lustgas | Vimedbarn - Topplistor för influencers

Förlossningsberättelse: “Jag ventilerade i ren panik”

Jennie-Lie var gravid med sitt tredje barn när vattnet plötsligt gick hemma i soffan. Mitt under förlossningen tappade hon andningen helt och gick in i en dimma. “Hampus försökte få mig till en gåställning som barnmorskan kört dit, jag fick ur mig att det finns inte en chans att jag kan stå eller gå. Han fixade istället en rullstol, och hur jag tar mig dit vet jag inte”, skriver Jennie-Lie.

Jag känner hur det kittlas till mellan benen

“Vårt sällskap åker hem och jag berättar för Hampus att slemproppen har gått så att det är på gång säkert inom några dagar iallafall. Vi skrattar och blir lite pirriga och bestämmer oss för att stanna uppe och kolla på tv ett litet tag till tillsammans. Kryper upp nära varandra, så nära det gick med jättemagen.

Rätt som det är så känner jag att det kittlas till mellan benen, jag hinner fundera en sekund på om jag ska gå på toa igen, men mer än så hinner jag inte tänka innan jag känner hur det forsar ut vatten.
– Baby, mitt vatten går, säger jag lite snabbt och Hampus hoppar upp ur soffan.
Men det är försent, även han är dyngsur om sitt ena byxben. Klockan var då 23:45.

Läs också: “Ring en ambulans – bebisen kommer nu”

Eftersom att vi på kontroll veckan innan och fick höra att Unni fortfarande inte låg fixerad så sa dem åt oss att ringa förlossningen direkt om vattnet gick, eftersom att då kan navelsträngen tydligen hamna i kläm. Så jag satt på toaletten och ringde till förlossningen, medan Hampus fick ringa tillbaka Johanna som precis kommit hem igen. En halvtimme senare var hon tillbaka hemma hos oss och jag och Hampus kunde åka in till förlossningen.

Bebisen hade bajsat i vattnet och stormen hade kommit

Precis som när vattnet gick förra gången så kände jag ganska snabbt en ihållande molande värk i magen, redan innan vi hade parkerat bilen 20 minuter senare så hade jag känt av några värkar. Klockan 01.00 är vi inne i undersökningsrummet och blir uppkopplade på CTG. Allt ser bra ut, vattnet fortsätter att rinna och det är gul/grön färgat vilket betyder att bebisen har bajsat i vattnet, barnmorskan förklarar att så länge hjärtljuden ser bra ut så är det ingen fara, och att de bara kommer göra lite extra kontroller på det under förlossningen.

Eftersom värkarna kommit igång, jag är lite nervös och vi har barnvakt så bestämmer vi tillsammans med barnmorskan att vi ska checka in på vårt BB rum. Dessutom stormar det ute, stormen Cora hade nämligen bestämt sig för att komma till Östersund. Jag får två citodontabletter och ska försöka sova, Hampus skickar jag iväg för att handla lite nattmat och godis till oss, det var många timmar sen vi åt middag helt plötsligt.

Klockan är ungefär 3 när Hampus är tillbaka, värkarna gör så jag inte kan sova. De kommer fortfarande oregelbundet och jag fortsätter att kämpa på. Det här chockade mig mest, att fasen då en del kan städa, sova och ladda, var den som för mig gjorde mest ont. Jag fick kämpa för att inte tappa andningen i värkarna, här gjorde Hampus ett fantastiskt jobb och hjälpte mig att behålla andningen lugn. Håller ut till klockan 5 på morgonen, då ringer vi på klockan för värkarna gör så fruktansvärt ont.

Vi får göra ett CTG igen, Unni mår utmärkt i magen. Värre är det med mig som har så ont, men har ett hopp om att kroppen jobbat på bra dessa timmar. Men efter den första undersökningen så får jag veta att jag är öppen en centimeter. En ynka centimeter! Och jag började faktiskt tvivla på att jag skulle klara det.

