Hur lång tid tar det att bli gravid? 23 mammor berättar

Publicerad 10 augusti, 2022

Att bli gravid kan ta olika lång tid och se olika ut för alla. Att höra andras berättelser kan göra att man känner sig mindre ensam i sin barnlängtan. 23 av Vimedbarns läsare berättar hur lång tid det tog för dem.

”Nu har vi tvillingar”

– 2,5 år, ett missfall, en avslutad graviditet p g a ryggmärgsbråck och nu har vi tvillingar på 12 veckor.

”Plussade första IVF-försöket”

– Cirka 6 år till vi fick plus men då försökte vi själva i 5,5 år och sen plussade vi på första försöket Ivf. Nu har vi inte råd att få fler barn.

”Efter tre missfall kom han”

– Fyra år tog det, tre inseminationer, tre IVF-återföreningar och tre missfall sedan kom han äntligen mitt lilla hjärta.

”Totalt 11 missfall”

– 7 år med nr 1 och 3 år med nr 2 totalt 11 missfall så mina barn är nr 9 och nr 13.

”Planerade en till efter 2,5 år”

– Med första barnet andra försöket och sen planerade vi en till efter 2.5 år och det slutade med missfall. Efter mf så blev gravid på 2a försöket. Nu har jag en 3 åring och snart 4 månaders. Pojke o flicka.

”Fyra frysåterföringar”

– Fyra år, ett färsk försök och fyra frysåterföring kom våran Stella. Nu är vi inne på rond två!

”Vi bytte spår till surrogat i USA”

– 5 långa år. 5 IVF varav 2 ledde till graviditet; en slutade i missfall vecka 11 och en slutade i missfall och utomkvedshavandeskap i vecka 10. Efter det beslöt vi oss för att byta spår till surrogat i USA. Vi är så lyckliga över vår dotter som föddes för 6 månader sedan.

”Tog 6 månader”

– Det tog ca 6 månader för oss att bli gravida och nu har vi lille Love på 6 månader.

”Står äntligen i IVF-kö”

– Försökt aktivt i 2,5 år nu, står äntligen i IVF-kön och hoppas att det kan förverkliga våran högsta dröm. Har diagnosen pcos vilket är anledningen till våran ofrivilliga barnlöshet.

”Blir gravida på en gång”

– Har blivit gravid på en gång bara jag haft ägglossning. Tog längst tid att bli gravid efter vår dotter som vi miste i magen i v 38+5. Då tog det 3 månader efter förlossningen innan ägglossningen kom igång. Annars blir vi gravida på en gång. Väntar nr 9 nu.

”Blev gravid med IVF”

– Det tog ganska precis två år efter att vi började försöka. Vi blev gravida genom IVF!

Läs också: 7 tidiga tecken på att du är gravid

”Det tog 15 år”

– 15 år tog det innan jag fick min prins. Då hade jag gått igenom ett antal hormonbehandlingar och IVF. Sen kom han 10 år efter att jag gett upp. Ibland sker mirakel!

”Två IVF-försök”

– Efter 2 år och 8 månader och två IVF-försök kom vår tjej.

”Jobbigt men värt det”

– 11 månader! Minns det som en väldigt jobbig tid men så värt det och så självklart att det va just vår lilla dotter vi väntade på.

”Mindre än en månad”

– Det tog mindre än 1 månad för oss. Blev chockad att det gick så snabbt och jag hade precis vant mig vid tanken att vi skulle försöka skaffa barn. Nu är han 15 månader.

”Skiljer 11 månader mellan barnen”

– För oss hände det på en gång vi flyttade ihop. Sen råkade jag bli gravid igen direkt. Så det kommer skilja knappt 11 månader mellan barnen.

”Det tog 8 år”

– Det tog 8 år och 3 misslyckade IVF- försök innan vår lilla älskling valde att komma spontant.

”Gick på första försöket”

– Slutade med preventivmedel maj 2013 och blev gravid med sonen juni 2013 så första försöket. Vår dotter kom oplanerat till när vi slarvade en gång.

”Fick tvillingar”

– Tog ungefär 1 år efter jag slutade med preventivmedel. Fast hade inget mål med att bli gravid men hade inget emot de heller. Fick med tvillingar.

”Det blir när det blir”

– Vi är lyckligt lottade och blivit gravida väldigt lätt, 1a barnet tog 4 månader, 2a barnet oplanerat. 3e barnet efterlängtat men inga planerade försök utan ”Det blir när det blir” efter jag tog ut spiralen, och det blev direkt. Tacksamma är vi. Mår dock väldigt dåligt som gravid, och var väldigt väldigt sjuk med 3e och dottern fick bli född prematur så jag kunde bli frisk. Men vi har tre friska barn och kunde inte vara mer tacksamma. All kärlek till alla er som får kämpa så hårt för era små skatter, det är så orättvist.

”Blev oväntat gravid”

– Tog 6 månader. Har en dotter som är 15 år så vart det en sladdis som är 7 månader nu. Min bror och hans tjej försökte 2 år, dom hade bokat tid till ett IVF försök då hon helt oväntat blev gravid. Hennes son är 9 månader nu.

”Lillasyster överraskade oss”

– 3,5 år med första barnet, efter ett MA och ett IVF-försök. Lillasyster överraskade oss på naturlig väg, 15 månader efter att storebror tittat ut.

”Dessa år av längtan var värt det”

– Efter nästan 8 års längtan och försök att bli gravida innehållande bla ett IVF-försök, och en nästan påbörjan till adoption som ”bromsade upp” av att jag till slut blev psykisk utbränd av allt väntar vi nu äntligen barn som beräknas födas i början av januari, då jag till slut blev gravid på naturlig väg genom bla att en massa ”alternativa behandlingar” och att våga ”gå min egna väg i allt”. ”Plötslig händer” det och alla dessa år av längtan har varit värt allt. Den resa som det inneburit har format mig till den jag är idag o jag skulle idag inte velat vara utan det.

Läs också: IVF-pappan om att våga ta hjälp

Isabel Adrian om vägen till graviditeten – och förlossningen

Publicerad 26 december, 2018

”Vi var ganska tidigt i vårt förhållande överens om att vi ville ha en familj tillsammans jag och Steve. Men med tanke på livet vi levde så var det inte så lätt med planering runt alltihopa. Så det tog tid och inget hände. Efter två år började jag bli stressad och efter fyra år bestämde vi oss för att ta hjälp och kolla upp om allt stod rätt till”

Inget visade sig vara fel på varken Isabel eller hennes man Steve men paret bestämde sig ändå för att ta hjälp av en IVF klinik i Stockholm. Utan att vilja skrämma någon berättar Isabel att det var en ganska jobbig tid. Hon blev ostabil av alla hormoner och undrade hur lång tid det egentligen skulle ta? Processen att plocka ut ägg osv var väldigt jobbig och inte helt smärtfri. Men tre ägg plockades ur Isabel och även om de två första insättningarna lyckades så fick hon missfall båda gångerna. Detta upplevde hon var mycket jobbigt då man inför varje ny insättning måste förbereda kroppen med hormonsprutor. Därför var stressen inför den sista insättningen stor. ”Det kändes som jag hade fått en dålig trisslott och jag hoppades på vinst, det händer liksom inte. Jag var väldigt orolig just där och då och befann mig inte ens i Sverige”.

