slempropp | Vimedbarn - Topplistor för influencers

Förlossningsberättelse: “Det fanns ingen plats på BB”

“Tisdagen 7 augusti

Självaste bf-dagen vi har väntat på i 9 månader då lillen är beräknad att komma. Jag vaknade upp runt 02 med molande värk i nedre delen av magen, kändes ungefär som en mildare variant av mensvärk. Jag gick upp på toa och fick en känsla i kroppen att det faktiskt var något på gång. Jag gick och la mig och började klocka värkarna. De var jätteoregelbundna och kom och gick med allt ifrån 20 minuter till 7-8 minuter emellan. Alex vaknade och undrade vad som hände och jag förklarade att det troligen är något på gång. Det var lite obehagligt men jag kunde ändå slumra till mellan värkarna. Jag sov dock jättedåligt hela natten och vaknade av vissa värkar, började klocka dem och så höll det på hela natten, fortsatte hela morgonen och hela dagen…

Kl. 10.00

Ringde jag in till SÖS och berättade att jag hade börjat få värkar. Jag visste att jag inte skulle få åka in men tänkte iallafall att det kan vara bra att ringa och berätta att det troligen är något på g så de skulle ha lite koll. Barnmorskan jag pratade med tyckte att jag skulle ta 2 alvedon och en varm dusch för att bedöva smärtan. Sagt och gjort. Det hjälpte lite och gjorde faktiskt att jag kunde somna någon timme eller så.

Kl. 17.00

Kom Alex hem från jobbet och hade köpt med sig bröd och tillbehör så vi skulle göra toast men jag var inte alls hungrig. Hade tappat matlusten helt, för nu hade jag kämpat länge med värkarna som blivit lite tätare och starkare och började göra ganska ont.

Kände hur slemproppen släppte

Kl. 18.00

Behövde jag gå på toa igen och där och då känner jag hur slemproppen släpper. Det var som en stor klump som släppte och när jag torkade mig var det slem blandat med blod på pappret. Jag satte i en binda. Där blev jag faktiskt nervös och lite rädd men ändå peppad för nu fattade jag verkligen att det var på gång.

Kl. 21.00

Började det göra riktigt ont men värkarna var fortfarande inte så täta, ungefär 5-8 minuter mellan dem och Alex tyckte att jag skulle ringa in igen eftersom jag hade så ont. Så jag ringde in igen och den barnmorskan jag pratade med nu var supergullig och förklarade att det troligen var på gång men att värkarna inte var tillräckligt täta för att komma in. Dessutom var det ganska ont om plats på SÖS just då så hon kunde inte erbjuda oss en plats. Hon bad mig ringa upp en halvtimme senare.

Kl. 21:30

Ringde jag upp igen och fick prata med en ny barnmorska och hon var tyvärr inte lika trevlig. Hon sa att det var fullt på SÖS och ganska fullt i hela Stockholm. Hon menade på att det var lugnt ändå eftersom jag var förstföderska och då kan det ta tid samt att mina värkar ändå inte var tillräckligt täta eller att vattnet inte hade gått. Så jag krigade på med mina värkar. Alex värmde vetekudden till mig hela tiden och jag försökte verkligen att vila men jag fick andas mig igenom varje värk och började göra ljud ifrån mig varje gång det kom en. Jag bad Alex att sova så han skulle vara lite utvilad ifall vi skulle behöva åka in.

Onsdagen 8 augusti kl. 00.00

Känner jag mig helt utmattad eftersom jag inte har sovit ordentligt på snart 1 dygn. Alex hjälper mig att andas genom värkarna och ge mig massage och värma vetekudden om vartannat. Här ville jag bara att vattnet skulle gå eller att värkarna skulle bli tätare så att vi kunde få åka in men icke.

Läs också: Förlossningsberättelse “Barnmorskan skrattade”

Det är fullt på BB

Kl. 02:09

Nu gör värkarna så ont att jag gråter när de kommer och jag känner att jag bara vill sova. Så nu är det dags att ringa igen. Ringer upp SÖS ännu en gång och de har fortfarande fullt och kan inte erbjuda oss någon plats. Barnmorskan måste ringa runt till alla förlossningar och se vart det finns plats. Nu började jag få lite panik. Jag ville ju så gärna föda på SÖS och tänk om vi får åka till Uppsala eller Västerås?

