föda barn | Vimedbarn - Topplistor för influencers

Sommarläsning: 4 positiva förlossningsberättelser

Sommarläsning: 4 positiva förlossningsberättelser

Förlossningsberättelse: ”Att föda var relativt smärtfritt för mig”

När Elin Kungsman födde sitt första barn och upplevde det som närmast smärtfritt fanns fortfarande möjligheten att första gången hade varit en lyckoträff. Men när även andra förlossningen gick lika smidigt, om inte ännu lättare, fick vi alla bevis på att det GÅR att få en panikfri förlossningsupplevelse. Ta del av hur det var när hennes son Malve kom till världen här >>

Förlossningsberättelse: ”Jag sov mig igenom förlossningen”

Johanna Forslund hade hört den ena skräckhistorien efter de andra om att föda barn, så när hennes egen förlossning väl stod för dörren var det inte helt utan att hon var rätt rejält nervös. Dessutom skulle hon bli igångsatt vilket många gånger lyfts fram som det mest smärtsamma sättet att föda barn på. Men oron visade sig vara helt i onödan. Förlossningen gick prima – hon lyckades till och med SOVA genom flera värkar – och ut kom världens bästa belöning, ett nytt litet liv! Läs hela förlossningsberättelsen här >>

Förlossningsberättelse: ”Det häftigaste jag gjort”

Idas bebis ville inte komma ut på beräknat födelsedatum, utan hon fick vänta ända till vecka 41 innan förlossningen visade att den var på gång genom att slemproppen lossnade. Ida blev lika delar peppad och nervös, och trots att hon och kärleken stötte på hinder i form av beskedet att det var fullt på förlossningen slutade det hela med en rätt igenom positiv förlossning. Läs hela hennes förlossningsberättelse här >>

Förlossningsberättelse: ”Att föda i vatten var otroligt häftigt”

Redan under graviditeten med bebis nummer två visste Angelica Lagergren att om möjlighet fanns ville hon gärna föda i vatten. Sagt och gjort. Hon fick rum på dåvarande förlossningsmottagningen BB Sophia och tilldelades ett stort badkar där hon skulle få möjlighet att välkomna sin son. Goda förberedelser i meditation och avslappning gjorde att förlossningen blev så fin och bra att Angelica nu inte vet säkert om hon någonsin kommer bli mätt på känslan att föda barn. Läs hennes fina förlossningsberättelse här >>

7 förlossningsberättelser om kejsarsnitt

7 förlossningsberättelser om kejsarsnitt

Förlossningsberättelse: ”Jag var livrädd för kejsarsnitt”

Under graviditeten hade Sandra Lundqvist varit rädd för kejsarsnitt, men när förlossningen startade sju veckor innan BF fanns det ingen annan utväg för att få ut bebisen fort. Läs hennes förlossningsberättelse med tredje barnet här >>

Läs också: ”Att välja kejsarsnitt”

Förlossningsberättelse: ”Angelica födde med planerat kejsarsnitt”

När Angelica Westelius skulle föda barn visste hon redan innan förlossningen att hon ville göra det med planerat kejsarsnitt, och därför bokades det in. Även om nervositeten innan var stor blev det en fin upplevelse som Angelica och hennes sambo är lyckliga för i efterhand. Läs hela förlossningsberättelsen här >>

Förlossningsberättelse: ”Det slutade med snitt efter 48 timmars värkar”

Ibland blir det inte alltid som man tänkt sig. Elin gick in med inställningen att föda vaginalt, men efter 48 timmars värkarbete fanns det ingen annan utväg än att föda med kejsarsnitt. Ta del av hennes upplevelse här >>

Läs också: ”BB-väskan – packlista för vaginal förlossning och kejsarsnitt”

Förlossningsberättelse: ”Jag valde planerat kejsarsnitt”

Redan innan Annika Norman blev gravid visste hon att hon inte ville föda vaginalt. Efter lite om och men fick hon ett planerat kejsarsnitt beviljat strax innan hon födde sonen Frans på BB Stockholm. Läs hennes förlossningsberättelse här >>

Förlossningsberättelse: ”Jennie-Lie födde tvillingar i vecka 30+3”

Trots att det egentligen inte var dags för förlossning på flera veckor gick Jennie-Lies vatten redan i vecka 31. Tvillingarna behövde förlösas med kejsarsnitt, och du kan ta del av hela förlossningsberättelsen (och de fantastiska bilderna) här >>

Förlossningsberättelse: ”Jag var inte beredd på så mycket blod”

Är du nyfiken på hur ett kejsarsnitt kan upplevas från en pappas perspektiv? Artisten Albin Johnsén delar med sig om hur det var när hans första son föddes med kejsarsnitt här >>

Förlossningsberättelse: ”Kejsarsnittet blev en fantastisk upplevelse”

Influencern och fotografen Nathalie Nybergs första förlossning blev inte alls som hon tänkt sig, och när det var dags att föda barn andra gången ville hon ta revansch på upplevelsen med hjälp av kejsarsnitt. Läs hennes förlossningsberättelse här >>

Mammorna: ”Det här var bästa smärtlindringen under förlossningen”

smärtstillande förlossning

Det finns gott om alternativ för smärtlindring under din förlossning och det finns inget alternativ som är bättre eller sämre. Vi kan tyvärr inte ge dig facit på vad som kommer fungera bäst för just dig men genom att ta del av andra mammors upplevelser kan alternativen kännas mer eller mindre lockande för just din förlossning.

Läs också: ”Bedövning och smärtlindring du kan få under din förlossning”

Topparna som gjorde att jag kräktes försvann av duschen

”Jag tog all smärtlindring jag kunde få under min senaste förlossning. Lustgasen hjälpte lite grann vissa stunder, mest för att ha något att fokusera på. Epiduralen fick mig att börja gråta för att smärtan verkligen försvann. Men den mest oväntade smärtlindringen i latensfasen, innan man fick de starka grejerna, var duschen. Jag tänkte ”hur f*n ska detta hjälpa mot mina galna värkar” men det gjorde de faktiskt, topparna som gjorde att jag kräktes försvann av duschen!
Jennie-Lie Wikström – läs bloggen här ››

TENS-maskin hjälpte massor

”Epidural var underbart med första barnet men innan den sattes så hade jag tens-maskinen på hela tiden och den hjälpte massor! Att jag även kunnat använda den under graviditeten var en stor bonus.”
Angelica Renhuvud Keane- läs bloggen här ››

Läs också: ”Andning som smärtlindring under förlossningen – så funkar det”

Fokuserade på att inte spänna mig

”När jag väl luska ut hur lustgasen fungerade, så tog den bort de värsta topparna. Men annars så jobbade jag med andningen. Djupa andetag och fokuserade på att inte spänna mig utan att slappna av. Det var det bästa för mig!”
Linda Lindkvist – läs bloggen här ››

Andning, lustgas och massage

”Andning, andning, andning!! Sen var lustgasen och hård massage i svanken så skönt ?”
Julia Fröberg Arman – läs bloggen här ››

Skrek efter epidural

”Med första skrek jag efter epidural, men med andra var jag mer förberedd på smärtan och använde bara lustgasen. Nu med tredje är min förhoppning om att klara mig på lustgas, vilket kan ske vilken dag som helst
Liw Olausson – läs bloggen här ›› 

Läs också: “Slempropp och 8 andra ord du vill veta inför din förlossning”

Varma bad

”Första förlossningen så testade jag på lustgas, akupunktur och varma bad men andningen var det som hjälpte mig bäst. På min andra förlossning fick jag till lustgasen så det hjälpte mig mycket bättre än första gången!”
Camila Charro – läs bloggen här ››

En kudde fylld med kokat vatten

”Kombinationen av lustgas, en kudde fylld med kokat vatten mot ländryggen och sen epiduralen ?? lustgasen mildrade ju det hela och värmen från kudden gjorde det bara skönt och epiduralen gav en den där nödvändiga pausen så man kunde dricka, kissa och vila
Sarah Hallgren – läs bloggen här ››

Tryggt stöd, pepp och kommunikation

”Jag har älskat att föda helt utan smärtlindring! Att få fokusera, känna vad som händer och arbeta tillsammans med kroppen. Bäst för mig under förlossningarna har istället varit ett tryggt stöd runt om och mycket pepp och kommunikation! Jag har ”tvingats” till bedövning efter förlossning pga komplikationer, bl.a. då en spinalbedövning, och trots att det bedövade bra hade jag gärna varit utan ?”
Sofi Lönnqvist – läs bloggen här ››

Partner som stöd

”Jag hade planerat att ta PDB men kände att smärtan var såpass kontrollerbar med endast lustgas att jag fortsatte så. Och bästa smärtlindringen för mig var att ha min man vid min sida som peppade och kontinuerligt informerade mig om processen på det sätt jag kunde ta emot det på. Rekommenderar verkligen att ha någon vid din sida som känner dig utan och innan, både för att en sådan person kan kommunicera med dig på rätt sätt men även med personalen då han/hon känner dig och dina signaler bäst.”
Hannah Philip – läs bloggen här ››

Olika från gång till gång

”Med första barnet tyckte jag att epiduralen var super. Med andra barnet så var jag lite mer beredd på smärtan och klarade mig bra med lite lustgas, klarar inte av att använda den så länge då jag blir så yr/borta av den.”
Jennie Mörsare Said – läs bloggen här ››

Förlossningsberättelse: jag ÄLSKAR den här förlossningen!

