bb | Vimedbarn - Topplistor för influencers

Förlossningsberättelse: ”Det fanns ingen plats på BB”

”Tisdagen 7 augusti

Självaste bf-dagen vi har väntat på i 9 månader då lillen är beräknad att komma. Jag vaknade upp runt 02 med molande värk i nedre delen av magen, kändes ungefär som en mildare variant av mensvärk. Jag gick upp på toa och fick en känsla i kroppen att det faktiskt var något på gång. Jag gick och la mig och började klocka värkarna. De var jätteoregelbundna och kom och gick med allt ifrån 20 minuter till 7-8 minuter emellan. Alex vaknade och undrade vad som hände och jag förklarade att det troligen är något på gång. Det var lite obehagligt men jag kunde ändå slumra till mellan värkarna. Jag sov dock jättedåligt hela natten och vaknade av vissa värkar, började klocka dem och så höll det på hela natten, fortsatte hela morgonen och hela dagen…

Kl. 10.00

Ringde jag in till SÖS och berättade att jag hade börjat få värkar. Jag visste att jag inte skulle få åka in men tänkte iallafall att det kan vara bra att ringa och berätta att det troligen är något på g så de skulle ha lite koll. Barnmorskan jag pratade med tyckte att jag skulle ta 2 alvedon och en varm dusch för att bedöva smärtan. Sagt och gjort. Det hjälpte lite och gjorde faktiskt att jag kunde somna någon timme eller så.

Kl. 17.00

Kom Alex hem från jobbet och hade köpt med sig bröd och tillbehör så vi skulle göra toast men jag var inte alls hungrig. Hade tappat matlusten helt, för nu hade jag kämpat länge med värkarna som blivit lite tätare och starkare och började göra ganska ont.

Kände hur slemproppen släppte

Kl. 18.00

Behövde jag gå på toa igen och där och då känner jag hur slemproppen släpper. Det var som en stor klump som släppte och när jag torkade mig var det slem blandat med blod på pappret. Jag satte i en binda. Där blev jag faktiskt nervös och lite rädd men ändå peppad för nu fattade jag verkligen att det var på gång.

Kl. 21.00

Började det göra riktigt ont men värkarna var fortfarande inte så täta, ungefär 5-8 minuter mellan dem och Alex tyckte att jag skulle ringa in igen eftersom jag hade så ont. Så jag ringde in igen och den barnmorskan jag pratade med nu var supergullig och förklarade att det troligen var på gång men att värkarna inte var tillräckligt täta för att komma in. Dessutom var det ganska ont om plats på SÖS just då så hon kunde inte erbjuda oss en plats. Hon bad mig ringa upp en halvtimme senare.

Kl. 21:30

Ringde jag upp igen och fick prata med en ny barnmorska och hon var tyvärr inte lika trevlig. Hon sa att det var fullt på SÖS och ganska fullt i hela Stockholm. Hon menade på att det var lugnt ändå eftersom jag var förstföderska och då kan det ta tid samt att mina värkar ändå inte var tillräckligt täta eller att vattnet inte hade gått. Så jag krigade på med mina värkar. Alex värmde vetekudden till mig hela tiden och jag försökte verkligen att vila men jag fick andas mig igenom varje värk och började göra ljud ifrån mig varje gång det kom en. Jag bad Alex att sova så han skulle vara lite utvilad ifall vi skulle behöva åka in.

Onsdagen 8 augusti kl. 00.00

Känner jag mig helt utmattad eftersom jag inte har sovit ordentligt på snart 1 dygn. Alex hjälper mig att andas genom värkarna och ge mig massage och värma vetekudden om vartannat. Här ville jag bara att vattnet skulle gå eller att värkarna skulle bli tätare så att vi kunde få åka in men icke.

Läs också: Förlossningsberättelse ”Barnmorskan skrattade”

Det är fullt på BB

Kl. 02:09

Nu gör värkarna så ont att jag gråter när de kommer och jag känner att jag bara vill sova. Så nu är det dags att ringa igen. Ringer upp SÖS ännu en gång och de har fortfarande fullt och kan inte erbjuda oss någon plats. Barnmorskan måste ringa runt till alla förlossningar och se vart det finns plats. Nu började jag få lite panik. Jag ville ju så gärna föda på SÖS och tänk om vi får åka till Uppsala eller Västerås?

