är med mig. Han hade frågat flera gånger och då fått höra att jag skulle opereras. Han slets mellan att lämna bebisarna och komma till mig. Klockan är efter midnatt och det bestäms att jag ska flyttas till BB och jag får hjälp att ta mig över i en annan säng som jag får ligga i när vi lämnar förlossningen. Jag hinner tänka: Men vår förlossningsbricka då? Någon sådan fick vi aldrig, det känns lite ledsamt.

Det känns så konstigt att komma till vårt rum på BB utan våra bebisar. Majken har jag inte sett och Molly (som då inte hade något namn) hann jag bara hålla några minuter. Stefan går ned på neo för att titta till dem igen. När han kommer tillbaka får jag se kort på dem och det är en sådan absurd känsla att se dem på bild men inte få hålla i dem. Min första natt som trebarnsmamma men utan något av mina barn.

Utanför varje rum på BB sitter en liten whiteboard med familjens namn och på vissa står även bebisens. Utanför vår dörr står ingenting och det gör mig lite ledsen att ingen tagit sig tid att skriva : “Här bor Linda, Stefan och tvillingarna Larsson”. Det hade känts fint.

Den natten blir det inte mycket sömn för mig. Tankarna snurrar samtidigt som jag känner mig alldeles tom. Jag kan inte ta in att våra bebisar faktiskt har kommit. Det görs ständiga kontroller på mig och det känns som att jag får tabletter att svälja stup i kvarten. Blodtrycket lever sitt eget liv och jag har fortfarande feber.

På morgonen äter vi frukost på rummet och sedan hämtar Stefan en rullstol så att vi kan åka ned på neo. Jag känner mig bortkommen när vi kommer dit men Stefan känner sig trygg och då känns det lite bättre även för mig. Det är dags för mat och vi får koppmata varsin bebis. Läkaren har rond och när det är vår tur får vi höra att allt ser bra ut och att Majken nu klarar andningen fint. Vi blir utskrivna och får ta med oss tvillingarna upp på BB. 

Vi stannar på BB i 4 dygn men det är en annan berättelse. Vill ni se ett videoklipp där jag och Stefan berättar om förlossningen hittar ni det här! Tack för att du har tagit dig tid att läsa om min förlossning!

Vill du se mer av Linda och hennes familj eller bara ställa några frågor? Besök då hennes blogg här och hennes Instagram @lindaedwinsonlarsson

Förlossningsberättelse: “Jag födde i bilen utanför BB”

Förlossningsberättelse: "Jag födde i bilen utanför BB"

“Jag väntade mitt andra barn den 25 augusti 2017. Graviditeten hade vart helt komplikationsfri. Den 22 augusti satt jag och min sambo ute på vår altan och småpratade. Vi kom fram till att jag nu var som en tickande bomb och att det när som helst skulle kunna dra igång, och att vi snart skulle få träffa våran nya familjemedlem.

På kvällen gick jag och la mig sent. Min sambo valde att sova på soffan då vår 4-åring var inne i en period med oroliga nätter. Jag somnade snabbt som vanligt men vaknade kl:00.19 av att jag hade en lite lätt molande känsla i magen. Det var som en mesig mensvärk som aldrig ville bryta ut. Tanken slog mig väldigt snabbt att det kanske var någonting på gång? Men jag ändrade fort tänket och gjorde allt jag kunde för att få somna om igen. Det var som sagt en löjligt lätt molande känsla, långt i från alvedon-läge. Och jag jämförde och visste ju precis hur de skulle kännas när de hade satt igång då man hade gjort detta tidigare. Minutrarna gick och blev till timmar. Jag vred mig fram o tillbaka och kunde inte somna om. Jag började känna mig frustrerad över att jag inte fick somna om då jag visste att jag skulle upp i hyfsad tid för att ta hand om min 4-åring som nu var hemma med mig innan syskonet skulle komma. Jag höll ut fram till 02.02 då jag skickar ett meddelande till min sovande sambo där jag skriver: “Vill inte väcka dig i onödan så därför skriver jag här. Jag har haft en molande värk sedan 00.19 och det är omöjligt att somna om. Kom gärna upp innan du åker till jobbet om jag nu inte hunnit ner till dig innan… Kan nog vara så att nånting är på gång här”. Då kunde jag inte i min vildaste fantasi ana vad som snart skulle ske…”

förlossningsberättelse louise3

“Värkarna kom tätt vilket var en varningsklocka”

