planerat snitt | Vimedbarn - Topplistor för influencers

Förlossningsberättelse: “De tog bort skynket under kejsarsnittet”

“Morgonen den 5 juli vaknade jag tidigt då jag hade haft svårt att sova ordentligt på natten. Var lite pirrig och nervös så jag smet upp och drack två stora glas vatten ute i den ljumma morgonen vid 05.45 för jag fick inte dricka vatten från klockan 06.00 inför operationen. Jag satt där ute på altanen efter ännu en descutan-dusch och tårarna rann igen av lycka – idag var lillebrors födelsedag äntligen här.

Rickard fångade en bild på mig och magen i trädgården och sen hoppade vi in i bilen och körde mot Lund. Vi lyssnade på min spellista i bilen som jag gjort inför kejsarsnittet med lugna, svenska låtar och vi småpratade lite men det var en så märklig känsla ändå. Att vi snart skulle få träffa vår nya lille älskling. Rickard släppte mig på BB i Lund och körde och parkerade bilen medan jag skickade ett sms till mamma att vi var på plats och fick en bild på en sovandes storebror tillbaka. Han hade sovit gott hela natten och det var så fint att få se honom.

Sedan var det dags att ta hissen upp och skriva in oss. Barnmorskan som mötte oss gav oss vårt rum direkt, ett hörnrum längst ner i korridoren och vi fick vet att vi skulle få bo där själva så Rickard skulle få stanna kommande nätter vilket var ett skönt besked och en liten sten som släppte. Vår önskan hade gått igenom och att vi dessutom fick rummet längst ner i korridoren gjorde att det kändes så privat det bara gick. 07:00 skrevs vi in och vi fick veta att vi var planerade som snitt nummer 3 för dagen och att det antagligen blev innan lunch om inte för många akuta kom emellan.

Barnmorskan kändes inte alls bra

Barnmorskan kändes faktiskt inte bra. Inte bra alls. Hon var hård och lite barsk och det kändes som hon himlade med ögonen allt för ofta. När jag skulle lämna mitt förlossningsbrev som läkaren som skulle göra kejsarsnittet bett oss skriva sa hon direkt “det där behöver vi inte – det är ingen som kommer läsa det”, vilket gav mig en liten klump i magen, men Rickard räddade upp det fort och påpekade att det var läkaren som bett oss skriva det och att det var mest om eftervården som var det viktiga varpå hon tog med sig det med en liten suck. Att hon skulle vara vår barnmorska kändes inte alls bra men jag bestämde mig för att fokusera på alla gulliga sköterskor som kom in och ut i rummet och tog tester på mig och som var mer empatiska. Alla andra som kom in och presenterade sig och sa att de skulle vara med på kejsarsnittet kändes så himla bra så jag fokuserade på dem.

Vi fick byta om, de tog blodprover på mig och kollade blodtrycket och allt såg bra ut och de säkerställde att vi kunde sätta katetern efter bedövningen, att narkosläkaren som skulle sätta spinalen visste att det är tajt och lite svårt att sätta den på mig och att vi skulle få fota inne på snittet, så allt kändes bra och när det dessutom kom in en ny barnmorska och presenterade sig och sa att hon skulle vara ansvarig barnmorska under snittet blev jag så glad. Den barska skrev tydligen bara in oss och skulle inte ha något med vårt snitt att göra. Då slappnade jag av på riktigt och jag var så glad att vi dessutom hade skrivit ut två förlossningsbrev på inrådan av min barnmorska så att de som skulle vara med oss efteråt kunde få ett eget om just amningen och så vidare.

Rickard fick en kopp kaffe och jag luktade lite avundsjukt på den och sen bestämde vi oss för att kolla på serier i väntan. Något som vi sett förut så man slapp koncentrerar sig. Det blev Friends och avsnitten när Ross och Rachel får barn. Vi småskrattade, grät emellanåt och skickade sms i våra ”whatsup”-grupper med våra familjer. Vi fick beskedet att det kanske skulle dröja lite längre så de ville sätta dropp på mig vilket jag tackade och tog emot, Rickard fick smita ut och äta lite mer frukost och jag tvingade även i honom en bar så att även hans energi var på topp. Om det var hemskt att vara fastande förra gången så var det faktiskt inte alls så farligt den här gången. Jag led inte speciellt mycket av att varken få äta eller dricka vilket var skönt.