Kl. 02:19

Ringer barnmorskan upp och säger att det finns en ledig plats till oss på Karolinska i Solna. Vi var välkomna in och dom väntade på oss där. Då kände jag bara NEJ. Inte Karolinska. Jag vet inte varför men hade känt sen vi blev gravida att jag INTE vill föda där. (Troligtvis eftersom man hade läst så mycket om personalbrist, deras flytt av lokaler osv). Hon tyckte iallafall att vi skulle åka in för en kontroll och om jag inte var öppen något så kunde jag iallafall få något mot smärtan så jag kunde få sova lite. Vi hade så svårt att veta om vi skulle åka in eller inte, jag hade ju ändå krigat på i ett dygn så vad skulle några timmar till spela för roll? Samtidigt var jag så trött och hade så ont. Efter ett tag så bestämde vi oss iallafall för att åka in så Alex ringer och bokar en taxi.

Kl. 03:03

I hissen får jag en sån där sjuk värk igen, andas andas andas. Vi mötte av en jättetrevlig taxichafför bilen luktar “ny bil” och med rök, vilket får mig att må så illa. Precis när vi kommer ut ur en tunnel måste jag be taxichauffören att stanna så jag kan får kräkas. Tur att det inte var någon trafik ute.

”Åker inte hem utan en bebis”

Kl. 03:25

Vi kommer fram till Karolinska och så fort vi kommer innanför dörrarna så måste jag stanna och ta emot en värk igen. Vi möts av världens gulligaste barnmorska som hälsar oss välkomna och visar oss till ett rum innan vi får bli undersökta. Det kommer in en undersköterska/sjuksköterska som sätter på ctg och tar blodtryck på mig. Sedan konstaterat de att tappen är helt utplånad och jag är öppen 3-4cm, YES! Dags att bli inskrivna och få ett eget rum. Där gör jag och Alex världens high five, nu åker vi inte härifrån utan bebis – idag ska vi få träffa vår son. Den känslan! Från 04:30 och framåt får jag testa lustgas direkt. (Jag har önskat mig en så naturlig förlossning som möjligt med endast massage/värme/lustgas som bedövning) Jag blir helt yr och börjar kräkas i papperskorgen Men samtidigt så kände jag att det hjälpte mot värkarna. Barnmorskan kommer in och skrattar lite eftersom hon hörde mig kräkas ända ut. Hon visar lite mer teknik och hur Alex kan massera mig. Vi testar lustgas, dricker saft, hoppar på pilatesbollen och går runt med gåstolen.

Kl. 06.45

Är det dags för en ny undersökning och nu var jag öppen 6-7 cm och har SÅ ont. Börjar tänka att om det ska göra så här ont måste jag nog ändå ha något mer för smärtan. Barnmorskan förklarar för mig att det här går jättebra och att om det går så här snabbt så tror hon på mig och att jag kommer klara mig utan eda, men hon förklarar att vi kan sätta in en infart i armen ifall att, så kan jag välja om jag vill ha eda eller inte.

Kl. 07.05

Under den här tiden när hon ska sätta in den börjar jag att jag vill krysta. Hon säger “Rebecka, det låter som du är på väg att föda, kan det stämma?” och så undersöker hon mig igen och konstaterar att jag är öppen 9-10 centimeter. Barnmorskan börjar bli lite stressad samtidigt som jag vrålar och vill krysta. Hon börjar fumla när hon ska sätta in infarten, det börjar spruta massa blod och hon säger att jag MÅSTE ligga still med armen. Tydligen låg jag sedan helt stilla med den armen samtidigt som jag vrålade när värkarna kom. Alltså man har sån kontroll men ändå inte. Barnmorskan går ut för att hämta utrustning och mer personal. När hon går ut ur rummet så känner jag att nu kommer han! Alex frågar om han ska trycka på knappen och jag vrålar tryck! In kommer ny personal för mitt i allt det här så är det tydligen personalbyte. Det är 2 nya tjejer som presenterar sig och här minns jag inte riktigt vad jag säger för jag bara ligger och vrålar och suger in lustgas. De tycker inte att jag ligger helt optimalt och de hjälper mig att vända mig till sidan. Konstigt nog har jag önskat att föda i den positionen. Det var liksom perfekt att ligga på sidan och mordhålla mig i kanterna på sängen och i Alex arm.

Kl. 07:15

Vattnet går (enligt journal). Nu får jag veklingen krysta vid varje värk och här säger det POFF och det känns som vattenballong som spricker och det är vatten överallt.

