”Tisdagen 7 augusti
Självaste bf-dagen vi har väntat på i 9 månader då lillen är beräknad att komma. Jag vaknade upp runt 02 med molande värk i nedre delen av magen, kändes ungefär som en mildare variant av mensvärk. Jag gick upp på toa och fick en känsla i kroppen att det faktiskt var något på gång. Jag gick och la mig och började klocka värkarna. De var jätteoregelbundna och kom och gick med allt ifrån 20 minuter till 7-8 minuter emellan. Alex vaknade och undrade vad som hände och jag förklarade att det troligen är något på gång. Det var lite obehagligt men jag kunde ändå slumra till mellan värkarna. Jag sov dock jättedåligt hela natten och vaknade av vissa värkar, började klocka dem och så höll det på hela natten, fortsatte hela morgonen och hela dagen…
Kl. 10.00
Ringde jag in till SÖS och berättade att jag hade börjat få värkar. Jag visste att jag inte skulle få åka in men tänkte iallafall att det kan vara bra att ringa och berätta att det troligen är något på g så de skulle ha lite koll. Barnmorskan jag pratade med tyckte att jag skulle ta 2 alvedon och en varm dusch för att bedöva smärtan. Sagt och gjort. Det hjälpte lite och gjorde faktiskt att jag kunde somna någon timme eller så.
Kl. 17.00
Kom Alex hem från jobbet och hade köpt med sig bröd och tillbehör så vi skulle göra toast men jag var inte alls hungrig. Hade tappat matlusten helt, för nu hade jag kämpat länge med värkarna som blivit lite tätare och starkare och började göra ganska ont.
Kände hur slemproppen släppte
Kl. 18.00
Behövde jag gå på toa igen och där och då känner jag hur slemproppen släpper. Det var som en stor klump som släppte och när jag torkade mig var det slem blandat med blod på pappret. Jag satte i en binda. Där blev jag faktiskt nervös och lite rädd men ändå peppad för nu fattade jag verkligen att det var på gång.
Kl. 21.00
Började det göra riktigt ont men värkarna var fortfarande inte så täta, ungefär 5-8 minuter mellan dem och Alex tyckte att jag skulle ringa in igen eftersom jag hade så ont. Så jag ringde in igen och den barnmorskan jag pratade med nu var supergullig och förklarade att det troligen var på gång men att värkarna inte var tillräckligt täta för att komma in. Dessutom var det ganska ont om plats på SÖS just då så hon kunde inte erbjuda oss en plats. Hon bad mig ringa upp en halvtimme senare.
Kl. 21:30
Ringde jag upp igen och fick prata med en ny barnmorska och hon var tyvärr inte lika trevlig. Hon sa att det var fullt på SÖS och ganska fullt i hela Stockholm. Hon menade på att det var lugnt ändå eftersom jag var förstföderska och då kan det ta tid samt att mina värkar ändå inte var tillräckligt täta eller att vattnet inte hade gått. Så jag krigade på med mina värkar. Alex värmde vetekudden till mig hela tiden och jag försökte verkligen att vila men jag fick andas mig igenom varje värk och började göra ljud ifrån mig varje gång det kom en. Jag bad Alex att sova så han skulle vara lite utvilad ifall vi skulle behöva åka in.
Onsdagen 8 augusti kl. 00.00
Känner jag mig helt utmattad eftersom jag inte har sovit ordentligt på snart 1 dygn. Alex hjälper mig att andas genom värkarna och ge mig massage och värma vetekudden om vartannat. Här ville jag bara att vattnet skulle gå eller att värkarna skulle bli tätare så att vi kunde få åka in men icke.
Läs också: Förlossningsberättelse ”Barnmorskan skrattade”
Det är fullt på BB
Kl. 02:09
Nu gör värkarna så ont att jag gråter när de kommer och jag känner att jag bara vill sova. Så nu är det dags att ringa igen. Ringer upp SÖS ännu en gång och de har fortfarande fullt och kan inte erbjuda oss någon plats. Barnmorskan måste ringa runt till alla förlossningar och se vart det finns plats. Nu började jag få lite panik. Jag ville ju så gärna föda på SÖS och tänk om vi får åka till Uppsala eller Västerås?