”Till slut satt ägget där”

Men tillslut satt ägget där och Isabel var gravid. Men starten av graviditeten var jobbig. De bestämde dock att livet skulle få ha sin gång och de stannade i USA där de befann sig för att jobba. Steve var ute på turne och Isabel beställde en tid hos en gynekolog för att kolla hur allt såg ut. Hon började blöda och trodde det var kört igen. Hennes gynekolog rådde henne att ta det lugnt och vila. Men hon fortsatte att blöda och gick tillbaka efter tre veckor på en ny kontroll. Det såg inte så bra ut så rekommendationen blev fortsatt vila. Risken fanns annars att både jag och barnet kunde förblöda berättar Isabel.

Problemet var dock att samtidigt som detta hände höll hennes visum på att gå ut och enda chansen att förnya det var att lämna landet. Flyga var inte att tänka på så det fick bli en tågresa till Canada där närmaste ambassaden fanns för att lösa det problemet. Tågresan var dramatisk och tog otroligt lång tid men tillslut hade hon sitt visum.

Läs också: 7 tankar under förlossningen du inte trodde du skulle ha

Graviditetsdiabetes och andra komplikationer

Isabel fick graviditetsdiabetes under sin första graviditet. Vilket var en stor oro under hela graviditeten. Isabel som alltid varit rädd för att föda barn ville absolut inte föda vaginalt så hon bokade en tid med en läkare som lovade att vara med henne på förlossningen och lovade att det inte skulle göra så ont som hon trodde. De träffades flera gånger under graviditeten vilket Isabel menar inte är så vanligt i Sverige där man träffar sin barnmorska och endast träffar läkare vid speciella behov. Isabel litade verkligen på sin läkare och kände sig trygg med henne och tänkte ge en vaginal förlossning en chans. Hon fick en tid när det var dags att komma in till sjukhuset för att bli igångsatt. Efter en ballong som startade igång värkarna fick hon epidural som smärtlindring. Sedan låg hon i sängen och åt glass och följde värkarna på en skärm. Isabel hade krystvärkar i 20 minuter innan bebisen var ute.

Läs också: Nadja Mayrs förlossningsberättelse – Det var prat om både sax och sugklocka

Läkaren det största stödet under förlossningen

Isabel gick ingen profylaxkurs under graviditeten så hon försökte koncentrera sig så mycket som möjligt på allt hennes läkare sa under själva förlossningen för att få till andningen. Läkaren som hette Doctor Lily-Lee var Isabels största stöd under förlossningen men sammanlagt var de sju personer i rummet. Att få barn var en chock för Isabel som aldrig ens hade hållit i ett barn innan. Bebisen hade kolik och massa problem så hon fick hem en barnmorska som kom och hjälpte till några timmar om dagen. ”Hon visade hur jag skulle göra och swaddlade bebisen och gjorde mig kamomillte. Det var kaos. Men tack vare henne fick jag sova några timmar medan hon tog hand om Monday-Lily”. Det var en period då hon var glad och ledsen samtidigt och längtade efter hjälp.

Parets andra barnet kom till snabbt och spontant efter första barnets födsel. Det var en graviditet fylld med ännu mer komplikationer. Isabel var sängliggande halva graviditeten och öppnade sig tidigt. Hon fick ta kortisonsprutor så att barnets lungor skulle utvecklas fortare och fick även bromsmedicin så hon skulle stanna kvar i magen så länge som möjligt. Det lyckades och Winter-Rose är född i v37.

Har du frågor som rör graviditet och förlossning kan du ställa dem till barnmorska Carina Rylander och förlossningsläkare Karin Ehn här

Isabel Adrian om dramatiska förlossningen

Publicerad 15 november, 2018

Isabels vatten gick tre veckor innan beräknad födelse och pappan, Steve Angello, befann sig utomlands. På söndag gästar Isabel Adrian Babyz Podcast på UnderbaraBarnmässan och berättar allt om den dramatiska förlossningen.

Carina Rylander och Karin Ehn, barnmorskan och förlossningsläkaren bakom Babyz Podcast ser fram emot att få träffa Isabel.
– Det kommer bli härligt med publik. Vi är extra tacksamma eftersom att Isabel aldrig tidigare pratat om sina graviditeter eller förlossningen i en podcast tidigare. Det blir på alla sätt ett exklusivt möte och avsnitt av podden, säger Carina Rylander.

Graviditetsdiabetes och IVF

Carina ser fram emot att prata med Isabel om dramat när vattnet gick i förtid när hennes man befann sig utomlands. De kommer även prata om hur det skiljer sig att föda i Sverige och i LA. Hur det är att genomgå IVF efter lång infertilitetstid med första barnet och sedan bli spontant gravid med andra. De kommer också prata om Isabels graviditetsdiabetes och hur det kan påverka barnet.

Plats: UnderbaraBarnmässan, söndag 18/11, kl. 11.45 på Stora Scen. På plats delas det ut 350 goodiebags värde 499kr.

Om BabyzPodcast
Häng med in i BabyzPodcasts fantastiskt spännande värld när vi som förlossningsläkare och barnmorska pratar graviditet, förlossning, amning och föräldraskap. Vi guidar dig genom viktiga och intressanta avsnitt fullspäckade med fakta. Med våra alla gäster från professorer och forskare till Hollywoodkändisar får du vara med på en exklusiv resa!

Ställ dina frågor till Carina och Karin här om graviditet och förlossning

IVF-pappan bryter tabut kring provrörsbefruktning

Publicerad 11 juli, 2018

Tanken att starta en blogg om IVF-resan har funnits där sedan start. Gustaf har under hela processen varit helt öppen med att paret genomgår IVF vilket medfört en hel del frågor. När Gustaf berättat om parets situation har det visat sig att många i hans närhet gör samma resa men inte vågat prata om det.

– Just att det finns någon form av tabu kring IVF fick mig att börja skriva av mig för att få igång öppenheten kring att få barn på alternativ väg. Sedan jag började blogga om det har det hört av sig så många par som är i samma sits, som antingen gör IVF eller har gjort. Många skriver att det tycker att det är så skönt att se att de inte är ensamma, andra skriver att de önskat att det fanns någon i deras närhet att lufta sina tankar med under deras resa. Responsen har varit så mycket större än vad jag trott och IVF är verkligen så mycket mer vanligt än vad man tror.

Svårigheter på grund av endometrios

Anledningen till att paret gör IVF är att Adéle har endometrios, en kronisk gynekologisk sjukdom som gör att livmoderslemhinna växer utanför livmodern. Ungefär var tionde kvinna har sjukdomen som ofta märks genom kraftig smärta i samband menstruation, långa och rikliga menstruationer, smärtor i slidan och magen vid samlag, smärta vid toalettbesök och svårigheter att bli gravid.

– Adéle hade sökt hjälp för extrema smärtor i magen och underlivet i 5 år innan hon äntligen fick en remiss till endometrioskliniken på SÖS. Endometriosen gör att hon får extremt ont i magen och underlivet när hon har ägglossning vilket gör att ett samlag under de dagarna hon är fertil är mer eller mindre omöjligt.

I maj 2017 blev paret gravida på naturlig väg efter mycket tårar och smärta vid försöken. Graviditeten resulterade tyvärr i ett missfall i vecka 7 och efter den påfrestningen kände paret att de helt enkelt inte orkade försöka bli gravida på naturlig väg mer.

