lustgas | Vimedbarn - Topplistor för influencers

Förlossningsberättelse: ”Jag ventilerade i ren panik”

Jennie-Lie var gravid med sitt tredje barn när vattnet plötsligt gick hemma i soffan. Mitt under förlossningen tappade hon andningen helt och gick in i en dimma. ”Hampus försökte få mig till en gåställning som barnmorskan kört dit, jag fick ur mig att det finns inte en chans att jag kan stå eller gå. Han fixade istället en rullstol, och hur jag tar mig dit vet jag inte”, skriver Jennie-Lie.

Jag känner hur det kittlas till mellan benen

”Vårt sällskap åker hem och jag berättar för Hampus att slemproppen har gått så att det är på gång säkert inom några dagar iallafall. Vi skrattar och blir lite pirriga och bestämmer oss för att stanna uppe och kolla på tv ett litet tag till tillsammans. Kryper upp nära varandra, så nära det gick med jättemagen.

Rätt som det är så känner jag att det kittlas till mellan benen, jag hinner fundera en sekund på om jag ska gå på toa igen, men mer än så hinner jag inte tänka innan jag känner hur det forsar ut vatten.
– Baby, mitt vatten går, säger jag lite snabbt och Hampus hoppar upp ur soffan.
Men det är försent, även han är dyngsur om sitt ena byxben. Klockan var då 23:45.

Läs också: ”Ring en ambulans – bebisen kommer nu”

Eftersom att vi på kontroll veckan innan och fick höra att Unni fortfarande inte låg fixerad så sa dem åt oss att ringa förlossningen direkt om vattnet gick, eftersom att då kan navelsträngen tydligen hamna i kläm. Så jag satt på toaletten och ringde till förlossningen, medan Hampus fick ringa tillbaka Johanna som precis kommit hem igen. En halvtimme senare var hon tillbaka hemma hos oss och jag och Hampus kunde åka in till förlossningen.

Bebisen hade bajsat i vattnet och stormen hade kommit

Precis som när vattnet gick förra gången så kände jag ganska snabbt en ihållande molande värk i magen, redan innan vi hade parkerat bilen 20 minuter senare så hade jag känt av några värkar. Klockan 01.00 är vi inne i undersökningsrummet och blir uppkopplade på CTG. Allt ser bra ut, vattnet fortsätter att rinna och det är gul/grön färgat vilket betyder att bebisen har bajsat i vattnet, barnmorskan förklarar att så länge hjärtljuden ser bra ut så är det ingen fara, och att de bara kommer göra lite extra kontroller på det under förlossningen.

Eftersom värkarna kommit igång, jag är lite nervös och vi har barnvakt så bestämmer vi tillsammans med barnmorskan att vi ska checka in på vårt BB rum. Dessutom stormar det ute, stormen Cora hade nämligen bestämt sig för att komma till Östersund. Jag får två citodontabletter och ska försöka sova, Hampus skickar jag iväg för att handla lite nattmat och godis till oss, det var många timmar sen vi åt middag helt plötsligt.

Klockan är ungefär 3 när Hampus är tillbaka, värkarna gör så jag inte kan sova. De kommer fortfarande oregelbundet och jag fortsätter att kämpa på. Det här chockade mig mest, att fasen då en del kan städa, sova och ladda, var den som för mig gjorde mest ont. Jag fick kämpa för att inte tappa andningen i värkarna, här gjorde Hampus ett fantastiskt jobb och hjälpte mig att behålla andningen lugn. Håller ut till klockan 5 på morgonen, då ringer vi på klockan för värkarna gör så fruktansvärt ont.

Vi får göra ett CTG igen, Unni mår utmärkt i magen. Värre är det med mig som har så ont, men har ett hopp om att kroppen jobbat på bra dessa timmar. Men efter den första undersökningen så får jag veta att jag är öppen en centimeter. En ynka centimeter! Och jag började faktiskt tvivla på att jag skulle klara det.

Klockan 8 ringer vi på klockan igen, och nu är det en ny barnmorska som har börjat. Värkarna kommer med ca 5 minuters mellanrum och gör så fruktansvärt ont. Hon förklarar att hon inte tänker göra någon ny undersökning på mig, men att vi kan göra ett CTG för att kolla så Unni mår bra. Hon säger också att det inte är någon mening att jag ska få mer Citodon, och att det är för tidigt för smärtstillande. Hon är väldigt opedagogiskt och känslokall, vilket gör att jag bryter ihop och hyperventilerar i ren panik på sängkanten. Hon står bara och tittar på, medan Hampus får försöka trösta och lugna mig. Jag får fortsätta ligga och ta värkar i BB-rummet, att ligga på vänster sidan funkar allra bäst. Om jag ligger på ryggen så känns det som att jag ska sprängas eller gå av på mitten när värkarna kommer.

Värkarna gör så jag kräks

Men tillslut börjar vi äntligen klocka tätare värkar och regelbundet. De gör så ont så de riktigt kraftiga värkarna gör så jag kräks. Vi ringer på barnmorskan igen, och nu går hon äntligen med på att göra en undersökning. 3,5 cm öppen och hon säger åt mig att jag ska pröva duscha lite, och sen är det dags att flytta oss in till ett förlossningsrum så jag kan börja få ta lustgasen. Jag frågar försiktigt när jag kan få epiduralen (som jag tillsammans med Freja barnmorskan skrivit att jag vill ha så tidigt som möjligt), hon svarar att jag kan få den när vi kommer in på förlossningsrummet men att jag borde testa bara lustgasen. Då säger jag nej, jag vill ha epiduralen så fort som möjligt, så hon lovar motstridigt att förbereda för det.

Läs också: ”Jag hade dödstankar” – läs Elina Cassels förlossningsberättelse

Att gå till duschen var hemskt, det kändes som att minsta ansträngning gjorde så att värkarna kom. Men väl i duschen så satte jag mig på pallen, Hampus stod bakom så jag kunde ligg/luta mig emot honom, och jag blev lite förvånad över hur bra det hjälpte mig i värkarna med varmt vatten. Det tog liksom bort de där ondaste topparna som annars gjorde så jag spydde. 20 minuter höll jag ut i duschen, sen fick jag hoppa i den fina sjukhusskjortan och la mig i sängen och väntade på barnmorskan.

Efter det här kommer jag inte ihåg så mycket, värkarna tog över och jag hade ingen paus i värkarbetet utan de kom direkt efter varandra. Jag tappade andningen helt, och kroppen måste gått in i någon slags överlevnadsmekanism för allt blev bara en enda dimma för mig. Hampus försökte få mig till en gåställning som barnmorskan kört dit, jag fick ur mig att det finns inte en chans att jag kan stå eller gå. Han fixade istället en rullstol, och hur jag tar mig dit vet jag inte.

”Älskling är du vaken?”, frågar Hampus mig. Det är nästa sak jag kommer ihåg. Då har jag fått lustgasen som lyckats lugna mig så pass att jag slumrade till i någon sekund. Sen kommer värkarna igen. Barnmorskan är och fixar dropp som man måste ha när man ska få epidural. Jag är uppkopplad på CTG och Hampus kan se att nästa värk jag får håller på nästan konstant i 16 minuter. Här försvinner jag igen, lustgasen hjälper inte längre och jag vet bara att när narkosläkaren skulle sätta epiduralen så fick han göra det mitt i en sån värk, trots att jag protesterade högljutt. När epiduralen äntligen börjar värka så börjar jag gråta av lättnad. Äntligen kan jag få en paus, dricka och få tillbaka kontrollen på andningen. Vi har en jättegullig undersköterska som är med oss på rummet, vi hade bett om det i vår journal och Hampus hade sagt till dem när vi kom till förlossningen att han behövde stöd eftersom jag hade så ont. Hon sprang direkt iväg och hämtade lunch till mig medan jag kunde äta.

Läs också: ”Krystvärkarna var sköna”

Ville byta barnmorska

Hampus berättade att han tänkt byta barnmorska till oss, men när vi såg vad klockan var så var det ändå byte om bara en timme och nu hade vi vår fina undersköterska och klarade oss bra själva. 14 kom vår nya barnmorska in, och glädjen blev enorm när det visade sig vara Malin som också var den som var med oss på Leia och Mattis förlossning och som vi kom så bra överens med.

Från och med att hon och den fantastiska undersköterskan hon hade med sig, tog över oss så var de i princip alltid i vårt rum. Precis som vi hade önskat. Vi laddade inför vad som skulle komma, de hjälpte mig med lustgasen igen att hitta en bättre teknik, de fyllde på min epidural eftersom jag började känna av värkarna lite väl mycket igen och de guidade Hampus i massageövningar.

Mellan 13-17 så var förlossningen helt fantastisk. Vi prövade lite olika positioner, min favorit var att sitta på en pilatesboll med lustgasen och kunna vila huvudet mot sängen mellan värkarna. Värkarna nu kändes mer som ett starkt tryck neråt i magen, inte alls samma sprängande känsla som innan. Och mellan värkarna kunde jag prata, skratta och dricka.

Läs också: Så vet du att förlossningen har startat

Strax innan 17 så kände jag att trycket började bli lite väl starkt. Jag fick lägga mig i sängen och bli undersökt igen. Nu var jag öppen 7 cm. Eftersom Unni låg så långt ner så fick jag värkstimulerande dropp för att hjälpa till att öppna de sista centimetrarna. Jag fick ligga kvar i sängen och bara en stund senare så kom den berömda känslan – jag blev så bajsnödig. Jag satte mig upp och tänkte gå på toaletten, men barnmorskan skrattade bara och sa att ja du behöver bajsa, men efter bajset kommer bebisen så du kan lägga dig ner igen.

Krystvärkarna kom – trots inte helt öppen

Så kom krystvärkarna, trots att jag inte var öppen 10 cm. Malin fick hjälpa till att hålla ut och mjuka upp livmodertappen, jag fick också mellan värkarna bedövningssalva. Det här var fasen som jag varit allra mest orolig för, men som endast var pirrig och härlig. Nu var vi på slutet, och inom några timmar skulle vi få se vem som gömt sig i magen alla dessa månader. Alla i rummet gissade på en tjej. Krystvärkarna gjorde heller inte så ont, Hampus höll i min hand, stackarn. Och även undersköterskan. Det hjälpte mig få kraft att krysta i värkarna. Malin guidade mig och när jag några gånger blev trött och tappade andningen så fick Hampus och Malin mig lugn och fokuserad.

Efter 30 minuter var jag trött, musklerna i kroppen värkte och jag tappade kraften i mina krystningar. Då sa Malin, känn här Jennie-Lie och tog min hand och satte den mellan benen. Och ja, där kände ja toppen på ett huvud med massa hår. Nu ska vi få ut den här bebisen sa hon, och det gav mig den sista orken till att bara några krystvärkar senare känna hur huvudet åkte ut, och även axlarna. Kände hur det började sparkas lite mellan mina ben och fick panik över att bebisen fastnat. Men Malin ruckade lite och jag pushade en sista gång och då sparkade sig Unni ut.

