barn | Vimedbarn - Topplistor för influencers

Hannas dotter Meja har Aperts syndrom

Den senaste operationen Meja fick genomgå innebar att man opererade på en ställning på ansiktet. Med hjälp av ställningen skruvar man ut mellanansiktet så att luftvägarna ska bli större.
– Sammanlagt har mellanansiktet flyttats 3 centimeter. Målet med operationen är att vi ska kunna proppa tracken (trakestomi) för att sen plocka bort den.

Det är Aperts syndrom

Aperts syndrom är ett medfött missbildningssyndrom som innebär felbildat kranie- och ansiktsskelett. Symtomen är bland annat en för tidig sammanväxning mellan benen i skallbasen, och oftast för tidig slutning av den söm mellan skallbenen som går från öra till öra.

Hur Aperts syndrom påverkar Meja vet Hanna inte, mer än att tracken stoppar talet en del för Meja. Det är svårt för utomstående att förstå henne.

Genomgått komplicerade operationer

Meja har gjort tre huvudoperationer, några handoperationer, opererat bort halsmandlar och körtlar och tänder.
– De operationer som är kvar är att göra klart händerna, operera ut ställningen som sitter i skallbenet och sen kan det bli någon fotoperation också.

”Tufft att se henne så svag”

Det var väldigt tufft för Hanna i början men nu säger Hanna att hon mår bra. Det var en period när Meja inte kunde äta på en vecka.
– Det var tufft att se henne så svag. Men när hon väl fick sonden blev allt bättre och jag fick börja sova så nu är allt som ”vanligt”.
Hanna och familjen tillbringar mycket tid på sjukhuset och upplever det som jobbigt.
– För mig är trygghet och glädje det viktigaste och jag upplever att personalen inte alltid ser till hur patienten vill ha det. Alla är såklart inte så, vi har väldigt fina sköterskor och läkare runt oss också som sprider glädje och lyssnar på oss.

”En lättnad att dela med mig”

Hanna delar med sig av sin vardag i både bloggoch på instagram. För henne har det varit viktigt.
– Det är en lättnad för mig att dela med mig och att få skriva av mig när jag känner för det. Det lättar lite från mina axlar. Nackdelen med att dela med sig är när någon gör narr av Meja eller är elaka och då tvivlar jag. Vi har så många fina människor som hejar på oss och skickar fina meddelanden till oss och det känns fint, säger Hanna.

Följ Hanna och Mejas vardag i bloggen här >>

Källa: Sällsyntadiagnoser.se

4 vanliga misstag föräldrar gör vid nattning

4 vanliga misstag föräldrar gör vid nattning

1. För många störningsmoment

Ett vanligt fel många föräldrar gör är att ha alldeles för många saker runt sängen vid nattning. Försök istället att röja undan störmoment som gosedjur och leksaker så blir det lättare för ditt barn att komma till ro. Less is more!

Läs också: ”Så mycket behöver bebisar sova”

2. Nattlampa på rummet vid nattning

Många barn har en liten nattlampa i sitt rum vid nattning. Men det stjälper oftare än hjälper. Istället för att placera ljuskällan i barnets rum, tänd en lampa i hallen och låt dörren vara lite på glänt. Det är också bevisat att ett svalare rum får oss att sova bättre. Om temperaturen i rummet ligger runt 20 grader sägs det att man sover som allra bäst!

3. Börjar med sovträning för tidigt

Att förvänta sig att ett 8–10 veckor gammalt barn ska kunna sova sig igenom en hel natt är för tidigt. Att vänta några extra veckor, när ditt barn har blivit fyra månader, kommer att ge positiva effekter. Ofta får föräldrar ett infall att börja med sovträning klockan 03 på natten, men det är svårt att vara konsekvent utan att ha en plan. Låt det ta tid och börja när du har ork!

Läs också: ”Förlossningsberättelse: Jag sov mig igenom förlossningen”

4. Lägger sig i nattningen för mycket

Det ditt barn förknippar med insomningen vid nattning kan också bli nödvändigt för att hen ska kunna sova. Det gäller även vid nattliga uppvaknanden. Det kan vara allt från att du vant ditt barn att hen ska gungas till sömns eller att du håller nappflaskan. Därför kan det vara bra att ibland ha lite tålamod och, till exempel, vänta lite innan du går från att ligga, sitta eller stå bredvid till att kanske börja vagga och skumpa. Då är sannolikheten inte lika stor att barnet vaknar på natten och omöjligt kan somna om utan exempelvis att du måste gå upp för att skumpa. Utan kommer att ha lättare att själv kunna somna om. Om och om igen. Det i sin tur kommer att leda till att ni får en så lugn natt som möjligt utan omständliga uppvaknanden.

Läs också: ”32 tips till dig som vill flaskmata din bebis”

Så mycket behöver bebisar sova

Så mycket behöver bebisar sova

Både barn och vuxna får någon gång problem med sömnen. För barn kan det till exempel bero på ålder, utvecklingsfaser, ärftlighet, infektioner, oro och relationer. En orolig natt kan därför innebära att många föräldrar blir väckta av sina små barn på natten, och eftersom sömn är en avgörande sak för vår dagsform blir sömnproblem snabbt något man vill göra sitt bästa för att åtgärda.

Läs också: ”Förlossningsberättelse: ”Jag födde på finska pallen”

Styrs av hunger och mättnad

Ett annat vanligt problem är att barn har svårt att komma till ro och somna på kvällen. De har kortare och fler sömncykler än vuxna under en natt. Så att bebisar ofta vaknar på natten är alltså väldigt vanligt.

Nyfödda barn har en dygnsrytm som främst styrs av hunger och mättnad, vilket gör att den är ganska oregelbunden. Med tiden kan du och barnet sakta börja bygga upp rutiner tillsammans. Det brukar gå att märka skillnad redan när barnet är 2–3 månader gammalt, men ha inte bråttom.

