andra barnet | Vimedbarn - Topplistor för influencers

7 STORA skillnader på första och andra graviditeten

7 stora skillnader på första och andra graviditeten

1. Plusset

Första graviditeten: ”Aaah, är det verkligen ett plus? Jag måste nog köpa ett test till och dubbelkolla”. Det var ett plus – och bara en timme senare vet hela din släkt och dina vänner att du väntar barn.
Andra graviditeten: Du vet hur ett plus ser ut och kan njuta av vetskapen i lugn och ro. Vännerna får reda på det snart…

2. Magen

Första graviditeten: ”Syns det att jag är gravid nu? Nu, då?”. Du är i vecka 12 och känner att kulan är så stor – trots att det krävs en lupp för att andra ska kunna se samma sak.
Andra graviditeten: Du glömmer bort att du har mage och kommer på det först när du börjar gå in i saker. Trots att du är i vecka 32.

Läs också: ”Gravidhjärna – ett faktiskt fenomen”

3. Gravidappar

Första graviditeten: Du vet ALLT om ditt barns utveckling och blir nästan lite pirrig varje gång du öppnar appen. Det är ju som julafton!
Andra graviditeten: ”Fostret är nu 23 centi… Men vänta, varför läser jag ens detta när jag kan sluta ögonen för en gångs skull?”

4. Inköp till bebis

Första graviditeten: Du är fullt kittad i vecka 20. Alla bebiskläder är tvättade och vikta och ligger redo i garderoben. Och vagn började du ju kolla på samma vecka som du plussade.
Andra graviditeten: Just det… Bebisen ska ju rullas fram i något. Men det löser sig – eller?

5. Bebisnamn

Första graviditeten: Ni har 100 namnförslag redan INNAN du blir gravid
Andra graviditeten: Vad bebisen ska heta? Det har ni inte ens tänkt på. Men ett namn kommer hen ju få – förr eller senare.

Läs också: ”Därför gör sen avnavling skillnad för ditt barn”

6. Sparkar

Första graviditeten: ”Åh, känn här! Kände du sparken?” Du är uppmärksam på minsta lilla rörelse från krabaten i magen.
Andra graviditeten: Det där var nog bara en fis på tvären.

7. Väntan

Första graviditeten: Hur kan nio månader kännas som nio år?
Andra graviditeten: Hur kan nio månader kännas som nio dagar?

Förlossningsberättelse: ”INGET gick som planerat”

Förlossningsberättelse: Inget gick som planerat

Anna Hauffmans förlossningsberättelse: ”INGET gick som planerat”

”– Va fan oroar du dig för? Du har ju redan pressat ut en unge…

Det kommer går bra.

– Du har ju gjort det här förut, det är lugna puckar.

– Varför kejsarsnitt… När du redan fött vaginalt?

Det värsta var dom dömmande blickarna. Efter min första förlossning bara året innan gjorde att jag efter många om och men fick lov att ta plats i fåtöljen på Aurorakliniken. Med anledningen att känslan av min första förlossning fortfarande var så färsk. Jag kunde fortfarande känna av förlossningen vid varje nummer två-besök. Att gå igenom samma sak IGEN när jag vet EXAKT vad jag har att vänta mig gjorde mig panikslagen. Det var inte många dagar jag fick lov att njuta av min graviditet. Mest hade det att göra på mitt sinnestillstånd, men även mycket runt omkring också. Före jag fick mitt aurorasamtal i månad 7,5 så hade jag inte känt något direkt stöd från någon. Det var liksom ingen som förstod mig. Jag var fast besluten på kejsarsnitt denna gången.

Alla andra älskar uppenbarligen sina skapelser redan från när den var ett befruktat ägg. För mig tog det 7,5 månad innan jag tillät mig att känna glädje. Jag kände inget annat än skräck och oro, och när jag försökte dela med mig av mina känslor för att finna någon form av normalitet och förståelse stod alla mest som frågetecken och fattade inte vad jag menade med att jag inte kände kärleken. Det fick mig att känna mig annorlunda, en hemsk mamma som inte älskade sitt ofödda barn så pass mycket som man tydligen ska göra.”

Läs också: ”10 konstiga (men helt normala) fakta om din nyfödda bebis”

Aurorasamtalet hjälpte

”Allt vände under mitt samtal på Aurora-kliniken. Vi gjorde upp en förlossningsplan. Vi kom överrens om att det inte blir kejsarsnitt utan passande bedövningar. Jag började kunna slappna av och skapade istället en längtan efter att få träffa han där inne, en längtan efter att få lov att börja älska honom.

Jag tycker vår förlossning är rätt häftig ändå. Mest med tanke på att det gick så jäkla fort och risken att föda i bilen var bara runt knuten så här i efterhand. Jag har hela tiden varit orolig över hur det skulle vara när karusellen sätter igång. Vad är en värk? Hur känns den till skillnad från alla andra konstiga hugg och känningar? Jag kan ju faktiskt jämföra med min första förlossning. Med henne blev jag igångsatt på dag 15 efter BF, så jag vet ju inte hur det skulle kännas att gå hemma och få värkar.

En kväll när jag gått över 9 dagar trodde jag att det var dags. Kommer ihåg att jag låg i soffan hela kvällen i tårar med liknande mensvärk känsla. Men det var tydligen falskt alarm. Hon var inte alls sugen på att titta ut… Jag tycker alla krämpor, falska alarm, menshugg och liknande är helt omöjliga att ha facit i handen på. Ingen graviditet är den andra lik. Trots att jag var gravid bara året innan så kändes allt nytt denna gången.”

Läs också: ”Krönika: För mig lät förlossningsdepression som ett stort misslyckande”

Värkarna drog igång på morgonen

”Denna morgonen höll jag i vanlig ordning på med tvätten, drack kaffe, kolla Nyhetsmorgon och hade precis gett Annabelle sin frukost. Arvid gick ut för en cigg varpå jag kände av ett hugg, ni vet ett sådant man kan få av en rejäl mensvärk.  Av nyfikenhet kollar jag på tvn som visar 09:07. Fortsätter hänga tvätt. A kommer in och sätter sig i soffan med Annabelle som kollar på Pippi på ipaden. Jag faller ner över divanen i nästa värk ca 09:11. 4 minuter säger jag. – Älskling jag tror jag börjar få värkar, om det inte är något annat konstigt. Dags att ringa koordinatorn. Han flyger upp ur soffan i panik och börjar göra klart allt för att sticka.