“Jag höll ut med mitt molande som nu möjligtvis hade ökat något, men de var fortfarande inte alvedon-läge. Alltså inte ont, eller på nått annat sätt smärtsamt. 02.45 känner jag behov av att gå på toaletten, vilket jag då gör. Då börjar jag precis som med min förstfödda, ana ugglor i mossen. När det drog igång där så ville min kropp tömma sig – ordentligt! Denna gången slapp jag kräkningarna men resten av tömingsreflexerna sattes då igång. Och då började jag ana att det verkligen var nånting på gång. Så efter toalettbesöket på övervåningen så går jag ner för trappan till min sambo för att säga att jag kanske tycker att han ska hålla sig hemma ifrån jobbet denna dag. Jag går ner med ångest och skam över att behöva väcka han (varför man nu upplever en sån känsla så tätt inpå BF?) Jag tänkte ju att det borde ju dröja minst 10 timmar innan de är dags på riktigt? Väl? Jag hade ju inte ont alls?”

Läs också: “BB-väska – packlista för vaginal förlossning och kejsarsnitt”

“Jag sätter mig på soffkanten och talar med låg ton att jag tror att det kanske är nånting på gång. Jag har lite ont. Men bara lite. Han vaknar till och svarar att: ”Okej, men hur känns det då? Gör det mycket ont eller?” Och då börja det. Då kom första ordentliga värken. Från att det inte alls gjorde ont till att det VERKLIGEN gjorde ont. Så jag svarar han att: “Ja, de gör faktiskt lite mer ont nu”. De höll i sig i ca 5-8 sek. Så när det lugnat sig går jag ut i köket för att få ladda med energi i form av macka och oboy. Mitt i smörandet kommer nästa plötsliga värk. Det gör så pass ont att kroppen gör som den ska göra vid värkar att man börjar andas metodiskt och omgivningen stannar upp. Min sambo hör hur jag får ont ute i köket och ropar om det går bra, och att jag borde ringa förlossningen. Jag svarar efter några sekunder att det går bra men att smärtan helt klart har ändrat mönster och karaktär.

Jag tar med min mat in till vardagsrummet och hinner inte mer än sätta mig i soffan då nästa värk kommer. Även den är kortvarig. Ca 5-10 sekunder. Jag slår upp telefonnumret till förlossningen och ringer för att rådfråga. Jag vet ju att man ska ha täta och långa värkar för att det ska va aktuellt att åka in. Jag hade ju inte, vad jag visste, ens kommit in i latensfasen. Barnmorskan som svarar är lugn och trevlig och hon hör på mig att jag har koll på läget och inte känner mig alls orolig för nånting. Jag får under vår korta samtal två värkar. De är täta, inte ens två minuter emellan. Men kortvariga, nu ca 10-12 sek  långa. Hon tycker att  jag kan avvakta tills mina värkar håller i sig lite längre men säger samtidigt att de faktiskt kommer ganska tätt, vilket är en varningsklocka. Hon ber mig ta en dusch och  en alvedon och ringa direkt om det sker en förändring. Jag lägger på.”

Krystvärkarna började hemma

“Tar ett bett i mackan. Och sen är det igång. PÅ RIKTIGT. Värkarna, som då pågått i kanske 15 min gick totalt om till krystvärkar. I samma veva som jag får krystvärk känner jag hur jag akut måste på toaletten. Jag grips av fullständig panik då jag inte förstod själv vad det var som höll på att hända. På toaletten  märker jag att det börjat blöda ordentligt och nästa krystvärk trädde fram. I paniken som var så var jag inte kapabel till att kunna prata, vilket nog var det jobbigaste av allt. Att jag inte med en bestämd ton kunde tala om för min sambo vad som exakt höll på att hända. Men min sambo förstod ändå att det var allvar och bråttom så han ringde till förlossningen igen och dem hörde mitt krystarbete som inte gick att tysta ner alls, och bad oss åka in direkt. Jag fick ytterligare en krystvärk i soffan. Jag greps ytterligare av panik när jag förstod att jag skulle ta mig ut till bilen och sen åka till sjukhuset som ligger 14 min bort. Jag förstod att det inte kommer att gå. Men jag var inte kapabel till att tala om för min sambo hur illa det var. Värkarna kom nu med bara några sekunders mellanrum och höll i sig i 20-40 sekunder. Han ber mig att ta mig upp och ut i bilen och jag försöker få ur mig att han måste ringa min mamma som ska komma och passa våran 4-åring . Min mamma bor 30 min bort. Klockan var nu nånstans runt 03.40. Jag hade vart igång i 40 minuter. Från inget till krystvärkar.