Kl. 02:19
Ringer barnmorskan upp och säger att det finns en ledig plats till oss på Karolinska i Solna. Vi var välkomna in och dom väntade på oss där. Då kände jag bara NEJ. Inte Karolinska. Jag vet inte varför men hade känt sen vi blev gravida att jag INTE vill föda där. (Troligtvis eftersom man hade läst så mycket om personalbrist, deras flytt av lokaler osv). Hon tyckte iallafall att vi skulle åka in för en kontroll och om jag inte var öppen något så kunde jag iallafall få något mot smärtan så jag kunde få sova lite. Vi hade så svårt att veta om vi skulle åka in eller inte, jag hade ju ändå krigat på i ett dygn så vad skulle några timmar till spela för roll? Samtidigt var jag så trött och hade så ont. Efter ett tag så bestämde vi oss iallafall för att åka in så Alex ringer och bokar en taxi.
Kl. 03:03
I hissen får jag en sån där sjuk värk igen, andas andas andas. Vi mötte av en jättetrevlig taxichafför bilen luktar “ny bil” och med rök, vilket får mig att må så illa. Precis när vi kommer ut ur en tunnel måste jag be taxichauffören att stanna så jag kan får kräkas. Tur att det inte var någon trafik ute.
”Åker inte hem utan en bebis”
Kl. 03:25
Vi kommer fram till Karolinska och så fort vi kommer innanför dörrarna så måste jag stanna och ta emot en värk igen. Vi möts av världens gulligaste barnmorska som hälsar oss välkomna och visar oss till ett rum innan vi får bli undersökta. Det kommer in en undersköterska/sjuksköterska som sätter på ctg och tar blodtryck på mig. Sedan konstaterat de att tappen är helt utplånad och jag är öppen 3-4cm, YES! Dags att bli inskrivna och få ett eget rum. Där gör jag och Alex världens high five, nu åker vi inte härifrån utan bebis – idag ska vi få träffa vår son. Den känslan! Från 04:30 och framåt får jag testa lustgas direkt. (Jag har önskat mig en så naturlig förlossning som möjligt med endast massage/värme/lustgas som bedövning) Jag blir helt yr och börjar kräkas i papperskorgen Men samtidigt så kände jag att det hjälpte mot värkarna. Barnmorskan kommer in och skrattar lite eftersom hon hörde mig kräkas ända ut. Hon visar lite mer teknik och hur Alex kan massera mig. Vi testar lustgas, dricker saft, hoppar på pilatesbollen och går runt med gåstolen.
Kl. 06.45
Är det dags för en ny undersökning och nu var jag öppen 6-7 cm och har SÅ ont. Börjar tänka att om det ska göra så här ont måste jag nog ändå ha något mer för smärtan. Barnmorskan förklarar för mig att det här går jättebra och att om det går så här snabbt så tror hon på mig och att jag kommer klara mig utan eda, men hon förklarar att vi kan sätta in en infart i armen ifall att, så kan jag välja om jag vill ha eda eller inte.
Kl. 07.05
Under den här tiden när hon ska sätta in den börjar jag att jag vill krysta. Hon säger “Rebecka, det låter som du är på väg att föda, kan det stämma?” och så undersöker hon mig igen och konstaterar att jag är öppen 9-10 centimeter. Barnmorskan börjar bli lite stressad samtidigt som jag vrålar och vill krysta. Hon börjar fumla när hon ska sätta in infarten, det börjar spruta massa blod och hon säger att jag MÅSTE ligga still med armen. Tydligen låg jag sedan helt stilla med den armen samtidigt som jag vrålade när värkarna kom. Alltså man har sån kontroll men ändå inte. Barnmorskan går ut för att hämta utrustning och mer personal. När hon går ut ur rummet så känner jag att nu kommer han! Alex frågar om han ska trycka på knappen och jag vrålar tryck! In kommer ny personal för mitt i allt det här så är det tydligen personalbyte. Det är 2 nya tjejer som presenterar sig och här minns jag inte riktigt vad jag säger för jag bara ligger och vrålar och suger in lustgas. De tycker inte att jag ligger helt optimalt och de hjälper mig att vända mig till sidan. Konstigt nog har jag önskat att föda i den positionen. Det var liksom perfekt att ligga på sidan och mordhålla mig i kanterna på sängen och i Alex arm.