Vi packade med oss min mobil och headset att ta med till operationen och bäddade lilla babynestet och fixade på rummet inför att få komma tillbaka med lillebror i famnen. Sedan dök vår läkare upp som var samma fantastiska kvinna som godkände kejsarsnittet och som höll i inskrivningen i vecka 32 och då lovade att hon skulle lägga kejsarsnittet på sitt schema för att hon önskade att göra det själv. Gissa om jag blev glad när hon klev in på vårt rum för att höra hur vi mådde och småsnacka lite om planen. Hon var så himla närvarande, empatisk, lugn och trygg och jag ville bara kasta mig om halsen på henne och ge henne en kram. Hon förklarade att katetern kunde sättas efter bedövning som önskat men att man inte kunde sätta upp skynket innan dess på grund av en massa rutiner och det var så bra att hon förklarade så jag visste hur det skulle gå till.

“Jag tjöt JAA!”

Nu till det coolaste i förberedelserna. Hon hade ju nämnt på inskrivningen att hon ibland frågar pappan om han vill se när bebisen “kryper ut” ur magen och att vi skulle klura på om det var något för oss så det ville hon kolla av och vi sa såklart ja! Rickard var så peppad på att se och ingen av oss är rädda för blod och är väldigt sjukhusvana efter alla mina år på Karolinska och SÖS under utredningarna av endometriosen och kroniska huvudvärken. Jag sa att jag var SÅ AVUNDSJUK på att han skulle få se vilket gjorde att läkaren tänkte efter en liten stund och såg mig rakt in i ögonen innan hon med en liten glimt i ögat sa att man nästan aldrig gör så men visst kunde hon be personalen ta ner skynket så även jag fick se! Förutsatt att allt gick bra och enligt plan under operationen. Gissa om jag tjöt JA!

Sedan sa hon att vi nog var snitt nummer 2 nu så det kunde bli när som helst. Oj så pirriga vi var när hon lämnat rummet och vi stängde av ipaden och började förbereda oss för att få träffa lillebror. Äntligen, äntligen och nu kändes allt så himla bra inför att åka ner till operationen och påbörja kejsarsnittet! Jag var lite nervös men mest pirrig och det var egentligen främst att ta oss förbi att sätta bedövningen i spinalen som var det som jag var nervös för, eftersom det är klurigt på mig och jag lätt får komplikationer på sånt. Sedan gick allt fort och helt plötsligt var det dags för oss att gå ner till OP….

Vi gick längst korridoren bort mot hissarna för att åka ner till operationen. Vi hade varit där innan för det var där man hade samtalet med narkosläkare inför snittet och gick igenom bedövningen och sånt så jag kände mig trygg i korridoren. I Rickards ficka låg min iphone och hörlurar för vi hade frågat några extra gånger på förmiddagen om vi fick lov att fota någon bild på lillebror när han föddes som jag kunde ha med mig till uppvaket att titta på och alla hade sagt okej till detta inklusive vår läkare som skulle genomföra kejsarsnittet, men där och då kändes det för meckigt och för mycket att ta med kameran också så vi lämnade den på rummet.

“Bara det inte är Tomas Ledin”

Väl inne i operationssalen hälsade en ny narkossköterska och jag fick sätta mig på britsen och nu började jag bli lite smånervös för att sätta själva spinalen men jag försökte hålla mig lugn, fokuserad och ta en sak i taget i hjärnan. Här och nu, här och nu tänkte jag. ”Idag är August födelsedag”, tänkte jag om och om igen…