Förlossningsberättelse: "Jag ÄLSKAR den här förlossningen"

”Lilla frun” Emmelis förlossningsberättelse: ”Jag ÄLSKAR den här förlossningen”

”Vackraste sommarmånaden var precis här. Den fjärde junidagen och känslan i preggomammakroppen förändrades. Allt var ordnat. Allt var klart. Och jag började få den där nu är jag verkligen supergravid-känslan. Spänningen var smått olidlig, då vi hade Juniflickans snabba, snabba till-livet-entrande i huvudena, både jag och M. Förvärkarna började visa sig med jämnare mellanrum.. precis sådär som dagarna innan med StoraLillasyster. Det blev onsdag, Svenska flaggans dag. Otåligheten var löjlig. Jag gympade, morrade, myste med småttingar och vi firade dagen med jordgubbar till efterrätt. Jag kände mig så färdig med att vara preggo… och började få ont. Bra ont. Som jag brukar uttrycka mig, när det är något på gång. Var tredje minut. Så vi ringer BB och med vår bakgrundshistoria sa dom snabbt Men välkomna in!”

Storebror är hur cool som helst

Jag och M berättar för barnen att det nog är dags att åka nu, varpå dom kramas och tjoar och springer obrydda mot Bolibompafotöljen samtidigt som Storebror coolt säger; ”ropa på oss då, när ni åker till BB!”, som om det var det mest självklara på jorden. Kvista till BB och föda bäbis, liksom.

Farmorn kommer småspringandes och ungarna hämtas upp, med Storasyskonpackningen, så beredda. Men så fort vi sätter oss i bilen känner jag; nä, vi kommer få vända om. Men vi fortsätter ändå, för säkerhets skull. Landar på BB, utan någon pepp överhuvudtaget (läs: jag är typ arg som är på BB då jag känner att jag inte ska föda), men ändå men en känsla av lugn och det är ändå skönt att ta det säkra före det osäkra-känsla.

Vi kopplas upp på bebbekurva och ser att allt ser bra ut, hjärtljuden är tokhöga och det pågår kvällsgympa. Stanna kvar några timmar så ser vi om något är på gång redan nu.. säger gulliga morskorna. Men jag vill hem. Säger till M att ”jag bara känner på mig att jag inte kommer föda på natten, tidiga morgonen, den här gången”.

Läs också: ”10 konstiga (men helt normala) fakta om din nyfödda bebis”

Jag börjar ha ont på riktigt

”Vi åker hem och barnen undrar varför magen är kvar och vart bäbisen är. Dom nattas i vagnen under en promenad. Jag surar över att det har lugnat sig… samtidigt som det känns som att någon verkligen vill uuuut. Smörblommor, hundkex och midsommarblommor följer oss på rundan och vi har en vacker junikväll trots morrande mor.
Under natten har jag ont. Mest molande ont. Är vaken flera gånger. Undrar om jag drömt en del, eller att jag faktiskt haft ont prick hela natten? M undrar till morgonen; ”ska jag verkligen åka på jobbet?”. Ja, det är lugnt, säger jag. ”Duktiga flickan” ni vet. 

Ganska trött och slut efter många timmar med ont, kravlar jag mig upp och ger barnen frukost. 08.25 bestämmer jag mig för att faktiskt tro på att jag börjar ha ont på riktigt… konstaterar att denna resa inte kommer starta med vattenfall denna gång, utan med värkar som när Liten kom till livet.

Jag börjar klocka själv här hemma. S var peppad på några lektimmar med småvännerna på förskolan, så M kom hem och skjutsade honom. Kl.09. Då säger jag till M att ”duu… du ska nog inte åka på jobbet igen sedan”. Ingen är snabbare än han på att nappa, han hade känt sig så malplacerad vid husritandet när han känt på sig att preggofrun nog hade något i görningen där hemma..
08.25 och framåt. Var femte minut kommer värkarna. Men det är lugnt, säger jag. Jag tänker INTE åka in än. Men vi riggar Junibarnvakt. Mormor och Morfar kommer efter en stund. Med köttbullar och Torehund, småspända (såklart) och beredda. Jag tar emot värkar sådär coolt som jag inte tror är jag:igt, men som ju faktiskt är precis jag i dessa lägen. ”Men faaar nu!”  säger mamma till mig. Männen börjar bli lite smånervösa och klockar båda två värkar med sina telefoner (haha).”

Läs också:”Anna Hauffmans förlossningsberättelse: INGET gick som planerat”

Jag ÄLSKAR den här förlossningen!

”Till sist säger jag; ”nä, nu drar vi Martin!” 11.25 åker vi in. Vägarbeten och sånt där härligt gör att det tar sin tid. Vi åker genom busigt sommarväder. Det stormar och regnar på tvären. 12.15 är vi på plats. Första konstaterandet; yes, vi hann in! Värkarna jobbar på och det visar sig att vi är 6 av 10 centimeter på väg. Jag konstaterar lyckligt och lättat; ”jaa, det blir en lugnare förlossning den här gången!” .

Precis vad jag hade önskat. Absolut häftigt hur det kan gå så fort (och bra!) som med Juniflickan… men jag kommer såå ihåg hur vi, allra särskilt jag förstås, kände mig snuvad på konfekten, efteråt särskilt… det gick lite föör fort då.. för att huvudet efteråt skulle hänga med.

Så nu, med Minsting i magen, tar jag lyckligt emot min efterlängtade darling (lustgasen) på låg nivå. Andas, håller M i handen, möter värk efter värk samtidigt som jag emellan det onda, småberusat sjunger ääntligen ,äntligen idaag! och utbrister Jag ÄLSKAR den här förlossningen!. 

Så bestämmer vi en plan med Världens Bästa Barnmorska (Jag har bara stött på såna. Fantastiska kvinnor, vilket jobb ni gör!!!); jag kliver upp. Jazzar loss så mycket jag orkar. Möter det onda i min fokuserade värld, andas djupt och drar åt mig alla orden jag hör omkring; ”Vilken stark tjej”, säger hon till mannen. Du är duktig, säger min älskling, vars hand jag är mycket noga att hålla i.

Jag blundar, är så inne i mig själv. Dom starka hinnorna görs trasiga och vi färdas framåt centimeter för centimeter… ”nu börjar det göra ont, tänker jag”. 8 cm……”åh, hur kunde jag tänka att jag ville att det skulle ta längre tiid!!” hör jag mina tankar. ”Men BORT med dom tankarna nu, slappna av och fortsätt ta emot ontet nu, Emmeli!”, säger jag till mig själv och så fortsätter det.
Plötsligt börjar det där magiska närma sig…hela kroppen bara signalerar det. Jag väntar på dom magiska orden… och hör dom också; ”Emmeli, du får krysta nu”.

Läs också: ”5 meningar som gör en nybliven förälder ÖVERLYCKLIG”

Försvinner han ifrån oss nu!?

Å kära hjärtanes, dom orden. Världens bästa och ONDASTE där och då. Jag kopplar på powerwomanstyrkan, andas och fram kommer urkraft.

Lugn lite, Emmeli! (någon, jag alltså, hade ju bett om att tygla mig för att inte paja, ni vet…)… jag lyssnade tyyp på dom orden, men morskorna säger ”nämen det här går inte stoppa” och ber mig istället ta i lite till; självklart! tänker jag och i nästa sekund utbyts den där brinnande, overkligt brännande känslan mot icke-ont, ett efterlängtat skrik och mannens ord; En liten B! 

Lille B skrek det efterlängtade skriket man vill höra, Morskan konstaterade att någon ”hade kunnat skjuta bäbisen in i kaklet med den kraften” (fy vilken hemsk mamma…!).. men snabbt därefter slutade Minsting att skrika. Blev blå. Och paniken utbrister.

Försvinner han ifrån oss nu!? frågar jag, nejdå, nejdå säger morskorna lugnt men ändå stressat samtidigt som dom ruskar, gnuggar hårt i ryggen, blåser och jobbar för att Minsting ska börja andas. ”Han är chockad över hur fort det gick”. Pappan!; KLIPP HÄR! säger dom och M klipper navelsträngen fort och får sedan följa med ut med Minsting, mot en mask att andas i.. jag är slut och förstår inte vad som händer nästan… min bäbis hinner bara springas ut med genom dörren, så skriker han och in kommer dom tillbaka. Lättnaden är obeskrivlig. Jag får min bäbis till bröstet.”

