Linda Larsson | Vimedbarn - Topplistor för influencers

Förlossningsberättelse: “Fick sova utan mina nyfödda tvillingar”

förlossningsberättelse jag fick sova utan mina nyfödda tvillingar

Det har gått mer än tre månader sedan Majken och Molly föddes. Jag har verkligen velat skriva ned min förlossningsberättelse men det har helt enkelt inte blivit av. Även om jag aldrig kommer glömma förlossningen så påverkas minnena ju längre tiden går men jag ska försöka ta mig tillbaka till den dagen, måndagen den 1 januari 2018 och berätta så ärligt jag bara kan.

Ca 05:00

Jag vaknar och har ont i höger sida bak i ryggen och framåt på magen. Jag har haft så några gånger tidigare och då fått riktigt ont. Efter att ha letat information på nätet har jag kommit fram till att det förmodligen är vidgat njurbäcken som är mycket vanligt när man är gravid. När jag berättade det för min barnmorska på MVC sist sa hon att jag ska ringa förlossningen om jag får ont igen, istället för att ligga hemma och lida. Nu är jag i vecka 37+4 och har beräknad igångsättning två dagar senare så jag börjar fundera på att ringa förlossningen. Jag tar två alvedon och värmer vetekudden och somnar om.

Läs också: “10 konstiga (men helt normala) fakta om din nyfödda bebis”

Ca 09:00

Smärtan kommer tillbaka och jag bestämmer mig för att ringa förlossningen på SÖS. De vill att jag kommer in för kontroll. Jag och Stefan gör oss i ordning men stressar inte. Jag har ganska ont men är inte orolig, jag har ju haft denna smärta tidigare. Vi bestämmer oss för att ta med BB-väskorna “just in case”. Mamma är hemma hos oss så det är skönt att inte behöva styra upp barnvakt till Elsie.

13:08

Jag blir inskriven på förlossningen. Vi får ett eget rum på en gång och det känns tryggt. Det känns lugnt på förlossningen och det slår mig att det är nyårsdagen. Tänk om bebisarna kommer idag! Man kollar mitt blodtryck och det är 160/100 och 4+ protein i urinen. Jag har haft normalt blodtryck hela graviditeten, senast jag var på kontroll var bara tre dagar tidigare. Det visar sig alltså att jag fått havandeskapsförgiftning, som utvecklats väldigt fort. Jag får medicin mot det höga blodtrycket.

14:34

Jag blir undersökt av läkare som konstaterar att jag är öppen 5 cm. Ultraljud visar att båda tvillingarna ligger med huvudet nedåt. Med tanke på preeklampsin och att jag redan är öppen 5 cm bestäms att vi blir kvar på förlossningen och att jag kommer att sättas igång. Det känns bra men samtidigt lite läskigt. Det är svårt att ta in – kommer vi få träffa våra bebisar idag?

16:00

Blodtrycket är 150/105 och jag får mer blodtrycksmedicin.

16:10

BM tar hål på fosterhinna och vattnet går. Man hoppas att det ska sätta igång förlossningen. Sedan sätts skalpelektrod på tvilling 1:s huvud. Tvilling 1 som vi redan bestämt heter Majken. Overkligt ändå! Jag blir rädd men Stefan och BM lugnar mig. Jag tror att det är för att allt går så fort som rädslan kommer. Inte kunde jag tro när jag vaknade i morse att jag skulle ligga här samma dag och föda barn.

17:20

Jag har 1-2 sammandragningar per 10 minuter. Jag får Oxytocin och Stefan går och värmer min vetekudde som jag hade i bilen mot smärtan i ryggen. Ganska snabbt får jag mer och mer ont. Jag använder lustgas som smärtlindring och Stefan hjälper mig att möta de värsta topparna.

18:10

Helt plötsligt slår smärtan till och jag får obeskrivligt ont. Jag känner att jag börjar förlora kontrollen och kan inte hantera smärtan. Värkarna känns som en enda lång topp och jag får ingen möjlighet att återhämta mig. BM undersöker mig och jag är öppen 8 cm. Hon frågar om jag vill ha EDA och jag svarar ja. (Förra förlossningen fick jag EDA och det avstannade förloppet efter att jag öppnat mig helt. Jag fick aldrig några krystvärkar och försökte krysta ändå med vägledning av BM. Det slutade med att jag fick föda med sugklocka) Trots att jag inte varit helt säker på om jag ville ha EDA kände jag nu att jag tar vad som helst bara jag slipper smärtan!