Sköterskan frågade om mitt personnummer och sen skulle jag  sätta mig till rätta på britsen för att de skulle kunna lägga spinalen/ ryggbedövningen. Man sitter upp med fötterna på en pall och kutar som en katt och de la en filt om mina ben för att jag skulle känna mig lite mer klädd eftersom man är utan underkläder. Här var de väldigt måna om att jag skulle känna mig så trygg som möjligt (man sitter ju med bar underkropp och liksom rumpan bar mitt i rummet när de väl hissar upp operationsrocken). De frågade ett par gånger så det kändes okej att sitta så när jag väntade, vi påminde igen om att spinalen är svår att sätta på mig eftersom jag har tajta kotor och de hade kallat in en riktigt duktig narkosläkare för att sköta det vilket kändes tryggt. Sköterskan framför mig var däremot lite kantig och när vi frågade om det var okej att spela vår egen musiklista och om den gick att koppla in någonstans så kändes det för en sekund som de tyckte det var lite meckigt och jobbigt men de hämtade sig snabbt eftersom vi hade fått OK på det innan och visade bort till systemet. Men då kändes det inte så viktigt för mig längre utan jag sa att vi kunde köra från mobilen vid oss istället – jag ville hellre ha kvar Rickard vid min sida och hålla hans hand än att han skulle stå och mecka vid någon anläggning. De hade faktiskt redan på riktigt mysig, lugn typ spa-musik i salen som jag för en kort stund tänkte att ”den här musiken hade också funkat”. Men jag hade ju lyssnat på min egen lista och förberett mig mentalt senaste veckorna så det kändes klokt att fullfölja planen eftersom det hjälpte mig att hålla mig lugn och fokuserad förra kejsarsnittet och jag ville återskapa den känslan av egen kontroll genom musiken.

Den småkantiga sköterskan sa ”jaha, vad där det för musik då om man får fråga?” varpå jag berättade att jag hade valt svenska klassiska låtar eftersom jag kan de texterna utantill och det hjälper mig att hitta ett fokus om nerverna skjuter i höjden eller tankarna fladdrar panikartat iväg och då säger hon ”bara det inte är Tomas Ledin så är jag nöjd”.

Aj – ni som har följt mig länge vet ju att jag ÄLSKAR Tomas Ledin, det är den största tryggheten av all musik jag kan tänka mig för mig eftersom det är barndom, trygghet, pappa och våra somrar. Men jag fann mig snabbt och svarade som det var ”ojdå, han är faktiskt min absoluta favoritartist men du har tur för det är bara med en enda låt med honom på listan och den har han inte ens skrivit själv för den har Eva Dahlgren skrivit”. Sen lät jag det inte röra mig mer i ryggen utan hittade åter fokus till Rickard, mig själv och höll honom i handen medan nästa småkantiga sköterska kom fram och sa att hon skulle sätta katetern.

Urproffsig narkosläkare

”Nej, den ska inte sättas nu, utan efter att bedövningen tagit enligt överenskommelse”, sa jag och hon såg lite småirriterad ut men accepterade det direkt. Jag förtydligade att vi kommit överens med vår läkare om det och varje gång vi nämnde vår läkares namn och sa att hon sagt saker, godkänt saker eller föreslagit saker så backade personalen så hon verkade vara ett jäkla överhuvud i den där salen. TACK OCH LOV får jag väl säga. Hon var inte där då utan de kommer ju sist när allt är preppat för operation… Hur som, sköterskan fick snällt sätta sig på sin pall och stirra ut i tomma intet och vänta lite till och då dök nästa lilla ”hinder” upp när en ung sköterska sa att vi minsann inte fick fota i operationssalen. Hon lät något irriterad och stressad och jag tittade på Rickard som fick sköta snacket här för jag blev lite trött på att allt som vi hade fått lovat och kollat upp innan var nu helt plötsligt besvärligt och förbjudet. Jag gick in i mig själv och fokuserade på att det enda som var det viktiga just nu var att det var August födelsedag och andades lugnt och lyssnade på musiken på Rickard telefon. Här och nu, här och nu….

Rickard sa våra gyllene ord igen, haha. “Okej, läkaren XXXX har lovat oss det och det blev även godkänt barnmorskan XXXX uppe på avdelningen så det skulle vi få.

Dags för ryggbedövningen och narkosläkaren kom in och presenterade sig och kändes urproffsig och fokuserad direkt. Tog lång tid på sig att se till att jag kutade rätt och kände för att se till att inte sticka i onödan eftersom de fått varningen att jag har lite tajt mellan kotorna och det är svårt och detta var ju momentet jag nästan varit mest nervös för så jag satt och kutade, en sköterska höll händerna på mina axlar och jag höll Rickard hårt i händerna och försökte andas lugna, långa andetag.

