8 rättigheter du har som gravid

Publicerad 4 augusti, 2022

Arbetsgivaren har inte rätt att säga upp dig på grund av graviditet

Du ska inte behöva oroa dig för att bli uppsagd med anledning att du planerar att bli eller har blivit gravid. Det är nämligen inget annat än diskriminering och olagligt för en arbetsgivare att skylla på som orsak till en uppsägning. Arbetsgivaren får inte heller ha detta som orsak för att avbryta en provanställning eller välja bort dig i en rekryteringsprocess.

Du har inget ansvar att berätta

Även om det är olagligt och klassat som könsdiskriminering att välja bort någon på grund av graviditet enligt EU-domstolen. Trots detta kan man ibland uppleva att just den vetskapen skulle kunna sätta käppar i hjulet när man söker vissa jobb. Men, du är aldrig skyldig att berätta att du planerar barn eller är gravid vare sig under en anställningsintervju eller på jobbet. Det enda som du behöver tänka på är att berätta för arbetsgivaren minst två månader innan du planerar att gå på föräldraledighet så att hen får chans att ordna med en vikarie eller ersättare.

Du ska inte behöva ta emot frågan

På en arbetsintervju är det inte okej att som arbetsgivare fråga om familjeplanering eller om du är gravid. Om frågan skulle förekomma har du ingen skyldighet att svara, och det är inte heller straffbart att ljuga (även om det kanske kan leda till en lite märklig situation senare om du får jobbet).

Läs också: ”Första tiden med bebis – 6 saker att tänka på”

Du ska erbjudas graviditetspenning om arbetsmiljön är för riskfylld

Om du har ett arbete som inte passar att utföra som gravid, exempelvis på grund av risker, tunga lyft eller annan fysisk påfrestning, kan du få en ersättning från Försäkringskassan kallad graviditetspenning. Arbetsgivaren ska dock ha möjlighet att kunna erbjuda mer graviditetsanpassade arbetsuppgifter under graviditeten i första hand.

Egenföretagare har också rätt till graviditetspenning

Även du som har eget företag och därmed inte har någon annan arbetsgivare har rätt till graviditetspenning om jobbet inte går att utföra under graviditeten. Istället för intyg från arbetsgivaren behövs då ett intygande från en sakkunnig på arbets- och miljömedicinsk klinik för att Försäkringskassan ska kunna ta beslut.

Läs också: ”Hur kan man undvika farorna under graviditeten?”

Du har rätt att ta ut föräldrapenning innan förlossningen

Även jobb som i teorin funkar att utföra som gravid kan det kännas tungt mot slutet, och många upplever ett behov av att varva ner och ta det lugnt redan innan bebisen är född. Då kan det vara skönt att veta att det är en gravid persons rättighet att ta ut föräldrapenning från och med 60 dagar före beräknad förlossning.

Du har fortfarande rätt till sjukpenning

Även som gravid är det din rättighet att få sjukpenning på samma sätt som innan du blev gravid, om du blir sjuk. Dock räknas inte graviditetsbesvär som trötthet eller värk som sjukdom så länge de inte kan klassas som ovanligt svåra av en läkare.

Läs också: ”7 oväntade gravidkrämpor”

Det är din rättighet att göra abort

Om du känner att du inte vill behålla graviditeten är det din rättighet att avbryta den genom abort till och med 18:e graviditetsveckan. Du har ingen skyldighet att uppge någon anledning till varför du vill göra abort, och ingen har rätt att ifrågasätta beslutet. Från och med vecka 19 behöver man tillstånd från Rättsliga rådet vid Socialstyrelsen. Efter vecka 22 får man inte göra abort. Enligt abortlagen ska den både den som genomgår en abort och även den andra föräldern erbjudas stödsamtal.

Här kan du få hjälp och stöd

Om du upplever att du har blivit diskriminerad på grund av din graviditet, eller planer på att bli gravid, är det ditt fackförbund du ska vända dig till för att ta frågan vidare. Är du inte med i något fackförbund kan du vända dig till Diskrimineringsombudsmannen (DO).

Källor: Försäkringskassan, Diskrimineringsombudsmannen och Arbetsmiljöverket

Lästips för gravida och nyblivna föräldrar, tävlingar, parent hacks och igenkänning – du missar väl inte att hänga med oss på Facebook?

Sommarläsning: 4 positiva förlossningsberättelser

Publicerad 4 augusti, 2022

Förlossningsberättelse: ”Att föda var relativt smärtfritt för mig”

När Elin Kungsman födde sitt första barn och upplevde det som närmast smärtfritt fanns fortfarande möjligheten att första gången hade varit en lyckoträff. Men när även andra förlossningen gick lika smidigt, om inte ännu lättare, fick vi alla bevis på att det GÅR att få en panikfri förlossningsupplevelse. Ta del av hur det var när hennes son Malve kom till världen här >>

Förlossningsberättelse: ”Jag sov mig igenom förlossningen”

Johanna Forslund hade hört den ena skräckhistorien efter de andra om att föda barn, så när hennes egen förlossning väl stod för dörren var det inte helt utan att hon var rätt rejält nervös. Dessutom skulle hon bli igångsatt vilket många gånger lyfts fram som det mest smärtsamma sättet att föda barn på. Men oron visade sig vara helt i onödan. Förlossningen gick prima – hon lyckades till och med SOVA genom flera värkar – och ut kom världens bästa belöning, ett nytt litet liv! Läs hela förlossningsberättelsen här >>

Förlossningsberättelse: ”Det häftigaste jag gjort”

Idas bebis ville inte komma ut på beräknat födelsedatum, utan hon fick vänta ända till vecka 41 innan förlossningen visade att den var på gång genom att slemproppen lossnade. Ida blev lika delar peppad och nervös, och trots att hon och kärleken stötte på hinder i form av beskedet att det var fullt på förlossningen slutade det hela med en rätt igenom positiv förlossning. Läs hela hennes förlossningsberättelse här >>

Förlossningsberättelse: ”Att föda i vatten var otroligt häftigt”

Redan under graviditeten med bebis nummer två visste Angelica Lagergren att om möjlighet fanns ville hon gärna föda i vatten. Sagt och gjort. Hon fick rum på dåvarande förlossningsmottagningen BB Sophia och tilldelades ett stort badkar där hon skulle få möjlighet att välkomna sin son. Goda förberedelser i meditation och avslappning gjorde att förlossningen blev så fin och bra att Angelica nu inte vet säkert om hon någonsin kommer bli mätt på känslan att föda barn. Läs hennes fina förlossningsberättelse här >>

Nellies förlossningsberättelse

Publicerad 9 maj, 2019

8.30

Jag blev uppkopplad till en kurva, den där jäkla CTG-kurvan. Jag vet inte hur många sånna jag har fått ta under graviditeten haha. Det känns som det blev ens bästa vän tillslut. Och varje gång någon kände Leah på huvudet genom magen så gick hennes hjärtfrekvens upp. Så jag har legat och väntat, och väntat många omgångar på att hon ska lugna ner sig.

Denna dag var inte ett undantag. Jag blev uppkopplad, hon var arg – vi fick vänta. Jag fick träsmak i arslet och somnade till några gånger. Då hon hade lugnat sig så kom en läkare in. Vi pratade, hon kände efter i underlivet på mig – och vi kom fram till att jag var 1,5 cm öppen och idag. Skulle vi starta igångsättningen på min förlossning. Den 28/11, var dagen vi började processen för att vi skulle få träffa vår dotter.

Hur det skulle gå visste ingen. En induktion är komplex. Man vet aldrig hur det ska gå. Det kan sluta hur som helst egentligen, och därför är det väl aldrig det bästa att rekommendera. Men hur som haver, denna dagen. Denna krispiga onsdagsmorgon i november, när det faktiskt snöade lite. Så visste vi, att snart träffar vi vår dotter.

Jag blev inskriven och vi fick ett dubbelrum som skulle vara vårt rum under denna procedur. Jag blev återigen uppkopplad på en CTG, och för er som inte vet vad det är – så kollar man kort sammanfattat hur lilla bebisen mår där inne.