Läs också: ”Victoria Pihlgrens förlossningsberättelse: Lustgas var inget för mig” 

Det kändes inte att jag hade fött barn

”Han är här nu. Vår älskling. Vår Minsting. Så overkligt. Så fantastiskt.
Värkar från 08.25. Framme på BB 12.15. Fick magiska ”du får krysta”-orden 14.41. En och en halv krystvärk senare, är B här. Kl 14.42, torsdagen den 7/6, 2018. Föddes Du. Älskade Lillebror B.

Lika snabbt som sin Storasyster tog Lillebror sig ut till världen, men hade ändå lite coolare tempo innan. Det var ”skönt” tyckte mamman. Upplevelsen under J´s förlossning var ”Ren och skär Drömförlossning”, då det gick fort och jättebra, men dagarna/första tiden efteråt kommer jag ihåg hur vad-var-det-som-hände-tankarna snurrade. Det kändes ju heller ingenstans att jag fött barn… helt galet. Den här gången gick det lugnare, tog längre tid. Jag var så med på vad som hände. Så tacksamt. Och som grädden på moset, känner jag mig också sådär oförskämt härlig i kroppen. ”inte en enda kroppsdel sprack, mamma!” säger S lyckligt och syftar på att han ju nog trodde att min mage skulle spricka. Jag svarar honom lyckligt; ”nä, älskling, inte ett endaste dugg!”  och syftar i tystnad till precis hela kroppen.

Häftiga mammakropp. Vilken urkraft. Vilken ynnest att få ha gjort detta magiska igen. Bära och föda ett barn. Vårt tredje Mirakel.

Precis som med din Storasyster,  var jag och din Vackerpappa så beredda nu och har inte lyssnat på det där BF-datumet… dit är det ju några veckor, liksom. Och med dina 51 centimetrar och 3535 gram, så är du så färdig och i övrigt så fantastisk på alla sätt.
En magisk dag. Vår Minstings födelsedag. 7 junidagen 2018 <3″

Vill du fortsätta följa Emmeli och hennes familj? Missa då inte hennes blogg här ››
Och följ @lillafrunsdagbok på Instagram

©Bilderna tillhör @lillafrunsdagbok 

Förlossningsberättelse: ”INGET gick som planerat”

Förlossningsberättelse: Inget gick som planerat

Anna Hauffmans förlossningsberättelse: ”INGET gick som planerat”

”– Va fan oroar du dig för? Du har ju redan pressat ut en unge…

Det kommer går bra.

– Du har ju gjort det här förut, det är lugna puckar.

– Varför kejsarsnitt… När du redan fött vaginalt?

Det värsta var dom dömmande blickarna. Efter min första förlossning bara året innan gjorde att jag efter många om och men fick lov att ta plats i fåtöljen på Aurorakliniken. Med anledningen att känslan av min första förlossning fortfarande var så färsk. Jag kunde fortfarande känna av förlossningen vid varje nummer två-besök. Att gå igenom samma sak IGEN när jag vet EXAKT vad jag har att vänta mig gjorde mig panikslagen. Det var inte många dagar jag fick lov att njuta av min graviditet. Mest hade det att göra på mitt sinnestillstånd, men även mycket runt omkring också. Före jag fick mitt aurorasamtal i månad 7,5 så hade jag inte känt något direkt stöd från någon. Det var liksom ingen som förstod mig. Jag var fast besluten på kejsarsnitt denna gången.

Alla andra älskar uppenbarligen sina skapelser redan från när den var ett befruktat ägg. För mig tog det 7,5 månad innan jag tillät mig att känna glädje. Jag kände inget annat än skräck och oro, och när jag försökte dela med mig av mina känslor för att finna någon form av normalitet och förståelse stod alla mest som frågetecken och fattade inte vad jag menade med att jag inte kände kärleken. Det fick mig att känna mig annorlunda, en hemsk mamma som inte älskade sitt ofödda barn så pass mycket som man tydligen ska göra.”

Läs också: ”10 konstiga (men helt normala) fakta om din nyfödda bebis”

Aurorasamtalet hjälpte

”Allt vände under mitt samtal på Aurora-kliniken. Vi gjorde upp en förlossningsplan. Vi kom överrens om att det inte blir kejsarsnitt utan passande bedövningar. Jag började kunna slappna av och skapade istället en längtan efter att få träffa han där inne, en längtan efter att få lov att börja älska honom.

Jag tycker vår förlossning är rätt häftig ändå. Mest med tanke på att det gick så jäkla fort och risken att föda i bilen var bara runt knuten så här i efterhand. Jag har hela tiden varit orolig över hur det skulle vara när karusellen sätter igång. Vad är en värk? Hur känns den till skillnad från alla andra konstiga hugg och känningar? Jag kan ju faktiskt jämföra med min första förlossning. Med henne blev jag igångsatt på dag 15 efter BF, så jag vet ju inte hur det skulle kännas att gå hemma och få värkar.

En kväll när jag gått över 9 dagar trodde jag att det var dags. Kommer ihåg att jag låg i soffan hela kvällen i tårar med liknande mensvärk känsla. Men det var tydligen falskt alarm. Hon var inte alls sugen på att titta ut… Jag tycker alla krämpor, falska alarm, menshugg och liknande är helt omöjliga att ha facit i handen på. Ingen graviditet är den andra lik. Trots att jag var gravid bara året innan så kändes allt nytt denna gången.”

Läs också: ”Krönika: För mig lät förlossningsdepression som ett stort misslyckande”

Värkarna drog igång på morgonen

”Denna morgonen höll jag i vanlig ordning på med tvätten, drack kaffe, kolla Nyhetsmorgon och hade precis gett Annabelle sin frukost. Arvid gick ut för en cigg varpå jag kände av ett hugg, ni vet ett sådant man kan få av en rejäl mensvärk.  Av nyfikenhet kollar jag på tvn som visar 09:07. Fortsätter hänga tvätt. A kommer in och sätter sig i soffan med Annabelle som kollar på Pippi på ipaden. Jag faller ner över divanen i nästa värk ca 09:11. 4 minuter säger jag. – Älskling jag tror jag börjar få värkar, om det inte är något annat konstigt. Dags att ringa koordinatorn. Han flyger upp ur soffan i panik och börjar göra klart allt för att sticka.

Jag fortsätter i lugnan ro att hänga tvätt och klocka värkarna som kommer med fyra minuters intervaller. Vi börjar kolla barnvakterna. Johanna som var alternativ barnvakt hade precis gått på sitt pass på akuten så hon kunde inte passa prinsessan. Tur att Fredde ställde upp och att Alex kunde lämna jobbet så kvickt och hjälpa honom. Ni är så guld!”

Fullt på alla förlossningsmottagningar

”De på förlossningen undrade om värkarna var hanterbara, då det är fullt överallt inklusive Solna. Nu börjar det ta i så, Nej nej nej. Den här ungen kommer NU vare sig ni har plats eller inte! Vi kör till Huddinge som planerat. Vi lämnar av Annabelle hos faster halvägs. Så smidigt! Det var klockrent med en förmiddagsförlossning. För Annabelle blev det bara en mysig playdate hos kusinen. Inget märkvärdigare än så.

Värkarna blir bara längre och längre, kraftigare och kraftigare. Alltså OMG!! Väl framme runt 10:20 får vi komma in i ett “för-rum” i väntan på läkaren. En skrubb med en säng.

Barnmorskan som tog emot oss kopplade upp mig och sa att jag skulle larma om smärtan blev outhärdlig. Hon skulle hälsa att jag hade ont. Så kanske de skyndade sig lite extra. Efter tre värkar och en alarm tryckning kom dom. Vi väntar på ett rum. Känns skitbra…..eller?! ?”

Läs också: ”Vad ska man skriva i sitt förlossningsbrev? Spana in vår mall här!”

”Ge mig min bedövning!”

”Jag ifrågasätter varför jag inte fått någon lustgas än. Sist fick jag det direkt… Och så pressar jag dem om mina bedövningar som jag blivit lovad på mina aurora-samtal. Spinal/Eda och bäckenbottenbedövning. Det kändes inte som att de hade riktigt tid med mig, så paniken började sätta in.

För att kunna sätta edan eller ge spinalen var narkosläkaren tvungen att ta nya trombocytprover då jag hade ITP som tonåring (immun trombocyt purpura) en form av blödarsjuka kan man väl kalla det. Han brydde sig inte att jag har haft bra trombocytvärden dom senaste 17 åren inkl prover genom graviditeten för att hålla koll. Det spelade tydligen ingen roll.