Jag fortsätter i lugnan ro att hänga tvätt och klocka värkarna som kommer med fyra minuters intervaller. Vi börjar kolla barnvakterna. Johanna som var alternativ barnvakt hade precis gått på sitt pass på akuten så hon kunde inte passa prinsessan. Tur att Fredde ställde upp och att Alex kunde lämna jobbet så kvickt och hjälpa honom. Ni är så guld!”

Fullt på alla förlossningsmottagningar

”De på förlossningen undrade om värkarna var hanterbara, då det är fullt överallt inklusive Solna. Nu börjar det ta i så, Nej nej nej. Den här ungen kommer NU vare sig ni har plats eller inte! Vi kör till Huddinge som planerat. Vi lämnar av Annabelle hos faster halvägs. Så smidigt! Det var klockrent med en förmiddagsförlossning. För Annabelle blev det bara en mysig playdate hos kusinen. Inget märkvärdigare än så.

Värkarna blir bara längre och längre, kraftigare och kraftigare. Alltså OMG!! Väl framme runt 10:20 får vi komma in i ett “för-rum” i väntan på läkaren. En skrubb med en säng.

Barnmorskan som tog emot oss kopplade upp mig och sa att jag skulle larma om smärtan blev outhärdlig. Hon skulle hälsa att jag hade ont. Så kanske de skyndade sig lite extra. Efter tre värkar och en alarm tryckning kom dom. Vi väntar på ett rum. Känns skitbra…..eller?! ?”

Läs också: ”Vad ska man skriva i sitt förlossningsbrev? Spana in vår mall här!”

”Ge mig min bedövning!”

”Jag ifrågasätter varför jag inte fått någon lustgas än. Sist fick jag det direkt… Och så pressar jag dem om mina bedövningar som jag blivit lovad på mina aurora-samtal. Spinal/Eda och bäckenbottenbedövning. Det kändes inte som att de hade riktigt tid med mig, så paniken började sätta in.

För att kunna sätta edan eller ge spinalen var narkosläkaren tvungen att ta nya trombocytprover då jag hade ITP som tonåring (immun trombocyt purpura) en form av blödarsjuka kan man väl kalla det. Han brydde sig inte att jag har haft bra trombocytvärden dom senaste 17 åren inkl prover genom graviditeten för att hålla koll. Det spelade tydligen ingen roll.

Jag hade förberett mig med ett Emla-plåster redan påvägen in då jag är extremt nålrädd. Hade dessvärre bara ett kvar så den fick hamna på handen. Tror ändå att det är värst där. Det kärlet lyckades brista så dom behövde sätta en infart i armen istället. Så jäkla typiskt! Det blev till att sticka utan emla då jag kände att inget kan vara värre än värkarna just nu. Kööör bara!!! Ge mig min bedövning!! skrek jag.”

Inget gick enligt planen

”Så nu väntade vi på trombocyterna-provresultat. Värkarbetet eskalerar. Jag får äntligen lustgas. 11:20 står de och pysslar med datorn medans jag kämpar med värkarna. När plötsligt:– Bara så ni vet är det krystvärkar på G här borta!!

Nu blev det fart på dem. Äntligen! Men det betyder att det är försent för narkosläkaren att lägga edan. BM lyckades åtminstonde lägg bäckenbottensbedövningen, Thank you Lord!! Var riktigt besviken att inget gick som planerat trots samtal och en säker förlossningsplan med hjälp av Aurora-kliniken. Men vad ska man göra?! I stundens hetta finns det absolut inget att göra mer än att krysta.

Allt är lite luddigt dom kommande 20 minuterna. Jag klarade inte av lustgasen denna gången. Det var inga konstigheter med med Annabelle då panikandades jag i den varje sekund, men nu… Jag kände mig åksjuk.”

Kände krystvärkarna trots bedövningen

”Första krystvärken var i ryggläge. Men sen ändrade de mig till sidan. Då kom krystvärk nummer två som var hanterbar, nu i samband med bedövningen. Barnmorskan blev orolig att jag inte kände något på grund av bedövningen, men jag förklarade för henne att – Tro mig, Jag känner! Måste bara samla mig. Samla kraft inför vad som var på väg. Bedövningen gav mig liksom ett litet andrum där jag mentalt hann förbereda mig. Svårt att förklara… Tydligen så är det vanligt att man slutar känna när man ska krysta av bäckenbottensbedövningen. Men det var inte det som hände.

Sen kom ett tryck till. Då säger hon till mig att inte trycka för att jag kommer spricka massor om inte vävnaden hinner töja ut sig. Det hela går alldeles för fort. Men det gick liksom inte att hejda. En kryst till sen kände jag att huvudet kom, tog i för att slippa resten. Det gick liksom inte att hejda…”

Ute på två timmar och 34 minuter

11:41. Han var ute!  Hann såg så sur ut. Men vem hade inte gjort det av att komma ut i kylan från att ligga i en varm och go mage.. Första värken hemma 09:07 och ute 11:41. Två timmar och 34 minuter tog det att föda en 53 cm lång kille på 3,780g. Tänk om jag hade fött i bilen…. Det hade varit skräcken! Arvid klippte navelsträngen. Några stygn i de gamla ärren annars klarade jag mig ganska fint känns det som. Svullen som en babianröv i en vecka givetvis, men sen la sig det med…

Jag fick sova över första natten på BB medans Arvid åkte hem och tog hand om Annabelle. Oj vad jag saknade henne! Dagen efter fick vi träffa barnläkaren som godkände Lillen för hemgång. Så skönt att få komma hem.

