ryggbedövning | Vimedbarn - Topplistor för influencers

Förlossningsberättelse: “Vattnet gick innan planerade snittet”

Förlossningsberättelse: "Vattnet gick innan mitt planerade snitt"

Rebeccas förlossningsberättelse: “Vattnet gick innan planerade snittet”

“Jag var ute i Tyngen med Becca och Affe i hennes föräldrars stuga och myste under dagen. Sen mot eftermiddagen så åkte jag hem och lagade tortellini med brunsås (gravid-craving…).

Minns inte vad jag låg och kollade på men jag låg iallafall i soffan härhemma och kollade på tv, och helt plötsligt knäppte det till väldigt högt så jag trodde att katterna hade rivit ner någonting. Så kände jag att det blev helt blött i trosorna. Jag inser då på nån millisekund att det är vattnet som gått och jag börjar storgrina och hyperventilera och upprepar ”åhnej åhnej åhnej fan fan fan” och springer på toa. Klockan var cirka 18:45 när vattnet gick.

Läs också: “Att välja kejsarsnitt”

Väl påväg in på toan rinner det ju vatten ÖVERALLT; soffa, golv, toa. Så sitter jag där i nattlinnet på toan och storbölar och vet inte vad jag ska ta mig till, jag var ensam hemma. Jag hade ju inte förberett mig alls för jag hade ju ett planerat snitt senare så jag hade inte läst på alls!”

Ambulansen fick komma

“Jag tog en bunt handdukar mellan benen och stapplade ut i vardagsrummet och hämtade min telefon för att få tag i nån så jag skulle veta vad jag skulle göra. Först ringde jag min pojkvän, som var på affären så han får ju panik han med eftersom att jag grinar, sen ringde jag min Becca och är helt i chock. Sen ringer jag pappa och förbereder dem på att vi kanske måste låna deras bil eftersom min inte funkade.

Så kommer min pojkvän hem till mig. Det måste ha varit typ fem minuter efter att jag ringde honom, och han talar med ambulansen. Så då får jag tala med ambulansen för han är helt i chock han med, så beskriver jag vattnet och om det gör ont och så vidare.

Läs också: “Värkarna startade två dagar innan mitt planerade snitt”

Några minuter efter så kommer ambulansen hem till mig, så där sitter jag på toan och skäms ögonen ur mig helt söndergråten och halvt naken.. Men vad skulle jag göra då när det bara forsade vatten!

Jag fick ta på mig en förlossningsbinda och ett par trosor och gå i nattlinnet med massa filtar, sen fick jag lägga mig på båren.

Min pojkvän tog med våra packade BB-väskor som jag hade förberett någon dag innan och åkte egen bil medans jag fick åka ambulans, väl i ambulansen var det massor med frågor och blodprov. Jag minns ärligt talat inte så mycket av vad de sa för jag var så fruktansvärt nervös.”

Nervös för ryggbedövning

“Blåljusen slogs på och full fart till Falun blev det. Väl i Falun så blev jag inrullad i ett rum, där blev det mer prover och jag blev påkopplad massor av slangar och plats för dropp och sånt. Tabletter fick jag. Kateter satte de i. Och spritt språngande naken blev jag också.

Sen var det bara att vänta på vår tur för snitt, minns inte när vi kom till Falun men det gick ganska fort dit så innan klockan 21.00 i alla fall!

Tankarna innan de kom in och hämtade oss för operation var så sjuka. Vilka känslor, alltså jag längtar tillbaka för man var så förväntansfull och spänd på att äntligen få träffa sitt barn!

Sen hämtade de oss, jag minns att korridorerna var så långa och att det tog sån tid att komma till operationssalen (vilket inte alls var långt egentligen). Operationssalen var så läskig tyckte jag, det var så mycket folk och så läskigt bara… Där inne gick det också superfort. De la över mig på andra britsen, kopplade i slangar, dropp och medicin. Sen var det dags för ryggbedövning, den var jag mest nervös för. Men det gick ändå bra, jag fick vända på mig och ligga ihopkurad, hålla pojkväns hand och andas lugnt. Sen stack det till och spände massor och sen var bedövningen klar. Sen upp med ett skynke och väl där var jag ju helt bedövad i halva kroppen.”

Läs också: “Varför ska man teckna gravidförsäkring? Experten svarar”

Väntan var lång

“Jag blev att må så sjukt dåligt mitt under snittet, jag fick ett sånt sjukt tryck över bröstet och började spy jättemycket, och fick massor med syrgas. Där är det också lite luddigt för jag blev så sjukt trött och dåsig av någon konstig anledning…

Själva operationen gick så fort tyckte jag, helt plötsligt hör man ett bebisgråt. Den känslan, fyfan vad lycklig jag blev. Vilken kärlek, glädjetårarna kom.

Men efteråt när hon var ute tog sån tid. Att få ut henne gick superfort men inte att lappa ihop mig. Därefter minns jag ingenting faktist förutom när vi var i korridorerna igen och jag kollade på en klocka som vi åkte förbi som visade 23:30.

