Förlossningsberättelse: ”Vi var på BB i 22 minuter”

Publicerad 1 oktober, 2018

När jag vaknade den där morgonen den 14e september kände jag genast att något var annorlunda i kroppen. Jag hade ju haft förvärkar till och från ett bra tag, men nu var de plötsligt av en annan karaktär och gjorde även lite ondare än tidigare. Jag liksom bara visste att något var på G att hända. Egentligen hade jag planerat att åka in med lillan till Alfons Kulturhus och sedan vidare till mina föräldrar, men skrev ett Facebook-meddelande till dem där jag skrev “lite, lite känningar idag så får se om vi åker in till stan eller om ni får komma hit senare istället“. Först väntade ju rytmik på bibblan, men jag skickade iväg Gabriel med Isabella då något sa mig att det vore smartare att stanna hemma och vila så mycket som möjligt.

Rådfrågade instagramföljarna

Så hela den dagen blev väldigt lugn för min del – jag hade den över 30 timmar långa latensfasen med Isabella i bakhuvudet och mitt främsta mål var att lagra så mycket energi som det bara var möjligt i fall jag skulle behöva vara med om samma igen. Därför spenderade jag i princip hela förmiddagen i sängen med vetekudden i högsta hugg och efter lunch tog jag en lång, härlig siesta ihop med Isabella. Först läste jag en saga för henne och vi båda kiknade av skratt efter att jag fått en värk mitt i och tjutit “ooooh” – tydligen himla kul. Haha! När jag vaknade efter vilan kände jag hur värkarna började komma lite tätare än tidigare och laddade ner en app för att börja klocka dem. I samma veva skrev jag till mina föräldrar att det nog kunde vara läge för dem att göra sig redo för att ta sig ner till Kungsbacka. Värkarna kom med runt tre till fem minuters mellanrum, men var inte alls särskilt smärtsamma så jag trodde ändå inte att det var sååå nära ännu. Vid 17tiden kom i alla fall mina föräldrar från Göteborg och Gabriel åkte iväg med min pappa för att köpa pizza till oss allihopa. Då passade jag på, efter att ha rådfrågat mina fina Instagram-följare där alla svarade “RING!!!”, att slå en pling till Förlossningen. Värkarna kom då med ungefär fyra minuters mellanrum och hade ökat lite i intensitet, men det var fortfarande inte värre än att jag kunde hantera dem. Jämfört med min första förlossning då jag hade värkar som gick upp i taket på CTG-kurvan i över ett dygn innan det äntligen var dags, upplevdes den här smärtan nästan som en fis i rymden. Något som jag dock gjorde annorlunda den här gången var att tänka väldigt mycket på andningen. Jag har aldrig gått någon profylax-kurs, men däremot fanns det en himla massa bra tips i Preglife-appen som jag försökte ta till mig. Sjuksköterskan som jag pratade med i telefon var i alla fall hur gullig som helst och påminde mig om vad jag skulle vara uppmärksam på samt rådde mig att ta två alvedon och avvakta tills värkarna började bli mer smärtsamma.

Gabriel insisterade på att åka in

Efter att ha käkat pizza och packat Isabellas lilla rygga sa jag till Gabriel och mina föräldrar att det nog skulle komma en bebis under natten. Jag gav lillan världens största kram innan hon åkte hem till mormor och morfar, och sa “Vet du vad min älskling, imorgon bitti när du vaknar så tror jag att du har blivit storasyster. Då tror jag att Olivia har bestämt sig för att komma ut“. Sedan tog jag en varm dusch och stod länge med strålen riktad mot magen innan jag la mig i sängen för att titta på Wahlgrens Värld, hela tiden med vetekudden tätt intill mig. Därefter måste jag ha slumrat till en stund för när jag vaknade var klockan närmare tio och jag kände hur det hela började bli rätt jobbigt. Jag ringde in till Förlossningen igen för att se vad de hade att säga – sjuksköterskan trodde inte, utefter hur jag lät på rösten, att det riktigt var dags ännu, men hälsade oss ändå varmt välkomna in på en kontroll. Hon var dock noga med att poängtera att vi eventuellt skulle bli hemskickade igen med lite starkare smärtlindring.

Här funderade jag egentligen på att försöka stanna hemma ett tag till, men Gabriel insisterade på att vi skulle åka in. Det tar ju ändå mellan 30 till 40 minuter att köra från Kungsbacka till Varberg och han var nog rätt nervös över detta. När jag upptäckte att jag börjat blöda lite gav jag med mig och vi kom överens om att ta in på något hotell nära sjukhuset, i fall vi skulle bli hemskickade. Då var vi i alla lite närmare när det väl skulle dra igång “på riktigt”. För vi visste ju att bebisen var på väg – frågan var bara om det skulle dröja några timmar tills dess eller kanske till och med ett dygn? Ja, tänk om vi bara hade vetat hur nära det egentligen var…

Kände hur bebisen började rotera när vi var i bilen

Bilresan från Kungsbacka till Varberg tog ungefär en halvtimma. Hela tiden satt jag med vetekudden tryckt mot nedre delen av magen och koncentrerade mig på min andning. Första delen av resan gick ändå helt okej även om värkarna gjorde allt ondare och ondare, men när vi hade ungefär halva vägen kvar fick jag världens värk och jag kunde på riktigt känna hur bebisen började rotera. Här blev jag faktiskt ganska orolig och bad Gabriel att gasa på rejält. Jag minns att jag började må rätt illa och att jag plockade fram en platspåse om jag skulle behöva spy, men det slapp jag tack och lov (hatar verkligen att spy). Prick klockan elva svängde vi in på parkeringen framför Förlossningen på Varbergs sjukhus. Sedan tog det mig en stund att komma upp till själva avdelningen. Värk efter värk avlöste varandra med bara någon knapp minut emellan och varje gång var jag tvungen att helt stanna upp och luta mig mot något. Väl framme utanför dörrarna till Förlossningen var det först ingen som kom och öppnade för oss – där och då kändes minuterna galet långa. Jag fick en så kraftig värk mitt i allihopa att jag var tvungen att sätta mig ner på golvet då benen knappt bar mig längre. Sjuksköterskan som tog emot oss förstod nog inte riktigt hur nära det faktiskt var – det gjorde nog ingen av oss egentligen – och bad oss sitta ner en stund och vänta på en soffa. När vi till sist fick komma in på förlossningssalen hann hon inte mer än visa var larmknappen fanns och gå ut genom dörren innan jag fick ännu en värk – och då kändes det verkligen som om varenda ben i kroppen var påväg att gå sönder. “Push the button, push the button” kved jag till Gabriel och vred mig av smärta i på sängen. I samma sekund kom barnmorskan in och jag fick fram att “nu började det faktiskt göra helt sjukt ont”.

