tvilling | Vimedbarn - Topplistor för influencers

Jennie-Lie: “Att få barn för tidigt önskar jag ingen”

Prematurbarn: Jennie-Lies tvillingar föddes prematurt i vecka 30+3

För Vimedbarn-bloggaren Jennie-Lie Wickström startade förlossningen mitt i natten med vattenavgång. En förhållandevis vanlig start på en förlossning –  om det inte vore för att hon bara var i vecka 30+3. I magen låg tvillingar, och de ville ut. Eftersom vattnet hade gått fanns det inget annat att göra än att plocka ut dem med akut kejsarsnitt.

Läs också: Jennie-Lies förlossningsberättelse från förlossningen med tvillingarna hittar du här!

– Trots att jag visste att det var ganska stor risk att tvillingar föds för tidigt så hade jag ändå tanken att ”det kommer inte hända oss”. Så tyvärr visste jag inte så mycket alls om vad det betydde att barnen föds prematurt och när det hände oss så slängdes vi in i en helt ny värld.

Jennie-Lie rullades in i en operationssal och kort därpå plockades en liten, liten Leia ut som mådde bra trots omständigheterna. Tätt därpå plockades Mattis ut som hade det lite kämpigare.

– Han skrek inte på en gång, men tillslut kom andningen igång och vi fick ett litet skrik innan de snabbt sprang ut med honom till läkarteamet.

Där och då kände Jennie-Lie mest lyckokänslor. Båda barnen hade skrikit, de levde, operationen hade gått bra och hon var äntligen mamma.

– Det var först när jag kom upp på BB och var själv, utan man och barn, som jag fick känslan av oro. Allt jag ville vara att träffa mina barn för att få hålla dem och se att de mådde bra.

För tidigt född, men ändå så stark!

“När jag höll Leia i famnen kom tårarna”

Men på grund av att barnen var så små fick det sistnämnda vänta. Bara några timmar efter förlossningen var man tvungen att söva Mattis för att spruta ner ett medel i lungorna för att påskynda mognaden. Sen fick tvillingarna ligga i ett eget rum, och Jennie-Lie och hennes man Hampus fick sova i ett annat. De fick bara sticka in händerna i deras kuvöser det första dygnet, och först dagen efter fick de hålla i sina barn för första gången.

Läs också: “Dykteknik eller profylax? Så funkar de olika förlossningsteknikerna”

– Det var så ofattbart när sjuksköterskorna lyfte ut dem till oss, med alla slangar, masker och pipande saker. När jag väl hade Leia, som var den första jag höll i, i famnen kom tårarna. Så liten och oskyldig men samtidigt så stark och fin. Och på andra sidan rummet satt Hampus med ett litet Mattis-knyte på bröstet. Det var bästa fredagsmyset jag någonsin haft.

Prematurbarn i kuvös. Lille kämpe!

En nyfödd Leia

Första veckorna efter förlossningen beskriver Jennie-Lie som en riktig berg-och-dal-bana. Varje dag gjordes flera olika undersökningar. Mattis hade tungt att andas första dygnet och även svårt att behålla maten. Hos Leia upptäcktes en liten hjärnblödning vid förlossningen som det skulle hållas extra koll på. Båda barnen fick ha cpap-mask första veckan för att underlätta andningen, och ibland även syrgas. Leia fick blodtransfusion vid ett par tillfällen för att få igång hennes egen tillverkning av blodkroppar som inte riktigt kom igång som den skulle.

– Vi fick lära oss många läkartermer, att hålla koll på prover och dessutom skulle vi lära oss vara föräldrar. Rent praktiskt första veckan fick vi vara delaktiga i skötandet av barnen, lära oss föra anteckningar om de kissade och bajsade, väga kissblöjor, kartlägga matning, om de kräktes så att läkarna kunde ta del av infon för att ge tvillingarna bästa förutsättningar att växa. Förutom det satt vi från morgon till natt i varsin fåtölj med en tvilling i famnen, de enda pauserna vi tog var för att få i oss själva mat.

Slutade andas under dipparna

Tvillingar och prematur

Hej tvilling!

