operationssal | Vimedbarn - Topplistor för influencers

Förlossningsberättelse: “Jag fick spinalhuvudvärk!”

Förlossningsberättelse: "Jag fick spinalhuvudvärk"

Sara Gunnarssons förlossningsberättelse: “Jag fick spinalhuvudvärk”

“Kvällen innan tvättade jag håret och duschade kroppen med Descutan, ett bakteriedödande medel. Vi myste med sushi innan läggdags. Natten var pirrig och nervös, men vi kunde somna och vaknade runt 07 när vi tog bilder på mig och magen. Jag duschade en gång till med Descutan. Allt packat och klart för ankomsten av våran lilla tjej som vi väntat på i 9 månader.

Sista bilden på gravidmagen innan kejsarsnittet!

Sista bilden på gravidmagen innan kejsarsnittet!

Klockan 09 klev vi in genom dörrarna på operationscentrum på Centralsjukhuset Kristianstad, väldigt nervösa och pirriga. Kvinnan i receptionen sa “jag ser att ni är här för ett kejsarsnitt” med tanke på min stora mage. Vi fick gå in i varsitt omklädningsrum jag och Daniel, han fick gröna papperskläder och jag fick en sjukhusrock och fina knästrumpor. Jag satte på mig stödstrumpor under så att dom satt på plats till efter operationen. Vi fick packa ner all packning och våra kläder i en plastlåda som skulle transporteras till BB. Väl klara fick vi sätta oss i väntrummet på operation öst, där satt vi över en timme och var supernervösa och känslan över att snart få träffa vårt barn var helt galen.”

Läs också: “Förlossningsberättelse: Kejsarsnittet blev en underbar upplevelse”

“Efter bara någon minut fick vi höra bebis skrika”

“En narkossköterka kom och hämtade oss 10.25, jag gillade honom direkt för att han var så extremt lik min farmors bror. Vi pratade så mycket att vi gick förbi operationssalen, vände och fick varsin operationmössa. Operationsal 7 öppnade sig och vi gick in till ett superfräscht rum med massor av folk, omöjligt att komma ihåg alla som var där men det var en barnmorska, två sjuksköterskor, en undersköterska och ganska snabbt kom narkosläkare och en praktikant för att lägga ryggbedövningen, jag satt på sängkanten och kutade rygg, den kändes inte så mycket. Däremot kändes infarten i handen så sjukt mycket att dem fick flytta den till armvecket. När bedövningen väl var lagd blev det varmt om rumpan och jag började domna bort i nedre delen av kroppen. De hjälpte mig att lägga mig ner och satt upp ett skynke mellan huvudet och kroppen vid brösten ungefär.

De började tvätta mig och satte kateter, sen kände de men en pincett och nöp hårt för att se om jag hade känsel. Bedövningen hade tagit bra och då kom två förlossningsläkare och en AT-läkare in och presenterade sig, sen började de operera direkt och efter bara någon minut fick vi höra bebis skrika, då kom tårarna på oss och klockan var 11.08.”

Läs också: “Varför ska man teckna gravidförsäkring? Experten svarar!”

Amningen kom igång direkt

Sara fick spinalhuvudvärk efter sitt planerade kejsarsnitt

“Ganska snabbt la de henne kind emot kind med mig och den känslan var så underbar, äntligen var hon här.

De gick iväg till ett rum bredvid för att klippa navelsträngen, väga och mäta, dit följde Daniel med och jag låg kvar med tårarna och tittade på klockan och undrade hur lång tid de tar för dem i rummet bredvid och hur lång tid de ska ta att sy ihop mig. Efter några minuter kom Daniel tillbaka med vår tjej och de satt vid mitt huvud tills operationen var klar.

Läkarna lämnade rummet och sköterskorna tvättade mig och satte på förband. Efteråt de flyttade de över mig i en sjukhussäng och vi blev rullade till uppvaket, där kopplade de bort syrgasen i näsan och vi kunde börja amma vid 12.10, så härligt att hon sög direkt. Daniel fick en bricka med kaffe och mackor, självklart en flagga också för att fira födelsen. Själv fick jag nöja mig med vatten.

Runt 14.30 blev vi rullade till BB där vi fick ett eget rum och där våra väskor stod. Jag låg i sängen och ammade och vilade hela dagen, jag hade jätteont när jag rörde mig så att ligga still var att föredra. 17.08 var det dags för sextimmars kontroll av prinsessan, allt bra.”