Lustgasen var underbar

Jag fick lustgas och det kändes alldeles underbart att få försvinna bort lite en stund. Barnmorskan undersökte mig och konstaterade att jag hade öppnat mig åtta centimeter – precis därefter gick vattnet – och när hon kollade igen var jag öppen tio. Vi började diskutera eventuell smärtlindring och jag sa att jag gärna tog epidural som sist om det inte redan var för sent – vilket barnmorskan dessvärre trodde att det var, men hon sa att vi kanske kunde testa ryggbedövning med spruta istället för kateter. “Det kör vi på”, fick jag fram mellan värkarna som bara kom tätare och tätare, men hann inte så mycket längre än så för plötsligt kände jag hur det börjar trycka på ordentligt. Här minns jag hur jag nästan greps av panik – jag insåg nog mitt i allt hur himla fort det gått och såg framför mig hur jag skulle komma att spricka hela vägen utan någon som helst bedövning – men intalade mig själv att det bara var att gilla läget. Sedan försökte jag dra in så mycket lustgas jag bara kunde för att åtminstone dämpa den kommande smärtan – ända tills själva masken ramlade av från slangen. Haha!

”She´s coming now!”

“She’s coming now” ropade jag till Gabriel som nervöst stod och trampade halvt upptryckt mot väggen – och han kom och tog min hand som jag kramade med all min kraft samtidigt som jag tryckte på för kung och fosterland. “Här kommer huvudet”, tjoade barnmorskan och jag kände efter med handen flera gånger för att sedan dra en lättnadens suck. Jag minns hur jag lutade mig tillbaka och bara log i väntan på nästa krystvärk för att trycka ut resten av kroppen. Nästan i mål – I did it! Barnmorskan frågade om jag ville ta emot bebisen själv, men jag vågade inte riktigt. Det ångrar jag lite idag, men jag har för mig att sjuksköterskan sa att Olivia hade navelsträngen runt halsen när hon kom ut så kanske var det egentligen lika bra att jag lät bli. 23:43 kom vår andra lilla underbara flicka till världen efter två krystvärkar. 22 minuter hann vi vara inne på förlossningssalen och jag tror nog att vi alla, såväl jag och Gabriel som personalen, fick oss en liten chock när vi kollade på klockan för att konstatera detta. Tänk om vi inte hade åkt hemifrån när vi åkte – då hade hon fötts hemma i hallen eller kanske till och med i bilen. Jisses… Barnmorskan och sjuksköterskorna var så gulliga och sa att det var en riktig ära att få vara med vid en sådan här förlossning, att det inte är ofta som mamman är så “med” vid själva utdrivningsskedet… Och ja, det var verkligen en häftig, men väldigt väldigt intensiv upplevelse.

Förlossningsberättelse: ”Det var relativt smärtfritt för mig”

Publicerad 20 april, 2018

Elin Kungsmans förlossningsberättelse: ”Att föda var relativt smärtfritt för mig”

”Det här kommer inte vara någon förlossningsberättelse med värsta mardrömsscenariot, för jag har haft två väldigt bra förlossningar och jag känner att jag i princip skulle kunna föda barn varje dag resten av livet. Haha, nej men, jag hade mycket mer problem med att vara gravid än med själva förlossningen. Jag tyckte att graviditeten var mycket, mycket jobbigare än själva förlossningsbiten just eftersom jag haft två snabba och relativt smärtfria förlossningar.

Mitt andra barn är född den 10:e maj 2017. Den 9:e man så satte mina värkar igång vid 17-tiden ungefär, och de var sådär ganska regelbundna från start skulle jag säga, och gjorde väl relativt ont. Som en mensvärk skulle jag säga, jag tycker inte att det gör så fruktansvärt ont att föda barn. Och det här vet jag är jätteindividuellt, men jag tycker inte att det gjort så ont som många beskriver det. För mig som har det känts som en väldigt intensiv mensvärk som håller i sig i en minut, sen släpper, sen håller i sig.

Läs också: ”Andning som smärtlindring under förlossningen – så funkar det”

Jag gick under dagen med lite värkar, men kring tvåtiden på natten kände jag ändå att det gjorde ganska ont, att det var mer intensiva mensvärkssmärtor. Eftersom det gick så fort första gången jag födde barn ville jag komma in lite mer i tid nu så att man inte skulle få den där chocken att ”nu ska du föda barn direkt!” så fort man kom in. Vid tvåtiden där skrevs jag in på förlossningen och edan i bilen på väg in sa jag till min sambo Björn att jag är nog öppen fyra, tre-fyra, centimeter och när vi kom in var det mycket riktigt så – jag var öppen fyra centimeter. Så jag kände hela tiden att jag hade väldigt stor kontroll över den här förlossningen. Jag kände igen alla smärtorna, jag kunde förloppet, det började på samma sätt som med min första förlossning som också startade med värkar.”

Kände sig närvarande

När vi kom in blev jag inskriven, och någonting jag reagerade på ganska precist på en gång när vi kom in var att jag var med MED den här gången. Förra gången var det mer som en dröm, den här gången kommer jag faktiskt ihåg allting väldigt väl. Jag kommer ihåg hur sköterskorna såg ut, jag kommer ihåg hur många de var och såna saker, det gjorde jag inte alls på första förlossningen. Den var väldigt snabb och intensiv. Men nu var vi då inskrivna och de gjorde jämna kontroller, och jag kände mig så trygg så jag ville inte ha någon sköterska där inne. De kom in med jämna mellanrum och kollade hur öppen jag var, kollade hur det gick.

Klockan 03.20 bad jag om att få en sovdos, det är värktabletter, i det här fallet två citodon och det tycker jag har fungerade kanon för mig. För det som de gör är att de trappar ner värkarna. De mest intensiva värkarna för mig har varit under den mellersta delen av förlossningen, öppningsskedet, från fem till tio centimeter. Det har gjort ganska ont då, men det har räckt för mig att ta de där två citodonen, för det har dragit ner värkarna till det lite mildare stadiet så det har aldrig blivit värre än så för mig. Så jag tog tabletterna och la mig för att sova. Det gick ganska bra, jag kunde inte sova 100% för jag vaknade när värkarna kom, men jag kunde andas genom dem och känna att det gick bra.”

Läs också: ”Dykteknik eller profylax under förlossningen? Så funkar det!”

”Känner att bebisen är på väg ut, NU”

”Och sen där vid fyra, fem-tiden känner jag att jag måste gå på toaletten. Björn sitter i en fåtölj bredvid och sover, så jag väcker honom och säger det, går sen in på toaletten och sätter mig – och då känner jag det där trycket komma. Det där intensiva trycket. Ni som har fött barn vet ju att det känns ungefär som att man är väldigt, väldigt förstoppad, och så kändes det. Det känns ungefär som att bajsa att föda ut barn, det är så jag skulle beskriva det. Då vet jag att det faktiskt börjar bli dags, så jag går tillbaka till sängen och ber Björn trycka på knappen. Jag står lutad mot sängen och får det där trycket och känner att den här bebisen är på väg ut. Nu! När jag står där och sköterskorna kommer in går mitt vatten. Pang, som ett skyfall rätt ner, och jag känner att han verkligen är på väg ut. De ber mig sätta mig på sängen för att de ska kunna göra en undersökning, men jag känner att det inte går för bebisen är ju på väg ut NU. Men jag sätter mig ändå där och lägger mig i gynställning och barnmorskan ser det jag känner – bebisen ÄR faktiskt på väg ut. Hon får hålla emot och jag får kraftiga krystvärkar. På två eller tre krystvärkar var han ute! Så från 04.50 när mitt vatten gick till 05.05 – så kort tid tog det tills han var ute. Och kan skrek redan på väg ut ur vulvan, haha, så han var redo att komma ut! Jag sprack inte och fick inga bristningar, så allt gick verkligen jättebra.

