Att föda barn blir lättare för varje gång. Eller? När Johanna skulle föda sitt tredje barn fick hon höra talas om uttrycket ”luriga trean”, som kom att stämma rätt bra överens med hennes förlossning…
Johannas förlossningsberättelse:
”Nu ska vi se om jag ens minns det här, jag tyckte förlossningen med Celine var rätt tuff och den känns lite suddig. Men jag ska ge det ett försök. Som ni kanske vet så har jag haft mycket förvärkar under graviditeten. Det gjorde det svårt att förstå när det väl skulle vara dags och jag gick bara och väntade på att att den där riktigt onda värken skulle slå till.
Det blev rätt svårt att planera livet, eftersom jag inte visste om jag behövde vila eller om jag kunde hitta på något. Jag ville ju inte sätta livet på paus. Så istället gick jag hela måndagen utan en vila med lite småvärkar och hade vänner över på middag. På natten så började värkarna bli intensivare och mer regelbundna, jag tog två alvedon och försökte sova. Men det var rätt kört, jag började klocka värkarna och oroa mig för hur vi skulle hinna få hit barnvakt. Det skulle ta minst en timme för oss att ta oss in och få hit barnvakt och jag var helt övertygad om att det skulle gå snabbt den här gången. Samt att det återigen var natt och känslan över att lämna barnen på natten kändes inte rätt. Jag gick upp och duschade istället och det var så skönt att ta värkarna i en jättevarm dusch, så där stod jag i minst en timme. Sen la jag mig och började klocka värkarna igen. När det var ca 4 min mellan värkarna ringde vi hit Angelica som redan hade packat sin väska och de var här på 20 minuter max. Jag ville äta lite, men J tyckte vi kunde ta mackorna i bilen, så vi åkte in. Det här kunde ju gå fort tänkte vi.”
”Den luriga trean”
”Jag kunde inte haft mer fel. När jag kom in så tyckte jag ändå värkarna var hanterbara men de kom var tredje minut så både jag och barnmorskan trodde att vi skulle ha en bebis innan hon gick av sitt skift. Jag sa att värkarna var okej, men eftersom förra förlossningen tog tre timmar, och vi bor en bit bort så trodde jag att det skulle gå lika fort nu. Och hon sa bara att ...ja men du är ju pro nu så det är väl därför värkarna känns okej! Ja det har hon rätt i tänkte jag. Sen såg hon att jag bara var öppen två ynka cm. Och så har det väl varit tidigare också så seg på att öppna mig dom där första centimeterna och med två dygn av rätt mycket förvärkar trodde jag faktiskt att kroppen skulle ha avklarat betydligt mer än 2 cm? Nehepp. De var först då jag fick höra begreppet ..den luriga trean! Självklart började jag googla detta och då gick det upp för mig. Den här förlossningen behöver inte alls bli den snabbaste och enklaste!!
Så det var bara att ta en sovdos och åka hem. Redan på vägen hem blev värkarna intensivare. Jag lyckades somna på sovdosen, men sov max en timme och vaknade av varje värk som nu började göra väldigt ont, men kom mer sällan, ca var 15 minut. Sen började E klättra på mig och efter det var det helt kört att somna om. Så konstigt mina värkar beter sig, först hanterbara var tredje minut för att sen bli rätt ohanterbara och komma var 15:e minut. Hur ska man veta?
Jag låg kvar i sängen under morgonen för jag ville inte visa barnen att jag hade ont, och om jag rörde mig så blev värkarna värre så det var lika bra att ligga ner tills jag fått i mig frukost för annars visste jag inte om jag skulle få i mig frukost alls. J gick upp och gjorde scones och Angelica och Jonatan tog med barnen till lekparken.
Jag lägger mig med tensen i allrummet uppe och äter frukost. Helt plötsligt står Ciara där med hela sitt tjejgäng på 6 tjejer och undrar vad jag gör. Jag ber till Gud att jag inte ska få en värk precis då, då jag vid det här laget kved rätt rejält vid värkarna och låg och sprattlade som en fisk. Jag försökte få dom att gå ut och leka. Skickade sms till J på nedervåningen och skrev HJÄLP!. Så han föste iväg dom och då kom värken. Phjuh. Kändes som att alla var hemma hos oss just då.. Vid 12 tyckte Jonatan att det var dags att åka in. Han är nog den som varit mest stressad över att behöva förlösa mig i bilen.”