Läs också: “Förlossningsberättelse: Jag födde hemma på köksgolvet”

Spinalhuvudvärk efter bedövningen

“På morgonen efter var det dags för mig att stiga upp ur sängen och de var en kamp, men jag tog mig upp och ända in i duschen, med hjälp såklart! Väl i duschen fick jag blodtrycksfall och undersköterskan fick bära tillbaka mig till sängen. Jag har aldrig varit med om det förut så känslan var att nu dör jag, men hon sa hela tiden att de är ofarligt, så jag litade på henne. Jag fick göra ett nytt försök på eftermiddagen och då kunde jag komma upp och duscha klart, sen åt jag middagen i matsalen istället för i sängen som de andra gångerna, även kvällsfikat i matsalen. Härligt att komma utanför rummet även om de gjorde svinont i magen.

Dagen efter mådde jag betydligt bättre och vi laddade för att åka hem, men jag fick hemsk huvudvärk. Jag har aldrig haft så ont i hela mitt liv. Tydligen är det vanligt efter bedövningen, och kallas spinalhuvudvärk. Läkarna gav mig morfin och att jag skulle sova en stund, Daniel tog med vår lilla tjej på en promenad och käkade lunch. Det kändes bättre efter att jag sov men läkarna tyckte vi kunde stanna en natt till samtidigt som vi fick känna efter själva vad vi ville, så vi bestämde oss för att åka hem.”

Skillnad mellan vaginal förlossning och kejsarsnitt

Förlossningsberättelse: Lillasyster kom till världen med planerat kejsarsnitt

Välkommen hem, lillasyster!

“När vi kommit hem så åkte Daniel och hämtade våran stora kille som vi längtat efter. Han var supergo mot lilltjejen och skulle gärna testa alla hennes grejer som babynest och så vidare. Söndagen kändes det skapligt bra i kroppen och de kommande dagarna var bara bättre och bättre. Man ska vila en vecka men enbart för rekommendationerna var jag still hemma. Kroppsmässigt hade jag kunnat gå promenad redan på måndagen.

Skillnaden mot en vaginal förlossning är att man inte känner sig som en kokt spaghetti efteråt. Visst, jag kände mig dålig på grund av operationen men det var på ett helt annat sätt och jag tycker att återhämtningen till att känna mig fullt normal gått mycket snabbare efter kejsarsnittet. Två månader efter känns det verkligen inte som något har hänt. Svårt att säga men många faktorer spelar nog in och dels fick jag inte kämpa för att få barn och mina krafter tog inte slut och en annan faktor är nog att jag inte gick upp lika mycket i vikt denna gång. Fortfarande 5 kilo plus och inga byxor förutom gravidjeansen passar, men efter förra graviditeten tog det över ett år innan jag var nere på normalvikten igen. Så ingen stress!”

Vill du fortsätta följa Sara och hennes familj? Missa då inte Saras blogg här och hennes instagramkonto @saragunnarssons!

Vill du också dela din förlossningsberättelse på Vimedbarn.se? Maila då till hej@loppi.se!


Du missar väl inte Vimedbarn.se’s nyhetsbrev?

Det här helt gratis och du kan när som helst säga upp din prenumeration. Signa upp dig här:

Prenumerera på Vimedbarn.se's nyhetsbrev!




Namn


E-post

Lämna följande fält tomt


Jennie-Lie: “Att få barn för tidigt önskar jag ingen”

Prematurbarn: Jennie-Lies tvillingar föddes prematurt i vecka 30+3

För Vimedbarn-bloggaren Jennie-Lie Wickström startade förlossningen mitt i natten med vattenavgång. En förhållandevis vanlig start på en förlossning –  om det inte vore för att hon bara var i vecka 30+3. I magen låg tvillingar, och de ville ut. Eftersom vattnet hade gått fanns det inget annat att göra än att plocka ut dem med akut kejsarsnitt.

Läs också: Jennie-Lies förlossningsberättelse från förlossningen med tvillingarna hittar du här!

– Trots att jag visste att det var ganska stor risk att tvillingar föds för tidigt så hade jag ändå tanken att ”det kommer inte hända oss”. Så tyvärr visste jag inte så mycket alls om vad det betydde att barnen föds prematurt och när det hände oss så slängdes vi in i en helt ny värld.