Det enda jag kommer ihåg från den här förlossningen som skiljer den från föregående var att eftersom krystfasen gick så fort hann de inte spraya den där sprayen när han skulle ut. Man kan nämligen få en spray på underlivet som gör att det bedövar, och den hann inte jag få den här gången, så nu kände jag faktiskt är bebisens huvud var på väg ut och det var en väldigt stramande brännande känsla. De sa till mig att jag behövde hålla igen trots krystvärken just då, och jag förstod verkligen varför när jag hade den känslan. Hade jag tryckt på då hade jag spruckit, det är jag helt övertygad om, för jag kände det så tydligt. Och det är därför jag gillar att känna smärtan och inte vara så bedövad när jag föder barn, för jag känner att jag har kontroll genom hela förloppet och det har varit viktigt för mig under båda förlossningarna.”

Läs också: ”Slempropp och 8 andra ord du vill veta inför din förlossning”

Förlossningen var lättare än efterarbetet

”Bebisen kom ut och upp på mitt bröst, och på en gång när han kom upp började jag grina och ville trösta honom. Och så var det inte riktigt på min första förlossning för jag var lite chockad, men den här gången var jag med och det var så fint på nåt sätt. Där låg han och jag kunde trösta honom, han började amma nästan på en gång, och det kändes så fint och bra. Och så var det liksom på morgonen, solen sken in i förlossningsrummet och det var bara jättefint. Och jag tycker nästan att den biten som varit värst för mig båda gångerna är tiden efter förlossningen, när man ska läka. Eftervärkarna efter bebis nummer två, aj aj aj. Första gången hade jag inte så många eftervärkar, men med Malve hade jag det i en vecka efteråt. Jag trodde att jag hade fått en livmodersinflammation! Ingen hade berättat för mig att det är vanligt att få starka eftervärkar efter bebis nummer två, så jag var inte beredd på det här. Så när vi kom in på läkarkontrollen dagen efter med Malve så frågade jag om det var något fel, för jag hade så ont. De förklarade att det var helt normalt, och frågade om jag inte tagit ipren och alvedon? Haha. Så ska ni föda ert andra barn, var beredda på att ni kan få ganska intensiva eftervärkar och att det inte är nåt konstigt. Och jag, som ammat mina barn, har fått torra slemhinnor nere i slidan båda gångerna. Och det var inte heller något någon hade berättat för mig, att man kan få torra slemhinnor av att amma. Det stramar ju också en hel del och gör ganska ont, och det kan ta lite extra lång tid när man vill komma igång med sex och sånt. Men man pratar inte så mycket om det så därför känns det bra att berätta det för er, så kanske inte ni blir överraskade på samma sätt som jag blev.”

Välkommen till världen, Malve!

”För mig har det alltså varit värre med eftertiden än själva förlossningen. Förlossningarna har varit som en dröm som jag skulle kunna göra om alla dagar i veckan. Hur härligt som helst, det är en sån cool känsla, och mitt bästa tips inför en förlossning är faktiskt att koppla av och försöka att inte bli rädd för det går inte att styra ett förlopp i förväg utan det är bara att ta det som kommer. Och för mig gjorde det som sagt var inte mycket ondare än väldigt intensiva menssmärtor. Värsta stadiet var verkligen i mitten, krystningsdelen är ju bara skön. Det är härligt att äntligen få krysta ut bebisen, och där är det bara att följa med – det sköter sig självt.

Om du är på väg att föda barn vill jag passa på att önska dig lycka till! Häng bara med i förloppet, det är så himla coolt och häftigt, och det är typ enda gångerna i livet man får känna att man verkligen är ett djur, haha, kroppen är så cool!”

Vill du fortsätta följa Elin och hennes familj? Missa inte hennes fina blogg här, hennes Youtubekanal här och hennes instagramkonto @elinkungsman!

Vill du också dela din förlossningsberättelse på Vimedbarn.se? Mejla då till [email protected]!

Förlossningsberättelse: ”Jag födde hemma i badrummet”

Publicerad 5 februari, 2018

Hanna Magnussons förlossningsberättelse: ”Jag födde hemma i badrummet”

”Hjärtat bankar fort nu när jag ska skriva en återblick om när August kom till jorden och jag är alldeles skakig. Som de flesta vet kom han i raketfart och det blev en tuff start för oss alla tre, men mest för mig.

Tiden efter att A kommit trodde min hjärna att jag fortfarande var gravid. Min psykolog berättade att anledningen till att hjärnan trodde att kroppen fortfarande var gravid var för att hela förloppet gick så fort. Det tog knappt två timmar från första värk till att han kom ut, hjärnan hann inte bearbeta händelseförloppet så graviditeten fick inget riktigt ’slut’. Den avslutades inte på det där vanliga viset. Hjärnan missade helt enkelt att han föddes. Därav kunde jag känna tydliga fosterrörelser och tro att jag fortfarande var gravid, men så blev jag påmind att det låg ett litet knytt i babynestet och sov, då trodde jag att jag verkligen hade blivit knäpp. Jag både kände och såg att magen rörde sig, ibland var jag nära att berätta för Niklas att ’fort känn här’ men jag hejdade mig för verkligheten kom ikapp.

Men det var inte detta jag skulle skriva om. Kommer skriva mera om ’tiden efter’ på bloggen så fort jag får tillfälle att skriva.”

Läs också: ”Bearbeta förlossningen tillsammans”

”Trodde att jag skulle gå över tiden”

”Niklas hade gått av sitt helgpass på kvällen klockan halv sju, söndagen den 30 april. Och under hela april hade han sagt då och då att ”1 maj kommer August” varpå jag alltid svarade surt ”sluta säga så, vi kommer få gå över tiden två veckor säkert”. Jag var så jäkla inställd på att få gå över tiden, och det hade jag intalat mig hela graviditeten. ”Sån jäkla otur kommer vi ha Niklas, begriper du inte det” snäste jag.

Jag minns inte riktigt vad jag gjorde den 30 april. Jag knäppte några bilder på magen och vilade i soffan, det är det jag minns. Både jag och Niklas gick och la oss kring niotiden på kvällen. Jag vaknade mitt i natten av att jag behövde kissa. Jag tittade på mobilen innan jag steg upp och klockan var 03.47. Efteråt gick jag och la mig i sängen igen och surfade runt med mobilen.

Efter att jag hade tittat på mobilen i cirka 20 minuter kom en lätt värk i magen. Jag hade lite svårt att lokalisera VAR det gjorde ont men någonstans där nere. Jag tänkte inte mer på det och sen så försvann den värken med så jag släppte det helt. Men så kommer det igen efter en liten stund, det gör absolut inte ont men det är lite irriterande. Börjar då googla runt och det är ju inte jättelätt att beskriva en smärta och sen googla upp.”

Läs också: ”Förvärkar eller sammandragningar? Så vet du!”

