Förlossningsberättelse: "vi var på BB i 22 minuter"

Förlossningsberättelse: ”Vi var på BB i 22 minuter”

När jag vaknade den där morgonen den 14e september kände jag genast att något var annorlunda i kroppen. Jag hade ju haft förvärkar till och från ett bra tag, men nu var de plötsligt av en annan karaktär och gjorde även lite ondare än tidigare. Jag liksom bara visste att något var på G att hända. Egentligen hade jag planerat att åka in med lillan till Alfons Kulturhus och sedan vidare till mina föräldrar, men skrev ett Facebook-meddelande till dem där jag skrev “lite, lite känningar idag så får se om vi åker in till stan eller om ni får komma hit senare istället“. Först väntade ju rytmik på bibblan, men jag skickade iväg Gabriel med Isabella då något sa mig att det vore smartare att stanna hemma och vila så mycket som möjligt.

Rådfrågade instagramföljarna

Så hela den dagen blev väldigt lugn för min del – jag hade den över 30 timmar långa latensfasen med Isabella i bakhuvudet och mitt främsta mål var att lagra så mycket energi som det bara var möjligt i fall jag skulle behöva vara med om samma igen. Därför spenderade jag i princip hela förmiddagen i sängen med vetekudden i högsta hugg och efter lunch tog jag en lång, härlig siesta ihop med Isabella. Först läste jag en saga för henne och vi båda kiknade av skratt efter att jag fått en värk mitt i och tjutit “ooooh” – tydligen himla kul. Haha! När jag vaknade efter vilan kände jag hur värkarna började komma lite tätare än tidigare och laddade ner en app för att börja klocka dem. I samma veva skrev jag till mina föräldrar att det nog kunde vara läge för dem att göra sig redo för att ta sig ner till Kungsbacka. Värkarna kom med runt tre till fem minuters mellanrum, men var inte alls särskilt smärtsamma så jag trodde ändå inte att det var sååå nära ännu. Vid 17tiden kom i alla fall mina föräldrar från Göteborg och Gabriel åkte iväg med min pappa för att köpa pizza till oss allihopa. Då passade jag på, efter att ha rådfrågat mina fina Instagram-följare där alla svarade “RING!!!”, att slå en pling till Förlossningen. Värkarna kom då med ungefär fyra minuters mellanrum och hade ökat lite i intensitet, men det var fortfarande inte värre än att jag kunde hantera dem. Jämfört med min första förlossning då jag hade värkar som gick upp i taket på CTG-kurvan i över ett dygn innan det äntligen var dags, upplevdes den här smärtan nästan som en fis i rymden. Något som jag dock gjorde annorlunda den här gången var att tänka väldigt mycket på andningen. Jag har aldrig gått någon profylax-kurs, men däremot fanns det en himla massa bra tips i Preglife-appen som jag försökte ta till mig. Sjuksköterskan som jag pratade med i telefon var i alla fall hur gullig som helst och påminde mig om vad jag skulle vara uppmärksam på samt rådde mig att ta två alvedon och avvakta tills värkarna började bli mer smärtsamma.

Gabriel insisterade på att åka in

Efter att ha käkat pizza och packat Isabellas lilla rygga sa jag till Gabriel och mina föräldrar att det nog skulle komma en bebis under natten. Jag gav lillan världens största kram innan hon åkte hem till mormor och morfar, och sa “Vet du vad min älskling, imorgon bitti när du vaknar så tror jag att du har blivit storasyster. Då tror jag att Olivia har bestämt sig för att komma ut“. Sedan tog jag en varm dusch och stod länge med strålen riktad mot magen innan jag la mig i sängen för att titta på Wahlgrens Värld, hela tiden med vetekudden tätt intill mig. Därefter måste jag ha slumrat till en stund för när jag vaknade var klockan närmare tio och jag kände hur det hela började bli rätt jobbigt. Jag ringde in till Förlossningen igen för att se vad de hade att säga – sjuksköterskan trodde inte, utefter hur jag lät på rösten, att det riktigt var dags ännu, men hälsade oss ändå varmt välkomna in på en kontroll. Hon var dock noga med att poängtera att vi eventuellt skulle bli hemskickade igen med lite starkare smärtlindring.

Här funderade jag egentligen på att försöka stanna hemma ett tag till, men Gabriel insisterade på att vi skulle åka in. Det tar ju ändå mellan 30 till 40 minuter att köra från Kungsbacka till Varberg och han var nog rätt nervös över detta. När jag upptäckte att jag börjat blöda lite gav jag med mig och vi kom överens om att ta in på något hotell nära sjukhuset, i fall vi skulle bli hemskickade. Då var vi i alla lite närmare när det väl skulle dra igång “på riktigt”. För vi visste ju att bebisen var på väg – frågan var bara om det skulle dröja några timmar tills dess eller kanske till och med ett dygn? Ja, tänk om vi bara hade vetat hur nära det egentligen var…