”Ville bara krysta”

Kl. 07:20

Krystvärkarna börjar (enligt journal) Wow vilket stöd jag har. Världens bästa barnmorskor som hjälper och guidar mig igenom varje värk och Alex som låter mig klämma sönder hans hand samtidigt som han hjälper mig att andas och peppar mig och säger hur grym jag är. Under dessa 32 minuter känner jag allt som händer i kroppen samtidigt som jag ändå är helt borta av lustgasen. Jag lyssnar med ena örat på barnmorskorna och med andra örat på Alex. I en värk så känns det verkligen som att huvudet kommer ut och jag frågar “kom huvudet ut nu?”. Barnmorskan svarar nej, och det jag troligtvis kände var huvudet som passerade bäckeningången förbi spinaeknölarna. Under den här tiden upplever jag inte smärtan som lika smärtsam utan mer som en sjuk kraft. Jag känner liksom hur hela kroppen hjälper till och jag går verkligen in i mig själv och bara följer med kroppen och litar på att den vet vad den gör. Mellan varje krystvärk hinner jag andas och vävnaden hinner anpassa sig. Nu känner jag verkligen att huvudet är på väg och på en värk är huvudet ute. Jag ville bara fortsätta att krysta men barnmorskan säger till mig att pausa. Han har tydligen navelsträngen lite löst runt halsen men inget allvarligt. Jag frågar hela tiden om får jag krysta nu och när hon väl säger till att det är ok hinner jag bara ta i lite grann och han är ute!

Kl. 07:52 (enligt journal) Lias kommer till världen och jag får upp världens finaste kille på mitt bröst. Det är helt sjukt men det är verkligen som alla säger. Så fort bebisen kommer ut försvinner smärtan. HELT OTROLIGT! Både jag och Alex börjar gråta och pussas, både på varandra och på honom. Han är så älskad från första stund. Känslan att bli förälder går inte att förklara. SÅ MYCKET KÄRLEK.

Kl. 07:57

Placenta avgick (enligt journal). Nu var det dags att få ut moderkakan. På en “kryst” var den ute och jag kände typ ingenting och den var helt fullständig. Wow vilken grej, sjukt att den har legat i magen och gett näring till vår son

Kl. 08.00

Dags för Alex att klippa navelsträngen. Medans Lias ligger och myser på mitt bröst undersöker de mig och hon säger att det inte ens ser ut som jag har fött barn! Jag har fått en ytterst liten rispa som blöder lite så de ville ändå sätta ett stygn för att det ska sluta att blöda. När hon fixar detta känner jag verkligen ingenting.

Läs också: Förlossningsberättelse ”Jag halkade på mitt fostervatten”

Kl. 09:00

Får vi in den berömda brickan med mackor. Alltså det är typ det godaste jag ätit! Haha, helt galet hur bra det smakade. Jag var så hungrig eftersom jag inte hade ätit ordentligt på flera, flera timmar. Jag kunde även dricka kaffe, som jag inte har kunnat på hela graviditeten och det smakade bra igen. När vi ätit upp fick Lias mysa med Alex så jag fick gå på toa och ta en liten dusch. Jag hade inga problem med att varken vara uppe och gå eller gå på toaletten.

Kl. 10:00

Var det dags att väga och mäta lillen. Lias vägde 3356g och var 50cm lång när han kom till världen. Efter någon timme eller två rullades vi upp på BB och fick stanna där ca 1,5 dygn innan vi fick åka hem. Sammanfattat så har var det här en helt magisk upplevelse och jag kunde inte önska mig en bättre förlossning! och verkligen STORT TACK till personalen på Karolinska i Solna. Det gör ont att föda barn men det är så värt det. Jag är så imponerad av min kropp och mig själv. Jag kände/känner mig som en superwoman. Jag är även så imponerad av Alex som orkade stötta mig och lilla Lias som kämpade sig ut. Vilket team vi är!

Ville du se hur tiden efter förlossningen har varit för Rebecka? In och läs hennes blogg på vimedbarn.se om livet som nybliven mamma

Förlossningsberättelse: jag ÄLSKAR den här förlossningen!

Förlossningsberättelse: "Jag ÄLSKAR den här förlossningen"

”Lilla frun” Emmelis förlossningsberättelse: ”Jag ÄLSKAR den här förlossningen”

”Vackraste sommarmånaden var precis här. Den fjärde junidagen och känslan i preggomammakroppen förändrades. Allt var ordnat. Allt var klart. Och jag började få den där nu är jag verkligen supergravid-känslan. Spänningen var smått olidlig, då vi hade Juniflickans snabba, snabba till-livet-entrande i huvudena, både jag och M. Förvärkarna började visa sig med jämnare mellanrum.. precis sådär som dagarna innan med StoraLillasyster. Det blev onsdag, Svenska flaggans dag. Otåligheten var löjlig. Jag gympade, morrade, myste med småttingar och vi firade dagen med jordgubbar till efterrätt. Jag kände mig så färdig med att vara preggo… och började få ont. Bra ont. Som jag brukar uttrycka mig, när det är något på gång. Var tredje minut. Så vi ringer BB och med vår bakgrundshistoria sa dom snabbt Men välkomna in!”