Tror fortfarande inte att det är dags

”När jag haft fem såna värkar stöter jag till Niklas som ligger och sover, ’Niklas… Jag tror det har startat’ och han förstår direkt vad jag menar och flyger upp ur sängen. Jag ligger kvar och laddar ner appen Värktimer, och börjar ta tid på detta som känns i magen. Värkarna är oregelbundna och jag tänker att detta är nog bara lite förvärkar.
Jag slänger iväg ett sms till Niklas (för lat för att ropa haha) att värma vetekudden i micron. Så kommer han in med vetekudden och jag ligger kvar i sängen och slötittar på mobilen. Jag ligger nog inte kvar länge utan hasar mig upp från sängen och tar på mig byxor och tröja. Vetekudden tar jag med mig och jag lägger mig i soffan. Jag fortsätter ta tiden på värkarna, och de gör fortfarande inte ont. Ligger och tittar ut genom fönstret. Det hade börjat ljusna lite, man såg det skulle bli en fin dag och fåglarna hade börjat kvittra där ute.

När jag ligger i soffan så tilltar värkarna i styrka, de är fullt hanterbara men jag börjar nu ge ifrån mig lite lätta ljud. Niklas kommer då och då och undrar hur det går och frågar mig om jag tror att det verkligen är dags. Dessvärre tror jag inte att det är det, eller jag förstår inte att det är på gång. Jag minns jag låg och frös, nästan som jag kallsvettades.”

Läs också: ”Andning som smärtlindring under förlossningen – så funkar det”

Står inte ut i duschen

”Jag kan inte längre ligga kvar i soffan tänker jag, så jag går upp och ställer mig i köket, hänger mot diskbänken och jämrar mig. Niklas småpackar och äter sen frukost. Han har sagt att han tänkte att detta lär ta tid.
Han frågar om vi inte ska ringa till sjukhuset men jag vägrar, jag vill vänta.

Jag har svårt att hålla koll på vad klockan är här men klockan närmar sig nog fem på morgonen. Värkarna har tilltagit lite mer i styrka och mitt i allt detta så känner jag att jag får världens ”magras”, haha… Så att sitta på toaletten med det och även ha hemska värkar samtidigt var FRUKTANSVÄRT! Efter att jag kände mig klar där så tänkte jag att jag kan ju gå in i duschen och duscha, fräscha till sig och även lindra det onda med det värma vattnet.

Jag klarade inte av att vara i duschen ens två minuter. Här hade värkarna börjat kännas ännu mer och nu gjorde jag ifrån mig ännu högre läten, kände att de blev okontrollerbara men hade ändå ingen panik över det. Jag kliver ut från duschen och ställer mig på alla fyra och gungar för nu gör det riktigt jäkla ont. Jag bryr mig inte att jag står i en konstig ställning komplett naken inför Niklas ens. Här tjatar han igen att jag måste ringa sjukhuset men jag vill fortfarande inte. Känner efter det att jag börjar rasa i magen igen (hehe) så sitter på toaletten lite och har jävulska värkar. Jag låter nu enda ner ifrån magen, som en älgko! Här känner jag nog också att det kanske är bra om jag ringer sjukhuset.”

Läs också: ”3 tecken på att förlossningen har startat”

”Får min första krystvärk på toaletten”

”Jag ringer till förlossningsavdelningen cirka klockan 05.15 och i andra änden svarar en vänlig kvinna. Precis när hon svarat så kommer en värk och jag brister ut ’nu kommer en värk, du hänger kvar väl?’. Jättekonstigt att jag sa så till henne, barnmorskan säger med len röst ’jag stannar kvar´ eller något i den stilen. Här brölar jag ordentligt och andas högt. När värken försvunnit frågar barnmorskan om vattnet har gått och hur täta värkarna är. Vattnet hade inte gått men värkarna var väldigt täta och här när jag satt på toaletten så kände jag också att det tryckte neråt, så det berättade jag för henne och hon sa vi var välkomna in, vi la på och jag sa till Niklas att vi är välkomna in när vi är redo.

Efter jag sagt detta så känner jag mig helt matt och svimfärdig. Jag ber Niklas komma och hålla i mig för jag berättar att jag kommer svimma. Jag är bara borta i korta sekunder. Niklas berättar för mig att jag är alldeles likblek. Jag sitter alltså fortfarande på toaletten och här får jag även min första krystvärk. Det är en underlig känsla och är inte lätt att förklara hur det känns. Men jag minns att det var som att alla hål där nere bara öppnar upp sig och att inälvor och ja hela systemet ska tryckas ut, och man kan inte annat än att hjälpa till. Det är omöjligt att INTE krysta enligt mig. När detta sker så är Niklas jämte och sprutar på sig parfym och jag skriker nerifrån magen med mörkaste rösten ”NNNIIKKLLAAAASS…!!” . Jag tror inte han förstår att det är krystvärkar och jag förstår nog inte heller att det är det utan tror det är normalt att man ska känna ett tryck.”

Läs också: ”Är ultraljud farligt för barnet i magen?”

”Det gör så ont att jag inte kan röra mig”

Jag ska nu försöka förflytta mig från toastolen och ta på mig kläder, var ju helnaken efter duschen. Det får bli enkelt, ett par mama-strumpbyxor och en svart stretchig klänning tänkte jag. Det var inte lätt att få på sig mama-strumpbyxorna med värkar och med en stor mage. Niklas han lastade ut till bilen medans jag tog på mig och han har berättat efteråt att man kunde höra mig bröla till parkeringen.

Jag stökar omkring i badrummet i den mån det går MED krystvärkar alltså, försöker slänga ner lite diverse sminkgrejer lite hafsigt och slafsigt i en neccesär. Duttar på lite mascara.

Plötsligt kan jag inte längre kontrollera min kropp när värkarna/krystvärkarna kommer. Jag bara dyker ner mot golvet och står på alla fyra. Värkarna är nu ännu kraftigare och gör mig orörlig och trycket blir ännu kraftfullare. Det gör nu så ont att jag inte kan röra mig. Jag får panik och vet inte vad jag ska ta mig till. Det trycker på neråt som bara den, det är så otroligt kraftfullt.”

Läs också: ”Slempropp och 8 andra ord du vill veta inför din förlossning”

Ringer SOS

”Niklas som nu kommit in igen blir lite stressad när han ser mig så paralyserad av smärta och skriker. Jag har sån panik, och mitt i allt detta så känner jag något ”där nere” som är på väg ut. Jag försöker dra ut det men det är supersegt och förstår då att det är slemproppen. Sekunderna efter går vattnet, och det verkligen exploderar ut på badrumsmattan, vilket kraft! Det rann inte sådär fint som man föreställer sig utan det var som att det exploderade ut. Jag hinner uppfatta att vattnet är klart och inte missfärgat, ropar till Niklas att ”slempropp och vatten gick på badrumsmattan nu, FÖRLÅT” (att man bad om ursäkt för det är lite roligt nu i efterhand haha) och han okeyar och kommer in till mig. Här ringer jag även in till förlossningsavdelningen igen för att få råd. Då är klockan 05.40 och det är samma vänliga barnmorska som svarar igen. ’Ja det är jag igen (som om att hon visste vem jag var haha)´ började jag nog samtalet. Jag berättar stressat för henne att slempropp och vatten gick precis och att jag måste krysta för varje gång värkarna kommer. Det är verkligen som att man kräker fast nerifrån, man kan inte hålla igen utan man bara följer med, trots man egentligen inte vill.