Jennie-Lie rullades in i en operationssal och kort därpå plockades en liten, liten Leia ut som mådde bra trots omständigheterna. Tätt därpå plockades Mattis ut som hade det lite kämpigare.

– Han skrek inte på en gång, men tillslut kom andningen igång och vi fick ett litet skrik innan de snabbt sprang ut med honom till läkarteamet.

Där och då kände Jennie-Lie mest lyckokänslor. Båda barnen hade skrikit, de levde, operationen hade gått bra och hon var äntligen mamma.

– Det var först när jag kom upp på BB och var själv, utan man och barn, som jag fick känslan av oro. Allt jag ville vara att träffa mina barn för att få hålla dem och se att de mådde bra.

För tidigt född, men ändå så stark!

“När jag höll Leia i famnen kom tårarna”

Men på grund av att barnen var så små fick det sistnämnda vänta. Bara några timmar efter förlossningen var man tvungen att söva Mattis för att spruta ner ett medel i lungorna för att påskynda mognaden. Sen fick tvillingarna ligga i ett eget rum, och Jennie-Lie och hennes man Hampus fick sova i ett annat. De fick bara sticka in händerna i deras kuvöser det första dygnet, och först dagen efter fick de hålla i sina barn för första gången.

Läs också: “Dykteknik eller profylax? Så funkar de olika förlossningsteknikerna”

– Det var så ofattbart när sjuksköterskorna lyfte ut dem till oss, med alla slangar, masker och pipande saker. När jag väl hade Leia, som var den första jag höll i, i famnen kom tårarna. Så liten och oskyldig men samtidigt så stark och fin. Och på andra sidan rummet satt Hampus med ett litet Mattis-knyte på bröstet. Det var bästa fredagsmyset jag någonsin haft.

Prematurbarn i kuvös. Lille kämpe!

En nyfödd Leia

Första veckorna efter förlossningen beskriver Jennie-Lie som en riktig berg-och-dal-bana. Varje dag gjordes flera olika undersökningar. Mattis hade tungt att andas första dygnet och även svårt att behålla maten. Hos Leia upptäcktes en liten hjärnblödning vid förlossningen som det skulle hållas extra koll på. Båda barnen fick ha cpap-mask första veckan för att underlätta andningen, och ibland även syrgas. Leia fick blodtransfusion vid ett par tillfällen för att få igång hennes egen tillverkning av blodkroppar som inte riktigt kom igång som den skulle.

– Vi fick lära oss många läkartermer, att hålla koll på prover och dessutom skulle vi lära oss vara föräldrar. Rent praktiskt första veckan fick vi vara delaktiga i skötandet av barnen, lära oss föra anteckningar om de kissade och bajsade, väga kissblöjor, kartlägga matning, om de kräktes så att läkarna kunde ta del av infon för att ge tvillingarna bästa förutsättningar att växa. Förutom det satt vi från morgon till natt i varsin fåtölj med en tvilling i famnen, de enda pauserna vi tog var för att få i oss själva mat.

Slutade andas under dipparna

Tvillingar och prematur

Hej tvilling!

Hela första veckan låg tvillingarna i kuvös. Efter en vecka kunde de bytas ut mot en värmesäng där de kunde ligga tillsammans. Båda drabbades dessutom av gulsot och behövde sola under en UV-lampa och hela tiden var de uppkopplade med mätare. Eftersom de små kropparna hade fullt upp med mognad och att växa var en så viktig sak som andningen nedprioriterad av deras kroppar. Jennie-Lie beskriver hur de drabbades av ”dippar”, något som är vanligt bland nyfödda prematurbarn. Under dipparna glömmer kroppen bort att den behöver andas och alla värden sjunker som följd.

Läs också: “Barnmorskorna: Skammen kring förlossningsskador måste bort!”

– Flera gånger höll jag i både Mattis och Leia när de dippade utan att jag kände att de slutade andas. Men sjukhuspersonalen har koll på alla värden från deras rum så när det hände kom det inte sköterskor och sa att vi behövde ruska lite på barnen för att få dem att komma ihåg att andas. Ibland vågade man inte skaka om dem så rejält som kunde behövas, så då tog dem barnen och skakade dem så att de började andas igen. Sen stod de kvar i rummet och höll koll ett tag innan de gick vidare.

“Att få barn för tidigt önskar jag ingen”

Familjen bodde på sjukhuset i totalt sex veckor innan de fick komma hem och få hemvård ytterligare två veckor.