Hon mådde bra, jättebra. Och jag fick kl 16.00 den första dosen av Cytotec. Jag fick förklarat för mig att jag kan högst få detta i 1 dygn. Om ingenting skulle ha hänt innan dess, så fick vi lägga upp en ny plan.

Sakta men säkert började jag få starkare sammandragningar. Jag fick denna dosen av Cytotec varannan timme. Som ni kan se på denna kurva så var klockan över midnatt, och då var datumet inte längre den 28e. Nu var det den 29 november, och det är även datumet som vår älskade Leah kom till världen.

Timmarna gick. Vi fördrev tiden med att ta bilder, kolla på TV, äta, prata om att vi snart kanske skulle få träffa henne. Vi pratade om hur livet varit, skulle bli. Skrattade. Jag grät nog lite också av alla känslor, jag minns inte riktigt. Men det gör jag alltid.

Sedan fick vi tillsägning att sova av världens bästa, ÄLSKADE barnmorska Camilla. Jag såg hennes arm i dörröppningen innan hon kom in till oss på natten, och blev så otroligt glad, lugn och trygg. Jag hade henne under dagarna jag var inlagd på förlossningen pga min infektion i kroppen. Och jag hoppades på att få ha henne under förlossningen med. Så blev det inte, men hon var med mig timmarna innan iallafall. <3

08.30 ,29 november – vattnet går

Något hände! Jag satt på en pilatesboll med en riskudde vid ryggen, och Erik bakom mig som gav mig massage. Värkarna hade kommit, och jag försökte lindra det och ta mig igenom dom så gott jag kunde. Helt plötsligt började det rinna något. Exakt dom orden sa jag till Erik. ”NÅGOT RANN!” Så jag ställde mig upp, då jag trodde att jag hade kissat ner mig. Men det slutade inte rinna. Det rann lite i taget, och sedan kom det jättemycket. Vattnet hade gått.

Vi ringde på barnmorskan som konstaterade att det var vattnet. Jag fattade ju inte att det var det först. Fy fan va skönt det var då hon sa att det var vattnet. Något hände äntligen!

Jag fick sätta mig i duschen, komma ut, lägga mig i ännu en kurva för att se så Leah mådde bra. Sedan fick jag en till dos av Cytotec, vilket även var min sista. Efter detta är min tidsuppfattning inte den bästa. Men jag ska försöka förklara förloppet någorlunda.

Tillslut blev värkarna så starka, så jag bad om någon smärtlindring. Det blev en dos morfin in i skinkan. AJ! Men fy va skönt det var. Det lindrade faktiskt litegrann. De kollade även om jag var öppen något, vilket jag var. 3 cm.

Inte ens en kväll med för många tequila har fått mig att sväva på moln så mycket.

11.00, 29 november – inskriven på förlossningen

Vid denna tid var värkarna så starka, och kroppen ställde in sig på förlossning och jag blev skjutsad i min säng in till förlossningen istället. Där fick jag lustgas nästan direkt på min begäran. Jag fick prova det på en föräldrakurs, så jag visste hur den skulle användas, och därmed hjälpte den enormt mycket. Fruktansvärt skönt måste jag säga! Men morfin och lustgas kändes som en redig jävla fylla. Inte ens en kväll med för många tequila har fått mig att sväva på moln så mycket. Det var en märklig känsla att vara så ena sekunden, men då jag andades utanför masken så var det som vanligt igen, men då gjorde det ont. Så jag begravde ansiktet i masken. Lite för mycket. Så Erik satte sig bakom mig på pilatesbollen och höll koll på att jag satt kvar haha.

13.00 – 29 november – Epidural

Barnmorskan kollade om något hade hänt i kroppen. Men, nej ingenting hade hänt Jag hade inte öppnat mig en enda centimeter till! Från kl 11 till kl 13 så hade jag haft så kraftiga värkar så jag inte var kontaktbar längre (lustgasen spelade nog en roll i detta med hur med i matchen jag var). Men då barnmorskan märkte hur ont jag hade, och att kroppen inte hade gjort något så frågade hon mig om jag ville ha epiduralen. Jag skrev i mitt förlossningsbrev innan, att jag ville undvika den så länge jag kunde, då jag var livrädd för just den bedövningen. Då hade jag liksom redan tagit morfin, och lustgas. Det handlar inte om att jag bara ville känna allt, det var mer att jag var rädd för just den. Men jag tror vi väntade exakt rätt tid! För vid detta laget hade jag så ont, och jag var så borta – så jag minns knappt när de satte bedövningen. Jag minns ljud, att narkosläkaren pratade med mig och sa till varje gång det hände något nytt. Hur han la bedövningen vet jag inte, jag var som sagt så borta. Men det gick bra, det gjorde lite ont, men OJ va magisk den var.

Jag var fortfarande rätt borta pga smärtan och att jag fortsatte använda lustgasen, men jag blev lite mer klar i huvudet. Erik sa att det var som att jag kom tillbaka. Innan det gick det inte att kommunicera med MIG, Nellie vart borta från ögonen. Men efter bedövningen så var jag där igen. Skönt! Och märkligt att jag hade så starka värkar som syntes på CTGn, men jag kände ingenting helt plötsligt.

14.00 – 14.30 – 29 november

Denna period skrattar jag åt så mycket idag. Jag har nog berättat det för halva släkten också. Jag är inte så pryd av mig, så jag kan väl lika gärna dela med mig detta till er också.

När förlossningen närmar sig, så känns det som att man behöver på ren svenska – skita. Det känns som världens största bajskorv vill ut. Så kände iallafall jag. Men då jag 1 timme innan endast var öppen 3 cm så förstod varken jag eller vårdpersonalen att förlossningen närmade sig. Jag var så fruktansvärt bajsnödig. Så bajsnödig så jag fick panik. Vilket jag sa till barnmorskorna. Så dom kollade mig igen. På 1 timme hade jag alltså öppnat mig från 3 cm till 7 cm. Jag hade endast 3 cm kvar!

Men det var så mycket kvar ändå, så jag kunde gå och bajsa helt enkelt (hahaha). Jag gick fram och tillbaka från toaletten, i panik!!! Det var SÅ obehagligt. Jag minns att jag även sa till undersköterskan att jag kände mig så fjantig som klagade på att jag inte kunde bajsa trots att jag VERKLIGEN behövde det. Jag fick då ett lavemang, som sköljer igenom tarmen så att man enklare ska kunna tömma den. Men nej, det fungerade inte heller!

15.00 – 29 november. 10 cm öppen

Mitt i paniken över att jag verkligen behövde gå på toaletten så kollade dom mig igen. Och det var inte en enorm bajskorv på väg, det var helt enkelt vår lilla tjej som tryckte på och ville ut. Lättnad! Att det var hon och inte en bajskorv lika stor som hennes huvud.

Men mitt i lättnaden kom även lite panik. Är det dags? Är det NU jag ska föda barn? Nyss sa dom att det var jättelänge kvar, jag skulle lägga mig och sova lite? Det tog ungefär 1,5 timme för kroppen att öppna sig från 3 till 10 cm. Helt otroligt.

Erik stod fint vid min sida och lät mig krossa hans hand

15.30 – 29 november. Krystvärkarna började.

Nu var det dags! Skarpt läge. Börja krysta nu Nellie!
Erik stod fint vid min sida och lät mig krossa hans hand, vilket jag inte minns. Jag minns knappt att han stod där, men jag vet att jag hade varit galen om han gjorde något fel i den stunden, och det gjorde han inte. Han var helt perfekt. Barnmorskorna berömde honom enormt efter, sa att han bara stod och log hela tiden. Det var tvärtemot vad jag gjorde ? Men jag fick också otroligt mycket beröm,

15.51 – 29 november. 47 cm och 3055 g kärlek kom till världen.

Ett dygn efter jag fick första dosen av cytotec. Efter att ha öppnat mig så snabbt och krystat i 20 minuter så fick jag upp henne i min famn. Vår dotter, vår stora kärlek i livet. Vår Leah hade äntligen kommit. 2 veckor innan BF. Fullt frisk och det vackraste vi någonsin sett.