Barnmorskan i telefonen är lika lugn som innan och ber oss att ringa SOS så jag la på och Niklas ringer till larmcentralen (klockan 05.43 besvaras vårt samtal enligt SOS-journalen) och som tur väl är så är en ambulans stationerad vid räddningstjänsten där vi bor, men tar ändå en liten stund för de att komma till oss.”

Niklas får agera barnmorska

”Jag känner hur något är påväg ut hela tiden och det gör fruktansvärt ont, det är som att allt inom mig ska trycka sig ut ur min kropp. Mitt i allt så känner jag efter och kan känna något hårt och associerar att det är huvudet som inte allt är för långt in i mig.

Operatören i telefonen som Niklas pratar med frågar om jag är fullt frisk, graviditetsvecka med mera, sen hör han nog att det är ganska så nära så han ber mig att lägga mig ner på golvet och ber Niklas hämta handdukar. Men jag kan inte röra mig för jag är helt paralyserad av smärta och kan verkligen inte ändra ställning för det gör så himla ont. Men efter en massa svordomar och skrik från min sida så går det. Nu ligger jag nästan på rygg men stödjer upp med ena armbågen så jag är lite upprätt. Här får även Niklas agera barnmorska och befinner sig mellan mina ben och operatören undrar om Niklas kan se något huvud men det kan han inte än.

SOS-operatören kopplar in en kollega och de ringer även in till barnmorskan jag pratade med tidigare denna morgonen, så hon är med och kan guida. Larmsamtalet varar i 15 minuter, så det tar alltså 15 minuter för ambulans att komma.”

Läs också: ”Förlossningsberättelse: Jag födde hemma på köksgolvet”

Ingen värkpaus

”Jag brölar av smärta och börjar panikgråta. Jag säger samtidigt som jag gråter ’snälla säg att de har bedövning när de kommer fram för jag klarar inte av detta’. Barnmorskan tröstar och säger att den bästa bedövningen just nu är andningen. Jag försöker andas men det går inte, värkarna är för intensiva. Här i slutet har jag i princip ingen värkpaus alls, utan de kommer hela tiden.

Jag ligger helt plant på rygg och har fått tag i min duschhandduk jag hade efter duschen, jag kramar den mot mitt ansikte och skriker ut smärtan i den för att dämpa ljudet.

Ambulansen kom lite efter klockan 06.00 (knappt 5 minuter innan August föds). Men när de väl ska in så fungerar inte portkoden så Niklas får springa ner och öppna till dem. Vad är oddsen egentligen att det INTE skulle fungera i hettans stund?

Först kom en ung trevlig ambulanskille in till mig och han hälsar och säger ’vi ska hjälpa dig..’. Han var i min ålder och jag tänkte att måtte inte den andra som kommer vara en man också hehe, men det var en kvinna och de var båda helt underbara!!). Ambulanskillen sätter en infart i mitt högra armveck och känner på pulsen.”

Läs också: ”Dykteknik eller profylax under förlossningen – Så funkar det”

Vill ha bedövning

”Jag känner mig otroligt utlämnad som ligger helt naken undertill men det är bara att gilla läget. Kort efter att ambulanskillen kom in så kommer kvinnan med Niklas efter. Hon presenterar sig och om jag inte missminner mig så berättar hon att hon själv fött fyra barn och att detta löser sig. Jag frågar om hon kan se något huvud än och det kan hon inte än berättar hon, då svarar jag besviket ’Hur ska det då kännas SEN när han är på väg ut?’.

Nu är det en massa röster i badrummet, det är Niklas, två ambulanssjuksköterskor, två SOS-operatörer och barnmorskan. Det är ett enda virrvarr av röster som pratar. Jag gråter och ber de ge mig bedövning för jag klarar inte detta, men de kan inte ge mig något och då gråter jag ännu mer och samtidigt skriker av smärta. De alla försöker lugna mig och berömmer mig och säger att jag är jätteduktig och att detta fixar vi. Tror operatörerna från SOS lägger på tillslut då de är överflödiga i denna situation – ambulansen har ju kommit. Så då är det bara Niklas, de två från ambulansen och barnmorskan som är på telefon som är med nu.”

Krystvärkarna var fruktansvärda som sagt men jag upplever ändå inte att jag behövde ta i så mycket för kroppen tog i själv det mesta.”

Läs också: ”Skammen kring förlossningsskador MÅSTE bort!”

”Han flög ut!”

”Jag upplevde värkarna var allra värst. Missförstå mig inte nu, det var fruktansvärt att trycka ut en bebis från ett så obefintligt hål också, men ni som inte fött, ni kan ju föreställa er hur värkar känns då jag tycker det är värre än att krysta ut en bebis. Givetvis är det individuellt men såhär tycker i alla fall jag.

Niklas är vid mitt huvud och peppar mig hela tiden och frågar sjuksköterskan hur han ska andas för att kunna hjälpa mig och andas med mig. Jag gråter förtvivlat och skriker Niklas flera gånger i hopp om att han kan trolla bort det onda. Jag kramar ambulanskillens hand riktigt hårt under krystskedet kommer jag ihåg.

Och som de flesta som fött vaginalt beskriver, det är precis som att ett stenhårt klot ska ut ur rumpis, det är tur man glömmer hur jäkla ont det gör. Jag som ändå förberedde mig hela graviditeten att det kommer vara en extrem smärta, tror jag intalade det flera gånger dagligen som ett mantra och försökte förbereda mig, men det var som ett slag i ansiktet. Det går inte förbereda sig på hur det känns, det är helt sjukt.

När huvudet inte kommit ut helt men står och tänjer ut vävnaden så kändes det som jag gick ut ur min egen kropp. Den smärtan… Det går inte beskriva. Ambulanssjuksköterskan frågade om jag ville känna men jag skrek ’nej…!’. Men så fort huvudet kommit ut så gled hela kroppen ut, han flög ut kan man väl säga.”

Läs också: ”Hantera smärtan under förlossningen – så gör du”

”Jag klarade det!”

Han var alltså ute. Vår son. Jag var så chockad och förstod inte att han var här nu. Det är över. Vi klarade det. JAG klarade det.

Det jag kommer ihåg att jag tänkte då han kom var ’Herregud vad liten han är’ och så var jag även snabb med att be Niklas att fotografera. Bilderna från denna morgon är så värdefulla och betydelsefulla för mig och jag är så glad och tacksam att jag var rätt klar i huvudet och kom på att vi skulle föreviga denna stund.

Han skrek inte direkt när han kom ut och han var lite blå i hudtonen har jag fått återberättat. Sjuksköterskan från ambulansen masserade honom på ryggen och tillslut kom han igång och skrek. Han låg på mitt bröst och såg väldigt medtagen ut tyckte jag men orkade inte lägga någon mer energi på att oroa mig då jag oroat mig hela denna morgonen, jag litade på sjukvårdarna. Efter att lille August kommit ut så väntade vi på att moderkakan skulle komma ut. Men den ville inte alls komma. Eftervärkarna blev kraftigare ju längre tiden gick då moderkakan inte ville släppa. Det var som att föda barn igen. Likaså här gjorde jag läten, kved och stönade och sa att jag aldrig mer ska göra om detta, aldrig!”