Så fungerar IVF

För dig som inte känner dig så bekant med IVF bad vi Gustaf förklara hur det gått till i deras fall. Först fick Adéle genomgå en hormonbehandling för att förbereda kroppen och se till att äggen var mogna. I slutet av den hormonbehandlingen gjordes ett ultraljud för att se att äggblåsorna såg bra ut. Dessa räknades och sedan gjordes ett äggplock – äggplocket innebär att man för upp en lång nål vaginalt för att plocka ut så många mogna ägg som möjligt.

– Detta var den del som i vårt fall var absolut jobbigast då Adéle hade extremt ont under utplocket. Dessa ägg befruktas sedan utanför kroppen med mina spermier som jag lämnat i en burk samma dag. Fungerar allt bra befruktas äggen och börjar utvecklas till embryon. Dessa fryses sedan ner om möjligt. Vi plockade ut 15 ägg och av dessa befruktades 8 ägg som frystes ner. Sedan tar man ägglossningstester fram tills att man har ägglossning. Då tinas ett embryo upp och återförs genom att placeras i livmodern. Förhoppningsvis fäster embryot och då är man gravid.

Kan ta tid

Det kan vara svårt att förbereda sig på hur lång eller kort tid behandlingen kommer ta innan befruktningen lyckas. Gustaf och Adéle har genomgått fyra återföringar utan lyckat resultat. Under sommaren har kliniken semesterstängt och deras nästa planerade återföring görs när kliniken öppnar igen i augusti. Landstinget betalar för tre behandlingar. I Gustaf och Adéles fall innebär det att de har åtta försök första behandlingen i och med att det är så många embryon de har i frysen. Om ingen av dessa embryon leder till graviditet får de göra ett nytt utplock och sen insättningar av så många befruktade ägg de lyckas få. Efter det har de en runda kvar om inget hänt innan eventuella fortsatta försök får bekostas själva.

Påfrestande för psyket

Det jobbigaste under processen har varit ovissheten.
– Från början tänkte man att ”yes, nu gör vi IVF och kommer att vara gravida när som”. Men nu har vi gjort 4 försök utan att lyckas och då börjar man tveka på om det verkligen ska funka. Även om läkarna säger att vi har extremt goda chanser blir man stressad ju mer tid som går. Att vänta 2 veckor mellan insättning och graviditetstest tar också på psyket. Att se bekanta bli gravida har även det varit kämpigt, framförallt för Adéle.

Trots påfrestningarna och ovissheten känner Gustaf och Adéle att själva vården fungerat bra.

– Vården har för oss fungerat extremt bra. Efter missfallet tog vi åter kontakt med SÖS som supersnabbt remitterade oss till Stockholm IVF. Där fick vi tid omgående och efter lite provtagningar och möten skickades en remiss för IVF-behandling till landstinget som godkände den ganska omgående. Sedan började resan och allt gick superfort. Från remissen till att vi gjorde första insättningen gick på ett par månader bara. Stockholm IVF är en privat klinik men behandlingen bekostas av landstinget.

4 råd från Gustaf om du står inför en IVF-resa:

1. Prata om er situation med era nära och kära. Ofrivillig barnlöshet är så mycket mer vanligt än vad folk tror. Har ni inga nära, gå med i olika forum.
2. Ge inte upp, det finns så många sätt att bli förälder. Naturlig väg, IVF eller adoption.
3. Var rädda om varandra i förhållandet. Båda två går igenom samma sak men hanterar det på helt olika sätt. Försök hitta guldkorn i vardagen. Det kan vara en mysig middag, en resa eller bara en kärleksfull kväll. Men ta hand om varandra och prata om hur ni känner så ni kan lägga fullt fokus på att genomgå detta tillsammans.
4. Läs och lyssna på andra i er situation . Det finns gott om grupper och Poddar, Ruvarpodden är en jag rekommenderar.

Följ Gustaf och vägen mot ett plus på stickan på bloggen IVFpappan.se –
du hittar den här ››

”Trodde att vi var för unga för att behöva IVF”

Publicerad 16 februari, 2018

Intervju: "Trodde vi var för unga för IVF"

Det var under föräldraledigheten med sonen Jack som Hanna kom på idén till podcasten. Hon insåg att hon ville förvandla det jobbiga till något positivt som förhoppningsvis kunde hjälpa andra i samma situation.

– Jag kontaktade Annica och frågade om vi skulle starta en podcast tillsammans på ämnet. Hon tvekade inte en sekund utan sa ja direkt, säger Hanna.

– Bara för att vi idag har barn så är det viktigt för oss att inte glömma resan som lett hit. Jag känner att det är vår skyldighet att faktiskt tala öppet om det. Vi vill att våra samtal ska vara det vi själva saknade när vi var barnlösa. Man letar ju efter information och igenkänning och vi hoppas kunna förmedla det, säger Annica.

Läs också: ”Tobias om IVF-resan: Många tar för givet att det bara är att skaffa barn”

”Sök hjälp om det inte känns rätt”

Både Hanna och Annica kände efter en tids försök att något inte riktigt stämde. En utredning påbörjas vanligtvis efter ett års egna försök att uppnå graviditet. Orsaken finns ungefär lika ofta hos kvinnan som hos mannen. Ibland hittar man orsaker hos båda, och ibland kan utredningen inte ge någon förklaring till barnlösheten. Så var fallet för Annica.

– De hittade inget fel på oss. Men eftersom vi försökt att bli gravid i ett år så fick vi genomgå en IVF-behandling. Har man en dålig känsla och känner sig stressad så ring och fråga om ni får göra en gynekologundersökning, säger hon.

Hanna hade till följd av en blindtarmsoperation med komplikationer i yngre år, fått ärrvävnader kring äggledarna och livmodern. Detta innebar stopp i äggledarna vilket förhindrade möjligheten att bli gravid. Men det visste hon inte när hon bad om en undersökning.

– Är man under 35 ska man ju försöka skaffa barn i ett år innan man vet om man kan bli gravid. Men vi tog kontakt tidigare. Vi hade bara en känsla att vi inte kunde skaffa barn, så det fanns egentligen inga belägg för det. Sen visade det sig att jag hade en ärrbildning, säger hon.

Våga berätta

Men att berätta för närstående om svårigheten med att bli gravid var inte helt lätt. Båda berättar att vem som fick veta skedde sporadiskt. Ibland valde de att berätta för närstående först, ibland för bekanta över en spontan fika. Men de understryker hur viktigt det var att faktiskt våga säga som det var.

– Både jag och Fabian var ense om att vi ville berätta att vi försökte bli med barn, så jag kunde inte hålla det inom mig, säger Hanna.

– När mina närmsta tjejkompisar blev gravida så skulle de se det på mig att jag var ledsen att de var gravida. Jag ville försöka hålla uppe fasaden. Men jag berättade efter första IVF-försöket, då orkade jag inte låtsas längre. Det går inte att hålla det för sig själv. Man måste komma ihåg att människor är snälla, särskilt de som står en närmast. Så man ska våga berätta, säger Annica.

Båda håller däremot med om att det absolut jobbigaste var när någon berättade att de var gravida. Det kunde räcka med bekanta på Instagram. Så fort de gick utanför dörren såg de bara gravida och mammor med barnvagnar.

