Jag vet inte riktigt vart jag ska börja, eller vad jag ska skriva. Colins första tid i livet är rörig för mig, jag har minnesluckor, det känns overkligt och nästan som det inte hänt mig. Colin föddes den 24 maj 2014 i graviditetsvecka 31+3. Efter 4 dagar inlagda på förlossningen SöS kom han ut, med urakut snitt till följd av havandeskapsförgiftning och prematur moderkaksavlossning. Min moderkaka lossnade, bara sådär. Det som höll Colin vid liv lossnade, helt utan förvarning.
”Jag var sjuk, jättesjuk”
Jag låg inlagd på SöS pga havandeskapsförgiftning, utöver det hade jag även dåliga blodflöden till livmodern och Colin växte inte som han skulle. Jag var sjuk, jättesjuk. Jag minns att jag inte tyckte det då, men nu när jag kan stå utanför och se tillbaka förstår jag att jag var sjukare än jag insåg. Morfin, magnesiumdropp, blodtryckssänkande och kissjournal minns jag. Det var läkare överallt hela tiden och varje dag kom de in och sa att det inte såg bra ut och att vi skulle vara beredda på bebis när som helst. Jag minns att en läkare på neonatalen kom upp och pratade med oss, det mest diffusa samtal jag haft. Jag minns inte om det var en kvinna eller man, och jag minns inget av samtalet, bara att det hänt, nästan som en dröm man inte riktigt kan placera.
Läs också: ”Andning som smärtlindring under förlossningen – så funkar det!”
Efter fyra dagar blev alla värden bättre, även mitt mående och jag vart flyttad till avdelning 63, för förlösta och oförlösta kvinnor med olika sjukdomar/problem. Jag minns att jag kände mig glad, jag skulle få komma hem på permission, jag skulle få göra klart bebisrummet och packa en BB-väska. Vi skulle få förbereda oss och göra oss redo.
Hjärtljudet låg på 60 slag per minut – och sjönk
Moltas gick ut till bilen vid 23-tiden den 24 maj och satte om biljetten, jag ringde mamma och berättade att läget var stabilt och att jag mådde mycket bättre. Direkt när vi la på hugger det till i magen, det dunkar och svider och ilar och värker, hela magen var hård som betong. Jag minns att jag ropar in barnmorskan, hon säger att jag har sammandragningar och ska försöka vila men jag förklarar så gott jag kan att det här inte är sammandragningar, det gör så ont att jag mår illa och det slutar inte spänna och värka. Det har nu pågått i 15 minuter i sträck. Barnmorskan sätter CTG men hittar endast hjärtljud på 60 som hon antar är mina. Jag ser att hon får panik: Varför hittar hon inte Colins hjärtljud? Hon tar min handled och känner min puls, 125 slag/minuten. Det är Colins puls hon fått in på CTG:n.
Här ifrån är minnet vagt och hoppigt. Jag vet att en läkare med ultraljud kom inspringande, jag minns att hon pratade mig över huvudet. Colins hjärtljud var nu 40. Läkaren slog på akutlarmet och in kom fler läkare än jag någonsin sett, samtidigt som Moltas kommer inrusandes genom dörren.
Läs också: ”Förlossningsberättelse: ”Moderkakan höll på att lossna”
”Är han död?”
Jag har en minnesbild av att dom springer med mig i sängen till operationssalen, jag kommer ihåg att Moltas hand gled ur min och jag kommer ihåg att jag skrek. Jag skrek av smärta, av rädsla och av skuld. Det är mitt fel att mitt barn är dött, jag minns inte när han senast sparkade, jag har inte haft koll, jag har inte känt efter. Väl inne i operationssalen började jag störtblöda, sen fick jag en mask över ansiktet och vaknade 3 timmar senare upp i källaren på uppvak.
Är han död? Är det en pojke? Har ni träffat honom? var det första jag sa när jag vaknade.
23:16 föddes den starkaste killen jag känner. 1730gram tung och 44cm. Colin andades inte när han födde och var grå. Tack vare fantastiska läkare och extremt snabbt agerande kunde Colins liv räddas. Och efter 11 minuter kunde man sluta med hjärt-lungräddning och intubering.
Hela 2014 känns så väldigt långt borta, som att det är någon annans berättelse eller en film jag sett för längesen.
Läs också: ”Vilka krav kan man ställa på barnmorskan under förlossningen?”
