moderkaka | Vimedbarn - Topplistor för influencers

Förlossningsberättelse: ”Läkaren slog på akutlarmet”

förlossningsberättelse läkaren slog på akutlarmet

Jag vet inte riktigt vart jag ska börja, eller vad jag ska skriva. Colins första tid i livet är rörig för mig, jag har minnesluckor, det känns overkligt och nästan som det inte hänt mig. Colin föddes den 24 maj 2014 i graviditetsvecka 31+3. Efter 4 dagar inlagda på förlossningen SöS kom han ut, med urakut snitt till följd av havandeskapsförgiftning och prematur moderkaksavlossning. Min moderkaka lossnade, bara sådär. Det som höll Colin vid liv lossnade, helt utan förvarning.

”Jag var sjuk, jättesjuk”

Jag låg inlagd på SöS pga havandeskapsförgiftning, utöver det hade jag även dåliga blodflöden till livmodern och Colin växte inte som han skulle. Jag var sjuk, jättesjuk. Jag minns att jag inte tyckte det då, men nu när jag kan stå utanför och se tillbaka förstår jag att jag var sjukare än jag insåg. Morfin, magnesiumdropp, blodtryckssänkande och kissjournal minns jag. Det var läkare överallt hela tiden och varje dag kom de in och sa att det inte såg bra ut och att vi skulle vara beredda på bebis när som helst. Jag minns att en läkare på neonatalen kom upp och pratade med oss, det mest diffusa samtal jag haft. Jag minns inte om det var en kvinna eller man, och jag minns inget av samtalet, bara att det hänt, nästan som en dröm man inte riktigt kan placera.

Läs också: ”Andning som smärtlindring under förlossningen – så funkar det!”

Efter fyra dagar blev alla värden bättre, även mitt mående och jag vart flyttad till avdelning 63, för förlösta och oförlösta kvinnor med olika sjukdomar/problem. Jag minns att jag kände mig glad, jag skulle få komma hem på permission, jag skulle få göra klart bebisrummet och packa en BB-väska. Vi skulle få förbereda oss och göra oss redo.

Hjärtljudet låg på 60 slag per minut – och sjönk

Moltas gick ut till bilen vid 23-tiden den 24 maj och satte om biljetten, jag ringde mamma och berättade att läget var stabilt och att jag mådde mycket bättre. Direkt när vi la på hugger det till i magen, det dunkar och svider och ilar och värker, hela magen var hård som betong. Jag minns att jag ropar in barnmorskan, hon säger att jag har sammandragningar och ska försöka vila men jag förklarar så gott jag kan att det här inte är sammandragningar, det gör så ont att jag mår illa och det slutar inte spänna och värka. Det har nu pågått i 15 minuter i sträck. Barnmorskan sätter CTG men hittar endast hjärtljud på 60 som hon antar är mina. Jag ser att hon får panik: Varför hittar hon inte Colins hjärtljud? Hon tar min handled och känner min puls, 125 slag/minuten. Det är Colins puls hon fått in på CTG:n.

Här ifrån är minnet vagt och hoppigt. Jag vet att en läkare med ultraljud kom inspringande, jag minns att hon pratade mig över huvudet. Colins hjärtljud var nu 40. Läkaren slog på akutlarmet och in kom fler läkare än jag någonsin sett, samtidigt som Moltas kommer inrusandes genom dörren.

Läs också: ”Förlossningsberättelse: ”Moderkakan höll på att lossna”

”Är han död?”

Jag har en minnesbild av att dom springer med mig i sängen till operationssalen, jag kommer ihåg att Moltas hand gled ur min och jag kommer ihåg att jag skrek. Jag skrek av smärta, av rädsla och av skuld. Det är mitt fel att mitt barn är dött, jag minns inte när han senast sparkade, jag har inte haft koll, jag har inte känt efter. Väl inne i operationssalen började jag störtblöda, sen fick jag en mask över ansiktet och vaknade 3 timmar senare upp i källaren på uppvak.

Är han död? Är det en pojke? Har ni träffat honom? var det första jag sa när jag vaknade.

23:16 föddes den starkaste killen jag känner. 1730gram tung och 44cm. Colin andades inte när han födde och var grå. Tack vare fantastiska läkare och extremt snabbt agerande kunde Colins liv räddas. Och efter 11 minuter kunde man sluta med hjärt-lungräddning och intubering.

Hela 2014 känns så väldigt långt borta, som att det är någon annans berättelse eller en film jag sett för längesen.

Läs också: ”Vilka krav kan man ställa på barnmorskan under förlossningen?”