Jag hade förberett mig med ett Emla-plåster redan påvägen in då jag är extremt nålrädd. Hade dessvärre bara ett kvar så den fick hamna på handen. Tror ändå att det är värst där. Det kärlet lyckades brista så dom behövde sätta en infart i armen istället. Så jäkla typiskt! Det blev till att sticka utan emla då jag kände att inget kan vara värre än värkarna just nu. Kööör bara!!! Ge mig min bedövning!! skrek jag.”

Inget gick enligt planen

”Så nu väntade vi på trombocyterna-provresultat. Värkarbetet eskalerar. Jag får äntligen lustgas. 11:20 står de och pysslar med datorn medans jag kämpar med värkarna. När plötsligt:– Bara så ni vet är det krystvärkar på G här borta!!

Nu blev det fart på dem. Äntligen! Men det betyder att det är försent för narkosläkaren att lägga edan. BM lyckades åtminstonde lägg bäckenbottensbedövningen, Thank you Lord!! Var riktigt besviken att inget gick som planerat trots samtal och en säker förlossningsplan med hjälp av Aurora-kliniken. Men vad ska man göra?! I stundens hetta finns det absolut inget att göra mer än att krysta.

Allt är lite luddigt dom kommande 20 minuterna. Jag klarade inte av lustgasen denna gången. Det var inga konstigheter med med Annabelle då panikandades jag i den varje sekund, men nu… Jag kände mig åksjuk.”

Kände krystvärkarna trots bedövningen

”Första krystvärken var i ryggläge. Men sen ändrade de mig till sidan. Då kom krystvärk nummer två som var hanterbar, nu i samband med bedövningen. Barnmorskan blev orolig att jag inte kände något på grund av bedövningen, men jag förklarade för henne att – Tro mig, Jag känner! Måste bara samla mig. Samla kraft inför vad som var på väg. Bedövningen gav mig liksom ett litet andrum där jag mentalt hann förbereda mig. Svårt att förklara… Tydligen så är det vanligt att man slutar känna när man ska krysta av bäckenbottensbedövningen. Men det var inte det som hände.

Sen kom ett tryck till. Då säger hon till mig att inte trycka för att jag kommer spricka massor om inte vävnaden hinner töja ut sig. Det hela går alldeles för fort. Men det gick liksom inte att hejda. En kryst till sen kände jag att huvudet kom, tog i för att slippa resten. Det gick liksom inte att hejda…”

Ute på två timmar och 34 minuter

11:41. Han var ute!  Hann såg så sur ut. Men vem hade inte gjort det av att komma ut i kylan från att ligga i en varm och go mage.. Första värken hemma 09:07 och ute 11:41. Två timmar och 34 minuter tog det att föda en 53 cm lång kille på 3,780g. Tänk om jag hade fött i bilen…. Det hade varit skräcken! Arvid klippte navelsträngen. Några stygn i de gamla ärren annars klarade jag mig ganska fint känns det som. Svullen som en babianröv i en vecka givetvis, men sen la sig det med…

Jag fick sova över första natten på BB medans Arvid åkte hem och tog hand om Annabelle. Oj vad jag saknade henne! Dagen efter fick vi träffa barnläkaren som godkände Lillen för hemgång. Så skönt att få komma hem.

Första veckan hemma var faktiskt en pärs. Att hitta balansen. Lära känna lillen samtidigt som att göra Annabelle delaktig, aktivera henne och packa upp lägenheten. Jag och Lillen sov i gästrummet medans Annabelle fick ligga kvar i vår säng. Mest för att hon vaknade så fort W började låta. Han lät en hel del i början. Kändes dumt att flytta på henne till sitt blivande rum nu när vi precis både flyttat och fått ett nytt tillskott. Hon har ju ändå alltid sovit i vår säng.

Jag flyttade tillbaka in i sovrummet efter två veckor. Så otroligt skönt att få sova med mina kärlekar igen. Att hitta balansen jobbar vi fortfarande på.”

Vill du fortsätta följa Anna och hennes familj i deras vardag? Missa då inte bloggen här och hennes instagramkonto @hauffman!

Förlossningsberättelse: ”Det var relativt smärtfritt för mig”

Förlossningsberättelse: "Att föda var relativt smärtfritt"

Elin Kungsmans förlossningsberättelse: ”Att föda var relativt smärtfritt för mig”

”Det här kommer inte vara någon förlossningsberättelse med värsta mardrömsscenariot, för jag har haft två väldigt bra förlossningar och jag känner att jag i princip skulle kunna föda barn varje dag resten av livet. Haha, nej men, jag hade mycket mer problem med att vara gravid än med själva förlossningen. Jag tyckte att graviditeten var mycket, mycket jobbigare än själva förlossningsbiten just eftersom jag haft två snabba och relativt smärtfria förlossningar.

Mitt andra barn är född den 10:e maj 2017. Den 9:e man så satte mina värkar igång vid 17-tiden ungefär, och de var sådär ganska regelbundna från start skulle jag säga, och gjorde väl relativt ont. Som en mensvärk skulle jag säga, jag tycker inte att det gör så fruktansvärt ont att föda barn. Och det här vet jag är jätteindividuellt, men jag tycker inte att det gjort så ont som många beskriver det. För mig som har det känts som en väldigt intensiv mensvärk som håller i sig i en minut, sen släpper, sen håller i sig.

Läs också: ”Andning som smärtlindring under förlossningen – så funkar det”

Jag gick under dagen med lite värkar, men kring tvåtiden på natten kände jag ändå att det gjorde ganska ont, att det var mer intensiva mensvärkssmärtor. Eftersom det gick så fort första gången jag födde barn ville jag komma in lite mer i tid nu så att man inte skulle få den där chocken att ”nu ska du föda barn direkt!” så fort man kom in. Vid tvåtiden där skrevs jag in på förlossningen och edan i bilen på väg in sa jag till min sambo Björn att jag är nog öppen fyra, tre-fyra, centimeter och när vi kom in var det mycket riktigt så – jag var öppen fyra centimeter. Så jag kände hela tiden att jag hade väldigt stor kontroll över den här förlossningen. Jag kände igen alla smärtorna, jag kunde förloppet, det började på samma sätt som med min första förlossning som också startade med värkar.”

Kände sig närvarande

När vi kom in blev jag inskriven, och någonting jag reagerade på ganska precist på en gång när vi kom in var att jag var med MED den här gången. Förra gången var det mer som en dröm, den här gången kommer jag faktiskt ihåg allting väldigt väl. Jag kommer ihåg hur sköterskorna såg ut, jag kommer ihåg hur många de var och såna saker, det gjorde jag inte alls på första förlossningen. Den var väldigt snabb och intensiv. Men nu var vi då inskrivna och de gjorde jämna kontroller, och jag kände mig så trygg så jag ville inte ha någon sköterska där inne. De kom in med jämna mellanrum och kollade hur öppen jag var, kollade hur det gick.

Klockan 03.20 bad jag om att få en sovdos, det är värktabletter, i det här fallet två citodon och det tycker jag har fungerade kanon för mig. För det som de gör är att de trappar ner värkarna. De mest intensiva värkarna för mig har varit under den mellersta delen av förlossningen, öppningsskedet, från fem till tio centimeter. Det har gjort ganska ont då, men det har räckt för mig att ta de där två citodonen, för det har dragit ner värkarna till det lite mildare stadiet så det har aldrig blivit värre än så för mig. Så jag tog tabletterna och la mig för att sova. Det gick ganska bra, jag kunde inte sova 100% för jag vaknade när värkarna kom, men jag kunde andas genom dem och känna att det gick bra.”

Läs också: ”Dykteknik eller profylax under förlossningen? Så funkar det!”

”Känner att bebisen är på väg ut, NU”

”Och sen där vid fyra, fem-tiden känner jag att jag måste gå på toaletten. Björn sitter i en fåtölj bredvid och sover, så jag väcker honom och säger det, går sen in på toaletten och sätter mig – och då känner jag det där trycket komma. Det där intensiva trycket. Ni som har fött barn vet ju att det känns ungefär som att man är väldigt, väldigt förstoppad, och så kändes det. Det känns ungefär som att bajsa att föda ut barn, det är så jag skulle beskriva det. Då vet jag att det faktiskt börjar bli dags, så jag går tillbaka till sängen och ber Björn trycka på knappen. Jag står lutad mot sängen och får det där trycket och känner att den här bebisen är på väg ut. Nu! När jag står där och sköterskorna kommer in går mitt vatten. Pang, som ett skyfall rätt ner, och jag känner att han verkligen är på väg ut. De ber mig sätta mig på sängen för att de ska kunna göra en undersökning, men jag känner att det inte går för bebisen är ju på väg ut NU. Men jag sätter mig ändå där och lägger mig i gynställning och barnmorskan ser det jag känner – bebisen ÄR faktiskt på väg ut. Hon får hålla emot och jag får kraftiga krystvärkar. På två eller tre krystvärkar var han ute! Så från 04.50 när mitt vatten gick till 05.05  – så kort tid tog det tills han var ute. Och kan skrek redan på väg ut ur vulvan, haha, så han var redo att komma ut! Jag sprack inte och fick inga bristningar, så allt gick verkligen jättebra.

