Förlossningsberättelse: "INGET gick som planerat"
Förlossningsberättelse: Inget gick som planerat

Förlossningsberättelse: ”INGET gick som planerat”

Anna Hauffmans förlossningsberättelse: ”INGET gick som planerat”

”– Va fan oroar du dig för? Du har ju redan pressat ut en unge…

Det kommer går bra.

– Du har ju gjort det här förut, det är lugna puckar.

– Varför kejsarsnitt… När du redan fött vaginalt?

Det värsta var dom dömmande blickarna. Efter min första förlossning bara året innan gjorde att jag efter många om och men fick lov att ta plats i fåtöljen på Aurorakliniken. Med anledningen att känslan av min första förlossning fortfarande var så färsk. Jag kunde fortfarande känna av förlossningen vid varje nummer två-besök. Att gå igenom samma sak IGEN när jag vet EXAKT vad jag har att vänta mig gjorde mig panikslagen. Det var inte många dagar jag fick lov att njuta av min graviditet. Mest hade det att göra på mitt sinnestillstånd, men även mycket runt omkring också. Före jag fick mitt aurorasamtal i månad 7,5 så hade jag inte känt något direkt stöd från någon. Det var liksom ingen som förstod mig. Jag var fast besluten på kejsarsnitt denna gången.

Alla andra älskar uppenbarligen sina skapelser redan från när den var ett befruktat ägg. För mig tog det 7,5 månad innan jag tillät mig att känna glädje. Jag kände inget annat än skräck och oro, och när jag försökte dela med mig av mina känslor för att finna någon form av normalitet och förståelse stod alla mest som frågetecken och fattade inte vad jag menade med att jag inte kände kärleken. Det fick mig att känna mig annorlunda, en hemsk mamma som inte älskade sitt ofödda barn så pass mycket som man tydligen ska göra.”

Läs också: ”10 konstiga (men helt normala) fakta om din nyfödda bebis”

Aurorasamtalet hjälpte

”Allt vände under mitt samtal på Aurora-kliniken. Vi gjorde upp en förlossningsplan. Vi kom överrens om att det inte blir kejsarsnitt utan passande bedövningar. Jag började kunna slappna av och skapade istället en längtan efter att få träffa han där inne, en längtan efter att få lov att börja älska honom.

Jag tycker vår förlossning är rätt häftig ändå. Mest med tanke på att det gick så jäkla fort och risken att föda i bilen var bara runt knuten så här i efterhand. Jag har hela tiden varit orolig över hur det skulle vara när karusellen sätter igång. Vad är en värk? Hur känns den till skillnad från alla andra konstiga hugg och känningar? Jag kan ju faktiskt jämföra med min första förlossning. Med henne blev jag igångsatt på dag 15 efter BF, så jag vet ju inte hur det skulle kännas att gå hemma och få värkar.

En kväll när jag gått över 9 dagar trodde jag att det var dags. Kommer ihåg att jag låg i soffan hela kvällen i tårar med liknande mensvärk känsla. Men det var tydligen falskt alarm. Hon var inte alls sugen på att titta ut… Jag tycker alla krämpor, falska alarm, menshugg och liknande är helt omöjliga att ha facit i handen på. Ingen graviditet är den andra lik. Trots att jag var gravid bara året innan så kändes allt nytt denna gången.”

Läs också: ”Krönika: För mig lät förlossningsdepression som ett stort misslyckande”

Värkarna drog igång på morgonen

”Denna morgonen höll jag i vanlig ordning på med tvätten, drack kaffe, kolla Nyhetsmorgon och hade precis gett Annabelle sin frukost. Arvid gick ut för en cigg varpå jag kände av ett hugg, ni vet ett sådant man kan få av en rejäl mensvärk.  Av nyfikenhet kollar jag på tvn som visar 09:07. Fortsätter hänga tvätt. A kommer in och sätter sig i soffan med Annabelle som kollar på Pippi på ipaden. Jag faller ner över divanen i nästa värk ca 09:11. 4 minuter säger jag. – Älskling jag tror jag börjar få värkar, om det inte är något annat konstigt. Dags att ringa koordinatorn. Han flyger upp ur soffan i panik och börjar göra klart allt för att sticka.

Jag fortsätter i lugnan ro att hänga tvätt och klocka värkarna som kommer med fyra minuters intervaller. Vi börjar kolla barnvakterna. Johanna som var alternativ barnvakt hade precis gått på sitt pass på akuten så hon kunde inte passa prinsessan. Tur att Fredde ställde upp och att Alex kunde lämna jobbet så kvickt och hjälpa honom. Ni är så guld!”

Fullt på alla förlossningsmottagningar

”De på förlossningen undrade om värkarna var hanterbara, då det är fullt överallt inklusive Solna. Nu börjar det ta i så, Nej nej nej. Den här ungen kommer NU vare sig ni har plats eller inte! Vi kör till Huddinge som planerat. Vi lämnar av Annabelle hos faster halvägs. Så smidigt! Det var klockrent med en förmiddagsförlossning. För Annabelle blev det bara en mysig playdate hos kusinen. Inget märkvärdigare än så.

Värkarna blir bara längre och längre, kraftigare och kraftigare. Alltså OMG!! Väl framme runt 10:20 får vi komma in i ett “för-rum” i väntan på läkaren. En skrubb med en säng.