Jag fick åka tillbaka till rummet som vi fick när vi kom, helt ensam och vila. Det var jättejobbigt tyckte jag för jag visste ju ingenting hur det hade gått för varken mig eller bebis… Och den väntan innan jag fick komma ner till neonatalen var så lång… Plus att jag fortfarande mådde dåligt och inte ens hade smält att vår bebis låg och väntade därnere på mig.

Turen ner till NEO minns jag tyvärr inte heller… Men där fick jag äntligen se henne! Där är också allt väldigt luddigt och det är på grund av all medicin och morfinet som jag blev dålig av, men det var så fint alltihopa. Därefter myste vi bara och vi var inlagda ett tag. Från lördag till onsdag.”

Som nyfödd fick Hailey ligga på neonatalen

Vill du se hur Rebeccas ärr läkte efter kejsarsnittet? I bloggen delar hon med sig av bilder på sitt kejsarsnittsärr.

Vill du fortsätta följa Rebecca och hennes familj? Missa då inte Rebeccas blogg här och hennes instagramkonto @rebeccaoskarssn!

Vill du också dela din förlossningsberättelse på Vimedbarn.se? Mejla till hej@loppi.se!


Du har väl inte missat Vimedbarn.se’s nyhetsbrev?

Det är helt gratis och du kan när som helst säga upp din prenumeration. Signa upp dig här!

Prenumerera på Vimedbarn.se's nyhetsbrev!




Namn
E-post

Lämna följande fält tomt

Förlossningsberättelse: “Värkarna startade två dagar innan mitt planerade snitt”

Förlossningsberättelse: "Värkarna startade två dagar innan mitt planerade snitt"

Johanna Kajsons förlossningsberättelse: “Värkarna startade två dagar innan mitt planerade snitt”

“På mors dag, söndagen den 31 maj, upptäckte jag äntligen den berömda slemproppen som kom i omgångar under förmiddagen och jag blev otroligt glad men också lite rädd såklart – nu var vi så nära det planerade kejsarsnittet så det kändes nästan lite jobbigt om det skulle dra i gång av sig själv men samtidigt så ville jag ju köra vaginalt om kroppen bestämde sig för det innan 07:30 den 2 juni… Känslorna snurrade lite men vi bestämde oss för att bara hänga med så när förvärkarna jag känt några gånger per dag de senaste veckorna började bli lite mer intensiva och komma och gå ett par stycken per timme var vi nog lite exalterade ändå. Skulle det dra igång idag? Vi underhöll oss med att skruva upp en hållare till toalettpappret (man gör så konstiga saker i såna här situationer!) och jag tränade på att andas mig igenom värkarna och slappna av totalt trots att de inte gjorde SÅ ont än men under eftermiddagen och kvällen tilltog de och jag kände tydligt att de förändrades till värkar med start-toppar-och att det vände. Det var alltså såna värkar som man skulle ha fast upphöjt till en miljon tänkte jag för mig själv och fortsatte träna på andningen när de kom och när vi gick och la oss var det med lite pirr i magen men vi lyckades somna för natten…”

Läs också: “19 saker att göra i väntan på bebis”

Pastauppladdning deluxe!

“Söndagsnatten vaknade jag några gånger som vanligt för att kissa eller vända på mig (hade ju inte sovit speciellt bra senaste veckorna) och när jag ändå var vaken så kände jag värkarna och tränade på att andas igenom dem. De gjorde fortfarande inte så ont så jag inte kunde somna om med hjälp av Alvedon och spikmatta så jag kände mig lugn och tänkte att detta är bara förvärkar och de kan stanna av när som helst. Framåt morgonkvisten den 1 juni (Vår BF-dag!) ökade smärtgraden och längden lite dock så när Rickard vaknade bestämde vi oss för att han fick jobba hemma denna dagen och skippa att gå till kontoret – värkarna var för tydliga och jag behövde oavsett hjälp att få klart det sista inför kejsarsnittet. Vi ringde också in till BB Sophia för en konsultation om hur vi skulle tänka och kom överens om att jag skulle se hur dagen fortlöpte och ringa in på kvällen igen om värkarna hade fortsatt. Så jag spenderade dagen i sängen med att vila och andas igenom värkar (som fortfarande inte gjorde mer ont än mina vanliga menssmärtor så jag förstod att det inte dragit igång riktigt än) och Rickard satt i vardagsrummet och jobbade med regnet öste ner. Jag behövde ju ta BAS-testet inför operationen också så vid ett tillfälle tog jag mig iväg till Odenplan och gjorde blodprov och därefter åt vi faktiskt lunch på Non Solo Bar tillsammans, pastauppladdning deluxe helt enkelt och jag tog ett gäng värkar där med men kunde andas mig igenom dem hyffsat diskret.(Överallt står det ju att man ska ignorera dem så länge som möjligt i denna fasen då den kan hålla på flera dygn så därför åt vi lunch ute, rätt speciell känsla att sitta på sitt stammishak och helt plötslit kommer en våg av smärta som man andas sig igenom, haha).”

Johanna och Rickard, redo att möta sin son med planerat snitt!