Kl. 02:19

Ringer barnmorskan upp och säger att det finns en ledig plats till oss på Karolinska i Solna. Vi var välkomna in och dom väntade på oss där. Då kände jag bara NEJ. Inte Karolinska. Jag vet inte varför men hade känt sen vi blev gravida att jag INTE vill föda där. (Troligtvis eftersom man hade läst så mycket om personalbrist, deras flytt av lokaler osv). Hon tyckte iallafall att vi skulle åka in för en kontroll och om jag inte var öppen något så kunde jag iallafall få något mot smärtan så jag kunde få sova lite. Vi hade så svårt att veta om vi skulle åka in eller inte, jag hade ju ändå krigat på i ett dygn så vad skulle några timmar till spela för roll? Samtidigt var jag så trött och hade så ont. Efter ett tag så bestämde vi oss iallafall för att åka in så Alex ringer och bokar en taxi.

Kl. 03:03

I hissen får jag en sån där sjuk värk igen, andas andas andas. Vi mötte av en jättetrevlig taxichafför bilen luktar “ny bil” och med rök, vilket får mig att må så illa. Precis när vi kommer ut ur en tunnel måste jag be taxichauffören att stanna så jag kan får kräkas. Tur att det inte var någon trafik ute.

“Åker inte hem utan en bebis”

Kl. 03:25

Vi kommer fram till Karolinska och så fort vi kommer innanför dörrarna så måste jag stanna och ta emot en värk igen. Vi möts av världens gulligaste barnmorska som hälsar oss välkomna och visar oss till ett rum innan vi får bli undersökta. Det kommer in en undersköterska/sjuksköterska som sätter på ctg och tar blodtryck på mig. Sedan konstaterat de att tappen är helt utplånad och jag är öppen 3-4cm, YES! Dags att bli inskrivna och få ett eget rum. Där gör jag och Alex världens high five, nu åker vi inte härifrån utan bebis – idag ska vi få träffa vår son. Den känslan! Från 04:30 och framåt får jag testa lustgas direkt. (Jag har önskat mig en så naturlig förlossning som möjligt med endast massage/värme/lustgas som bedövning) Jag blir helt yr och börjar kräkas i papperskorgen Men samtidigt så kände jag att det hjälpte mot värkarna. Barnmorskan kommer in och skrattar lite eftersom hon hörde mig kräkas ända ut. Hon visar lite mer teknik och hur Alex kan massera mig. Vi testar lustgas, dricker saft, hoppar på pilatesbollen och går runt med gåstolen.

Kl. 06.45

Är det dags för en ny undersökning och nu var jag öppen 6-7 cm och har SÅ ont. Börjar tänka att om det ska göra så här ont måste jag nog ändå ha något mer för smärtan. Barnmorskan förklarar för mig att det här går jättebra och att om det går så här snabbt så tror hon på mig och att jag kommer klara mig utan eda, men hon förklarar att vi kan sätta in en infart i armen ifall att, så kan jag välja om jag vill ha eda eller inte.

Kl. 07.05

Under den här tiden när hon ska sätta in den börjar jag att jag vill krysta. Hon säger “Rebecka, det låter som du är på väg att föda, kan det stämma?” och så undersöker hon mig igen och konstaterar att jag är öppen 9-10 centimeter. Barnmorskan börjar bli lite stressad samtidigt som jag vrålar och vill krysta. Hon börjar fumla när hon ska sätta in infarten, det börjar spruta massa blod och hon säger att jag MÅSTE ligga still med armen. Tydligen låg jag sedan helt stilla med den armen samtidigt som jag vrålade när värkarna kom. Alltså man har sån kontroll men ändå inte. Barnmorskan går ut för att hämta utrustning och mer personal. När hon går ut ur rummet så känner jag att nu kommer han! Alex frågar om han ska trycka på knappen och jag vrålar tryck! In kommer ny personal för mitt i allt det här så är det tydligen personalbyte. Det är 2 nya tjejer som presenterar sig och här minns jag inte riktigt vad jag säger för jag bara ligger och vrålar och suger in lustgas. De tycker inte att jag ligger helt optimalt och de hjälper mig att vända mig till sidan. Konstigt nog har jag önskat att föda i den positionen. Det var liksom perfekt att ligga på sidan och mordhålla mig i kanterna på sängen och i Alex arm.