Läs också: “Förlossningsberättelse: “Ryggbedövning är det bästa man kan vara med om!”

“Jag hann inte ta epiduralen”

18:20

Helt plötsligt känner jag en enorm kraft som tar över kroppen och jag börjar krysta. Jag och BM är båda helt oförberedda och hon håller emot och tillkallar undersköterska, ytterligare en BM och läkare. Jag hör henne ropa att de måste komma fort eftersom jag har börjat krysta. Jag får helt enkelt klara mig utan EDA men där och då hinner jag inte tänka på det. Under min förra förlossning fick jag aldrig uppleva krystvärkar så detta var en helt ny upplevelse. Från ingenstans fylls rummet med personal vilket jag visste skulle ske eftersom det är en tvillingförlossning. Det gör så fruktansvärt ont och jag kan verkligen inte slappna av. Jag hör personerna i rummet säga att jag ska slappna av och Stefan står på min högra sida och peppar mig. Jag försöker allt jag kan att inte spänna mig och istället trycka nedåt.

18:27

Majken föds. (Kuriosa: Det är exakt på minuten samma klockslag som Elsie föddes 2014-08-06) Navelsträngen klipps och Stefan får sätta sig ned och ta Majken hud mot hud. Jag känner mig helt vimmelkantig och försöker titta åt deras håll samtidigt som en läkare kollar med ultraljud hur tvilling 2 ligger och en annan håller fast tvilling 2 utanpå magen för att hon inte ska byta position. Den andra BM tar över för att förlösa nästa bebis. Jag hör hur den första BM pratar med Stefan och säger att Majken glömmer att andas. “Hon ser sig omkring men hon glömmer att andas”. Majken blir blek och de tar henne till barnbordet och Stefan följer med. När Stefan gått känner jag mig så ensam. De ber mig återigen att fokusera för nu ska tvilling 2 födas. En snäll läkare klappar mig på kinden och talar lugnt med mig. “Du är inte ensam, vi är här.” Den “nya” barnmorskan är barsk och irriterad. Hon säger argt att jag måste slappna av. Jag blir ledsen men samtidigt irriterad och förklarar att jag verkligen försöker. Jag hör hur hon säger till de andra i rummet: “Det här kommer aldrig att gå om hon inte slappnar av.” Jag blir peppad av de andra i rummet och det är tack vare dem jag känner att: Nä nu jävlar!

18:43

Tvilling 2 föds, hon har ännu inget namn. Hon skriker och läggs på mitt bröst. Precis då kommer Stefan in i salen för att tala om att Majken mår bra. Han har tagit kort på henne med sin mobil för att visa mig, jag har ju ännu inte fått se henne, men jag är för omtumlad för att kunna ta in allt. Jag tittar ned på Molly men det känns fel att det bara är en bebis hos oss. Stefan går iväg igen, han ska följa med Majken till neo. Någon frågar om de ska ta kort på mig och bebisen men jag skakar på huvudet. Det är något jag ångrar idag.

18:44

Jag får mer Oxytocin.

“Får de inte bort moderkakan måste jag opereras”

19:20

Jag får ytterligare Oxytocin eftersom moderkakan inte kommit. Man drar i navelsträngen men märker att den är på väg att lossna. Samtidigt har jag en läkare på min vänstra sida som hela tiden står och trycker allt han har på min mage. Det gör så ont och reflexmässigt tar jag tag i hans armar och försöker trycka bort honom. Han ber flera gånger om ursäkt för att han måste trycka så hårt på min mage. Det rycks och slits i mig samtidigt som jag har min bebis på bröstet. Jag ber att någon ska ta henne, jag är rädd att tappa henne. Efter en stund går de iväg med henne också, hon ska ned till neo eftersom de vill att tvillingarna ska vara tillsammans. Jag ber sedan om lustgas och då kan jag fokusera på den istället för att försöka hålla emot när läkaren trycker på min mage.

De tillkallar tillslut den arga barnmorskan igen eftersom hon är senior. Precis som tidigare är hon irriterad och säger åt mig att slappna av. Om de inte får loss moderkakan måste jag opereras. Efter ett tag lämnar BM rummet och den snälla läkaren som tidigare försäkrade mig om att jag inte var ensam tar över. Hon ber mig att börja stimulera bröstvårtorna, vilket tydligen är ett gammalt barnmorskeknep för att få moderkakan att släppa vilket den också gjorde! Jag blöder ganska mycket och får Cytotec och man sätter även in en tamponad och kateter. Jag vet ännu inte om jag fått någon bristning eftersom fokus varit på att få loss moderkaka och nu att stoppa blödningen.