Hela första veckan låg tvillingarna i kuvös. Efter en vecka kunde de bytas ut mot en värmesäng där de kunde ligga tillsammans. Båda drabbades dessutom av gulsot och behövde sola under en UV-lampa och hela tiden var de uppkopplade med mätare. Eftersom de små kropparna hade fullt upp med mognad och att växa var en så viktig sak som andningen nedprioriterad av deras kroppar. Jennie-Lie beskriver hur de drabbades av ”dippar”, något som är vanligt bland nyfödda prematurbarn. Under dipparna glömmer kroppen bort att den behöver andas och alla värden sjunker som följd.

Läs också: “Barnmorskorna: Skammen kring förlossningsskador måste bort!”

– Flera gånger höll jag i både Mattis och Leia när de dippade utan att jag kände att de slutade andas. Men sjukhuspersonalen har koll på alla värden från deras rum så när det hände kom det inte sköterskor och sa att vi behövde ruska lite på barnen för att få dem att komma ihåg att andas. Ibland vågade man inte skaka om dem så rejält som kunde behövas, så då tog dem barnen och skakade dem så att de började andas igen. Sen stod de kvar i rummet och höll koll ett tag innan de gick vidare.

“Att få barn för tidigt önskar jag ingen”

Familjen bodde på sjukhuset i totalt sex veckor innan de fick komma hem och få hemvård ytterligare två veckor.

– Det var helt fantastiskt att få komma hem. Det var lite läskigt att lämna tryggheten på sjukhuset, men samtidigt hade vi fått den bästa utbildningarna i att vara förälder på neonatalavdelningen. Vi hade fått stenkoll på saker som amning, flaskmatning och magmassage så vi var lite less på att vara i vår ”bubbla” och satte direkt igång med andra projekt för att leva livet. Som till exempel att planera namngivning och bröllop på tre veckor.

Idag är Leia och Mattis två spralliga 2,5-åringar som ser fram emot att bli storasyster och storebror i januari. Jennie-Lie har passerat tvillingarnas förlossningsvecka med lillasyskonet ”Sprallis” i magen och är nu i vecka 33. Även om allt tyder på att den här bebisen kommer komma ut fullgången har hennes tidigare prematurförlossning satt spår. Jennie-Lie beskriver hur hon är överlycklig för varje dag bebisen är kvar i magen, och att hon och Hampus inte bara redan köpt alla saker som behövs inför bebisens ankomst utan också säkrat upp med en plan för hur de ska lösa vardagen om de skulle behöva bo på neonatalen igen.

– Att få barn för tidigt önskar jag att ingen skulle behöva gå igenom. Det är mycket oro, ovisshet och ingen som vågar säga bu eller bä. Det enda du kan göra är att vänta. Samtidigt är den första tiden med barnen det absolut bästa som hänt oss och vi kände oss alltid trygga i sjukhusets lokaler, och är väldigt tacksamma för sjukvården i Sverige. Som förälder till prematurbarn har jag fått många starka ”första gången-minnen”. Första gången vi fick hålla i tvillingarna, första gången vi fick se dem tillsammans, första natten vi fick sova i samma rum, första dagen utan bevakning och dagen vi kunde börja vårt liv på riktigt. Kanske betyder dessa minnen så mycket för mig just för att det aldrig var säkert att vi skulle få uppleva ”första gången” med något av våra barn.

Idag är Världsprematurdagen!

Vill du följa Jennie-Lie, Hampus, tvillingarna och Sprallis i magen? Missa då inte Jennie-Lies blogg här och hennes Instagramkonto @jennielie!


 

Missa inte Vimedbarn.se’s nyhesbrev!
Prenumerera på Vimedbarn.se's nyhetsbrev!


Anmäl dig här (det är helt gratis och du kan när som helst säga upp din prenumeration):

Namn
E-post

Lämna följande fält tomt

Förlossningsberättelse: Jennie-Lie födde tvillingar i vecka 30+3

Välkommen till världen, Leia!