Klockan 8 ringer vi på klockan igen, och nu är det en ny barnmorska som har börjat. Värkarna kommer med ca 5 minuters mellanrum och gör så fruktansvärt ont. Hon förklarar att hon inte tänker göra någon ny undersökning på mig, men att vi kan göra ett CTG för att kolla så Unni mår bra. Hon säger också att det inte är någon mening att jag ska få mer Citodon, och att det är för tidigt för smärtstillande. Hon är väldigt opedagogiskt och känslokall, vilket gör att jag bryter ihop och hyperventilerar i ren panik på sängkanten. Hon står bara och tittar på, medan Hampus får försöka trösta och lugna mig. Jag får fortsätta ligga och ta värkar i BB-rummet, att ligga på vänster sidan funkar allra bäst. Om jag ligger på ryggen så känns det som att jag ska sprängas eller gå av på mitten när värkarna kommer.

Värkarna gör så jag kräks

Men tillslut börjar vi äntligen klocka tätare värkar och regelbundet. De gör så ont så de riktigt kraftiga värkarna gör så jag kräks. Vi ringer på barnmorskan igen, och nu går hon äntligen med på att göra en undersökning. 3,5 cm öppen och hon säger åt mig att jag ska pröva duscha lite, och sen är det dags att flytta oss in till ett förlossningsrum så jag kan börja få ta lustgasen. Jag frågar försiktigt när jag kan få epiduralen (som jag tillsammans med Freja barnmorskan skrivit att jag vill ha så tidigt som möjligt), hon svarar att jag kan få den när vi kommer in på förlossningsrummet men att jag borde testa bara lustgasen. Då säger jag nej, jag vill ha epiduralen så fort som möjligt, så hon lovar motstridigt att förbereda för det.

Läs också: “Jag hade dödstankar” – läs Elina Cassels förlossningsberättelse

Att gå till duschen var hemskt, det kändes som att minsta ansträngning gjorde så att värkarna kom. Men väl i duschen så satte jag mig på pallen, Hampus stod bakom så jag kunde ligg/luta mig emot honom, och jag blev lite förvånad över hur bra det hjälpte mig i värkarna med varmt vatten. Det tog liksom bort de där ondaste topparna som annars gjorde så jag spydde. 20 minuter höll jag ut i duschen, sen fick jag hoppa i den fina sjukhusskjortan och la mig i sängen och väntade på barnmorskan.

Efter det här kommer jag inte ihåg så mycket, värkarna tog över och jag hade ingen paus i värkarbetet utan de kom direkt efter varandra. Jag tappade andningen helt, och kroppen måste gått in i någon slags överlevnadsmekanism för allt blev bara en enda dimma för mig. Hampus försökte få mig till en gåställning som barnmorskan kört dit, jag fick ur mig att det finns inte en chans att jag kan stå eller gå. Han fixade istället en rullstol, och hur jag tar mig dit vet jag inte.

“Älskling är du vaken?”, frågar Hampus mig. Det är nästa sak jag kommer ihåg. Då har jag fått lustgasen som lyckats lugna mig så pass att jag slumrade till i någon sekund. Sen kommer värkarna igen. Barnmorskan är och fixar dropp som man måste ha när man ska få epidural. Jag är uppkopplad på CTG och Hampus kan se att nästa värk jag får håller på nästan konstant i 16 minuter. Här försvinner jag igen, lustgasen hjälper inte längre och jag vet bara att när narkosläkaren skulle sätta epiduralen så fick han göra det mitt i en sån värk, trots att jag protesterade högljutt. När epiduralen äntligen börjar värka så börjar jag gråta av lättnad. Äntligen kan jag få en paus, dricka och få tillbaka kontrollen på andningen. Vi har en jättegullig undersköterska som är med oss på rummet, vi hade bett om det i vår journal och Hampus hade sagt till dem när vi kom till förlossningen att han behövde stöd eftersom jag hade så ont. Hon sprang direkt iväg och hämtade lunch till mig medan jag kunde äta.