– Hjärnan funkade så. Jag längtade efter barn, men framförallt efter att bli gravid. Jag längtade så efter att bära ett barn, berättar Annica.

Läs också: ”9 tidiga gravidtecken”

”Man ska ju kunna få barn som 25-åring”

Efter en fertilitetsutredning, där mannens spermier och kvinnans äggstatus undersöks, stod det klart att både Annica och Hanna fick genomgå en IVF-behandling. En behandling de trodde att endast äldre kvinnor som fått slut på ägg genomgick.

– När vi kom till IVF-kliniken så trodde vi att vi var yngst. Vi hade ingen aning om att det också var vanligt bland unga, heterosexuella par. Det är lättare att ett ungt par som ses som fertila – man ska ju kunna få barn som 25-åring, säger Hanna.

IVF-behandlingarna resulterade i en lång process som var både fysiskt och psykiskt påfrestande. Något som också påverkade relationen. För Hanna och Fabian betydde det att de inte riktigt var i fas emotionellt under resans gång. Men att situationen har stärkt relationen.

– När jag var ledsen, var Fabian glad och hoppfull. När jag sedan fick upp hoppet, hade han fått en dipp. Men vi höll alltid ihop, säger Hanna.

– Jag och min partner Jesper var nog mer synkade, menar Annica. När jag var nere drog han upp mig och vice versa. Men det fanns ju alltid en inneboende sorg.

Trots att de försökte att hålla skenet uppe och tänka positivt gick det inte en dag utan att de kände att de bara ville ge upp. Hanna menar att det snarare handlade om en känsla av hopplöshet inför situationen.

– Det är ett helvete att gå igenom. Det gick nog inte en dag utan att man ville ge upp. Eller ge upp är nog fel ordval. Man kände snarare hopplöshet. Men å andra sidan, vi visste att vi var tvungna att fortsätta för att kunna bli gravida.

Läs också: ”Vilka symtom ska man vara uppmärksam på under graviditeten?”

”Tänk att vi äntligen är en familj”

Till slut hände det. De blev gravida. Idag har Hanna och Fabian sonen Jack tillsammans och Annica och Jesper dottern Ida. Men overklighetskänslorna kring att ha barn är fortfarande närvarande.

– Jag kan fortfarande rycka tag i Fabian och säga ”kan du fatta att det här är vårt barn?”. Ibland känner jag att jag bara MÅSTE väcka min bebis för jag måste gosa med honom NU. Jag älskar honom så mycket. När jag satte Jacks lilla tandborste bredvid våra tänkte jag ”nu är vi äntligen en familj”. Tänk att han kom till oss tillslut, säger Hanna.

Annica instämmer. Det är känslan av att vara en familj som är den starkaste.

– När jag kommer hem från en arbetsdag och ser Idas overall hänga i garderoben då slår det mig att vi är en familj… Jag börjar nästan gråta bara jag tänker på det. Här är vårt barn som vi längtat efter så länge.

Missa inte Ruvarpodden där Hanna och Annica pratar med om IVF och barnlängtan. Du hittar den här!

Du missar väl inte Vimedbarn.se’s nyhetsbrev?

Det här helt gratis och du kan när som helst avsluta din prenumeration. Signa upp dig här!

Förlossningsberättelse: ”Värkarna startade två dagar innan mitt planerade snitt”

Publicerad 8 januari, 2018

Johanna Kajsons förlossningsberättelse: ”Värkarna startade två dagar innan mitt planerade snitt”

”På mors dag, söndagen den 31 maj, upptäckte jag äntligen den berömda slemproppen som kom i omgångar under förmiddagen och jag blev otroligt glad men också lite rädd såklart – nu var vi så nära det planerade kejsarsnittet så det kändes nästan lite jobbigt om det skulle dra i gång av sig själv men samtidigt så ville jag ju köra vaginalt om kroppen bestämde sig för det innan 07:30 den 2 juni… Känslorna snurrade lite men vi bestämde oss för att bara hänga med så när förvärkarna jag känt några gånger per dag de senaste veckorna började bli lite mer intensiva och komma och gå ett par stycken per timme var vi nog lite exalterade ändå. Skulle det dra igång idag? Vi underhöll oss med att skruva upp en hållare till toalettpappret (man gör så konstiga saker i såna här situationer!) och jag tränade på att andas mig igenom värkarna och slappna av totalt trots att de inte gjorde SÅ ont än men under eftermiddagen och kvällen tilltog de och jag kände tydligt att de förändrades till värkar med start-toppar-och att det vände. Det var alltså såna värkar som man skulle ha fast upphöjt till en miljon tänkte jag för mig själv och fortsatte träna på andningen när de kom och när vi gick och la oss var det med lite pirr i magen men vi lyckades somna för natten…”

Läs också: ”19 saker att göra i väntan på bebis”

Pastauppladdning deluxe!

”Söndagsnatten vaknade jag några gånger som vanligt för att kissa eller vända på mig (hade ju inte sovit speciellt bra senaste veckorna) och när jag ändå var vaken så kände jag värkarna och tränade på att andas igenom dem. De gjorde fortfarande inte så ont så jag inte kunde somna om med hjälp av Alvedon och spikmatta så jag kände mig lugn och tänkte att detta är bara förvärkar och de kan stanna av när som helst. Framåt morgonkvisten den 1 juni (Vår BF-dag!) ökade smärtgraden och längden lite dock så när Rickard vaknade bestämde vi oss för att han fick jobba hemma denna dagen och skippa att gå till kontoret – värkarna var för tydliga och jag behövde oavsett hjälp att få klart det sista inför kejsarsnittet. Vi ringde också in till BB Sophia för en konsultation om hur vi skulle tänka och kom överens om att jag skulle se hur dagen fortlöpte och ringa in på kvällen igen om värkarna hade fortsatt. Så jag spenderade dagen i sängen med att vila och andas igenom värkar (som fortfarande inte gjorde mer ont än mina vanliga menssmärtor så jag förstod att det inte dragit igång riktigt än) och Rickard satt i vardagsrummet och jobbade med regnet öste ner. Jag behövde ju ta BAS-testet inför operationen också så vid ett tillfälle tog jag mig iväg till Odenplan och gjorde blodprov och därefter åt vi faktiskt lunch på Non Solo Bar tillsammans, pastauppladdning deluxe helt enkelt och jag tog ett gäng värkar där med men kunde andas mig igenom dem hyffsat diskret.(Överallt står det ju att man ska ignorera dem så länge som möjligt i denna fasen då den kan hålla på flera dygn så därför åt vi lunch ute, rätt speciell känsla att sitta på sitt stammishak och helt plötslit kommer en våg av smärta som man andas sig igenom, haha).”

Värkarna registrerades inte på CTG-maskinen

”På eftermiddagen kom Millan och Alex förbi för att krama oss och önska oss lycka till och jag lyckades snicksnacka ganska bra genom de värkarna med och sa ”jag tycker ju inte de gör så ont än så det kan väl inte dragit igång?” men när jag smsade med mina vänner som Isabella och Anna som precis fött barn så var de helt pirriga och sa at det var så det började för dem – kunde det vara på G ändå? Vid 18 hade jag klockat värkarna till att vara mellan 5 och 15 minuter mellan 12h i sträck så fortfarande oregelbundna men aldrig utan en paus och vi bestämde oss för att ringa BB Sophia igen för en konsultation där de bad oss komma in för en undersökning för att se hur långt vi kommit för att underlätta ett beslut för oss om kejsarsnittet. Men vi fick käka middag först så jag och Rickard åt en sista middag själva vid matbordet själva och tog en taxi in vid 19.