Kl. 07:15

Vattnet går (enligt journal). Nu får jag veklingen krysta vid varje värk och här säger det POFF och det känns som vattenballong som spricker och det är vatten överallt.

“Ville bara krysta”

Kl. 07:20

Krystvärkarna börjar (enligt journal) Wow vilket stöd jag har. Världens bästa barnmorskor som hjälper och guidar mig igenom varje värk och Alex som låter mig klämma sönder hans hand samtidigt som han hjälper mig att andas och peppar mig och säger hur grym jag är. Under dessa 32 minuter känner jag allt som händer i kroppen samtidigt som jag ändå är helt borta av lustgasen. Jag lyssnar med ena örat på barnmorskorna och med andra örat på Alex. I en värk så känns det verkligen som att huvudet kommer ut och jag frågar “kom huvudet ut nu?”. Barnmorskan svarar nej, och det jag troligtvis kände var huvudet som passerade bäckeningången förbi spinaeknölarna. Under den här tiden upplever jag inte smärtan som lika smärtsam utan mer som en sjuk kraft. Jag känner liksom hur hela kroppen hjälper till och jag går verkligen in i mig själv och bara följer med kroppen och litar på att den vet vad den gör. Mellan varje krystvärk hinner jag andas och vävnaden hinner anpassa sig. Nu känner jag verkligen att huvudet är på väg och på en värk är huvudet ute. Jag ville bara fortsätta att krysta men barnmorskan säger till mig att pausa. Han har tydligen navelsträngen lite löst runt halsen men inget allvarligt. Jag frågar hela tiden om får jag krysta nu och när hon väl säger till att det är ok hinner jag bara ta i lite grann och han är ute!

Kl. 07:52 (enligt journal) Lias kommer till världen och jag får upp världens finaste kille på mitt bröst. Det är helt sjukt men det är verkligen som alla säger. Så fort bebisen kommer ut försvinner smärtan. HELT OTROLIGT! Både jag och Alex börjar gråta och pussas, både på varandra och på honom. Han är så älskad från första stund. Känslan att bli förälder går inte att förklara. SÅ MYCKET KÄRLEK.

Kl. 07:57

Placenta avgick (enligt journal). Nu var det dags att få ut moderkakan. På en “kryst” var den ute och jag kände typ ingenting och den var helt fullständig. Wow vilken grej, sjukt att den har legat i magen och gett näring till vår son

Kl. 08.00

Dags för Alex att klippa navelsträngen. Medans Lias ligger och myser på mitt bröst undersöker de mig och hon säger att det inte ens ser ut som jag har fött barn! Jag har fått en ytterst liten rispa som blöder lite så de ville ändå sätta ett stygn för att det ska sluta att blöda. När hon fixar detta känner jag verkligen ingenting.

Läs också: Förlossningsberättelse “Jag halkade på mitt fostervatten”

Kl. 09:00

Får vi in den berömda brickan med mackor. Alltså det är typ det godaste jag ätit! Haha, helt galet hur bra det smakade. Jag var så hungrig eftersom jag inte hade ätit ordentligt på flera, flera timmar. Jag kunde även dricka kaffe, som jag inte har kunnat på hela graviditeten och det smakade bra igen. När vi ätit upp fick Lias mysa med Alex så jag fick gå på toa och ta en liten dusch. Jag hade inga problem med att varken vara uppe och gå eller gå på toaletten.