Läs också: “Krystvärkarna var sköna”

Ville byta barnmorska

Hampus berättade att han tänkt byta barnmorska till oss, men när vi såg vad klockan var så var det ändå byte om bara en timme och nu hade vi vår fina undersköterska och klarade oss bra själva. 14 kom vår nya barnmorska in, och glädjen blev enorm när det visade sig vara Malin som också var den som var med oss på Leia och Mattis förlossning och som vi kom så bra överens med.

Från och med att hon och den fantastiska undersköterskan hon hade med sig, tog över oss så var de i princip alltid i vårt rum. Precis som vi hade önskat. Vi laddade inför vad som skulle komma, de hjälpte mig med lustgasen igen att hitta en bättre teknik, de fyllde på min epidural eftersom jag började känna av värkarna lite väl mycket igen och de guidade Hampus i massageövningar.

Mellan 13-17 så var förlossningen helt fantastisk. Vi prövade lite olika positioner, min favorit var att sitta på en pilatesboll med lustgasen och kunna vila huvudet mot sängen mellan värkarna. Värkarna nu kändes mer som ett starkt tryck neråt i magen, inte alls samma sprängande känsla som innan. Och mellan värkarna kunde jag prata, skratta och dricka.

Läs också: Så vet du att förlossningen har startat

Strax innan 17 så kände jag att trycket började bli lite väl starkt. Jag fick lägga mig i sängen och bli undersökt igen. Nu var jag öppen 7 cm. Eftersom Unni låg så långt ner så fick jag värkstimulerande dropp för att hjälpa till att öppna de sista centimetrarna. Jag fick ligga kvar i sängen och bara en stund senare så kom den berömda känslan – jag blev så bajsnödig. Jag satte mig upp och tänkte gå på toaletten, men barnmorskan skrattade bara och sa att ja du behöver bajsa, men efter bajset kommer bebisen så du kan lägga dig ner igen.

Krystvärkarna kom – trots inte helt öppen

Så kom krystvärkarna, trots att jag inte var öppen 10 cm. Malin fick hjälpa till att hålla ut och mjuka upp livmodertappen, jag fick också mellan värkarna bedövningssalva. Det här var fasen som jag varit allra mest orolig för, men som endast var pirrig och härlig. Nu var vi på slutet, och inom några timmar skulle vi få se vem som gömt sig i magen alla dessa månader. Alla i rummet gissade på en tjej. Krystvärkarna gjorde heller inte så ont, Hampus höll i min hand, stackarn. Och även undersköterskan. Det hjälpte mig få kraft att krysta i värkarna. Malin guidade mig och när jag några gånger blev trött och tappade andningen så fick Hampus och Malin mig lugn och fokuserad.

Efter 30 minuter var jag trött, musklerna i kroppen värkte och jag tappade kraften i mina krystningar. Då sa Malin, känn här Jennie-Lie och tog min hand och satte den mellan benen. Och ja, där kände ja toppen på ett huvud med massa hår. Nu ska vi få ut den här bebisen sa hon, och det gav mig den sista orken till att bara några krystvärkar senare känna hur huvudet åkte ut, och även axlarna. Kände hur det började sparkas lite mellan mina ben och fick panik över att bebisen fastnat. Men Malin ruckade lite och jag pushade en sista gång och då sparkade sig Unni ut.

Hon var så fin, det första jag sa var att “hon var väl inte så stor”. Då skrattade Malin och sa jo det här är en rejäl bebis. Efter det lyfte hon upp henne och sa att vi fick kolla vad det var, jag fick akta på navelsträngen för att se, men visst var det en liten tjej. Sen direkt upp på bröstet, och det var den härligaste känslan. Vi klarade det, nu var det över, hon var här! Hampus fick klippa navelsträngen och sen var det dags att få ut moderkakan. Det gjorde inte alls ont, utan bara en kort krystning så kom den ut. Totalt var jag tvungen att sy tre stygn, ett vid livmoderhalstappen och två vid blygdläppen. Att sy livmorderhalstappen gjorde fruktansvärt ont och är en helt annan historia. De två stygnen vid blygdläpparna kändes inte alls! Såhär efteråt känns det som en fantastisk upplevelse och trots att jag där och då lovade att aldrig göra om det, så känner jag nu att vem vet hur det blir i framtiden!”