Det var knäpptyst i salen trots att där var närmre 10 personer samlade och jag hörde bara mina egna andetag som emellanåt kom med ett litet smärtsamt “iiiii” i utandningen av den ilande smärtan…

Hon hade svårt att hitta rätt och det tog rätt lång tid, jag fokuserade inåt och på andningen och emellanåt hörde jag små peppande kommentarer från Rickard och olika sköterskor som sa att jag var jätteduktig. De såg hur ju hur svårt det var och hörde på mig att det var tufft men jag fick ingen panik, skrek inte eller stoppade inte utan bara fokuserad på att vara still och lugn så de där små peppande “Johanna – du är SÅ duktig, andas bara lugnt” betydde jättemycket… Till slut gick det och jag fick lägga mig ner med armarna ut på sidorna och det var dags att sätta katetern.

“Blev lite småstressade”

Jag hade ju önskat att skynket skulle vara uppe när katetern skulle sättas men visste att det inte skulle gå så jag tittade direkt till vänster på Rickard och fokuserade på honom och att hålla honom i handen medan de satte katetern för jag ville inte se. Det kändes okej och jag lyssnade på musiken från iphonen som låg vid mitt vänstra öra… “Min enda längtar nu och här…. älska mig för den jag är”. Jag sjöng med i låtarna i mitt huvud och såg Rickard i ögonen och han var så lugn men ändå peppande och påminde mig om att det här gick bra, att nu hade vi klarat spinalen och var ett steg närmre och han sa att jag var duktig. Sen åkte skynket upp och vår läkare kom in och hela stämningen i rummet förändrades på en sekund. Alla riktade uppmärksamheten till henne med största respekt och när hon berättade att hon godkänt att vi fick fota så nickade alla bara och anpassade sig och det enda jag tänkte var att hon var min bästa hjältinna och att jag var så tacksam för just henne.

“Jag har lovat Johanna och Rickard att om allt går bra så ska de få se när bebisen kommer så då kan vi ta ner skynket. De är fullt införstådda med att det är sterilt område och att de måste hålla händer och sig själva på andra sidan ändå och det kommer gå jättebra”

Stämningen förändrades i rummet igen, det märktes att de blev förvånade och lite småstressade över hur det skulle gå till men vår läkare var så lugn och bara sa att det kommer gå bra, då kör vi igång.

Och så började de presentera sig, man gör så i början av operationen för att läkaren som leder operationen ska säga högt vem som är där, vad de har för roll och vad det är för operation som ska göras. Sedan berättade hon att de började och jag och Rickard fokuserade mest på varandra och var rätt tysta, jag lyssnade till och från på musiken och till och från på personalen som småpratade avslappnat med varandra. Två hade satt på sig likadana örhängen dagen till ära och det skrattade de gott åt och berättade för oss att örhängen är det enda man får ha i smyckesväg när man jobbade så därför hade de koll. Vår läkare hade hängande stora pärlor och jag sa att det var fint att hon hade klätt upp sig så mycket för August födelsedagskalas.

Plockade bort skynket

Och nu gick det fort. Från att de börjar tar det ju bara någon/några minuter så när vår läkare sa att det gick bra att ta ner skynket för nu var det dags så gick pulsen upp av lycka och Rickard höll på att resa sig upp av adrenalinet – NU SKULLE VÅR SON FÖDAS!! Personalen böjde sig över mig och försökte rycka ner ställningen men blev stressade och sa att det inte gick. Jag kände av deras stress men var inte irriterad för jag förstod att de inte var vana och att det var därför, jag tänkte bara hela tiden att oavsett så får jag se honom även om de inte lyckas få ner så jag får se när han ålar sig ut. Jag var förvånansvärt lugn och förväntansfull i allt kaos och när någon sköterska igen sa att det inte gick så sa vår läkare bara lugnt till henne att de kunde bara dra ner skynket och låta ställningen (som är en fyrkantig pinne)  vara kvar så det gjorde de och samtidigt hörde jag Rickards exalterade, gråtiga röst i adrenalinspeed säga om och om igen “ser du, nu kommer han, ser du? Där är han!”

De fick inte ner skynket så bra och jag hade ju en gravidmage som också var rätt mycket i vägen så jag såg bara hur vår läkare jobbade med huvudet och ryckte fram och tillbaka och emellanåt såg jag toppen på August huvud men att få höra Rickards stolta, lyckliga röst med full gråt räckte så himla långt och jag var så lycklig att lillebror verkade må bra och att jag skulle få se honom innan de gick till barnbordet så jag accepterade rätt snabbt i mitt huvud att jag inte skulle se så mycket som jag hade hoppats. Rickard såg ALLT och var så sjukt exalterad, stolt, rörd och glad.