Efter en timme upptäcks att det endast är blod i katetern och det visar sig att den är felsatt så den sätts om. Jag börjar få frossa och fryser allt mer och ber om filt. Jag får täcke och filt och BM lägger min tröja runt mitt huvud. Jag skakar i hela kroppen och det enda jag kan tänka är att jag vill ha fler filtar.

Första natten som trebarnsmamma men utan några barn

20:45

Ett nytt team tar över och kollar blodtryck och temp. Blodtrycket är 160/100 och jag har 38,5 i temp, de påtalar flera gånger att jag är väldigt blek. Jag får mer blodtrycksmedicin och Alvedon. Jag lämnas ensam i rummet i vad som känns som en evighet. Jag saknar Stefan och våra bebisar. Hur mår de? Jag har ingen aning. Jag känner mig alldeles tom inuti och ligger och skakar av febern. Min mobil ligger en bit bort och spelar Peter LeMarc. Jag startade Spotify efter att vattnet gått för att ha lite lugn musik att lyssna på och den har legat och spelat hela tiden. Det har tidigare varit så mycket folk och ljud på rummet att jag inte hört musiken men nu när jag ligger där ensam spelas den vemodiga låten efter den andra. Då och då kommer någon in på rummet. De har alla en sådan sammanbiten min och jag tror varje gång att de ska berätta att något har hänt med mina bebisar. Men allt är bra, de ligger båda på neo och Stefan är där med dem.

Läs också: “Vilka krav kan man ställa på barnmorskan under förlossningen?”

Febern går inte ned så jag får Pronaxen. Tamponaden är helt genomblödd och tas bort. Efter det förbereder BM och undersköterska för att sy mina bristningar. Jag intalar mig själv att det kommer att gå bra och kommer ihåg att jag inte kände någonting när jag syddes efter förra förlossningen. Det visar sig dock att jag inte hade fått någon bristning, hurra! Jag firar med lite te som jag dricker med sugrör. Efter ett tag kommer Stefan och berättar att han inte alls vetat hur det är med mig. Han hade frågat flera gånger och då fått höra att jag skulle opereras. Han slets mellan att lämna bebisarna och komma till mig. Klockan är efter midnatt och det bestäms att jag ska flyttas till BB och jag får hjälp att ta mig över i en annan säng som jag får ligga i när vi lämnar förlossningen. Jag hinner tänka: Men vår förlossningsbricka då? Någon sådan fick vi aldrig, det känns lite ledsamt.

Det känns så konstigt att komma till vårt rum på BB utan våra bebisar. Majken har jag inte sett och Molly (som då inte hade något namn) hann jag bara hålla några minuter. Stefan går ned på neo för att titta till dem igen. När han kommer tillbaka får jag se kort på dem och det är en sådan absurd känsla att se dem på bild men inte få hålla i dem. Min första natt som trebarnsmamma men utan något av mina barn.

Utanför varje rum på BB sitter en liten whiteboard med familjens namn och på vissa står även bebisens. Utanför vår dörr står ingenting och det gör mig lite ledsen att ingen tagit sig tid att skriva : “Här bor Linda, Stefan och tvillingarna Larsson”. Det hade känts fint.

Den natten blir det inte mycket sömn för mig. Tankarna snurrar samtidigt som jag känner mig alldeles tom. Jag kan inte ta in att våra bebisar faktiskt har kommit. Det görs ständiga kontroller på mig och det känns som att jag får tabletter att svälja stup i kvarten. Blodtrycket lever sitt eget liv och jag har fortfarande feber.

På morgonen äter vi frukost på rummet och sedan hämtar Stefan en rullstol så att vi kan åka ned på neo. Jag känner mig bortkommen när vi kommer dit men Stefan känner sig trygg och då känns det lite bättre även för mig. Det är dags för mat och vi får koppmata varsin bebis. Läkaren har rond och när det är vår tur får vi höra att allt ser bra ut och att Majken nu klarar andningen fint. Vi blir utskrivna och får ta med oss tvillingarna upp på BB. 

Vi stannar på BB i 4 dygn men det är en annan berättelse. Vill ni se ett videoklipp där jag och Stefan berättar om förlossningen hittar ni det här! Tack för att du har tagit dig tid att läsa om min förlossning!

Vill du se mer av Linda och hennes familj eller bara ställa några frågor? Besök då hennes blogg här och hennes Instagram @lindaedwinsonlarsson

stats