Kl. 10:00

Var det dags att väga och mäta lillen. Lias vägde 3356g och var 50cm lång när han kom till världen. Efter någon timme eller två rullades vi upp på BB och fick stanna där ca 1,5 dygn innan vi fick åka hem. Sammanfattat så har var det här en helt magisk upplevelse och jag kunde inte önska mig en bättre förlossning! och verkligen STORT TACK till personalen på Karolinska i Solna. Det gör ont att föda barn men det är så värt det. Jag är så imponerad av min kropp och mig själv. Jag kände/känner mig som en superwoman. Jag är även så imponerad av Alex som orkade stötta mig och lilla Lias som kämpade sig ut. Vilket team vi är!

Ville du se hur tiden efter förlossningen har varit för Rebecka? In och läs hennes blogg på vimedbarn.se om livet som nybliven mamma

Förlossningsberättelse: “Hon föddes i vidöppen bjudning”

Förlossningsberättelse: "Hon föddes i vidöppen bjudning"

Emmelie Anderssons förlossningsberättelse: “Hon föddes i vidöppen bjudning”

“Jag vaknade på natten av att jag satte mig upp i sängen då jag kände ett extremt hugg i magen. Hugget visade sig vara en ordentlig sammandragning och jag la mig ner igen när den gått över. Det kom några till såna kraftiga under natten och jag minns att jag tänkte tanken ‘är det nu det händer?’. Slemproppen hade lossnat natten innan så jag visste ju att det var nära. Dessutom hade jag gått en vecka över tiden så hon var mer än välkommen.

Tommy som jobbade fem minuter bort åkte till jobbet som vanligt på morgonen och jag tänkte att jag uppdaterar läget när jag åker dit på frukost på förmiddagen. Och det gjorde jag, han såg på mig att det var något när jag kom dit och jag sa att det nog kunde vara dags. Han blev nog mer nervös än jag men jag sa att det var lugnt än så länge och att jag skulle åka hem och vila lite och höra av mig om det hände något mer under dagen.

Läs också: “Så vet du när förlossningen startar”

Men dagen gick och värkarna kom och gick utan att jag tyckte det var särskilt jobbigt. Det var först framåt 16-17-tiden på eftermiddagen värkarna började bli kraftigare och jag verkligen fick stanna upp för att ta en värk. Jag lagade middag tills Tommy kom hem och vi åt och satte oss sedan i soffan. Jag sprang upp och ner mellan värkarna och Tommy började tycka att jag skulle ringa till förlossningen. Jag var dock galet nervös som förstagångsföderska att jag skulle ringa för tidigt eller åka in för tidigt och behöva bli hemskickad. Hade ju ingen aning om hur ont det skulle göra?”

All smärta satt i magen

“Men runt 20-tiden ringde jag in i alla fall och de sa att om jag ville komma in var vi välkomna annars kunde vi nog vänta hemma en stund till. Sagt och gjort jag tog två Alvedon, kollade på säsongens näst sista avsnitt av Desperate Housewives och tog en lång dusch och tvättade och plattade håret så det var gjort inför några dagar på BB, haha. Jag ringde runt till nära och kära och talade om att det var dags. Men runt 23-tiden tyckte vi det fick vara nog hemma så vi åkte in mot förlossningen i Eskilstuna. Jag mådde fruktansvärt illa kommer jag ihåg så jag var rädd att kräkas i bilen. Hade en varm vetekudde på magen och var förvånad över att all värksmärta satt i magen, jag hade fått för mig att det skulle kännas i ryggen också?!