Läs också: ”Första tiden med bebis – 6 saker att tänka på”

Moderkakan ville inte lossna

”De beslutade väl efter ca 20 minuter att vi skulle åka in till sjukhuset, så Niklas fick klippa navelsträngen och sedan skulle vi packas in i ambulansen. Jag är glad att detta var tidigt på morgonen och inte mitt på dagen där massa människor hade rört sig på gatan, vi bor mitt i centrum och det är jämt rörelse under dagtid.

Jag och August åkte i ambulansen och Niklas körde sin bil efter ambulansen. Det gjordes försök att få ut moderkakan i ambulansen men den ville verkligen inte lossna. Gjorde så himla ont och ingen smärtlindring kunde jag få.

Sen äntligen kom vi in till sjukhuset! Det var så skönt att få träffa och se Niklas igen efter transporten som kändes som en evighet. Vi fick ett rum på förlossningsavdelningen, rum nummer sex. Vi fick en underbar barnmorska, dock inte samma goa som jag hade på telefon.

Läs också: ”Yoga girl tillagar sin moderkaka – så går det till”

Direkt när vi kom in i rummet la de August i Niklas famn medans de undersökte mig. Jag hade fått en liten liten bristning och fick sy 3stygn. Det var inte skönt alls (surprise?), man är ju ganska så uppsliten där nere och sen få bedövningsspray som SVED SOM ELD var allt annat än skönt. Tack och lov fick jag lustgas, men det fungerade inte på mig, jag tyckte inte alls det hjälpte. Ruset var väl helt okej men det tog inte bort den brännande smärtan.

Efter att barnmorskan suturerat mig drog de på mig en jätteblöja, nättrosor och slutligen den vita skjortan.
Efter detta så tog vi vikt och mätte August, han var 52 cm lång och vägde 3778 gram. Sedan fick jag försöka amma och vi fick den klassiska födelsebrickan. Just då hade vi inte tid till att äta, vi var inte jätte hungriga heller. Jag ringde familjen och berättade, Niklas ringde till sina redan i bilen till sjukhuset. Niklas familjemedlemmar har i efterhand berättat hur lustig Niklas var på telefon när han ringde, tänk så chockad han måste varit. Han irrade bort med på sjukhuset när han skulle ner och hämta våra väskor som var i bilen.

Slutligen fick vi komma upp till familje-BB. Jag sov inte en natt där, utan var vaken hela tiden. Förstår inte hur jag orkade hålla mig vaken men var klart hög på adrenalin. Niklas var också vaken i stort sett hela tiden. Allt var så himla nytt och så hade vi varit med om en väldigt omtumlande situation och tack och lov slutade väl.”

Vill du fortsätta följa Hanna och hennes familj? Missa då inte hennes blogg här och hennes instagramkonto @hanna.magnussons!

Vill du också dela din förlossningsberättelse på Vimedbarn.se? Mejla till [email protected]!

Förlossningsberättelse: ”Jag födde hemma på köksgolvet”

Publicerad 27 november, 2017

Ann-Helen Fredrikssons förlossningsberättelse: ”Jag födde hemma på köksgolvet”

”Vi väntade vårat andra barn, denna gång en liten flicka. Vi hade beräknat födelsedatum 19 maj och vi var så förväntansfulla över ännu ett litet mirakel. Jag hade pratat mycket med min barnmorska om att bli igångsatt då vårt första barn Edvin kom endast på 13 minuter när vattnet gick. Jag uppfyllde inte kriterierna för att bli igångsatt, men barnmorskan sa att det bara var att åka in när jag kände något.

Jag hade under några dagar känt lite tryck, och på på måndagen den 8:e hade jag varit in till Örebro med en nära vän. Hon hade Robin på uppringning var i beredskap att köra mig till förlossningen. Hon var mer nervös än mig.”

Läs också: ”Jennie-Lie: Att få barn för tidigt önskar jag ingen”

Oregelbundna värkar

”På torsdagen, den 11:e, vaknade jag cirka klockan 01.30 av att jag hade så fruktansvärt ont i magen. Jag förstod inte varför, var jag bajsnödig? Hade jag sträckt mig i sömnen? Ingenstans fanns tanken på att det kunde vara på gång. Jag låg och vred mig en bra stund, innan tankarna sakta vandrade iväg till att det kanske kunde vara på gång. Jag hade varit så inställd på att gå över denna gång så jag blev förvånad.

Jag klev upp, gick in i badrummet tog två alvedon. jag ställde mig i duschen en bra stund. Det hjälpte inte. Jag klev ur duschen, klädde på mig gick ner. Både Edvin och Robin låg fortfarande och sov.

Väl nere värmde jag riskudden, hällde upp ett glas vatten och bredde två mackor. Jag la mig i soffan och började klocka värkarna. De var på 30 sekunder och kom med 7-15 minuters mellanrum. Inga konstigheter, jag hade otroligt oregelbundna med Edvin också, ända in till krystvärkarna.”

Barnmorskan trodde att det var ett tag kvar

”Klockan 03 ringde jag förlossningen. Jag informerade dem om att jag hade en snabb förlossning sen innan och berättade hur allting var nu. Hon trodde att det var ett tag kvar, tyckte jag lät väldigt lugn och att jag själv skulle känna när det var på gång. Att jag skulle avvakta och försöka vila så mycket som möjligt.

Läs också: ”8 rättigheter du har som gravid”

Klockan 06 var värkarna runt 1 minut långa och kom med mellan 3-7 minuter mellanrum. Edvin skulle till dagis klockan 09 så jag tänkte att vi kunde invänta det och sen åka till förlossningen för en bedömning. Det tog ju tid innan det satte igång med Edvin. Det var när det väl satte igång som det gick undan.

Klockan 07 var jag uppe och värmde riskudden, gick tillbaka till soffan och la mig ner. Det knäppte till i magen och det rann till mellan benen. Jag for upp, tänkte att det inte får komma vatten i soffan. In på toa, ner med byxorna, men inget vatten! ”Det var nog slemproppen”, minns jag att jag tänkte. I efterhand vet jag att det var vattnet som gick, men att Alva la sig som en propp för vattnet, så det kom ut när hon kom ut. Sekunden senare var det precis som att jag fick en sumobrottare på vardera höft som hängde sig fast. Sådan tyngd, sådan kraft. Då var jag tvungen att börja andas på riktigt och jag förstod att vi behövde åka.”

”Vi måste ringa 112”

”Jag kravlade mig upp för trappan och tog mig in i sovrummet. Jag sa till Robin att vi måste åka nu. Han tittade lite sömndrucket på mig, i efterhand berättade han att han trodde jag menade dagis. Jag säger igen att vi måste åka NU och att jag går ner och ringer mamma. Då förstod han vart det var vi skulle åka.

Jag tar mig ner för trappan, tar upp telefonen och ringer mamma. Klockan är då 07.10. Min pappa svarar och jag flämtar fram att mamma måste komma. Han undrar lite frågande varför. Jag ber att få tala med mamma, när mamma väl kommer till luren säger jag att hon måste komma nu! När jag säger det för andra gången så förstår hon varför. Vi lägger på och jag vet att hon kommer inom 15 minuter.

