Mensvärk trots graviditet kan förekomma under hela graviditeten. Tidigt i graviditeten, innan man kanske ens vet om att man är gravid kan man ha en molande, mensvärksliknande smärta i magen. Vad beror det på? Barnmorskan Emelie Sundberg svarar på vad som händer i kroppen som kan orsaka smärta.
– Bebisen ligger i livmodern och när den växer spänner det i bäckenet. Den växande livmodern kan ge mensliknande smärta, det är helt normalt. Det är framförallt i början som kvinnor brukar känna mensvärk, och då tror de att mensen är på väg trots att de är gravida. Livmodern växer under hela graviditeten i takt med att fostret/bebisen växer, säger barnmorskan Emelie Sundberg.
– Om man känner sig orolig och har smärtor i nedre delen av magen samtidigt som man blöder under graviditeten.
Har du några tips som kan lindra smärtan?
– Värme hjälper ofta så testa att ta en varm vetekudde. En dusch, en Alvedon (inte Ipren) och en lätt massage på ryggen kan också hjälpa. Motion under en okomplicerad graviditet rekommenderas och kan sannolikt även lindra de mensliknande smärtorna.
Så lindrar du de mensvärksliknande smärtorna – 3 tips från läsare
”Jag brukar ta en lång dusch och stå och vagga kroppen samtidigt. Jag älskar känslan av vatten på min kropp, både när jag är gravid och inte gravid. Jag tror att vatten fungerar smärtstillande eftersom det då utsöndras må bra hormonet oxytocin.” – Annie, 27.
”Sex och beröring fungerar för mig när jag har mensvärk. När jag är gravid blir jag dessutom extra sugen. När jag har sex släpper massa olika spänningar i min kropp, inklusive mensvärk.”– Irene, 30.
”Jag brukar värma två vetekuddar, en lägger jag på nedre delen av magen och en lägger jag i svanken. Fungerar super!” – Johanna, 22.
Elin Kungsmans förlossningsberättelse: ”Att föda var relativt smärtfritt för mig”
”Det här kommer inte vara någon förlossningsberättelse med värsta mardrömsscenariot, för jag har haft två väldigt bra förlossningar och jag känner att jag i princip skulle kunna föda barn varje dag resten av livet. Haha, nej men, jag hade mycket mer problem med att vara gravid än med själva förlossningen. Jag tyckte att graviditeten var mycket, mycket jobbigare än själva förlossningsbiten just eftersom jag haft två snabba och relativt smärtfria förlossningar.
Mitt andra barn är född den 10:e maj 2017. Den 9:e man så satte mina värkar igång vid 17-tiden ungefär, och de var sådär ganska regelbundna från start skulle jag säga, och gjorde väl relativt ont. Som en mensvärk skulle jag säga, jag tycker inte att det gör så fruktansvärt ont att föda barn. Och det här vet jag är jätteindividuellt, men jag tycker inte att det gjort så ont som många beskriver det. För mig som har det känts som en väldigt intensiv mensvärk som håller i sig i en minut, sen släpper, sen håller i sig.
Jag gick under dagen med lite värkar, men kring tvåtiden på natten kände jag ändå att det gjorde ganska ont, att det var mer intensiva mensvärkssmärtor. Eftersom det gick så fort första gången jag födde barn ville jag komma in lite mer i tid nu så att man inte skulle få den där chocken att ”nu ska du föda barn direkt!” så fort man kom in. Vid tvåtiden där skrevs jag in på förlossningen och edan i bilen på väg in sa jag till min sambo Björn att jag är nog öppen fyra, tre-fyra, centimeter och när vi kom in var det mycket riktigt så – jag var öppen fyra centimeter. Så jag kände hela tiden att jag hade väldigt stor kontroll över den här förlossningen. Jag kände igen alla smärtorna, jag kunde förloppet, det började på samma sätt som med min första förlossning som också startade med värkar.”
Kände sig närvarande
När vi kom in blev jag inskriven, och någonting jag reagerade på ganska precist på en gång när vi kom in var att jag var med MED den här gången. Förra gången var det mer som en dröm, den här gången kommer jag faktiskt ihåg allting väldigt väl. Jag kommer ihåg hur sköterskorna såg ut, jag kommer ihåg hur många de var och såna saker, det gjorde jag inte alls på första förlossningen. Den var väldigt snabb och intensiv. Men nu var vi då inskrivna och de gjorde jämna kontroller, och jag kände mig så trygg så jag ville inte ha någon sköterska där inne. De kom in med jämna mellanrum och kollade hur öppen jag var, kollade hur det gick.