Första veckan hemma var faktiskt en pärs. Att hitta balansen. Lära känna lillen samtidigt som att göra Annabelle delaktig, aktivera henne och packa upp lägenheten. Jag och Lillen sov i gästrummet medans Annabelle fick ligga kvar i vår säng. Mest för att hon vaknade så fort W började låta. Han lät en hel del i början. Kändes dumt att flytta på henne till sitt blivande rum nu när vi precis både flyttat och fått ett nytt tillskott. Hon har ju ändå alltid sovit i vår säng.

Jag flyttade tillbaka in i sovrummet efter två veckor. Så otroligt skönt att få sova med mina kärlekar igen. Att hitta balansen jobbar vi fortfarande på.”

Vill du fortsätta följa Anna och hennes familj i deras vardag? Missa då inte bloggen här och hennes instagramkonto @hauffman!

Förlossningsberättelse: ”Hon kom ut som Stålmannen!”

Förlossningsberättelse: Hon kom ut som Stålmannen

Linda Lindqvists förlossningsberättelse: ”Hon kom ut som Stålmannen!”

”BF-datumet kom, men ingen bebis! Även fast jag vet att det är +/- två veckor, så är dessa dagar efter BF längre än några andra dagar. Du går bara och väntar efter ett tecken. Sen kommer ett tecken och vips så går det lika fort över. Du kastas mellan längtan, förhoppningar och besvikelse.

Men natten till BF +9, 19 juni 2017, så vaknar jag vid 01.45 och känner av en smärta som går och kommer. Jag går på toaletten. Den fortsätter att komma och gå. Jag börjar klocka värkarna. Dem ligger mellan 3-5 stycken på en tiominutersintervall. Jag messar min mamma och förvarnar henne att det kan vara på gång, då hon skall ta hand om Aylie. Därefter bestämmer jag mig för att ta en dusch. Jag fortsätter att klocka värkarna. Dem är nu två till tre stycken på tio minuter och varje värk håller i sig i cirka 45 sekunder. Jag ringer förlossningen vid 02.30. De säger att jag kan avvakta lite hemma men att tiden mellan värkarna är som dem bör vara när man åker in. Jag går upp och lägger mig bredvid Philip. Värkarna kommer mer oregelbundet nu, allt från två till fem minuters mellanrum. Men när dem kommer så känns dem mycket mer. Det eskalerar bara i smärta. Jag bestämmer mig för att väcka Philip vid klockan 03 (som hade gått och lagt sig 00.30 den kvällen).”

Läs också: ”Vad är en förlossningsskada och hur kan man minska risken?”

Var tvungen att vända hem för att hämta snuset

”Philip första kommentar var ’skojar du nu?’ och sen kom ’är du säker?’. Vad svarar man på den frågan?! ’Jag tror det’. Han somnar då om. Efter en kvart väcker jag honom igen och sa att vi måste nog åka in. Det börjar göra mer och mer ont. Han går yrvaken upp och duschar och packar det han skall ha med sig. Jag fortsätter att andas genom värkarna. Klockan 04 ber jag min mamma komma bort. Innan hon kommer så får jag frågan ’är du säker att det är dags?’ av Philip. Klockan 04.30 åker vi iväg in mot förlossningen och det kändes så overkligt att det var på gång.

Läs också: ”8 rättigheter du har som gravid”

När vi kommit en kilometer ringer jag förlossningen och säger att vi är påväg in och dem sa att vi var välkomna. Samtidigt stannar Philip bilen och kliver ur och börjar rota i sin ’väska’ (ica-kasse) och jag undrar vad han håller på med. Får som svar att han glömt snuset. För allas trevnad var det bara att vända hemåt igen. Gissa mina tankar där!”

”Det blir en bebis innan 07!”

”Snuset hämtat och vi är påväg in igen. På radion går nyheterna och det pratas om eventuellt ett ytterligare terrordåd i London under natten. Lagom peppande när man är påväg in och skall föda barn. Efter en biltur på 20 minuter och väldigt starka och täta värkar, som gjorde att varje lilla gupp var smärta, så är vi framme. Solen har precis gått upp och det är lugnt och stilla i stan. Bara måsarna hördes. Philip släpper av mig och jag sätter mig utanför ingången medan Philip åker och parkerar bilen. Han kommer tillbaka och jag andas genom en sista värk innan vi ringer på. En barnmorska öppnar dörren och hälsar oss välkomna. Klockan är då runt 05.00.

Läs också: ”Andning som smärtlindring – så funkar det”

Vi blir tilldelat ett förlossningsrum, nummer 13. Ytterligare en värk kommer. Där ber hon mig gå och kissa. Samtidigt som jag sitter på toaletten kommer en ny värk och jag lyckas kissa EN droppe. Kommer ihåg att jag kände, ’va fan jag som alltid känner mig kissnödig men tydligen inte när det gäller’. Barnmorskan hade samtidigt tagit fram en rock och dessa snygga nättrosor. Jag blev förvånad att hon inte gjorde en undersökning innan jag fick byta om. Där efter fick jag hoppa upp på sängen och hon undersökte mig och sa ’jag kan nästan inte tro det är sant…du är öppen 8 cm. Det blir bebis innan jag går hem vid sju’. Jag och Philip blev nog båda lite chockade och kunde inte riktigt tro henne. Det var ju mindre än två timmar tills klockan sju. Hon frågade om jag ville ha lustgas men jag tackade nej, fråga mig inte varför.”

Barnmorskan tog hål på hinnorna

”Därefter satt hon en CTG och vi fick då se att värkarna var regelbundna och väldigt starka. Hon frågade mig igen om jag ville ha lustgas och jag tacka ja. Sedan följde 45 minuter med värkar och lustgas och Philip tänkte att det här tar väl tid så han gick och tog sig en kopp kaffe. Han fick dock inte lämna mig själv utan fick snällt vänta tills barnmorskan var där. Barnmorskan sa till mig att det ser inte ut på mig som att jag skall föda barn närsom. Mitt svar var, ’jag biter ihop’.  Varpå hon frågar Philip om jag är stark av naturen och han svarar att jag är den starkaste han känner. Antar att han menar psykiskt för fysiskt skulle jag nog inte påstå det.