Kl. 07:15
Vattnet går (enligt journal). Nu får jag veklingen krysta vid varje värk och här säger det POFF och det känns som vattenballong som spricker och det är vatten överallt.
”Ville bara krysta”
Kl. 07:20
Krystvärkarna börjar (enligt journal) Wow vilket stöd jag har. Världens bästa barnmorskor som hjälper och guidar mig igenom varje värk och Alex som låter mig klämma sönder hans hand samtidigt som han hjälper mig att andas och peppar mig och säger hur grym jag är. Under dessa 32 minuter känner jag allt som händer i kroppen samtidigt som jag ändå är helt borta av lustgasen. Jag lyssnar med ena örat på barnmorskorna och med andra örat på Alex. I en värk så känns det verkligen som att huvudet kommer ut och jag frågar “kom huvudet ut nu?”. Barnmorskan svarar nej, och det jag troligtvis kände var huvudet som passerade bäckeningången förbi spinaeknölarna. Under den här tiden upplever jag inte smärtan som lika smärtsam utan mer som en sjuk kraft. Jag känner liksom hur hela kroppen hjälper till och jag går verkligen in i mig själv och bara följer med kroppen och litar på att den vet vad den gör. Mellan varje krystvärk hinner jag andas och vävnaden hinner anpassa sig. Nu känner jag verkligen att huvudet är på väg och på en värk är huvudet ute. Jag ville bara fortsätta att krysta men barnmorskan säger till mig att pausa. Han har tydligen navelsträngen lite löst runt halsen men inget allvarligt. Jag frågar hela tiden om får jag krysta nu och när hon väl säger till att det är ok hinner jag bara ta i lite grann och han är ute!
Kl. 07:52 (enligt journal) Lias kommer till världen och jag får upp världens finaste kille på mitt bröst. Det är helt sjukt men det är verkligen som alla säger. Så fort bebisen kommer ut försvinner smärtan. HELT OTROLIGT! Både jag och Alex börjar gråta och pussas, både på varandra och på honom. Han är så älskad från första stund. Känslan att bli förälder går inte att förklara. SÅ MYCKET KÄRLEK.
Kl. 07:57
Placenta avgick (enligt journal). Nu var det dags att få ut moderkakan. På en “kryst” var den ute och jag kände typ ingenting och den var helt fullständig. Wow vilken grej, sjukt att den har legat i magen och gett näring till vår son
Kl. 08.00
Dags för Alex att klippa navelsträngen. Medans Lias ligger och myser på mitt bröst undersöker de mig och hon säger att det inte ens ser ut som jag har fött barn! Jag har fått en ytterst liten rispa som blöder lite så de ville ändå sätta ett stygn för att det ska sluta att blöda. När hon fixar detta känner jag verkligen ingenting.
Läs också: Förlossningsberättelse ”Jag halkade på mitt fostervatten”
Kl. 09:00
Får vi in den berömda brickan med mackor. Alltså det är typ det godaste jag ätit! Haha, helt galet hur bra det smakade. Jag var så hungrig eftersom jag inte hade ätit ordentligt på flera, flera timmar. Jag kunde även dricka kaffe, som jag inte har kunnat på hela graviditeten och det smakade bra igen. När vi ätit upp fick Lias mysa med Alex så jag fick gå på toa och ta en liten dusch. Jag hade inga problem med att varken vara uppe och gå eller gå på toaletten.
Kl. 10:00
Var det dags att väga och mäta lillen. Lias vägde 3356g och var 50cm lång när han kom till världen. Efter någon timme eller två rullades vi upp på BB och fick stanna där ca 1,5 dygn innan vi fick åka hem. Sammanfattat så har var det här en helt magisk upplevelse och jag kunde inte önska mig en bättre förlossning! och verkligen STORT TACK till personalen på Karolinska i Solna. Det gör ont att föda barn men det är så värt det. Jag är så imponerad av min kropp och mig själv. Jag kände/känner mig som en superwoman. Jag är även så imponerad av Alex som orkade stötta mig och lilla Lias som kämpade sig ut. Vilket team vi är!