Klockan 03.20 bad jag om att få en sovdos, det är värktabletter, i det här fallet två citodon och det tycker jag har fungerade kanon för mig. För det som de gör är att de trappar ner värkarna. De mest intensiva värkarna för mig har varit under den mellersta delen av förlossningen, öppningsskedet, från fem till tio centimeter. Det har gjort ganska ont då, men det har räckt för mig att ta de där två citodonen, för det har dragit ner värkarna till det lite mildare stadiet så det har aldrig blivit värre än så för mig. Så jag tog tabletterna och la mig för att sova. Det gick ganska bra, jag kunde inte sova 100% för jag vaknade när värkarna kom, men jag kunde andas genom dem och känna att det gick bra.”
”Och sen där vid fyra, fem-tiden känner jag att jag måste gå på toaletten. Björn sitter i en fåtölj bredvid och sover, så jag väcker honom och säger det, går sen in på toaletten och sätter mig – och då känner jag det där trycket komma. Det där intensiva trycket. Ni som har fött barn vet ju att det känns ungefär som att man är väldigt, väldigt förstoppad, och så kändes det. Det känns ungefär som att bajsa att föda ut barn, det är så jag skulle beskriva det. Då vet jag att det faktiskt börjar bli dags, så jag går tillbaka till sängen och ber Björn trycka på knappen. Jag står lutad mot sängen och får det där trycket och känner att den här bebisen är på väg ut. Nu! När jag står där och sköterskorna kommer in går mitt vatten. Pang, som ett skyfall rätt ner, och jag känner att han verkligen är på väg ut. De ber mig sätta mig på sängen för att de ska kunna göra en undersökning, men jag känner att det inte går för bebisen är ju på väg ut NU. Men jag sätter mig ändå där och lägger mig i gynställning och barnmorskan ser det jag känner – bebisen ÄR faktiskt på väg ut. Hon får hålla emot och jag får kraftiga krystvärkar. På två eller tre krystvärkar var han ute! Så från 04.50 när mitt vatten gick till 05.05 – så kort tid tog det tills han var ute. Och kan skrek redan på väg ut ur vulvan, haha, så han var redo att komma ut! Jag sprack inte och fick inga bristningar, så allt gick verkligen jättebra.
Det enda jag kommer ihåg från den här förlossningen som skiljer den från föregående var att eftersom krystfasen gick så fort hann de inte spraya den där sprayen när han skulle ut. Man kan nämligen få en spray på underlivet som gör att det bedövar, och den hann inte jag få den här gången, så nu kände jag faktiskt är bebisens huvud var på väg ut och det var en väldigt stramande brännande känsla. De sa till mig att jag behövde hålla igen trots krystvärken just då, och jag förstod verkligen varför när jag hade den känslan. Hade jag tryckt på då hade jag spruckit, det är jag helt övertygad om, för jag kände det så tydligt. Och det är därför jag gillar att känna smärtan och inte vara så bedövad när jag föder barn, för jag känner att jag har kontroll genom hela förloppet och det har varit viktigt för mig under båda förlossningarna.”