Lillhjärtat ville till bröstet direkt. Det var häftigt, att se det vi hade fått höra innan. Att de kan leta sig till bröstet själv. Det gjorde Leah, och sedan dess har amningen fungerat hur bra som helst. Så skönt verkligen, för jag var inte säker på att jag ville amma. Men när det gått såhär smidigt så har det hjälpt mig att vara lugn och tycka om det. <3

02.00 – 30 november fick vi äntligen komma in på BB

Förlossningen gick felfritt. Jag var livrädd för att spricka i underlivet, och jag behövde bara sy två små stygn. Ingenting att klaga över alls. Allt gick verkligen så otroligt bra. Tills jag helt plötsligt började blöda något så fruktansvärt. Sammanlagt förlorade jag 1,6 liter blod. Mitt blodvärde som under hela graviditeten legat på 130 hade sjunkit ner till 72. Jag hade ett blodtryck på 72/30 och en jättehög puls. Från ingenstans kom allt på en gång en timme efter att vi hade fått vår lilla älskling.

Så efter att jag började blöda så mycket och det inte slutade så fick Erik ta Leah. Jag fick inte röra henne en timme efter hon kommit ut till kl 02 på natten. DET var kämpigt. Och jag var rädd. Jag fattade ingenting och blev så fruktansvärt dålig. Det kändes som att livet for ur mig. Jag minns att jag ville gå och kissa, och jag svimmade på toalettstolen. Jag sa till Erik tack o lov, att nu svimmar jag. Så han hann kalla på barnmorska.

Jag fick dropp som skulle hjälpa livmodern att dra ihop sig, för det var de som var problemet. Det är inte så ovanligt att det händer. Men det visade sig även att min infektion jag hade legat inne för var tillbaka, då mina vita blodkroppar hade stigit enormt och mina infektionsprover visade på en infektion igen. FAN.

Jag var så ledsen, efter en perfekt förlossning så kom detta. Såklart. Men jag fick god hjälp, och snabb hjälp. Så kl 02 hade jag fått i mig lite mat och ett dropp som hade gjort att livmodern drog ihop sig. Så med jättedåliga värden rullade de in oss på BB där vi fick stanna till den första advent.

Det är något jag för alltid kommer komma ihåg.

Första advent 2018 så låste vi äntligen upp dörren hem, och fick gå in med vårt hjärtegryn.
Leah Bim Emma Helena Andersson

Förlossningsberättelse: ”Jag födde hemma på badrumsgolvet”

Publicerad 3 maj, 2019

”Märkligaste, häftigaste och mest magiska vi upplevt”

” Min första förlossning, jag minns den som igår trots att det gått lite mer än två år nu. Den blev allt annat än vad jag och min sambo Danny hade förväntat oss. Vi kände oss väl förberedda och taggade efter en riktigt bra förlossningskurs. Men inte visste vi då att jag skulle bli en ovanlig förstföderska. Hur berättar man då egentligen om det mest märkligaste, häftigaste och magiska man har upplevt och som slutade i ett badrum hemma? Ja det är svårt att förklara! Och jag kommer aldrig som många andra kunna berätta hela händelseförloppet i klockslag. Så jag går rakt på sak helt enkelt.

Läs också: Bebis och feber – 5 tips som hjälper

”Han fick extra bråttom hem”

På kvällen den 29e mars 2016 började jag känna att de sammandragningar jag haft under några veckor helt plötsligt övergick från lite molvärk till menssmärtor som kom och gick. På morgonen samma dag hade jag upptäckt på toaletten att slemproppen hade släppt. Så jag förstod att de här värkarna var en början på en lång förlossning. Det föll mig naturligt att upplysa Danny om detta, som för tillfället var hos tandläkaren. Ett enkelt sms fick duga, varpå Danny såklart fick lite extra bråttom hem. När Danny kom hem hade värkarna börjat komma lite tätare, men de var väldigt enkla att härda ut då jag ännu upplevde dessa som menssmärtor. Både jag och Danny var lugna och det kändes som att saker och ting var under kontroll. Enligt förlossningskursen kunde ändå detta pågå några timmar. Vi var helt säkra på att vår lilla prins i magen inte skulle komma förrän om ett dygn eller två.

”Började en fotosession i vardagsrummet”

Senare under kvällen, efter att ha packat en förlossningsväska lite halvt, insåg jag att det här kanske var sista gången jag kunde få till lite gravidbilder. Jag bad Danny att plocka fram systemkameran medan jag sminkade mig lite lätt i badrummet. Vi började en liten fotosession ute i vardagsrummet för att sedan ta lite bilder inne i sovrummet. Danny skrattar än idag åt detta då han tyckte att det inte var vilken typ av fotografering som helst, utan tämligen en akrobatisk historia. Något viktigt att påpeka i detta är att fotograferingen inte gick så enkelt som jag hade trott. Mina värkar började intensifieras, vilket ledde till otaliga pauser. Många gånger sprang jag in på toaletten då jag kände mig väldigt kissnödig, speciellt i de lite mer kraftigare värkarna. Några gånger upplevde jag även att jag behövde göra nummer två då det kändes som ett starkt tryck bak, men jag lyckades aldrig.

Läs också: Förlossningsberättelse: ”Jag hade dödstankar”

”Kastade mig upp i panik”

Ett tag in på fotograferingen gick det inte att ignorera värkarna, varpå Danny föreslog att vi skulle försöka få oss en liten blund innan en eventuell färd in mot BB. Vi delade ännu vid det laget känslan om att en potentiell förlossning åtminstone var en ansenlig mängd timmar framåt i tiden. Ring BB vid vattenavgång, 3 värkar på 10 minuter eller om du klättrar på väggarna. Ja, det var det vi hade i tanken hela tiden. Och inte var vi där. Så fort vi hade lagt oss i sängen tätt intill varandra i hopp om att få lite sömn drog en otroligt kraftig och långvarig värk igång. Jag kastade mig upp i värken i panik. Vad var detta? Från att ha lite värkar till och från, som var lätta att härda ut, kom det helt plötsligt en värk som fick mig att vilja skrika. Det kändes som att jag tappade all kontroll! Någon minut därefter blev toaletten min bästa vän. Värkarna blev på väldigt kort tid mer intensivare och ibland hann jag inte ens ta mig igenom en värk innan nästa började. Min ställning varierade mellan att sitta och stå.

”Resulterade i ett starkt plopp”

I början och slutet av varje värk satt jag på toaletten och höll i mig hårt i ett handfat samt en handdukstorkare på väggen. Men i mitten av alla värkar kastade jag mig upp då smärtan var olidlig. Danny lugnade mig hela tiden genom att få mig att andas rätt. Danny och tanken om att detta värkarbete någon gång har ett slut gjorde att jag orkade ta mig igenom det. Men under ca en timme stegrade värkarna något enormt, och jag kände tillslut att jag behövde trycka. Det resulterade i ett starkt plopp i toaletten. Jag och Danny tittade förvånat på varandra och trodde att jag äntligen hade lyckats bajsa! Vilken lättnad! Men så var då inte fallet. Vi märkte snabbt att det var vattnet som hade gått. Det fick oss att inse att nu är det dags att ringa BB.

”Jag klarar inte det här”

Danny ringde Danderyds sjukhus och fick snabbt bekräftat att vi kunde komma in. Men så fort han hade lagt på telefonen och började nämna taxi började trycket eskalera. Och värkarna fick mig att skrika. ”Jag klarar inte det här, jag klarar inte det här. Jag kommer dö!” Och taxi? Helvete heller! Danny ringer tillbaka till BB och berättar att jag praktiskt taget vägrar lämna toaletten. De inser snabbt att jag är påväg att föda och ber Danny ringa 112, NU! Under tiden Danny ringer 112 har jag fullt upp med att kasta mig upp och ner från toaletten i det jag kallar djävulsvärkar. Och trycket, som kändes som att jag behövde bajsa ut ett kylskåp, ja det fick mig att tro att bebisen ännu inte skulle ut. Jag behövde ju bara bajsa!