Det enda jag kommer ihåg från den här förlossningen som skiljer den från föregående var att eftersom krystfasen gick så fort hann de inte spraya den där sprayen när han skulle ut. Man kan nämligen få en spray på underlivet som gör att det bedövar, och den hann inte jag få den här gången, så nu kände jag faktiskt är bebisens huvud var på väg ut och det var en väldigt stramande brännande känsla. De sa till mig att jag behövde hålla igen trots krystvärken just då, och jag förstod verkligen varför när jag hade den känslan. Hade jag tryckt på då hade jag spruckit, det är jag helt övertygad om, för jag kände det så tydligt. Och det är därför jag gillar att känna smärtan och inte vara så bedövad när jag föder barn, för jag känner att jag har kontroll genom hela förloppet och det har varit viktigt för mig under båda förlossningarna.”

Läs också: ”Slempropp och 8 andra ord du vill veta inför din förlossning”

Förlossningen var lättare än efterarbetet

”Bebisen kom ut och upp på mitt bröst, och på en gång när han kom upp började jag grina och ville trösta honom. Och så var det inte riktigt på min första förlossning för jag var lite chockad, men den här gången var jag med och det var så fint på nåt sätt. Där låg han och jag kunde trösta honom, han började amma nästan på en gång, och det kändes så fint och bra. Och så var det liksom på morgonen, solen sken in i förlossningsrummet och det var bara jättefint. Och jag tycker nästan att den biten som varit värst för mig båda gångerna är tiden efter förlossningen, när man ska läka. Eftervärkarna efter bebis nummer två, aj aj aj. Första gången hade jag inte så många eftervärkar, men med Malve hade jag det i en vecka efteråt. Jag trodde att jag hade fått en livmodersinflammation! Ingen hade berättat för mig att det är vanligt att få starka eftervärkar efter bebis nummer två, så jag var inte beredd på det här. Så när vi kom in på läkarkontrollen dagen efter med Malve så frågade jag om det var något fel, för jag hade så ont. De  förklarade att det var helt normalt, och frågade om jag inte tagit ipren och alvedon? Haha. Så ska ni föda ert andra barn, var beredda på att ni kan få ganska intensiva eftervärkar och att det inte är nåt konstigt. Och jag, som ammat mina barn, har fått torra slemhinnor nere i slidan båda gångerna. Och det var inte heller något någon hade berättat för mig, att man kan få torra slemhinnor av att amma. Det stramar ju också en hel del och gör ganska ont, och det kan ta lite extra lång tid när man vill komma igång med sex och sånt. Men man pratar inte så mycket om det så därför känns det bra att berätta det för er, så kanske inte ni blir överraskade på samma sätt som jag blev.”

Elin Kungsman vill dela med sig av en positiv förlossningsberättelse

Välkommen till världen, Malve!

”För mig har det alltså varit värre med eftertiden än själva förlossningen. Förlossningarna har varit som en dröm som jag skulle kunna göra om alla dagar i veckan. Hur härligt som helst, det är en sån cool känsla, och mitt bästa tips inför en förlossning är faktiskt att koppla av och försöka att inte bli rädd för det går inte att styra ett förlopp i förväg utan det är bara att ta det som kommer. Och för mig gjorde det som sagt var inte mycket ondare än väldigt intensiva menssmärtor. Värsta stadiet var verkligen i mitten, krystningsdelen är ju bara skön. Det är härligt att äntligen få krysta ut bebisen, och där är det bara att följa med – det sköter sig självt.

Om du är på väg att föda barn vill jag passa på att önska dig lycka till! Häng bara med i förloppet, det är så himla coolt och häftigt, och det är typ enda gångerna i livet man får känna att man verkligen är ett djur, haha, kroppen är så cool!”

Vill du fortsätta följa Elin och hennes familj? Missa inte hennes fina blogg här, hennes Youtubekanal här och hennes instagramkonto @elinkungsman!

Vill du också dela din förlossningsberättelse på Vimedbarn.se? Mejla då till [email protected]!

Förlossningsberättelse: ”Hon föddes i vidöppen bjudning”

Förlossningsberättelse: "Hon föddes i vidöppen bjudning"

Emmelie Anderssons förlossningsberättelse: ”Hon föddes i vidöppen bjudning”

”Jag vaknade på natten av att jag satte mig upp i sängen då jag kände ett extremt hugg i magen. Hugget visade sig vara en ordentlig sammandragning och jag la mig ner igen när den gått över. Det kom några till såna kraftiga under natten och jag minns att jag tänkte tanken ’är det nu det händer?’. Slemproppen hade lossnat natten innan så jag visste ju att det var nära. Dessutom hade jag gått en vecka över tiden så hon var mer än välkommen.

Tommy som jobbade fem minuter bort åkte till jobbet som vanligt på morgonen och jag tänkte att jag uppdaterar läget när jag åker dit på frukost på förmiddagen. Och det gjorde jag, han såg på mig att det var något när jag kom dit och jag sa att det nog kunde vara dags. Han blev nog mer nervös än jag men jag sa att det var lugnt än så länge och att jag skulle åka hem och vila lite och höra av mig om det hände något mer under dagen.

Läs också: ”Så vet du när förlossningen startar”

Men dagen gick och värkarna kom och gick utan att jag tyckte det var särskilt jobbigt. Det var först framåt 16-17-tiden på eftermiddagen värkarna började bli kraftigare och jag verkligen fick stanna upp för att ta en värk. Jag lagade middag tills Tommy kom hem och vi åt och satte oss sedan i soffan. Jag sprang upp och ner mellan värkarna och Tommy började tycka att jag skulle ringa till förlossningen. Jag var dock galet nervös som förstagångsföderska att jag skulle ringa för tidigt eller åka in för tidigt och behöva bli hemskickad. Hade ju ingen aning om hur ont det skulle göra?”

All smärta satt i magen

”Men runt 20-tiden ringde jag in i alla fall och de sa att om jag ville komma in var vi välkomna annars kunde vi nog vänta hemma en stund till. Sagt och gjort jag tog två Alvedon, kollade på säsongens näst sista avsnitt av Desperate Housewives och tog en lång dusch och tvättade och plattade håret så det var gjort inför några dagar på BB, haha. Jag ringde runt till nära och kära och talade om att det var dags. Men runt 23-tiden tyckte vi det fick vara nog hemma så vi åkte in mot förlossningen i Eskilstuna. Jag mådde fruktansvärt illa kommer jag ihåg så jag var rädd att kräkas i bilen. Hade en varm vetekudde på magen och var förvånad över att all värksmärta satt i magen, jag hade fått för mig att det skulle kännas i ryggen också?!

Väl inne på förlossningen blev vi visade till ett mottagningsrum där jag fick ligga i två timmar innan jag blev undersökt. I efterhand vet vi ju att det var fullt upp inne på förlossningen och det var väl tur att det var första barnet så vi inte visste annat. Minns att jag undrade om jag skulle föda där i mottagningsrummet, tyckte det såg väl kalt ut haha. Frös och svettades om vartannat gjorde jag, kräktes några gånger gjorde jag också. Men efter att ha blivit undersökt av en gullig barnmorska konstaterades att jag var öppen 5 centimeter och därmed var det inga tvivel om vi skulle få stanna eller inte. Barnmorskan frågade om smärtlindring och jag sa att jag gärna klarade mig på lustgas om det gick men att dom gärna fick säga till om jag blev för envis och verkade behöva något mer. Fick börja med en lång dusch sittandes på en pilatesboll (även den i mottagningsrummet) och bytte sedan om till de otroligt snygga sjukhuskläderna innan vi fick gå in till vårt förlossningsrum. Då var klockan runt 02.30. Då hade det börjat göra väldigt ont och jag var öppen nästan åtta centimeter och fick testa lustgasen. Till en början fick jag den inte alls att funka och ville bara kasta masken åt h-vete. Men vilken fantastisk känsla när jag fick till andningen och den hjälpte. Var helt blå i ansiktet av masken lite senare.”

Läs också: ”Förlossningsberättelse: Jag halkade i mitt fostervatten”

”Är barnläkare tillkallad?”

”Jag kämpade på med värkarna ett par timmar till och det gick bra även om det stundtals gjorde fruktansvärt ont. Runt fyratiden tycker jag att det börjar trycka på och jag är då öppen nio centimeter. Eftersom mitt vatten fortfarande inte gått tar dom nu hål på hinnorna och sätter fast en skalpelektrod på bebisens huvud då dom har svårt att få in hennes hjärtljud.