”Bebisen kom ut och upp på mitt bröst, och på en gång när han kom upp började jag grina och ville trösta honom. Och så var det inte riktigt på min första förlossning för jag var lite chockad, men den här gången var jag med och det var så fint på nåt sätt. Där låg han och jag kunde trösta honom, han började amma nästan på en gång, och det kändes så fint och bra. Och så var det liksom på morgonen, solen sken in i förlossningsrummet och det var bara jättefint. Och jag tycker nästan att den biten som varit värst för mig båda gångerna är tiden efter förlossningen, när man ska läka. Eftervärkarna efter bebis nummer två, aj aj aj. Första gången hade jag inte så många eftervärkar, men med Malve hade jag det i en vecka efteråt. Jag trodde att jag hade fått en livmodersinflammation! Ingen hade berättat för mig att det är vanligt att få starka eftervärkar efter bebis nummer två, så jag var inte beredd på det här. Så när vi kom in på läkarkontrollen dagen efter med Malve så frågade jag om det var något fel, för jag hade så ont. De förklarade att det var helt normalt, och frågade om jag inte tagit ipren och alvedon? Haha. Så ska ni föda ert andra barn, var beredda på att ni kan få ganska intensiva eftervärkar och att det inte är nåt konstigt. Och jag, som ammat mina barn, har fått torra slemhinnor nere i slidan båda gångerna. Och det var inte heller något någon hade berättat för mig, att man kan få torra slemhinnor av att amma. Det stramar ju också en hel del och gör ganska ont, och det kan ta lite extra lång tid när man vill komma igång med sex och sånt. Men man pratar inte så mycket om det så därför känns det bra att berätta det för er, så kanske inte ni blir överraskade på samma sätt som jag blev.”
Välkommen till världen, Malve!
”För mig har det alltså varit värre med eftertiden än själva förlossningen. Förlossningarna har varit som en dröm som jag skulle kunna göra om alla dagar i veckan. Hur härligt som helst, det är en sån cool känsla, och mitt bästa tips inför en förlossning är faktiskt att koppla av och försöka att inte bli rädd för det går inte att styra ett förlopp i förväg utan det är bara att ta det som kommer. Och för mig gjorde det som sagt var inte mycket ondare än väldigt intensiva menssmärtor. Värsta stadiet var verkligen i mitten, krystningsdelen är ju bara skön. Det är härligt att äntligen få krysta ut bebisen, och där är det bara att följa med – det sköter sig självt.
Om du är på väg att föda barn vill jag passa på att önska dig lycka till! Häng bara med i förloppet, det är så himla coolt och häftigt, och det är typ enda gångerna i livet man får känna att man verkligen är ett djur, haha, kroppen är så cool!”
”På mors dag, söndagen den 31 maj, upptäckte jag äntligen den berömda slemproppen som kom i omgångar under förmiddagen och jag blev otroligt glad men också lite rädd såklart – nu var vi så nära det planerade kejsarsnittet så det kändes nästan lite jobbigt om det skulle dra i gång av sig själv men samtidigt så ville jag ju köra vaginalt om kroppen bestämde sig för det innan 07:30 den 2 juni… Känslorna snurrade lite men vi bestämde oss för att bara hänga med så när förvärkarna jag känt några gånger per dag de senaste veckorna började bli lite mer intensiva och komma och gå ett par stycken per timme var vi nog lite exalterade ändå. Skulle det dra igång idag? Vi underhöll oss med att skruva upp en hållare till toalettpappret (man gör så konstiga saker i såna här situationer!) och jag tränade på att andas mig igenom värkarna och slappna av totalt trots att de inte gjorde SÅ ont än men under eftermiddagen och kvällen tilltog de och jag kände tydligt att de förändrades till värkar med start-toppar-och att det vände. Det var alltså såna värkar som man skulle ha fast upphöjt till en miljon tänkte jag för mig själv och fortsatte träna på andningen när de kom och när vi gick och la oss var det med lite pirr i magen men vi lyckades somna för natten…”
”Söndagsnatten vaknade jag några gånger som vanligt för att kissa eller vända på mig (hade ju inte sovit speciellt bra senaste veckorna) och när jag ändå var vaken så kände jag värkarna och tränade på att andas igenom dem. De gjorde fortfarande inte så ont så jag inte kunde somna om med hjälp av Alvedon och spikmatta så jag kände mig lugn och tänkte att detta är bara förvärkar och de kan stanna av när som helst. Framåt morgonkvisten den 1 juni (Vår BF-dag!) ökade smärtgraden och längden lite dock så när Rickard vaknade bestämde vi oss för att han fick jobba hemma denna dagen och skippa att gå till kontoret – värkarna var för tydliga och jag behövde oavsett hjälp att få klart det sista inför kejsarsnittet. Vi ringde också in till BB Sophia för en konsultation om hur vi skulle tänka och kom överens om att jag skulle se hur dagen fortlöpte och ringa in på kvällen igen om värkarna hade fortsatt. Så jag spenderade dagen i sängen med att vila och andas igenom värkar (som fortfarande inte gjorde mer ont än mina vanliga menssmärtor så jag förstod att det inte dragit igång riktigt än) och Rickard satt i vardagsrummet och jobbade med regnet öste ner. Jag behövde ju ta BAS-testet inför operationen också så vid ett tillfälle tog jag mig iväg till Odenplan och gjorde blodprov och därefter åt vi faktiskt lunch på Non Solo Bar tillsammans, pastauppladdning deluxe helt enkelt och jag tog ett gäng värkar där med men kunde andas mig igenom dem hyffsat diskret.(Överallt står det ju att man ska ignorera dem så länge som möjligt i denna fasen då den kan hålla på flera dygn så därför åt vi lunch ute, rätt speciell känsla att sitta på sitt stammishak och helt plötslit kommer en våg av smärta som man andas sig igenom, haha).”