Läs också: ”Förlossningsberättelse: Jag var livrädd för kejsarsnitt”

Väl inne lämnade jag urinprov, de tog blodtryck och sen kopplades vi upp på CTG-maskin för att lyssna på Charles hjärta som tickade på otroligt fint. När första värken kom såg vi att maskinen inte registrerade den men tänkte att vi väntar en till innan vi ringer på klocka så de får justera den – och av en slump var där en läkare inne i rummet för att hämta en grej under andra värken så han justerade maskinen och vi såg att värken gav utslag vilket var skönt – då var det på riktigt. Tredje värken under denna tiden registrerades också men fjärde hade maskinen hoppat snett igen så vi fick aldrig någon ordentlig mätning men när sköterskan kom in konstaterade hon att de var väldigt oregelbundna så antagligen var vi bara precis i starten av latensfasen men hon skulle skicka in en läkare för bedömning – och in kom läkare Anders och pratade med oss om möjligheterna och var enormt empatisk, inlyssnande och tydlig. Han sa att oavsett hur det ser ut när vi undersöker så får ni lov att behålla kejsarsnittstiden in i det sista, drar det igång på riktigt så kan ni avboka kejsarsnittet 5 minuter innan och drar det inte igång så ses vi imorgon bitti helt enkelt. Det var skönt att veta att vi kunde fortsätta låta kroppen bestämma hela vägen och när Anders undersökte så var livmodertappen mjuk men inte utplånad så vi bestämde att fortsätta planera för kejsarsnittet och åkte hem för att försöka vila oss i form inför operationen dagen efter. Undersökningen gjorde ont (nästan så jag undrar om han gjorde en hinnsvepning utan att säga något? Men det kan han väl inte gjort?) men gick fort och när vi satt i taxin hem kändes det lättare att fokusera på kejsarsnittet trots värkarna. Vi packade om BB-väskan till bara kejsarsnittsgrejor, proppade i mig mackor innan midnatt (sen skulle jag vara fastande) och jag gick och tog min förberedande dusch med parfymfritt tvål men vanliga schampo (skönt att lukta lite fräscht ändå). Sen fotade vi magen en sista gång i den blå klänningen och gick vi och la oss och pratade om att det äntligen var dags att få träffa vår son morgonen efter. Jösses vad vi grät av tacksamhet, känslan var helt obeskrivlig!”

Blev peppad av värkarna

”Måndagsnatten sov jag inte en blund då värkarna tilltog så jag nu var tvungen att andas igenom dem fokuserat och de gjorde verkligen ont trots Alvedon, värmekudde och spikmatta. Jag lät Rickard sova så mycket som möjligt och jobbade mig igenom värkarna som var exakt var tionde minut hela natten och passade på att smita på toa och dricka emellan värkarna fram till 05 (därefter fick jag inte dricka en droppe vatten heller på grund av operationen) och då bad jag Rickard hjälpa mig trycka hårt i ryggslutet när värkarna kom. Jag måste säga att jag var riktigt lugn hela natten trots att jag inte sov, Isabella hade peppat mig med att man får ett sånt jäkla pigghets-hormon när man föder barn och dygnen efter så man orkar oavsett hur lite sömn man ha i kroppen så jag lät inte natten utan sömn stressa mig utan låg och tänkte att oavsett hur detta slutar så är varje värk närmre min son, varje värk är dessutom bra för min son då han kommer må bättre vi kejsarsnittet om allt dragit igång lite och han fått ett adrenalinpåslag och sjunkit ner något. Vi teamade den natten jag och Charles. Även om det gjorde ont som fan i värkarna så njöt jag den natten på något märkligt sätt.

Läs också: ”Vad är en förlossningsskada och hur kan man minska risken?”

Vid 06 på morgonen den 2 juni gick jag upp och tog morgonens dusch i parfymfri tvål inför operationen (men lät håret vara, jag behövde inte heller duscha i sånt där speciellt operationstvål som ska lukta pyton tack och lov) och jag fortsatte ta värkarna i duschen. Under tiden åt Rickard frukost, jag ville inte se eller lukta frukosten för att undvika bli frestad – jag är ju riktig frukostmänniska och äta är det första jag alltid måste göra när jag vaknar på morgonen! (De senaste veckorna hade jag ju till och med ätit nattmål så hungrig jag var så det där med att fasta var inte helt optimalt för mig efter en natt med värkar men det gick okej) och sen kramades vi och pratade om att idag är vår sons födelsedag och grät hysteriskt av lycka om vartannat. Vi hann även fota magen en sista gång innan vi tog hissen ner för att ta taxi till BB Sophia 07:10. Solen strålade och det var en fantastisk sommardagsmorgon i luften, herregud vad vi grät till och från av lycka och tacksamhet. Jag tog två värkar i taxin in också och när vi väl var framme så smet jag in på toa medan Rickard mötte upp vår barnmorska Camilla nere i receptionen. Vi fick ett jättebra första intryck av Camilla och hon visade oss vägen till hissen och tog oss upp till vårt BB-rum där operationskläderna låg på sängarna och vi fick sätta oss till rätta i stolarna för lite genomgång, men först hämtade Camilla två Alvedon som jag skulle ta innan operationen. (Det är rätt kul att man får två Alvedon innan, det är ju liksom INGENTING när man ska in på en operation och jag hade ju gått på Alvedon senaste dygnet ändå, haha. De fick sväljas med en halv droppe vatten.)”

Bestämde sig för kejsarsnitt

”När vi satt själva där i rummet var vi rätt tysta och försökte ta in allt. Detta är rummet vi kommer tillbaka till sen med vår son, här ska vi lära känna honom… Inom två timmar har vi honom i vår famn… Jag gick över och satte mig lite i Rickards knä och vi kramades och grät om vartannat. Att ta in att det var dags efter allt kämpande gick inte men vi kände oss oändligt tacksamma. När Camilla kom tillbaka frågade hon lite om hur natten hade varit och vi berättade om värkarna som fortsatt komma exakt var tionde minut med samma intensitet och att de inte ökat, en tidig latensfas alltså och Camilla frågade en enda gång för att dubbelkolla med oss så vi verkligen var säkra ”Men ni har inga second thoughts? Ni är säkra på att det är kejsarsnitt ni vill och detta känns bra?” Vi tittade på varandra och sa JA, nu kunde vi liksom inte vänta längre på vår son. Vi ville träffa honom NU! ”Bra” sa Camilla med ett leende och frågade oss om andra tankar, eftervård osv och jag lämnade mitt förlossningsbrev till henen som hon läste igenom med största noggrannhet framför oss vilket kändes tryggt. Vi pratade lite om vad som kändes viktigt för att få oss att trygga och kände tillit till att Camilla skulle hjälpa oss på bästa sätt, sen pratade vi lite om min endometrios och att jag hade önskemål om att de skulle kika och ”inventera” lite i magen när jag ändå var öppen och hon sa att förlossningsläkaren skulle komma in och att vi skulle prata med henne om det. Sen lämnade hon oss för att byta om, jag till sjukhusrock, nättrosor och vita knästrumpor och Rickard till en vit operationsdräkt över sina kläder och så gröna operationsmössor såklart.