Vid 05.50 känner jag första krystvärken och får ta i lite men under andra krystvärken vrids skärmen där man ser värkens styrka och bebisens hjärtljud bort från mig och det kommer snabbt in flera människor i rummet. Hur många kommer jag inte ihåg men tror det var två sköterskor och en läkare. Jag blir fruktansvärt rädd då jag känner att något inte står rätt till. De säger att de måste klippa lite och jag får ett bedövande stick innan jag hör två klipp. Usch vidriga ljud jag ryser fortfarande vid tanken av ljudet. Läkaren som kommit in tittar på mig och säger att det jag kommer göra nu kommer göra väldigt ont men jag måste göra det här för bebisens skull. ”Är barnläkare tillkallad” hör jag hur min barnmorska säger och jag blir ännu räddare. Vad är det som händer?”

”Hon låg i vidöppen bjudning”

”Läkaren sätter dit en sugklocka som lossnar vid de två första försöken. Att sätta dit själva sugklockan är nog den värsta smärta jag någonsin upplevt. Det gör så fruktansvärt ont, och jag var så oförberedd på att just det skulle göra ont. Mina värkar är glesa så jag får värkstimulerande dropp och läkaren och barnmorskan talar om för mig när jag ska krysta. Det ligger även två sköterskor på min mage och försöker hjälpa till att trycka. Men det verkar inte hjälpa så de slutar. De har även här höjt min lustgas men jag minns från dimman att läkaren säger åt dom att vrida ner för jag måste vara med på vad som händer. Jag krystar ett par gånger till och plötsligt säger det bara ”floff” och en enorm lättnad uppstår och jag får snabbt upp en liten bebis på bröstet innan dom drar iväg med henne.

Läs också: ”Krönika: Förlossningsdepression lät som ett stort misslyckande i mina öron”

Tommy följer med och de lämnar dörren öppen. Efter en kort stund frågar barnmorskan om jag hör bebisen som skriker och det gör jag ju. ’Det är din så du kan var lugn det är ingen fara’. Hon mådde snabbt bra, fick lite massage och sen var allt som det skulle. Det hade blivit lite trångt och jobbigt för henne på vägen ut. Hon föddes med vidöppen bjudning, alltså ansiktet uppåt istället för nedåt som de ’ska’ komma. Detta kan göra att det blir extra trångt och svårt att komma ut.
Väldigt snart kommer dom in med den sötaste lilla tjej jag någonsin sett. Liten var hon också trots att alla sagt att det ska bli en stor bebis. 2010 gram och 49,5 cm lång och alldeles underbar. Lilla Nikki, så efterlängtad och så älskad från första stund.”

Vill du fortsätta följa Emmelie och hennes familj? Missa då inte hennes blogg här, eller hennes Instagramkonto @empan_luring.

Vill du också dela din förlossningsberättelse på Vimedbarn.se? Mejla till [email protected]!

Förlossningsberättelse: ”Vi var bara en timme på förlossningen!”

Ida-Maries förlossningsberättelse: ”Vi var bara en timme på förlossningen!”

”Klockan 07.30, söndagen 21/12, vaknar jag av en sammandragning. Jag är i vecka 37+4 och hade inte haft några speciella förkänningar. Micke och jag hade varit på bio dagen innan, något som var väldigt påfrestande då jag hade svårt att sitta stilla länge på grund av svår foglossning. Jag hade haft sammandragningar mer eller mindre så fort jag ansträngde mig sedan vecka 19 men dessa kändes annorlunda än sammandraningarna jag haft tidigare. Det gör lite ont och smärtan är lokaliserad nertill under naveln. Jag somnar om till och från men vaknar vid varje sammandragning och kan tillslut inte somna om.”

Sammandragningarna känns annorlunda

”Klockan 09.00 laddar jag hem en värktimer-app och börjar klocka sammandragningarna som kommer oregelbundet, med 2-7 minuters mellanrum, och varar 1-2 minuter. Strax efter 09.00 vaknar M och jag berättar för honom att jag har sammandragningar som känns annorlunda. Han blir klarvaken på en sekund, haha! Jag kliver upp och tar en lång dusch, tvättar håret och fixar mig som vanligt.Duschen gjorde att sammandragningarna minskade i intensitet och blev mer oregelbundna, vissa kändes knappt alls. Vi tänkte att det bara var förvärkar.

Läs också: ”Vad behövs i BB-väskan? Packlista för både vaginal förlossning och kejsarsnitt!”

Vid 11 får jag en stark sammandragning. Micke åker och handlar utfall det skulle vara dags och under tiden han är borta sitter jag och svarar på mejl och sökar undan lite jobb. Sammandragningarna blir under tiden mer regelbundna med cirka sju minuters mellanrum, de varar i cirka en minut. Vi är fortfarande helt övertygade om att det är förvärkar och vi fotar magbilder, städar hemma och väntar på att det ska avta. Så fortsätter det under dagen. Fem till su minuters mellanrum och helt hanterbara smärtmässigt. Mellan värkarna har jag inte ont alls. Jag sitter på pilatesbollen och guppar framför tv:n.

Vid klockan 16.00 börjar jag bli trött och lägger mig för att vila. Men att ligga ner går inte alls, det gör alldeles för ont när sammandragningarna kommer. Jag lägger mig på soffan men måste ställa mig upp vid varje värk. Smärtan är fortfarande hanterbar och sitter bara fram under naveln och i ljumskarna. Jag trampar liksom och det lindrar. Klockan 17.00 äter vi middag. En rejäl portion kycklinggryta och ris går ner. Nu är det 5-6 minuter mellan värkarna.”

Ringer förlossningen

”Klockan 19.15 börjar sammandragningarna kännas lite mer och när vi plockat undan middagen ringer jag till förlossningen för att höra vad jag ska göra. Jag är mest bekymrad över hur jag ska kunna sova på natten om det fortsätter såhär. Förlossningspersonalen tycker att mina värkar är ganska korta och i och med att ingen slempropp här gått så tror hon inte värkarna har någon effekt. Hon säger att jag får komma in på kontroll om jag vill men att jag lika gärna kan stanna hemma ett tag till om jag tycker att det går bra.

Min enda målsättning och vision med förlossningen är att jag skulle stanna hemma så länge som möjligt och göra förarbetet i min trygga miljö för att slippa känna att det blir en lång förlossning. Så jag kände absolut ingen stress att åka in. Smärtan var helt kontrollerbar. Inte värre än migrän eller mina axelsmärtor. Dessutom kunde jag ju räkna ner när man visste att det skulle avta. Det kan jag inte ens med mina reumatiska skov! Jag testade TENS lite men hade inte mycket nytta av den eftersom min smärta satt fram. Bäst var att hålla om M’s hals eller luta mig över bänken och trampa med benen. Jag tog en till disch och tog mig igenom värkarna med duschstrålen cirkulerande mot magen. Jätteskönt! Här blev jag helt plötsligt sugen på kaffe, så jag drack två koppar kaffe medan jag stod i duschen. Så typiskt mig, jag älskar kaffe! Tillslut fick jag avbryta duschen då jag blev alldeles för varm.”

Läs också: ”Därför gör sen avnavling skillnad för ditt barn”

Slemproppen och vattnet går

”Klockan 20.00 är jag ute ur duschen och vi whatsappade lite med bror och hans tjej. Vi trodde fortfarande inte att det var allvar. ’Du känner när det är på riktigt, sa svägerskan. Det gör dock rätt ont nu och när jag känner efter lite där nere kändes det konstigt. Så vi bestämmer oss för att göra oss i ordning och åka in på kontroll för att se om detta var ’the real deal’ eller inte.

Klockan 20.30 gick vattnet och slemproppen medan jag står i bara underkläder och sminkar mig. Vattnet var blodblandat och jag fick lite panik (placentaavlossning tänkte jag men M lugnade mig för han hade hört på föräldrautbildningen att det kunde vara lite blodblandat vatten). Jag skriker till M att ringa förlossningen NU. Han far runt lite som en yr höna innan han hittar telefonen och ringer in. Han anger fel personnummer och är lite stressad, jag ropar ’ÅTTIOFEM INTE ÅTTIOSEEEX!!!’, haha. Under tiden har jag en enda jättelång värk som gör ONT. Nu är det på riktigt, nu måste vi in! M skulle hämta ett par trosor åt mig och kommer med hela troslådan och häller ut på badrumsgolvet där mitt vatten har gått. Småstressad, stackarn! M packade in grejerna i bilen, vi tog en selfie i hallspegeln (jo, det hann vi med, 20.52), och sen åkte vi!”

Ida-Marie och Micke hann ta en selfie innan det var dags att åka till förlossningen.

Ida-Marie och Micke hann ta en selfie innan det var dags att åka till förlossningen.