Vattnet hade ännu inte gått och då säger barnmorskan, ’har vattnet inte gått 05.50 så tar vi hål på hinnorna. För vi kan ju inte bjuda dagpersonalen på en bebis’. De kom nämligen klockan 07. Sagt och gjort, 05.50 tog hon hål på dem. Var då öppen 10 centimeter men lillan hade inte riktigt kommit ner tillräckligt för att jag skulle kunna börja krysta. Efter en halvtimme så säger hon att jag kan börja prov-krysta och efter 10 minuter och kanske fem till sex krystvärkar var hon ute som Stålmannen, med huvudet och ena handen framåt. Kan säga att i det sista skedet där så undrade jag varför jag utsatt mig för denna smärta igen. Men när hon sedan kom ut så var det en sån befrielse och lycka att det var gjort. Sedan fick Philip klippa navelsträngen innan jag fick upp henne på bröstet, för navelsträngen var rätt kort. Sedan kom hon upp och vi fick för första gången träffa vår andra prinsessa. Vår Lykke, som var 53 cm lång och vägde 4130 gram med ett huvudomfång på 35 cm.

Läs också: ”DÅ kommer du föda ditt barn enligt statistiken”

Första gången vid bröstet

Lilla Lykke, första gången vid bröstet.

Stolt pappa

Stolt pappa!

Nu har det gått 4,5 månad sedan förlossningen och jag har så bra minnen från denna förlossning. Skillnaden mellan första och andra förlossningen var att denna förlossning var så lugn och jag var 100 % medveten om vad som hände. Första förlossningen var i slutskedet lite som i en dimma. Att föda barn är en grym upplevelse som är svår att förmedla i ord, just för att det är så mycket känslor inblandade. Där och då ville jag aldrig göra om det, men nu i efterhand så skulle jag utan tvekan kunna göra en om förlossningen. Men just nu känner jag mig nöjd med mina två tjejer och vi skall snart ut på ett stort äventyr. I januari åker vi till Spanien för att bo där i tre månader och för att maxa föräldraledigheten, tillsammans hela familjen.”

Vill du fortsätta följa Linda och hennes familj? Missa inte hennes blogg lindalindkvist.vimedbarn.se, hennes instagramkonto @momentsbylinda och Youtubekanal ”Familjen Lindkvist Johansson”!

Vill du också dela med dig av din förlossningsberättelse på Vimedbarn.se? Skicka då ett mejl till [email protected]!


 

Du missar väl inte Vimedbarn.se’s nyhetsbrev?

Prenumerera på Vimedbarn.se's nyhetsbrev!


Signa upp dig här! (det kostar ingenting och du kan när som helst säga upp din prenumeration)

Namn
E-post

Lämna följande fält tomt

Förlossningsberättelse: ”Epidural är underbart tycker jag!”

Claudia Galli Concha är tvåbarnsmamma och födde sin dotter Celeste för lite mer än åtta veckor sen. Claudia dansade under värkarna och mådde bra, men plötsligt fylldes rummet av läkare och sjuksköterskor.

CLAUDIAS FÖRLOSSNINGSBERÄTTELSE:

”Efter att ha varit gravid i nio månader var jag väldigt sugen på att föda barn, jag kände mig tung och svullen och det var väldigt flåsigt att springa efter Chloe som då var exakt 1 år och 7 månader och inte hade någon respekt alls för att hennes mamma vägde 23 kilo mer än vanligt, haha. Celeste eller baby C som hon var mer känd som då var beräknade den 18:e november, en fredag, så när jag på söndagen satt och fick pedikyr för att jag ville piffa till mig lite inför förlossningen hade jag inte en tanke på att jag eventuellt skulle föda barn dagen efter. Däremot kände jag mig extremt trött och även om jag var stor och tröttare än vanligt var det något särskilt med den här dagen. När jag hade suttit ner och fått fina fötter under en timmes tid hade jag svårt att ens resa mig upp ur stolen.”

Läs också: Förlossningsberättelse: ”Jag får höra att det blir sugklocka” 

gravid_claudia_galli_concha

Jag skulle ju inte föda förrän på fredagen

”Vi kom hem sen eftermiddag och vi lagade mat och åt och sen var det dom vanliga rutinerna med Chloe, bada, äta gröt, se på Alfons och sova. När hon hade somnat satte jag mig med min kvittoredovisning. Av någon anledning kändes det väldigt viktigt att jag skulle göra mina kvitton den kvällen. Jag tror helt klart att det var min intuition som sa till mig att fick jag inte dom klara den kvällen så skulle det dröja tills jag kunde sätta mig med dom igen. Så jag gjorde kvittona och när jag satt och klistrade så kände jag en sammandragning. Jag tänkte inte så mycket på det för det hade jag känt en del under sista tiden. Jag gjorde klart kvittona och vid tolv började vi göra oss iordning för att gå och lägga oss. Jag kände några sammandragningar till innan jag låg i sängen men jag tänkte inte på det. Jag skulle ju inte föda förrän på fredagen.”

Läs också: Förlossningsberättelse: ”Att föda i vatten var otroligt häftigt!”

Efter en timme av vankande väckte jag Manuel

”Strax efter ett vaknade jag till av en stark sammandragning. Hmm…nu började jag fundera. Kunde det vara dags? Nej… Efter en kvart kände jag en till och efter ytterligare en kvart en till. Då gick jag upp för jag ville inte väcka Manuel och Chloe. Jag vankade runt och sammandragningarna kom ca varje kvart. Men dom var inte så kraftiga och jag var ju helt inställd på att föda på fredagen så jag tog det inte riktigt på allvar. Men efter en timme av vankande väckte jag Manuel. I och med att vi skulle ringa hit farmor så kände jag att jag inte vågade dra ut på det. Farmor kom vid fyra på morgonen.”

gravid_claudiagalli

Jag ville stanna hemma så länge som möjligt

”Farmor gick in och la sig med Chloe och jag och Manuel satte oss i soffan och tittade på en dokumentär. Nu hade sammandragningarna blivit tydligare och kändes mer och vi började ta tid. Det var ca 12 minuter mellan varje. Jag lyckades vila och somna till då och då och jag ville fortfarande inte tro att jag snart skulle föda barn. Det var ju först på fredag!? Vid sju vaknade Chloe och nu hade jag riktiga värkar men det var fortfarande ca 10 minuter emellan, men jag ringde förlossningen i Malmö och kollade om dom hade ledigt och det hade dom. Men jag ville stanna hemma så länge som möjligt så jag och Manuel fortsatte med värkarbetet, jag stönade och stånkade och han tog tid. När jag behövde skrika lite högre gick jag in i min walk in closet för att inte skrämma Chloe. Men hon var med farmor och märkte ingenting.”