Johanna och Rickard, klädda och redo för operation och kejsarsnitt.

Läs också: ”Tobias om IVF-resan: Många tar för givet att det bara är att skaffa barn”

När förlossningsläkaren (eller operatören som de kalla den som opererar) knackade på och kom in var hon strax efter 08 så vi hade bara varit på plats ca en halvtimme, allt gick fort. Läkaren hälsade och sa att hon läst om min endometrios och att hon var tvungen att fråga en sista gång om vi verkligen ville genomföra kejsarsnittet då det inte är något man rekommenderar när man ha endometrios. Hon sa det på ett rakt, tydligt sätt men ändå inte otrevligt utan vi förstod att detta är något hon måste fråga och att rent medicinskt så rekommenderar man mig att köra vaginalt i detta läge. Jag tittade på Rickard och sa JA, eller ja, eller?? Och blev för första gången lite osäker, Rickard instämde och sa jo vi vill träffa vår son nu! Vi kan inte vänta längre, och läkaren lyfte att eftersom jag har ärrvävnad i mig så ”skulle komplikationerna bli något värre/ ärrvävnaden större eftersom man inte riktigt vet hur det ser ut inne i mig och hon ville absolut inte vara oschysst och trycka på och fråga igen om vi var säkra?”och vi sa JA en sista gång. Då var det som att vända på ett mynt och hon började utgå från hur man bäst tog hand om mig och berättade att hon skulle ta in en extra operatör/läkare så det skulle vara två som opererade mig eftersom man inte visste hur det såg ut i magen och de ville vara beredda på att ta hand om mig på bästa sätt. WOW, tack så hemskt mycket!! Det kändes som jag skulle få både ett kejsarsnitt och en titthålsoperation vilket var guld värt eftersom min senaste var 2011 och sedan dess har jag gått mycket utan P-piller och därmed kunde det ha förändrats mycket i magen, vi tog i hand och när hon lämnade rummet frågade jag Rickard om vi gjorde rätt och han sa ja. Sen släppte vi den frågeställningen en gång för alla.”

Passade på att kolla upp endometriosen under kejsarsnittet

”Vid 08:15 knackade på dörren och Camilla sa att det var dags att åka ner till OP… Det är så smart på BB Sophia för de tar med sängen från rummet ner till operationssalen så man läggs i den direkt efter och rullas upp till sitt rum. Så Rickard och jag promenerade tillsammans med Camilla och sängen bort till hissen och åkte ner till operationssalen. Väl utanför sa Camilla att hon skulle kolla så det var ok att komma in och dra igång och vi fick stanna utanför och sätta på mig mina långa, vita knästrumpor som man har på operation. (Varför har man dem? Någon som vet? Jag glömde att fråga….) Camilla vinkade in oss direkt och sen gick det FORT kan jag säga. Vi hade ju läst på mycket och var beredda på allt ”kaos” och det är nog mitt bästa råd till alla som är oroliga inför ett kejsarsnitt – läs på och ställ frågor innan så slipper allt bli rörigt och läskigt när man väl kliver in i operationssalen.

Läs också: ”Bearbeta förlossningen tillsammans”

Jag fick sätta mig på operationsbordet direkt och massor av folk svängde förbi och presenterade sig men jag hann aldrig uppfatta vad någon hette direkt. Totalt var där 9 personer som jobbade med vårt kejsarsnitt och jag hade tre personer som direkt var på mig från tre olika håll för att sätta sladdar och infarter. (Två förlossningsläkare, en barnmorska, en narkosläkare och resten tror jag var sköterskor till all personal. En läkare var ansvarig för kejsarsnittet och att få ut Charles/ sy igen och en annan var ansvarig för mig och hur det såg ut i mig med min endometrios kan man säga. Barnmorskan är bara ansvarig för Charles i det läget och narkosläkaren är ansvarig för bedövning och smärtlindring och alla sköterskor assisterar och sätter sladdar osv…). De satte tre elektroder på min kropp, satte in en infart i ena armen, de satte en blodtrycksmätare som tog blodtrycket varje minut automatiskt och en grej på fingret. Och allt gjorde ungefär samtidigt och här kan jag förstå att man tycker det är obehagligt och rörigt om man är spruträdd/ operationsrädd. Rickard satt med mig och höll mig i handen varvat med att försöka få igång musiken i rummet som vi själva hade med oss. Det var faktiskt riktigt skönt att ha sin egen musiklista – det kändes lite töntigt innan att göra en lista men när man väl var där kändes tryggt att höra låtarna man valt själv och lyssnat på hemma i bakgrunden. (Först ut var Chariots Of Fire och jag småskrattade till och med när den startade… Den är så jäkla mäktig men i sammanhanget att jag fick sprutor hit och dit blev det rätt komiskt!) Därefter var det dags för ryggbedövningen – spinalbedövningen och då kom narkosläkaren och presenterade sig, samma som vi satt i möte angående postpunktionella huvudvärken några månader tidigare så det kändes tryggt, och sedan gick hon runt bakom min rygg för att börja. Jag satt på kanten av sängen och fick kuta som en katt allt vad jag kunde och samtidigt försökte jag andas likt jag hade andats igenom varje värk för att hålla mig lugn. Där var en sköterska som hjälpte mig sitta still och Rickard höll mig i handen och sa lugnande ord för narkosläkaren hade svårt att hitta rätt och fick sticka om flera gånger vilket gjorde lite ont (men mest var jag rädd för att det skulle bli fel så jag skulle drabbas av den där postpunktionella huvudvärken). Till slut kom de rätt och de la ner mig på bordet direkt samtidigt som det spreds en varm känsla från magen och neråt – bedövningen började verka!”

Johanna får bedövning innan det är dags för kejsarsnitt

Bedövningen tog bort smärtan – men inte känslan

”Då satte de upp ett litet skynke framför mig och började tvätta och sätta kateter där bakom (vilket inte kändes alls eftersom jag var bedövad, jag vet att de sätter den innan uppe på rummet på vissa sjukhus) samtidigt som jag fick läggas tillrätta med båda armarna ut på varje sida, likt ett kors. Det är en märklig position att ligga i och det kan kännas lite läskigt att ligga så som ett kors men jag hade faktiskt lagt mig så några gånger hemma innan för att träna tryggheten i att ligga så och andas djupt så det var inte jobbigt när vi väl låg där. (Det är också ett litet tips för er som vill förbereda er – prova ligga i sängen med benen raklånga, magen i vädret och armarna rakt ut med handflatan uppåt och föreställ er hur lugna, trygga och starka ni är i den positionen. Då känns det kanske inte lika utlämnande när man ligger där på operationsbordet…) Medan de byggde upp ett större skynke/ tält runt mig så varken jag eller Rickard skulle se vad som hände på andra sidan så började de testa om bedövningen hade tagit rätt och det gör man genom ett kylande medel som man först får känna på handen så man förstår hur kallt det är och sedan drar de samma medel på olika ställen på magen bakom skynket för att man ska säga till när det känns lika kallt och när det bara känns. Det får jag nog säga var lite svårt att våga säga ”nu känns det bara men inte sådär kallt” för då insåg man ju att de skulle bestämma sig för att bedövningen satt rätt och att de kunde skära i en så de fick göra testet två gånger på mig. Jag tittade hela tiden på Rickard som satt på en pall bredvid mig och kände mig rätt lugn fortsatt.