Vill du fortsätta att följa Fayme? Besök hennes blogg här och hennes Instagramkonto @faymeelmen här.

Förlossningsberättelse: ”Moderkakan höll på att lossna”

Förlossningsberättelse: "Moderkakan höll på att lossna"

Hannah Kühnels förlossningsberättelse: ”Moderkakan höll på att lossna”

”När jag var i vecka 28 så började jag få lite värkar, vi var tvungna att åka in till Östra sjukhuset för att stanna av mina värkar med en kortisonspruta. Det här gick jättebra, men jag hade väldigt mycket sammandragningar. När man har sex som gravid så kan man känna starka sammandragningar, och det gjorde jag den här gången, men det gick jättebra och graviditeten fortsatte som vanligt efter detta.”

Läs också: ”Förlossningsberättelse: Jag födde i bilen utanför BB”

”Trodde jag kissade på mig”

”Veckorna gick på och i vecka 37 var vi hemma hos min bästa kompis Melinda. Hon och jag våra familjer var hemma hos dem och jag kände att jag hade lite molande värk i magen. Så säger hennes sambo ’men gå ut och gå lite, så kanske förlossningen sätter igång’. Och jag var så jäkla trött på att vara gravid. Alltså fy satan! Så jag bara, okej! Jag och Melinda går ut och går för att få igång den här jäkla förlossningen så att bebis kommer ut.”

Melinda gick på toaletten, jag gick ut i hallen och satte på mig mina skor. Och då känner jag hur det är som att en propp dras ur min fiffi och hur det forsar vatten. Jag sa till Melinda att ’antingen kissade jag på mig just nu, eller så gick mitt vatten’. Vår kompis kommer ut i hallen och säger ’Hannah, det är ju för fan blod!’. Då har det alltså runnit blod längs med hela mina ben, som om jag kissat på mig, fast det är blod. Jag tittar ner och ser blod på golvet, på mina skor, men håller mig ändå lugn. Rickard säger ’Vi måste ringa mamma!’ men jag säger ’Nej, Rickard, vi måste ringa AMBULANS, för det är nåt som inte stämmer här’.

Läs också:TEST: Vilken bärsele är bäst? Se resultatet här!”

Jag går in på toaletten och vi ringer 112. Jag drar ner mina byxor och sätter mig på toaletten. Då är det stora, stora klumpar av blod i mina trosor. Jag frågade Melinda om hon trodde att det var slemproppen som gått, men hon förklarade att det verkligen inte skulle vara så mycket blod då. Vi fick reda på efteråt att det var koagulerat blod.”

Blev en pöl av blod på britsen

”Ambulansen kommer och jag och Rickard åker iväg. Jag känner hela tiden hur det sipprar blod men när jag låg på britsen kände jag hela tiden att bebisen rörde på sig vilket fick mig att känna mig lugn. Men jag sa till ambulanspersonalen att jag känner att det sipprar ut blod hela tiden. Men han säger att han inte ser någonting, och att det måste vara vatten.

Vi kommer till akuten och när de flyttar mig från britsen till sjukhussängen så hör jag honom säga ’oj då!’. Då är det alltså en stor jävla pöl med blod på den där ambulansbritsen. Jag sa ju det! Sen togs EKG och vaginalt ultraljud som visade att både jag och bebis mådde bra. Men efter tio minuter säger de att de måste köra ett kejsarsnitt. Då kom mina nerver igång. Jag kände att jag inte var redo för det! Adrenalinet sattes igång och jag kommer inte ihåg så mycket från det här.”

Läs också: ”Därför gör sen avnavling skillnad för ditt barn”

Fick veta att modekakan höll på att lossna

”De sätter upp en skynke vid mitt ansikte. Jag kände inte när de öppnade mig, men när de drog i mig. Jag tror att det kanske tog en timme, sen var han ute. Han mådde jättebra. I efterhand fick vi veta att det var moderkakan som höll på att lossna, och det var det som orsakat allt blod. Det kan vara otroligt farligt om moderkakan lossnar, barnet kan dö, jag hade kunnat dö för att man blöder så otroligt mycket. Men som tur är fick vi stopp på det i tid.”

Hör Hannah berätta själv om sin förlossning och se bilder i klippet nedan!

Vill du fortsätta följa Hannah och hennes familj? Missa då inte hennes Youtubekanal ”Familjen Johansson/Kühnel”, hennes blogg här och hennes instagramkonto @hannahmeh!

Vill du också dela med dig av din förlossningsberättelse på Vimedbarn.se? Mejla då till [email protected]!