Väl inne på förlossningen blev vi visade till ett mottagningsrum där jag fick ligga i två timmar innan jag blev undersökt. I efterhand vet vi ju att det var fullt upp inne på förlossningen och det var väl tur att det var första barnet så vi inte visste annat. Minns att jag undrade om jag skulle föda där i mottagningsrummet, tyckte det såg väl kalt ut haha. Frös och svettades om vartannat gjorde jag, kräktes några gånger gjorde jag också. Men efter att ha blivit undersökt av en gullig barnmorska konstaterades att jag var öppen 5 centimeter och därmed var det inga tvivel om vi skulle få stanna eller inte. Barnmorskan frågade om smärtlindring och jag sa att jag gärna klarade mig på lustgas om det gick men att dom gärna fick säga till om jag blev för envis och verkade behöva något mer. Fick börja med en lång dusch sittandes på en pilatesboll (även den i mottagningsrummet) och bytte sedan om till de otroligt snygga sjukhuskläderna innan vi fick gå in till vårt förlossningsrum. Då var klockan runt 02.30. Då hade det börjat göra väldigt ont och jag var öppen nästan åtta centimeter och fick testa lustgasen. Till en början fick jag den inte alls att funka och ville bara kasta masken åt h-vete. Men vilken fantastisk känsla när jag fick till andningen och den hjälpte. Var helt blå i ansiktet av masken lite senare.”

Läs också: “Förlossningsberättelse: Jag halkade i mitt fostervatten”

“Är barnläkare tillkallad?”

“Jag kämpade på med värkarna ett par timmar till och det gick bra även om det stundtals gjorde fruktansvärt ont. Runt fyratiden tycker jag att det börjar trycka på och jag är då öppen nio centimeter. Eftersom mitt vatten fortfarande inte gått tar dom nu hål på hinnorna och sätter fast en skalpelektrod på bebisens huvud då dom har svårt att få in hennes hjärtljud.

Vid 05.50 känner jag första krystvärken och får ta i lite men under andra krystvärken vrids skärmen där man ser värkens styrka och bebisens hjärtljud bort från mig och det kommer snabbt in flera människor i rummet. Hur många kommer jag inte ihåg men tror det var två sköterskor och en läkare. Jag blir fruktansvärt rädd då jag känner att något inte står rätt till. De säger att de måste klippa lite och jag får ett bedövande stick innan jag hör två klipp. Usch vidriga ljud jag ryser fortfarande vid tanken av ljudet. Läkaren som kommit in tittar på mig och säger att det jag kommer göra nu kommer göra väldigt ont men jag måste göra det här för bebisens skull. ”Är barnläkare tillkallad” hör jag hur min barnmorska säger och jag blir ännu räddare. Vad är det som händer?”

“Hon låg i vidöppen bjudning”

“Läkaren sätter dit en sugklocka som lossnar vid de två första försöken. Att sätta dit själva sugklockan är nog den värsta smärta jag någonsin upplevt. Det gör så fruktansvärt ont, och jag var så oförberedd på att just det skulle göra ont. Mina värkar är glesa så jag får värkstimulerande dropp och läkaren och barnmorskan talar om för mig när jag ska krysta. Det ligger även två sköterskor på min mage och försöker hjälpa till att trycka. Men det verkar inte hjälpa så de slutar. De har även här höjt min lustgas men jag minns från dimman att läkaren säger åt dom att vrida ner för jag måste vara med på vad som händer. Jag krystar ett par gånger till och plötsligt säger det bara ”floff” och en enorm lättnad uppstår och jag får snabbt upp en liten bebis på bröstet innan dom drar iväg med henne.

Läs också: “Krönika: Förlossningsdepression lät som ett stort misslyckande i mina öron”

Tommy följer med och de lämnar dörren öppen. Efter en kort stund frågar barnmorskan om jag hör bebisen som skriker och det gör jag ju. ‘Det är din så du kan var lugn det är ingen fara’. Hon mådde snabbt bra, fick lite massage och sen var allt som det skulle. Det hade blivit lite trångt och jobbigt för henne på vägen ut. Hon föddes med vidöppen bjudning, alltså ansiktet uppåt istället för nedåt som de ‘ska’ komma. Detta kan göra att det blir extra trångt och svårt att komma ut.
Väldigt snart kommer dom in med den sötaste lilla tjej jag någonsin sett. Liten var hon också trots att alla sagt att det ska bli en stor bebis. 2010 gram och 49,5 cm lång och alldeles underbar. Lilla Nikki, så efterlängtad och så älskad från första stund.”

Vill du fortsätta följa Emmelie och hennes familj? Missa då inte hennes blogg här, eller hennes Instagramkonto @empan_luring.