Läs också: ”Skammen kring förlossningsskador MÅSTE bort”

Så mycket behöver barn och bebisar sova

Bebisar behöver sova som allra mest när de är nyfödda, och sömnbehovet blir mindre ju äldre barnet blir. Det är dock inte ovanligt att barn behöver sova mer än vuxna ända upp till tonåren. Bebisar mellan 0-3 månader behöver i regel sova mellan 15-18 timmar per dygn. Sömnen styrs framför allt av om barnet är hungrigt eller ej, men sömnbehovet kan variera stort i den här åldern. Bebisar från 3 månader upp till ett år behöver i regel sova 17 timmar per dygn, uppdelat på 9-12 timmar nattetid och 2-5 timmar dagtid. Mellan 1-3 års ålder sover barn ofta mellan 12-13 timmar per dygn. Vid 3-6 års ålder minskar sömnbehovet med cirka en timme till 11-12 timmar per dygn och samma trend fortsätter vid 6-12 års ålder – då behovet brukar ligga på 10-11 timmar per dygn. Från 12 år och uppåt behöver barn i regel sova 8-9 timmar per dygn, men vissa barn behöver sova mer än så när de kommer i puberteten.

Läs också: ”TEST – Vilken bärsele är bäst? Se resultat här!”

Viktigt med rutiner när bebisar ska sova

Vi lär oss genom upprepning. Därför tjänar alla på att försöka införa rutiner för att barnet ska få så bra sömn som möjligt. Barn kan hantera förändringar men det krävs att det görs steg för steg, tillåts ta tid och vägleds av en person barnets känner sig trygg med. Men vissa barn kan sova bra utan några särskilda rutiner. Om så är fallet, finns det ingen anledning att ändra något.

Källa: Vårdguiden

Förlossningsberättelse: ”Jag födde hemma i badrummet”

Förlossningsberättelse: Jag födde hemma i badrummet

Hanna Magnussons förlossningsberättelse: ”Jag födde hemma i badrummet”

”Hjärtat bankar fort nu när jag ska skriva en återblick om när August kom till jorden och jag är alldeles skakig. Som de flesta vet kom han i raketfart och det blev en tuff start för oss alla tre, men mest för mig.

Tiden efter att A kommit trodde min hjärna att jag fortfarande var gravid. Min psykolog berättade att anledningen till att hjärnan trodde att kroppen fortfarande var gravid var för att hela förloppet gick så fort. Det tog knappt två timmar från första värk till att han kom ut, hjärnan hann inte bearbeta händelseförloppet så graviditeten fick inget riktigt ’slut’. Den avslutades inte på det där vanliga viset. Hjärnan missade helt enkelt att han föddes. Därav kunde jag känna tydliga fosterrörelser och tro att jag fortfarande var gravid, men så blev jag påmind att det låg ett litet knytt i babynestet och sov, då trodde jag att jag verkligen hade blivit knäpp. Jag både kände och såg att magen rörde sig, ibland var jag nära att berätta för Niklas att ’fort känn här’ men jag hejdade mig för verkligheten kom ikapp.

Men det var inte detta jag skulle skriva om. Kommer skriva mera om ’tiden efter’ på bloggen så fort jag får tillfälle att skriva.”

Läs också: ”Bearbeta förlossningen tillsammans”

”Trodde att jag skulle gå över tiden”

”Niklas hade gått av sitt helgpass på kvällen klockan halv sju, söndagen den 30 april. Och under hela april hade han sagt då och då att ”1 maj kommer August” varpå jag alltid svarade surt  ”sluta säga så, vi kommer få gå över tiden två veckor säkert”. Jag var så jäkla inställd på att få gå över tiden, och det hade jag intalat mig hela graviditeten. ”Sån jäkla otur kommer vi ha Niklas, begriper du inte det” snäste jag.

Jag minns inte riktigt vad jag gjorde den 30 april. Jag knäppte några bilder på magen och vilade i soffan, det är det jag minns. Både jag och Niklas gick och la oss kring niotiden på kvällen. Jag vaknade mitt i natten av att jag behövde kissa. Jag tittade på mobilen innan jag steg upp och klockan var 03.47. Efteråt gick jag och la mig i sängen igen och surfade runt med mobilen.

Efter att jag hade tittat på mobilen i cirka 20 minuter kom en lätt värk i magen. Jag hade lite svårt att lokalisera VAR det gjorde ont men någonstans där nere. Jag tänkte inte mer på det och sen så försvann den värken med så jag släppte det helt. Men så kommer det igen efter en liten stund, det gör absolut inte ont men det är lite irriterande. Börjar då googla runt och det är ju inte jättelätt att beskriva en smärta och sen googla upp.”

Läs också: ”Förvärkar eller sammandragningar? Så vet du!”

Tror fortfarande inte att det är dags

”När jag haft fem såna värkar stöter jag till Niklas som ligger och sover, ’Niklas… Jag tror det har startat’ och han förstår direkt vad jag menar och flyger upp ur sängen. Jag ligger kvar och laddar ner appen Värktimer, och börjar ta tid på detta som känns i magen. Värkarna är oregelbundna och jag tänker att detta är nog bara lite förvärkar.
Jag slänger iväg ett sms till Niklas (för lat för att ropa haha) att värma vetekudden i micron. Så kommer han in med vetekudden och jag ligger kvar i sängen och slötittar på mobilen. Jag ligger nog inte kvar länge utan hasar mig upp från sängen och tar på mig byxor och tröja. Vetekudden tar jag med mig och jag lägger mig i soffan. Jag fortsätter ta tiden på värkarna, och de gör fortfarande inte ont. Ligger och tittar ut genom fönstret. Det hade börjat ljusna lite, man såg det skulle bli en fin dag och fåglarna hade börjat kvittra där ute.

När jag ligger i soffan så tilltar värkarna i styrka, de är fullt hanterbara men jag börjar nu ge ifrån mig lite lätta ljud. Niklas kommer då och då och undrar hur det går och frågar mig om jag tror att det verkligen är dags. Dessvärre tror jag inte att det är det, eller jag förstår inte att det är på gång. Jag minns jag låg och frös, nästan som jag kallsvettades.”