– Det var helt fantastiskt att få komma hem. Det var lite läskigt att lämna tryggheten på sjukhuset, men samtidigt hade vi fått den bästa utbildningarna i att vara förälder på neonatalavdelningen. Vi hade fått stenkoll på saker som amning, flaskmatning och magmassage så vi var lite less på att vara i vår ”bubbla” och satte direkt igång med andra projekt för att leva livet. Som till exempel att planera namngivning och bröllop på tre veckor.

Idag är Leia och Mattis två spralliga 2,5-åringar som ser fram emot att bli storasyster och storebror i januari. Jennie-Lie har passerat tvillingarnas förlossningsvecka med lillasyskonet ”Sprallis” i magen och är nu i vecka 33. Även om allt tyder på att den här bebisen kommer komma ut fullgången har hennes tidigare prematurförlossning satt spår. Jennie-Lie beskriver hur hon är överlycklig för varje dag bebisen är kvar i magen, och att hon och Hampus inte bara redan köpt alla saker som behövs inför bebisens ankomst utan också säkrat upp med en plan för hur de ska lösa vardagen om de skulle behöva bo på neonatalen igen.

– Att få barn för tidigt önskar jag att ingen skulle behöva gå igenom. Det är mycket oro, ovisshet och ingen som vågar säga bu eller bä. Det enda du kan göra är att vänta. Samtidigt är den första tiden med barnen det absolut bästa som hänt oss och vi kände oss alltid trygga i sjukhusets lokaler, och är väldigt tacksamma för sjukvården i Sverige. Som förälder till prematurbarn har jag fått många starka ”första gången-minnen”. Första gången vi fick hålla i tvillingarna, första gången vi fick se dem tillsammans, första natten vi fick sova i samma rum, första dagen utan bevakning och dagen vi kunde börja vårt liv på riktigt. Kanske betyder dessa minnen så mycket för mig just för att det aldrig var säkert att vi skulle få uppleva ”första gången” med något av våra barn.

Idag är Världsprematurdagen!

Vill du följa Jennie-Lie, Hampus, tvillingarna och Sprallis i magen? Missa då inte Jennie-Lies blogg här och hennes Instagramkonto @jennielie!


 

Missa inte Vimedbarn.se’s nyhesbrev!
Prenumerera på Vimedbarn.se's nyhetsbrev!


Anmäl dig här (det är helt gratis och du kan när som helst säga upp din prenumeration):

Namn
E-post

Lämna följande fält tomt

Förlossningsberättelse: Angelica födde med planerat kejsarsnitt

Förlossningsberättelse: Angelica valde planerat kejsarsnitt

Angelicas förlossningsberättelse: “Vi valde planerat kejsarsnitt och kunde inte fått en bättre upplevelse!”

“Klockan 04.00 den 28 juni ringde alarmet och vi hade sovit i fyra timmar bara och det var även dags att göra den sista duschen. Klockan 05.00 rullade bilen mot Gävle sjukhus, vi har ju långt att åka och vi vela verkligen inte komma försent så de var lika bra att vara ute i god tid helt enkelt. Resan kändes ännu längre än vad de brukar och vi fokuserade bara på att prata om allt utom just vad som skulle ske eftersom jag var så himla nervös, minns även att jag hela tiden frågade Joel om han var nervös men han svarade alltid nejdå och de gjorde han bara för att lugna ner mig.”

“Barnmorskan tröstade mig”

“Vi kom fram efter den långa resan och vi promenerade till sjukhuset och tog hissen upp till BB. Vi fick ringa på klockan och berätta att vi var där för planerat kejsarsnitt. Barnmorskan mötte oss och vi hinner bara gå en liten bit innan jag bryter ihop. Barnmorskan tröstade mig och förstod min rädsla och speciellt efter första förlossningen men sa fler gånger att ‘Angelica detta kommer bli bra! Och allting kommer gå bra’. Väl inne på vårt rum fick jag byta om till skjorta och långstrumpor, och vi satte även in en infart och fick lyssna på bebis en sista gång. Joel fick snygga operationskläder också och en skylt där de stod pappa på för att inte blanda ihop honom med dom andra som skulle vara med i operationssalen.”

Läs också: “Förlossningsberättelse: Kejsarsnittet blev en underbar upplevelse”

I sin förlossningsberättelse berättar Angelica om sitt planerade kejsarsnitt.