Värkarna registrerades inte på CTG-maskinen
”På eftermiddagen kom Millan och Alex förbi för att krama oss och önska oss lycka till och jag lyckades snicksnacka ganska bra genom de värkarna med och sa ”jag tycker ju inte de gör så ont än så det kan väl inte dragit igång?” men när jag smsade med mina vänner som Isabella och Anna som precis fött barn så var de helt pirriga och sa at det var så det började för dem – kunde det vara på G ändå? Vid 18 hade jag klockat värkarna till att vara mellan 5 och 15 minuter mellan 12h i sträck så fortfarande oregelbundna men aldrig utan en paus och vi bestämde oss för att ringa BB Sophia igen för en konsultation där de bad oss komma in för en undersökning för att se hur långt vi kommit för att underlätta ett beslut för oss om kejsarsnittet. Men vi fick käka middag först så jag och Rickard åt en sista middag själva vid matbordet själva och tog en taxi in vid 19.
Väl inne lämnade jag urinprov, de tog blodtryck och sen kopplades vi upp på CTG-maskin för att lyssna på Charles hjärta som tickade på otroligt fint. När första värken kom såg vi att maskinen inte registrerade den men tänkte att vi väntar en till innan vi ringer på klocka så de får justera den – och av en slump var där en läkare inne i rummet för att hämta en grej under andra värken så han justerade maskinen och vi såg att värken gav utslag vilket var skönt – då var det på riktigt. Tredje värken under denna tiden registrerades också men fjärde hade maskinen hoppat snett igen så vi fick aldrig någon ordentlig mätning men när sköterskan kom in konstaterade hon att de var väldigt oregelbundna så antagligen var vi bara precis i starten av latensfasen men hon skulle skicka in en läkare för bedömning – och in kom läkare Anders och pratade med oss om möjligheterna och var enormt empatisk, inlyssnande och tydlig. Han sa att oavsett hur det ser ut när vi undersöker så får ni lov att behålla kejsarsnittstiden in i det sista, drar det igång på riktigt så kan ni avboka kejsarsnittet 5 minuter innan och drar det inte igång så ses vi imorgon bitti helt enkelt. Det var skönt att veta att vi kunde fortsätta låta kroppen bestämma hela vägen och när Anders undersökte så var livmodertappen mjuk men inte utplånad så vi bestämde att fortsätta planera för kejsarsnittet och åkte hem för att försöka vila oss i form inför operationen dagen efter. Undersökningen gjorde ont (nästan så jag undrar om han gjorde en hinnsvepning utan att säga något? Men det kan han väl inte gjort?) men gick fort och när vi satt i taxin hem kändes det lättare att fokusera på kejsarsnittet trots värkarna. Vi packade om BB-väskan till bara kejsarsnittsgrejor, proppade i mig mackor innan midnatt (sen skulle jag vara fastande) och jag gick och tog min förberedande dusch med parfymfritt tvål men vanliga schampo (skönt att lukta lite fräscht ändå). Sen fotade vi magen en sista gång i den blå klänningen och gick vi och la oss och pratade om att det äntligen var dags att få träffa vår son morgonen efter. Jösses vad vi grät av tacksamhet, känslan var helt obeskrivlig!”