Värkarna registrerades inte på CTG-maskinen

“På eftermiddagen kom Millan och Alex förbi för att krama oss och önska oss lycka till och jag lyckades snicksnacka ganska bra genom de värkarna med och sa ”jag tycker ju inte de gör så ont än så det kan väl inte dragit igång?” men när jag smsade med mina vänner som Isabella och Anna som precis fött barn så var de helt pirriga och sa at det var så det började för dem – kunde det vara på G ändå? Vid 18 hade jag klockat värkarna till att vara mellan 5 och 15 minuter mellan 12h i sträck så fortfarande oregelbundna men aldrig utan en paus och vi bestämde oss för att ringa BB Sophia igen för en konsultation där de bad oss komma in för en undersökning för att se hur långt vi kommit för att underlätta ett beslut för oss om kejsarsnittet. Men vi fick käka middag först så jag och Rickard åt en sista middag själva vid matbordet själva och tog en taxi in vid 19.

Läs också: “Förlossningsberättelse: Jag var livrädd för kejsarsnitt”

Väl inne lämnade jag urinprov, de tog blodtryck och sen kopplades vi upp på CTG-maskin för att lyssna på Charles hjärta som tickade på otroligt fint. När första värken kom såg vi att maskinen inte registrerade den men tänkte att vi väntar en till innan vi ringer på klocka så de får justera den – och av en slump var där en läkare inne i rummet för att hämta en grej under andra värken så han justerade maskinen och vi såg att värken gav utslag vilket var skönt – då var det på riktigt. Tredje värken under denna tiden registrerades också men fjärde hade maskinen hoppat snett igen så vi fick aldrig någon ordentlig mätning men när sköterskan kom in konstaterade hon att de var väldigt oregelbundna så antagligen var vi bara precis i starten av latensfasen men hon skulle skicka in en läkare för bedömning – och in kom läkare Anders och pratade med oss om möjligheterna och var enormt empatisk, inlyssnande och tydlig. Han sa att oavsett hur det ser ut när vi undersöker så får ni lov att behålla kejsarsnittstiden in i det sista, drar det igång på riktigt så kan ni avboka kejsarsnittet 5 minuter innan och drar det inte igång så ses vi imorgon bitti helt enkelt. Det var skönt att veta att vi kunde fortsätta låta kroppen bestämma hela vägen och när Anders undersökte så var livmodertappen mjuk men inte utplånad så vi bestämde att fortsätta planera för kejsarsnittet och åkte hem för att försöka vila oss i form inför operationen dagen efter. Undersökningen gjorde ont (nästan så jag undrar om han gjorde en hinnsvepning utan att säga något? Men det kan han väl inte gjort?) men gick fort och när vi satt i taxin hem kändes det lättare att fokusera på kejsarsnittet trots värkarna. Vi packade om BB-väskan till bara kejsarsnittsgrejor, proppade i mig mackor innan midnatt (sen skulle jag vara fastande) och jag gick och tog min förberedande dusch med parfymfritt tvål men vanliga schampo (skönt att lukta lite fräscht ändå). Sen fotade vi magen en sista gång i den blå klänningen och gick vi och la oss och pratade om att det äntligen var dags att få träffa vår son morgonen efter. Jösses vad vi grät av tacksamhet, känslan var helt obeskrivlig!”

Blev peppad av värkarna

“Måndagsnatten sov jag inte en blund då värkarna tilltog så jag nu var tvungen att andas igenom dem fokuserat och de gjorde verkligen ont trots Alvedon, värmekudde och spikmatta. Jag lät Rickard sova så mycket som möjligt och jobbade mig igenom värkarna som var exakt var tionde minut hela natten och passade på att smita på toa och dricka emellan värkarna fram till 05 (därefter fick jag inte dricka en droppe vatten heller på grund av operationen) och då bad jag Rickard hjälpa mig trycka hårt i ryggslutet när värkarna kom. Jag måste säga att jag var riktigt lugn hela natten trots att jag inte sov, Isabella hade peppat mig med att man får ett sånt jäkla pigghets-hormon när man föder barn och dygnen efter så man orkar oavsett hur lite sömn man ha i kroppen så jag lät inte natten utan sömn stressa mig utan låg och tänkte att oavsett hur detta slutar så är varje värk närmre min son, varje värk är dessutom bra för min son då han kommer må bättre vi kejsarsnittet om allt dragit igång lite och han fått ett adrenalinpåslag och sjunkit ner något. Vi teamade den natten jag och Charles. Även om det gjorde ont som fan i värkarna så njöt jag den natten på något märkligt sätt.

Läs också: “Vad är en förlossningsskada och hur kan man minska risken?”

