”Jag hade en felfri graviditet, bortsett från extremt illamående den större delen. Men allt verkade bra och jag fick tillåtelse att föda vaginalt vilket jag önskade. Jag är nämligen snittad sedan tidigare med storebror Nicolas. Natten till den 16 juni åkte vi in till BB för regelbundna värkar men då jag inte öppnat mig något blev vi hemskickade igen. Det gick några timmar och värkarna fortsatte. Vid 21-tiden började de göra ont på ett annorlunda sätt och ungefär en halvtimme senare sa jag åt Sam, barnens pappa att vi nog borde åka in igen.
”Skrek på Sam att han skulle ringa ambulansen”
Precis när vi bestämt oss för att åka var det som att det small till och jag fick en kraftig smärta som jag aldrig tidigare känt. Det var ihållande och jag skrek till Sam att han skulle ringa ambulansen. Något var fel! Jag hade såna otroliga smärtor att jag inte visste hur jag skulle ta mig upp ur soffan eller ännu mindre ut ur huset. Under tiden Sam pratade med larmcentralen började jag röra mig utåt och precis när jag kommit ner till grinden kom ambulansen. På sjukhuset konstaterades låga hjärtljud och det blev ett urakut kejsarsnitt. Klockan 22.35 började operationen och 22.37 var Sally ute.
Livmodern sprack
Man kunde konstatera att min livmoder spruckit i det tidigare snittet och att Sally varit utan syre under en väldigt lång tid. Medan jag låg nere på uppvaket hade de satt in henne på en kylbehandling där kroppen kyls ner till 33,5 grader i 72 timmar innan man sakta börjar värma upp kroppen igen. Det gör de för att ge hjärnan en så stor chans som möjligt att repa sig. Dessa 72 timmar gick otroligt långsamt och det enda vi kunde göra var att sitta bredvid henne och hålla henne i handen korta stunder. Jag vågade inte hålla särskilt länge, rädd för att hon skulle bli varm. Min lilla lilla tjej. Det gjorde så ont att se henne ligga där kall och full med nålar, pumpar och sladdar överallt.
”Skulle vi behöva säga hej då på sjukuset?”
När de 72 timmarna gått började man sakta värma Sallys lilla kropp till normal temperatur. Jag har för mig att man värmde upp henne 0,5 grader i timmen så det tog ett tag. När hon sedan var tillräckligt varm var det dags att åka och göra en MR röntgen för att få en riktlinje på hur pass skadad hjärnan blivit. Att vänta på det resultatet var olidligt. Några timmar senare fick vi veta att Sally fått skador på ett ställe som kallas de basala ganglierna. Det är ett omkopplingscentra i hjärnan som framförallt påverkar det motoriska. Det blev som ännu ett slag i ansiktet och vi förstod nu att vår dotter skulle få det tufft i livet. Vid den här tiden var de inte ens säkra på om vi skulle få ta hem vår tjej eller om vi skulle bli tvungna att säga hej då till henne på sjukhuset.
Lär oss hur man sköter henne
Dagarna gick och Sally var fortfarande medvetslös vilket inte alls bådade gott. Hon låg i respirator i några dagar innan lungorna började fungera så som de skulle och hade ett EEG uppkopplat på huvudet för att registrera hjärnaktiviteten. Det var inte det lättaste att få hålla henne, man var tvungen att vara minst 3 personer för att rodda med alla sladdar och slangar. Efter ungefär 2 veckor fick vi flytta till ett familjerum och ha Sally hos oss hela tiden, och några dagar efter det fick vi flytta till Lilla Erstagården för att lära oss mer om Sally och hur man sköter henne.
Bestående med och CP-skada
Nu har hon hunnit bli 2,5 månad och framtiden är fortfarande oviss. Vår dotter har fått bestående men och kommer högst sannolikt bli diagnostiserad med en grav CP skada. Hennes mående pendlar upp och ner och vi har bara hunnit vara hemma i några veckor. Det enda vi med säkerhet kan säga är att livet har gjort en helomvändning för oss alla.
Om ni vill peppa familjen och följa kämpen Sally kan du gå in på Alexandras instagram.