Kände hur bebisen började rotera när vi var i bilen

Bilresan från Kungsbacka till Varberg tog ungefär en halvtimma. Hela tiden satt jag med vetekudden tryckt mot nedre delen av magen och koncentrerade mig på min andning. Första delen av resan gick ändå helt okej även om värkarna gjorde allt ondare och ondare, men när vi hade ungefär halva vägen kvar fick jag världens värk och jag kunde på riktigt känna hur bebisen började rotera. Här blev jag faktiskt ganska orolig och bad Gabriel att gasa på rejält. Jag minns att jag började må rätt illa och att jag plockade fram en platspåse om jag skulle behöva spy, men det slapp jag tack och lov (hatar verkligen att spy). Prick klockan elva svängde vi in på parkeringen framför Förlossningen på Varbergs sjukhus. Sedan tog det mig en stund att komma upp till själva avdelningen. Värk efter värk avlöste varandra med bara någon knapp minut emellan och varje gång var jag tvungen att helt stanna upp och luta mig mot något. Väl framme utanför dörrarna till Förlossningen var det först ingen som kom och öppnade för oss – där och då kändes minuterna galet långa. Jag fick en så kraftig värk mitt i allihopa att jag var tvungen att sätta mig ner på golvet då benen knappt bar mig längre. Sjuksköterskan som tog emot oss förstod nog inte riktigt hur nära det faktiskt var – det gjorde nog ingen av oss egentligen – och bad oss sitta ner en stund och vänta på en soffa. När vi till sist fick komma in på förlossningssalen hann hon inte mer än visa var larmknappen fanns och gå ut genom dörren innan jag fick ännu en värk – och då kändes det verkligen som om varenda ben i kroppen var påväg att gå sönder. “Push the button, push the button” kved jag till Gabriel och vred mig av smärta i på sängen. I samma sekund kom barnmorskan in och jag fick fram att “nu började det faktiskt göra helt sjukt ont”.

Lustgasen var underbar

Jag fick lustgas och det kändes alldeles underbart att få försvinna bort lite en stund. Barnmorskan undersökte mig och konstaterade att jag hade öppnat mig åtta centimeter – precis därefter gick vattnet – och när hon kollade igen var jag öppen tio. Vi började diskutera eventuell smärtlindring och jag sa att jag gärna tog epidural som sist om det inte redan var för sent – vilket barnmorskan dessvärre trodde att det var, men hon sa att vi kanske kunde testa ryggbedövning med spruta istället för kateter. “Det kör vi på”, fick jag fram mellan värkarna som bara kom tätare och tätare, men hann inte så mycket längre än så för plötsligt kände jag hur det börjar trycka på ordentligt. Här minns jag hur jag nästan greps av panik – jag insåg nog mitt i allt hur himla fort det gått och såg framför mig hur jag skulle komma att spricka hela vägen utan någon som helst bedövning – men intalade mig själv att det bara var att gilla läget. Sedan försökte jag dra in så mycket lustgas jag bara kunde för att åtminstone dämpa den kommande smärtan – ända tills själva masken ramlade av från slangen. Haha!

”She´s coming now!”

“She’s coming now” ropade jag till Gabriel som nervöst stod och trampade halvt upptryckt mot väggen – och han kom och tog min hand som jag kramade med all min kraft samtidigt som jag tryckte på för kung och fosterland. “Här kommer huvudet”, tjoade barnmorskan och jag kände efter med handen flera gånger för att sedan dra en lättnadens suck. Jag minns hur jag lutade mig tillbaka och bara log i väntan på nästa krystvärk för att trycka ut resten av kroppen. Nästan i mål – I did it! Barnmorskan frågade om jag ville ta emot bebisen själv, men jag vågade inte riktigt. Det ångrar jag lite idag, men jag har för mig att sjuksköterskan sa att Olivia hade navelsträngen runt halsen när hon kom ut så kanske var det egentligen lika bra att jag lät bli. 23:43 kom vår andra lilla underbara flicka till världen efter två krystvärkar. 22 minuter hann vi vara inne på förlossningssalen och jag tror nog att vi alla, såväl jag och Gabriel som personalen, fick oss en liten chock när vi kollade på klockan för att konstatera detta. Tänk om vi inte hade åkt hemifrån när vi åkte – då hade hon fötts hemma i hallen eller kanske till och med i bilen. Jisses… Barnmorskan och sjuksköterskorna var så gulliga och sa att det var en riktig ära att få vara med vid en sådan här förlossning, att det inte är ofta som mamman är så “med” vid själva utdrivningsskedet… Och ja, det var verkligen en häftig, men väldigt väldigt intensiv upplevelse.

förlossningsberättelse

2 kommentarer till “Förlossningsberättelse: ”Vi var på BB i 22 minuter”

  1. Vid min andra förlossning så frågade jag efter varje krystvärk hur det gick och hur långt det var kvar för jag hade sånn smärta! Personalen får nog höra det mesta men dem var nog less på mina frågor! Men jag hade lyx att dem var inne hos oss från kl 16 till 19:45 när hon är född. Var bara ett till par på förlossningen! 🤣

  2. Som för mej tog 20 min exakt från vi kom in till sonen va ute dom han inte ens kolla hur öppen jag va inge ting hon visade in oss gick i väg på 2 krystvärkar va sonen ute sen fick Jon skriva in oss på förlossningen hon han inte ens de

Lämna ett svar

Läs mer om hur vi behandlar personuppgifter i vår integritetspolicy.

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

stats