Läs Jennie-Lies blogg här >>

Förlossningsberättelse: “Vi var på BB i 22 minuter”

När jag vaknade den där morgonen den 14e september kände jag genast att något var annorlunda i kroppen. Jag hade ju haft förvärkar till och från ett bra tag, men nu var de plötsligt av en annan karaktär och gjorde även lite ondare än tidigare. Jag liksom bara visste att något var på G att hända. Egentligen hade jag planerat att åka in med lillan till Alfons Kulturhus och sedan vidare till mina föräldrar, men skrev ett Facebook-meddelande till dem där jag skrev “lite, lite känningar idag så får se om vi åker in till stan eller om ni får komma hit senare istället“. Först väntade ju rytmik på bibblan, men jag skickade iväg Gabriel med Isabella då något sa mig att det vore smartare att stanna hemma och vila så mycket som möjligt.

Rådfrågade instagramföljarna

Så hela den dagen blev väldigt lugn för min del – jag hade den över 30 timmar långa latensfasen med Isabella i bakhuvudet och mitt främsta mål var att lagra så mycket energi som det bara var möjligt i fall jag skulle behöva vara med om samma igen. Därför spenderade jag i princip hela förmiddagen i sängen med vetekudden i högsta hugg och efter lunch tog jag en lång, härlig siesta ihop med Isabella. Först läste jag en saga för henne och vi båda kiknade av skratt efter att jag fått en värk mitt i och tjutit “ooooh” – tydligen himla kul. Haha! När jag vaknade efter vilan kände jag hur värkarna började komma lite tätare än tidigare och laddade ner en app för att börja klocka dem. I samma veva skrev jag till mina föräldrar att det nog kunde vara läge för dem att göra sig redo för att ta sig ner till Kungsbacka. Värkarna kom med runt tre till fem minuters mellanrum, men var inte alls särskilt smärtsamma så jag trodde ändå inte att det var sååå nära ännu. Vid 17tiden kom i alla fall mina föräldrar från Göteborg och Gabriel åkte iväg med min pappa för att köpa pizza till oss allihopa. Då passade jag på, efter att ha rådfrågat mina fina Instagram-följare där alla svarade “RING!!!”, att slå en pling till Förlossningen. Värkarna kom då med ungefär fyra minuters mellanrum och hade ökat lite i intensitet, men det var fortfarande inte värre än att jag kunde hantera dem. Jämfört med min första förlossning då jag hade värkar som gick upp i taket på CTG-kurvan i över ett dygn innan det äntligen var dags, upplevdes den här smärtan nästan som en fis i rymden. Något som jag dock gjorde annorlunda den här gången var att tänka väldigt mycket på andningen. Jag har aldrig gått någon profylax-kurs, men däremot fanns det en himla massa bra tips i Preglife-appen som jag försökte ta till mig. Sjuksköterskan som jag pratade med i telefon var i alla fall hur gullig som helst och påminde mig om vad jag skulle vara uppmärksam på samt rådde mig att ta två alvedon och avvakta tills värkarna började bli mer smärtsamma.

Gabriel insisterade på att åka in

Efter att ha käkat pizza och packat Isabellas lilla rygga sa jag till Gabriel och mina föräldrar att det nog skulle komma en bebis under natten. Jag gav lillan världens största kram innan hon åkte hem till mormor och morfar, och sa “Vet du vad min älskling, imorgon bitti när du vaknar så tror jag att du har blivit storasyster. Då tror jag att Olivia har bestämt sig för att komma ut“. Sedan tog jag en varm dusch och stod länge med strålen riktad mot magen innan jag la mig i sängen för att titta på Wahlgrens Värld, hela tiden med vetekudden tätt intill mig. Därefter måste jag ha slumrat till en stund för när jag vaknade var klockan närmare tio och jag kände hur det hela började bli rätt jobbigt. Jag ringde in till Förlossningen igen för att se vad de hade att säga – sjuksköterskan trodde inte, utefter hur jag lät på rösten, att det riktigt var dags ännu, men hälsade oss ändå varmt välkomna in på en kontroll. Hon var dock noga med att poängtera att vi eventuellt skulle bli hemskickade igen med lite starkare smärtlindring.

