”Kärlek, stolthet och smärta”
”Okej då var det äntligen dags att skriva min andra förlossningsberättelse, den andra dagen i mitt liv som är så speciell att jag aldrig kommer att glömma den. Denna förlossning blev något helt annat än den första, ändå är det samma känslor inblandade, stolthet, kärlek, smärta och tacksamhet.
Läs också: Nadjas första förlossning med dottern Hollie blev en igångsättning
”Misstänkte att slemproppen gått”
”Så allt började onsdagen tre dagar före BF, jag hade lite molande värk på kvällen, som en ganska mild mensvärk. Jag gick och la mig och sov hela natten, inga förvärkar eller känningar under natten. Jag vaknade med samma molande värk och en del förvärkar. Jag tror någonstans att jag förstod att det var pågång nu men vågade inte riktigt hoppas. Jag satt och jobbade hela förmiddagen och en vän kom förbi vid lunch, jag kände då att förvärkarna gjorde så pass ont att jag fick anstränga mig för att det inte skulle synas. Jag visste inte ens om det var förvärkar eller om det var de riktiga värkarna (vilket det var). När hon gått gick jag på toaletten och upptäckte att slemproppen gått, eller jag misstänkte det. Fick en del av den på pappret.
”Jag målade naglarna”
Värkarna började göra lite ondare så jag ringde Filip och sa att jag skulle tycka det var skönt om han kom hem så att vi kunde lösa allt med Hollie och så om det nu skulle sätta igång nu. (Gud känner redan att jag blir så känslosam av att skriva detta haha) Hur som helst han åkte hem och jag hoppade in i duschen. När han kom hem var kl 14 ungefär. Han satte sig och jobbade hemifrån, jag målade naglarna, jobbade och andades när värkarna kom. Nu gjorde dom ont men visste ändå inte om det var nära nu, min förra förlossning var ju en igångsättning så det var ju helt annorlunda. Jag hade en värmedyna på magen det hjälpte.
”Tog värkarna i bilen”
När Fille såg hur ont jag hade sa han åt mig att ringa förlossningen. Och de sa åt mig att direkt fixa barnvakt till Hollie. Så vi packade ihop oss och åkte båda till förskolan. Jag väntade i bilen. Klockan var då ca 16.00. En glad tjej kom ut som skulle få åka till farmor och farfar. Jag satt fram och fick två värkar i bilen, men kunde fortfarande andas mig igenom dom så att hon inte märkte något, När vi hade lämnat Hollie så släppte allt lite, jag hade oroat mig så mycket över de momentet, att hon skulle se mig ha ont, bli orolig eller att allt bara skulle bli stressigt. Nu blev det så bra det kunde bli. Jag ville åka hem och vänta på att värkarna skulle bli tätare, de kom ca var 10 min men var nu väldigt intensiva och höll på i ca 1 min. Det gjord sjukt ont när det guppade i bilen så vi stannade och ringde förlossningen som bad oss att komma in direkt.
Läs också: Elina Casells förlossningsberättelse “Jag hade dödstankar”
”Jag var öppen 6 cm”
Vi åkte in och kom upp på förlossningen ca 17.00. Då hade jag precis börjat få riktigt ont och det var kämpigt att gå i korridoren bort till rummet. De satte på puckar och kom tillbaka efter tio minuter och undersökte mig. Fille frågade precis innan om jag trodde att de skulle skicka hem oss igen, jag svarade att jag inte visste. När de undersökte mig så sa de att jag var öppen 6 cm och att vi skulle ha en bebis snart. Lite chockad sa jag: så vi behöver inte åka hem igen? Då skrattade dom bara. Sen gick allt väldigt fort, vattnet gick och jag öppnades till 10 cm på 50 min. Jag bad direkt om epidural när jag kom in, eller Fille gjorde det åt mig. Men när de undersökte mig nästa gång, var hon som sagt redan påväg ut. Den paniken och rädslan jag kände när jag fick veta att de inte skulle hinna bedöva mig.. Jag blev livrädd, så ont jag hade sist och nu skulle jag göra det obedövad. Jag fick verkligen panik och ville bara ställa in allt. Men det gick ju såklart inte.
”Hon hamnade lite i kläm”
Krystningsvärkarna var igång och mini ville ut. Jag hade fortfarande ganska glesa värkar och även denna gång svårt med krystningarna, när och hur jag skulle göra.. Det gjorde bara såå ont. Då hon legat med sätet nedåt, tror de, så tittade hon som uppåt när hon skulle ut så den största delen av huvudet var den som kom utåt, så hon hamnade lite i kläm och det blev lite kritiskt för henne. Så i slutet var det 7 st i rummet, en hjälpte till att trycka på uppe på magen. Värkarna var för glesa nu och de blev lite stressade, började prata om sugklocka och sax. Då fick jag någon känsla bara att nu går det, jag krystade utan värk och äntligen kom hon ut. Helt tyst först. Men efter några sekunder som kändes långa så kom det där ljuvliga barnskriket och jag fick upp en helt perfekt liten tjej på bröstet. Så lycklig att hon mådde bra och såå glad att det var över och att jag överlevt, för det tror man ju knappt mitt uppe i allt. Vid 18.50 var hon ute, mindre än 2 timmar efter att vi kommit in. Krystningsfasen tog ca 50 min, vilket ändå är ganska långt. Nora mådde hur bra som helst så fort hon kommit ut och trots det snabba förloppet så gjorde även jag det, någon liten bristning bara men inget som behövdes sys och inga komplikationer alls.
”Jag var så närvarande”
Denna förlossning kan jag på något sätt se tillbaka på som en häftig upplevelse, det gjorde såå ont, intensivare smärta än med Hollie men jag var så närvarande denna gång. Förstod vad jag skulle få, att det skulle vara värt det, kände min kropp mer och när hon väl kom ut så kunde jag verkligen njuta denna gång, det var en magisk stund och kärleken var så omedelbar på ett annat sätt nu när man vet vad den här lilla mini människan kommer att betyda för än. Vi åkte hem dagen efter, jag återhämtade mig snabbt och kunde inte vänta på att få visa Hollie sin lillasyster. Personalen var helt fantastisk och Filip också, min trygghet som varit ett helt fantastiskt stöd under båda förlossningarna, funnits där till hundra procent och som gråtit två gånger sen vi träffades för 8 år sen, när han sett våra döttrar för första gången.
”Nu har jag allt”
Jag är så glad att jag fick uppleva detta igen.. Känner inte alls som vissa gör att jag skulle kunna gå igenom hur många förlossnings som helst, men känner mig så stolt och tacksam över att ha fått uppleva två, att jag klarat det och att de har gett mig det största och finaste i livet. Jag kände det då, när jag fick upp henne på bröstet och jag känner det varje dag sen Nora kom till oss, att nu har jag allt.