Vid 06 på morgonen den 2 juni gick jag upp och tog morgonens dusch i parfymfri tvål inför operationen (men lät håret vara, jag behövde inte heller duscha i sånt där speciellt operationstvål som ska lukta pyton tack och lov) och jag fortsatte ta värkarna i duschen. Under tiden åt Rickard frukost, jag ville inte se eller lukta frukosten för att undvika bli frestad – jag är ju riktig frukostmänniska och äta är det första jag alltid måste göra när jag vaknar på morgonen! (De senaste veckorna hade jag ju till och med ätit nattmål så hungrig jag var så det där med att fasta var inte helt optimalt för mig efter en natt med värkar men det gick okej) och sen kramades vi och pratade om att idag är vår sons födelsedag och grät hysteriskt av lycka om vartannat. Vi hann även fota magen en sista gång innan vi tog hissen ner för att ta taxi till BB Sophia 07:10. Solen strålade och det var en fantastisk sommardagsmorgon i luften, herregud vad vi grät till och från av lycka och tacksamhet. Jag tog två värkar i taxin in också och när vi väl var framme så smet jag in på toa medan Rickard mötte upp vår barnmorska Camilla nere i receptionen. Vi fick ett jättebra första intryck av Camilla och hon visade oss vägen till hissen och tog oss upp till vårt BB-rum där operationskläderna låg på sängarna och vi fick sätta oss till rätta i stolarna för lite genomgång, men först hämtade Camilla två Alvedon som jag skulle ta innan operationen. (Det är rätt kul att man får två Alvedon innan, det är ju liksom INGENTING när man ska in på en operation och jag hade ju gått på Alvedon senaste dygnet ändå, haha. De fick sväljas med en halv droppe vatten.)”

Bestämde sig för kejsarsnitt

“När vi satt själva där i rummet var vi rätt tysta och försökte ta in allt. Detta är rummet vi kommer tillbaka till sen med vår son, här ska vi lära känna honom… Inom två timmar har vi honom i vår famn… Jag gick över och satte mig lite i Rickards knä och vi kramades och grät om vartannat. Att ta in att det var dags efter allt kämpande gick inte men vi kände oss oändligt tacksamma. När Camilla kom tillbaka frågade hon lite om hur natten hade varit och vi berättade om värkarna som fortsatt komma exakt var tionde minut med samma intensitet och att de inte ökat, en tidig latensfas alltså och Camilla frågade en enda gång för att dubbelkolla med oss så vi verkligen var säkra ”Men ni har inga second thoughts? Ni är säkra på att det är kejsarsnitt ni vill och detta känns bra?” Vi tittade på varandra och sa JA, nu kunde vi liksom inte vänta längre på vår son. Vi ville träffa honom NU! ”Bra” sa Camilla med ett leende och frågade oss om andra tankar, eftervård osv och jag lämnade mitt förlossningsbrev till henen som hon läste igenom med största noggrannhet framför oss vilket kändes tryggt. Vi pratade lite om vad som kändes viktigt för att få oss att  trygga och kände tillit till att Camilla skulle hjälpa oss på bästa sätt, sen pratade vi lite om min endometrios och att jag hade önskemål om att de skulle kika och ”inventera” lite i magen när jag ändå var öppen och hon sa att förlossningsläkaren skulle komma in och att vi skulle prata med henne om det. Sen lämnade hon oss för att byta om, jag till sjukhusrock, nättrosor och vita knästrumpor och Rickard till en vit operationsdräkt över sina kläder och så gröna operationsmössor såklart.

Johanna och Rickard, klädda och redo för operation och kejsarsnitt.

Läs också: “Tobias om IVF-resan: Många tar för givet att det bara är att skaffa barn”

När förlossningsläkaren (eller operatören som de kalla den som opererar) knackade på och kom in var hon strax efter 08 så vi hade bara varit på plats ca en halvtimme, allt gick fort. Läkaren hälsade och sa att hon läst om min endometrios och att hon var tvungen att fråga en sista gång om vi verkligen ville genomföra kejsarsnittet då det inte är något man rekommenderar när man ha endometrios. Hon sa det på ett rakt, tydligt sätt men ändå inte otrevligt utan vi förstod att detta är något hon måste fråga och att rent medicinskt så rekommenderar man mig att köra vaginalt i detta läge. Jag tittade på Rickard och sa JA, eller ja, eller?? Och blev för första gången lite osäker, Rickard instämde och sa jo vi vill träffa vår son nu! Vi kan inte vänta längre, och läkaren lyfte att eftersom jag har ärrvävnad i mig så ”skulle komplikationerna bli något värre/ ärrvävnaden större eftersom man inte riktigt vet hur det ser ut inne i mig och hon ville absolut inte vara oschysst och trycka på och fråga igen om vi var säkra?”och vi sa JA en sista gång. Då var det som att vända på ett mynt och hon började utgå från hur man bäst tog hand om mig och berättade att hon skulle ta in en extra operatör/läkare så det skulle vara två som opererade mig eftersom man inte visste hur det såg ut i magen och de ville vara beredda på att ta hand om mig på bästa sätt. WOW, tack så hemskt mycket!! Det kändes som jag skulle få både ett kejsarsnitt och en titthålsoperation vilket var guld värt eftersom min senaste var 2011 och sedan dess har jag gått mycket utan P-piller och därmed kunde det ha förändrats mycket i magen, vi tog i hand och när hon lämnade rummet frågade jag Rickard om vi gjorde rätt och han sa ja. Sen släppte vi den frågeställningen en gång för alla.”