Barnmorskan som tog emot oss kopplade upp mig och sa att jag skulle larma om smärtan blev outhärdlig. Hon skulle hälsa att jag hade ont. Så kanske de skyndade sig lite extra. Efter tre värkar och en alarm tryckning kom dom. Vi väntar på ett rum. Känns skitbra…..eller?! 😉”

Läs också: ”Vad ska man skriva i sitt förlossningsbrev? Spana in vår mall här!”

”Ge mig min bedövning!”

”Jag ifrågasätter varför jag inte fått någon lustgas än. Sist fick jag det direkt… Och så pressar jag dem om mina bedövningar som jag blivit lovad på mina aurora-samtal. Spinal/Eda och bäckenbottenbedövning. Det kändes inte som att de hade riktigt tid med mig, så paniken började sätta in.

För att kunna sätta edan eller ge spinalen var narkosläkaren tvungen att ta nya trombocytprover då jag hade ITP som tonåring (immun trombocyt purpura) en form av blödarsjuka kan man väl kalla det. Han brydde sig inte att jag har haft bra trombocytvärden dom senaste 17 åren inkl prover genom graviditeten för att hålla koll. Det spelade tydligen ingen roll.

Jag hade förberett mig med ett Emla-plåster redan påvägen in då jag är extremt nålrädd. Hade dessvärre bara ett kvar så den fick hamna på handen. Tror ändå att det är värst där. Det kärlet lyckades brista så dom behövde sätta en infart i armen istället. Så jäkla typiskt! Det blev till att sticka utan emla då jag kände att inget kan vara värre än värkarna just nu. Kööör bara!!! Ge mig min bedövning!! skrek jag.”

Inget gick enligt planen

”Så nu väntade vi på trombocyterna-provresultat. Värkarbetet eskalerar. Jag får äntligen lustgas. 11:20 står de och pysslar med datorn medans jag kämpar med värkarna. När plötsligt:– Bara så ni vet är det krystvärkar på G här borta!!

Nu blev det fart på dem. Äntligen! Men det betyder att det är försent för narkosläkaren att lägga edan. BM lyckades åtminstonde lägg bäckenbottensbedövningen, Thank you Lord!! Var riktigt besviken att inget gick som planerat trots samtal och en säker förlossningsplan med hjälp av Aurora-kliniken. Men vad ska man göra?! I stundens hetta finns det absolut inget att göra mer än att krysta.

Allt är lite luddigt dom kommande 20 minuterna. Jag klarade inte av lustgasen denna gången. Det var inga konstigheter med med Annabelle då panikandades jag i den varje sekund, men nu… Jag kände mig åksjuk.”

Kände krystvärkarna trots bedövningen

”Första krystvärken var i ryggläge. Men sen ändrade de mig till sidan. Då kom krystvärk nummer två som var hanterbar, nu i samband med bedövningen. Barnmorskan blev orolig att jag inte kände något på grund av bedövningen, men jag förklarade för henne att – Tro mig, Jag känner! Måste bara samla mig. Samla kraft inför vad som var på väg. Bedövningen gav mig liksom ett litet andrum där jag mentalt hann förbereda mig. Svårt att förklara… Tydligen så är det vanligt att man slutar känna när man ska krysta av bäckenbottensbedövningen. Men det var inte det som hände.

Sen kom ett tryck till. Då säger hon till mig att inte trycka för att jag kommer spricka massor om inte vävnaden hinner töja ut sig. Det hela går alldeles för fort. Men det gick liksom inte att hejda. En kryst till sen kände jag att huvudet kom, tog i för att slippa resten. Det gick liksom inte att hejda…”

Ute på två timmar och 34 minuter

11:41. Han var ute!  Hann såg så sur ut. Men vem hade inte gjort det av att komma ut i kylan från att ligga i en varm och go mage.. Första värken hemma 09:07 och ute 11:41. Två timmar och 34 minuter tog det att föda en 53 cm lång kille på 3,780g. Tänk om jag hade fött i bilen…. Det hade varit skräcken! Arvid klippte navelsträngen. Några stygn i de gamla ärren annars klarade jag mig ganska fint känns det som. Svullen som en babianröv i en vecka givetvis, men sen la sig det med…

Jag fick sova över första natten på BB medans Arvid åkte hem och tog hand om Annabelle. Oj vad jag saknade henne! Dagen efter fick vi träffa barnläkaren som godkände Lillen för hemgång. Så skönt att få komma hem.

Första veckan hemma var faktiskt en pärs. Att hitta balansen. Lära känna lillen samtidigt som att göra Annabelle delaktig, aktivera henne och packa upp lägenheten. Jag och Lillen sov i gästrummet medans Annabelle fick ligga kvar i vår säng. Mest för att hon vaknade så fort W började låta. Han lät en hel del i början. Kändes dumt att flytta på henne till sitt blivande rum nu när vi precis både flyttat och fått ett nytt tillskott. Hon har ju ändå alltid sovit i vår säng.

Jag flyttade tillbaka in i sovrummet efter två veckor. Så otroligt skönt att få sova med mina kärlekar igen. Att hitta balansen jobbar vi fortfarande på.”

Vill du fortsätta följa Anna och hennes familj i deras vardag? Missa då inte bloggen här och hennes instagramkonto @hauffman!

2 kommentarer till “Förlossningsberättelse: ”INGET gick som planerat”

Lämna ett svar

Läs mer om hur vi behandlar personuppgifter i vår integritetspolicy.

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

stats