Läs också: ”Havandeskapsförgiftning – 8 tecken”

Bedövningen tar ju inte bort känseln helt utan bara själva smärtan och det trodde inte jag innan jag började läsa på – jag trodde att man inte kände något så jag var lite nervös över att man skulle känna att de ”bökade runt” bakom skynket men det var inte jobbigt alls måste jag säga. Så sa de helt plötsligt ”nu börjar vi” och jag och Rickard såg på varandra och insåg att nu är det bara minuter bort att vi får träffa vår son! Rickard viskade ”snart är han här” och vi tog ett djupt andetag innan de direkt sa ”Nu är huvudet ute – grattis!” varpå jag svarade ”ÄR DET SANT?!” och vi började fälla några tårar men höll andan eftersom vi inte hörde Charles… Jag vet inte om det var 3 sekunder eller 30 sekunder mellan att de sa att huvudet var ute och att vi äntligen fick höra det ljuvaste skriket någonsin men från några lyckotårar till att vi båda bröt ihop totalt i gråt och lättnad var det iaf när vi helt plötsligt hördes ett barnskrik starkt och klart bakom skynket. HAN VAR UTE! HAN VERKADE MÅ BRA!”

”Vi bara grät och pussades”

”Vi bara såg på varandra och grät och grät och pussades. Charles fortsatte skrika nästan hela tiden vilket var så otroligt skönt att höra och samtidigt så spelades Tomas Ledins ”När kärleken kom” (precis när de började spelades ”Vem tänder stjärnorna” med Ledin från Så mycket bättre och de tonerna för mig tillbaka till de mest fantastiska minuterna i mitt liv nu när jag hör dem.)Bakom skynket sa de att han mådde bra och alla 9 personer i rummet jublade grattis – otroligt mäktigt, sedan sa de direkt att de skulle försöka lyfta upp honom så vi fick se honom och strax där efter såg Rickard honom för första gången medan jag(som låg längre ner) inte såg så de fick ta ner honom och sa att han hade lite kort navelsträng men att de skulle försöka igen, Rickard sa att han var fantastisk och lyckades samtidigt trolla fram kameran så nästa gång de lyfte upp honom och jag fick se honom hann Rickard fota de första bilderna på honom bara några sekunder gammal, han är underbar och de håller honom som Simba i Lejonkungen över skynket på de bilderna – så otroligt mäktigt att få se sin son för första gången så! När jag såg honom genom lyckotårarana var jag helt till mig, jag trodde aldrig han kunde vara så vacker! Vår son. Vårt barn. Vår efterlängtade lilla kärleksgåva…

Läs också: ”Förlossningen – här är pappans/partnerns roll”

De sa grattis och förklarade att de skulle ha kvar honom några minuter för sen avnavling bakom skynket men att de kom runt med honom sen. De minuterna var rätt sköna att ha tillsammans med Rickard för att ta in allt, vi grät och viskade om hur fin han var och att han äntligen var här. Därefter kom de runt med honom och la honom hos mig och han grät, jag grät och vi bara stirrade på honom och pratade med honom. Efter en liten stund kände jag något varmt och skönt vid min nacke, vänstra öra och mitt hår och insåg att han kissade på mig och det gjorde mig märkligt nog bara så himla glad. Han mådde bra och kunde redan kissa – hos mig- en rolig och fin stund mitt i allt!”

Knuta på livmodern

”Därefter var det dags för barnmorskan Camilla att ta honom och gå in till barnbordet tillsammans med Rickard för att klippa navelsträngen. (De klipper den långt ner vid moderkakan bakom skynket och sedan får partnern klippa slutklippet nära naveln när de ska sätta gummibandet – fint att de behåller den delen under ett kejsarsnitt!) Under tiden som de var i det andra rummet pratade läkarna med mig och berättade att det såg okej ut i magen med endometriosen så de behövde inte ta till några extra åtgärder, den stunden var rätt skön att de fokuserade på att informera mig om hur det såg ut – som att jag helt plötsligt var på min egen endometriosoperation och fick en update liksom. Läkarna berättade också att jag hade en muskelknuta som satt på livmodern men att den var ofarlig och inget jag behövde oroa mig för, så de började sy ihop mig helt enkelt…

Då såg jag den finaste uppenbarelsen jag sett i hela mitt liv – en skjutdörr öppnades och ut därifrån kom min älskade man Rickard bärandes på vår son. Den bilden sitter på min näthinna och är så vacker så det inte är klokt. De var så fina! Rickard satte sig på stolen bredvid mig och vi kysstes och stirrade på vårt lilla underverk. Charles fick ligga lite hos mig medan jag syddes ihop och sedan tog Rickard honom när jag rullades ut mot uppvaket…”

Här kan du läsa Johannas blogginlägg om första tiden med Charles på BB, och det dramatiska första tiden hemma som slutade med ilfärd tillbaka till sjukhuset…

Vill du fortsätta följa Johanna och hennes familj? Missa då inte hennes blogg här och hennes instagramkonto @johannakajson

Vill du dela med dig av din förlossningsberättelse på Vimedbarn.se? Mejla till [email protected]!

Du missar väl inte Vimedbarn.se’s nyhetsbrev?

Det är helt gratis och du kan när som helst avsluta din prenumeration. Signa upp dig här!

Lämna följande fält tomt

Tobias om IVF-resan: ”Många tar för givet att det bara är att ’skaffa barn'”

Publicerad 25 oktober, 2017

Tobias Persson berättar om barnlängtan och familjens långa kamp med IVF och provrörsbefruktning

Foto: Robert Eldrim

”Varför tar ni inte bara ett år utomlands och fokuserar på annat ett litet tag?”

”Ni som älskar barn så mycket, varför skaffar ni inga själva?”

Frågorna är de man kanske minst av allt vill få som ofrivilligt barnlös, ändå hoppar de likt grodor ur mun efter mun titt som tätt.

– Det är klart att folk inte menar något illa, men det blir så uppenbart att många tar för givet att det bara är att ”skaffa barn”. Det är ganska många som jättegärna vill skaffa barn men faktiskt inte kan, parallellt som personer som kanske inte borde ha barn kläcker sju ungar på raken. Det är lätt att bli avundsjuk, och allmänt bitter för att livet inte är så rättvist, berättar komikern Tobias Persson.

I början av nästa år sätter han upp showen ”Man på prov” där han tar upp familjens längtan, och långa väntan på att bli föräldrar.

Beslutet att satsa på IVF gav jävlar anamma-känsla

Både Tobias och hans fru Mia hade på känn ganska tidigt att det inte skulle bli helt lätt att få barn på naturlig väg, på grund av Mias endometrios.

– Det gav oss lite av en ”jävlar anamma”-inställning redan från början kring att köra på IVF. Det händer något när man verkligen kämpar för en graviditet, du tänker över ditt val väldigt, väldigt noga och är så redo när det väl blir en graviditet. Kanske mer redo än andra föräldrar.