Storebror är hur cool som helst

Jag och M berättar för barnen att det nog är dags att åka nu, varpå dom kramas och tjoar och springer obrydda mot Bolibompafotöljen samtidigt som Storebror coolt säger; ”ropa på oss då, när ni åker till BB!”, som om det var det mest självklara på jorden. Kvista till BB och föda bäbis, liksom.

Farmorn kommer småspringandes och ungarna hämtas upp, med Storasyskonpackningen, så beredda. Men så fort vi sätter oss i bilen känner jag; nä, vi kommer få vända om. Men vi fortsätter ändå, för säkerhets skull. Landar på BB, utan någon pepp överhuvudtaget (läs: jag är typ arg som är på BB då jag känner att jag inte ska föda), men ändå men en känsla av lugn och det är ändå skönt att ta det säkra före det osäkra-känsla.

Vi kopplas upp på bebbekurva och ser att allt ser bra ut, hjärtljuden är tokhöga och det pågår kvällsgympa. Stanna kvar några timmar så ser vi om något är på gång redan nu.. säger gulliga morskorna. Men jag vill hem. Säger till M att ”jag bara känner på mig att jag inte kommer föda på natten, tidiga morgonen, den här gången”.

Läs också: ”10 konstiga (men helt normala) fakta om din nyfödda bebis”

Jag börjar ha ont på riktigt

”Vi åker hem och barnen undrar varför magen är kvar och vart bäbisen är. Dom nattas i vagnen under en promenad. Jag surar över att det har lugnat sig… samtidigt som det känns som att någon verkligen vill uuuut. Smörblommor, hundkex och midsommarblommor följer oss på rundan och vi har en vacker junikväll trots morrande mor.
Under natten har jag ont. Mest molande ont. Är vaken flera gånger. Undrar om jag drömt en del, eller att jag faktiskt haft ont prick hela natten? M undrar till morgonen; ”ska jag verkligen åka på jobbet?”. Ja, det är lugnt, säger jag. ”Duktiga flickan” ni vet. 

Ganska trött och slut efter många timmar med ont, kravlar jag mig upp och ger barnen frukost. 08.25 bestämmer jag mig för att faktiskt tro på att jag börjar ha ont på riktigt… konstaterar att denna resa inte kommer starta med vattenfall denna gång, utan med värkar som när Liten kom till livet.

Jag börjar klocka själv här hemma. S var peppad på några lektimmar med småvännerna på förskolan, så M kom hem och skjutsade honom. Kl.09. Då säger jag till M att ”duu… du ska nog inte åka på jobbet igen sedan”. Ingen är snabbare än han på att nappa, han hade känt sig så malplacerad vid husritandet när han känt på sig att preggofrun nog hade något i görningen där hemma..
08.25 och framåt. Var femte minut kommer värkarna. Men det är lugnt, säger jag. Jag tänker INTE åka in än. Men vi riggar Junibarnvakt. Mormor och Morfar kommer efter en stund. Med köttbullar och Torehund, småspända (såklart) och beredda. Jag tar emot värkar sådär coolt som jag inte tror är jag:igt, men som ju faktiskt är precis jag i dessa lägen. ”Men faaar nu!”  säger mamma till mig. Männen börjar bli lite smånervösa och klockar båda två värkar med sina telefoner (haha).”

Läs också:”Anna Hauffmans förlossningsberättelse: INGET gick som planerat”

Jag ÄLSKAR den här förlossningen!

”Till sist säger jag; ”nä, nu drar vi Martin!” 11.25 åker vi in. Vägarbeten och sånt där härligt gör att det tar sin tid. Vi åker genom busigt sommarväder. Det stormar och regnar på tvären. 12.15 är vi på plats. Första konstaterandet; yes, vi hann in! Värkarna jobbar på och det visar sig att vi är 6 av 10 centimeter på väg. Jag konstaterar lyckligt och lättat; ”jaa, det blir en lugnare förlossning den här gången!” .

Precis vad jag hade önskat. Absolut häftigt hur det kan gå så fort (och bra!) som med Juniflickan… men jag kommer såå ihåg hur vi, allra särskilt jag förstås, kände mig snuvad på konfekten, efteråt särskilt… det gick lite föör fort då.. för att huvudet efteråt skulle hänga med.

Så nu, med Minsting i magen, tar jag lyckligt emot min efterlängtade darling (lustgasen) på låg nivå. Andas, håller M i handen, möter värk efter värk samtidigt som jag emellan det onda, småberusat sjunger ääntligen ,äntligen idaag! och utbrister Jag ÄLSKAR den här förlossningen!. 