Hon var så fin, det första jag sa var att ”hon var väl inte så stor”. Då skrattade Malin och sa jo det här är en rejäl bebis. Efter det lyfte hon upp henne och sa att vi fick kolla vad det var, jag fick akta på navelsträngen för att se, men visst var det en liten tjej. Sen direkt upp på bröstet, och det var den härligaste känslan. Vi klarade det, nu var det över, hon var här! Hampus fick klippa navelsträngen och sen var det dags att få ut moderkakan. Det gjorde inte alls ont, utan bara en kort krystning så kom den ut. Totalt var jag tvungen att sy tre stygn, ett vid livmoderhalstappen och två vid blygdläppen. Att sy livmorderhalstappen gjorde fruktansvärt ont och är en helt annan historia. De två stygnen vid blygdläpparna kändes inte alls! Såhär efteråt känns det som en fantastisk upplevelse och trots att jag där och då lovade att aldrig göra om det, så känner jag nu att vem vet hur det blir i framtiden!”

Läs Jennie-Lies blogg här >>

Förlossningsberättelse: ”Vi var på BB i 22 minuter”

När jag vaknade den där morgonen den 14e september kände jag genast att något var annorlunda i kroppen. Jag hade ju haft förvärkar till och från ett bra tag, men nu var de plötsligt av en annan karaktär och gjorde även lite ondare än tidigare. Jag liksom bara visste att något var på G att hända. Egentligen hade jag planerat att åka in med lillan till Alfons Kulturhus och sedan vidare till mina föräldrar, men skrev ett Facebook-meddelande till dem där jag skrev “lite, lite känningar idag så får se om vi åker in till stan eller om ni får komma hit senare istället“. Först väntade ju rytmik på bibblan, men jag skickade iväg Gabriel med Isabella då något sa mig att det vore smartare att stanna hemma och vila så mycket som möjligt.

Rådfrågade instagramföljarna

Så hela den dagen blev väldigt lugn för min del – jag hade den över 30 timmar långa latensfasen med Isabella i bakhuvudet och mitt främsta mål var att lagra så mycket energi som det bara var möjligt i fall jag skulle behöva vara med om samma igen. Därför spenderade jag i princip hela förmiddagen i sängen med vetekudden i högsta hugg och efter lunch tog jag en lång, härlig siesta ihop med Isabella. Först läste jag en saga för henne och vi båda kiknade av skratt efter att jag fått en värk mitt i och tjutit “ooooh” – tydligen himla kul. Haha! När jag vaknade efter vilan kände jag hur värkarna började komma lite tätare än tidigare och laddade ner en app för att börja klocka dem. I samma veva skrev jag till mina föräldrar att det nog kunde vara läge för dem att göra sig redo för att ta sig ner till Kungsbacka. Värkarna kom med runt tre till fem minuters mellanrum, men var inte alls särskilt smärtsamma så jag trodde ändå inte att det var sååå nära ännu. Vid 17tiden kom i alla fall mina föräldrar från Göteborg och Gabriel åkte iväg med min pappa för att köpa pizza till oss allihopa. Då passade jag på, efter att ha rådfrågat mina fina Instagram-följare där alla svarade “RING!!!”, att slå en pling till Förlossningen. Värkarna kom då med ungefär fyra minuters mellanrum och hade ökat lite i intensitet, men det var fortfarande inte värre än att jag kunde hantera dem. Jämfört med min första förlossning då jag hade värkar som gick upp i taket på CTG-kurvan i över ett dygn innan det äntligen var dags, upplevdes den här smärtan nästan som en fis i rymden. Något som jag dock gjorde annorlunda den här gången var att tänka väldigt mycket på andningen. Jag har aldrig gått någon profylax-kurs, men däremot fanns det en himla massa bra tips i Preglife-appen som jag försökte ta till mig. Sjuksköterskan som jag pratade med i telefon var i alla fall hur gullig som helst och påminde mig om vad jag skulle vara uppmärksam på samt rådde mig att ta två alvedon och avvakta tills värkarna började bli mer smärtsamma.

Gabriel insisterade på att åka in

Efter att ha käkat pizza och packat Isabellas lilla rygga sa jag till Gabriel och mina föräldrar att det nog skulle komma en bebis under natten. Jag gav lillan världens största kram innan hon åkte hem till mormor och morfar, och sa “Vet du vad min älskling, imorgon bitti när du vaknar så tror jag att du har blivit storasyster. Då tror jag att Olivia har bestämt sig för att komma ut“. Sedan tog jag en varm dusch och stod länge med strålen riktad mot magen innan jag la mig i sängen för att titta på Wahlgrens Värld, hela tiden med vetekudden tätt intill mig. Därefter måste jag ha slumrat till en stund för när jag vaknade var klockan närmare tio och jag kände hur det hela började bli rätt jobbigt. Jag ringde in till Förlossningen igen för att se vad de hade att säga – sjuksköterskan trodde inte, utefter hur jag lät på rösten, att det riktigt var dags ännu, men hälsade oss ändå varmt välkomna in på en kontroll. Hon var dock noga med att poängtera att vi eventuellt skulle bli hemskickade igen med lite starkare smärtlindring.

Här funderade jag egentligen på att försöka stanna hemma ett tag till, men Gabriel insisterade på att vi skulle åka in. Det tar ju ändå mellan 30 till 40 minuter att köra från Kungsbacka till Varberg och han var nog rätt nervös över detta. När jag upptäckte att jag börjat blöda lite gav jag med mig och vi kom överens om att ta in på något hotell nära sjukhuset, i fall vi skulle bli hemskickade. Då var vi i alla lite närmare när det väl skulle dra igång “på riktigt”. För vi visste ju att bebisen var på väg – frågan var bara om det skulle dröja några timmar tills dess eller kanske till och med ett dygn? Ja, tänk om vi bara hade vetat hur nära det egentligen var…

Kände hur bebisen började rotera när vi var i bilen

Bilresan från Kungsbacka till Varberg tog ungefär en halvtimma. Hela tiden satt jag med vetekudden tryckt mot nedre delen av magen och koncentrerade mig på min andning. Första delen av resan gick ändå helt okej även om värkarna gjorde allt ondare och ondare, men när vi hade ungefär halva vägen kvar fick jag världens värk och jag kunde på riktigt känna hur bebisen började rotera. Här blev jag faktiskt ganska orolig och bad Gabriel att gasa på rejält. Jag minns att jag började må rätt illa och att jag plockade fram en platspåse om jag skulle behöva spy, men det slapp jag tack och lov (hatar verkligen att spy). Prick klockan elva svängde vi in på parkeringen framför Förlossningen på Varbergs sjukhus. Sedan tog det mig en stund att komma upp till själva avdelningen. Värk efter värk avlöste varandra med bara någon knapp minut emellan och varje gång var jag tvungen att helt stanna upp och luta mig mot något. Väl framme utanför dörrarna till Förlossningen var det först ingen som kom och öppnade för oss – där och då kändes minuterna galet långa. Jag fick en så kraftig värk mitt i allihopa att jag var tvungen att sätta mig ner på golvet då benen knappt bar mig längre. Sjuksköterskan som tog emot oss förstod nog inte riktigt hur nära det faktiskt var – det gjorde nog ingen av oss egentligen – och bad oss sitta ner en stund och vänta på en soffa. När vi till sist fick komma in på förlossningssalen hann hon inte mer än visa var larmknappen fanns och gå ut genom dörren innan jag fick ännu en värk – och då kändes det verkligen som om varenda ben i kroppen var påväg att gå sönder. “Push the button, push the button” kved jag till Gabriel och vred mig av smärta i på sängen. I samma sekund kom barnmorskan in och jag fick fram att “nu började det faktiskt göra helt sjukt ont”.

Lustgasen var underbar

Jag fick lustgas och det kändes alldeles underbart att få försvinna bort lite en stund. Barnmorskan undersökte mig och konstaterade att jag hade öppnat mig åtta centimeter – precis därefter gick vattnet – och när hon kollade igen var jag öppen tio. Vi började diskutera eventuell smärtlindring och jag sa att jag gärna tog epidural som sist om det inte redan var för sent – vilket barnmorskan dessvärre trodde att det var, men hon sa att vi kanske kunde testa ryggbedövning med spruta istället för kateter. “Det kör vi på”, fick jag fram mellan värkarna som bara kom tätare och tätare, men hann inte så mycket längre än så för plötsligt kände jag hur det börjar trycka på ordentligt. Här minns jag hur jag nästan greps av panik – jag insåg nog mitt i allt hur himla fort det gått och såg framför mig hur jag skulle komma att spricka hela vägen utan någon som helst bedövning – men intalade mig själv att det bara var att gilla läget. Sedan försökte jag dra in så mycket lustgas jag bara kunde för att åtminstone dämpa den kommande smärtan – ända tills själva masken ramlade av från slangen. Haha!

”She´s coming now!”

“She’s coming now” ropade jag till Gabriel som nervöst stod och trampade halvt upptryckt mot väggen – och han kom och tog min hand som jag kramade med all min kraft samtidigt som jag tryckte på för kung och fosterland. “Här kommer huvudet”, tjoade barnmorskan och jag kände efter med handen flera gånger för att sedan dra en lättnadens suck. Jag minns hur jag lutade mig tillbaka och bara log i väntan på nästa krystvärk för att trycka ut resten av kroppen. Nästan i mål – I did it! Barnmorskan frågade om jag ville ta emot bebisen själv, men jag vågade inte riktigt. Det ångrar jag lite idag, men jag har för mig att sjuksköterskan sa att Olivia hade navelsträngen runt halsen när hon kom ut så kanske var det egentligen lika bra att jag lät bli. 23:43 kom vår andra lilla underbara flicka till världen efter två krystvärkar. 22 minuter hann vi vara inne på förlossningssalen och jag tror nog att vi alla, såväl jag och Gabriel som personalen, fick oss en liten chock när vi kollade på klockan för att konstatera detta. Tänk om vi inte hade åkt hemifrån när vi åkte – då hade hon fötts hemma i hallen eller kanske till och med i bilen. Jisses… Barnmorskan och sjuksköterskorna var så gulliga och sa att det var en riktig ära att få vara med vid en sådan här förlossning, att det inte är ofta som mamman är så “med” vid själva utdrivningsskedet… Och ja, det var verkligen en häftig, men väldigt väldigt intensiv upplevelse.

förlossningsberättelse

Förlossningsberättelse: Bebisen fastnade med axlarna

bebis fastnade

”Till en början med måste jag kortfattat berätta om förlossningen med första barnet. Den var mer traumatisk för mig än den här, tog 28 timmar och jag hade ingen kontroll över den. Han fastnade vid en ”kant” och vi hade inte mycket hjälp då det var fullt på förlossningen. Jag hade ingen kraft i slutet och det blev lite kaosartat då han skulle ut snabbt och jag blev förlöst av läkare.Efter det hade jag en misstänkt hjärnhinneinflammation och det togs ryggmärgsprov men på grund av min svankande rygg var det svårt att ta provet och jag blev stucken 7-8 gånger av två olika läkare och fick mycket huvudvärk efter det. Jag ville därför in i det sista slippa att bli stucken där igen, och alltså slippa ta epidural den här gången. Jag ville dessutom ha mer kontroll över situationen och veta vad som händer, inte bara ”följa med”.