Läs också: Förlossningsberättelse: ”Ring en ambulans – bebisen kommer nu!”

”Plötsligt ser både jag och Danny en del av vår sons huvud”

När Danny började lägga ut handdukar på golvet blev jag lite smått arg. ”Vad gör du?!” Dannys ord ”ifall att älskling, ifall att” glömmer jag aldrig. Även om jag på något sätt förstod att det kommer bli en förlossning hemma, eller i ambulans så ville jag ändå inte inse det. Det hade endast gått ca 6 timmar från att första lilla värken började. Det skall enligt alla vara flera timmar kvar när man är förstföderska. Undertiden Danny pendlade mellan att prata med mig och 112 så hade jag svårt att inte trycka. Jag tryckte riktigt hårt två gånger och sedan ställde jag mig upp i en riktigt outhärdlig värk. Då helt plötsligt ser både jag och Danny att en del av vår sons huvud är utanför. Det var som att all smärta försvann och jag la mig direkt på handdukarna som om det vore det mest självklara. Jag kände återigen ett tryck och jobbig värk där jag tryckte, varefter huvudet kom ut. Sjuksköterskan i telefonen bad Danny säga till mig att trycka hårt i nästa värk, men då hade jag redan tryckt till lite lätt och vår son landade som det mest naturliga i Dannys famn.

Det var som att allting då släppte. Värkarna försvann! Trycket försvann! Det enda som fanns just då var jag, Danny och vår son Elwin. Det var magiskt!”

Text: Emma Ljunggren och Danny Skoog

Förlossningsberättelse: ”Jag ventilerade i ren panik”

Publicerad 27 februari, 2019

Jennie-Lie var gravid med sitt tredje barn när vattnet plötsligt gick hemma i soffan. Mitt under förlossningen tappade hon andningen helt och gick in i en dimma. ”Hampus försökte få mig till en gåställning som barnmorskan kört dit, jag fick ur mig att det finns inte en chans att jag kan stå eller gå. Han fixade istället en rullstol, och hur jag tar mig dit vet jag inte”, skriver Jennie-Lie.

Jag känner hur det kittlas till mellan benen

”Vårt sällskap åker hem och jag berättar för Hampus att slemproppen har gått så att det är på gång säkert inom några dagar iallafall. Vi skrattar och blir lite pirriga och bestämmer oss för att stanna uppe och kolla på tv ett litet tag till tillsammans. Kryper upp nära varandra, så nära det gick med jättemagen.

Rätt som det är så känner jag att det kittlas till mellan benen, jag hinner fundera en sekund på om jag ska gå på toa igen, men mer än så hinner jag inte tänka innan jag känner hur det forsar ut vatten.
– Baby, mitt vatten går, säger jag lite snabbt och Hampus hoppar upp ur soffan.
Men det är försent, även han är dyngsur om sitt ena byxben. Klockan var då 23:45.

Läs också: ”Ring en ambulans – bebisen kommer nu”

Eftersom att vi på kontroll veckan innan och fick höra att Unni fortfarande inte låg fixerad så sa dem åt oss att ringa förlossningen direkt om vattnet gick, eftersom att då kan navelsträngen tydligen hamna i kläm. Så jag satt på toaletten och ringde till förlossningen, medan Hampus fick ringa tillbaka Johanna som precis kommit hem igen. En halvtimme senare var hon tillbaka hemma hos oss och jag och Hampus kunde åka in till förlossningen.

Bebisen hade bajsat i vattnet och stormen hade kommit

Precis som när vattnet gick förra gången så kände jag ganska snabbt en ihållande molande värk i magen, redan innan vi hade parkerat bilen 20 minuter senare så hade jag känt av några värkar. Klockan 01.00 är vi inne i undersökningsrummet och blir uppkopplade på CTG. Allt ser bra ut, vattnet fortsätter att rinna och det är gul/grön färgat vilket betyder att bebisen har bajsat i vattnet, barnmorskan förklarar att så länge hjärtljuden ser bra ut så är det ingen fara, och att de bara kommer göra lite extra kontroller på det under förlossningen.

Eftersom värkarna kommit igång, jag är lite nervös och vi har barnvakt så bestämmer vi tillsammans med barnmorskan att vi ska checka in på vårt BB rum. Dessutom stormar det ute, stormen Cora hade nämligen bestämt sig för att komma till Östersund. Jag får två citodontabletter och ska försöka sova, Hampus skickar jag iväg för att handla lite nattmat och godis till oss, det var många timmar sen vi åt middag helt plötsligt.

Klockan är ungefär 3 när Hampus är tillbaka, värkarna gör så jag inte kan sova. De kommer fortfarande oregelbundet och jag fortsätter att kämpa på. Det här chockade mig mest, att fasen då en del kan städa, sova och ladda, var den som för mig gjorde mest ont. Jag fick kämpa för att inte tappa andningen i värkarna, här gjorde Hampus ett fantastiskt jobb och hjälpte mig att behålla andningen lugn. Håller ut till klockan 5 på morgonen, då ringer vi på klockan för värkarna gör så fruktansvärt ont.

Vi får göra ett CTG igen, Unni mår utmärkt i magen. Värre är det med mig som har så ont, men har ett hopp om att kroppen jobbat på bra dessa timmar. Men efter den första undersökningen så får jag veta att jag är öppen en centimeter. En ynka centimeter! Och jag började faktiskt tvivla på att jag skulle klara det.

Klockan 8 ringer vi på klockan igen, och nu är det en ny barnmorska som har börjat. Värkarna kommer med ca 5 minuters mellanrum och gör så fruktansvärt ont. Hon förklarar att hon inte tänker göra någon ny undersökning på mig, men att vi kan göra ett CTG för att kolla så Unni mår bra. Hon säger också att det inte är någon mening att jag ska få mer Citodon, och att det är för tidigt för smärtstillande. Hon är väldigt opedagogiskt och känslokall, vilket gör att jag bryter ihop och hyperventilerar i ren panik på sängkanten. Hon står bara och tittar på, medan Hampus får försöka trösta och lugna mig. Jag får fortsätta ligga och ta värkar i BB-rummet, att ligga på vänster sidan funkar allra bäst. Om jag ligger på ryggen så känns det som att jag ska sprängas eller gå av på mitten när värkarna kommer.

Värkarna gör så jag kräks

Men tillslut börjar vi äntligen klocka tätare värkar och regelbundet. De gör så ont så de riktigt kraftiga värkarna gör så jag kräks. Vi ringer på barnmorskan igen, och nu går hon äntligen med på att göra en undersökning. 3,5 cm öppen och hon säger åt mig att jag ska pröva duscha lite, och sen är det dags att flytta oss in till ett förlossningsrum så jag kan börja få ta lustgasen. Jag frågar försiktigt när jag kan få epiduralen (som jag tillsammans med Freja barnmorskan skrivit att jag vill ha så tidigt som möjligt), hon svarar att jag kan få den när vi kommer in på förlossningsrummet men att jag borde testa bara lustgasen. Då säger jag nej, jag vill ha epiduralen så fort som möjligt, så hon lovar motstridigt att förbereda för det.

Läs också: ”Jag hade dödstankar” – läs Elina Cassels förlossningsberättelse

Att gå till duschen var hemskt, det kändes som att minsta ansträngning gjorde så att värkarna kom. Men väl i duschen så satte jag mig på pallen, Hampus stod bakom så jag kunde ligg/luta mig emot honom, och jag blev lite förvånad över hur bra det hjälpte mig i värkarna med varmt vatten. Det tog liksom bort de där ondaste topparna som annars gjorde så jag spydde. 20 minuter höll jag ut i duschen, sen fick jag hoppa i den fina sjukhusskjortan och la mig i sängen och väntade på barnmorskan.