Therese Wickman: ”Alla gråter inte av glädje när barnet föds”

Therese Wickman delar med sig av sin förlossningsberättelse på LOPPIs Youtubekanal

När influencern Therese Wickman, mamma till Ellah och Kidh och gravid med ett litet syskon, skulle föda sin son Kidh var värkarbetet effektivt. Ganska kort efter att hon märkt en molande känsla i magen hade kroppen dragit igång ett regelbundet värkarbete, och bara två timmar efter första känning kunde man konstatera att hon var sex centimeter öppen.

– Jag tyckte att det gick väldigt smidigt. Jag klarade mig utan smärtlindring första timmen, men sen blev det värre och värre så jag tog lustgas vilket jag kände gav effekt. Nu hade jag lärt mig från första förlossningen när jag skulle använda den där masken. Första förlossningen tog jag den alltid alldeles försent, när jag själva värken var över, men nu hade jag lärt mig hur jag skulle andas i den och det var MAGISKT, berättar hon i sin förlossningsberättelse på LOPPIs Youtubekanal.

Läs också: ”Förlossningsberättelse: Jag födde hemma på köksgolvet”

Krystvärkarna försvann

Men när krystvärkarna drog igång blev det desto krångligare. Med facit i hand och vetskapen om att lille Kidh inte var så liten, utan skulle komma med en födelsevikt på fem kilo och ett huvudomfång på 39 centimeter, är det lätt att förstå att själva utdrivningsskedet skulle bli minst sagt bökigt.

– Jag fick aldrig den där krystkänslan neråt, för min son hade inte kommit ner i själva förlossningskanalen när krystvärkarna började. Så istället för tryck neråt trycktes magen utåt, så det kändes som att hela magen skulle spricka, berättar hon.

När Kidh väl kommit på rätt väg gick det snabbt, och huvudet var ute på en eller två värkar. Men sen tog det stopp. I och med det stora huvudomfånget och ett par breda axlar hade han fastnat, nästan halvvägs ute.

– Det var faktiskt nästan exakt likadant under förlossningen med min dotter, att när huvudet väl kom ut försvann alla värkar. Jag tog i och tog i så mycket, fast utan krystvärkar går det ju inte, berättar Therese.

Läs också: ”Vad är en förlossningsskada och hur kan man minska risken?”

”Trodde jag skulle gå sönder”

Det värkstimulerande droppet sattes på max och två sköterskor hjälpte till genom att trycka på Thereses mage, samtidigt som en barnmorska försökte lirka med bebisens axlar.

– Där och då trodde jag helt ärligt att jag skulle gå sönder, inifrån och ut, berättar Therese.

Men efter en hård kamp kom han äntligen ut, och den stora lilla klimpen lades på Thereses bröst.

– Det var så befriande! Mest för att jag slapp föda mer. Och för att jag slapp smärtan. Men min moderkaka ville inte komma ut, och det ville den inte efter min första förlossning heller så det var jag lite förberedd på, så jag fick åka ner på akut operation. Så jag tyckte faktiskt att det var lite skönt att få åka iväg, och att jag skulle få bli nedsövd, sova i flera timmar och få vila ikapp lite efter allt det som hade hänt. Jag visste ju att min son var i säkra händer där uppe på förlossningen, minns hon.

Läs också: ”5 mysiga barnrum att inspireras av”

Känslorna kommer inte direkt för alla

Något Therese vill lyfta är att man inte ska ställa för hårda krav och förväntningar på sina egna känslor efter förlossningen.

– Det finns ju inget bättre än att få barn, men den där stora känslorna många pratar om, framför allt innan man får barn som ”åh, du kommer känna sån enorm glädje och kärlek så att du bryter ihop”… Den känslan kände inte jag, varken med min dotter eller min son, och jag kände mig så akward, som ett freak. Varför kände inte jag den kärleken? Men den kärleken kom efter tre dagar ungefär. Jag behövde landa i allt som hänt, bara få se på mitt barn och vara nära. Och den där stora kärleken kom ju! Men den kommer inte direkt när barnet föds för alla. Så känn dig inte dum om du inte bryter ihop och gråter av kärlek när ditt barn precis fötts, kärleken kommer komma.

Vill du fortsätta följa Therese och hennes familj i väntan på Ellah och Kidhs lillasyskon? Missa inte hennes blogg här, hennes Instagramkonto @theresewickman och hennes Youtubekanal ThereseWickman.

Vill du också dela din förlossningsberättelse? Mejla till [email protected]!

stats