Undersköterskan kunde hjälpa till att fotografera under kejsarsnittet

“Vid ungefär 07.30 gick vi mot hissen som skulle ta oss till operationen sen gick vi en bit för att komma fram. När vi kom in på operationssalen fick vi hälsa på alla, vi visade hur våran kamera funkade eftersom att de var en undersköterska som skulle fotografera under kejsarsnittet. Sen var det dags att sätta sig på britsen och medan alla förberedde allting så bröt jag ihop mitt uppe i allting och personalen var snabb att trösta mig och lugna ner mig. Sen var det dags för att lägga lokalbedövning och ryggmärgsbedövning och jag minns att den inte kändes någonting vilket chockade mig totalt för jag var livrädd för att de skulle göra ont. När allting var klart så sa narkosläkaren ‘Angelica nu kommer du känna en värmande känsla i rumpan’ och jag minns hur jag började fnittra. Hon hade rätt, snabbt kom den värmande känslan och dom hjälpte mig att lägga mig ner. Sakta började benen domna bort och de satte in en kateter på mig. När det var klart var det dags att kolla ifall jag hade någon känsel rörde de över magen med någonting som var kallt och ena nöp mig i magen men jag kände absolut ingenting. Då sa doktorerna ‘då kör vi’ och jag började skaka – och inte lite heller – och personalen spela in någonting och berättade vad dom hette och så.”

Läs också: “Kejsarsnitt eller vaginal förlossning? Nathalie jämför!”

“Jag skakade hela tiden”

“Sedan var det dags och dom började skära och det tog sin lilla tid och jag skakade hela tiden och hur mycket jag än försökte slappna av så kunde jag inte sluta skaka. Narkossköterskan gjorde allt för att lugna ner mig och vi prata om allt mellan himmel och jord medan jag höll i Joel i handen. Och jag minns att narkossköterskan frågade om jag kunde vicka på tårna och de kunde jag göra, han gjorde allt för att få mig på andra tankar och mitt under pratet så dom suga och de lät så märkligt och dom berätta då att de var fostervattnet som dom sög upp och då kändes det inte som att de var långt kvar innan vi skulle få träffa bebis.”

“Nu är det nog nära”

“De började ruska och sen började de trycka på magen, drog och allting var bara så underligt. Jag minns att jag tittade på Joel och sa ‘nu är det nog nära’ och så hörde vi ett skrik helt plötsligt och jag bara titta på Joel med tårar som föll. Hans ögon blev fyllda med tårar men som inte föll ner, lyckan i hans ögon var obeskrivlig.

Läs också: “SÅ blir du vän med humörsvängningarna under graviditeten”

Barnmorskan tog emot bebis och gick sedan runt skynket och visade upp bebis för oss och Joel fick följa med till bordet där bebis skulle vägas och sånt där. När allting var klart vid bordet kom Joel till mig och visade mig bebis och han berättade att de var en flicka. Vår lilla flicka skrek mycket till och från, barnmorskan tittade till oss flera gånger och kommer aldrig glömma när vår lilla flicka skrek vid oss första gången och så gav barnmorskan oss världens leende medan tårarna föll ner från henne och snabbt försökte hon torka bort det, jag blev verkligen så rörd av det!”

Förlossningsberättelse: Angelica valde planerat kejsarsnitt

Förlossningsberättelse: Planerat kejsarsnitt

“Vi kunde inte fått en bättre upplevelse!”

“När dom var klara så gratulerade läkarna oss eftersom de inte hann under tiden bebis kom. Sedan kördes jag upp till BB och var i rummet innan vi snittades och där hade dom kontroll på mig till och från tills vi fick eget rum. Efter två timmar fick vi eget rum och det var dags att få in den berömda förlossningsbrickan med mackor som vi förstås festade loss på, fy vad gott de var!

Läs också: “Tobias om IVF-resan: ‘Många tar för givet att det bara är att skaffa barn'”

Klockan 08.41 kom vår andra prinsessa till världen. All personal vi träffade var väldigt gulliga och så snälla och jag är otroligt nöjd med det planerade snittet! Vi kunde inte fått en bättre upplevelse!”

Välkommen till världen!

Välkommen till världen! <3

Missa inte att följa Angelica och familjen på hennes instagramkonto: @angelicaochmillie

Vill du också dela med dig av din förlossningsberättelse på Vimedbarn.se? Mejla till josefin.knave@loppi.se!

stats