Passade på att kolla upp endometriosen under kejsarsnittet

“Vid 08:15 knackade på dörren och Camilla sa att det var dags att åka ner till OP… Det är så smart på BB Sophia för de tar med sängen från rummet ner till operationssalen så man läggs i den direkt efter och rullas upp till sitt rum. Så Rickard och jag promenerade tillsammans med Camilla och sängen bort till hissen och åkte ner till operationssalen. Väl utanför sa Camilla att hon skulle kolla så det var ok att komma in och dra igång och vi fick stanna utanför och sätta på mig mina långa, vita knästrumpor som man har på operation. (Varför har man dem? Någon som vet? Jag glömde att fråga….) Camilla vinkade in oss direkt och sen gick det FORT kan jag säga. Vi hade ju läst på mycket och var beredda på allt ”kaos” och det är nog mitt bästa råd till alla som är oroliga inför ett kejsarsnitt – läs på och ställ frågor innan så slipper allt bli rörigt och läskigt när man väl kliver in i operationssalen.

Läs också: “Bearbeta förlossningen tillsammans”

Jag fick sätta mig på operationsbordet direkt och massor av folk svängde förbi och presenterade sig men jag hann aldrig uppfatta vad någon hette direkt. Totalt var där 9 personer som jobbade med vårt kejsarsnitt och jag hade tre personer som direkt var på mig från tre olika håll för att sätta sladdar och infarter. (Två förlossningsläkare, en barnmorska, en narkosläkare och resten tror jag var sköterskor till all personal. En läkare var ansvarig för kejsarsnittet och att få ut Charles/ sy igen och en annan var ansvarig för mig och hur det såg ut i mig med min endometrios kan man säga. Barnmorskan är bara ansvarig för Charles i det läget och narkosläkaren är ansvarig för bedövning och smärtlindring och alla sköterskor assisterar och sätter sladdar osv…). De satte tre elektroder på min kropp, satte in en infart i ena armen, de satte en blodtrycksmätare som tog blodtrycket varje minut automatiskt och en grej på fingret. Och allt gjorde ungefär samtidigt och här kan jag förstå att man tycker det är obehagligt och rörigt om man är spruträdd/ operationsrädd. Rickard satt med mig och höll mig i handen varvat med att försöka få igång musiken i rummet som vi själva hade med oss. Det var faktiskt riktigt skönt att ha sin egen musiklista – det kändes lite töntigt innan att göra en lista men när man väl var där kändes tryggt att höra låtarna man valt själv och lyssnat på hemma i bakgrunden. (Först ut var Chariots Of Fire och jag småskrattade till och med när den startade… Den är så jäkla mäktig men i sammanhanget att jag fick sprutor hit och dit blev det rätt komiskt!) Därefter var det dags för ryggbedövningen – spinalbedövningen och då kom narkosläkaren och presenterade sig, samma som vi satt i möte angående postpunktionella huvudvärken några månader tidigare så det kändes tryggt, och sedan gick hon runt bakom min rygg för att börja. Jag satt på kanten av sängen och fick kuta som en katt allt vad jag kunde och samtidigt försökte jag andas likt jag hade andats igenom varje värk för att hålla mig lugn. Där var en sköterska som hjälpte mig sitta still och Rickard höll mig i handen och sa lugnande ord för narkosläkaren hade svårt att hitta rätt och fick sticka om flera gånger vilket gjorde lite ont (men mest var jag rädd för att det skulle bli fel så jag skulle drabbas av den där postpunktionella huvudvärken). Till slut kom de rätt och de la ner mig på bordet direkt samtidigt som det spreds en varm känsla från magen och neråt – bedövningen började verka!”

Johanna får bedövning innan det är dags för kejsarsnitt

Bedövningen tog bort smärtan – men inte känslan

“Då satte de upp ett litet skynke framför mig och började tvätta och sätta kateter där bakom (vilket inte kändes alls eftersom jag var bedövad, jag vet att de sätter den innan uppe på rummet på vissa sjukhus) samtidigt som jag fick läggas tillrätta med båda armarna ut på varje sida, likt ett kors. Det är en märklig position att ligga i och det kan kännas lite läskigt att ligga så som ett kors men jag hade faktiskt lagt mig så några gånger hemma innan för att träna tryggheten i att ligga så och andas djupt så det var inte jobbigt när vi väl låg där. (Det är också ett litet tips för er som vill förbereda er – prova ligga i sängen med benen raklånga, magen i vädret och armarna rakt ut med handflatan uppåt och föreställ er hur lugna, trygga och starka ni är i den positionen. Då känns det kanske inte lika utlämnande när man ligger där på operationsbordet…) Medan de byggde upp ett större skynke/ tält runt mig så varken jag eller Rickard skulle se vad som hände på andra sidan så började de testa om bedövningen hade tagit rätt och det gör man genom ett kylande medel som man först får känna på handen så man förstår hur kallt det är och sedan drar de samma medel på olika ställen på magen bakom skynket för att man ska säga till när det känns lika kallt och när det bara känns. Det får jag nog säga var lite svårt att våga säga ”nu känns det bara men inte sådär kallt” för då insåg man ju att de skulle bestämma sig för att bedövningen satt rätt och att de kunde skära i en så de fick göra testet två gånger på mig. Jag tittade hela tiden på Rickard som satt på en pall bredvid mig och kände mig rätt lugn fortsatt.