Vill du också dela din förlossningsberättelse på Vimedbarn.se? Mejla till hej@loppi.se!

Förlossningsberättelse: “Vi var bara en timme på förlossningen!”

Ida-Maries förlossningsberättelse: “Vi var bara en timme på förlossningen!”

“Klockan 07.30, söndagen 21/12, vaknar jag av en sammandragning. Jag är i vecka 37+4 och hade inte haft några speciella förkänningar. Micke och jag hade varit på bio dagen innan, något som var väldigt påfrestande då jag hade svårt att sitta stilla länge på grund av svår foglossning. Jag hade haft sammandragningar mer eller mindre så fort jag ansträngde mig sedan vecka 19 men dessa kändes annorlunda än sammandraningarna jag haft tidigare. Det gör lite ont och smärtan är lokaliserad nertill under naveln. Jag somnar om till och från men vaknar vid varje sammandragning och kan tillslut inte somna om.”

Sammandragningarna känns annorlunda

“Klockan 09.00 laddar jag hem en värktimer-app och börjar klocka sammandragningarna som kommer oregelbundet, med 2-7 minuters mellanrum, och varar 1-2 minuter. Strax efter 09.00 vaknar M och jag berättar för honom att jag har sammandragningar som känns annorlunda. Han blir klarvaken på en sekund, haha! Jag kliver upp och tar en lång dusch, tvättar håret och fixar mig som vanligt.Duschen gjorde att sammandragningarna minskade i intensitet och blev mer oregelbundna, vissa kändes knappt alls. Vi tänkte att det bara var förvärkar.

Läs också: “Vad behövs i BB-väskan? Packlista för både vaginal förlossning och kejsarsnitt!”

Vid 11 får jag en stark sammandragning. Micke åker och handlar utfall det skulle vara dags och under tiden han är borta sitter jag och svarar på mejl och sökar undan lite jobb. Sammandragningarna blir under tiden mer regelbundna med cirka sju minuters mellanrum, de varar i cirka en minut. Vi är fortfarande helt övertygade om att det är förvärkar och vi fotar magbilder, städar hemma och väntar på att det ska avta. Så fortsätter det under dagen. Fem till su minuters mellanrum och helt hanterbara smärtmässigt. Mellan värkarna har jag inte ont alls. Jag sitter på pilatesbollen och guppar framför tv:n.

Vid klockan 16.00 börjar jag bli trött och lägger mig för att vila. Men att ligga ner går inte alls, det gör alldeles för ont när sammandragningarna kommer. Jag lägger mig på soffan men måste ställa mig upp vid varje värk. Smärtan är fortfarande hanterbar och sitter bara fram under naveln och i ljumskarna. Jag trampar liksom och det lindrar. Klockan 17.00 äter vi middag. En rejäl portion kycklinggryta och ris går ner. Nu är det 5-6 minuter mellan värkarna.”

Ringer förlossningen

“Klockan 19.15 börjar sammandragningarna kännas lite mer och när vi plockat undan middagen ringer jag till förlossningen för att höra vad jag ska göra. Jag är mest bekymrad över hur jag ska kunna sova på natten om det fortsätter såhär. Förlossningspersonalen tycker att mina värkar är ganska korta och i och med att ingen slempropp här gått så tror hon inte värkarna har någon effekt. Hon säger att jag får komma in på kontroll om jag vill men att jag lika gärna kan stanna hemma ett tag till om jag tycker att det går bra.

Min enda målsättning och vision med förlossningen är att jag skulle stanna hemma så länge som möjligt och göra förarbetet i min trygga miljö för att slippa känna att det blir en lång förlossning. Så jag kände absolut ingen stress att åka in. Smärtan var helt kontrollerbar. Inte värre än migrän eller mina axelsmärtor. Dessutom kunde jag ju räkna ner när man visste att det skulle avta. Det kan jag inte ens med mina reumatiska skov! Jag testade TENS lite men hade inte mycket nytta av den eftersom min smärta satt fram. Bäst var att hålla om M’s hals eller luta mig över bänken och trampa med benen. Jag tog en till disch och tog mig igenom värkarna med duschstrålen cirkulerande mot magen. Jätteskönt! Här blev jag helt plötsligt sugen på kaffe, så jag drack två koppar kaffe medan jag stod i duschen. Så typiskt mig, jag älskar kaffe! Tillslut fick jag avbryta duschen då jag blev alldeles för varm.”