Här funderade jag egentligen på att försöka stanna hemma ett tag till, men Gabriel insisterade på att vi skulle åka in. Det tar ju ändå mellan 30 till 40 minuter att köra från Kungsbacka till Varberg och han var nog rätt nervös över detta. När jag upptäckte att jag börjat blöda lite gav jag med mig och vi kom överens om att ta in på något hotell nära sjukhuset, i fall vi skulle bli hemskickade. Då var vi i alla lite närmare när det väl skulle dra igång “på riktigt”. För vi visste ju att bebisen var på väg – frågan var bara om det skulle dröja några timmar tills dess eller kanske till och med ett dygn? Ja, tänk om vi bara hade vetat hur nära det egentligen var…

Kände hur bebisen började rotera när vi var i bilen

Bilresan från Kungsbacka till Varberg tog ungefär en halvtimma. Hela tiden satt jag med vetekudden tryckt mot nedre delen av magen och koncentrerade mig på min andning. Första delen av resan gick ändå helt okej även om värkarna gjorde allt ondare och ondare, men när vi hade ungefär halva vägen kvar fick jag världens värk och jag kunde på riktigt känna hur bebisen började rotera. Här blev jag faktiskt ganska orolig och bad Gabriel att gasa på rejält. Jag minns att jag började må rätt illa och att jag plockade fram en platspåse om jag skulle behöva spy, men det slapp jag tack och lov (hatar verkligen att spy). Prick klockan elva svängde vi in på parkeringen framför Förlossningen på Varbergs sjukhus. Sedan tog det mig en stund att komma upp till själva avdelningen. Värk efter värk avlöste varandra med bara någon knapp minut emellan och varje gång var jag tvungen att helt stanna upp och luta mig mot något. Väl framme utanför dörrarna till Förlossningen var det först ingen som kom och öppnade för oss – där och då kändes minuterna galet långa. Jag fick en så kraftig värk mitt i allihopa att jag var tvungen att sätta mig ner på golvet då benen knappt bar mig längre. Sjuksköterskan som tog emot oss förstod nog inte riktigt hur nära det faktiskt var – det gjorde nog ingen av oss egentligen – och bad oss sitta ner en stund och vänta på en soffa. När vi till sist fick komma in på förlossningssalen hann hon inte mer än visa var larmknappen fanns och gå ut genom dörren innan jag fick ännu en värk – och då kändes det verkligen som om varenda ben i kroppen var påväg att gå sönder. “Push the button, push the button” kved jag till Gabriel och vred mig av smärta i på sängen. I samma sekund kom barnmorskan in och jag fick fram att “nu började det faktiskt göra helt sjukt ont”.

Lustgasen var underbar

Jag fick lustgas och det kändes alldeles underbart att få försvinna bort lite en stund. Barnmorskan undersökte mig och konstaterade att jag hade öppnat mig åtta centimeter – precis därefter gick vattnet – och när hon kollade igen var jag öppen tio. Vi började diskutera eventuell smärtlindring och jag sa att jag gärna tog epidural som sist om det inte redan var för sent – vilket barnmorskan dessvärre trodde att det var, men hon sa att vi kanske kunde testa ryggbedövning med spruta istället för kateter. “Det kör vi på”, fick jag fram mellan värkarna som bara kom tätare och tätare, men hann inte så mycket längre än så för plötsligt kände jag hur det börjar trycka på ordentligt. Här minns jag hur jag nästan greps av panik – jag insåg nog mitt i allt hur himla fort det gått och såg framför mig hur jag skulle komma att spricka hela vägen utan någon som helst bedövning – men intalade mig själv att det bara var att gilla läget. Sedan försökte jag dra in så mycket lustgas jag bara kunde för att åtminstone dämpa den kommande smärtan – ända tills själva masken ramlade av från slangen. Haha!

“She´s coming now!”