Läs också: ”Förlossningsberättelse: Angelica födde med planerat kejsarsnitt”

Jag ringer direkt till förlossningen, klockan är då 07.13. Jag berättar att jag ringde inatt och att jag haft en snabb förlossning sen innan. De sa att de väntat på mitt samtal och att jag var varmt välkommen in.

Vi lägger på, och sekunden senare kommer första krystvärken. Jag får panik! Robin och Edvin kommer ner. Jag tittar på Robin och säger tyst och så samlat jag kan att vi måste ringa 112. Han tittar undrande på mig och frågar varför. Stackarn hade ingen aning om vad jag gjort halva natten. Jag säger att jag har krystvärkar. Han tittar på mig storögt och jag ser hur han samlar sig.”

Kände huvudet

”Jag tar upp telefonen och ringer 112. Klockan är då 07.15. Efter fyra signaler svarar de. ”Hej! Jag heter Ann-Helen och ni måste skicka en ambulans! Jag håller på att föda barn här hemma. Krystvärkarna avlöser varann!”. Jag informerade dem om min adress och hon berättade att en ambulans var påväg ifrån stan. Max 10 minuter tänkte jag, det är max 10 minuter från stan och hit om man åker lagligt. Hon kopplade mig vidare till en sjuksköterska.

Jag minns vårat samtal i vågor. Minns att hon bad mig lägga mig ner, om och om igen. Men jag vägrade, och sa att jag väntade på ambulansen. Jag stod och höll i våran köksö, krystvärkarna kom, jag krystade det allra minsta jag kunde och jag kände hennes huvud. Hela kroppen skrek att hon ville ut, men min rädsla tog överhand. Mina tankar cirkulerade.

”Tänk om Edvin ser min smärta! Tänk om hon inte andas! Tänk om hon fastnar! Tänk om hon har navelsträngen runt halsen! Tänk om hennes hjärtljud går ner, som för storebror!”

Läs också: ”Roliga lekar att göra på en babyshower – 9 tips”

Jag såg min mamma, jag öppnar upp altandörren och larmet går. Vi hade glömt larma av! Jag ropar till henne: ”HON KOMMER!”. Samtidigt kommer Edvin fram och kramar mig och gråter. Han blev rädd när larmet gick, jag sa att det är okej och att mamma bara har lite ont i magen. Mamma berättade att först när hon kom fram till ytterdörren insåg hon vad det faktiskt var jag hade sagt.

Hon klev in och tog Edvin samt våran hund Tyke in till vardagsrummet. Nu kunde jag slappna av och fokusera. Klockan var nu nästan 07.30.”

Huvudet kom ut på en krystvärk

”Jag tittar upp på Robin och säger utmattad ”jag orkar inte mer”. Han frågar om jag vill lägga mig ner, det vill jag. Han tar telefonen och börjar prata med sjuksköterskan som informerar honom om vad han ska hämta. Han var så omtänksam så han hämtade en kudde åt mig.

Jag lägger mig på golvet och säger att nu kommer hon. Robin drar av mig byxorna och trosorna. Min mamma kommer ut, min pappa kom precis och gick in till Edvin. Jag låg och tryckte ihop benen i hopp om att det skulle hålla henne kvar. Mamma särar på benen och ser hjässan och hennes hår. Robin är uppe vid mig, håller mig i handen och stryker mig i pannan.

En krystvärk. Huvudet är ute och hon har navelsträngen runt halsen. Mamma kan som tur är ta bort den. En krystvärk till och hon är ute. Mamma tar emot henne, ger henne till Robin som lägger henne på mig.

Jag hörde henne aldrig skrika, hon kom upp på mig alldeles lila och blå. Men både mamma och Robin hörde henne skrika.
Jag var nog i chock, så hennes första skrik har jag aldrig hört.

Läs också: ”5 råd en nybliven förälder inte ska lyssna på”

Hon är född 07.33, fina mamma tittade på klockan när hon hade tagit emot henne. 2 minuter senare kom ambulansen.
3 stycken var de, det hade tagit dom längre tid att komma till oss då de måste åka och hämta en person till när dom åker på förlossningar. Ganska logiskt, är det två bak i bilen behövs två personal. Ifall vi båda kraschar finns en åt oss var.

Jag låg kvar på köksgolvet, det sattes infarter och de tittade på Alva. Robin fick klippa navelsträngen. De ringde förlossningen och informerade om läget samt vad de behövde ha med och anteckna.

De skulle lyfta mig till båren, jag vägrade. Moderkakan skulle ut. Jag ville se så den var hel. Minuterna senare kom den och allt såg bra ut. Den lades vackert i en Icapåse. Väl på båren gick Robin till Edvin och berättade att han skulle få sova hos mormor och morfar och att vi skulle åka och hämta lillasyster.”

Måste in på operation

”Väl inne på USÖ blev jag inrullad på ett rum och ganska snabbt undersökt. All information de fått av ambulanspersonalen dubbelkollade de med oss. Vi visste inte hur mycket blod jag förlorat eller hur vattnet såg ut. Ganska snabbt inkallades läkare för att undersöka mig, han sa väldigt snabbt att jag måste in på operation och sys.

Vid 11 rullades jag in för operation. Jag hade fått en förlossningsskada grad 3. Alltså hade jag spruckit rejält. De sydde i cirka 45 min. Vidare upp till uppvaket. Robin och Alva kom upp. Jag hade fått en ryggmärgsbedövning så jag var vaken. Runt klockan 15 rullades vi ner till BB-avdelningen och blev varmt mottagna. Vi fick eget rum och allt kändes jättebra. När klockan var runt 18 var jag uppe och gick.

Läs också: ”Barnmorskorna: Skammen kring förlossningsskador MÅSTE bort”

Alva hade dock hög sänka, det var nära att vi blev inlagda på neonatalen för att få antibiotika. Tredje dagen gick den som tur var ned, så det behövdes aldrig. De kan få hög sänka när de blir stressade, vilket hon blev. Hon gick också ned mer än 10%.

Vi fick klartecken från läkaren att åka hem på söndagen, efter 4 dagar på BB. Det var SÅ underbart att få komma hem! Stoltaste Edvin var såklart med & hämtade mamma och lillasyster.

Som ni kanske förstår så var detta en stor chock för mig. Jag mår inte jättebra men jag kämpar på. Varje dag blir bättre, jag får hjälp och framför allt så ser jag på min familj och fylls med glädje! Tänk vad livet kan ge oss.”

Vill du fortsätta följa Ann-Helen och hennes familj? Missa inte hennes blogg här och hennes instagramkonto @edvinoalva!

Vill du också dela din förlossningsberättelse på Vimedbarn.se? Mejla oss på [email protected]!

Du missar väl inte Vimedbarn.se’s nyhetsbrev?

Det kostar ingenting att prenumerera och du kan när som helst säga upp din prenumeration. Anmäl dig här!

Förlossningsberättelse: ”Hann bara vara inskriven i 50 minuter”

Publicerad 5 oktober, 2016

Förlossningsberättelse: "Jag hann bara vara på förlossningen i 50 minuter"

Malins första förlossning blev snabb, och drog igång betydligt tidigare än hon förväntat sig. Läs hennes förlossningsberättelse här!