Läs också: ”Andning som smärtlindring under förlossningen – så funkar det”

Står inte ut i duschen

”Jag kan inte längre ligga kvar i soffan tänker jag, så jag går upp och ställer mig i köket, hänger mot diskbänken och jämrar mig. Niklas småpackar och äter sen frukost. Han har sagt att han tänkte att detta lär ta tid.
Han frågar om vi inte ska ringa till sjukhuset men jag vägrar, jag vill vänta.

Jag har svårt att hålla koll på vad klockan är här men klockan närmar sig nog fem på morgonen. Värkarna har tilltagit lite mer i styrka och mitt i allt detta så känner jag att jag får världens ”magras”, haha… Så att sitta på toaletten med det och även ha hemska värkar samtidigt var FRUKTANSVÄRT! Efter att jag kände mig klar där så tänkte jag att jag kan ju gå in i duschen och duscha, fräscha till sig och även lindra det onda med det värma vattnet.

Jag klarade inte av att vara i duschen ens två minuter. Här hade värkarna börjat kännas ännu mer och nu gjorde jag ifrån mig ännu högre läten, kände att de blev okontrollerbara men hade ändå ingen panik över det. Jag kliver ut från duschen och ställer mig på alla fyra och gungar för nu gör det riktigt jäkla ont. Jag bryr mig inte att jag står i en konstig ställning komplett naken inför Niklas ens. Här tjatar han igen att jag måste ringa sjukhuset men jag vill fortfarande inte. Känner efter det att jag börjar rasa i magen igen (hehe) så sitter på toaletten lite och har jävulska värkar. Jag låter nu enda ner ifrån magen, som en älgko! Här känner jag nog också att det kanske är bra om jag ringer sjukhuset.”

Läs också: ”3 tecken på att förlossningen har startat”

”Får min första krystvärk på toaletten”

”Jag ringer till förlossningsavdelningen cirka klockan 05.15 och i andra änden svarar en vänlig kvinna. Precis när hon svarat så kommer en värk och jag brister ut ’nu kommer en värk, du hänger kvar väl?’. Jättekonstigt att jag sa så till henne, barnmorskan säger med len röst ’jag stannar kvar´ eller något i den stilen. Här brölar jag ordentligt och andas högt. När värken försvunnit frågar barnmorskan om vattnet har gått och hur täta värkarna är. Vattnet hade inte gått men värkarna var väldigt täta och här när jag satt på toaletten så kände jag också att det tryckte neråt, så det berättade jag för henne och hon sa vi var välkomna in, vi la på och jag sa till Niklas att vi är välkomna in när vi är redo.

Efter jag sagt detta så känner jag mig helt matt och svimfärdig. Jag ber Niklas komma och hålla i mig för jag berättar att jag kommer svimma. Jag är bara borta i korta sekunder. Niklas berättar för mig att jag är alldeles likblek. Jag sitter alltså fortfarande på toaletten och här får jag även min första krystvärk. Det är en underlig känsla och är inte lätt att förklara hur det känns. Men jag minns att det var som att alla hål där nere bara öppnar upp sig och att inälvor och ja hela systemet ska tryckas ut, och man kan inte annat än att hjälpa till. Det är omöjligt att INTE krysta enligt mig. När detta sker så är Niklas jämte och sprutar på sig parfym och jag skriker nerifrån magen med mörkaste rösten ”NNNIIKKLLAAAASS…!!” . Jag tror inte han förstår att det är krystvärkar och jag förstår nog inte heller att det är det utan tror det är normalt att man ska känna ett tryck.”

Läs också: ”Är ultraljud farligt för barnet i magen?”

”Det gör så ont att jag inte kan röra mig”

Jag ska nu försöka förflytta mig från toastolen och ta på mig kläder, var ju helnaken efter duschen. Det får bli enkelt, ett par mama-strumpbyxor och en svart stretchig klänning tänkte jag. Det var inte lätt att få på sig mama-strumpbyxorna med värkar och med en stor mage. Niklas han lastade ut till bilen medans jag tog på mig och han har berättat efteråt att man kunde höra mig bröla till parkeringen.

Jag stökar omkring i badrummet i den mån det går MED krystvärkar alltså, försöker slänga ner lite diverse sminkgrejer lite hafsigt och slafsigt i en neccesär. Duttar på lite mascara.

Plötsligt kan jag inte längre kontrollera min kropp när värkarna/krystvärkarna kommer. Jag bara dyker ner mot golvet och står på alla fyra. Värkarna är nu ännu kraftigare och gör mig orörlig och trycket blir ännu kraftfullare. Det gör nu så ont att jag inte kan röra mig. Jag får panik och vet inte vad jag ska ta mig till. Det trycker på neråt som bara den, det är så otroligt kraftfullt.”

Läs också: ”Slempropp och 8 andra ord du vill veta inför din förlossning”

Ringer SOS

”Niklas som nu kommit in igen blir lite stressad när han ser mig så paralyserad av smärta och skriker. Jag har sån panik, och mitt i allt detta så känner jag något ”där nere” som är på väg ut. Jag försöker dra ut det men det är supersegt och förstår då att det är slemproppen. Sekunderna efter går vattnet, och det verkligen exploderar ut på badrumsmattan, vilket kraft! Det rann inte sådär fint som man föreställer sig utan det var som att det exploderade ut. Jag hinner uppfatta att vattnet är klart och inte missfärgat, ropar till Niklas att ”slempropp och vatten gick på badrumsmattan nu, FÖRLÅT” (att man bad om ursäkt för det är lite roligt nu i efterhand haha) och han okeyar och kommer in till mig. Här ringer jag även in till förlossningsavdelningen igen för att få råd. Då är klockan 05.40 och det är samma vänliga barnmorska som svarar igen. ’Ja det är jag igen (som om att hon visste vem jag var haha)´ började jag nog samtalet. Jag berättar stressat för henne att slempropp och vatten gick precis och att jag måste krysta för varje gång värkarna kommer. Det är verkligen som att man kräker fast nerifrån, man kan inte hålla igen utan man bara följer med, trots man egentligen inte vill.