Bedövningen tar ju inte bort känseln helt utan bara själva smärtan och det trodde inte jag innan jag började läsa på – jag trodde att man inte kände något så jag var lite nervös över att man skulle känna att de ”bökade runt” bakom skynket men det var inte jobbigt alls måste jag säga. Så sa de helt plötsligt ”nu börjar vi” och jag och Rickard såg på varandra och insåg att nu är det bara minuter bort att vi får träffa vår son! Rickard viskade ”snart är han här” och vi tog ett djupt andetag innan de direkt sa ”Nu är huvudet ute – grattis!” varpå jag svarade ”ÄR DET SANT?!” och vi började fälla några tårar men höll andan eftersom vi inte hörde Charles… Jag vet inte om det var 3 sekunder eller 30 sekunder mellan att de sa att huvudet var ute och att vi äntligen fick höra det ljuvaste skriket någonsin men från några lyckotårar till att vi båda bröt ihop totalt i gråt och lättnad var det iaf när vi helt plötsligt hördes ett barnskrik starkt och klart bakom skynket. HAN VAR UTE! HAN VERKADE MÅ BRA!”

 Välkommen Charles - nyfödd med kejsarsnitt!

“Vi bara grät och pussades”

“Vi bara såg på varandra och grät och grät och pussades. Charles fortsatte skrika nästan hela tiden vilket var så otroligt skönt att höra och samtidigt så spelades Tomas Ledins ”När kärleken kom” (precis när de började spelades ”Vem tänder stjärnorna” med Ledin från Så mycket bättre och de tonerna för mig tillbaka till de mest fantastiska minuterna i mitt liv nu när jag hör dem.)Bakom skynket sa de att han mådde bra och alla 9 personer i rummet jublade grattis – otroligt mäktigt, sedan sa de direkt att de skulle försöka lyfta upp honom så vi fick se honom och strax där efter såg Rickard honom för första gången medan jag(som låg längre ner) inte såg så de fick ta ner honom och sa att han hade lite kort navelsträng men att de skulle försöka igen, Rickard sa att han var fantastisk och lyckades samtidigt trolla fram kameran så nästa gång de lyfte upp honom och jag fick se honom hann Rickard fota de första bilderna på honom bara några sekunder gammal, han är underbar och de håller honom som Simba i Lejonkungen över skynket på de bilderna – så otroligt mäktigt att få se sin son för första gången så! När jag såg honom genom lyckotårarana var jag helt till mig, jag trodde aldrig han kunde vara så vacker! Vår son. Vårt barn. Vår efterlängtade lilla kärleksgåva…

De sa grattis och förklarade att de skulle ha kvar honom några minuter för sen avnavling bakom skynket men att de kom runt med honom sen. De minuterna var rätt sköna att ha tillsammans med Rickard för att ta in allt, vi grät och viskade om hur fin han var och att han äntligen var här. Därefter kom de runt med honom och la honom hos mig och han grät, jag grät och vi bara stirrade på honom och pratade med honom. Efter en liten stund kände jag något varmt och skönt vid min nacke, vänstra öra och mitt hår och insåg att han kissade på mig och det gjorde mig märkligt nog bara så himla glad. Han mådde bra och kunde redan kissa – hos mig- en rolig och fin stund mitt i allt!”

Knuta på livmodern

“Därefter var det dags för barnmorskan Camilla att ta honom och gå in till barnbordet tillsammans med Rickard för att klippa navelsträngen. (De klipper den långt ner vid moderkakan bakom skynket och sedan får partnern klippa slutklippet nära naveln när de ska sätta gummibandet – fint att de behåller den delen under ett kejsarsnitt!) Under tiden som de var i det andra rummet pratade läkarna med mig och berättade att det såg okej ut i magen med endometriosen så de behövde inte ta till några extra åtgärder, den stunden var rätt skön att de fokuserade på att informera mig om hur det såg ut – som att jag helt plötsligt var på min egen endometriosoperation och fick en update liksom. Läkarna berättade också att jag hade en muskelknuta som satt på livmodern men att den var ofarlig och inget jag behövde oroa mig för, så de började sy ihop mig helt enkelt…

Då såg jag den finaste uppenbarelsen jag sett i hela mitt liv – en skjutdörr öppnades och ut därifrån kom min älskade man Rickard bärandes på vår son. Den bilden sitter på min näthinna och är så vacker så det inte är klokt. De var så fina! Rickard satte sig på stolen bredvid mig och vi kysstes och stirrade på vårt lilla underverk. Charles fick ligga lite hos mig medan jag syddes ihop och sedan tog Rickard honom när jag rullades ut mot uppvaket…”

Puss mamma!

Här kan du läsa Johannas blogginlägg om första tiden med Charles på BB, och det dramatiska första tiden hemma som slutade med ilfärd tillbaka till sjukhuset…

Vill du fortsätta följa Johanna och hennes familj? Missa då inte hennes blogg här och hennes instagramkonto @johannakajson

Vill du dela med dig av din förlossningsberättelse på Vimedbarn.se? Mejla till hej@loppi.se!