Så bestämmer vi en plan med Världens Bästa Barnmorska (Jag har bara stött på såna. Fantastiska kvinnor, vilket jobb ni gör!!!); jag kliver upp. Jazzar loss så mycket jag orkar. Möter det onda i min fokuserade värld, andas djupt och drar åt mig alla orden jag hör omkring; ”Vilken stark tjej”, säger hon till mannen. Du är duktig, säger min älskling, vars hand jag är mycket noga att hålla i.

Jag blundar, är så inne i mig själv. Dom starka hinnorna görs trasiga och vi färdas framåt centimeter för centimeter… ”nu börjar det göra ont, tänker jag”. 8 cm……”åh, hur kunde jag tänka att jag ville att det skulle ta längre tiid!!” hör jag mina tankar. ”Men BORT med dom tankarna nu, slappna av och fortsätt ta emot ontet nu, Emmeli!”, säger jag till mig själv och så fortsätter det.
Plötsligt börjar det där magiska närma sig…hela kroppen bara signalerar det. Jag väntar på dom magiska orden… och hör dom också; ”Emmeli, du får krysta nu”.

Läs också: ”5 meningar som gör en nybliven förälder ÖVERLYCKLIG”

Försvinner han ifrån oss nu!?

Å kära hjärtanes, dom orden. Världens bästa och ONDASTE där och då. Jag kopplar på powerwomanstyrkan, andas och fram kommer urkraft.

Lugn lite, Emmeli! (någon, jag alltså, hade ju bett om att tygla mig för att inte paja, ni vet…)… jag lyssnade tyyp på dom orden, men morskorna säger ”nämen det här går inte stoppa” och ber mig istället ta i lite till; självklart! tänker jag och i nästa sekund utbyts den där brinnande, overkligt brännande känslan mot icke-ont, ett efterlängtat skrik och mannens ord; En liten B! 

Lille B skrek det efterlängtade skriket man vill höra, Morskan konstaterade att någon ”hade kunnat skjuta bäbisen in i kaklet med den kraften” (fy vilken hemsk mamma…!).. men snabbt därefter slutade Minsting att skrika. Blev blå. Och paniken utbrister.

Försvinner han ifrån oss nu!? frågar jag, nejdå, nejdå säger morskorna lugnt men ändå stressat samtidigt som dom ruskar, gnuggar hårt i ryggen, blåser och jobbar för att Minsting ska börja andas. ”Han är chockad över hur fort det gick”. Pappan!; KLIPP HÄR! säger dom och M klipper navelsträngen fort och får sedan följa med ut med Minsting, mot en mask att andas i.. jag är slut och förstår inte vad som händer nästan… min bäbis hinner bara springas ut med genom dörren, så skriker han och in kommer dom tillbaka. Lättnaden är obeskrivlig. Jag får min bäbis till bröstet.”

Läs också: ”Victoria Pihlgrens förlossningsberättelse: Lustgas var inget för mig” 

Det kändes inte att jag hade fött barn

”Han är här nu. Vår älskling. Vår Minsting. Så overkligt. Så fantastiskt.
Värkar från 08.25. Framme på BB 12.15. Fick magiska ”du får krysta”-orden 14.41. En och en halv krystvärk senare, är B här. Kl 14.42, torsdagen den 7/6, 2018. Föddes Du. Älskade Lillebror B.

Lika snabbt som sin Storasyster tog Lillebror sig ut till världen, men hade ändå lite coolare tempo innan. Det var ”skönt” tyckte mamman. Upplevelsen under J´s förlossning var ”Ren och skär Drömförlossning”, då det gick fort och jättebra, men dagarna/första tiden efteråt kommer jag ihåg hur vad-var-det-som-hände-tankarna snurrade. Det kändes ju heller ingenstans att jag fött barn… helt galet. Den här gången gick det lugnare, tog längre tid. Jag var så med på vad som hände. Så tacksamt. Och som grädden på moset, känner jag mig också sådär oförskämt härlig i kroppen. ”inte en enda kroppsdel sprack, mamma!” säger S lyckligt och syftar på att han ju nog trodde att min mage skulle spricka. Jag svarar honom lyckligt; ”nä, älskling, inte ett endaste dugg!”  och syftar i tystnad till precis hela kroppen.

Häftiga mammakropp. Vilken urkraft. Vilken ynnest att få ha gjort detta magiska igen. Bära och föda ett barn. Vårt tredje Mirakel.