Barnmorskan i telefonen är lika lugn som innan och ber oss att ringa SOS så jag la på och Niklas ringer till larmcentralen (klockan 05.43 besvaras vårt samtal enligt SOS-journalen) och som tur väl är så är en ambulans stationerad vid räddningstjänsten där vi bor, men tar ändå en liten stund för de att komma till oss.”

Niklas får agera barnmorska

”Jag känner hur något är påväg ut hela tiden och det gör fruktansvärt ont, det är som att allt inom mig ska trycka sig ut ur min kropp. Mitt i allt så känner jag efter och kan känna något hårt och associerar att det är huvudet som inte allt är för långt in i mig.

Operatören i telefonen som Niklas pratar med frågar om jag är fullt frisk, graviditetsvecka med mera, sen hör han nog att det är ganska så nära så han ber mig att lägga mig ner på golvet och ber Niklas hämta handdukar. Men jag kan inte röra mig för jag är helt paralyserad av smärta och kan verkligen inte ändra ställning för det gör så himla ont. Men efter en massa svordomar och skrik från min sida så går det. Nu ligger jag nästan på rygg men stödjer upp med ena armbågen så jag är lite upprätt. Här får även Niklas agera barnmorska och befinner sig mellan mina ben och operatören undrar om Niklas kan se något huvud men det kan han inte än.

SOS-operatören kopplar in en kollega och de ringer även in till barnmorskan jag pratade med tidigare denna morgonen, så hon är med och kan guida. Larmsamtalet varar i 15 minuter, så det tar alltså 15 minuter för ambulans att komma.”

Läs också: ”Förlossningsberättelse: Jag födde hemma på köksgolvet”

Ingen värkpaus

”Jag brölar av smärta och börjar panikgråta. Jag säger samtidigt som jag gråter ’snälla säg att de har bedövning när de kommer fram för jag klarar inte av detta’. Barnmorskan tröstar och säger att den bästa bedövningen just nu är andningen. Jag försöker andas men det går inte, värkarna är för intensiva. Här i slutet har jag i princip ingen värkpaus alls, utan de kommer hela tiden.

Jag ligger helt plant på rygg och har fått tag i min duschhandduk jag hade efter duschen, jag kramar den mot mitt ansikte och skriker ut smärtan i den för att dämpa ljudet.

Ambulansen kom lite efter klockan 06.00 (knappt 5 minuter innan August föds). Men när de väl ska in så fungerar inte portkoden så Niklas får springa ner och öppna till dem. Vad är oddsen egentligen att det INTE skulle fungera i hettans stund?

Först kom en ung trevlig ambulanskille in till mig och han hälsar och säger ’vi ska hjälpa dig..’. Han var i min ålder och jag tänkte att måtte inte den andra som kommer vara en man också hehe, men det var en kvinna  och de var båda helt underbara!!). Ambulanskillen sätter en infart i mitt högra armveck och känner på pulsen.”

Läs också: ”Dykteknik eller profylax under förlossningen – Så funkar det”

Vill ha bedövning

”Jag känner mig otroligt utlämnad som ligger helt naken undertill men det är bara att gilla läget. Kort efter att ambulanskillen kom in så kommer kvinnan med Niklas efter. Hon presenterar sig och om jag inte missminner mig så berättar hon att hon själv fött fyra barn och att detta löser sig. Jag frågar om hon kan se något huvud än och det kan hon inte än berättar hon, då svarar jag besviket ’Hur ska det då kännas SEN när han är på väg ut?’.

Nu är det en massa röster i badrummet, det är Niklas, två ambulanssjuksköterskor, två SOS-operatörer och barnmorskan. Det är ett enda virrvarr av röster som pratar. Jag gråter och ber de ge mig bedövning för jag klarar inte detta, men de kan inte ge mig något och då gråter jag ännu mer och samtidigt skriker av smärta. De alla försöker lugna mig och berömmer mig och säger att jag är jätteduktig och att detta fixar vi. Tror operatörerna från SOS lägger på tillslut då de är överflödiga i denna situation – ambulansen har ju kommit. Så då är det bara Niklas, de två från ambulansen och barnmorskan som är på telefon som är med nu.”

Krystvärkarna var fruktansvärda som sagt men jag upplever ändå inte att jag behövde ta i så mycket för kroppen tog i själv det mesta.”

Läs också: ”Skammen kring förlossningsskador MÅSTE bort!”

”Han flög ut!”

Jag upplevde värkarna var allra värst. Missförstå mig inte nu, det var fruktansvärt att trycka ut en bebis från ett så obefintligt hål också, men ni som inte fött, ni kan ju föreställa er hur värkar känns då jag tycker det är värre än att krysta ut en bebis. Givetvis är det individuellt men såhär tycker i alla fall jag.

Niklas är vid mitt huvud och peppar mig hela tiden och frågar sjuksköterskan hur han ska andas för att kunna hjälpa mig och andas med mig. Jag gråter förtvivlat och skriker Niklas flera gånger i hopp om att han kan trolla bort det onda. Jag kramar ambulanskillens hand riktigt hårt under krystskedet kommer jag ihåg.

Och som de flesta som fött vaginalt beskriver, det är precis som att ett stenhårt klot ska ut ur rumpis, det är tur man glömmer hur jäkla ont det gör. Jag som ändå förberedde mig hela graviditeten att det kommer vara en extrem smärta, tror jag intalade det flera gånger dagligen som ett mantra och försökte förbereda mig, men det var som ett slag i ansiktet. Det går inte förbereda sig på hur det känns, det är helt sjukt.

När huvudet inte kommit ut helt men står och tänjer ut vävnaden så kändes det som jag gick ut ur min egen kropp. Den smärtan… Det går inte beskriva. Ambulanssjuksköterskan frågade om jag ville känna men jag skrek ’nej…!’. Men så fort huvudet kommit ut så gled hela kroppen ut, han flög ut kan man väl säga.”

Läs också: ”Hantera smärtan under förlossningen – så gör du”

”Jag klarade det!”

Han var alltså ute. Vår son. Jag var så chockad och förstod inte att han var här nu. Det är över. Vi klarade det. JAG klarade det.