Den berömda slemproppen…

Söndag, 15 dagar över tiden

Jag skulle egentligen haft en tid för igångsättning den dagen men eftersom det var en söndag hade vi fått tid dagen efter klockan 11.00. Min syster var här och vi var ute och gick. Jag kände av lite krampaktig känsla eller som om en nerv var i kläm i benen, men eftersom jag har haft så mycket besvär så reflekterade jag inte så mycket över det. När jag sedan vid 17.30- tiden stod och lagade mat kände jag att det hände något. Mycket riktigt, den berömda slemproppen gick! Men eftersom jag har blivit undersökt så mycket sedan jag var inlagd veckan innan så var jag inte helt säker på om det var på gång eller inte. Efter middagen fick jag min första värk, ingen kraftig så vågade fortfarande inte tro att om det var dags. Vi gick och la lillen för att sova och sedan satte det fart, oregelbundet men visst var det värkar. 13 minuter, 8 minuter, 5 minuter, 12 minuter.

De kom med olika kraft så jag drog mig för att ringa förlossningen men vi ringde hit svärmor vid 21-tiden så hon inte skulle behöva gå upp mitt i natten om det verkligen var dags. Vid 23-tiden fick jag en blödning och ringde förlossningen, fortfarande med oregelbundna värkar. De sa att vi var välkomna men kunde stanna hemma lite om det skulle avta. Vi åkte in ändå och på vägen tid satte värkarna fart med 5 minuters mellanrum, dock fortfarande hanterbara.

Läs också: Sugna på en till bebis?

”Vi var ensamma på förlossningen”

23:45 kom vi till förlossningen och blev kopplade till CTG som visade regelbundna värkar och en undersökning visade att jag var öppen 6 cm. Woho!Jag kunde fortfarande hantera värkarna utan någon hjälp men var tvungen att stå upp hela tiden. Efter 1,5 timme gjordes en ny undersökning och nu var jag öppen 8 cm. Nu var det dags att börja med lustgas tyckte jag då värkarna började bli mycket mer intensiva. Jag tänkte att ju längre jag väntar med att ta lustgas desto mindre kommer jag att vilja ha annan bedövning sen. Haha. Äntligen kunde jag lägga mig ner på sängen under värkarna. Den här natten var det bara jag och Marcus inne på förlossningen, inga andra patienter. Vi hade således vår barnmorska och undersköterska hos oss hela tiden, vilket verkligen är en lyx nu för tiden. Barnmorskan hjälpte mig jättemycket när värkarna blev allt jobbigare och uppdaterade mig bra om hur läget var. Precis som med sonen så gick aldrig vattnet spontant utan de fick ta hinnorna.

Krystade utan värkar

02:55. Nu var jag fullt öppen, men hon låg för långt upp. Åh nej! Både jag och Marcus tänkte direkt på den förra förlossningen, och visst var det så. Hon hade fastnat vid den där kanten, precis som sin bror. Nu ångrar jag mig flera gånger och vill ha bedövning, men det är för sent. Vilket jag egentligen vet, men det känns så hopplöst och det känns som om jag ska genomgå en lika lång förlossning igen som med sonen. Barnmorskan ber mig då ändra ställning, fick mig att ställa mig upp mot sängen. Jag använder lustgasen och har fruktansvärt ont och stort tryck neråt hela tiden. Jag känner verkligen allt, vilket jag inte gjorde sist. Jag jämför hela tiden och försöker verkligen att följa kroppens signaler, hur ont det än gör. Mina ben och armar domnar och jag måste lägga mig ner igen efter ett tag. Jag trodde verkligen att nu är det kört, det kommer inte att bli den här fina förlossningen som jag ville ha.

04:15 Att stå upp hade gjort susen, jag övervann ”kanten”. Får besked av barnmorskan att nu ska det krystas, vilket jag samtidigt känner i kroppen. Vi vill ha ut henne, det är dags!

Jag får nu kraft och enligt Marcus så syns det på mig, jag får ett helt annat uttryck. Jag krystar under 25 minuter och när hon säger att det nu är sista värken känner jag huvud och axlar komma ut, men det här ”swooschet” ni vet, det kommer aldrig, när det sista halkar ut.
Hon sitter fast med axelpartiet i mig och jag känner hur värken tar slut. Hon hade inte roterat det sista, och satt därför fast på ett väldigt jobbigt sätt… Känner hur barnmorskan försöker lirka ut henne men jag tänkte att jag fixar verkligen inte att ha henne där i väntan på en till värk och krystar ut henne utan värk, om jag spricker får det vara värt det.
Jag var 100% säker på att jag gick sönder totalt där nere. Men jag fick inte en skråma.

Läs också: ”Läkaren tog bort skynket under kejsarsnittet”

”Jag höll vad jag lovat mig själv”

04:39 Elise ser världen för första gången. Tiden stannar. Jag får henne på mitt bröst, den finaste flickan i världen är vår och de låter oss njuta av henne länge. Ingen stress, ingen panik. Det var ju bara vi där. Den här förlossningen var enligt mig helt underbar, jag är väldigt stolt över mig själv som fixade det utan bedövning och höll det jag ”lovat” mig själv. Att vara mer medveten och ha kontroll över min förlossning. Det hade aldrig gått utan Marcus såklart, men inte utan den fina barnmorskan och undersköterskan som lyssnade på mig och stöttade mig på det sättet jag behövde heller.

Elise vägde 4075 gram och var 52 cm lång, precis som mig.”

Vill du följa Liw och hennes lilla Elise så hittar du hennes blogg här på Vimedbarn.se

 

Förlossningsberättelse: ”Krystvärkarna var sköna”

Jag hade en knöl på magen sista tiden av graviditeten som jag trodde var min sons knä. Älskade den för jag kunde sitta och känna på den i timmar och drömma om min bebis. Vet inte hur man ska ranka det på smartness-skalan för han rörde sig ju hela tiden i magen, men det lilla knät låg konstant, haha!
På natten, dagen innan Kian föddes började knölen göra fruktansvärt ont, som en muskelbristning. Jag kunde absolut inte sova och jag gjorde allt för att hålla knölen stilla och intryckt. Det var väl först här jag fattade att det inte var min sons knä. Jag ringde förlossningen på morgonen och berättade att jag fått en muskelbristning på magen. Det trodde de inte! De frågade om jag hade några sammandragningar men det hade jag inte. Bara muskelbristningen som gjorde att jag inte kunde sova eller röra på mig. Jag skulle få komma in för en koll i alla fall. Åkte till min mamma först för det var en stund innan de hade tid för mig. Såg Kalla ta OS-guld och stapplade mig fram med en önskan om att hitta en rullator.

”Hade värkar utan att jag visste om det”

När vi kommer till sjukhuset kopplar de upp mig på ctg. “Det ser ju bra ut det här, känns värkarna mycket?”, frågade barnmorskan. “Jag har inga värkar”, svarade jag. Men barnmorskan förklarade då att jag hade regelbundna värkar. Hon kände på knölen och tyckte den var lite märklig så det kom en specialist som kollade länge och väl. En muskelknuta på livmodern blev svaret. De hade inte sett det förut och vet inte varför jag hade det. Efter en undersökning som sa att jag var några centimeter öppen fick jag med mig en ”sovdos” och läkaren gissade att det skulle bli bebis dagen därpå. Vi tog hissen ner och fattade inte vad som hänt. Värkar? Öppen flera centimeter? Jag känner inte ett skit! Jag tog tre steg ut i korridoren och PANG. Jo tack. Jag känner värkarna. Hann ta 10-20 steg mellan dem och de kändes. Skulle vi verkligen åka hem nu? Frågade jag Johan och kände mig sjukt förvirrad. “De sa ju att vi skulle åka”, svarade han.”

Läs också: Så vet du att förlossningen har startat

”Hade svinkul i badet”

Bilresan hem kan vara den värsta jag gjort. Det kändes helt sjukt att åka FRÅN sjukhuset när värkarna satte igång istället för att åka TILL sjukhuset. Hemma kämpade jag och försökte förstå vad min kropp höll på med. Jag fattade ingenting. Johan kollade på en Arsenal-match på tv och ville om och om igen diskutera felpassar och kapningar med mig. Till slut grinskrek jag att om han inte slog av tv:n och ringde förlossningen så skulle jag rymma iväg. Var då undrar ni? Ingen aning. Skulle vara en sjuk syn att se mig rymma iväg efter gatan i det tillståndet, haha. Han ringde och de var lugna som filbunkar. Bad mig stanna hemma om jag klarade av det. Aldrig i livet. Så vi åkte in och jag blev undersökt och fick veta att förlossningen var i full gång och jag var öppen 4 cm. Vår barnmorska kom och presenterade sig som barnmorskestudent och jag minns hur jag fick panik. Helt chockad över att det inte fanns 10 specialistläkare och 13 akutteam som skulle stå och göra sig redo inför min katastrof förlossning. Jag hade aldrig haft en tanke på att min förlossning skulle sluta bra, jag var bara ett steg närmare att få höra att min son var död. Jag blev inlagd, fick en genomgång av lustgasen och sedan hoppade jag ner i sittbadet. Förväntansfull som ett barn innan julafton skrattade jag och festade till det på lustgasen i mitt lilla spa-bad samtidigt som jag tänkte “puh vad skönt, den här smärtan är ju lugn, den fixar jag lätt”. Jag hade svinkul i badet men efter ett tag kände jag att jag ville klä på mig och käka lite chips så de fick komma och tömma baljan. Värkarna blev tätare och tätare men smärtan var grislugn.