“She’s coming now” ropade jag till Gabriel som nervöst stod och trampade halvt upptryckt mot väggen – och han kom och tog min hand som jag kramade med all min kraft samtidigt som jag tryckte på för kung och fosterland. “Här kommer huvudet”, tjoade barnmorskan och jag kände efter med handen flera gånger för att sedan dra en lättnadens suck. Jag minns hur jag lutade mig tillbaka och bara log i väntan på nästa krystvärk för att trycka ut resten av kroppen. Nästan i mål – I did it! Barnmorskan frågade om jag ville ta emot bebisen själv, men jag vågade inte riktigt. Det ångrar jag lite idag, men jag har för mig att sjuksköterskan sa att Olivia hade navelsträngen runt halsen när hon kom ut så kanske var det egentligen lika bra att jag lät bli. 23:43 kom vår andra lilla underbara flicka till världen efter två krystvärkar. 22 minuter hann vi vara inne på förlossningssalen och jag tror nog att vi alla, såväl jag och Gabriel som personalen, fick oss en liten chock när vi kollade på klockan för att konstatera detta. Tänk om vi inte hade åkt hemifrån när vi åkte – då hade hon fötts hemma i hallen eller kanske till och med i bilen. Jisses… Barnmorskan och sjuksköterskorna var så gulliga och sa att det var en riktig ära att få vara med vid en sådan här förlossning, att det inte är ofta som mamman är så “med” vid själva utdrivningsskedet… Och ja, det var verkligen en häftig, men väldigt väldigt intensiv upplevelse.

förlossningsberättelse

Förlossningsberättelse: Bebisen fastnade med axlarna

bebis fastnade

“Till en början med måste jag kortfattat berätta om förlossningen med första barnet. Den var mer traumatisk för mig än den här, tog 28 timmar och jag hade ingen kontroll över den. Han fastnade vid en “kant” och vi hade inte mycket hjälp då det var fullt på förlossningen. Jag hade ingen kraft i slutet och det blev lite kaosartat då han skulle ut snabbt och jag blev förlöst av läkare.Efter det hade jag en misstänkt hjärnhinneinflammation och det togs ryggmärgsprov men på grund av min svankande rygg var det svårt att ta provet och jag blev stucken 7-8 gånger av två olika läkare och fick mycket huvudvärk efter det. Jag ville därför in i det sista slippa att bli stucken där igen, och alltså slippa ta epidural den här gången. Jag ville dessutom ha mer kontroll över situationen och veta vad som händer, inte bara “följa med”.

Den berömda slemproppen…

Söndag, 15 dagar över tiden

Jag skulle egentligen haft en tid för igångsättning den dagen men eftersom det var en söndag hade vi fått tid dagen efter klockan 11.00. Min syster var här och vi var ute och gick. Jag kände av lite krampaktig känsla eller som om en nerv var i kläm i benen, men eftersom jag har haft så mycket besvär så reflekterade jag inte så mycket över det. När jag sedan vid 17.30- tiden stod och lagade mat kände jag att det hände något. Mycket riktigt, den berömda slemproppen gick! Men eftersom jag har blivit undersökt så mycket sedan jag var inlagd veckan innan så var jag inte helt säker på om det var på gång eller inte. Efter middagen fick jag min första värk, ingen kraftig så vågade fortfarande inte tro att om det var dags. Vi gick och la lillen för att sova och sedan satte det fart, oregelbundet men visst var det värkar. 13 minuter, 8 minuter, 5 minuter, 12 minuter.

De kom med olika kraft så jag drog mig för att ringa förlossningen men vi ringde hit svärmor vid 21-tiden så hon inte skulle behöva gå upp mitt i natten om det verkligen var dags. Vid 23-tiden fick jag en blödning och ringde förlossningen, fortfarande med oregelbundna värkar. De sa att vi var välkomna men kunde stanna hemma lite om det skulle avta. Vi åkte in ändå och på vägen tid satte värkarna fart med 5 minuters mellanrum, dock fortfarande hanterbara.

Läs också: Sugna på en till bebis?