Precis som med din Storasyster,  var jag och din Vackerpappa så beredda nu och har inte lyssnat på det där BF-datumet… dit är det ju några veckor, liksom. Och med dina 51 centimetrar och 3535 gram, så är du så färdig och i övrigt så fantastisk på alla sätt.
En magisk dag. Vår Minstings födelsedag. 7 junidagen 2018 <3″

Vill du fortsätta följa Emmeli och hennes familj? Missa då inte hennes blogg här ››
Och följ @lillafrunsdagbok på Instagram

©Bilderna tillhör @lillafrunsdagbok 

Förlossningsberättelse: ”Fick sova utan mina nyfödda tvillingar”

förlossningsberättelse jag fick sova utan mina nyfödda tvillingar

Det har gått mer än tre månader sedan Majken och Molly föddes. Jag har verkligen velat skriva ned min förlossningsberättelse men det har helt enkelt inte blivit av. Även om jag aldrig kommer glömma förlossningen så påverkas minnena ju längre tiden går men jag ska försöka ta mig tillbaka till den dagen, måndagen den 1 januari 2018 och berätta så ärligt jag bara kan.

Ca 05:00

Jag vaknar och har ont i höger sida bak i ryggen och framåt på magen. Jag har haft så några gånger tidigare och då fått riktigt ont. Efter att ha letat information på nätet har jag kommit fram till att det förmodligen är vidgat njurbäcken som är mycket vanligt när man är gravid. När jag berättade det för min barnmorska på MVC sist sa hon att jag ska ringa förlossningen om jag får ont igen, istället för att ligga hemma och lida. Nu är jag i vecka 37+4 och har beräknad igångsättning två dagar senare så jag börjar fundera på att ringa förlossningen. Jag tar två alvedon och värmer vetekudden och somnar om.

Läs också: ”10 konstiga (men helt normala) fakta om din nyfödda bebis”

Ca 09:00

Smärtan kommer tillbaka och jag bestämmer mig för att ringa förlossningen på SÖS. De vill att jag kommer in för kontroll. Jag och Stefan gör oss i ordning men stressar inte. Jag har ganska ont men är inte orolig, jag har ju haft denna smärta tidigare. Vi bestämmer oss för att ta med BB-väskorna “just in case”. Mamma är hemma hos oss så det är skönt att inte behöva styra upp barnvakt till Elsie.

13:08

Jag blir inskriven på förlossningen. Vi får ett eget rum på en gång och det känns tryggt. Det känns lugnt på förlossningen och det slår mig att det är nyårsdagen. Tänk om bebisarna kommer idag! Man kollar mitt blodtryck och det är 160/100 och 4+ protein i urinen. Jag har haft normalt blodtryck hela graviditeten, senast jag var på kontroll var bara tre dagar tidigare. Det visar sig alltså att jag fått havandeskapsförgiftning, som utvecklats väldigt fort. Jag får medicin mot det höga blodtrycket.

14:34

Jag blir undersökt av läkare som konstaterar att jag är öppen 5 cm. Ultraljud visar att båda tvillingarna ligger med huvudet nedåt. Med tanke på preeklampsin och att jag redan är öppen 5 cm bestäms att vi blir kvar på förlossningen och att jag kommer att sättas igång. Det känns bra men samtidigt lite läskigt. Det är svårt att ta in – kommer vi få träffa våra bebisar idag?

16:00

Blodtrycket är 150/105 och jag får mer blodtrycksmedicin.

16:10

BM tar hål på fosterhinna och vattnet går. Man hoppas att det ska sätta igång förlossningen. Sedan sätts skalpelektrod på tvilling 1:s huvud. Tvilling 1 som vi redan bestämt heter Majken. Overkligt ändå! Jag blir rädd men Stefan och BM lugnar mig. Jag tror att det är för att allt går så fort som rädslan kommer. Inte kunde jag tro när jag vaknade i morse att jag skulle ligga här samma dag och föda barn.

17:20

Jag har 1-2 sammandragningar per 10 minuter. Jag får Oxytocin och Stefan går och värmer min vetekudde som jag hade i bilen mot smärtan i ryggen. Ganska snabbt får jag mer och mer ont. Jag använder lustgas som smärtlindring och Stefan hjälper mig att möta de värsta topparna.

18:10

Helt plötsligt slår smärtan till och jag får obeskrivligt ont. Jag känner att jag börjar förlora kontrollen och kan inte hantera smärtan. Värkarna känns som en enda lång topp och jag får ingen möjlighet att återhämta mig. BM undersöker mig och jag är öppen 8 cm. Hon frågar om jag vill ha EDA och jag svarar ja. (Förra förlossningen fick jag EDA och det avstannade förloppet efter att jag öppnat mig helt. Jag fick aldrig några krystvärkar och försökte krysta ändå med vägledning av BM. Det slutade med att jag fick föda med sugklocka) Trots att jag inte varit helt säker på om jag ville ha EDA kände jag nu att jag tar vad som helst bara jag slipper smärtan!