Efter det här kommer jag inte ihåg så mycket, värkarna tog över och jag hade ingen paus i värkarbetet utan de kom direkt efter varandra. Jag tappade andningen helt, och kroppen måste gått in i någon slags överlevnadsmekanism för allt blev bara en enda dimma för mig. Hampus försökte få mig till en gåställning som barnmorskan kört dit, jag fick ur mig att det finns inte en chans att jag kan stå eller gå. Han fixade istället en rullstol, och hur jag tar mig dit vet jag inte.

”Älskling är du vaken?”, frågar Hampus mig. Det är nästa sak jag kommer ihåg. Då har jag fått lustgasen som lyckats lugna mig så pass att jag slumrade till i någon sekund. Sen kommer värkarna igen. Barnmorskan är och fixar dropp som man måste ha när man ska få epidural. Jag är uppkopplad på CTG och Hampus kan se att nästa värk jag får håller på nästan konstant i 16 minuter. Här försvinner jag igen, lustgasen hjälper inte längre och jag vet bara att när narkosläkaren skulle sätta epiduralen så fick han göra det mitt i en sån värk, trots att jag protesterade högljutt. När epiduralen äntligen börjar värka så börjar jag gråta av lättnad. Äntligen kan jag få en paus, dricka och få tillbaka kontrollen på andningen. Vi har en jättegullig undersköterska som är med oss på rummet, vi hade bett om det i vår journal och Hampus hade sagt till dem när vi kom till förlossningen att han behövde stöd eftersom jag hade så ont. Hon sprang direkt iväg och hämtade lunch till mig medan jag kunde äta.

Läs också: ”Krystvärkarna var sköna”

Ville byta barnmorska

Hampus berättade att han tänkt byta barnmorska till oss, men när vi såg vad klockan var så var det ändå byte om bara en timme och nu hade vi vår fina undersköterska och klarade oss bra själva. 14 kom vår nya barnmorska in, och glädjen blev enorm när det visade sig vara Malin som också var den som var med oss på Leia och Mattis förlossning och som vi kom så bra överens med.

Från och med att hon och den fantastiska undersköterskan hon hade med sig, tog över oss så var de i princip alltid i vårt rum. Precis som vi hade önskat. Vi laddade inför vad som skulle komma, de hjälpte mig med lustgasen igen att hitta en bättre teknik, de fyllde på min epidural eftersom jag började känna av värkarna lite väl mycket igen och de guidade Hampus i massageövningar.

Mellan 13-17 så var förlossningen helt fantastisk. Vi prövade lite olika positioner, min favorit var att sitta på en pilatesboll med lustgasen och kunna vila huvudet mot sängen mellan värkarna. Värkarna nu kändes mer som ett starkt tryck neråt i magen, inte alls samma sprängande känsla som innan. Och mellan värkarna kunde jag prata, skratta och dricka.

Läs också: Så vet du att förlossningen har startat

Strax innan 17 så kände jag att trycket började bli lite väl starkt. Jag fick lägga mig i sängen och bli undersökt igen. Nu var jag öppen 7 cm. Eftersom Unni låg så långt ner så fick jag värkstimulerande dropp för att hjälpa till att öppna de sista centimetrarna. Jag fick ligga kvar i sängen och bara en stund senare så kom den berömda känslan – jag blev så bajsnödig. Jag satte mig upp och tänkte gå på toaletten, men barnmorskan skrattade bara och sa att ja du behöver bajsa, men efter bajset kommer bebisen så du kan lägga dig ner igen.

Krystvärkarna kom – trots inte helt öppen

Så kom krystvärkarna, trots att jag inte var öppen 10 cm. Malin fick hjälpa till att hålla ut och mjuka upp livmodertappen, jag fick också mellan värkarna bedövningssalva. Det här var fasen som jag varit allra mest orolig för, men som endast var pirrig och härlig. Nu var vi på slutet, och inom några timmar skulle vi få se vem som gömt sig i magen alla dessa månader. Alla i rummet gissade på en tjej. Krystvärkarna gjorde heller inte så ont, Hampus höll i min hand, stackarn. Och även undersköterskan. Det hjälpte mig få kraft att krysta i värkarna. Malin guidade mig och när jag några gånger blev trött och tappade andningen så fick Hampus och Malin mig lugn och fokuserad.

Efter 30 minuter var jag trött, musklerna i kroppen värkte och jag tappade kraften i mina krystningar. Då sa Malin, känn här Jennie-Lie och tog min hand och satte den mellan benen. Och ja, där kände ja toppen på ett huvud med massa hår. Nu ska vi få ut den här bebisen sa hon, och det gav mig den sista orken till att bara några krystvärkar senare känna hur huvudet åkte ut, och även axlarna. Kände hur det började sparkas lite mellan mina ben och fick panik över att bebisen fastnat. Men Malin ruckade lite och jag pushade en sista gång och då sparkade sig Unni ut.

Hon var så fin, det första jag sa var att ”hon var väl inte så stor”. Då skrattade Malin och sa jo det här är en rejäl bebis. Efter det lyfte hon upp henne och sa att vi fick kolla vad det var, jag fick akta på navelsträngen för att se, men visst var det en liten tjej. Sen direkt upp på bröstet, och det var den härligaste känslan. Vi klarade det, nu var det över, hon var här! Hampus fick klippa navelsträngen och sen var det dags att få ut moderkakan. Det gjorde inte alls ont, utan bara en kort krystning så kom den ut. Totalt var jag tvungen att sy tre stygn, ett vid livmoderhalstappen och två vid blygdläppen. Att sy livmorderhalstappen gjorde fruktansvärt ont och är en helt annan historia. De två stygnen vid blygdläpparna kändes inte alls! Såhär efteråt känns det som en fantastisk upplevelse och trots att jag där och då lovade att aldrig göra om det, så känner jag nu att vem vet hur det blir i framtiden!”

Läs Jennie-Lies blogg här >>

Förlossningsberättelse – ”Mitt psyke började ta stryk”

Publicerad 29 januari, 2019

”Min graviditet såg utifrån sätt väldigt enkel ut. Fick ofta höra att jag hade sån tur att jag inte haft några problem med illamående och att jag inte blev stor som ett hus. Jag hade en väldigt bra graviditet fram till vecka 25. I vecka 25 började jag få mycket sammandragningar vid ansträngning åkte in till förlossningen flera gånger då jag trodde att nu kommer han.
Jag jobbade som undersköterska på ett demensboende, det yrket är nog inte direkt lämpligt under graviditeten så jag blev sjukskriven ifrån vecka 26. för att minska risken att lillen skulle komma för tidigt.

”Magen var hård som ett bowlingklot”

Även fast jag tog det lugnt och inte lyfte tunga grejer så kom sammandragningarna ändå, inte speciellt kraftiga men dom var där och magen va hård som ett bowlingklot 75% av dagen. Jag fick kontakta min barnmorska som fick kolla varför jag får så mycket sammandragningar. När jag var där konstaterade dem att sammandragningarna som jag fick var på grund av att jag var väldigt liten och det finns inte så mycket fett på kroppen och det gör så att man känner varenda liten rörelse eller spänning i magen. Livmodertappen hade inte blivit påverkad utav alla sammandragningar, läkarna sa att jag till och med kan gå hela graviditeten utan att lillen kommer. Det fick mig att känna mig otroligt lugn.

Läs också: ”Jag födde trillingar”

Fick komma in på kontroll

Jag fick komma in på Fredag den 6 Juli. klockan 13:45, 3 veckor innan det beräknade förlossningsdatumet gick jag lunkande här hemma medans min kille Elias va på jobbet. Såhär ont hade inte sammandragningarna gjort tidigare och dem kom väldigt tätt hade 4 värkar på 10 minuter, tänkte att det kanske blir bättre med ett bad. När jag satt i badet ringde jag till Elias, han tyckte att jag skulle ringa till förlossningen och fråga. Ringde till förlossningen och dem tyckte att jag skulle komma in på en kontroll. 5 mil senare är vi framme på förlossningen som konstaterade att värkarna inte gjort någon påverkan på tappen, Blev hemskickad efter att barnmorskan gav mig en sovdos som gör så att värkarna stannar av och jag får chans att vila innan dem riktiga värkarna drar igång.