Blev peppad av värkarna
”Måndagsnatten sov jag inte en blund då värkarna tilltog så jag nu var tvungen att andas igenom dem fokuserat och de gjorde verkligen ont trots Alvedon, värmekudde och spikmatta. Jag lät Rickard sova så mycket som möjligt och jobbade mig igenom värkarna som var exakt var tionde minut hela natten och passade på att smita på toa och dricka emellan värkarna fram till 05 (därefter fick jag inte dricka en droppe vatten heller på grund av operationen) och då bad jag Rickard hjälpa mig trycka hårt i ryggslutet när värkarna kom. Jag måste säga att jag var riktigt lugn hela natten trots att jag inte sov, Isabella hade peppat mig med att man får ett sånt jäkla pigghets-hormon när man föder barn och dygnen efter så man orkar oavsett hur lite sömn man ha i kroppen så jag lät inte natten utan sömn stressa mig utan låg och tänkte att oavsett hur detta slutar så är varje värk närmre min son, varje värk är dessutom bra för min son då han kommer må bättre vi kejsarsnittet om allt dragit igång lite och han fått ett adrenalinpåslag och sjunkit ner något. Vi teamade den natten jag och Charles. Även om det gjorde ont som fan i värkarna så njöt jag den natten på något märkligt sätt.
Vid 06 på morgonen den 2 juni gick jag upp och tog morgonens dusch i parfymfri tvål inför operationen (men lät håret vara, jag behövde inte heller duscha i sånt där speciellt operationstvål som ska lukta pyton tack och lov) och jag fortsatte ta värkarna i duschen. Under tiden åt Rickard frukost, jag ville inte se eller lukta frukosten för att undvika bli frestad – jag är ju riktig frukostmänniska och äta är det första jag alltid måste göra när jag vaknar på morgonen! (De senaste veckorna hade jag ju till och med ätit nattmål så hungrig jag var så det där med att fasta var inte helt optimalt för mig efter en natt med värkar men det gick okej) och sen kramades vi och pratade om att idag är vår sons födelsedag och grät hysteriskt av lycka om vartannat. Vi hann även fota magen en sista gång innan vi tog hissen ner för att ta taxi till BB Sophia 07:10. Solen strålade och det var en fantastisk sommardagsmorgon i luften, herregud vad vi grät till och från av lycka och tacksamhet. Jag tog två värkar i taxin in också och när vi väl var framme så smet jag in på toa medan Rickard mötte upp vår barnmorska Camilla nere i receptionen. Vi fick ett jättebra första intryck av Camilla och hon visade oss vägen till hissen och tog oss upp till vårt BB-rum där operationskläderna låg på sängarna och vi fick sätta oss till rätta i stolarna för lite genomgång, men först hämtade Camilla två Alvedon som jag skulle ta innan operationen. (Det är rätt kul att man får två Alvedon innan, det är ju liksom INGENTING när man ska in på en operation och jag hade ju gått på Alvedon senaste dygnet ändå, haha. De fick sväljas med en halv droppe vatten.)”
Bestämde sig för kejsarsnitt
”När vi satt själva där i rummet var vi rätt tysta och försökte ta in allt. Detta är rummet vi kommer tillbaka till sen med vår son, här ska vi lära känna honom… Inom två timmar har vi honom i vår famn… Jag gick över och satte mig lite i Rickards knä och vi kramades och grät om vartannat. Att ta in att det var dags efter allt kämpande gick inte men vi kände oss oändligt tacksamma. När Camilla kom tillbaka frågade hon lite om hur natten hade varit och vi berättade om värkarna som fortsatt komma exakt var tionde minut med samma intensitet och att de inte ökat, en tidig latensfas alltså och Camilla frågade en enda gång för att dubbelkolla med oss så vi verkligen var säkra ”Men ni har inga second thoughts? Ni är säkra på att det är kejsarsnitt ni vill och detta känns bra?” Vi tittade på varandra och sa JA, nu kunde vi liksom inte vänta längre på vår son. Vi ville träffa honom NU! ”Bra” sa Camilla med ett leende och frågade oss om andra tankar, eftervård osv och jag lämnade mitt förlossningsbrev till henen som hon läste igenom med största noggrannhet framför oss vilket kändes tryggt. Vi pratade lite om vad som kändes viktigt för att få oss att trygga och kände tillit till att Camilla skulle hjälpa oss på bästa sätt, sen pratade vi lite om min endometrios och att jag hade önskemål om att de skulle kika och ”inventera” lite i magen när jag ändå var öppen och hon sa att förlossningsläkaren skulle komma in och att vi skulle prata med henne om det. Sen lämnade hon oss för att byta om, jag till sjukhusrock, nättrosor och vita knästrumpor och Rickard till en vit operationsdräkt över sina kläder och så gröna operationsmössor såklart.