Läs också: ”Förlossningsberättelse: ”Ryggbedövning är det bästa man kan vara med om!”

”Jag hann inte ta epiduralen”

18:20

Helt plötsligt känner jag en enorm kraft som tar över kroppen och jag börjar krysta. Jag och BM är båda helt oförberedda och hon håller emot och tillkallar undersköterska, ytterligare en BM och läkare. Jag hör henne ropa att de måste komma fort eftersom jag har börjat krysta. Jag får helt enkelt klara mig utan EDA men där och då hinner jag inte tänka på det. Under min förra förlossning fick jag aldrig uppleva krystvärkar så detta var en helt ny upplevelse. Från ingenstans fylls rummet med personal vilket jag visste skulle ske eftersom det är en tvillingförlossning. Det gör så fruktansvärt ont och jag kan verkligen inte slappna av. Jag hör personerna i rummet säga att jag ska slappna av och Stefan står på min högra sida och peppar mig. Jag försöker allt jag kan att inte spänna mig och istället trycka nedåt.

18:27

Majken föds. (Kuriosa: Det är exakt på minuten samma klockslag som Elsie föddes 2014-08-06) Navelsträngen klipps och Stefan får sätta sig ned och ta Majken hud mot hud. Jag känner mig helt vimmelkantig och försöker titta åt deras håll samtidigt som en läkare kollar med ultraljud hur tvilling 2 ligger och en annan håller fast tvilling 2 utanpå magen för att hon inte ska byta position. Den andra BM tar över för att förlösa nästa bebis. Jag hör hur den första BM pratar med Stefan och säger att Majken glömmer att andas. “Hon ser sig omkring men hon glömmer att andas”. Majken blir blek och de tar henne till barnbordet och Stefan följer med. När Stefan gått känner jag mig så ensam. De ber mig återigen att fokusera för nu ska tvilling 2 födas. En snäll läkare klappar mig på kinden och talar lugnt med mig. “Du är inte ensam, vi är här.” Den “nya” barnmorskan är barsk och irriterad. Hon säger argt att jag måste slappna av. Jag blir ledsen men samtidigt irriterad och förklarar att jag verkligen försöker. Jag hör hur hon säger till de andra i rummet: “Det här kommer aldrig att gå om hon inte slappnar av.” Jag blir peppad av de andra i rummet och det är tack vare dem jag känner att: Nä nu jävlar!

18:43

Tvilling 2 föds, hon har ännu inget namn. Hon skriker och läggs på mitt bröst. Precis då kommer Stefan in i salen för att tala om att Majken mår bra. Han har tagit kort på henne med sin mobil för att visa mig, jag har ju ännu inte fått se henne, men jag är för omtumlad för att kunna ta in allt. Jag tittar ned på Molly men det känns fel att det bara är en bebis hos oss. Stefan går iväg igen, han ska följa med Majken till neo. Någon frågar om de ska ta kort på mig och bebisen men jag skakar på huvudet. Det är något jag ångrar idag.

18:44

Jag får mer Oxytocin.

”Får de inte bort moderkakan måste jag opereras”

19:20

Jag får ytterligare Oxytocin eftersom moderkakan inte kommit. Man drar i navelsträngen men märker att den är på väg att lossna. Samtidigt har jag en läkare på min vänstra sida som hela tiden står och trycker allt han har på min mage. Det gör så ont och reflexmässigt tar jag tag i hans armar och försöker trycka bort honom. Han ber flera gånger om ursäkt för att han måste trycka så hårt på min mage. Det rycks och slits i mig samtidigt som jag har min bebis på bröstet. Jag ber att någon ska ta henne, jag är rädd att tappa henne. Efter en stund går de iväg med henne också, hon ska ned till neo eftersom de vill att tvillingarna ska vara tillsammans. Jag ber sedan om lustgas och då kan jag fokusera på den istället för att försöka hålla emot när läkaren trycker på min mage.

De tillkallar tillslut den arga barnmorskan igen eftersom hon är senior. Precis som tidigare är hon irriterad och säger åt mig att slappna av. Om de inte får loss moderkakan måste jag opereras. Efter ett tag lämnar BM rummet och den snälla läkaren som tidigare försäkrade mig om att jag inte var ensam tar över. Hon ber mig att börja stimulera bröstvårtorna, vilket tydligen är ett gammalt barnmorskeknep för att få moderkakan att släppa vilket den också gjorde! Jag blöder ganska mycket och får Cytotec och man sätter även in en tamponad och kateter. Jag vet ännu inte om jag fått någon bristning eftersom fokus varit på att få loss moderkaka och nu att stoppa blödningen.