Det jag kommer ihåg att jag tänkte då han kom var ’Herregud vad liten han är’ och så var jag även snabb med att be Niklas att fotografera. Bilderna från denna morgon är så värdefulla och betydelsefulla för mig och jag är så glad och tacksam att jag var rätt klar i huvudet och kom på att vi skulle föreviga denna stund.

Han skrek inte direkt när han kom ut och han var lite blå i hudtonen har jag fått återberättat. Sjuksköterskan från ambulansen masserade honom på ryggen och tillslut kom han igång och skrek. Han låg på mitt bröst och såg väldigt medtagen ut tyckte jag men orkade inte lägga någon mer energi på att oroa mig då jag oroat mig hela denna morgonen, jag litade på sjukvårdarna. Efter att lille August kommit ut så väntade vi på att moderkakan skulle komma ut. Men den ville inte alls komma. Eftervärkarna blev kraftigare ju längre tiden gick då moderkakan inte ville släppa. Det var som att föda barn igen. Likaså här gjorde jag läten, kved och stönade och sa att jag aldrig mer ska göra om detta, aldrig!”

Läs också: ”Första tiden med bebis – 6 saker att tänka på”

Moderkakan ville inte lossna

”De beslutade väl efter ca 20 minuter att vi skulle åka in till sjukhuset, så Niklas fick klippa navelsträngen och sedan skulle vi packas in i ambulansen. Jag är glad att detta var tidigt på morgonen och inte mitt på dagen där massa människor hade rört sig på gatan, vi bor mitt i centrum och det är jämt rörelse under dagtid.

Jag och August åkte i ambulansen och Niklas körde sin bil efter ambulansen. Det gjordes försök att få ut moderkakan i ambulansen men den ville verkligen inte lossna. Gjorde så himla ont och ingen smärtlindring kunde jag få.

Sen äntligen kom vi in till sjukhuset! Det var så skönt att få träffa och se Niklas igen efter transporten som kändes som en evighet. Vi fick ett rum på förlossningsavdelningen, rum nummer sex. Vi fick en underbar barnmorska, dock inte samma goa som jag hade på telefon.

Läs också: ”Yoga girl tillagar sin moderkaka – så går det till”

Direkt när vi kom in i rummet la de August i Niklas famn medans de undersökte mig. Jag hade fått en liten liten bristning och fick sy 3stygn. Det var inte skönt alls (surprise?), man är ju ganska så uppsliten där nere och sen få bedövningsspray som SVED SOM ELD var allt annat än skönt. Tack och lov fick jag lustgas, men det fungerade inte på mig, jag tyckte inte alls det hjälpte. Ruset var väl helt okej men det tog inte bort den brännande smärtan.

Efter att barnmorskan suturerat mig drog de på mig en jätteblöja, nättrosor och slutligen den vita skjortan.
Efter detta så tog vi vikt och mätte August, han var 52 cm lång och vägde 3778 gram. Sedan fick jag försöka amma och vi fick den klassiska födelsebrickan. Just då hade vi inte tid till att äta, vi var inte jätte hungriga heller. Jag ringde familjen och berättade, Niklas ringde till sina redan i bilen till sjukhuset. Niklas familjemedlemmar har i efterhand berättat hur lustig Niklas var på telefon när han ringde, tänk så chockad han måste varit. Han irrade bort med på sjukhuset när han skulle ner och hämta våra väskor som var i bilen.

Slutligen fick vi komma upp till familje-BB. Jag sov inte en natt där, utan var vaken hela tiden. Förstår inte hur jag orkade hålla mig vaken men var klart hög på adrenalin. Niklas var också vaken i stort sett hela tiden. Allt var så himla nytt och så hade vi varit med om en väldigt omtumlande situation och tack och lov slutade väl.”

Vill du fortsätta följa Hanna och hennes familj? Missa då inte hennes blogg här och hennes instagramkonto @hanna.magnussons!

Vill du också dela din förlossningsberättelse på Vimedbarn.se? Mejla till [email protected]!

App, HiPPiSar och MCS-märkt fisk – här är 3 nyheter från HiPP

App, HiPPiSar och MCS-märkt fisk - här är 3 nyheter från HiPP

MSC-märkt barnmat

Äntligen finns det MSC-märkt fisk som ingrediens i barnmat. HiPP är både först och de ända i Skandinavien med att erbjuda detta. Hurra säger vi! Läs mer om MSC-Märkt barnmat ›› 

Ekologiska klämmisar

Följ med in i HiPPiSarnas spännande värld! Här får vi träffa olika djur som hjälps åt för att skapa de nya uppdaterade klämmispåsarna: HiPPiS. En ny större förpackning, men med samma goda ekologiska innehåll som alltid. Läs mer om HiPPiSarna ›› 

Pedagogisk App

Många barn börjar i tidig ålder att sitta med smartphones och surfplattor. Men vissa Appar är inte bara onödig skärmtid, barnen kan faktiskt lära sig saker! I HiPPs nya App känner vi igen alla HiPPiSar från klämmispåsarna och får ta del av 8 stycken pedagogiska spel. Träna på minnet, siffror, färger och mycket mer. Appen finns för både Android och iPhone. Ladda ner HiPPs nya App med barnspel ›› 

På Barnmatsguiden får du också massor av tips och råd kring barns kost från HiPPs egen dietist. Vad ska du tänka på när det gäller vegetarisk barnmat? När ska man börja med smakportioner? Och hur kan man återanvända alla sina barnmatsburkar? Detta och mycket mer får du svar på, på Barnmatsguiden ›› 

Hjälp, hen bits! Så får du din bebis att sluta bitas

Hjälp, hen bits! Så får du din bebis att sluta bitas

Att bebisar bits är inte ovanligt, och varför bebisar bits kan ses som en del i barnets utveckling i att utforska vad som är okej och inte. Bebisar har också ofta ett behov av att bita på saker när tandköttet kliar på grund av tänder som ska ut, och bebisar under ett år tar sällan hänsyn till om det är en tuggleksak eller ett finger som bjuds. Men, oavsett om barnet bits för att utforska eller redan är införstådd med hur ont det gör att bli biten är det ett beteende som måste markeras och hanteras – för allas skull. Vi har samlat knepen som kan vara till hjälp för att på bästa sätt ta sig igenom och förbi en bitperiod.