Du missar väl inte Vimedbarn.se’s nyhetsbrev?

Det är helt gratis och du kan när som helst avsluta din prenumeration. Signa upp dig här!

Prenumerera på Vimedbarn.se's nyhetsbrev!




Namn

E-post

Lämna följande fält tomt

Bedövning och smärtlindring du kan få under din förlossning

Bedövning och smärtlindring du kan få under din förlossning - hela listan!

Även om man inte vet säkert om man vill ha smärtlindring under sin förlossning kan det vara bra att vara påläst om de alternativ som finns, både medicinska och icke-medicinska, så att man har lite kött på benen om man skulle bestämma sig för att prova något smärtstillande när förlossningen väl har startat. Här nedan listar vi alla de vanligaste sätten att få smärtlindring på i Sverige!

Medicinska smärtlindringsmetoder under förlossning

Lustgas

Att använda lustgas är det vanligaste sättet att få smärtlindring under sin förlossning, enligt Vårdguiden 1177. Lustgas kan man börja använda direkt när första värkarna har kommit, men man rekommenderas att vänta lite tills värkarbetet blir mer intensivt eftersom man kan bli lite snurrig, och därmed mindre rörlig, av att använda lustgas.

Lustgasen funkar genom att påverka hjärnan med smärtstillande effekt. Den går att kombinera med andra smärtlindringsmetoder, både medicinska och icke-medicinska. Även de som inte tycker att lustgas ger en betydande smärtlindrande effekt i sig kan känna sig hjälpta av lustgasen eftersom den blir något att fokusera på under värkarbetet.

Läs också: “Förlossningsberättelse: Jag blev full på lustgas”

Lustgasen andas oftast in genom en mask precis när en värk startar. När toppen på värken kommer slutar man andas i masken och då har effekten förhoppningsvis kickat in. Effekten håller i cirka 30 sekunder. När nästa värk startar upprepar man proceduren.

Det är väldigt olika hur man upplever effekten av lustgas. Dels går det att variera styrkan på lustgasen med hjälp av förlossningspersonalen (lustgasen blandas upp med syre i olika hög nivå) och så kan effekten även variera från person till person. Klara fördelar är ändå att lustgasen inte kräver något nålstick, kan kombineras med andra smärtlindringsmetoder och att varken bebisen eller värkarbetet påverkas av lustgasen.

Ryggbedövning, epidural – EDA och spinalbedövning – SPA

Ryggbedövning får man, som man kan ana på namnet, genom att en läkare sprutar in ett bedövande läkemedel i ryggen. När man ska få ryggbedövning kan man oftast vara kvar i sitt förlossningsrum, men lägga sig på sidan eller sätta sig på sin brits och kuta med ryggen så att läkaren kommer åt att sätta ryggbedövning. Antingen får man en dos vid ett tillfälle, eller så sätter läkaren in en liten kateter så att man kan fylla på dosen eftersom utan att göra nya stick.

Läs också: “Förlossningsberättelse: Ryggbedövning är det bästa man kan vara med om!”

Man brukar inte vilja ge ryggbedövning innan den födande är öppen mer än 3-4 centimeter eftersom det är en kraftig smärtlindringsmetod som kan stanna upp värkarbetet eller göra värkarna svagare. Om så är fallet kan man behöva kombinera ryggbedövningen med värkstimulerande dropp. Ryggbedövning är den smärtlindring som oftast ger mest effekt vid en förlossning. Många tycker att den ger en bra smärtlindringseffekt under värkarbetet, men att den inte är till lika stor hjälp under själva krystarbetet.

En ryggbedövning kan ge vissa biverkningar som till exempel klåda, feber, svårighet att kissa och påverkan på barnets hjärtfrekvens. De behöver dock inte betyda att barnet mår dåligt.

Skillnaden mellan epidural och spinalbedövning är hur långt in bedövningsmedlet sprutas. Epiduralbedövning är det vanligaste alternativet av ryggbedövning vid förlossningar.

Läs också: “Förlossningsberättelse: Epidural är underbart tycker jag”

Lokalbedövning

En lokalbedövning är en bedövning som görs i slidöppningen och mellangården. Eftersom smärtan i underlivet blir mest påtaglig under utdrivningsskedet är det också vanligast att välja lokalbedövning just nu. Lokalbedövningen görs oftast genom att en lokalbedövande gelé appliceras på området, eller att man bedövar med en spruta. Man kan också använda bedövningen om det behövs göras klipp eller om man måste sy efter förlossningen. Eftersom den här typen av bedövning används ofta även i andra sammanhang, som till exempel för bedövning i munnen hos tandläkaren, vet man i regel om man tål läkemedlet eller inte och därför är det ovanligt med negativa biverkningar hos de som använder lokalbedövning under sin förlossning.