Malin Rankvist Larssons förlossningsberättelse:

På kvällskvisten den 20:e oktober 2015 fick jag ont i ryggen, men för mig var det inget konstigt eftersom jag ofta hade haft ont i ryggen under graviditeten. Dessutom var jag bara i vecka 37+6 och vi hade räknat med att gå över tiden då det var vårt första barn.

Morgonen därpå den 21 oktober kände jag fortfarande av min rygg och jag valde att ta sovmorgon när min man Henrik åkte iväg till jobbet vid klockan åtta. En timme senare gick jag upp för att gå på toaletten, äta frukost och lägga mig i soffan för att stirra på någon tråkig repris på tv:n. Henrik ringde som vanligt vid klockan tio för att försäkra sig om att jag hade ätit och mådde bra, men vi avslutade snabbt samtalet då jag ville vila.

Som så många gånger förut tog jag upp telefonen och googlade på symtom som en graviditet och ryggont kan medföra. Bland många svar jag hittade på olika forum så kunde det röra sig om förvärkar och att de kunde yttra sig flera dagar innan förlossningen skulle sätta igång. Men jag var inte orolig, det var fortfarande två veckor kvar och jag hade inte speciellt ont utan det var mer som en dov värk i svanken.

Trodde det var förvärkar

Min mamma ringde vid klockan 11, jag nämnde att jag misstänkte att jag hade förvärkar. Men vi kom in på andra ämnen som rörde skor jag skulle få ärva av min bortgångna morbror. Då min mor och jag befinner oss cirka 100 mil ifrån varandra så fick jag en rad bilder som jag skulle avgöra mina beslut utifrån och därmed så hade samtalat om mina misstänkte förvärkar runnit ut i sanden.

”Vi måste åka in!”

Vid klockan 12, strax efter avslutat samtal, hoppade jag in i duschen. Jag har tidigare lindrat min värk med en varm dusch men denna gång lindras inte smärtan. Medan vattnet strilade mot min rygg plockar jag fram telefonen och laddade ner en värktimer. Men jag fattade fortfarande inte att det skulle komma en bebis inom de närmsta timmarna. Även om jag hade förstått då så hade jag bara hört historier om långdragna förlossningar över 18 timmar så jag hade inte bråttom.

12.30 så var det som någon hade tryckt om en på/av knapp, värken hade tilltagit och ändrat karaktär. Jag ringde till Henrik och sa att jag inte längre kunde stå ut och att var tvungen komma hem. Samtalet gick ungefär till såhär:

Henrik: ”Gör det jätte ont, är det som värker och är det tätt mellan dem?”

Malin: ”Mja ganska, eller ja vet inte, kanske?”

Henrik: ”Men vi ska ju ha barn, vi måste ju åka in! Ring förlossningen.

Malin: ”Jaha? Men jag står ju i duschen jag har inte deras nummer här.”

Det enda som snurrade i mitt huvud var hur barnslig jag var som inte kunde stå ut med lite ryggvärk och hur jag då skulle klara av värkarbetet och förlossningen när det skulle sätta igång.

”Jag kunde inte stå upp”

Henrik ringde i alla fall förlossningen och frågade om vi skulle åka in men de ville givetvis tala med mig som stod sjöblöt i duschen. Så Henrik ringde mig och talade om det och skickar deras nummer så jag kunde ringa upp dem medan han själv slängt sig i bilen för att köra de två milen som skiljer mellan vårt hem i Mälarhöjden och hans jobb. Vid den tiden värkte det inte längre utan det gjorde ont på riktigt med jämna mellanrum. Barnmorskan hjälpte mig genom värkarna i telefonen samtidigt som de försökte göra plats och frigöra personal på en full förlossning. Nu förstod jag att bebis skulle komma. Vi skulle i alla fall få plats vid klockan 14.00, cirka en timme efter samtalet, men vi fick givetvis komma in tidigare om det hade behövts.

I väntan på Henrik sprang jag mellan duschen och sängen i sovrummet för att jag inte hittade en position jag kände mig bekväm med och när Henrik stormade in hade jag befunnit mig till och från i duschen med högsta värme i cirka 1,5 timme. Då gjorde det riktigt ont och jag kunde inte längre stå upp utan låg på golvet och utbrast att jag inte alls ville föda medan Henrik sprang omkring som en yr höna och packade våra väskor som vi egentligen skulle packa när han hade slutat för dagen, vilken timing.

Åkte till förlossningen med duschhandduken i håret

Efter några riktigt hårda slag mot kakelväggen och Henrik hade fått på mig kläderna tog vi oss ned med hissen, handduken var fortfarande lindad i håret (jag hatar att ha blött hår hängandes, även då).

När bilen väl rullade hade jag det riktigt jobbigt, jag kunde inte sitta stilla eftersom värkarna kom så pass tätt och vid rondellen i Axelsberg gjorde jag väldigt klart för Henrik att det inte blir några fler barn och att jag visst ska ha ryggbedövning vilket jag inte ville tidigare. Men ändå var det jag som fick intala och lugna Henrik vid varje rödljus att vi inte kan göra något åt det, att det går bra och att vi snart var framme.

Väl framme på SÖS kallade Henrik på en sköterska som hämtade mig med rullstol och han åkte iväg och letade parkering. I väntan på att Henrik skulle komma tillbaka så blev vi inskrivna och jag fick en EKG-dosa på magen och då var klockan 14.15.

Öppen 8 centimeter!

Ett gäng svordomar senare och bedjande om ryggbedövning kom Henrik tillbaka och det skulle precis undersöka mig och det visade sig att jag redan var öppen 8 cm, det var den bedövningen. Under undersökningen råkade även barnmorskan peta hål på fosterhinnan så vattnet gick, det visade sig då att bebisen hade mekat i fostervattnet och de valde då att sätta en EKG-elektrod på hans huvud.

Jag fick lustgas, testa olika positioner, fick en varm värmepåse och mer än så hann vi inte för sedan gick det inte hålla emot längre, ungen ville ut. Tre krystvärkar senare kom han 3640 g och 50 cm slö och medtagen ren kärlek och då var klockan 15.05. Lätt som en plätt tyckte jag då, jag hade redan förträngt de få genomjävliga timmarna av värkar i samma stund jag hörde hans första skrik.

Hann bara vara inskriven i 50 minuter

50 minuter hann vi vara inskrivna. Förlossningsbrev, blodgrupp och andra viktiga uppgifter togs mellan krystvärkarna eller fick vänta tills efteråt. Även om det inte fanns tid till att läsa vårt förlossningsbrev så fick vi det vi det vi önskade och personalen var underbara. Jag är glad att vi bor där vi bor och inte i Arjeplog där vi bodde tidigare, då hade ungen varit född efter vägen då förlossningen ligger över 20 mil bort.

Eftersom jag hade en väldigt snabb liten bebis så hade han sönder lite saker på hans väg, men det var inget lite nål och tråd kunde fixa och jag reflekterade inte mycket över det, jag var fullt upptagen att betrakta den vackraste skapelsen som blivit lagd på mitt bröst. Min Birk.

Vill du följa Malin framöver? Du hittar henne på instagram under namnet @filifjomp!

Vill du också dela med dig av din förlossningsberättelse här på Vimedbarn.se? Mejla då till [email protected]!