Läs också: ”’Många tar för givet att det bara är att SKAFFA barn’ – Tobias Persson om parets IVF-försök”

Bebis som bits när hen blir uppspelt

Markera direkt

Det kan ta emot att säga ifrån när det känns tydligt att barnet inte menar något ont, men för att slippa risken att bitandet hänger kvar och utvecklas till ett riktigt problem är det viktigt att markera direkt när barnet bits. Avbryt det ni håller på med och förklara utan omsvep att man inte får bita andra eller sig själv eftersom det gör ont.

Prata om munnen

Försök se till att fokus inte bara handlar kring att man INTE FÅR. Prata också om vad munnen är bra att använda till, som exempelvis att prova nya smaker, prata, äta sånt man tycker om eller pussas med.

Läs också: ”Roliga lekar att göra på en babyshower – 9 tips!”

Straffa inte

Om ditt barn blir ledset när du säger ifrån är det viktigt att finnas där och trösta. Det tjänar ingenting till att straffa barnet eller tänka att man ska markera bitandets allvar genom att ta avstånd efter incidenten. Öppna upp famnen och möt barnet i situationen! Det är viktigt att barnet förstår att det inte är hen det är fel på, utan bitandet som handling.

Bebis som bits vid amning

Hur snabbt rinner mjölken?

Ibland kan bitandet vid bröstet bero på att barnet tycker att mjölken rinner för snabbt eller för långsamt. Kommer mjölken för sakta kan det ha att göra med att den som ammar upplever stress. Försök få till en så lugn amningsstund som möjligt om ni vill amma.

Markera

Precis som alltid när barn bits är det bra att markera. Säg nej, förklara utan omsvep att det gör ont och att man därför aldrig får bita på någon.

Läs också: ”FÖRLOSSNINGSBERÄTTELSE: Jennie-Lie födde tvillingar i vecka 30+3”

Ge barnet ett bra tag

Se till att barnet ligger nära dig och bröstet. Med mycket bröst i munnen blir det svårare att få till ett bit-tag.

Ligg steg före

Är ni inne i en bitperiod kan det vara betryggande att ha en hand redo nära bröstet för att vid eventuellt bit föra in ett finger i barnets mun genom mungipan, upp mot gommen, för att öppna den och få ut bröstvårtan.

Föreslå en annan aktivitet

Markera att bitande inte är okej vid amning genom att, om hen fortsätter bita, ta undan bröstet och föreslå att ni ska göra något annat. Inte för att straffa, utan för att markera att om bebisen bits vid bröstet får ni göra något annat. Var fortfarande tillgängligt för barnet och agera inte fördömande trots att bröstet ryker för en liten stund.

Barn som bits på förskolan

Be om att få bli informerad direkt

Om det är ditt barn som bits och det inte är första gången det händer, be gärna om att ha en öppen dialog med förskolepersonalen som bitandet. En bra grej kan vara att personalen ringer till någon av er föräldrar om det sker under dagen och berättar, istället för att ni ska få veta det vid hämtning och bli ställda av situationen när barnet är med. Då är det bättre att ha fått smälta nyheten och hunnit klura lite på hur man ska bemöta det hela när man väl ses.

Läs också: ”Andning som smärtlindring under förlossningen – så funkar det”

Se över rutinerna

Att äldre barn bits är ofta en stressreaktion. När sker bitandet? Går de situationerna att undvika, eller ändra rutinerna kring för att de ska bli lugnare för barnet? Glöm inte att låta barnet tanka närhet och kärlek, så att er relation inte tas över att förmaningar.

Sätt ord på känslorna

Utforska om barnet kan sätta ord på bitandet själv. Undvik att lägga ord i munnen på barnet (som till exempel ”bits du för att du är arg?” eller ”ångrar du dig efter att du bitits?”) utan fokusera på öppna frågor där barnets känslor får utrymme att komma fram (till exempel ”vad hände egentligen?”, ”hur kändes det?”, ”hur tror du att barnet som blev bitet kände sig?”, ”vad tror du man kan göra för att ni båda ska känna er glada och sams igen?”) och sätt sen ord på barnets känslor (till exempel ”Jag förstår att du blev frustrerad när Stella hann före dig till leklådan och tog tåget som du tycker är så fint. Hon måste också tycka att tåget är lika fint som du tycker! Hur tror du att ni skulle kunna leka för att båda ska få ha kul med tåget samtidigt?”).

Förlåt är inte lösningen

Att tvinga fram ett förlåt gör sällan något för situationen. Istället riskerar ni att ordet ”förlåt” blir ett tomt ord som bara sägs för att få situationen överstökad.

 

Uppmärksamma barnet

Det är viktigt att bitandet inte blir barnets främsta stund då hen får uppmärksamhet. Se till att prata med, uppmuntra och mys med barnet när det är lugnt och positivt också.

Ge barnet stöd

Om barnet bits ofta kan det vara bra att låta hen ha en vuxen med sig när hen leker med andra barn en period, så att stöd finns när frustrerande eller stressande situationer uppstår. Det kan också vara bra att skriva ner det som händer precis innan bitandet, så att man får möjlighet att upptäcka eventuella mönster.

Tobias om IVF-resan: ”Många tar för givet att det bara är att ’skaffa barn'”

Tobias Persson berättar om barnlängtan och familjens långa kamp med IVF och provrörsbefruktning

Foto: Robert Eldrim

”Varför tar ni inte bara ett år utomlands och fokuserar på annat ett litet tag?”

”Ni som älskar barn så mycket, varför skaffar ni inga själva?”

Frågorna är de man kanske minst av allt vill få som ofrivilligt barnlös, ändå hoppar de likt grodor ur mun efter mun titt som tätt.