Och sen föddes han. Vår lilla älskade August och det såg jag. Jag såg när han rätt snabbt kom ut och upp och direkt såg vi hur lik han var Charles och vi skrattade och grät hysteriskt både jag och Rickard och sa “Hej August”!

Lik storebror!

Han var så sjukt lik Charles men hade mer hår, här är allt en lycklig dimma medan alla i rummet tjoade “grattis” och vi pussades och landade i att allt hade gått bra och att han verkade må bra. Så medan de satte upp skynket igen fokuserade vi på att landa i allt och pussas. Han var här, han var född och nu skulle Rickard ta med honom till barnbordet och klippa navelsträngen medan jag låg kvar men jag hade fått se honom och var så jäkla lycklig.

Jag hörde hur August skrek heela tiden så jag var så lugn och trygg med att han mådde bra, kände det enda in i hjärtat så när jag småsnackade med läkaren om hur min muskelknuta på vänster sida vid äggstocken såg ut och när jag till och från blev yr och illamående av lågt blodtryck så var jag ändå så jäkla lugn och trygg. (Man får medicin i slangen direkt varje gång man säger till att man börjar bli yr och illamående och jag trodde några gånger att jag skulle kräkas men gjorde det aldrig vilket var skönt. Inom 1 minut från att jag sa till mådde jag bra igen för så fort verkar hjälpen.)

Och sen kom han, min man och min son. Att se Rickard med August i famnen sätta sig på pallen bredvid mig var magiskt, han berättade att han var 52cm lång vilket vi var så förvånade över och jag fick honom i min famn. Denna efterlängtade lilla älsklingen, Charles lillebror, han var äntligen här.”

Läs också: Johannas förlossningsberättelse med storebror Charles i tre delar från 2015 som är inför, under och efter kejsarsnittet.

 

 

 

 

Förlossningsberättelse: “Jag åkte ambulans till förlossningen”

Förlossningsberättelse: "Jag fodde innan det planerade snittet"

Ellinor Petterssons förlossningsberättelse:

“Den 14/11 hade jag tid för planerat kejsarsnitt på grund av förlossningsrädsla, men morgonen den 8/11 runt 05 på morgonen vaknade jag av att vattnet gick, inte på smått vis heller. Det verkligen forsade! Jag blev så sjukt taggad direkt och skrek åt Fredrik att “Vattnet går!!!” innan jag sprang in på toaletten och undrade om jag bara hade kissat på mig? Men så var det ju som tur inte, haha. Hade även värkar som kom ganska tätt men kändes mest som jobbig mensvärk än så länge. Jag gick in i duschen och Fredrik ringde förlossningen.”

Läs också: “Är det okej att köpa ett begagnat babyskydd?”

“Jag fick panik eftersom jag inte kände bebisen i magen”

“Efter att ha spolat av mig och virat en handduk runt mig fick jag prata med förlossningen. Jag upptäcker samtidigt att det kommer en massa blod. Hon på förlossningen frågar då om jag “känner att bebisen rör sig i magen” vilket jag inte gjorde just då och fick panik, men lyckades ändå lugna mig själv då jag på något sätt kände att allt var som det skulle.

Så Fredrik fick ringa efter en ambulans och jag ringer min mamma samtidigt som jag slänger ner de sista grejerna i BB-väskan (tidsoptimist, ja). Här börjar värkarna bli riktigt jobbiga och jag måste andas mig igenom dom.”

Läs också: “Förlossningen: Jag sov mig igenom förlossningen”

“Var rädd att det var för sent för kejsarsnitt”

“Ambulansen kom och vi åkte med blåljusen mot Falun, nu gjorde värkarna så ont att jag tappade andan och de kom så tätt att jag inte hade en chans att hämta mig mellan dom. Men nu kände jag äntligen att Sigrid rörde sig i magen! Ambulanssköterskan ringde till Fredrik som åkte bakom i bil och jag hörde hur hon sa att “vi får se om vi hinner fram till Falun”. Ungefär där kom min panik på riktigt och jag bara stängde av.