”Kändes som när jag blödde ut missfallet”

Hade några moments av panik när de var tvungna att kolla hjärtljuden en extra gång och förklara för mig vad som skulle hända om jag födde en död bebis. Varje värk var ett steg närmare det värsta tänkbara i min hjärna. Plötsligt sa barnmorskan att de skulle ta hål på hinnorna eftersom vattnet inte hade gått. Det gjorde inte alls ont men när vattnet forsade bröt jag ihop. Barnmorskan försökte förstå vad som hände. Gjorde det ont? Var det något som kändes fel? Det tog ett tag innan jag lyckades berätta att det kändes som när jag blödde ut våra missfall. Den sista känslan jag ville ha på vår förlossning. Fick världens varmaste kram och massa betryggande ord om att allt var bra och att det skulle kännas så. Det var hemsk, men nödvändigt för nu tog värkarna i.
Har aldrig haft så ont. Trodde kroppen skulle gå av. Folk skrek att jag skulle andas men det var ju det enda jag gjorde. Fattade inte hur jag skulle kunna ta mig igenom detta. Jag var öppen 8 cm när killen som skulle sätta epiduralen kom. Han tyckte det var för sent, men jag hörde hur barnmorskan sa att jag behövde vila för mina värkar tog aldrig någon paus. När jag satte mig upp förklarade han att det var viktigt att jag satt helt stilla. Barnmorskan skulle hjälpa mig sa han. Han började greja och mina värkar avlöste varandra och jag var som en orm. Plötsligt tar hon tag i lustgasen och pressar fast den i ansiktet på mig och säger “andas hela värken ut”. Då gick det plötsligt upp ett ljus i min skalle. Jag hade fattat det som att jag skulle ta bort lustgasen innan värken var slut. Fortsatte andas i masken och plötsligt försvann de där hemska värkarna. Visste att det skulle göra ont, men inte SÅ ont. Började skratta åt min egen ”smarthet”. Sedan somnade jag gott i en timme, vaknade och kände att nu är det dags. ”Nu bajsar jag på mig!” Det hade jag läst mig till, att när den känslan kommer, då kommer bebisen.

Läs också: Så funkar igångsättning

”Krystvärkarna är det skönaste jag varit med om”

Krystvärkarna är det skönaste jag varit med om (just då kändes det så, idag kan jag komma på massor av saker som är skönare). Jag fattade precis vad jag skulle göra, det kändes så självklart. Behövde knappt någon coachning utan kände mig så säker. När huvudet var ute hade Kian tydligen navelsträngen runt halsen och de hade lite problem att få bort den så de bad mig att inte trycka på under nästa värk, men jag hörde “nu trycker du på allt du kan”. Sagt och gjort, jag tryckte på. Det lät verkligen typ PLOPP och Johan har berättat att han bokstavligt talat flög ut med en våg av fostervatten. Barnmorskan lyckades i farten få bort navelsträngen och allt gick bra. Hade krystvärkar i 15 eller 17 minuter, så jag var verkligen en krystarqueen!

22.32 lördag den 10/2 föddes Kian Hans Elis Walle Malmsten! Känslan när jag såg honom? Svår att förklara. Han levde. Han var tung och vacker. Jag grät, Johan grät, Kian grät! Vi var en familj och Kian kissade genast in sitt revir. Kunde inte ha varit lyckligare. Han levde och han kissade på mig, han mår bra! Vi var en FAMILJ! 12 år senare! Allt kändes självklart.

 

Läs hur det har gått för den nya lilla familjen på bloggen Superpaddan och team Malmsten. En ärlig och härlig blogg med allt som tillhör livet med barn!

 

 

 

Förlossningsberättelse: ”Det var bara att glömma smärtlindring”

”Måndagen den 23/4 hade jag lite mer känningar än jag haft tidigare (Jag hade ju haft värkar till och från i flera veckor och åkt in och ut på sjukhuset). Men den här gången kändes det annorlunda på något vis. Jag kände hur jag blev upprymd och tänkte att ”ok, nu händer det, jag ska snart föda barn”.
Timmarna gick och jag ringde Fredrik och berättade att jag hade värkar som gjorde rätt ont och att det nog var på gång. Han frågade mig om vi skulle åka in och jag svarade lugnt att vi avvaktar tills jag inte klarar av smärtan längre. Jag visste ju att när vi väl åker in kommer de inte försöka stanna upp förlossningen mer eftersom att jag passerat 35 fulla veckor.
Det gick ytterligare några timmar och det blev kväll. Värkarna hade inte tilltagit alls utan snarare lugnat ner sig, men jag var tagen av att ha gått med onda värkar hela dagen så jag gjorde kväll rätt tidigt. Minns hur jag vaknade av att jag drömde att jag hade jätteont i magen. Tittade då på klockan som var efter midnatt. Jag kände att magkramperna jag trodde bara var i drömmen faktiskt var på riktigt – värkarna hade tilltagit medan jag sov.

Ringde barnvakterna i panik

Gick upp på toaletten och såg då att jag blödde en hel del och då förstod jag att det var på gång. Med ett leende på läpparna gick jag in och väckte Fredrik som då i panik ringde efter sina föräldrar som skulle komma och passa barnen. Men ingen av dem svarade i telefonen. Han ringde och ringde men inget svar! Till sist ringde han sin syster som bor i närheten av deras föräldrar och hon fick åka dit och väcka dem. Fredrik började bli lite småstressad över att det tog sån tid för hans mamma att komma men jag kände mig fortfarande väldigt lugn och gick och plockade med det sista som skulle med i väskan. Värkarna kom nu med 3-4 minuters mellanrum. Ett tag därefter satt vi i bilen på väg mot Huddinge sjukhus. Vi ringde in och förberedde dem på att vi skulle komma. 

02:00 Väl på plats blev vi omhändertagna och kom direkt in i ett undersökningsrum. Där kom en läkare in ganska snabbt och gjorde en undersökning. Cervix var utplånad och modermunnen öppen 5 cm. Vi informerades om att vi skulle få vänta en stund på ett rum inne på förlossningen. Det var tydligen fullt. Jag frågade efter smärtlindring men fick snällt vänta med det tills vi fick ett rum på avdelningen.

02.55 Får lustgas (det var som en dröm att få andas igenom värkarna med hjälp av lustgasen). Jag blir lite borta av lustgasen och känner mig lite småfnittrig.

03.44 Ber jag om epidural. Värkarna gör nu riktigt ont och jag bara inväntar att läkaren ska komma och trolla bort smärtan.

04.15 Får jag epidural och kort därefter kände jag ingenting. Värkarna stannade upp lite och det hela drog ut på tiden.

05.29 Tar de hål på fosterhinnan och klart fostervatten avgår. Värkarna tilltog då rejält.

Läs också: 7 saker du kommer sakna med graviditeten så fort barnet är ute 

Höll på att avlida av smärtan

08:00 Minns hur jag ber om att få påfyllning av epidural eftersom värkarna tilltog rejält och jag höll på att avlida av smärtan. Barnmorskan frågar mig då om jag kan tänka mig att försöka stå ut en stund till eftersom att värkarna avtog när jag fick epidural innan. Så jag försökte med allt för att stå ut med smärtan en stund till. Jag testade att stå upp och hängde över gåställningen. Det gjorde då så fruktansvärt ont och det tryckte på rejält. Kändes nästan som att han skulle komma ut och jag ville krysta. Eftersom smärtan tilltog så kraftigt kände jag att jag måste få påfyllning av epidural NU om det ska göra såhär ont.

08:20 Ber Fredrik ringa på klockan och barnmorskan kommer in. Jag sa att jag inte klarar det längre och att det känns som att jag nästan vill krysta. Hon sa då att hon ville göra en ny undersökning och se om det hade hänt något mer. Jag fick då till svar att det var dags att föda snart så det var bara att glömma mer smärtlindring och lägga mig så bekvämt som det bara gick för nu var det dags.

Läs också: Mammorna – Det här var bästa smärtlindringen under förlossningen

Tog min hand och kände på huvudet

08.26 Krystvärkarna började. Kommer ihåg att det sved och brände där nere så sjukt mycket. Jag klämde Fredriks hand så hårt det bara gick och svor för mig själv. Efter tredje krystvärken frågade barnmorskan om jag ville känna på huvudet som är på god väg ut? Så jag tog min hand och fick känna hans lilla huvud. Jag fick då en ny kraft till nästa krystvärk.

08.38 En pojke föds, skriker direkt. Läggs hud mot hud hos mig. Det går verkligen inte med ord att beskriva hur mäktigt det är att få upp sitt barn på bröstet. Första mötet, den obeskrivliga kärleken man känner från första sekund. Att jag fick uppleva en sista förlossning är jag evigt tacksam för.

Lille Enzo kom ut alldeles perfekt. Läs mer på bloggen ”Victorias stil” om livet med tre barn och om första tiden med Enzo i familjen! Sötchock utlovas!

 

Förlossningsberättelse: ”Det fanns ingen plats på BB”

”Tisdagen 7 augusti

Självaste bf-dagen vi har väntat på i 9 månader då lillen är beräknad att komma. Jag vaknade upp runt 02 med molande värk i nedre delen av magen, kändes ungefär som en mildare variant av mensvärk. Jag gick upp på toa och fick en känsla i kroppen att det faktiskt var något på gång. Jag gick och la mig och började klocka värkarna. De var jätteoregelbundna och kom och gick med allt ifrån 20 minuter till 7-8 minuter emellan. Alex vaknade och undrade vad som hände och jag förklarade att det troligen är något på gång. Det var lite obehagligt men jag kunde ändå slumra till mellan värkarna. Jag sov dock jättedåligt hela natten och vaknade av vissa värkar, började klocka dem och så höll det på hela natten, fortsatte hela morgonen och hela dagen…

Kl. 10.00

Ringde jag in till SÖS och berättade att jag hade börjat få värkar. Jag visste att jag inte skulle få åka in men tänkte iallafall att det kan vara bra att ringa och berätta att det troligen är något på g så de skulle ha lite koll. Barnmorskan jag pratade med tyckte att jag skulle ta 2 alvedon och en varm dusch för att bedöva smärtan. Sagt och gjort. Det hjälpte lite och gjorde faktiskt att jag kunde somna någon timme eller så.

Kl. 17.00

Kom Alex hem från jobbet och hade köpt med sig bröd och tillbehör så vi skulle göra toast men jag var inte alls hungrig. Hade tappat matlusten helt, för nu hade jag kämpat länge med värkarna som blivit lite tätare och starkare och började göra ganska ont.

Kände hur slemproppen släppte

Kl. 18.00

Behövde jag gå på toa igen och där och då känner jag hur slemproppen släpper. Det var som en stor klump som släppte och när jag torkade mig var det slem blandat med blod på pappret. Jag satte i en binda. Där blev jag faktiskt nervös och lite rädd men ändå peppad för nu fattade jag verkligen att det var på gång.

Kl. 21.00

Började det göra riktigt ont men värkarna var fortfarande inte så täta, ungefär 5-8 minuter mellan dem och Alex tyckte att jag skulle ringa in igen eftersom jag hade så ont. Så jag ringde in igen och den barnmorskan jag pratade med nu var supergullig och förklarade att det troligen var på gång men att värkarna inte var tillräckligt täta för att komma in. Dessutom var det ganska ont om plats på SÖS just då så hon kunde inte erbjuda oss en plats. Hon bad mig ringa upp en halvtimme senare.