När förlossningsläkaren (eller operatören som de kalla den som opererar) knackade på och kom in var hon strax efter 08 så vi hade bara varit på plats ca en halvtimme, allt gick fort. Läkaren hälsade och sa att hon läst om min endometrios och att hon var tvungen att fråga en sista gång om vi verkligen ville genomföra kejsarsnittet då det inte är något man rekommenderar när man ha endometrios. Hon sa det på ett rakt, tydligt sätt men ändå inte otrevligt utan vi förstod att detta är något hon måste fråga och att rent medicinskt så rekommenderar man mig att köra vaginalt i detta läge. Jag tittade på Rickard och sa JA, eller ja, eller?? Och blev för första gången lite osäker, Rickard instämde och sa jo vi vill träffa vår son nu! Vi kan inte vänta längre, och läkaren lyfte att eftersom jag har ärrvävnad i mig så ”skulle komplikationerna bli något värre/ ärrvävnaden större eftersom man inte riktigt vet hur det ser ut inne i mig och hon ville absolut inte vara oschysst och trycka på och fråga igen om vi var säkra?”och vi sa JA en sista gång. Då var det som att vända på ett mynt och hon började utgå från hur man bäst tog hand om mig och berättade att hon skulle ta in en extra operatör/läkare så det skulle vara två som opererade mig eftersom man inte visste hur det såg ut i magen och de ville vara beredda på att ta hand om mig på bästa sätt. WOW, tack så hemskt mycket!! Det kändes som jag skulle få både ett kejsarsnitt och en titthålsoperation vilket var guld värt eftersom min senaste var 2011 och sedan dess har jag gått mycket utan P-piller och därmed kunde det ha förändrats mycket i magen, vi tog i hand och när hon lämnade rummet frågade jag Rickard om vi gjorde rätt och han sa ja. Sen släppte vi den frågeställningen en gång för alla.”
Passade på att kolla upp endometriosen under kejsarsnittet
”Vid 08:15 knackade på dörren och Camilla sa att det var dags att åka ner till OP… Det är så smart på BB Sophia för de tar med sängen från rummet ner till operationssalen så man läggs i den direkt efter och rullas upp till sitt rum. Så Rickard och jag promenerade tillsammans med Camilla och sängen bort till hissen och åkte ner till operationssalen. Väl utanför sa Camilla att hon skulle kolla så det var ok att komma in och dra igång och vi fick stanna utanför och sätta på mig mina långa, vita knästrumpor som man har på operation. (Varför har man dem? Någon som vet? Jag glömde att fråga….) Camilla vinkade in oss direkt och sen gick det FORT kan jag säga. Vi hade ju läst på mycket och var beredda på allt ”kaos” och det är nog mitt bästa råd till alla som är oroliga inför ett kejsarsnitt – läs på och ställ frågor innan så slipper allt bli rörigt och läskigt när man väl kliver in i operationssalen.