Men efter den längsta färden i hela mitt liv kom vi till slut fram till Falun och förlossningen, här var jag så rädd att det skulle vara försent för snitt att jag skrek rätt ut till första sköterska vi träffade att “Jag ska ha kejsarsnitt!!”

Jag fick komma över till en säng, de undersökte mig och så fick jag kateter. Efter det fick jag (äntligen) lustgas och tabletter som skulle bromsa värkarna (hjälpte dock inte). Sen kom det in en läkare som för sista gången skulle dubbelkolla om jag verkligen ville göra kejsarsnitt eller kunde tänka mig en vaginal förlossning, men jag stod fast vid att jag ville ha snitt.”

Läs också: “Vi var helt säkra på att vi aldrig skulle få ta med honom hem”

En drömförlossning

“Jag fick i alla fall ligga kvar på rummet ett tag innan det var dags, värkarna kom ännu tätare och jag drog i mig så mycket lustgas att jag knappt såg nånting.

Men tillslut var det äntligen dags. Fredrik hade redan fått på sig operationskläder och jag började gråta när de kom in med “sängen” som Sigrid skulle ligga i. Nu rullades jag rullades in på operationssalen, bedövningen kom på plats och sen följde de längsta (men häftigaste!) minuterna i hela mitt liv.

Plötsligt säger läkaren att “här kommer en liten Sigrid!”

Jag åkte ambulans till förlossningen

 

“Kl 09.36 hördes ett bebisskrik för första gången och de var de absolut vackraste och underbaraste jag hört i hela mitt. Fredrik fick följa med när de skulle fixa med henne och sen kom han tillbaka med henne till mig. Det var verkligen kärlek vid första ögonkastet.

I slutändan fick jag min drömförlossning då jag faktiskt ville att den skulle starta spontant trots att jag skulle göra kejsarsnitt. 10/10 får den!”

Intresserad av att se mer av Ellinor och Sigrid? Besök då hennes blogg här och hennes Instagramkonto @elliepettersson här!

Förlossningsberättelse: “Vattnet gick innan planerade snittet”

Förlossningsberättelse: "Vattnet gick innan mitt planerade snitt"

Rebeccas förlossningsberättelse: “Vattnet gick innan planerade snittet”

“Jag var ute i Tyngen med Becca och Affe i hennes föräldrars stuga och myste under dagen. Sen mot eftermiddagen så åkte jag hem och lagade tortellini med brunsås (gravid-craving…).

Minns inte vad jag låg och kollade på men jag låg iallafall i soffan härhemma och kollade på tv, och helt plötsligt knäppte det till väldigt högt så jag trodde att katterna hade rivit ner någonting. Så kände jag att det blev helt blött i trosorna. Jag inser då på nån millisekund att det är vattnet som gått och jag börjar storgrina och hyperventilera och upprepar ”åhnej åhnej åhnej fan fan fan” och springer på toa. Klockan var cirka 18:45 när vattnet gick.

Läs också: “Att välja kejsarsnitt”

Väl påväg in på toan rinner det ju vatten ÖVERALLT; soffa, golv, toa. Så sitter jag där i nattlinnet på toan och storbölar och vet inte vad jag ska ta mig till, jag var ensam hemma. Jag hade ju inte förberett mig alls för jag hade ju ett planerat snitt senare så jag hade inte läst på alls!”

Ambulansen fick komma

“Jag tog en bunt handdukar mellan benen och stapplade ut i vardagsrummet och hämtade min telefon för att få tag i nån så jag skulle veta vad jag skulle göra. Först ringde jag min pojkvän, som var på affären så han får ju panik han med eftersom att jag grinar, sen ringde jag min Becca och är helt i chock. Sen ringer jag pappa och förbereder dem på att vi kanske måste låna deras bil eftersom min inte funkade.

Så kommer min pojkvän hem till mig. Det måste ha varit typ fem minuter efter att jag ringde honom, och han talar med ambulansen. Så då får jag tala med ambulansen för han är helt i chock han med, så beskriver jag vattnet och om det gör ont och så vidare.