Kl. 21:30

Ringde jag upp igen och fick prata med en ny barnmorska och hon var tyvärr inte lika trevlig. Hon sa att det var fullt på SÖS och ganska fullt i hela Stockholm. Hon menade på att det var lugnt ändå eftersom jag var förstföderska och då kan det ta tid samt att mina värkar ändå inte var tillräckligt täta eller att vattnet inte hade gått. Så jag krigade på med mina värkar. Alex värmde vetekudden till mig hela tiden och jag försökte verkligen att vila men jag fick andas mig igenom varje värk och började göra ljud ifrån mig varje gång det kom en. Jag bad Alex att sova så han skulle vara lite utvilad ifall vi skulle behöva åka in.

Onsdagen 8 augusti kl. 00.00

Känner jag mig helt utmattad eftersom jag inte har sovit ordentligt på snart 1 dygn. Alex hjälper mig att andas genom värkarna och ge mig massage och värma vetekudden om vartannat. Här ville jag bara att vattnet skulle gå eller att värkarna skulle bli tätare så att vi kunde få åka in men icke.

Läs också: Förlossningsberättelse ”Barnmorskan skrattade”

Det är fullt på BB

Kl. 02:09

Nu gör värkarna så ont att jag gråter när de kommer och jag känner att jag bara vill sova. Så nu är det dags att ringa igen. Ringer upp SÖS ännu en gång och de har fortfarande fullt och kan inte erbjuda oss någon plats. Barnmorskan måste ringa runt till alla förlossningar och se vart det finns plats. Nu började jag få lite panik. Jag ville ju så gärna föda på SÖS och tänk om vi får åka till Uppsala eller Västerås?

Kl. 02:19

Ringer barnmorskan upp och säger att det finns en ledig plats till oss på Karolinska i Solna. Vi var välkomna in och dom väntade på oss där. Då kände jag bara NEJ. Inte Karolinska. Jag vet inte varför men hade känt sen vi blev gravida att jag INTE vill föda där. (Troligtvis eftersom man hade läst så mycket om personalbrist, deras flytt av lokaler osv). Hon tyckte iallafall att vi skulle åka in för en kontroll och om jag inte var öppen något så kunde jag iallafall få något mot smärtan så jag kunde få sova lite. Vi hade så svårt att veta om vi skulle åka in eller inte, jag hade ju ändå krigat på i ett dygn så vad skulle några timmar till spela för roll? Samtidigt var jag så trött och hade så ont. Efter ett tag så bestämde vi oss iallafall för att åka in så Alex ringer och bokar en taxi.

Kl. 03:03

I hissen får jag en sån där sjuk värk igen, andas andas andas. Vi mötte av en jättetrevlig taxichafför bilen luktar “ny bil” och med rök, vilket får mig att må så illa. Precis när vi kommer ut ur en tunnel måste jag be taxichauffören att stanna så jag kan får kräkas. Tur att det inte var någon trafik ute.

”Åker inte hem utan en bebis”

Kl. 03:25

Vi kommer fram till Karolinska och så fort vi kommer innanför dörrarna så måste jag stanna och ta emot en värk igen. Vi möts av världens gulligaste barnmorska som hälsar oss välkomna och visar oss till ett rum innan vi får bli undersökta. Det kommer in en undersköterska/sjuksköterska som sätter på ctg och tar blodtryck på mig. Sedan konstaterat de att tappen är helt utplånad och jag är öppen 3-4cm, YES! Dags att bli inskrivna och få ett eget rum. Där gör jag och Alex världens high five, nu åker vi inte härifrån utan bebis – idag ska vi få träffa vår son. Den känslan! Från 04:30 och framåt får jag testa lustgas direkt. (Jag har önskat mig en så naturlig förlossning som möjligt med endast massage/värme/lustgas som bedövning) Jag blir helt yr och börjar kräkas i papperskorgen Men samtidigt så kände jag att det hjälpte mot värkarna. Barnmorskan kommer in och skrattar lite eftersom hon hörde mig kräkas ända ut. Hon visar lite mer teknik och hur Alex kan massera mig. Vi testar lustgas, dricker saft, hoppar på pilatesbollen och går runt med gåstolen.

Kl. 06.45

Är det dags för en ny undersökning och nu var jag öppen 6-7 cm och har SÅ ont. Börjar tänka att om det ska göra så här ont måste jag nog ändå ha något mer för smärtan. Barnmorskan förklarar för mig att det här går jättebra och att om det går så här snabbt så tror hon på mig och att jag kommer klara mig utan eda, men hon förklarar att vi kan sätta in en infart i armen ifall att, så kan jag välja om jag vill ha eda eller inte.

Kl. 07.05

Under den här tiden när hon ska sätta in den börjar jag att jag vill krysta. Hon säger “Rebecka, det låter som du är på väg att föda, kan det stämma?” och så undersöker hon mig igen och konstaterar att jag är öppen 9-10 centimeter. Barnmorskan börjar bli lite stressad samtidigt som jag vrålar och vill krysta. Hon börjar fumla när hon ska sätta in infarten, det börjar spruta massa blod och hon säger att jag MÅSTE ligga still med armen. Tydligen låg jag sedan helt stilla med den armen samtidigt som jag vrålade när värkarna kom. Alltså man har sån kontroll men ändå inte. Barnmorskan går ut för att hämta utrustning och mer personal. När hon går ut ur rummet så känner jag att nu kommer han! Alex frågar om han ska trycka på knappen och jag vrålar tryck! In kommer ny personal för mitt i allt det här så är det tydligen personalbyte. Det är 2 nya tjejer som presenterar sig och här minns jag inte riktigt vad jag säger för jag bara ligger och vrålar och suger in lustgas. De tycker inte att jag ligger helt optimalt och de hjälper mig att vända mig till sidan. Konstigt nog har jag önskat att föda i den positionen. Det var liksom perfekt att ligga på sidan och mordhålla mig i kanterna på sängen och i Alex arm.

Kl. 07:15

Vattnet går (enligt journal). Nu får jag veklingen krysta vid varje värk och här säger det POFF och det känns som vattenballong som spricker och det är vatten överallt.

”Ville bara krysta”

Kl. 07:20

Krystvärkarna börjar (enligt journal) Wow vilket stöd jag har. Världens bästa barnmorskor som hjälper och guidar mig igenom varje värk och Alex som låter mig klämma sönder hans hand samtidigt som han hjälper mig att andas och peppar mig och säger hur grym jag är. Under dessa 32 minuter känner jag allt som händer i kroppen samtidigt som jag ändå är helt borta av lustgasen. Jag lyssnar med ena örat på barnmorskorna och med andra örat på Alex. I en värk så känns det verkligen som att huvudet kommer ut och jag frågar “kom huvudet ut nu?”. Barnmorskan svarar nej, och det jag troligtvis kände var huvudet som passerade bäckeningången förbi spinaeknölarna. Under den här tiden upplever jag inte smärtan som lika smärtsam utan mer som en sjuk kraft. Jag känner liksom hur hela kroppen hjälper till och jag går verkligen in i mig själv och bara följer med kroppen och litar på att den vet vad den gör. Mellan varje krystvärk hinner jag andas och vävnaden hinner anpassa sig. Nu känner jag verkligen att huvudet är på väg och på en värk är huvudet ute. Jag ville bara fortsätta att krysta men barnmorskan säger till mig att pausa. Han har tydligen navelsträngen lite löst runt halsen men inget allvarligt. Jag frågar hela tiden om får jag krysta nu och när hon väl säger till att det är ok hinner jag bara ta i lite grann och han är ute!

Kl. 07:52 (enligt journal) Lias kommer till världen och jag får upp världens finaste kille på mitt bröst. Det är helt sjukt men det är verkligen som alla säger. Så fort bebisen kommer ut försvinner smärtan. HELT OTROLIGT! Både jag och Alex börjar gråta och pussas, både på varandra och på honom. Han är så älskad från första stund. Känslan att bli förälder går inte att förklara. SÅ MYCKET KÄRLEK.

Kl. 07:57

Placenta avgick (enligt journal). Nu var det dags att få ut moderkakan. På en “kryst” var den ute och jag kände typ ingenting och den var helt fullständig. Wow vilken grej, sjukt att den har legat i magen och gett näring till vår son

Kl. 08.00

Dags för Alex att klippa navelsträngen. Medans Lias ligger och myser på mitt bröst undersöker de mig och hon säger att det inte ens ser ut som jag har fött barn! Jag har fått en ytterst liten rispa som blöder lite så de ville ändå sätta ett stygn för att det ska sluta att blöda. När hon fixar detta känner jag verkligen ingenting.

Läs också: Förlossningsberättelse ”Jag halkade på mitt fostervatten”

Kl. 09:00

Får vi in den berömda brickan med mackor. Alltså det är typ det godaste jag ätit! Haha, helt galet hur bra det smakade. Jag var så hungrig eftersom jag inte hade ätit ordentligt på flera, flera timmar. Jag kunde även dricka kaffe, som jag inte har kunnat på hela graviditeten och det smakade bra igen. När vi ätit upp fick Lias mysa med Alex så jag fick gå på toa och ta en liten dusch. Jag hade inga problem med att varken vara uppe och gå eller gå på toaletten.

Kl. 10:00

Var det dags att väga och mäta lillen. Lias vägde 3356g och var 50cm lång när han kom till världen. Efter någon timme eller två rullades vi upp på BB och fick stanna där ca 1,5 dygn innan vi fick åka hem. Sammanfattat så har var det här en helt magisk upplevelse och jag kunde inte önska mig en bättre förlossning! och verkligen STORT TACK till personalen på Karolinska i Solna. Det gör ont att föda barn men det är så värt det. Jag är så imponerad av min kropp och mig själv. Jag kände/känner mig som en superwoman. Jag är även så imponerad av Alex som orkade stötta mig och lilla Lias som kämpade sig ut. Vilket team vi är!

Ville du se hur tiden efter förlossningen har varit för Rebecka? In och läs hennes blogg på vimedbarn.se om livet som nybliven mamma

Förlossningsberättelse: Barnmorskan skrattade

Förlossningsberättelse - barnmorskan skrattade

”05.00 den 10 oktober 2017:

Vaknade jag av svag ”mensvärk” som kom och gick. Då var det dock nästan 30 minuter mellan värkarna så när den tredje värken kom runt 06.00 började jag tänka att detta kanske kan vara de riktiga värkarna. Har man aldrig känt dem innan så har man ju ingen aning. Det som jag visste dock var ju att värkarna skulle komma och gå, vilket de ju gjorde. Jag började klocka värkarna på min app.

Det är lite luddigt med tiden men någonstans här gick jag upp och gjorde gröt till oss. Jag har aldrig ätit så mycket gröt i mitt liv. ? Lassade på med två stora portioner innan jag var nöjd. Antagligen var det kroppens sätt att ladda med bränsle.

06.00 Säger till Carl att han får ta ut en komptimme på morgonen och städa. Om det skulle hända något idag så får det inte vara stökigt när vi kommer hem. Själv hade jag ingen ork att städa så stackars Carl fick stressa järnet.