Paracervikalblockad, PCB

Paracervikalblokad, PCB, är också en lokalbedövning men som används på livmoderhalsen. Bedövningsmedlet förs in i en spruta genom slidan och appliceras på området kring livmodertappen. Det är väldigt olika hur man upplever att få paracervikalblockad, vissa upplever det som smärtsamt och andra inte. Effekten av paracervikalblockad varar ofta i bara en dryg timme, så man kan behöva fler sprutor under en förlossning, men klara fördelar är att effekten kommer snabbt och att den inte påverkar förlossningsförloppet på samma sätt som ryggbedövning. Dock väljs ofta andra smärtstillningsmetoder före PCB eftersom läkemedlet kring just livmoderhalsen kan påverka bebisen eftersom den ligger så nära under förlossningen.

Läs också: “Slempropp och 8 andra ord du vill veta inför din förlossning”

PDB, Pudendusblockad

Även pudendusblockad är relativt ovanligt att använda sig av i dagsläget, eftersom bedövningen ofta tar bort krystkänslan och kan minska värkarna. Pudendusblockad är en bedövning av bäckenbotten som görs genom en spruta i slidan. Ibland används pudendusblockad inför ingrepp där man behöver sy i underlivet efter en förlossning.

Läs också: “Vad är en förlossningsskada och hur kan man minska risken?”

Icke medicinska smärtlindringsmetoder under förlossning

Värme – dusch, bad, vetekudde

Många tycker att det är skönt med värme när det gör ont. Att duscha varmt, kanske med fokus på just ländryggen och främre delen av magen, kan vara skönt när man hanterar värkarbetet hemma. Man kan också använda sig av en varm vetekudde. På vissa förlossningsmottagningar finns det möjlighet till dusch och även bad under värkarbetet. Anledningen att värme fungerar som smärlindring är antagligen för att det är avslappnande för många, och är man avslappnad blir det i regel lättare att ta värkarna. Det är inte farligt att använda värme som smärtlindring så länge man inte bränner sig själv. Badar eller duschar man så pass länge att man till exempel blir svettig är det dock bra att dricka mycket vatten för att fylla på med vätska.

Läs också: “Förlossningsberättelse: Att föda i vatten var otroligt häftigt!”

Massage

Genom att bli masserad på områden där smärtan är som mest intensiv, till exempel på ländryggen, upplever många att de får något annat att fokusera på och att smärtan därmed blir lättare att hantera. Vad man föredrar för typ av massage är såklart individuellt – vissa föredrar hård massage samtidigt som andra hjälps bäst av lätta strykningar. Här gäller det att prova sig fram! Genom massage kan även en partner aktiveras under förlossningen och känna att hen bidrar. Passa på att prova redan innan förlossningen (ett måste om du gillar massage!)!

Läs också: “Gravid? Här är 11 saker din partner ska göra för dig”

Andning

Är kroppen avslappnad blir det i regel lättare att möta och hantera smärta, och därför är det viktigt att tänka på andningen under förlossningen. Att använda rätt andning är helt fritt från biverkningar, men det kan vara svårt att komma ihåg själv hur man ska göra när förlossningen är som mest intensiv. Därför är det bra att öva på andningen hemma innan förlossningen tillsammans med den som ska närvara under förlossningen. Här kan du läsa mer om hur du kan använda andning som smärtlindring under förlossningen.

Sterila kvaddlar

Den här smärtlindringsmetoden har använts i flera år och är helt utan biverkningar – förutom att vissa tycker att själva ingreppet är obehagligt. Sterila kvaddlar sätts genom att barnmorskan sprutar in saltvatten i underhudsfettet, vilket resulterar i något som känns ungefär som ett getingstick i ungefär halv minut. Sen ska det ge en smärtstillande effekt som varar i cirka två timmar.

Läs också: “Förlossningsberättelse: Jag drog ut honom själv”

Tens

Tens är en apparat vars namn är en förkortning av transuktan elektrisk nervstimulering. Man fäster små plattor där man vill ha effekt – ofta kring ländryggen eller ner mot skinkorna under en förlossning – som apparaten sen sänder små elektriska impulser genom. Man kan variera styrkan. Impulserna aktiverar kroppens egen morfin, endorfinerna, vilket kan lindra smärtan. Tens har inga biverkningar, men kan ibland störa CTG-apparaterna som används när man är inne på förlossningsavdelningen och då kan de inte användas samtidigt. Man kan inte heller duscha eller bada samtidigt som man använder tensapparaten.

Akupunktur

På de flesta förlossningsavdelningar kan man be om att få akupunktur under sin förlossning som smärtlindring. Akupunktur fungerar i regel bäst i början av förlossningsarbetet. Det är fortfarande inte helt klart vad som händer i kroppen under akupunktur som gör att många upplever det som smärtstillande. Behandlingen utförs genom att ett antal tunna och sterila nålar sätts på kroppen i så kallade akupunkturpunkter, och sedan får de sitta kvar i knappt en halvtimme för att ge effekt.  Akupunktur ger inga biverkningar och kan användas tillsammans med andra smärtlindringsmetoder, men hur man upplever effekten av akupunktur varierar mycket från person till person.


 

Missa inte Vimedbarn.se’s nyhetsbrev!

Det är helt gratis och du kan när som helst säga upp din prenumeration. Signa upp dig här!
Prenumerera på Vimedbarn.se's nyhetsbrev!




Namn


E-post

Lämna följande fält tomt


stats