Jag fick sätta mig på operationsbordet direkt och massor av folk svängde förbi och presenterade sig men jag hann aldrig uppfatta vad någon hette direkt. Totalt var där 9 personer som jobbade med vårt kejsarsnitt och jag hade tre personer som direkt var på mig från tre olika håll för att sätta sladdar och infarter. (Två förlossningsläkare, en barnmorska, en narkosläkare och resten tror jag var sköterskor till all personal. En läkare var ansvarig för kejsarsnittet och att få ut Charles/ sy igen och en annan var ansvarig för mig och hur det såg ut i mig med min endometrios kan man säga. Barnmorskan är bara ansvarig för Charles i det läget och narkosläkaren är ansvarig för bedövning och smärtlindring och alla sköterskor assisterar och sätter sladdar osv…). De satte tre elektroder på min kropp, satte in en infart i ena armen, de satte en blodtrycksmätare som tog blodtrycket varje minut automatiskt och en grej på fingret. Och allt gjorde ungefär samtidigt och här kan jag förstå att man tycker det är obehagligt och rörigt om man är spruträdd/ operationsrädd. Rickard satt med mig och höll mig i handen varvat med att försöka få igång musiken i rummet som vi själva hade med oss. Det var faktiskt riktigt skönt att ha sin egen musiklista – det kändes lite töntigt innan att göra en lista men när man väl var där kändes tryggt att höra låtarna man valt själv och lyssnat på hemma i bakgrunden. (Först ut var Chariots Of Fire och jag småskrattade till och med när den startade… Den är så jäkla mäktig men i sammanhanget att jag fick sprutor hit och dit blev det rätt komiskt!) Därefter var det dags för ryggbedövningen – spinalbedövningen och då kom narkosläkaren och presenterade sig, samma som vi satt i möte angående postpunktionella huvudvärken några månader tidigare så det kändes tryggt, och sedan gick hon runt bakom min rygg för att börja. Jag satt på kanten av sängen och fick kuta som en katt allt vad jag kunde och samtidigt försökte jag andas likt jag hade andats igenom varje värk för att hålla mig lugn. Där var en sköterska som hjälpte mig sitta still och Rickard höll mig i handen och sa lugnande ord för narkosläkaren hade svårt att hitta rätt och fick sticka om flera gånger vilket gjorde lite ont (men mest var jag rädd för att det skulle bli fel så jag skulle drabbas av den där postpunktionella huvudvärken). Till slut kom de rätt och de la ner mig på bordet direkt samtidigt som det spreds en varm känsla från magen och neråt – bedövningen började verka!”
Bedövningen tog bort smärtan – men inte känslan
”Då satte de upp ett litet skynke framför mig och började tvätta och sätta kateter där bakom (vilket inte kändes alls eftersom jag var bedövad, jag vet att de sätter den innan uppe på rummet på vissa sjukhus) samtidigt som jag fick läggas tillrätta med båda armarna ut på varje sida, likt ett kors. Det är en märklig position att ligga i och det kan kännas lite läskigt att ligga så som ett kors men jag hade faktiskt lagt mig så några gånger hemma innan för att träna tryggheten i att ligga så och andas djupt så det var inte jobbigt när vi väl låg där. (Det är också ett litet tips för er som vill förbereda er – prova ligga i sängen med benen raklånga, magen i vädret och armarna rakt ut med handflatan uppåt och föreställ er hur lugna, trygga och starka ni är i den positionen. Då känns det kanske inte lika utlämnande när man ligger där på operationsbordet…) Medan de byggde upp ett större skynke/ tält runt mig så varken jag eller Rickard skulle se vad som hände på andra sidan så började de testa om bedövningen hade tagit rätt och det gör man genom ett kylande medel som man först får känna på handen så man förstår hur kallt det är och sedan drar de samma medel på olika ställen på magen bakom skynket för att man ska säga till när det känns lika kallt och när det bara känns. Det får jag nog säga var lite svårt att våga säga ”nu känns det bara men inte sådär kallt” för då insåg man ju att de skulle bestämma sig för att bedövningen satt rätt och att de kunde skära i en så de fick göra testet två gånger på mig. Jag tittade hela tiden på Rickard som satt på en pall bredvid mig och kände mig rätt lugn fortsatt.
Bedövningen tar ju inte bort känseln helt utan bara själva smärtan och det trodde inte jag innan jag började läsa på – jag trodde att man inte kände något så jag var lite nervös över att man skulle känna att de ”bökade runt” bakom skynket men det var inte jobbigt alls måste jag säga. Så sa de helt plötsligt ”nu börjar vi” och jag och Rickard såg på varandra och insåg att nu är det bara minuter bort att vi får träffa vår son! Rickard viskade ”snart är han här” och vi tog ett djupt andetag innan de direkt sa ”Nu är huvudet ute – grattis!” varpå jag svarade ”ÄR DET SANT?!” och vi började fälla några tårar men höll andan eftersom vi inte hörde Charles… Jag vet inte om det var 3 sekunder eller 30 sekunder mellan att de sa att huvudet var ute och att vi äntligen fick höra det ljuvaste skriket någonsin men från några lyckotårar till att vi båda bröt ihop totalt i gråt och lättnad var det iaf när vi helt plötsligt hördes ett barnskrik starkt och klart bakom skynket. HAN VAR UTE! HAN VERKADE MÅ BRA!”