Läs också: “Därför gör sen avnavling skillnad för ditt barn”

Slemproppen och vattnet går

“Klockan 20.00 är jag ute ur duschen och vi whatsappade lite med bror och hans tjej. Vi trodde fortfarande inte att det var allvar. ‘Du känner när det är på riktigt, sa svägerskan. Det gör dock rätt ont nu och när jag känner efter lite där nere kändes det konstigt. Så vi bestämmer oss för att göra oss i ordning och åka in på kontroll för att se om detta var ‘the real deal’ eller inte.

Klockan 20.30 gick vattnet och slemproppen medan jag står i bara underkläder och sminkar mig. Vattnet var blodblandat och jag fick lite panik (placentaavlossning tänkte jag men M lugnade mig för han hade hört på föräldrautbildningen att det kunde vara lite blodblandat vatten). Jag skriker till M att ringa förlossningen NU. Han far runt lite som en yr höna innan han hittar telefonen och ringer in. Han anger fel personnummer och är lite stressad, jag ropar ‘ÅTTIOFEM INTE ÅTTIOSEEEX!!!’, haha. Under tiden har jag en enda jättelång värk som gör ONT. Nu är det på riktigt, nu måste vi in! M skulle hämta ett par trosor åt mig och kommer med hela troslådan och häller ut på badrumsgolvet där mitt vatten har gått. Småstressad, stackarn! M packade in grejerna i bilen, vi tog en selfie i hallspegeln (jo, det hann vi med, 20.52), och sen åkte vi!”

Ida-Marie och Micke hann ta en selfie innan det var dags att åka till förlossningen.

Ida-Marie och Micke hann ta en selfie innan det var dags att åka till förlossningen.

Tuff bilresa in till förlossningen

“Bilresan in var HEMSK. Att sitta var inte kul och jag hade lite panik där. Men så fort jag kom ur bilen så var det lugnt igen. Korta värkar som jag pinade mig igenom och sedan fit for fight på någon minut. Hade en värk i hissen upp till förlossningen som avtog precis när dörrarna öppnades så när vi kom in var vi hur glada och pigga som helst. Klockan 21.000 var vi uppe på förlossningen och fick ett rum. Jag bytte om till den snygga landstingsskjortan och nättrosor. De satte på en CTG och försvann sedan snabbt då det var skiftbyte. CTG’n hade dålig kontakt och V’s hjärtljud var svåra att få upp på monitorn, det gjorde mig nervös där jag satt på sängkanten. Vi plockade fram kameran och tog några bilder, fortfarande inte jättejätteonda värkar. Micke var fortfarande yr som en hönda och hade packat upp all vår packning i förlossningsrummets skåp, haha.

Läs också: “Sveriges 100 mest populära barnnamn, här är senaste listan!”

Klockan 21.30 kommer nattens personal in. De beordrar mig att lägga mig på rygg för undersökning. Jag ville absolut inte ligga ner då jag tyckte värkarna gjorde så ont då. Men då plockade de fram lustgasen och det tog toppen av smärtan. CTG’n satt fortfarande jättedåligt och V’s hjärtljud verkade vara låga de stunder de syntes. De undersökte mig och satte en hjärtljudselektrod på V’s huvud istället, för att ha bättre koll. Nästan direkt hörde jag att han hade lite låga hjärtljud, och jag fick lägga mig på sidan. Åh, vad rädd jag blev. Detta var min fasa! Jag har jobbat på Neonatalen så jag har stenkoll, allt jag hörde var deras viskande prat om hjärtljuden. Jag höll på att få panik. Personalen som just gått på nattpasset skulle egentligen bara titta till mig så de hade inte hunnit med att läsa min önskemål där det enda var att prata MED mig om något är fel. Men Micke såg min panik och sade till dem bestämt. Då kunde vi samarbeta istället. ”

Inlagd på förlossningen, och vid gott mot mellan värkarna!