– Det är klart att folk inte menar något illa, men det blir så uppenbart att många tar för givet att det bara är att ”skaffa barn”. Det är ganska många som jättegärna vill skaffa barn men faktiskt inte kan, parallellt som personer som kanske inte borde ha barn kläcker sju ungar på raken. Det är lätt att bli avundsjuk, och allmänt bitter för att livet inte är så rättvist, berättar komikern Tobias Persson.

I början av nästa år sätter han upp showen ”Man på prov” där han tar upp familjens längtan, och långa väntan på att bli föräldrar.

Beslutet att satsa på IVF gav jävlar anamma-känsla

Både Tobias och hans fru Mia hade på känn ganska tidigt att det inte skulle bli helt lätt att få barn på naturlig väg, på grund av Mias endometrios.

– Det gav oss lite av en ”jävlar anamma”-inställning redan från början kring att köra på IVF. Det händer något när man verkligen kämpar för en graviditet, du tänker över ditt val väldigt, väldigt noga och är så redo när det väl blir en graviditet. Kanske mer redo än andra föräldrar.

Parets IVF-resa började 2005, och redan då var barnlängtan enorm. De sökte all upplysning som gick att få kring processen kring provrörsbefruktning, parallellkollade adoptionsmöjligheter och sparade pengar. Vad det kostar att göra IVF varierar från fall till fall, men vanligtvis ligger prislappen på minst 10 000 kronor per gång – och ofta är det betydligt dyrare.

MISSA INTE! Fråga våra barnmorskor gratis om allt som har att göra med fertilitet, bebisplanering och graviditet!

– Jag tycker man hör många som inte behövt sätta sig in i IVF-världen som kommenterar saker som ’det verkar ju kosta en jävla massa pengar!’, men för oss var det alltid värt det. Och då gjorde vi ändå tio försök. Jag kan bara tänka på alla som lägger en massa pengar på en ny bil eller att renovera köket. Ja, vi betalade mycket pengar, men vi fick TVÅ LIV. Det är så långt från pengar i sjön man kan komma.

I Tobias och Mias fall visste de att både spermier och ägg funkade i teorin, och därför kändes det alltid värt att fortsätta försöka trots att försöken blev många.

– Jag tror att det hade varit lättare att hantera sorgen över ett konstaterat misslyckande att få barn om vi känt att vi verkligen försökt all in. Vi hade råd, vi hade orken, och vi hade psyket – och för oss fanns det inget annat än att köra då. Vi åt sunt, sov mycket, började med yoga…  Det är en fin gräns mellan att vara fokuserad och besatt, men vi var synkade och ville vända på alla stenar.

Att relationen påverkades var oundvikligt

Tobias och Mia ville gärna hålla processen så mycket för sig själva som möjligt, för att slippa stressen att rapportera om misslyckanden och framgångar, och valde därför att bara berätta för ett fåtal personer i deras närhet. Det främsta stödet hittade de istället i varandra, och trots att den främsta belastningen av såväl en IVF-behandling som en graviditet sker med kvinnans kropp kände Tobias sig delaktig.

– Vi har varit bra på att dela smärtan. Men det är klart att det är en djävulsdeal med naturen att kvinnan ska behöva må så dåligt för att sig igenom något sånt här. Jag behövde inte ta några sprutor, och det var inte mina hormoner som sattes ur balans, däremot påverkade det såklart relationen med all sorg och smärta både hormonsvängningarna och kampen för att få barn väckte. Vissa gånger mensen kom slog hårdare än andra. Jag höll fast vid att göra mitt bästa för att inte klaga, utan bara hålla käft när de känslorna kom. Mia behövde manipulera sin kropp, jag behövde bara fylla ett rör. Det är inte på något sätt jämförbart.

Att relationen påverkades av kampen var oundvikligt.

– Vi har haft det otroligt jobbigt på grund av detta, men det är nog också på grund av detta som vi fortfarande är ihop. Relationen blev mer en fabrik, något kliniskt, när vi kämpade mot barnlösheten. Det går inte att hålla relationen spännande parallellt, men för oss fanns det inget val än att gå in i den här processen. Vi hade kanske inte så många Barry White-moments, men vi hade gemensamma målbilder, ett bra stöd i varandra och humorn – och mycket av det vi skrattade åt privat kommer jag ta upp i showen.

MISSA INTE! Lästips, parent hacks och grymma erbjudanden – häng med oss på Facebook!

”Ge inte upp så länge det finns en chans”

Under tio försök lyckades ägg fastna ett par gånger, som sedan slutade i tidiga missfall. Men dagen då Tobias fick reda på graviditeten som skulle sluta lyckligt minns han för alltid.

– Jag var på ett café i Lund när hon ringde och sa att det hade fastnat. Hade det utspelat i Italien hade jag skrikit högt där och då och bjudit alla på gratis kaffe, men på grund av omständigheterna gick jag ut på gatan och skrek ”tjoho” i jackan. Men så jävla glad var jag.

Han beskriver hur det landade för honom först lite senare, när de passerat de 12 första veckorna och de fick se att det inte bara var en – utan två – små bebisar som bakades i magen.

Tror du att man är mer orolig under en graviditet när man har längtat så länge?

– Jag kan ju inte bevisa det, men jag kände mig i alla fall väldigt nojig. Även när de var födda! Första halvåret blev jag rädd så fort jag inte hörde nåt ljud från dem, och ville hela tiden kolla att de andas.

Idag är Wilma och Hedda två åttaåringar som gillar att sjunga, rita, pyssla och leka ihop. Tobias beskriver dem som varandras bästa vänner.

Vad vill du säga andra som står inför, eller håller på med, en IVF-process?

– Kör så länge ni kan. Det är i mån av ork och ekonomi, såklart, men det är mitt enda råd. Försök tänka bort det jobbiga. Samtidigt kan jag inte tala för hur det känns för en kvinna… Men ge inte upp så länge det finns en chans. Det är absolut värt det.

Läs böcker tillsammans – det gör skillnad!