”Vi bara grät och pussades”
”Vi bara såg på varandra och grät och grät och pussades. Charles fortsatte skrika nästan hela tiden vilket var så otroligt skönt att höra och samtidigt så spelades Tomas Ledins ”När kärleken kom” (precis när de började spelades ”Vem tänder stjärnorna” med Ledin från Så mycket bättre och de tonerna för mig tillbaka till de mest fantastiska minuterna i mitt liv nu när jag hör dem.)Bakom skynket sa de att han mådde bra och alla 9 personer i rummet jublade grattis – otroligt mäktigt, sedan sa de direkt att de skulle försöka lyfta upp honom så vi fick se honom och strax där efter såg Rickard honom för första gången medan jag(som låg längre ner) inte såg så de fick ta ner honom och sa att han hade lite kort navelsträng men att de skulle försöka igen, Rickard sa att han var fantastisk och lyckades samtidigt trolla fram kameran så nästa gång de lyfte upp honom och jag fick se honom hann Rickard fota de första bilderna på honom bara några sekunder gammal, han är underbar och de håller honom som Simba i Lejonkungen över skynket på de bilderna – så otroligt mäktigt att få se sin son för första gången så! När jag såg honom genom lyckotårarana var jag helt till mig, jag trodde aldrig han kunde vara så vacker! Vår son. Vårt barn. Vår efterlängtade lilla kärleksgåva…
De sa grattis och förklarade att de skulle ha kvar honom några minuter för sen avnavling bakom skynket men att de kom runt med honom sen. De minuterna var rätt sköna att ha tillsammans med Rickard för att ta in allt, vi grät och viskade om hur fin han var och att han äntligen var här. Därefter kom de runt med honom och la honom hos mig och han grät, jag grät och vi bara stirrade på honom och pratade med honom. Efter en liten stund kände jag något varmt och skönt vid min nacke, vänstra öra och mitt hår och insåg att han kissade på mig och det gjorde mig märkligt nog bara så himla glad. Han mådde bra och kunde redan kissa – hos mig- en rolig och fin stund mitt i allt!”
Knuta på livmodern
”Därefter var det dags för barnmorskan Camilla att ta honom och gå in till barnbordet tillsammans med Rickard för att klippa navelsträngen. (De klipper den långt ner vid moderkakan bakom skynket och sedan får partnern klippa slutklippet nära naveln när de ska sätta gummibandet – fint att de behåller den delen under ett kejsarsnitt!) Under tiden som de var i det andra rummet pratade läkarna med mig och berättade att det såg okej ut i magen med endometriosen så de behövde inte ta till några extra åtgärder, den stunden var rätt skön att de fokuserade på att informera mig om hur det såg ut – som att jag helt plötsligt var på min egen endometriosoperation och fick en update liksom. Läkarna berättade också att jag hade en muskelknuta som satt på livmodern men att den var ofarlig och inget jag behövde oroa mig för, så de började sy ihop mig helt enkelt…
Då såg jag den finaste uppenbarelsen jag sett i hela mitt liv – en skjutdörr öppnades och ut därifrån kom min älskade man Rickard bärandes på vår son. Den bilden sitter på min näthinna och är så vacker så det inte är klokt. De var så fina! Rickard satte sig på stolen bredvid mig och vi kysstes och stirrade på vårt lilla underverk. Charles fick ligga lite hos mig medan jag syddes ihop och sedan tog Rickard honom när jag rullades ut mot uppvaket…”
Svaret på många frågor kan du hitta bland FAQ.
Hittar du inte din fråga där kan du skicka ett mejl till [email protected]. Vi svarar så fort vi hinner. Vår ambition är att svara på alla mejl inom 24 timmar under vardagar.
Vimedbarn.se är en del av mediehuset Life of Svea, läs mer om hur vi jobbar på lifeofsvea.se.
Läs mer om hur vi använder cookies och behandlar personuppgifter på våra sajter i enlighet med GDPR här.
Sekretessinställningar
Vimedbarn.se är en del av mediehuset Life of Svea, läs mer om hur vi jobbar på lifeofsvea.se.
Läs mer om hur vi använder cookies och behandlar personuppgifter på våra sajter i enlighet med GDPR här.