Blev hemskickad med sovdos

Måndag den 9 Juli Klockan 08:13 vaknar jag utav att det gör så fruktansvärt ont i magen började klocka värkarna och hade 3 st på 10 minuter, ringde Elias för att be honom komma hem om det skulle dra igång. ringde till förlossning och dom ville att jag skulle avvakta, om värkarna inte avtog eller blev starkare skulle jag komma in på kvällen för att få en till sovdos. Det blev varken bättre eller sämre så åkte in dem kollade hur tappen såg ut, nu hade den öppnat sig 1cm. Blev hemskickad med en sovdos. Kunde sova hela natten på den och det var så välbehövligt.

Läs också: Isabel Adrian om förlossningen

”Mitt psyke började ta stryk”

Onsdag den 11 Juli fick vi åka in till specialistmödravården för en bedömning om hur vi skulle gå tillväga, hade ont hela tiden och mitt psyke började ta stryk. Tankar som att jag kommer aldrig kunna föda mitt barn, jag är värdelös osv osv. När dom kollade hur öppen jag var konstaterade dom att jag var öppen 3cm. Dom tog beslutet att jag skulle bli igångsatt. Läkaren ringde till förlossningen för att berätta att vi kommer upp. Jag blev väldigt glad och lättad samtidigt kändes det så overkligt att om några timmar kommer jag ha mitt barn i famnen.Jag och Elias satt inne på rummet och bara väntade på att läkaren skulle komma in och be oss gå upp till förlossningen. Men så blev inte fallet det va alldeles för mycket folk på förlossningen så jag skulle vänta till dagen där på.

”Jag bröt ihop”

12 Juli Klockan 12:00 skulle vi vara på specialistmödravården för en igångsättning. Vi kom dit och dom började undersöka mig då var jag öppen 4cm. Läkaren som undersökte mig tyckte att vi än en gång skulle åka hem och vänta tills värkarna startar av sig själv. Men då bröt jag ihop eftersom jag nu har gått med värkar i en vecka och idag skulle jag äntligen få hjälp hon hade inte förstått att det var det psykiska i mig som gjorde att vi skulle sätta igång förlossningen. Jag visste också att det fanns risker med att sätta igång en förlossning. Klockan 13:45 kom vi upp på förlossningen jag passade på att äta lite innan dom satte gång mig.

Läs också: 7 tankar under förlossningen du inte trodde du skulle ha

”Det här kan ta tid”

Klockan 15:00 tog dom hål på hinnorna och vattnet gick, sedan satte dem ett värkstimulerande dropp. Från och med nu så är det väldigt oklart det jag vet är att lustgasen va min bästa vän och att Elias hand håller på att gå av . Efter två timmar med värkar som gick i ett hade jag en värkvila på 10 sekunder och då frågade jag hur lång tid det var kvar och en bitter undersköterska svarar att det är långt kvar du har bara hållit på i 2 timmar och sånt här tar dit. Jag började tänka att om det ska vara såhär i flera timmar till så måste jag ta EDA. Jag beslutade mig att ta EDA och läkaren kom in direkt.

”Jag sitter på hans huvud”

När dom ber mig att sätta mig upp så känner jag att något är på väg ut, så jag sa till dem att nu kommer han, fick till svar att det inte kan vara möjligt eftersom jag inte var öppen 10 cm än och sist dom kollade var jag öppen bara 6cm. Undersköterskan bad mig sitta still så dom kunde sätta EDA. Jag sa flera gånger att jag sitter på hans huvud jag måste lägga mig ner. Undersköterska hämtade barnmorskan som skulle kolla om det verkligen var så. När barnmorskan kom in såg hon att jag hade rätt han var på väg ut.

”Mäktigaste känslan”

Jag tänkte att nu är det inte långt kvar snart får jag träffa våran lilla bebis. När krystvärkarna börjar så känner jag ingenting man såg bara på maskinen som mäter värkar att jag hade en värk. Det blev jättesvårt att veta hur jag skulle göra, jag hade ingen kraft alls. Barnmorskan fick sätta dropp igen för att få igång värkarna igen. Det tog 30 minuter med intensiva krystvärkar och han var ute 18:00. 3timmar med intensiva värkar sen var vår lilla skatt på 2930g och 47cm ute så älskad från första stund. Det var den mäktigaste känslan och upplevelsen jag någonsin varit med om. Hade aldrig klarat det utan min käraste kille och en jättebra barnmorska.”

Läs också: Förlossningsberättelse – ”Krystvärkarna var sköna”

Isabel Adrian om dramatiska förlossningen

Publicerad 15 november, 2018

Isabels vatten gick tre veckor innan beräknad födelse och pappan, Steve Angello, befann sig utomlands. På söndag gästar Isabel Adrian Babyz Podcast på UnderbaraBarnmässan och berättar allt om den dramatiska förlossningen.

Carina Rylander och Karin Ehn, barnmorskan och förlossningsläkaren bakom Babyz Podcast ser fram emot att få träffa Isabel.
– Det kommer bli härligt med publik. Vi är extra tacksamma eftersom att Isabel aldrig tidigare pratat om sina graviditeter eller förlossningen i en podcast tidigare. Det blir på alla sätt ett exklusivt möte och avsnitt av podden, säger Carina Rylander.

Graviditetsdiabetes och IVF

Carina ser fram emot att prata med Isabel om dramat när vattnet gick i förtid när hennes man befann sig utomlands. De kommer även prata om hur det skiljer sig att föda i Sverige och i LA. Hur det är att genomgå IVF efter lång infertilitetstid med första barnet och sedan bli spontant gravid med andra. De kommer också prata om Isabels graviditetsdiabetes och hur det kan påverka barnet.

Plats: UnderbaraBarnmässan, söndag 18/11, kl. 11.45 på Stora Scen. På plats delas det ut 350 goodiebags värde 499kr.

Om BabyzPodcast
Häng med in i BabyzPodcasts fantastiskt spännande värld när vi som förlossningsläkare och barnmorska pratar graviditet, förlossning, amning och föräldraskap. Vi guidar dig genom viktiga och intressanta avsnitt fullspäckade med fakta. Med våra alla gäster från professorer och forskare till Hollywoodkändisar får du vara med på en exklusiv resa!

Ställ dina frågor till Carina och Karin här om graviditet och förlossning

Förlossningsbrev – det ska du skriva

Publicerad 2 november, 2018

Ett förlossningsbrev skriver du för att vara säker på att inte missa att framföra sina önskemål till barnmorskan och personalen du möter under din förlossning. Detta lämnar du oftast över när du precis blivit inskriven på förlossningen, förutsatt att tid finns att sitta ner en stund med barnmorskan. Det är dock inte nödvändigt att ha ett förlossningsbrev eftersom personalen har tillgång till din journal där din barnmorska antagligen redan skrivit ner vad ni pratat om på era möten rörande förlossningen.

Läs också: ”BB-väska – packlista för vaginal förlossning och kejsarsnitt”

Varför ska man skriva förlossningsbrev?

Vissa kan känna sig osäkra på om de kan framföra sina önskemål när de är smärtpåverkade, eller att de inte ska våga under den stress som en förlossning kan innebära. Då kan det vara skönt att ha ett färdigskrivet brev att lämna fram. Det kan också vara till hjälp för en eventuell partner som kanske känner att hen ska föra den födandes talan under förlossningen att ha något att luta sig tillbaka på. Dessutom kanske du inte känner att du fått fram alla dina tankar och åsikter under dina möten med barnmorskan.

Om du bestämmer dig för att skriva ett förlossningsbrev är det att en bra idé att skriva det i slutet av graviditeten, men gärna några veckor innan BF. Att skriva ett förlossningsbrev under aktivt värkarbete kan vara jobbigt. När du är klar med ditt förlossningsbrev kan du skriva ut det och lägga det i en mapp eller plastficka som du packar ner i din BB-väska, så vet ni att det ligger där redo när det väl är dags att åka in till förlossningen. Använd gärna vår mall nedan när du ska skriva ditt förlossningsbrev!