Dags att åka in igen!
”Så medan han startade bilen och stressade runt som en galning, så ville jag duscha. Men det fick jag inte. Vi ska inte föda i bilen, nu kommer du!! Så då åkte vi in. In kommer världens snällaste barnmorska och undersöker mig. Jaa, tänker jag. Som inte orkar med någon barsk och hård mormor som jag hade i slutet av C’s förlossning. Öppen 4 cm och jag var kvalificerad till ett förlossningsrum! Men äntligen! Det är så mycket lättare att gå igenom ett förlossningsarbete där än hemma med alla barn.
Jag låg med min tens och lustgas och kämpade i några timmar. Det var väldigt mycket folk på Ackis som skulle föda barn just den här dagen, så vi hade knappt en barnmorska inne hos oss under dagen. Jag sov mellan varje värk, ett under att man ens kan somna? Men det var hur lätt som helst vid det här laget. Jag hörde att Jonatan oroade sig lite för att jag sov och att jag var för trött, men de sa att det är vanligt att man sover. När jag kämpat i ca fyra timmar i det där rummet, så var jag fortfarande bara öppen 5 cm? Men vad är det här? Vad hände med min snabba drömförlossning som jag skulle ha? Nu hade det gått fyra och jag var bara öppen fem. Efter allt slit? Efter alla förvärkar sen vecka 17? Vilket skämt. Min kropp är definitivt ingen barnafödarkropp. Och så avundades jag alla som föder i bilen en sekund.
Jag hade ju skrivit i förlossningsbrevet att jag inte ville ha Eda, även om jag skrek efter det under något svagt tillfälle. Jag tycker det är lite läskigt med Eda och komplikationer efteråt. Samt att det gick ju så bra med Elysian utan eda, så varför skulle jag ta det nu? Men jag började själv känna en viss oro över att inte ha fått varken mat eller sömn, så en vilopaus nog var nödvändigt. Så vi beställde in Eda och mackor! När man vet att man ska få Eda så känns plötligt tiden fram till edan helt enormt lång. Varje värk ville jag bara ge upp och under den halvtimmen var nog den värsta under hela förlossningen. Det var då jag sa att jag ångrat mig, det blir inga fler barn, det här går inte osv. Jag måste vara väldigt rolig att lyssna på när jag föder barn.”
”Efter EDA kände jag knappt värkarna!”
”Men sen la dom edan och livet kom tillbaka! Jag fick en paus och Jonatan sprang och hämtade mat och saft och det kändes som att jag kunde äta en hel ko. Det här var himmelriket! Jag kände knappt värkarna nu utan bara ett tryck neråt. Så när jag ätit klart och laddat nya krafter så tog dom hinnorna så att vattnet går och då satte det genast igång igen. Då var jag betydligt piggare och mer närvarande. Nu var jag öppen 10 cm och barnmorskan hyllade edan till skyarna.”
”Jag har alltid upplevt krystvärkarna som den värsta smärta man någonsin kan uppleva, men den här gången så gick det hur bra som helst. Edan tar ju bara bort värken i svanken och inte det onda man känner neråt. När krystvärkarna kom hade jag sådan kontroll, jag var medveten på ett helt annat sätt än jag varit under tidigare förlossningar. Jag låg vänd mot J som hela tiden påminde mig hur jag skulle hålla in luften och trycka på. Där var vi ett så himla bra team och det var så skönt att fokusera på honom hela tiden och hans pepp. Men min kropp var trött och värkarna svaga. 30 minuter krystvärkar har jag haft tidigare, nu hade jag säkert över två timmar och hon kom inte ut.”