06.30. Ringde jag till förlossningen och frågade om det kunde vara riktiga värkar som jag kände och nu var det också mycket kortare tid mellan. Ca: 15 minuter. Barnmorskan sa åt mig att försöka vila och ta en alvedon om jag behövde det. Jag håller mig dock så mycket som möjligt från att ta tabletter så jag skippade det. Jag gick istället upp och tog en varm dusch och under värkarna fick jag huka mig och hålla i badkaret för att orka igenom dem.”

Kollar på film och skriker svordomar

”Cirka 09.00 (jag har inte riktigt koll på tiden men ungefär)

För cirka en timme sedan gick slemproppen och här gjorde värkarna riktigt ont. Carl har ringt förlossningen igen som säger att vi ska försöka vara hemma så länge det går men om jag känner att jag behöver smärtstillande så får vi komma in.

Vi satte på filmen Vaiana och vid varje ny värk fick jag hänga mig över soffan och skrika alla svordomar och fula ord jag kunde. Det här med att andas sig lugnt igenom värkarna var inget för mig. Det som hjälpte lite lite var att få skrikgråta ut alla fula ord jag kunde, haha. ? Nu i efterhand tänker jag att grannarna måste undrat vad som hände.

Runt 10.30 fick jag hänga mig över toaletten då det gjorde så ont att jag ville kräkas. Det kändes verkligen som att ryggen skulle gå av. Även om det gjorde sjukt ont så var det inte så illa som jag föreställt mig värkar. Någon stans här sa jag till Carl att jag ville ha smärtstillande. Han ringde till förlossningen och de sa att vi kunde komma in och ta CTG. Jag var lite orolig att de skulle skicka hem oss igen då jag inte hade haft 3 st värkar på under 10 minuter och det är ett utav kraven för att man ska få stanna kvar.

Väl i bilen på väg till sjukhuset som tar cirka 8 minuter, fick jag tre värkar. Och påväg från parkeringshuset till förlossningen fick jag två värkar så det gjorde mig otroligt lättad, för då kanske vi skulle få stanna. På kvittot för parkeringen står det att vi parkerade kl: 11.23.”

Barnmorskan skrattar åt mig

”Vi fick komma in och stanna! Så lättad. Jag var öppen 4 cm och hade ju minst 3 st värkar inom loppet av 10 minuter. Däremot hade inte vattnet gått än.

När alla prover var tagna sa barnmorskan att vi kan gärna vara uppe och gå lite. Varpå jag säger till Carl att vi kan gå ner i Cafét och äta mat. Då skrattar sköterskan och rättar sig. ”Tror du att du orkar det? Jag menade inte upp och gå utan upp och stå.” Precis när jag ska ställa mig upp fattar jag varför hon skrattade och la mig ner igen. Inte en chans att jag kunde gå flera meter. Haha, man tänker inte helt klart av smärtan.

Efter detta så håller jag ingen koll alls på tiden. Det är lite som en dimma. Carl sprang och köpte alla olika saker de hade i cafét då han inte visste vad jag ville ha. Världens bästa❣ Jag hann ta ett bett på en smörgås och dricka en Päronfestis.”

Kräks päronfestis av lustgasen

”Jag kom på att jag ju kom in för att jag ville ha smärtlindring så jag fick testa lustgas som vi ganska snabbt höjde till maxstyrka. Jag fick sitta på pilatesboll (så bra!) medan Carl och barnmorskan masserade min rygg. Kräktes upp min Festis för att jag inte riktigt fattade hur mycket/lite jag skulle andas in av lustgasen. Jag fattade aldrig tekniken, så ibland gjorde värkarna skitont och ibland blev jag så hög att jag trodde jag skulle ramla av sängen, haha.”

Så kom Mini

”Blev irriterad på Carl för att han tände lamporna fel. Helst hade jag velat ha becksvart och knäpptyst. Jag ville ha allt fokus på lustgasen. Stackars Carl som hade ordnat med en BB-lista på spotify och allt…

Runt 17:30 gör min barnmorska så att vattnet går, då det inte verkade hända av sig självt för mig. Strax därefter kom krystvärkarna och 18.20 var lilla Mini ute. Bästa finaste lilla Mini.”

Förlossningsberättelse: Barnmorskan skrattade

Följ Carl, Michelle & lilla Lykke på den gemensamma bloggen Parenthood som du hittar här ›› Du kan också följa familjen på Instagram – @michelle.bolwede››

Mammorna: ”Det här var bästa smärtlindringen under förlossningen”

smärtstillande förlossning

Det finns gott om alternativ för smärtlindring under din förlossning och det finns inget alternativ som är bättre eller sämre. Vi kan tyvärr inte ge dig facit på vad som kommer fungera bäst för just dig men genom att ta del av andra mammors upplevelser kan alternativen kännas mer eller mindre lockande för just din förlossning.

Läs också: ”Bedövning och smärtlindring du kan få under din förlossning”

Topparna som gjorde att jag kräktes försvann av duschen

”Jag tog all smärtlindring jag kunde få under min senaste förlossning. Lustgasen hjälpte lite grann vissa stunder, mest för att ha något att fokusera på. Epiduralen fick mig att börja gråta för att smärtan verkligen försvann. Men den mest oväntade smärtlindringen i latensfasen, innan man fick de starka grejerna, var duschen. Jag tänkte ”hur f*n ska detta hjälpa mot mina galna värkar” men det gjorde de faktiskt, topparna som gjorde att jag kräktes försvann av duschen!
Jennie-Lie Wikström – läs bloggen här ››

TENS-maskin hjälpte massor

”Epidural var underbart med första barnet men innan den sattes så hade jag tens-maskinen på hela tiden och den hjälpte massor! Att jag även kunnat använda den under graviditeten var en stor bonus.”
Angelica Renhuvud Keane- läs bloggen här ››

Läs också: ”Andning som smärtlindring under förlossningen – så funkar det”

Fokuserade på att inte spänna mig

”När jag väl luska ut hur lustgasen fungerade, så tog den bort de värsta topparna. Men annars så jobbade jag med andningen. Djupa andetag och fokuserade på att inte spänna mig utan att slappna av. Det var det bästa för mig!”
Linda Lindkvist – läs bloggen här ››

Andning, lustgas och massage

”Andning, andning, andning!! Sen var lustgasen och hård massage i svanken så skönt ?”
Julia Fröberg Arman – läs bloggen här ››

Skrek efter epidural

”Med första skrek jag efter epidural, men med andra var jag mer förberedd på smärtan och använde bara lustgasen. Nu med tredje är min förhoppning om att klara mig på lustgas, vilket kan ske vilken dag som helst
Liw Olausson – läs bloggen här ›› 

Läs också: “Slempropp och 8 andra ord du vill veta inför din förlossning”

Varma bad

”Första förlossningen så testade jag på lustgas, akupunktur och varma bad men andningen var det som hjälpte mig bäst. På min andra förlossning fick jag till lustgasen så det hjälpte mig mycket bättre än första gången!”
Camila Charro – läs bloggen här ››

En kudde fylld med kokat vatten

”Kombinationen av lustgas, en kudde fylld med kokat vatten mot ländryggen och sen epiduralen ?? lustgasen mildrade ju det hela och värmen från kudden gjorde det bara skönt och epiduralen gav en den där nödvändiga pausen så man kunde dricka, kissa och vila
Sarah Hallgren – läs bloggen här ››

Tryggt stöd, pepp och kommunikation

”Jag har älskat att föda helt utan smärtlindring! Att få fokusera, känna vad som händer och arbeta tillsammans med kroppen. Bäst för mig under förlossningarna har istället varit ett tryggt stöd runt om och mycket pepp och kommunikation! Jag har ”tvingats” till bedövning efter förlossning pga komplikationer, bl.a. då en spinalbedövning, och trots att det bedövade bra hade jag gärna varit utan ?”
Sofi Lönnqvist – läs bloggen här ››

Partner som stöd

”Jag hade planerat att ta PDB men kände att smärtan var såpass kontrollerbar med endast lustgas att jag fortsatte så. Och bästa smärtlindringen för mig var att ha min man vid min sida som peppade och kontinuerligt informerade mig om processen på det sätt jag kunde ta emot det på. Rekommenderar verkligen att ha någon vid din sida som känner dig utan och innan, både för att en sådan person kan kommunicera med dig på rätt sätt men även med personalen då han/hon känner dig och dina signaler bäst.”
Hannah Philip – läs bloggen här ››

Olika från gång till gång

”Med första barnet tyckte jag att epiduralen var super. Med andra barnet så var jag lite mer beredd på smärtan och klarade mig bra med lite lustgas, klarar inte av att använda den så länge då jag blir så yr/borta av den.”
Jennie Mörsare Said – läs bloggen här ››

Förlossningsberättelse: ”Lustgas var inget för mig”

Förlossningsberättelse: "Lustgas var inget för mig"

Victoria Pihlgrens förlossningsberättelse: ”Lustgas var inget för mig”

”Natten till fredagen den 27/10 sov jag inte en sekund. Mina krämpor hade satt stopp för sömnen sedan några veckor tillbaka. Men just denna natten var speciell. Vi hade samtal med specialistmödravården klockan 09.30, och skulle diskutera en igångsättning. Hur vi hamnade i den situationen var dels för att jag gått upp 4 kg på 3 dagar den veckan och som ni läst innan så var mitt psyke kört i botten. Det positiva med det hela var att jag hade gått över 5 dagar.

Richard hämtade mig, och vi begav oss mot sjukhuset i Karlstad. På plats blev vi hämtade av en läkare och en som var med för “se&lär”. Jag minns inte så mycket av samtalet innan, men jag vet att läkaren tittade på mig och sa – Du mår inte bra du. Vilket var sant! När hon skulle göra en undersökning för att se om det ens var möjligt att genomföra en igångsättning om min kropp ens var lite redo för att tvinga igång ett barnafödande sa hon att det var good to go! Tappen var nästan utplånad och hon tog ett samtal till förlossningen. Jag minns hur hon sparkade mig så hårt i magen just där och då. Precis som att hon förklarade att hon aldrig ville lämna min mage. Men ack så fel hon skulle få, vår lilla Greta i magen.

Vi hade räknat med att kanske få en tid måndagen därpå, eller någon gång i början på veckan. Men så kom det, meningen som gav både mig och Richard lite små panik. De hade mycket plats på förlossningen den fredagen och vi kunde starta igångsättningen med engång. Richard som kom precis från sitt jobb,och jag som bara ville hem och sova fick snabbt ställa om, ställa om inför att få träffa våran dotter som vi väntat på i nästan 10 månader.”