Läs också: “7 saker om tiden efter förlossningen som ingen pratar om”

Efter ytterligare en panikartad krystvärk i soffan lyckas jag på något sätt att ta mig upp o små sprang ut i hallen där jag får tag på en handduk som ligger i trappan, hoppar i ett par ballerinaskor och springer för livet ut till bilen i bara linne och trosor i en 4-gradig kall augustinatt och jag hinner precis öppna  bildörren till baksätet där nästa krystvärk träder fram. Jag lägger mig så gott jag kan i baksätet och krystar på. Mot min vilja. Jag kämpar mig igenom värken och min rädsla och panik gör att mitt svettpåslag nu är fullständigt maxat. Det bara rinner ifrån ansiktet ner på mina underarmar som jag har som stöd i baksätet. Sambon kommer på samma sekunder och sätter sig och kör ut ifrån vår grusväg där jag kämpar med krystvärken och att samtidigt säga  att vi inte kan åka, vi kan inte lämna våran 4-åring ensam hemma. Det går bara inte. Så jag ber han vända tillbaka för att be våra grannar om hjälp. Samtidigt som han vänder kommer nästa värk och jag skriker: “Det går inte! Du måste åka. Barnet är påväg, det kommer ut när som helst!”. Jag känner så tydligt hur ett helt huvud är påväg ut ur mig. Jag kan inte stoppa det. Kroppen vill bara få ut den. Nån av oss kommer att dö. Jag är helt övertygad. Barnet kommer inte ut när jag inte får av mig mina trosor. Jag lyckas inte få av dem själv och det enda jag tänker är att snart, snart är vi framme. Vi bor så pass nära.”

Vattnet gick i baksätet

“Så vi åker mot sjukhuset. Min mamma hade 10 min resväg kvar innnan hon va hemma hos oss. Kl 03.55 går vattnet vid ytterligare en krystvärk i baksätet. Kl:03.56 ringer min sambo förlossningen och meddelar att vi är framme om 1 min och att de måste komma ner till entrén för att möta upp oss. Sista minuten i bilen minns jag knappt. Jag andas och skriker, kämpar för att hålla kvar barnet så att en barnmorska kan ta emot den. Sambon gör en tvärnit utanför entrén, där nu 3-4 barnmorskor/vårdpersonal kommer ned springandes för att möta upp oss. Passagerardörrarna öppnas och de kontrollerar läget på barnet. Nu står alltså en barnmorska och har koll på barnet, en annan håller i mitt huvud och min sambo håller i mitt ben över mitt huvud för att jag ska kunna få kraft att föda fram barnet. Jag är 180 cm lång och ett baksäte är inte 180 cm kan jag intyga. Jag hör att barnmorskan säger: “Det går inte att ta upp henne till sal, barnet ligger i bäckenet och hon har max 2 krystvärkar kvar”. Jag minns hur jag titta på henne i ren panik. SKA JAG FÖDA I BILEN? UTAN NÅN SMÄRTLINDRING?”

 

förlossningsberättelse louise2

“Sen hörde jag det vackraste man kan få höra…”

“Tanken hann precis bara passera innan den första av de två värkarna kom. Hon ber mig hålla emot en stund vilket jag gör, innan nästa värk kom inom nån sekund. Den sista, obeskrivliga smärtsamma värken är som tur är kortvarig. Sen hörde jag det vackraste man kan få höra, sitt nyfödda barns skrik. Då var klockan exakt 04.00. Fyra minuter tog det efter att vi anlänt vid förlossnings entrén. Den lättnaden, att hon lever, att jag lever, att allt gick bra. Helt obeskrivligt. Lyckan var total. Chocken var total. Allt kändes så overkligt. Vad hade vi precis gått igenom? De tog min lilla dotter och linda in henne i massor med filtar och la henne hos mig några sekunder innan de fort fick in med henne i värmen. Jag själv fick efteråt kravla mig ur min förlossningsbil och lägga mig på en brits för att bli upprullad till förlossningen där moderkakan skulle ut. Jag hade ett sånt adrenalinpåslag att hela min kropp bara skaka. Jag kunde varken prata klart eller vara stilla. Helt omöjligt. Så lustgasen de bjöd på gjorde gott att få för att varva ner ett slag…

Läs också: “SÅ blir du vän med humörsvängningarna under graviditeten”

Väl inne på BB så kunde man börja landa i vad som hade hänt, men det tog tid att förstå. Hur kunde en förlossning gå så fort? Från INGET till rena krystvärkar nästan direkt. Lilla Hilma, som flickan fick heta hade minsann väldigt brått ut. Helt oskadd var hon och även jag. Det var huvudsaken.

Storasyster hade inte märkt av turbulensen som hade vart under natten hemma och heller inte vaknat efter att vi åkt, som tur var. Man kan säga att man är en erfarenhet rikare, och att ibland har man verkligen inget val. Kvinnokroppen är grym.”

 

Vill du se mer av Louise och hennes fina familj? Besök då hennes Instagramkonto @louiselenacaroline!

stats