Läs också: “Värkarna startade två dagar innan mitt planerade snitt”

Några minuter efter så kommer ambulansen hem till mig, så där sitter jag på toan och skäms ögonen ur mig helt söndergråten och halvt naken.. Men vad skulle jag göra då när det bara forsade vatten!

Jag fick ta på mig en förlossningsbinda och ett par trosor och gå i nattlinnet med massa filtar, sen fick jag lägga mig på båren.

Min pojkvän tog med våra packade BB-väskor som jag hade förberett någon dag innan och åkte egen bil medans jag fick åka ambulans, väl i ambulansen var det massor med frågor och blodprov. Jag minns ärligt talat inte så mycket av vad de sa för jag var så fruktansvärt nervös.”

Nervös för ryggbedövning

“Blåljusen slogs på och full fart till Falun blev det. Väl i Falun så blev jag inrullad i ett rum, där blev det mer prover och jag blev påkopplad massor av slangar och plats för dropp och sånt. Tabletter fick jag. Kateter satte de i. Och spritt språngande naken blev jag också.

Sen var det bara att vänta på vår tur för snitt, minns inte när vi kom till Falun men det gick ganska fort dit så innan klockan 21.00 i alla fall!

Tankarna innan de kom in och hämtade oss för operation var så sjuka. Vilka känslor, alltså jag längtar tillbaka för man var så förväntansfull och spänd på att äntligen få träffa sitt barn!

Sen hämtade de oss, jag minns att korridorerna var så långa och att det tog sån tid att komma till operationssalen (vilket inte alls var långt egentligen). Operationssalen var så läskig tyckte jag, det var så mycket folk och så läskigt bara… Där inne gick det också superfort. De la över mig på andra britsen, kopplade i slangar, dropp och medicin. Sen var det dags för ryggbedövning, den var jag mest nervös för. Men det gick ändå bra, jag fick vända på mig och ligga ihopkurad, hålla pojkväns hand och andas lugnt. Sen stack det till och spände massor och sen var bedövningen klar. Sen upp med ett skynke och väl där var jag ju helt bedövad i halva kroppen.”

Läs också: “Varför ska man teckna gravidförsäkring? Experten svarar”

Väntan var lång

“Jag blev att må så sjukt dåligt mitt under snittet, jag fick ett sånt sjukt tryck över bröstet och började spy jättemycket, och fick massor med syrgas. Där är det också lite luddigt för jag blev så sjukt trött och dåsig av någon konstig anledning…

Själva operationen gick så fort tyckte jag, helt plötsligt hör man ett bebisgråt. Den känslan, fyfan vad lycklig jag blev. Vilken kärlek, glädjetårarna kom.

Men efteråt när hon var ute tog sån tid. Att få ut henne gick superfort men inte att lappa ihop mig. Därefter minns jag ingenting faktist förutom när vi var i korridorerna igen och jag kollade på en klocka som vi åkte förbi som visade 23:30.

Jag fick åka tillbaka till rummet som vi fick när vi kom, helt ensam och vila. Det var jättejobbigt tyckte jag för jag visste ju ingenting hur det hade gått för varken mig eller bebis… Och den väntan innan jag fick komma ner till neonatalen var så lång… Plus att jag fortfarande mådde dåligt och inte ens hade smält att vår bebis låg och väntade därnere på mig.

Turen ner till NEO minns jag tyvärr inte heller… Men där fick jag äntligen se henne! Där är också allt väldigt luddigt och det är på grund av all medicin och morfinet som jag blev dålig av, men det var så fint alltihopa. Därefter myste vi bara och vi var inlagda ett tag. Från lördag till onsdag.”

Som nyfödd fick Hailey ligga på neonatalen

Vill du se hur Rebeccas ärr läkte efter kejsarsnittet? I bloggen delar hon med sig av bilder på sitt kejsarsnittsärr.

Vill du fortsätta följa Rebecca och hennes familj? Missa då inte Rebeccas blogg här och hennes instagramkonto @rebeccaoskarssn!

Vill du också dela din förlossningsberättelse på Vimedbarn.se? Mejla till hej@loppi.se!


Du har väl inte missat Vimedbarn.se’s nyhetsbrev?

Det är helt gratis och du kan när som helst säga upp din prenumeration. Signa upp dig här!

Prenumerera på Vimedbarn.se's nyhetsbrev!




Namn
E-post

Lämna följande fält tomt

stats