Tuff bilresa in till förlossningen

”Bilresan in var HEMSK. Att sitta var inte kul och jag hade lite panik där. Men så fort jag kom ur bilen så var det lugnt igen. Korta värkar som jag pinade mig igenom och sedan fit for fight på någon minut. Hade en värk i hissen upp till förlossningen som avtog precis när dörrarna öppnades så när vi kom in var vi hur glada och pigga som helst. Klockan 21.000 var vi uppe på förlossningen och fick ett rum. Jag bytte om till den snygga landstingsskjortan och nättrosor. De satte på en CTG och försvann sedan snabbt då det var skiftbyte. CTG’n hade dålig kontakt och V’s hjärtljud var svåra att få upp på monitorn, det gjorde mig nervös där jag satt på sängkanten. Vi plockade fram kameran och tog några bilder, fortfarande inte jättejätteonda värkar. Micke var fortfarande yr som en hönda och hade packat upp all vår packning i förlossningsrummets skåp, haha.

Läs också: ”Sveriges 100 mest populära barnnamn, här är senaste listan!”

Klockan 21.30 kommer nattens personal in. De beordrar mig att lägga mig på rygg för undersökning. Jag ville absolut inte ligga ner då jag tyckte värkarna gjorde så ont då. Men då plockade de fram lustgasen och det tog toppen av smärtan. CTG’n satt fortfarande jättedåligt och V’s hjärtljud verkade vara låga de stunder de syntes. De undersökte mig och satte en hjärtljudselektrod på V’s huvud istället, för att ha bättre koll. Nästan direkt hörde jag att han hade lite låga hjärtljud, och jag fick lägga mig på sidan. Åh, vad rädd jag blev. Detta var min fasa! Jag har jobbat på Neonatalen så jag har stenkoll, allt jag hörde var deras viskande prat om hjärtljuden. Jag höll på att få panik. Personalen som just gått på nattpasset skulle egentligen bara titta till mig så de hade inte hunnit med att läsa min önskemål där det enda var att prata MED mig om något är fel. Men Micke såg min panik och sade till dem bestämt. Då kunde vi samarbeta istället. ”

Inlagd på förlossningen, och vid gott mot mellan värkarna!

Inlagd på förlossningen, och vid gott mot mellan värkarna!

Hjärtljuden svajar…

”Jag var förresten öppen sex centimeter och hade ’mjuka kanter’. Lustgasmasken var grym som andningsprofylax, jag fokuserade bara på andningen och det hade någ lika gärna kunnat vara syrgas i den där masken.

Klockan 21.45 svajar V’s hjärtljud och läkare och barnläkare tillkallas. De började sätta PVK och värkstimulerande dropp och ID-band. Jag hade ju inte ens hunnit få det! Jag bad om epidural och sköterskan måste ha fått hålla sig för skratt. Jag fattade inte att det var så nära. Plötsligt känner jag ett tryck neråt och det gick bara inte att andas genom värkarna längre. Jag ville krysta, måste krysta! Hjärtljuden är inte bra, men läkaren förklarar att det är okej i nuläget. Det beror på att han kommer så snabbt. Jag blir frånplockad lustgasen, nu måste jag fokusera på att krysta, han måste ut! Jag hade lite dålig teknik i början men efter några gånger fattade jag galoppen. Klockan 22.00 är hjärtljuden fortsätt lite svajiga och de beslutar att sätta en sugklocka för att hjälpa honom ut. I samma stund som de sätter klockan så går hjärtljuden upp. Underbar musik! Två eller tre krystvärkar senare var han ute, de behövde inte använda sugklockan.”

Läs också: ”Förlossningsberättelse: Jag får höra att det blir sugklocka…”

”OJ vilken liten plutt!”

”Klockan 22.07 såg vår lille prins dagens ljus. Vi höll på att missa hela spektaklet, förstod inte att han skulle komma så snabbt utan fokuserade mest på att krysta rätt. Micke var en klippa henom allt. Ut kom en liten skrikande kille och det första jag såg var att han hade bra tonus (muskelspänning) så han var inte påverkade av den låga hjärtfrekvensen! Apgar 9, 10, 10 och barnläkaren var inte kvar i rummet. Men OJ vilken liten plutt! Och pappas långa fingrar! Han mådde alldeles utmärkt och fick ligga på min mage direkt. LYCKA! Pappan fick klippa navelsträngen och sedan hjälpa till att tvätta, sätta på blöja, mäta och väga. 2660 gran liten och 48 centimeter lång. Född i vecka 37+4, alltså två och en halv vecka för tidigt.

Förutom det här med hjärtljuden och att sista delen fick så snabbt var min förlossning helt fantastisk! Bättre än jag hade kunnat föreställa mig. Jag hanterade smärta mycket bättre än vad jag trodde. När vattnet väl fick så fick det så sjukt fort (en timme på förlossningen!) och det var lite skrämmande, men det fick ju bra med både mig och Vincent. Det var tur att han var så liten. Jag var knappt trött efteråt och inte speciellt hungrig heller eftersom jag ätit middag bara någon timme tidigare. Micke fick ta ansvaret för att äta förlossningsfikat. Nästa gång åker vi nog in lite tidigare. Men eftersom min slempropp inte gick och jag hade så korta värkar var det inte så lätt att veta!

M var fantastisk. En klippa och trots att det gick snabbt hann v skratta lite mellan värkarna. Vinnie fattade snabbt det där med att äta och bajsa och vi var ganska självgående på BB. Eftersom han var så liten ville jag vara säker på att amningen fungerande innan vi åkte hem och han vände i vikt redan dag två. Så på julafton tog vi hem vår skatt. Han är idag en 100 centimeter lång kille på tre år!”

Ida-Marie var inte så sugen på förlossningsbrickan efter förlossningen.

Vill du fortsätta följa Ida-Marie och hennes familj i vardagen? Missa inte hennes blogg här och hennes Instagramkonto @idamarieisaksson!

BB-väska – packlista för vaginal förlossning och kejsarsnitt

BB-väska - packlista för vaginal förlossning och kejsarsnitt

– Det enda som egentligen krävs det är blodprovssvaren från barnmorskan, din blodgruppering och din graviditetsscreening med svar om HIV, Hepatit, Syfilis och Röda hund. Sen behöver du ha legitimation med dig också så att man ser att det är dina papper och att det är du som kommer, säger barnmorskan Sofie Låftman till Vimedbarn.se.

Men hon förklarar också att det finns mer saker många fyller sin BB-väska med, inte för att det är nödvändigt utan för att det kan vara kul och kanske till hjälp framför allt för partnern under förlossningen – som till exempel snacks och ombyten med mjuka kläder.

Bland Vimedbarn.se’s och LOPPIs influencers kryllar det även av grymma tips på vad man bör packa ner i sin BB-väska. Bröllopskoordinatorn Johanna Kajson födde med planerat kejsarsnitt, och har därför stenkoll på vad man bör packa med om man har ett sånt att se fram emot.

– Främst ska man tänka på att ha med sig sköna, stora trosor med hög kant så de inte sitter in i snittsåret. Jag köpte dem i gigantiskt storlek. SÅ SKÖNT men också så liten enkel grej att bli glad för ett par nya svarta, mökrgrå eller mörkblå trosor istället för nättrosorna (tycker jag – vissa älskar ju nättrosorna men jag kände mig mer bekväm i fina egna), skriver hon i bloggen. Här kan du läsa hela hennes packlista för dig som ska göra ett planerat kejsarsnitt.

Nina Malmström, mamma till Isabella, 2, tyckte att det var svårt att veta vad hon skulle packa i sin BB-väska.

– Något som jag funderade mycket över under min graviditet var den där BB-väskan och vad som skulle behövas packas ner eller inte. Det blev mycket googlande för att kolla hur andra hade gjort. Man hade ju ingen aning om vad som redan fanns på BB och vad man var tvungen att ta med själv, skriver hon i bloggen. Här har hon listat det hon tycker att man bör ha med sig till förlossningen och BB.

En bra tumregel är att försöka hejda sig från att packa för mycket saker. Åtminstone om man bor förhållandevis nära sjukhuset och kan skicka efter en släkting eller ens partner att hämta saker hemma efter förlossningen vid behov. Det skriver Gabriella Joss, mamma till Jason, 2, och nyfödda Jolie, under på.

– Förra gången tyckte jag typ att det mesta var överflödigt. Vi hade med alldeles för mycket kläder (vi låg mest hud mot hud med en filt över), flaskor, pumpar och nappar (var också onödigt för oss förra gången), babynest och massor med kläder till oss.. Nej, allt var typ onödigt, haha. Det är nog väldigt individuellt och kanske olika från gång till gång men så känner jag iallafall, skriver hon i bloggen. Här kan du ta del av hennes packlista till förlossningen.

Här nedan har vi listat de saker som kan vara praktiska att ha med sig till förlossningen så att du kan checka av när du ska packa din BB-väska!