Inlagd på förlossningen, och vid gott mot mellan värkarna!

Hjärtljuden svajar…

“Jag var förresten öppen sex centimeter och hade ‘mjuka kanter’. Lustgasmasken var grym som andningsprofylax, jag fokuserade bara på andningen och det hade någ lika gärna kunnat vara syrgas i den där masken.

Klockan 21.45 svajar V’s hjärtljud och läkare och barnläkare tillkallas. De började sätta PVK och värkstimulerande dropp och ID-band. Jag hade ju inte ens hunnit få det! Jag bad om epidural och sköterskan måste ha fått hålla sig för skratt. Jag fattade inte att det var så nära. Plötsligt känner jag ett tryck neråt och det gick bara inte att andas genom värkarna längre. Jag ville krysta, måste krysta! Hjärtljuden är inte bra, men läkaren förklarar att det är okej i nuläget. Det beror på att han kommer så snabbt. Jag blir frånplockad lustgasen, nu måste jag fokusera på att krysta, han måste ut! Jag hade lite dålig teknik i början men efter några gånger fattade jag galoppen. Klockan 22.00 är hjärtljuden fortsätt lite svajiga och de beslutar att sätta en sugklocka för att hjälpa honom ut. I samma stund som de sätter klockan så går hjärtljuden upp. Underbar musik! Två eller tre krystvärkar senare var han ute, de behövde inte använda sugklockan.”

Läs också: “Förlossningsberättelse: Jag får höra att det blir sugklocka…”

“OJ vilken liten plutt!”

“Klockan 22.07 såg vår lille prins dagens ljus. Vi höll på att missa hela spektaklet, förstod inte att han skulle komma så snabbt utan fokuserade mest på att krysta rätt. Micke var en klippa henom allt. Ut kom en liten skrikande kille och det första jag såg var att han hade bra tonus (muskelspänning) så han var inte påverkade av den låga hjärtfrekvensen! Apgar 9, 10, 10 och barnläkaren var inte kvar i rummet. Men OJ vilken liten plutt! Och pappas långa fingrar! Han mådde alldeles utmärkt och fick ligga på min mage direkt. LYCKA! Pappan fick klippa navelsträngen och sedan hjälpa till att tvätta, sätta på blöja, mäta och väga. 2660 gran liten och 48 centimeter lång. Född i vecka 37+4, alltså två och en halv vecka för tidigt.

Förutom det här med hjärtljuden och att sista delen fick så snabbt var min förlossning helt fantastisk! Bättre än jag hade kunnat föreställa mig. Jag hanterade smärta mycket bättre än vad jag trodde. När vattnet väl fick så fick det så sjukt fort (en timme på förlossningen!) och det var lite skrämmande, men det fick ju bra med både mig och Vincent. Det var tur att han var så liten. Jag var knappt trött efteråt och inte speciellt hungrig heller eftersom jag ätit middag bara någon timme tidigare. Micke fick ta ansvaret för att äta förlossningsfikat. Nästa gång åker vi nog in lite tidigare. Men eftersom min slempropp inte gick och jag hade så korta värkar var det inte så lätt att veta!

M var fantastisk. En klippa och trots att det gick snabbt hann v skratta lite mellan värkarna. Vinnie fattade snabbt det där med att äta och bajsa och vi var ganska självgående på BB. Eftersom han var så liten ville jag vara säker på att amningen fungerande innan vi åkte hem och han vände i vikt redan dag två. Så på julafton tog vi hem vår skatt. Han är idag en 100 centimeter lång kille på tre år!”

Ida-Marie var inte så sugen på förlossningsbrickan efter förlossningen.

Vill du fortsätta följa Ida-Marie och hennes familj i vardagen? Missa inte hennes blogg här och hennes Instagramkonto @idamarieisaksson!

stats