Läs också: ”Appen som kan berätta varför din bebis skriker”

Igångsättning med cytotec

”VI blev förflyttade till förlossningen och kom in i ett mysigt, eller så mysigt ett sjukhusrum kan bli. Och blev informerade hur det skulle gå till. Metoden vi skulle genomföra var Cytotec, en medicin jag skulle ta en dos varannan timme och totalt åtta doser. De var väldigt noga med att förklara utvägen av igångsättning, att det kunde ta flera dygn, sluta med kejsarsnitt eller bli enormt påfrestande för kroppen. Jag fick nästan känslan av att man blev idiotförklarad, lite som att man inte orkade vänta mer utan bara ville få ut henne. Vilket var sant, men inte som de föreställde sig. Det var först när de fick läsa om min graviditet i min journal som de “accepterade” oss och tyckte jag var stark som klarat 5 dagar över.

Första dosen togs 12.00 och vi bestämde oss för att åka hem och hämta väskorna, samt få i oss lunch. Någon sömn hann vi inte med, då jag var så tung och svag så jag tog mig liksom inte upp i lägenheten (75trappsteg skall tilläggas) för att sedan gå ner igen. Det fick bli bilen. Richard min pärla fick köra runt och skylta hus (mäklare) undertiden medans jag fick några halvbra minuter sömn i bilen.

Tillbaka på sjukhuset för att inta tredje dosen men då orkade jag inte åka fram och tillbaka mer, vi la in oss på det rum som vi hade våra väskor. Jag var så slut. Och vi skulle inte komma ut förens vi var tre. Häftigt! Vi installerade oss på rummet och än så länge hade jag bara några svaga sammandragningar men absolut inga tecken på att det var nära, SUCK. Detta skulle ta tid tänkte vi. Vi facetimade med våra vänner, pratade och Richard försökte pumpa i mig choklad och mat. Något jag absolut INTE ville ha utan lite senare, vilket jag kommer få ångra. Fjärde dosen togs klockan 18.00 och då la vi oss i sängen båda två, en gravid tjej på 112kg och min fina man på 1.90cm. Det var trångt men finns det hjärterum, finns det stjärterum… Vi spelade yatzy på mobilen när det helt plötsligt knackade till i kroppen. Jag sneglade på R, men han hade inte hört något. Jag bad honom hjälpa mig upp men han var så inne i yatzyt att jag hann bli irriterad och halvskrek att han skulle hjälpa mig upp. SPLASH, vattnet gick klockan var då prick 19.00.”

Läs också:Cecilia Ehrling Danermarks förlossningsberättelse: Värkarna startade under Let’s dance”

Duschade i en timme

”Där och då brukar jag säga att R insåg att han skulle bli pappa, jag bad om ett par mjukis och trosor från väskan medans han tog fart, sprang förbi mig ut och sa (skrek) till barnmorskorna att vattnet har gått. Jag kunde höra från korridoren hur han frågar vad man gör nu. Jag? jag stod som en hjälplös 5åring som kissade på sig. Orörlig. Från att inte känna ett dyft till att nu kunna börja klocka värkarna var fantastiskt och de sa till oss att det blir bebis i helgen. Här var jag öppen 1cm.

Jag kunde andas igenom värkar lätt, dansade bort dem framför idol, men helt plötsligt ändrades de. Nu började det kännas och vi hoppade in i duschen. Där stod vi i en timme ungefär, eller kanske två.. Ut kom vi iallafall, och vi skulle göra en ny undersökning då det var personalbyte. Här var klockan 22.00 och jag tänkte nu jädrar är jag nog öppen iallafall 6-7cm. 1,5cm, 1,5cm(!) var jag öppen. HUR VAR DET MÖJLIGT? och hur skulle jag överleva om det gick såhär sakta och gjorde sä ont. Nä nu ville jag åka hem, skita i detta. Bedrövligt.”

Läs också: ”Förlossningsskadade Jenny: Jag kämpar för kvinnors rätt”

”Hoppet lämnade mig”

”När vi fick reda på att jag var öppen 1.5cm endast lämnade hoppet mig. Jag fick en värmedyna och satt med knäna på golvet och lutade mig över sängen. Samtidigt som jag skickade en snap till vänner att det var igång. Viktigt att uppdatera de sociala medierna under tiden…

Timmarna gick och barnmorskan var inne och försökte få ur mig hur ont det började göra, och insåg snabbt att jag var en envis jäkel som försökte härda ut och alltid svarade med “Nej men det går bra, smärta är en illusion.” Tillslut tog de in oss i ett förlossningsrum och vägen dit präglades av 3-4 värkar. Vägen dit var ca 20m, men eftersom jag blev igångsatt så kom de med några sekunders mellanrum och höll i minst 1min. När vi kom in på förlossningsrummet var jag slut, testade lustgas men det var absolut ingenting för mig. Jag brukar förklara att det kändes som att ta en shot, en shot man vet innerst inne att man inte klarar av. Så det slutade med kaskadspya, och en barnmorska som snällt sa att lustgas inte var något för mig..”

Fick morfinspruta

Då låg vi där, jag som var öppen för smärtlindring men ställt in mig på att enbart köra på lustgas. Fick en morfinspruta tillsammans med bricanyl i låren som skulle verka inom 30min, men tiden gick och det blev ingen effekt. Då hade de lagt en för liten dos för min vikt (läs 112kg) så det blev pannkaka av allt, och nu började jag ge upp. Barnmorskan erbjöd epidural men jag är så nålrädd att jag tvekade.

Blev undersökt igen och var öppen 6-7cm då tändes vinnarskallen till liv igen, hade jag klarat dessa cm utan smärtlindring kunde jag lika gärna bita ihop och ta de sista 3 också. Och så fick det bli, jag och Richard tillsammans krigade igenom värkarna som blev längre, tyngre, och ondare. Men när varje värk kom påminde jag mig själv om att det var en värk närmare vår dotter och aldrig mer kom igen. Tills nästa då… Det funkade och vips ändrades det riktning på dem och ett tryck neråt började.”

Navelsträngen vad lindad runt halsen

”Här stod jag lutad över en upphöjd sänggavel och sa till BM att det tryckte neråt, nja sa hon det var allt lite väl tidigt från att vara öppen 6-7cm så hon sa att det antagligen var en liten stund till. Hon var påväg ut genom dörren när en till värk kom så hon kände en snabbis och konstaterade att 10cm hade öppnat sig och krystvärkarna hade startat. Detta inom loppet av 1,5h.

Jag blev tvungen till att ligga ner för att CTGn hade svårt att känna Gretas hjärtljud, men i det läget var det stört omöjligt att få mig att ligga still så de sattes en elektrod i hennes skalp. Under tiden innan jag fick börja trycka på så låg jag och bet mig i armen, det var skönt att fördela smärtan och det blev den enda smärtlindringen vi använde oss utav. INTE poppis bland personalen men jag kunde inte bry mig mindre i det tillfället.

Jag fick börja trycka på, samtidigt som hennes hjärtljud sjunker och det kommer snabbt en till barnmorska in i rummet. Hon hade sin navelsträng lindad runt halsen. De alla skötte detta otroligt snyggt för jag märkte absolut ingenting och kände ingen oro över detta. Hennes huvud kom ut och de lindade av den, sen vad som känns som en millisekund kommer hon, upp på mitt bröst. Var svårt för mig att förstå att hon var här och chocken blev total. Hon skrek och hade massa hår.”

”Lyckan var total!”

Där låg vi, jag som mamma, Richard som pappa och det lilla monstret som fått mig att må så dåligt i 10 månader. Richard sa direkt att det var en liten Greta och lyckan var total. 3655g och 52cm kort.

Moderkakan var en sån del som jag inte hade förberett mig för och när barnmorskan skulle hjälpa till att dra ut den i samband med krystning så gick navelsträngen av. Den var så skör och moderkakan vägrade komma ut. Efter värkstimulerande och krystningar gick det inte och hon ringde på läkare som skulle förebereda operation. Tog jag i, från någon hemlig energikälla som min kropp hade sparat och tryckte ur den där förbannade moderkakan. Jag ville INTE på operation utan ville njuta av min älskade lilla dotter. Jag fick inte en bristning, inte ett stygn och klarade en 7h förlossning utan smärtlindring. Snacka om att kvinnor är ren och skär POWER!

Vår förlossning var 10/10 och jag kunde inte gjort det bättre. Jag och Richard jobbade i ett team, det var tillsammans fick vi ut henne. Barnmorskorna var underbara här i Karlstad och till alla er som blir igångsatta med eller utan vilja vill jag bara säga att det kan bli en kanonförlossning trots att de säger att det oftast inte blir som man tänkt. HEJA ER som har fött eller står inför kommande förlossning. Jag avundas er som ska få göra det här, det är så häftigt.”

Vill du fortsätta följa Victoria och hennes familj? Missa då inte hennes blogg här!

Förlossningsberättelse: ”Fick sova utan mina nyfödda tvillingar”

förlossningsberättelse jag fick sova utan mina nyfödda tvillingar

Det har gått mer än tre månader sedan Majken och Molly föddes. Jag har verkligen velat skriva ned min förlossningsberättelse men det har helt enkelt inte blivit av. Även om jag aldrig kommer glömma förlossningen så påverkas minnena ju längre tiden går men jag ska försöka ta mig tillbaka till den dagen, måndagen den 1 januari 2018 och berätta så ärligt jag bara kan.

Ca 05:00

Jag vaknar och har ont i höger sida bak i ryggen och framåt på magen. Jag har haft så några gånger tidigare och då fått riktigt ont. Efter att ha letat information på nätet har jag kommit fram till att det förmodligen är vidgat njurbäcken som är mycket vanligt när man är gravid. När jag berättade det för min barnmorska på MVC sist sa hon att jag ska ringa förlossningen om jag får ont igen, istället för att ligga hemma och lida. Nu är jag i vecka 37+4 och har beräknad igångsättning två dagar senare så jag börjar fundera på att ringa förlossningen. Jag tar två alvedon och värmer vetekudden och somnar om.

Läs också: ”10 konstiga (men helt normala) fakta om din nyfödda bebis”

Ca 09:00

Smärtan kommer tillbaka och jag bestämmer mig för att ringa förlossningen på SÖS. De vill att jag kommer in för kontroll. Jag och Stefan gör oss i ordning men stressar inte. Jag har ganska ont men är inte orolig, jag har ju haft denna smärta tidigare. Vi bestämmer oss för att ta med BB-väskorna “just in case”. Mamma är hemma hos oss så det är skönt att inte behöva styra upp barnvakt till Elsie.

13:08

Jag blir inskriven på förlossningen. Vi får ett eget rum på en gång och det känns tryggt. Det känns lugnt på förlossningen och det slår mig att det är nyårsdagen. Tänk om bebisarna kommer idag! Man kollar mitt blodtryck och det är 160/100 och 4+ protein i urinen. Jag har haft normalt blodtryck hela graviditeten, senast jag var på kontroll var bara tre dagar tidigare. Det visar sig alltså att jag fått havandeskapsförgiftning, som utvecklats väldigt fort. Jag får medicin mot det höga blodtrycket.