Vad ska man packa i sin BB-väska?

Vimedbarn.se’s ultimata packlista

I en mapp att visa upp vid ankomst till förlossningen:

Legitimation

Blodprovssvaren från barnmorskan

Ditt förlossningsbrev, om du har något

Läs också: ”Gravid och trött? Här är 7 tips som får dig att orka mer”

Kläder:

Ett ombyte mjuka och bekväma kläder till den födande

En morgonrock eller tröja med knäppning eller dragkedja (praktiskt när man ska ligga hud mot hur när bebisen är född)

Stora, mjuka trosor med plats för en rejäl binda (om du inte gillar de klassiska förlossningstrosorna du får på sjukhuset)

En uppsättning kläder till bebisen att ha när ni ska åka hem

En bomullsmössa till bebisen

Om det är vinter: Overall till bebisen

Tofflor till er vuxna som ska vara mycket på BB. Golvet är inte det renaste i och med mycket folk som rör sig i korridorerna, och att gå runt i klumpiga skor kan vara lite meckigt.

Necessär:

Tandborstar

Tandkräm

Deodorant (gärna parfymfri)

Parfymfri bodylotion/handkräm kan vara skönt efter alla handtvättar

Eventuella mediciner

Eventuella glasögon/linser

Läppbalsam

Ansiktstvätt

Hårsnoddar och/eller hårspännen om du kan tycka att ditt hår kan vara i vägen.

Läs också: ”19 saker att göra i väntan på bebis”

Mat och snacks:

Det du och din partner tycker är riktigt gott, som kan höja energinivån under förlossningen. Packa inte för stora mängder, när förlossningen väl är över kommer ni antagligen kunna fylla på förråden i sjukhusets kiosk

Vattenflaska

Elektronik:

Telefon

Laddare till telefon

Kamera

Laddare till kamera

Hörlurar till telefonen, om man vill lyssna på ljudbok, podcast eller se något klipp på telefonen utan att störa eventuella rumskompisar

Övrigt:

Plånbok

En mysig bebisfilt kan ibland vara till mer nytta än bebiskläderna på BB, då man gärna vill ligga hud mot hud med sin nyföding och då bara över något att svepa om bebisen

Saknar du något du tycker att vi har missat i vår packlista? Kommentera gärna nedan så att fler får ta del av ditt tips!

Förlossningsberättelse: ”Jag sov mig igenom förlossningen”

Förlossningsberättelse: "Jag sov igenom förlossningen"

Johanna Forslunds förlossningsberättelse: ”Jag sov mig igenom förlossningen”

”En förlossning är bland det häftigaste en människa kan gå igenom. Jag hade läst alldeles för många skräckhistorier. Jag vill så gärna dela med mig av min berättelse då jag är otroligt nöjd med min förlossning trotts att jag blev igångsatt. Att bli igångsatt var min största rädsla när jag var gravid, men i efterhand är jag väldigt glad för det. Jag hade full kontroll på vad som hände i min kropp från att vattnet gick till att Isabella var ute. Nu sitter jag med mina förlossningsdokument bredvid för att inte glömma något! Jag har fått skriva väldigt punktligt, då jag inte har alls mycket minne från vissa saker. Jag har i princip skrivit av allt från min förlossningsjournal. För att läsa om varför jag blev igångsatt kan du läsa om min graviditet HÄR.

Den 9 februari 2017 åkte vi in till förlossningen på kontroll ännu en gång på grund av mina kraftiga förvärkar. Vi blev inlagda för att få en såkallad ‘tung sovdos’ så jag skulle kunna få sova.

Den 10 februari sov jag till och från under natten, jag kände inte någon särskild hjälp av sovdosen mer än att det var skönt att vara ’sederad’, det fick mig att slappna av. Väl under dagen fick vi profylaxhjälp för att kunna hantera smärtan under förlossningen. Filip fick även en kurs av bm hur han skulle massera mig för att lindra värkarna.”

Läs också: ”Hantera smärtan under förlossningen – så gör du”

Får induktion med cytotec

”Klockan 16:15 börjar jag känna av mer flytningar och vatten i sängen. Då görs en kontroll och då var jag öppen två centimeter! Klockan 20:55 börjar jag tröttna. Sammandragningarna gör bara ondare och ondare, men inget mer händer. Jag ville bara att allt skulle sätta igång, vilket jag även säger till barnmorskorna. Fick ännu en tung sovdos för att samla kraft för morgondagen.

Den 11 februari har jag fortfarande väldigt regelbundna och kraftiga sammandragningar. Läkare skriver i papperna att det då beslutas för en induktion med cytotec på grund av avstannat värkarbete från och med vecka 37. Efter några doser cytotec måste man ta en paus från det då mina sammandragningar blir kraftigare och kraftigare utan någon som helst påverkan på förlossningsarbetet. Klockan 22:00 har jag fem sammandragningar på 10 minuter. Där beslutas det att jag även får vila från cytotec under natten.”

Läs också: ”5 smarta hacks för dig med bebis hemma”

”De fick väcka mig när det var dags”

”Den 12 februari börjar med att fortsätta med cytotecdoser. Jag mår faktiskt bra under hela dagen med endast tre, fyra sammandragningar under 10 minuter, jag kunde helt klart leva med dem. Där och då började jag bli frustrerad över att jag började få lugnare sammandragningar, jag ville inget hellre än att allt skulle dra igång just här.

Den 13 februari väljer de att ta hål på hinnorna så vattnet går. Vattnet var grönt, vilket betyder att bebisen bajsat i vattnet, dem misstänker att det är för att hon är stressad. När vattnet gått kommer mer och mer värkar. Jag börjar känna att de blir ohanterliga, då fick jag prova lustgasen. Den var fantastisk. Tills att jag börjar kräkas och mår fruktansvärt illa av den. Klockan 11:43 ber jag om epidural och 11:51 får jag den satt. Det gick sååå fort! Jag är väldigt tacksam för det. Då var jag öppen fem centimeter. Kort därefter somnar jag. Jag minns knappt att den nya barnmorskan och undersköterskan kom in och presenterade sig.

Läs också: ”Förlossningsberättelse: Jennie-Lie födde tvillingar i vecka 30+3”

Klockan 15:25 får jag en ny barnmorska, jag var så ledsen då jag verkligen gillade den barnmorska jag hade under dagen. Men den nya barnmorskan jag fick var också helt underbar! De ber mig sätta mig på bollen och gunga en stund för att se om bebisen kan ta och komma ner lite längre ner. Jag orkade inte sitta på bollen alls länge, så jag gick och la mig och sov igen. Väl öppen 10 centimeter kommer de in och väcker mig för att säga att det faktiskt är dags! Jag kände alltså ingenting av det här. Jag kände att det var ett väldigt kraftigt tryck nedåt, men ingen smärta alls.”

”Vilken kraft kroppen har!”

”Klockan 17:47 börjar mina krystvärkar. Jag hade väldigt svårt att känna av mina krystvärkar så jag fick lite värkstimulerande dropp. Där och då kände man verkligen vilken kraft kroppen har. Den bara tryckte av sig självt nästan och barnmorskan sa åt mig att trycka på och bli riktigt riktigt arg. Klockan 18:09 föds Isabella! Jag kunde krysta ut moderkakan helt normalt. Jag fick en andra gradens bristning som syddes i 1,5 timme. Men det kunde jag inte koncentrera mig en enda sekund på när jag hade ett mirakel i min famn.

Folk tror att jag skämtar när jag säger att jag inte tyckte att det gjorde så ont. Det gjorde inte så ont som jag trodde det skulle göra. Den smärtan som var, tyckte jag bara var helt fantastisk. Jag var mest fascinerad över allt som hände i min kropp. Jag sov mig ju i princip igenom hela dagen. Jag skulle aldrig någonsin tveka igen på att ta epidural! Det var min räddning. Att smärtan inte var så brutal som alla sagt kanske var för att min kropp tränat och tränat sen vecka 25. Att bli igångsatt var bland det bästa som kunnat hända mig tror jag såhär i efterhand, trotts att jag var rädd där och då. Jag hade ju som sagt full kontroll på allt som hände och kanske var det därför jag kunde slappna av så pass när vattnet hade gått och jag visste att allt var igång. Jag lät min kropp ta hand om allt och Filip var helt fantastisk igenom hela förloppet, vilket stöd han var och hjälpte mig hela tiden med att vara positiv.”

Vill du fortsätta följa Johanna och hennes familj? Missa inte hennes blogg här och hennes instagramkonto @johannaacecilia!


Du missar väl inte Vimedbarn.se’s nyhetsbrev?

Det är helt gratis och du kan när som helst säga upp din prenumeration. Signa upp dig här!
Prenumerera på Vimedbarn.se's nyhetsbrev!




Namn


E-post

Lämna följande fält tomt


stats