Läs också: Förlossningsberättelse: ”Himlen öppnade sig mellan benen på mig”  

claudia_galli_gravid

Nu kände jag att jag hade sån kontroll

”Klockan halv elva kände jag att jag inte orkade längre, nu ville jag åka in, jag hade 7 minuter mellan värkarna men jag ljög och sa att jag hade 5 när jag ringde för det hade dom sagt att det minst skulle vara första gången jag ringde. Vi pussade på Chloe tusen gånger, visade farmor all mat och annat till Chloe och sen tog vi en taxi till KK.
Taxichauffören var så trevlig och sa att han skulle skynda sig, jag hann få två värkar i bilen och försökte att inte låta för mycket, haha. Fortfarande när vi ringde på dörren till förlossningsavdelningen var jag inte säker på att vi skulle föda barn…det var ju först på fredag? Vi blev mottagna av en jättetrevlig kvinna som vi var på föräldrakurs hos när vi väntade Chloe, vi pratade en stund tills jag fick en värk. Då kom min barnmorska och hennes assistent och visade oss till ett rum. Jag var så samlad och lugn. Med Chloe ramlade jag typ in på förlossningen och trodde att jag höll på att dö, haha. Nu kände jag att jag hade sån kontroll. Jag tog mina värkar med 5 minuters mellanrum, Manuel klockade och sen var det lugnt i fem minuter. Kontrollerat och skönt. Jag blev undersökt av barnmorskan och jag var halvvägs i öppnandet, Celeste hade jobbat på bra i samspel med min kropp.”

ctg_claudia

Epidural är underbart tycker jag

”Vi lämnade över förlossningsbrevet och barnmorskan sa att hon genast skulle kalla på läkare som skulle sätta epidural, men eftersom jag kände att jag hade så bra koll så kollade jag på Manuel och sa:  – Jag kanske inte behöver epidural? Manuel fick nog flashbacks från Chloes förlossning för han sa snabbt – Jo, gör det, det kan väl vara bra? Han är klok min man, jag hade ångrat mig så annars, epidural är ju underbart tycker jag.
Men eftersom själva epiduralsättningen var kaos med Chloe, en läkare som pratade i telefonen samtidigt som han gjorde tre försök att få in nålen i ryggen innan han lyckades (aj!) så var jag väldigt nervös för det men den danske läkaren Max som kom in i vårt rum var otroligt samlad och cool och hela proceduren var hur enkel som helst, det känns ju att sätta epiduralen men det var ingen fara. Sen tog det 10 minuter innan den började verka och då var ju livet rosaskimrande igen. Som sagt. Jag älskar epidural!”

fl_brev_claudia

Plötsligt började rummet fyllas med läkare

”Nu började några väldigt härliga timmar av förlossningen. Jag och Manuel pratade om livet, drack kaffe, jag dansade, haha, har filmer från båda mina förlossningar där jag dansar med epidural maskinen bredvid mig. Jag blev undersökt då och då och öppningsskedet gick bra framåt och hade inte stannats av på grund av epiduralen. Däremot slog Celestes hjärta lite för hastigt och plötsligt började rummet fyllas med läkare och sköterskor… Baby C’s hjärta slog fort och barnmorskan kallade på läkare, sen var det plötsligt dubbelt så många i rummet och det var lite frågande stämning i luften. Varför slog hennes hjärta fort?
Celestes hjärta har alltid slagit fort, redan i magen var det alltid mellan 150-170, jag åkte in på observation en gång men allt var normalt, bara lite snabbare. Jag blev inte alls nervös av dom som kom in. Jag kände att allt stod rätt till…jag tror att man som kvinna och mamma känner sånt. Jag hade vetat om något var fel. Jag hade alltså fått min epidural vid 12, en timme efter vi kom in, den verkade ju direkt och jag kunde njuta av den pågående förlossningen. Jag hade inte ens hunnit ta någon lustgas än, vilket jag var glad för, jag funkar inte så bra på lustgas…”

gravid_claudia

Jag orkade inte ta värkarna på rätt sätt längre

”Vid 15-tiden började jag känna värkarna igen, det var ju förmodligen i slutfasen av själva öppnandet. Jag bad att få in en gåstol och en pilatesboll, det var dom två sakerna jag använde med Chloe mot slutet så det kändes bekant. Jag började hänga på gåstolen och jag kände att värkarna tilltog. Dom kom in och undersökte mig. Nu var klocka 16 och jag var helt öppen. Skönt tänkte jag! Då är hon snart här! Underbart! Nu väntar vi in krystvärkarna…som aldrig kom. Istället kom det vanliga värkar…upphöjt till 10. Jag hade redan kört lustgas under senaste halvtimmen då eftersom smärtan var mer intensiv och ju mer intensiv den blev desto mer lustgas drog jag i mig. Jag hängde på min gåstol och tog mig en rejäl lustgasfylla. Jag var helt borta och Manuel tog hand om mig. Men jag kände att det var mitt enda alternativ, jag orkade inte ta värkarna på rätt sätt längre. Jag började bli trött. Men mina underbara kvinnor som stod vid min sida hela sista 5 timmarna, Anita och Emma, dom såg att min smärta var jobbig och att jag inte hade så mycket kraft kvar så dom fyllde på epiduralen vilket jag inte ens uppfattade i min ”tonårsfylla” haha.”

