Varför behöver man starta förlossningen med igångsättning?
Det finns flera olika anledningar till att en förlossning kan behöva startas med hjälp av en igångsättning. Ibland kan de bero på att förlossningen inte startat av sig själv innan gravidtetsvecka 42, och att man därför måste hjälpa den på traven att komma igång. Det kan också bero på att man måste starta förlossningen tidigare än så på grund av komplikationer som till exempel sjukdomar hos antingen mamman eller fostret. Om barnet inte växer tillräckligt kan det vara ett skäl att starta förlossningen så att hen kan få vård på utsidan av magen, och även havandeskapsförgiftning kan vara anledning att starta förlossningen tidigare. Har den blivande mamman extrem förlossningsrädsla kan igångsättning också vara ett alternativ som kan ge en känsla av kontroll över när förlossningen ska ske och äga rum.
Hur kan man förbereda sig inför en igångsättning?
Det finns inget facit på hur man bäst förbereder sig på en förlossning, med eller utan igångsättning, eftersom ingen förlossning är den andra lik och man aldrig kan veta på förhand hur ens förlossning ska bli. Bästa sättet att förbereda sig är att prata med sin barnmorska som följt dig under din graviditet. Du kan också få möjlighet att prata med en förlossningsläkare inför ingångsättningen för att reda ut eventuella frågetecken barnmorskan inte kan svara på. Du ska erbjudas möjlighet att vara delaktig i beslutet om vilken metod som ska användas vid din igångsättning.
Inför en igångsättning kommer en läkare göra en ultraljudsundersökning av barnet för att bedöma hur barnet ligger i livmodern och uppskatta vad hen väger. Läkaren bedömer även mängden fostervatten och moderkakans funktion. Även livmodertappens status kollas genom en vaginal undersökning. Barnets hjärtljud och eventuellt värkarbete mäts med CTG innan igångsättningen.
Läs också: ”Så vet du att förlossningen startar”
Hur går en igångsättning till?
Det finns flera olika metoder att ta till vid en igångsättning. Man kan få mognande läkemedel innehållandes hormonet prostaglandin som påskyndar mognandet av livmodertappen. Hormonet kan ges som tablett, gel eller stav. Tabletten löses upp i vatten och dricks medan gelen och staven verkar lokalt. Ofta kombineras den här metoden med värkstimulerande dropp.
Ballongmetoden utförs genom att förlossningsläkaren för upp en mjuk plastring i livmodern, via slidan. I änden sitter en liten ouppblåst ballong som placeras precis nedanför barnets huvud. Läkaren sprutar in saltvatten i ballongen vilket skapar ett ökat tryck på livmodermunnen, vilket kan få förlossningen att starta. När man öppnat sig fyra centimeter trillar ballongen ut av sig själv. För att ballongmetoden ska gå att genomföra måste den födande börjat öppna sig lite redan innan igångsättningen. Ibland behöver även denna metod kompletteras med värkstimulerande dropp.
Att ta hål på fosterhinnorna bedöms som ett av de lättaste sätten att sätta igång en förlossning på. Den födande måste då öppnat sig en aning så att man med hjälp av ett verktyg kan gå in via livmodertappen och ta hål på fosterhinnorna så att vattnet går. När vattnet runnit ut sjunker bebisens huvud mer neråt och skapar ett ökat tryck på livmodermunnen, vilket triggar värkarbetet. Denna metod görs bara om bebisen är fixerad.
Värkstimulerande dropp används ofta som komplement både vid förlossningar som startat av sig själv och vid igångsättningar, men kan också klassas som en egen igångsättningsmetod. Droppet innehållet oxytocin stimulerar värkarbetet. Droppet kan dock bara användas när livmodertappen är tillräckligt mjuk och mogen, och med fördel om fosterhinnorna redan har tagits hål på och vattnet gått.
När förlossningen väl är igång fortskrider behandlingen på samma sätt som om värkarna hade kommit igång på naturlig väg.
Läs också: ”Bedövning och smärtlindring du kan få under din förlossning”
Hur lång tid tar det?
Alla förlossningar är olika, oavsett hur de startar eller startas. Därför går det inte att säga en generell tid det tar att föda ett barn. Prata med din barnmorska om du är orolig, hjälp och stöd finns att få.
Källa: Vårdguiden