Forskning visar att en vuxen behöver ha ett ordförråd på minst 50 000 ord för att klara sitt dagliga liv, kunna hänga med i nyhetssändningar och förstå en normal tidningstext, instruktioner och anvisningar vi stöter på i livet. Det är lätt att tro att språkinlärningen börjar när barnet börjar prata, men idag vet vi att det börjar mycket tidigare än så och redan vid sex månaders ålder är barnet mogen nog att förstå ord och sammanhang, även om hen inte har förmågan att formulera orden själv.

Högläsning bidrar starkt till att utveckla språket och ger ett rikt ordförråd. Därför bör man börja redan när barnet är sex-sju månader. Pekböcker innehåller inte så mycket text, men man kan berätta om vad bilderna visar och prata runt dem.

Idag är det bara 35 procent av svenska föräldrar som dagligen läser för sina barn och tendensen är att det minskar från år till år. Egentligen spelar det ingen roll vad du läser eller hur länge, det viktigaste är att du läser tillsammans med barnet.

Forskning visar att:
– 80 % av vårt ordförråd kommer från tryckt text
– En sjuåring har ett ordförråd på ca 5000 – 7000 ord.
– En sjuttonåring som har läst och/eller lyssnat regelbundet på texter har ca 50 000 – 70 000 ord i sitt ordförråd.
– En sjuttonåring som inte läst och/eller lyssnat till texter har bara ca 15 000 – 17 000 ord i sitt ordförråd.

Källa: Lifewithkids.se. Foto: Anna Roström/Life with kids

Gillade du den här texten? På lifewithkids.se kan du och din partner prenumerera på dagliga texter om graviditet och första året som föräldrar. Life with kids har sammanställt ny forskning, riktlinjer från myndigheter, erfarenheter från andra föräldrar, omvärldsbevakning från andra länder och fakta ifrån landets tyngsta källor. Helt osponsrat, opartiskt och reklamfritt. Just nu kan du testa tjänsten gratis i 30 dagar!

Tillbaka till gamla rutiner – bästa tipsen!

Nu börjar vardagen igen och för många barnfamiljer kan det vara svårt att komma tillbaka till gamla rutiner. Efter en lång sommar med sena kvällar och långa sovmorgnar kan det ta tid att hitta tillbaka till vardagspusslet. Hur gör du för att få din bebis eller ditt barn att somna i tid? Och hur gör du för att återgå till rutinerna? Vi pratade med Sanna Klang som arbetar som BVC-sköterska och bad om hennes tre bästa tips.

Sanna, varför är det viktigt med rutiner för barn och bebisar?
– Barn är vanemänniskor från födseln och följer gärna samma rutin tidigt. Rutiner gör dem trygga då de vet vad som förväntas och vad som ska hända.

1. Det viktigaste är att barnen går och lägger sig i tid.
2. Börja med att gå upp lite tidigare och inte ta samma sovmorgon som du kanske hade under sommaren.
3. Försök köra samma morgonrutiner som när du åker och jobbar. Likaså göra samma kvällsrutiner som under en vanlig vardag. Våra läggningsrutiner har sett lite annorlunda ut nu under sommarperioden.

Så ser vår kvällsrutin ut – bloggarna svarar! 

gabriellajoss-header-nybild

Gabriella Joss: ”Jason får alltid kvällsgröt”

– Oftast ser det ut såhär: Innan läggdags äter alltid Jason sin kvällsgröt. Vi gör havregrynsgröt med bär, banan och smör. Sedan läser vi ”bebbe pussar” eller ”bebbe är arg” (favoritböckerna just nu) i sängen och smörjer in honom med kräm och borstar hans tänder. Sedan får han ny blöja och sedan lägger vi oss i sängen tillsammans tills han somnar.

ditte_rutiner_bebis

Ditte Svanfeld: ”Hon somnar alltid i min famn”

– Duni äter sista målet vid halv tio, men vi börjar göra henne redo för natt vid cirka 19:30, sätter på pyjamas, byter blöja och varvar ner med en lugn melodi eller ljudsaga. Hon somnar alltid vid cirka 22:00 i min famn, lägger sedan ner henne i sängen med en snuttis för ögonen.

manne_forssberg_rutiner

Manne Forssberg: ”Jag läser tills barnen somnar”

– Vi tar varannan kväll. Alltså en förälder lägger båda barnen. Jag lägger dem i Saras och min säng. Jag ligger i mitten med ett barn på varje axel. Sedan läser jag tills barnen somnar. Helst en lång kapitelbok med få bilder. Då går det bäst.

nadjamayr_vimedbarn

Nadja Mayr: ”Hon somnar själv i sin säng”

– Vi byter om till pyjamas, myser i soffan framför barnprogram eller en bok. Dricker välling i knät. Pussas, kramas och sen nattar vi Hollie. Hon somnar själv i sin säng.

Foto: Istockphoto 

10 saker ditt barn garanterat kommer göra innan 3 års ålder

1. Lägga sig platt på ICA och skrika och sparka i högan sky medan du får”dåligamamman-blickar”.

Det stavas ”trots”.

2. Göra annat barn illa – puttas, bitas, sparkas. Pick your choice!
Det stavas ”utveckling”.

3. Vara svart av lera och smuts bokstavligen från topp till tå en dag efter förskolan.
Det stavas ”kreativitet”.

4. Tala om sanningar för dig – eller vad sägs om ”Mamma har du en bebis i magen” efter sommarsemestern och du lagt på dig en liten ”trivselvolang”?!
Det stavas ”ärlighet”.

5. Gå upp vid 05.00-tiden och stråla som en sol och sedan vilja leka buslekar.
Det stavas ”morgonpigg”.

6. Säga något spontant och rätt pinsamt till en för dig total främling. Typ: ”Vad gammal du ser ut?”.
Det stavas ”utåtriktad”.

7. Vägra och då menar vi VÄGRA släppa taget om dig och dina ben.
Det stavas ”mammig”.

8. Kladda ner dig, möbler, bilen och sig själva. Kladd är småbarnens bästa vän.
Det stavas ”att testa”.

9. Matvägra eller få för sig att t.ex. hallon är det enda födan för dem.
Det stavas ”egen vilja”.

10. Säga ”Mamma, vad fin du är!” när du har klätt upp dig.
Det stavas ”underbar”!

stats