Om hon inte ville titta ut väldigt snart så måste dom göra kejsarsnitt

”Det enda jag uppfattade var att jag plötsligt var med igen. Jag var tillbaka. Två timmar hade jag varit helt öppen och ingen Baby C ville komma…Anita sa att om hon inte ville titta ut väldigt snart så måste dom göra kejsarsnitt. -Va!? Jag skrek ut mitt va, jag hade väl inte kämpat i en massa timmar för att sluta med ett snitt!? Men det är tydligen inte alls bra att vara öppen utan att bebisen kommer… Krystvärkarna hade fortfarande inte dykt upp och jag började bli frustrerad, jag ville verkligen inte snittas. Jag släppte taget om min gåstol och la mig i sängen, jag frågade Anita om jag kunde testa att krysta? Absolut sa hon, men hon sa också att hon fortfarande satt högt upp. Ok. Jag låg på rygg och tog tag i handtagen som fanns på båda sidorna av sängen och så krystade jag, eller snarare tog i utav bara h—-te ;). Jag ville inte snittas! Nu skulle Baby C ut.

claudia_galli_bebis

Jag tog emot henne och tittade på henne

”Och vi gjorde det! Tillsammans! Med Manuels underbara support och Anita och Emmas hejarop krystade jag ut Celeste på 11 minuter. Och jag var så galet nyfiken på hur hon såg ut, jag tog emot henne och tittade på henne. Min Baby C! Min mörka långhåriga lilla Celeste. Eller lilla och lilla 3945… Dom hade gissat att hon skulle bli 3,4 kg när vi var på sista ultraljudet men dom hade visst lite fel. Men en sån underbar tjej. Nästan hela 4 kilo kärlek. Och visst är det häftigt att jag hela graviditeten hade känt på mig att hon skulle vara väldigt mörk och långhårig? Tänk att man kan känna sånt på sig. Så häftigt.”

bebis_claudia

Det gör galet ont men det är ju en ljuvlig smärta

”Den här förlossningen var helt underbar. Redan dagen efter ville jag göra om det. Jag kände mig så lugn och samlad (ja, utom lustgasfyllan, haha) och jag älskade att uppleva allt och veta vad det innebar. Det gör ju galet ont men det är ju en ljuvlig smärta för att man vet att för varje värk så kommer man närmre mötet med sitt barn. Åh! Det är verkligen underbart! Jag är så glad att jag fick så fina kvinnor som tog hand om mig och Manuel…vilken super duper man han är. Han var ett sånt fantastiskt stöd under hela förlossningen. Bara att klocka ca 200 värkar bara för att jag ville ha det så… jag älskar honom.
Jag och Celeste fick stanna kvar på BB och Manuel åkte hem till Chloe. Vi båda kände att det var viktigt att han åkte till Chloe och fanns där när hon vaknade. Och jag fick tid att spana in vår nya lilla familjemedlem, vilken lyx.”

Claudia Galli Concha bloggar på LOPPI och skriver om föräldraskap, vardagslivet och karriären. Spana in hennes blogg här. 

Har du också en förlossningsberättelse som du vill dela med dig av här på vimedbarn.se? Maila oss på [email protected]

Förlossningsberättelse: ”Min mamma fick vara barnmorska”

Förlossningsberättelse: "Min mamma fick vara barnmorska"

LAILA HÖGFELDTS FÖRLOSSNINGSBERÄTTELSE:

”Jag hade tid på måndagen, den 30 november, för en igångsättning eftersom att jag då skulle ha gått två veckor över tiden. Varje dag efter datum för beräknad födsel känns ju som ett ÅR och eftersom att jag blev igångsatt med William så visste jag att jag även skulle bli igångsatt med Philip. Så jag längtade bara tills att måndagen skulle komma och jag vågade inte hoppas på att jag skulle få en förlossning där värkarbetet skulle starta naturligt.”

”Min mamma gjorde hinnsvepning på mig”

”Natten till söndagen den 29 november hade jag sammandragningar, men tyvärr så avstannade dem på morgonen. Så jag gav upp hoppet och tänkte att jag ändå skulle åka in till förlossningen nästa dag. Hela förmiddagen gick, vi åkte och handlade mat, Niclas mamma som skulle ta William när vi åkte in till förlossningen frågade om hon fick gå på bio. ’Ja det är klart’, sa jag. ’Ingen bebis i sikte’. Efter att vi handlat mat åkte vi förbi min mamma, som är leg. barnmorska. Hon skulle göra en hinnsvepning på mig eftersom det kan göra så att förlossningen startar. Min sista chans! På väg dit och väl hemma hos henne hade jag lite sammandragningar igen, men de kändes knappt och jag vågade absolut inte hoppas på något. Det värsta jag vet är att hoppas och sedan bli besviken. Efter hinnsvepningen skjutsade vi in mamma till stan eftersom att hon skulle jobba kväll på förlossningen i Borås.

Läs också: ”Vaginal förlossning eller planerat kejsarsnitt? Nathalie jämför!”

Sedan åkte vi hem och städade. Medan jag städade fick jag en värk som gjorde så ont att jag fick tårar i ögonen. Den högg verkligen till om magen. Niclas frågade hur det var med mig, men jag sa att det bara gjorde lite ont och att det inte var någon fara. Jag ville ju inte ge honom falska förhoppningar. Sedan kom ingen mer värk. Klockan blev fyra och vi satt och tittade på en film. Jag tittade i 20 minuter sedan kände jag att det började göra mer ont. Värkarna kom dock bara var 15:e till var 20:e minut. Men när de väl kom så gjorde det ont. Så jag sa till Niclas att jag var trött och gick och la mig i sängen för att sova. Men då började det att göra ondare och ondare. Till slut gjorde det så ont att jag tårarna pressades bakom mina ögon och rann hejdlöst. Jag minns att jag gick runt i sovrummet fram och tillbaka och höll mig för magen. Niclas kom då och frågade hur det var med mig och jag sa att jag hade ont. ’Ring din mamma och kolla’, sa Niclas. Så jag ringde henne och hon sa att jag skulle ta två alvedon och lägga mig i badkaret med varmt vatten och klocka värkarna.”

Värkarbetet var igång!