Läs också: ”Är det okej att köpa ett begagnat babyskydd? Vi reder ut frågan här!”

Mall förlossningsbrev

Namn:

Personnummer:

Såhär fungerar jag under press och smärta:

Såhär vill jag bli bemött när jag känner mig trött och uppgiven:

Smärtlindring jag är öppen för under förlossningen:

Förlossningsställningar jag vill/absolut inte vill pröva:

Det här är min målbild under förlossningen:

Fler saker som kan vara bra att ha med i förlossningsbrevet:

Om du har tidigare erfarenheter som du tror kan påverka dig under förlossningen.
Om du är rädd eller orolig för något som du tänker kan ske under förlossningen eller tiden på BB.
Om du fött barn tidigare och önskar något likadant eller annorlunda från den gången.
Om du har några specifika tankar kring matning/skötsel av barnet när hen fötts, som personalen bör veta när de ska hjälpa er.

Läs också: ”Första tiden med bebis – 6 saker att tänka på”

Nadja Mayrs förlossning: ”De pratade om sugklocka och sax”

Publicerad 23 oktober, 2018

”Kärlek, stolthet och smärta”

”Okej då var det äntligen dags att skriva min andra förlossningsberättelse, den andra dagen i mitt liv som är så speciell att jag aldrig kommer att glömma den. Denna förlossning blev något helt annat än den första, ändå är det samma känslor inblandade, stolthet, kärlek, smärta och tacksamhet.

Läs också: Nadjas första förlossning med dottern Hollie blev en igångsättning

”Misstänkte att slemproppen gått”

”Så allt började onsdagen tre dagar före BF, jag hade lite molande värk på kvällen, som en ganska mild mensvärk. Jag gick och la mig och sov hela natten, inga förvärkar eller känningar under natten. Jag vaknade med samma molande värk och en del förvärkar. Jag tror någonstans att jag förstod att det var pågång nu men vågade inte riktigt hoppas. Jag satt och jobbade hela förmiddagen och en vän kom förbi vid lunch, jag kände då att förvärkarna gjorde så pass ont att jag fick anstränga mig för att det inte skulle synas. Jag visste inte ens om det var förvärkar eller om det var de riktiga värkarna (vilket det var). När hon gått gick jag på toaletten och upptäckte att slemproppen gått, eller jag misstänkte det. Fick en del av den på pappret.

”Jag målade naglarna”

Värkarna började göra lite ondare så jag ringde Filip och sa att jag skulle tycka det var skönt om han kom hem så att vi kunde lösa allt med Hollie och så om det nu skulle sätta igång nu. (Gud känner redan att jag blir så känslosam av att skriva detta haha) Hur som helst han åkte hem och jag hoppade in i duschen. När han kom hem var kl 14 ungefär. Han satte sig och jobbade hemifrån, jag målade naglarna, jobbade och andades när värkarna kom. Nu gjorde dom ont men visste ändå inte om det var nära nu, min förra förlossning var ju en igångsättning så det var ju helt annorlunda. Jag hade en värmedyna på magen det hjälpte.

”Tog värkarna i bilen”

När Fille såg hur ont jag hade sa han åt mig att ringa förlossningen. Och de sa åt mig att direkt fixa barnvakt till Hollie. Så vi packade ihop oss och åkte båda till förskolan. Jag väntade i bilen. Klockan var då ca 16.00. En glad tjej kom ut som skulle få åka till farmor och farfar. Jag satt fram och fick två värkar i bilen, men kunde fortfarande andas mig igenom dom så att hon inte märkte något, När vi hade lämnat Hollie så släppte allt lite, jag hade oroat mig så mycket över de momentet, att hon skulle se mig ha ont, bli orolig eller att allt bara skulle bli stressigt. Nu blev det så bra det kunde bli. Jag ville åka hem och vänta på att värkarna skulle bli tätare, de kom ca var 10 min men var nu väldigt intensiva och höll på i ca 1 min. Det gjord sjukt ont när det guppade i bilen så vi stannade och ringde förlossningen som bad oss att komma in direkt.

Läs också: Elina Casells förlossningsberättelse “Jag hade dödstankar”

”Jag var öppen 6 cm”

Vi åkte in och kom upp på förlossningen ca 17.00. Då hade jag precis börjat få riktigt ont och det var kämpigt att gå i korridoren bort till rummet. De satte på puckar och kom tillbaka efter tio minuter och undersökte mig. Fille frågade precis innan om jag trodde att de skulle skicka hem oss igen, jag svarade att jag inte visste. När de undersökte mig så sa de att jag var öppen 6 cm och att vi skulle ha en bebis snart. Lite chockad sa jag: så vi behöver inte åka hem igen? Då skrattade dom bara. Sen gick allt väldigt fort, vattnet gick och jag öppnades till 10 cm på 50 min. Jag bad direkt om epidural när jag kom in, eller Fille gjorde det åt mig. Men när de undersökte mig nästa gång, var hon som sagt redan påväg ut. Den paniken och rädslan jag kände när jag fick veta att de inte skulle hinna bedöva mig.. Jag blev livrädd, så ont jag hade sist och nu skulle jag göra det obedövad. Jag fick verkligen panik och ville bara ställa in allt. Men det gick ju såklart inte.

”Hon hamnade lite i kläm”

Krystningsvärkarna var igång och mini ville ut. Jag hade fortfarande ganska glesa värkar och även denna gång svårt med krystningarna, när och hur jag skulle göra.. Det gjorde bara såå ont. Då hon legat med sätet nedåt, tror de, så tittade hon som uppåt när hon skulle ut så den största delen av huvudet var den som kom utåt, så hon hamnade lite i kläm och det blev lite kritiskt för henne. Så i slutet var det 7 st i rummet, en hjälpte till att trycka på uppe på magen. Värkarna var för glesa nu och de blev lite stressade, började prata om sugklocka och sax. Då fick jag någon känsla bara att nu går det, jag krystade utan värk och äntligen kom hon ut. Helt tyst först. Men efter några sekunder som kändes långa så kom det där ljuvliga barnskriket och jag fick upp en helt perfekt liten tjej på bröstet. Så lycklig att hon mådde bra och såå glad att det var över och att jag överlevt, för det tror man ju knappt mitt uppe i allt. Vid 18.50 var hon ute, mindre än 2 timmar efter att vi kommit in. Krystningsfasen tog ca 50 min, vilket ändå är ganska långt. Nora mådde hur bra som helst så fort hon kommit ut och trots det snabba förloppet så gjorde även jag det, någon liten bristning bara men inget som behövdes sys och inga komplikationer alls.

”Jag var så närvarande”

Denna förlossning kan jag på något sätt se tillbaka på som en häftig upplevelse, det gjorde såå ont, intensivare smärta än med Hollie men jag var så närvarande denna gång. Förstod vad jag skulle få, att det skulle vara värt det, kände min kropp mer och när hon väl kom ut så kunde jag verkligen njuta denna gång, det var en magisk stund och kärleken var så omedelbar på ett annat sätt nu när man vet vad den här lilla mini människan kommer att betyda för än. Vi åkte hem dagen efter, jag återhämtade mig snabbt och kunde inte vänta på att få visa Hollie sin lillasyster. Personalen var helt fantastisk och Filip också, min trygghet som varit ett helt fantastiskt stöd under båda förlossningarna, funnits där till hundra procent och som gråtit två gånger sen vi träffades för 8 år sen, när han sett våra döttrar för första gången.

”Nu har jag allt”

Jag är så glad att jag fick uppleva detta igen.. Känner inte alls som vissa gör att jag skulle kunna gå igenom hur många förlossnings som helst, men känner mig så stolt och tacksam över att ha fått uppleva två, att jag klarat det och att de har gett mig det största och finaste i livet. Jag kände det då, när jag fick upp henne på bröstet och jag känner det varje dag sen Nora kom till oss, att nu har jag allt.