“Vi var ensamma på förlossningen”

23:45 kom vi till förlossningen och blev kopplade till CTG som visade regelbundna värkar och en undersökning visade att jag var öppen 6 cm. Woho!Jag kunde fortfarande hantera värkarna utan någon hjälp men var tvungen att stå upp hela tiden. Efter 1,5 timme gjordes en ny undersökning och nu var jag öppen 8 cm. Nu var det dags att börja med lustgas tyckte jag då värkarna började bli mycket mer intensiva. Jag tänkte att ju längre jag väntar med att ta lustgas desto mindre kommer jag att vilja ha annan bedövning sen. Haha. Äntligen kunde jag lägga mig ner på sängen under värkarna. Den här natten var det bara jag och Marcus inne på förlossningen, inga andra patienter. Vi hade således vår barnmorska och undersköterska hos oss hela tiden, vilket verkligen är en lyx nu för tiden. Barnmorskan hjälpte mig jättemycket när värkarna blev allt jobbigare och uppdaterade mig bra om hur läget var. Precis som med sonen så gick aldrig vattnet spontant utan de fick ta hinnorna.

Krystade utan värkar

02:55. Nu var jag fullt öppen, men hon låg för långt upp. Åh nej! Både jag och Marcus tänkte direkt på den förra förlossningen, och visst var det så. Hon hade fastnat vid den där kanten, precis som sin bror. Nu ångrar jag mig flera gånger och vill ha bedövning, men det är för sent. Vilket jag egentligen vet, men det känns så hopplöst och det känns som om jag ska genomgå en lika lång förlossning igen som med sonen. Barnmorskan ber mig då ändra ställning, fick mig att ställa mig upp mot sängen. Jag använder lustgasen och har fruktansvärt ont och stort tryck neråt hela tiden. Jag känner verkligen allt, vilket jag inte gjorde sist. Jag jämför hela tiden och försöker verkligen att följa kroppens signaler, hur ont det än gör. Mina ben och armar domnar och jag måste lägga mig ner igen efter ett tag. Jag trodde verkligen att nu är det kört, det kommer inte att bli den här fina förlossningen som jag ville ha.

04:15 Att stå upp hade gjort susen, jag övervann “kanten”. Får besked av barnmorskan att nu ska det krystas, vilket jag samtidigt känner i kroppen. Vi vill ha ut henne, det är dags!

Jag får nu kraft och enligt Marcus så syns det på mig, jag får ett helt annat uttryck. Jag krystar under 25 minuter och när hon säger att det nu är sista värken känner jag huvud och axlar komma ut, men det här “swooschet” ni vet, det kommer aldrig, när det sista halkar ut.
Hon sitter fast med axelpartiet i mig och jag känner hur värken tar slut. Hon hade inte roterat det sista, och satt därför fast på ett väldigt jobbigt sätt… Känner hur barnmorskan försöker lirka ut henne men jag tänkte att jag fixar verkligen inte att ha henne där i väntan på en till värk och krystar ut henne utan värk, om jag spricker får det vara värt det.
Jag var 100% säker på att jag gick sönder totalt där nere. Men jag fick inte en skråma.

Läs också: “Läkaren tog bort skynket under kejsarsnittet”

“Jag höll vad jag lovat mig själv”

04:39 Elise ser världen för första gången. Tiden stannar. Jag får henne på mitt bröst, den finaste flickan i världen är vår och de låter oss njuta av henne länge. Ingen stress, ingen panik. Det var ju bara vi där. Den här förlossningen var enligt mig helt underbar, jag är väldigt stolt över mig själv som fixade det utan bedövning och höll det jag “lovat” mig själv. Att vara mer medveten och ha kontroll över min förlossning. Det hade aldrig gått utan Marcus såklart, men inte utan den fina barnmorskan och undersköterskan som lyssnade på mig och stöttade mig på det sättet jag behövde heller.

Elise vägde 4075 gram och var 52 cm lång, precis som mig.”

Vill du följa Liw och hennes lilla Elise så hittar du hennes blogg här på Vimedbarn.se

 

stats