”Så jag la mig i badkaret. Värkarna kom tätare och tätare och jag började inse att det kanske var dags. Niclas blev hur glad som helst och ringde hans mamma (som så klart hade gått på bio som vi sa att hon skulle). Så vi ringde Niclas syster för att hon skulle passa William. Under tiden som Niclas var iväg för att lämna William så ringde mamma ett antal gånger och frågade hur det gick. Hon sa att jag skulle andas långa djupa andetag och var med mig i telefonen genom några värkar. Sedan återgick hon till jobbet och så fort hon fick en lucka ringde hon igen.  Hon sa att när värkarna var cirka 3 minuter täta så skulle vi åka in.

Läs också: ”Så vet du när förlossningen startar”

När Niclas var tillbaka efter att ha lämnat av William så gjorde värkarna riktigt ont och hade blivit tätare och tätare. Så han ringde in till förlossningen eftersom att värkarna nu var 3-4 minuter täta. ’Har hon ont?’, frågade kvinnan i luren. ’Ja’, sa Niclas. ’Just nu ligger hon i badkaret’. ’Det är bra’, sa kvinnan. ’Har hon det bra där?’, frågade hon. ’Ja hon har det bra’, sa Niclas. ’NEJ jag har det inte BRA’, sa jag som hörde vad kvinnan sa genom högtalaren. ’Det gör sviiiiiiinont’. ’Okej, kom in då’, sa kvinnan.”

”Niklas fick panik!”

”Niclas la på luren och började springa runt och packa ner sina saker han skulle ha med. Han sprang runt som en yr höna kändes det som. Jag låg kvar i badet under tiden och ’andades djupa andetag’ som jag lärt mig på profylaxkursen under gravidyogan. Nu var värkarna med 2-3 minuters mellanrum. Niclas fick panik! ’DU måste upp NUU, du kan ju inte föda hemma’, sa han och drog upp mig ur badkaret. Jag kände hur stressad och uppe i varv han var. Då kom en till värk och jag kunde ju inte klä på mig under värken, så Niclas torkade av mig och satte på mig kläder. Haha, jag kände mig som en liten bebis som inte kunde klä på mig själv. När väl en värk har börjat så går det inte att klä på sig kläder! Och så höll det på. Värkarna kom tätare och tätare och när jag väl hade en värk som gjorde  s v i n o n t  så kunde jag inte klä på mig, så Niclas fick slita på mig kläderna medan jag andades, gungade från höft till höft som jag lärt mig på profylaxkursen och hade såå fruktansvärt ont!”

”Vi har inte tid för förundersökning här”

”Sedan släpade han ut mig i bilen. Där klockade han värkarna som nu var mellan 1-2 minuters mellanrum. Han blev jätterädd att jag skulle föda när som eftersom att han hade hört att det går snabbt för omföderskor. När vi kom in till förlossningen var klockan runt sju. Jag minns att jag grät av smärta för att det gjorde så ont. Det var vi och ett till par som stod utanför förlossningsdörrarna som var låsta. Jag störtgrät och när väl en barnmorska kom ut och öppnade så sa det andra paret ’GÅ NI FÖRST, jag tror att ni har mer bråttom’.

Läs också: ”Förlossningsberättelse: Tredje barnet innebar ingen lätt förlossning”

Barnmorska sa att jag skulle skynda mig direkt in i ett förlossningsrum. ’Vi har inte tid med en förundersökning här’, sa hon. ’Jag ser att det är dags’. Samtidigt kom mamma ut ur ett annat förlossningsrum. ’MEN Laila gumman, har du så ont?’, sa hon när hon såg att jag störtgrät av smärta. Jag minns att hon kom fram och torkade mina tårar, kramade om mig och masserade mig på ryggen samtidigt som vi gick in i förlossningsrummet.”

Bad, lustgas och akupunktur

”En barnmorska mätte och sa att jag var öppen 8 cm. Hon sa att hon kunde ta hål på vattnet så att bebisen kunde komma ’direkt’. Men sa också att det kan gå för snabbt då så att jag inte hinner med utan att det är bra om vi väntar lite. ’Jag vill att mamma ska vara med’, sa jag. Mamma höll ju på med en annan förlossning och  j o b b a d e, så hon kunde ju inte direkt släppa den andra mamman för att vara med mig. Faktum är att hon till och med hade tagit ledigt på måndagen så att hon skulle kunna vara med på igångsättningen. ’Ge mig en riktig bra bedövning’, sa jag till barnmorskan. ’Ja du’, sa barnmorskan. ’Smärtstillande har man för öppningsarbetet, men du är ju redan så gott som öppen så du har inte så mycket att välja mellan’. Till slut kom vi överens om att jag kunde bada med lustgas. Jag fick även akupunktur som jag inte tyckte hjälpte alls. Niclas höll på med en slang och sprutade varmt vatten under magen när en värk kom. Det hjälpte faktiskt jättemycket också! Men mamma sa att jag kanske hade haft ’mer ont’ om jag inte fått akupunkturen. Vem vet? Efter badet gick jag upp och växlade mellan att gå med en ’gåstol’, sitta ner och ligga över sängen. Niclas stod bakom hela tiden och masserade min rygg under en värk.”

”Mamma fick vara min barnmorska”

”Jag minns att jag tänkte ’Varför utsätter jag mig för detta en gång till när jag vet hur ont det gör?!?’. När vattnet väl gick blev nog mamma stressad att hon skulle missa själva förlossningen, så hon bytte patient med min barnmorska och fick ta över inne hos oss istället. Tanken var ju att hon skulle stå bredvid som ett stöd som hon gjorde med Williams förlossning, men eftersom att hon var i tjänst så fick hon nu vara min barnmorska. Jag hade ju Niclas bredvid som stöd som jag höll i handen hela tiden. Jag minns att jag tryckte så hårt i hans hand en gång att han fick jätteont. Stackaren!

Läs också: ”Så mycket sömn behöver ditt barn”

Många kanske hade tyckt att det är konstigt att ha sin mamma som barnmorska, men det tyckte inte jag. Det kändes väldigt bra för om någon känner mig så är det hon. Hon visste exakt vad hon skulle säga för att jag skulle slappna av och andas rätt. Det kändes tryggt för jag vet ju att ingen vill mig och bebisen så väl som min egen mamma. Jag menar inte att andra barnmorskor inte vill sina patienter väl, men min mamma känner ju mig utan och innan och på så sätt så vet hon ju vad som är bäst för just mig.”