Följ Nadjas liv som tvåbarnsmamma i bloggen här

10 konstiga (men helt normala) fakta om din nyfödda bebis

Publicerad 18 oktober, 2018

10 konstiga men helt normala saker med din bebis

Det finns som sagt en hel del saker med din bebis som kan vara nya för dig som nybliven förälder. Vi har listat 10 saker din bebis kan drabbas av som kan verka lite konstigt, men som är helt normalt.

1. Skorv i hårbotten

Ja, det är inte världens mysigaste grej men det är vanligt förekommande bland nyfödda. Men varför skorv uppstår är fortfarande oklart. Den goda nyheten är att torrheten ofta försvinner av sig själv redan inom de första månaderna. Du kan testa att smörja in med lite babyolja på de torra partierna, ungefär två till tre gånger i veckan. Eller försök få in rutinen att kamma bort flagorna med en mjuk babyborste innan badet.

Bör man oroa sig? Nej, som tur är finns det inte mycket att vara orolig över när det gäller skorv. Men skulle det sprida sig och förvärras kan du rådfråga doktorn om det finns någon salva att smörja med.

2. Raketbajs

Ordet ”raket” kanske är att ta i. Men du lär nog inte vara den enda föräldern som torkat bort bajs från ställen där bajs inte ska vara. Barndoktorn Alanna Levine, berättar för The Bump att nyföddas barns bajs kan liknas vid en vätska med senapsfrön i – och då är det inte konstigt att det hamnar på lite… ja, udda ställen.

Bör man oroa sig? Så länge färgen på bajset har en brun, gul eller till och med grön nyans och har en vattnig konsistens med förliknande partiklar i sig, är allt som det ska. Skulle du dock upptäcka blod i bajset – kontakta alltid en läkare!

Läs också: ”Gravidhjärna – ett faktiskt fenomen!”

3. Bebisbröst

De där gravidhormonerna du hade, hade faktiskt din bebis också. En bieffekt av att hängt i din mage i nio månader kan ta sig uttryck i att ditt barn har svullna bröst. Att ha exponerats för dina hormoner kan ibland göra att brösten växer eftersom det tar ett tag för hormonerna att gå ur. Men oroa dig inte, de kommer med all säkerhet försvinna med tiden.

Bör man oroa sig? Börjar du se antydan till rödhet kring bröstvårtorna, rekommenderar Levine att du tar tempen på din bebis för att se om hen har feber. Sådana symptom kan vara tecken på något mer allvarligt och då bör en läkare uppsökas.

4. Konstiga stön

Om tänkte att ljuden som kommer från ditt barn bara är gråt, tänk igen. Bebisar har en massa ljud för sig; stön, jämrande eller andra (minst sagt) otippade ljud. Dessa märkliga läten beror ofta på att bebisens näspassage är relativt trånga vilken gör att slem och smuts lätt kan fastna. Så om du har hört en symfoni av ljud från din bebis – försök att rensa näsgångarna med en nässug!

Bör man oroa sig? Låter andningen ansträngd och bebisen gör konstiga ljud vid varje inandning, har förmodligen ditt barn problem med att andas. Då bör en barnläkare kontaktas direkt!

5. Ihållande nysningar

Allt utanför magen är relativt nytt för din bebis, vilket gör att hen är extra känslig mot allt de vi är immuna mot. Så om ditt barn nyser, trots att hen inte är sjuk, betyder det säkerligen att hen vill bli av med någon liten okänd partikel som letat sig in i näsgången. Något annat som också kan sätta igång nysreflexen är ljus. Så om du går ut med din bebis i solen, kan hen börja nysa av solen – inte nödvändigtvis av allergi eller sjukdom.

Bör man oroa sig? Om nysningarna ackompanjeras av ett väsande ljud kan det däremot handla om allergi eller något annat som behöver behandling.

6. Ryckiga rörelser

Din bebis ryckiga spasmer kan se lite obehagligt ut, men det tillhör bebisstadiet. De första månaderna utvecklas bebisen hela tiden – däribland genom att testa och öva upp sina reflexer. Kanske ser du dem helt spontant eller efter när din bebis hör ett plötsligt ljud. Oavsett så kommer de ryckiga reflexerna att avta efter 3–4 månader.

Bör man oroa sig? Nä, tvärtom. Du bör snarare oroa dig om ditt barn INTE har spasmiska rörelse. Det kan betyda att något inte står rätt till och då bör du tala med en läkare.

Läs också: ”Så knyter du en bärsjal i trikå – steg för steg”

7. Ojämn huvudform

Att föda är tufft, men vi ska komma ihåg att barnet har det nästan lika tufft där nere med att ta sig ut. Efter den pärsen är det inte konstigt att bebisen kommer ut lila och svullen. Eftersom huvudet är mjukt och rätt formbart i början, kan det plattas till en aning när bebisen föds. Om det inte händer under själva förlossningen, kan huvudet plattas till en aning när bebisen ligger på rygg för mycket. Om du märker att huvudet börjar deformeras försök att hålla barnet i din famn och se till så att hen inte favoriserar en sida mer än den andra.

Bör man vara orolig? Om du varierat barnets liggposition och huvudformen inte rättas till med tiden, kan det vara en idé att kontakta en barnläkare. Barnet kan behöva använda hjälm en period för att huvudformen ska återfå sin naturliga form. Hjälm är mest effektivt om det använda så tidigt som fjärde till sjätte månaden, så vänta inte för länge!

8. Svullna könsorgan

En bebis könsorgan är ofta svullna vid födseln – speciellt på pojkar. Så förvånas inte om pojkens könsdelar är större än du trott, speciellt pungen. Även snippan är ofta svullen. Detta beror på att bebisen också får en hormonell påverkan precis innan den ska födas. Eller så har överflödig vätska ansamlats i pungsäcken, vilket gör den större. Men med tiden barnet kissar, försvinner den överflödiga vätskan. Samma sak gäller för flickor. På tal om det – visste du att nyfödda bebisar förlorar så mycket överflödig vätska de första dagarna att deras vikt sjunker med 10 procent?

Bör man vara orolig? Det är oftast helt ofarligt, men om svullnaden inte lägger sig inom ett par dagar kan en läkare kontaktas. Framför allt om du har en pojke hemma eftersom de kan drabbas av något som kallas för vattenbråck. Cirka 3–5 procent av alla nyfödda pojkar drabbas av detta.

Läs också: ”Har din bebis problem med magen? 10 tips som kan hjälpa!”

9. Blod i blöjan

Att hitta minsta lilla blodfläck i barnets blöja är nog för att man ska bli rädd. Men det finns flera olika anledningar till att det kan uppstå. Om du fått en flicka kan hon faktiskt ha drabbats av lite mens. Jo, det är sant – och ganska vanligt. Hon har också utsatts för hormoner och östrogen som sakta men säkert kommer jämna ut sig. Det kan också handla om ett litet sår i ändtarmens öppning, som borde försvinna av sig själv efter ett tag.

Bör man oroa sig? Trots att det säkert inte är någon fara, utan beror på helt naturliga skäl rekommenderas alltid att kontakta en läkare om du hittat blod i blöjan. Så att du kan sova gott om natten!

10. Skelögdhet

När barnet är helt nyfödd kan man faktiskt förvänta sig att hen kommer att skela, för det är ju inte helt enkelt att reda ut sina förmågor än. Det tar lite tid att få full kontroll över musklerna och att kunna fokusera. Men tro det eller ej, ibland när barnets ögon ser ut att skela så gör dem inte det. På grund av barnets lite bredare näsrygg kan hudveck ibland ”maska” sig över ögonvitan och skapa en illusion av att barnet skelar. Ta en närmare titt – är barnets pupiller i linje med varandra och rör sig ihop? Då är allt som det ska!

Bör man oroa sig? Om barnet visar tecken på skelögdhet efter ett halvår, så boka en tid och låt något titta på det. Pekar pupillerna åt två olika håll lider ditt barn säkert av vindögdhet (skelning). Om bara ena pupillen vandrar och pekar åt ett annat håll kan det vara ett tillstånd som kallas Amblyopia eller ”Lazy eye” och då kan en lapp för ögat vara lösningen för att träna upp ögat.