”Jag kämpade och tryckte på och var helt säker på att huvudet var på väg ut, men barnmorskan stod vid sin dator och knappade. Hallå? Jag har krystvärkar kommer det ingen bebis nu?? Jättebra Johanna, Jättebra kämpat, nu är det inte långt kvar. Sa dom bara men fortsatte knappa på datorn. Det fick mig att tappa hoppet lite. De fyllde på med värkstimulerande dropp och sa att nu behöver jag inte trycka på så mycket själv utan kan vila och låta kroppen jobba. Så häftigt det är när kroppen hjälper till och krystningarna kommer mer naturligt. Nu började det hända grejer. Efter vad som känts som en evighet kom hon ut och det var egentligen bara den sista krystvärken som jag ville dö av smärta. Men snabbt därefter fick jag upp den finaste lilla skatten på mitt bröst, all smärta var som bortblåst och jag var så lycklig. ”Det är en tjej” utbrast jag. Hon låg där och tittade lite med ena ögat. En liten Ciarakopia! J fick klippa navelsträngen för tredje gången. På vårt tredje barn! 7 år av kärlek och nu hade vårt tredje barn kommit till världen. Det är verkligen helt otroligt. Innan jag träffade honom hade jag inte en tanke på barn. Men med honom kändes allt så självklart, det var honom jag skulle ha barn med och leva resten av mitt liv med. Det har aldrig funnits några tvivel!”
Masserade lilltån för att få ut moderkakan
”Då kom nästa problem, en moderkaka som inte ville ut. De började massera lilltån, som en triggerpoint för att få ut moderkakor. 45 minuter är deadine innan man får upp på operation. 40 minuter tog det efter akupunktur och en hel del krystande utan värkar med Ciara. Men efter ca 30 minuter kom den. Tack och lov!
Sen rullades vi in i ett annat rum där vi fick den berömda förlossningsbrickan. Aldrig har något smakat så gott. Där började J ringa och sms:a alla och J tog en bild. ”Det här måste vara vårt minsta barn” tänkte vi som var helt förundrade över hur liten hon var. De kom in och vägde henne. 3500, och 50 cm lång. Minst var hon, men E vägde bara 20 g mer och var 1 cm längre.
”Jag har sett alldeles för mycket Greys anatomy för att vara lugn i det skedet”
Personalen vi haft klev av sitt skift och sa hej då och förklarade att nattpersonalen kommer in snart. Det var efter det jag började känna att jag blödde mycket men jag ville inte ringa på hjälp, eftersom att det nog kommer så fort det har tid. Det har ju fullt upp med alla födande mammor och jag är ju redan klar. Så dumt! Där låg jag och höll på att förblöda och ville inte störa den hårt stressade personalen. När jag väl ringde på klockan så kom alla in i rummet. De började trycka på min mage, sätta dropp, kolla hur mycket blod jag förlorat. J tog Celine i famnen och det rullade in mig i ett förlossningsrum, där även en läkare anslöt. Deras frågande blickar. Jag har sett alldeles för mycket på Greys anatomy för att vara lugn i det skedet. En väldigt barsk barnmorska tryckte på min ömma mage med all sin kraft och jag ville bara avsky henne. När hon tillslut började få ut blodkoaglerna som hade bildats, och jag såg hennes lättade ansiktsuttryck så älskade jag henne!
J hade börjat leta efter mig vid det här laget, stackars honom som fått sitta där på rummet helt själv i vad som känts som tre timmar. Inte hade han ringt någon heller, för han ville inte oroa någon. Han hade haft en tanke på att ringa min mamma, men gjorde det inte kanske som tur var. Jag hade förlorat massor av blod under den här tiden, så när vi återförenades så sa jag bara.”Jag är trött, jag kan inte prata nu” Jag ville bara kräkas och sova.. Jag har skrivit mer om detta HÄR.
Vi fick åka upp på BB där vi fick ett eget rum, så J kunde hjälpa mig under natten. Jag tyckte det hela var fruktansvärt just då. Även om jag förstår det bättre såhär i efterhand efter samtal med barnmorskorna på BB, så blir jag ändå ledsen när jag tänker på det. Men man glömmer fort, så det här minnena kommer också blekna. Förlossningen gick bra och hade det inte varit för slutet så hade jag nog sett väldigt positivt på den. Den kom att bli min längsta av alla barnen. Så fel jag hade.”
Missa inte att följa Johanna och hennes familj i bloggen här!
Vill du också dela med dig av din förlossningsberättelse här på Vimedbarn.se? Mejla då till [email protected]!