”Nu kan du krysta försiktigt och ta emot bebisen”

När bebisen väl var ”på väg” och jag kände krystningsvärkar sa hon åt mig att ta ner händerna för att känna huvudet, vilket jag gjorde. Sedan sa hon, ’tryck inte nu utan vänta en värk’, så att jag inte skulle spricka. Jag gjorde som hon sa. Sedan sa hon, ’Nu kan du krysta försiktigt och ta emot bebisen’. Så det gjorde jag, lugnt och försiktigt. Och så kom han ut med hjälp av mina och min mammas händer. Så otroligt fint! Det var verkligen en så lugn, harmonisk och vacker förlossning och vi alla kände oss så lyckliga efteråt!

Den efterlängtade förlossningsbrickan!Han föddes den 29 november 2016 kl. 22.43, var 54 cm lång och vägde 3780 gram.”

Laila Högfeldt med sonen

Laila Högfeldts blogg hittar du här!

Vill du också dela med dig av din förlossningsberättelse här på Vimedbarn.se? Mejla då till [email protected]!

Här kan du hitta fler förlossningsberättelser!

Emmas förlossning närmar sig – följ nedräkningen här!

Vår toppbloggare Emma Lindsjö är gravid med andra barnet – och nu är det verkligen nära BF! Vi passade på att ta ett snabbt förlossningssnack innan det bär av mot förlossningen.

Emma – nu är det verkligen nära, hur känns det?
– Spännande, och lite skrämmande. Man är ju så van vid ett barn men samtidigt är det otroligt roligt att familjen växer. Man vill ju bara veta när hen väljer att kika ut, dagarna känns ju som en evighet och man tror att minsta lilla grej är ett tecken.

Hur har du upplevt den här graviditeten i stort?
– Bra! Det har varit en riktig drömgraviditet. Med första barnet spydde jag i nio månader och var sjukskriven. Denna gång jobbade jag till vecka 34 utan problem och har till och med glömt bort emellanåt att jag faktiskt är gravid. Det känns underbart att få ha upplevt båda.

Så det har varit annorlunda nu, den andra gången?
– Helt! Jag har skuttat på mina moln denna gång och varit så lycklig över att få må bra. Sist blev jag deprimerad och spenderade mina dagar på soffan med en mopphink. Fysiskt sett har ju även kroppen varit mycket starkare denna gång med. Nu kan jag tänka mig att vara gravid tio gånger om.

Läs också: Förlossningsvideo – följ med på Paula Uribes förlossning

Har ni tagit reda på bebisens kön?
– Hm, här kommer en liten ”hemlighet”. Vi bad barnmorskan att skriva könet på en lapp och sedan försluta det i ett kuvert som vi fick ta med oss hem. Det kan ha hänt att vi kikat i det nu, haha. Mer än så säger jag inte!

Hur tänker du kring den kommande förlossningen?
– Jag tänker att exakt allt kan hända så slipper jag bli chockad över att det kanske inte blir som jag tänkt. Det är så lätt hänt att man målar upp bilder i huvudet och får förväntningar på saker och sen blir det helt tvärtemot. Under en förlossning kan ju verkligen allt hända och det är ingenting man har en kontroll över eller kan påverka. Det kan ju sluta i akut kejsarsnitt, eller så går det då fort att vi inte hinner in. Så jag tänker att vi tar det som det kommer. Det viktigaste är att vår bebis mår bra!

Till sist, vad har du får målbild?
– Hm min målbild? Det är nog att vi alla kommer in i det ”nya” väldigt bra. Att vi hjälps åt och att vi inte har för stor press på oss själva och att vi har en positiv inställning till det hela även fast det kan bli tufft. Att vi alla kommer att trivas med den nya lilla krabaten. Det kommer nog bli väldigt mycket fokus på oss den närmsta tiden för att komma in i vår egen vardag.

Vi önskar Emma all lycka inför förlossningen! Vill du följa nedräkningen? Missa inte Emmas blogg här!

Claudia Galli Concha avslöjar: ”Jag är gravid igen!”

Lilla Chloe ska bli storasyster! Idag avslöjade LOPPIs toppbloggare Claudia Galli Concha att hon är gravid igen. ”Jag mår otroligt bra, och magen också”, skriver hon i bloggen.

I november beräknas skådespelerskan Claudia Galli Conchas och maken Manuel Conchas andra barn komma till världen, vilket innebär att Claudia precis har gått in i vecka 17. Att paret väntat tills nu med att berätta om graviditeten beror på att de gärna ville berätta för nära och kära personligen först.

– Vi har ju alla utspridda över hela jordklotet så det har tagit sin lilla tid. Men nu kan vi äntligen prata om det – VI VÄNTAR BARN, skriver Claudia på bloggen.

Mindre än två år mellan barnen

Paret har sedan tidigare dottern Chloe, och det kommer bli 21 månaders åldersskillnad mellan barnen.

– Jag hade nog inte gissat att det skulle bli så tätt mellan barnen, men vi hade ju inte heller planerat något. Det här känns såklart helt rätt och alldeles fantastiskt, fortsätter Claudia i samma blogginlägg.

Njuter av att vara gravid

Hon berättar att hon ser fram emot allt med graviditeten – allt från förväntningarna till förlossningen.

– Enda skillnaden är att nu vet jag mer och jag tror att orosmomenten kommer att vara betydligt färre, nu är det bara att njuta och verkligen vara gravid med varenda cell i min kropp, för det är ju helt underbart, fortsätter hon.

Claudia Galli Concha är, förutom toppbloggare på LOPPI, även aktiv som skådespelerska, manusförfattare och producent – känd från bland annat Skilda världar, Svensson, Svenssonoch Camilla Läckbergs Fjällbackamorden.

Vi på Vimedbarn.se skickar våra allra varmaste grattishälsningar till hela familjen Galli Concha! Följ hela gravidresan i Claudias blogg här!

stats