14:34

Jag blir undersökt av läkare som konstaterar att jag är öppen 5 cm. Ultraljud visar att båda tvillingarna ligger med huvudet nedåt. Med tanke på preeklampsin och att jag redan är öppen 5 cm bestäms att vi blir kvar på förlossningen och att jag kommer att sättas igång. Det känns bra men samtidigt lite läskigt. Det är svårt att ta in – kommer vi få träffa våra bebisar idag?

16:00

Blodtrycket är 150/105 och jag får mer blodtrycksmedicin.

16:10

BM tar hål på fosterhinna och vattnet går. Man hoppas att det ska sätta igång förlossningen. Sedan sätts skalpelektrod på tvilling 1:s huvud. Tvilling 1 som vi redan bestämt heter Majken. Overkligt ändå! Jag blir rädd men Stefan och BM lugnar mig. Jag tror att det är för att allt går så fort som rädslan kommer. Inte kunde jag tro när jag vaknade i morse att jag skulle ligga här samma dag och föda barn.

17:20

Jag har 1-2 sammandragningar per 10 minuter. Jag får Oxytocin och Stefan går och värmer min vetekudde som jag hade i bilen mot smärtan i ryggen. Ganska snabbt får jag mer och mer ont. Jag använder lustgas som smärtlindring och Stefan hjälper mig att möta de värsta topparna.

18:10

Helt plötsligt slår smärtan till och jag får obeskrivligt ont. Jag känner att jag börjar förlora kontrollen och kan inte hantera smärtan. Värkarna känns som en enda lång topp och jag får ingen möjlighet att återhämta mig. BM undersöker mig och jag är öppen 8 cm. Hon frågar om jag vill ha EDA och jag svarar ja. (Förra förlossningen fick jag EDA och det avstannade förloppet efter att jag öppnat mig helt. Jag fick aldrig några krystvärkar och försökte krysta ändå med vägledning av BM. Det slutade med att jag fick föda med sugklocka) Trots att jag inte varit helt säker på om jag ville ha EDA kände jag nu att jag tar vad som helst bara jag slipper smärtan!

Läs också: ”Förlossningsberättelse: ”Ryggbedövning är det bästa man kan vara med om!”

”Jag hann inte ta epiduralen”

18:20

Helt plötsligt känner jag en enorm kraft som tar över kroppen och jag börjar krysta. Jag och BM är båda helt oförberedda och hon håller emot och tillkallar undersköterska, ytterligare en BM och läkare. Jag hör henne ropa att de måste komma fort eftersom jag har börjat krysta. Jag får helt enkelt klara mig utan EDA men där och då hinner jag inte tänka på det. Under min förra förlossning fick jag aldrig uppleva krystvärkar så detta var en helt ny upplevelse. Från ingenstans fylls rummet med personal vilket jag visste skulle ske eftersom det är en tvillingförlossning. Det gör så fruktansvärt ont och jag kan verkligen inte slappna av. Jag hör personerna i rummet säga att jag ska slappna av och Stefan står på min högra sida och peppar mig. Jag försöker allt jag kan att inte spänna mig och istället trycka nedåt.

18:27

Majken föds. (Kuriosa: Det är exakt på minuten samma klockslag som Elsie föddes 2014-08-06) Navelsträngen klipps och Stefan får sätta sig ned och ta Majken hud mot hud. Jag känner mig helt vimmelkantig och försöker titta åt deras håll samtidigt som en läkare kollar med ultraljud hur tvilling 2 ligger och en annan håller fast tvilling 2 utanpå magen för att hon inte ska byta position. Den andra BM tar över för att förlösa nästa bebis. Jag hör hur den första BM pratar med Stefan och säger att Majken glömmer att andas. “Hon ser sig omkring men hon glömmer att andas”. Majken blir blek och de tar henne till barnbordet och Stefan följer med. När Stefan gått känner jag mig så ensam. De ber mig återigen att fokusera för nu ska tvilling 2 födas. En snäll läkare klappar mig på kinden och talar lugnt med mig. “Du är inte ensam, vi är här.” Den “nya” barnmorskan är barsk och irriterad. Hon säger argt att jag måste slappna av. Jag blir ledsen men samtidigt irriterad och förklarar att jag verkligen försöker. Jag hör hur hon säger till de andra i rummet: “Det här kommer aldrig att gå om hon inte slappnar av.” Jag blir peppad av de andra i rummet och det är tack vare dem jag känner att: Nä nu jävlar!

18:43

Tvilling 2 föds, hon har ännu inget namn. Hon skriker och läggs på mitt bröst. Precis då kommer Stefan in i salen för att tala om att Majken mår bra. Han har tagit kort på henne med sin mobil för att visa mig, jag har ju ännu inte fått se henne, men jag är för omtumlad för att kunna ta in allt. Jag tittar ned på Molly men det känns fel att det bara är en bebis hos oss. Stefan går iväg igen, han ska följa med Majken till neo. Någon frågar om de ska ta kort på mig och bebisen men jag skakar på huvudet. Det är något jag ångrar idag.

18:44

Jag får mer Oxytocin.

”Får de inte bort moderkakan måste jag opereras”

19:20

Jag får ytterligare Oxytocin eftersom moderkakan inte kommit. Man drar i navelsträngen men märker att den är på väg att lossna. Samtidigt har jag en läkare på min vänstra sida som hela tiden står och trycker allt han har på min mage. Det gör så ont och reflexmässigt tar jag tag i hans armar och försöker trycka bort honom. Han ber flera gånger om ursäkt för att han måste trycka så hårt på min mage. Det rycks och slits i mig samtidigt som jag har min bebis på bröstet. Jag ber att någon ska ta henne, jag är rädd att tappa henne. Efter en stund går de iväg med henne också, hon ska ned till neo eftersom de vill att tvillingarna ska vara tillsammans. Jag ber sedan om lustgas och då kan jag fokusera på den istället för att försöka hålla emot när läkaren trycker på min mage.

De tillkallar tillslut den arga barnmorskan igen eftersom hon är senior. Precis som tidigare är hon irriterad och säger åt mig att slappna av. Om de inte får loss moderkakan måste jag opereras. Efter ett tag lämnar BM rummet och den snälla läkaren som tidigare försäkrade mig om att jag inte var ensam tar över. Hon ber mig att börja stimulera bröstvårtorna, vilket tydligen är ett gammalt barnmorskeknep för att få moderkakan att släppa vilket den också gjorde! Jag blöder ganska mycket och får Cytotec och man sätter även in en tamponad och kateter. Jag vet ännu inte om jag fått någon bristning eftersom fokus varit på att få loss moderkaka och nu att stoppa blödningen.

Efter en timme upptäcks att det endast är blod i katetern och det visar sig att den är felsatt så den sätts om. Jag börjar få frossa och fryser allt mer och ber om filt. Jag får täcke och filt och BM lägger min tröja runt mitt huvud. Jag skakar i hela kroppen och det enda jag kan tänka är att jag vill ha fler filtar.

Första natten som trebarnsmamma men utan några barn

20:45

Ett nytt team tar över och kollar blodtryck och temp. Blodtrycket är 160/100 och jag har 38,5 i temp, de påtalar flera gånger att jag är väldigt blek. Jag får mer blodtrycksmedicin och Alvedon. Jag lämnas ensam i rummet i vad som känns som en evighet. Jag saknar Stefan och våra bebisar. Hur mår de? Jag har ingen aning. Jag känner mig alldeles tom inuti och ligger och skakar av febern. Min mobil ligger en bit bort och spelar Peter LeMarc. Jag startade Spotify efter att vattnet gått för att ha lite lugn musik att lyssna på och den har legat och spelat hela tiden. Det har tidigare varit så mycket folk och ljud på rummet att jag inte hört musiken men nu när jag ligger där ensam spelas den vemodiga låten efter den andra. Då och då kommer någon in på rummet. De har alla en sådan sammanbiten min och jag tror varje gång att de ska berätta att något har hänt med mina bebisar. Men allt är bra, de ligger båda på neo och Stefan är där med dem.

Läs också: ”Vilka krav kan man ställa på barnmorskan under förlossningen?”

Febern går inte ned så jag får Pronaxen. Tamponaden är helt genomblödd och tas bort. Efter det förbereder BM och undersköterska för att sy mina bristningar. Jag intalar mig själv att det kommer att gå bra och kommer ihåg att jag inte kände någonting när jag syddes efter förra förlossningen. Det visar sig dock att jag inte hade fått någon bristning, hurra! Jag firar med lite te som jag dricker med sugrör. Efter ett tag kommer Stefan och berättar att han inte alls vetat hur det är med mig. Han hade frågat flera gånger och då fått höra att jag skulle opereras. Han slets mellan att lämna bebisarna och komma till mig. Klockan är efter midnatt och det bestäms att jag ska flyttas till BB och jag får hjälp att ta mig över i en annan säng som jag får ligga i när vi lämnar förlossningen. Jag hinner tänka: Men vår förlossningsbricka då? Någon sådan fick vi aldrig, det känns lite ledsamt.

Det känns så konstigt att komma till vårt rum på BB utan våra bebisar. Majken har jag inte sett och Molly (som då inte hade något namn) hann jag bara hålla några minuter. Stefan går ned på neo för att titta till dem igen. När han kommer tillbaka får jag se kort på dem och det är en sådan absurd känsla att se dem på bild men inte få hålla i dem. Min första natt som trebarnsmamma men utan något av mina barn.

Utanför varje rum på BB sitter en liten whiteboard med familjens namn och på vissa står även bebisens. Utanför vår dörr står ingenting och det gör mig lite ledsen att ingen tagit sig tid att skriva : “Här bor Linda, Stefan och tvillingarna Larsson”. Det hade känts fint.

Den natten blir det inte mycket sömn för mig. Tankarna snurrar samtidigt som jag känner mig alldeles tom. Jag kan inte ta in att våra bebisar faktiskt har kommit. Det görs ständiga kontroller på mig och det känns som att jag får tabletter att svälja stup i kvarten. Blodtrycket lever sitt eget liv och jag har fortfarande feber.

På morgonen äter vi frukost på rummet och sedan hämtar Stefan en rullstol så att vi kan åka ned på neo. Jag känner mig bortkommen när vi kommer dit men Stefan känner sig trygg och då känns det lite bättre även för mig. Det är dags för mat och vi får koppmata varsin bebis. Läkaren har rond och när det är vår tur får vi höra att allt ser bra ut och att Majken nu klarar andningen fint. Vi blir utskrivna och får ta med oss tvillingarna upp på BB. 

Vi stannar på BB i 4 dygn men det är en annan berättelse. Vill ni se ett videoklipp där jag och Stefan berättar om förlossningen hittar ni det här! Tack för att du har tagit dig tid att läsa om min förlossning!

Vill du se mer av Linda och hennes familj eller bara ställa några frågor? Besök då hennes blogg här och hennes Instagram @lindaedwinsonlarsson

stats