Parets IVF-resa började 2005, och redan då var barnlängtan enorm. De sökte all upplysning som gick att få kring processen kring provrörsbefruktning, parallellkollade adoptionsmöjligheter och sparade pengar. Vad det kostar att göra IVF varierar från fall till fall, men vanligtvis ligger prislappen på minst 10 000 kronor per gång – och ofta är det betydligt dyrare.

MISSA INTE! Fråga våra barnmorskor gratis om allt som har att göra med fertilitet, bebisplanering och graviditet!

– Jag tycker man hör många som inte behövt sätta sig in i IVF-världen som kommenterar saker som ’det verkar ju kosta en jävla massa pengar!’, men för oss var det alltid värt det. Och då gjorde vi ändå tio försök. Jag kan bara tänka på alla som lägger en massa pengar på en ny bil eller att renovera köket. Ja, vi betalade mycket pengar, men vi fick TVÅ LIV. Det är så långt från pengar i sjön man kan komma.

I Tobias och Mias fall visste de att både spermier och ägg funkade i teorin, och därför kändes det alltid värt att fortsätta försöka trots att försöken blev många.

– Jag tror att det hade varit lättare att hantera sorgen över ett konstaterat misslyckande att få barn om vi känt att vi verkligen försökt all in. Vi hade råd, vi hade orken, och vi hade psyket – och för oss fanns det inget annat än att köra då. Vi åt sunt, sov mycket, började med yoga… Det är en fin gräns mellan att vara fokuserad och besatt, men vi var synkade och ville vända på alla stenar.

Att relationen påverkades var oundvikligt

Tobias och Mia ville gärna hålla processen så mycket för sig själva som möjligt, för att slippa stressen att rapportera om misslyckanden och framgångar, och valde därför att bara berätta för ett fåtal personer i deras närhet. Det främsta stödet hittade de istället i varandra, och trots att den främsta belastningen av såväl en IVF-behandling som en graviditet sker med kvinnans kropp kände Tobias sig delaktig.

– Vi har varit bra på att dela smärtan. Men det är klart att det är en djävulsdeal med naturen att kvinnan ska behöva må så dåligt för att sig igenom något sånt här. Jag behövde inte ta några sprutor, och det var inte mina hormoner som sattes ur balans, däremot påverkade det såklart relationen med all sorg och smärta både hormonsvängningarna och kampen för att få barn väckte. Vissa gånger mensen kom slog hårdare än andra. Jag höll fast vid att göra mitt bästa för att inte klaga, utan bara hålla käft när de känslorna kom. Mia behövde manipulera sin kropp, jag behövde bara fylla ett rör. Det är inte på något sätt jämförbart.

Att relationen påverkades av kampen var oundvikligt.

– Vi har haft det otroligt jobbigt på grund av detta, men det är nog också på grund av detta som vi fortfarande är ihop. Relationen blev mer en fabrik, något kliniskt, när vi kämpade mot barnlösheten. Det går inte att hålla relationen spännande parallellt, men för oss fanns det inget val än att gå in i den här processen. Vi hade kanske inte så många Barry White-moments, men vi hade gemensamma målbilder, ett bra stöd i varandra och humorn – och mycket av det vi skrattade åt privat kommer jag ta upp i showen.

MISSA INTE! Lästips, parent hacks och grymma erbjudanden – häng med oss på Facebook!

”Ge inte upp så länge det finns en chans”

Under tio försök lyckades ägg fastna ett par gånger, som sedan slutade i tidiga missfall. Men dagen då Tobias fick reda på graviditeten som skulle sluta lyckligt minns han för alltid.

– Jag var på ett café i Lund när hon ringde och sa att det hade fastnat. Hade det utspelat i Italien hade jag skrikit högt där och då och bjudit alla på gratis kaffe, men på grund av omständigheterna gick jag ut på gatan och skrek ”tjoho” i jackan. Men så jävla glad var jag.

Han beskriver hur det landade för honom först lite senare, när de passerat de 12 första veckorna och de fick se att det inte bara var en – utan två – små bebisar som bakades i magen.

Tror du att man är mer orolig under en graviditet när man har längtat så länge?

– Jag kan ju inte bevisa det, men jag kände mig i alla fall väldigt nojig. Även när de var födda! Första halvåret blev jag rädd så fort jag inte hörde nåt ljud från dem, och ville hela tiden kolla att de andas.

Idag är Wilma och Hedda två åttaåringar som gillar att sjunga, rita, pyssla och leka ihop. Tobias beskriver dem som varandras bästa vänner.

Vad vill du säga andra som står inför, eller håller på med, en IVF-process?

– Kör så länge ni kan. Det är i mån av ork och ekonomi, såklart, men det är mitt enda råd. Försök tänka bort det jobbiga. Samtidigt kan jag inte tala för hur det känns för en kvinna… Men ge inte upp så länge det finns en chans. Det är absolut värt det.

Gravid vecka 3

Publicerad 14 januari, 2014

Gravid vecka 3 – Det händer i livmodern

Ägget, som nu är befruktat, färdas i äggledaren hela vägen till livmodern – en resa som brukar ta cirka tre till fyra dagar. Men redan innan ägget hunnit fram till livmodern börjar det dela på sig flera gånger om. Det är under den här celldelningen som det befruktade ägget börjar likna ett mullbär, och därför har fått namnet ”morula” som betyder mullbär på latin. Har ägget blivit befruktat via IVF sätts det befruktade ägget nu in direkt i livmodern

Cirka en vecka efter att själva befruktningen skett brukar det befruktade ägget fästa inne i livmodern, där det sen fortsätter växa hela graviditeten.. Vissa får en liten blödning precis när ägget fäster i livmoderslemhinnan. Ännu har ingen moderkaka bildats, utan morulan får sin näring från något som kallas gulesäcken.

Så mår den gravida

De allra flesta känner ännu inget av sin graviditet, och har inte heller fått veta att de är gravida än eftersom datumet för den beräknade mensen antagligen inte ägt rum. Det är ovanligt att må dåligt på grund av hormoner eller liknande i vecka tre eftersom det inte handlar om några höga nivåer som kan påverka måendet än. Vid det här laget är livmodern stor som ett päron, men har ännu inte blivit så stor att det kan synas på magen utifrån.

Att tänka på som blivande pappa/partner

Antagligen vet ni inte om att ni väntar barn ännu, men det beräknade datumet för mensen närmar sig och planerar ni att skaffa barn börjar ni kanske bli lite nervösa, pirriga eller förväntansfulla vid det här laget. Prata om era känslor och förväntningar med varandra! Det är oftast lättare att hantera alla typer av känslor på det sättet, än att bära på dem för sig själv. Redan nu är det bra för den gravida att se över sin kost för att få i sig bra och näringsrik mat, här har du som blivande pappa eller partner en viktig roll i att stötta och hjälpa till. Här kan du läsa mer om mat för gravida.

Läs också: Gravid vecka 2 och Gravid vecka 4

Berätta om din graviditet!

Hur gick dina tankar och funderingar när du var gravid i vecka 3? Berätta här i vårt kommentarsfält så att fler får dela din upplevelse!

Har du en blogg eller ett instagramkonto? Glöm då inte att länka dit också så fler hittar in till dig! Blogga gärna om din graviditet och länka sedan den här veckan i ditt inlägg. Har du ingen blogg är du välkommen att skapa en HÄR, det blir ett fint minne av dina tankar kring din graviditet.

Källa: 1177 Vårdguiden