Efter en timme upptäcks att det endast är blod i katetern och det visar sig att den är felsatt så den sätts om. Jag börjar få frossa och fryser allt mer och ber om filt. Jag får täcke och filt och BM lägger min tröja runt mitt huvud. Jag skakar i hela kroppen och det enda jag kan tänka är att jag vill ha fler filtar.

Första natten som trebarnsmamma men utan några barn

20:45

Ett nytt team tar över och kollar blodtryck och temp. Blodtrycket är 160/100 och jag har 38,5 i temp, de påtalar flera gånger att jag är väldigt blek. Jag får mer blodtrycksmedicin och Alvedon. Jag lämnas ensam i rummet i vad som känns som en evighet. Jag saknar Stefan och våra bebisar. Hur mår de? Jag har ingen aning. Jag känner mig alldeles tom inuti och ligger och skakar av febern. Min mobil ligger en bit bort och spelar Peter LeMarc. Jag startade Spotify efter att vattnet gått för att ha lite lugn musik att lyssna på och den har legat och spelat hela tiden. Det har tidigare varit så mycket folk och ljud på rummet att jag inte hört musiken men nu när jag ligger där ensam spelas den vemodiga låten efter den andra. Då och då kommer någon in på rummet. De har alla en sådan sammanbiten min och jag tror varje gång att de ska berätta att något har hänt med mina bebisar. Men allt är bra, de ligger båda på neo och Stefan är där med dem.

Läs också: ”Vilka krav kan man ställa på barnmorskan under förlossningen?”

Febern går inte ned så jag får Pronaxen. Tamponaden är helt genomblödd och tas bort. Efter det förbereder BM och undersköterska för att sy mina bristningar. Jag intalar mig själv att det kommer att gå bra och kommer ihåg att jag inte kände någonting när jag syddes efter förra förlossningen. Det visar sig dock att jag inte hade fått någon bristning, hurra! Jag firar med lite te som jag dricker med sugrör. Efter ett tag kommer Stefan och berättar att han inte alls vetat hur det är med mig. Han hade frågat flera gånger och då fått höra att jag skulle opereras. Han slets mellan att lämna bebisarna och komma till mig. Klockan är efter midnatt och det bestäms att jag ska flyttas till BB och jag får hjälp att ta mig över i en annan säng som jag får ligga i när vi lämnar förlossningen. Jag hinner tänka: Men vår förlossningsbricka då? Någon sådan fick vi aldrig, det känns lite ledsamt.

Det känns så konstigt att komma till vårt rum på BB utan våra bebisar. Majken har jag inte sett och Molly (som då inte hade något namn) hann jag bara hålla några minuter. Stefan går ned på neo för att titta till dem igen. När han kommer tillbaka får jag se kort på dem och det är en sådan absurd känsla att se dem på bild men inte få hålla i dem. Min första natt som trebarnsmamma men utan något av mina barn.

Utanför varje rum på BB sitter en liten whiteboard med familjens namn och på vissa står även bebisens. Utanför vår dörr står ingenting och det gör mig lite ledsen att ingen tagit sig tid att skriva : “Här bor Linda, Stefan och tvillingarna Larsson”. Det hade känts fint.

Den natten blir det inte mycket sömn för mig. Tankarna snurrar samtidigt som jag känner mig alldeles tom. Jag kan inte ta in att våra bebisar faktiskt har kommit. Det görs ständiga kontroller på mig och det känns som att jag får tabletter att svälja stup i kvarten. Blodtrycket lever sitt eget liv och jag har fortfarande feber.

På morgonen äter vi frukost på rummet och sedan hämtar Stefan en rullstol så att vi kan åka ned på neo. Jag känner mig bortkommen när vi kommer dit men Stefan känner sig trygg och då känns det lite bättre även för mig. Det är dags för mat och vi får koppmata varsin bebis. Läkaren har rond och när det är vår tur får vi höra att allt ser bra ut och att Majken nu klarar andningen fint. Vi blir utskrivna och får ta med oss tvillingarna upp på BB. 

Vi stannar på BB i 4 dygn men det är en annan berättelse. Vill ni se ett videoklipp där jag och Stefan berättar om förlossningen hittar ni det här! Tack för att du har tagit dig tid att läsa om min förlossning!

Vill du se mer av Linda och hennes familj eller bara ställa några frågor? Besök då hennes blogg här och hennes Instagram @lindaedwinsonlarsson

stats