Förlossningsberättelse: Jennie-Lie födde tvillingar i vecka 30+3

“Den 28e maj 03.40 vaknar jag av att det känns som att någon smäller en vattenballong i magen och det bara rinner ut vatten i sängen. Jag väcker min man Hampus försiktigt med ett ‘Älskling kan du vakna?’, han vrider huvudet åt mitt håll långsamt och kollar trött på mig. ‘Älskling, vattnet har gått’ får jag fram. Hampus flyger ur sängen ‘Är du seriös? Ska jag ringa en taxi?’. Jag svarar att jag vet inte vad vi ska göra, vi var ju bara i vecka 31.”

Hade inte hunnit packa någon BB-väska

“Jag sprang upp på toaletten och ringde förlossningen, skrattade och grät samtidigt så det är ett under att barnmorskan hörde vad jag sa. Vi pratade i några minuter sen sa hon att eftersom det förmodligen var vattnet som hade gått så skulle vi åka in. Vi hade inte hunnit packa någon BB-väska, som tur var hade vi fått en packlista på vår första föräldragruppsträff kvällen innan så Hampus grabbade tag i den och for runt i lägenheten och slängde ner allt vad vi kunde behöva. 04:20 stod vi utanför dörren på förlossningen med väskorna i handen och ringde på klockan.

Läs också: “6 saker du måste veta inför din förlossning”

Vi fick direkt komma in på ett förlossningsrum, det kollades CTG och ultraljud. Snabbt konstaterades det att båda barnen mådde bra och var lugna i magen. Barnmorskan berättar att om det är så att vattnet har gått så kommer de få födas med kejsarsnitt eftersom de är så små. ‘Okej’ svarar vi lugnt. När vi efter ett bra tag får vara ensamma i rummet och jag kollar på Hampus och vi sitter bara och ler. Det ända jag får fram är ‘Hur hamnade vi här egentligen?’.”

Jennie-Lie i förlossningsrummet.

Jennie-Lie i förlossningsrummet.

Skulle tvillingarna födas vaginalt eller med kejsarsnitt?

“Ultraljudet visade att tvillingarna låg med huvudet neråt, och läkaren sa att då får det bli vaginal förlossning och som förstagångsföderska kan det ta ett tag. Jag och Hampus han inte riktigt med, utan när läkaren gått ut ur rummet så blev jag nervös, hur skulle tvillingarna födas egentligen? Vi pratade med barnmorskan igen, hon hämtade läkaren och det visade det sig att han inte läst vår journal ordentligt och missat att vi bara var i vecka 30 + 3, alltså var det akut kejsarsnitt som gällde.

Läs också: “Andning som smärtlindring – så funkar det”

Efter det här så fick jag en kortisonspruta i låret, för att påskynda mognaden av lungorna på bebisarna, och vi fick höra att inom två dygn så kommer tvillingarna vara födda. På CTGn kunde barnmorskan se att jag började få starkare värkar, så en spruta med bricanyl beställdes in för att få värkarna att avta.”

Hade vattnet verkligen gått?

“Från ca 05.30 – 07.00 så hände det inte så mycket, värkarna var borta. Fick höra att jag skulle försöka sova men det var helt omöjligt. Efter 07 vi fick en ny barnmorska som hette Malin. Min första barnmorska var okej men Malin var helt fantastisk! Från att hennes skift började tills att tvillingarna var födda så var hon med oss och förklarade varje steg. För ett kontrollfreak som jag så var det väldigt skönt.

Vid 07.30 började värkarna komma tillbaka, Malin sa att de gärna ville hinna ge mig en spruta kortison till för barnens lungor, och den fick de ge tidigast ett dygn efter den första. Så de skulle göra allt de kunde för att stanna av värkarna. En ny förlossningsläkare kom in med ultraljud för att se om det verkligen var vattnet som hade gått, för om det inte var det så kunde jag få ett dropp för att stanna av värkarna. Ultraljudet visade sig vara otydligt och därför ville hon avvakta tills en överläkare kunde kika med ultraljud. Jag fick en till spruta med bricanyl så länge.”

Läs också: “Skrik och panik? Så kan du lugna en ledsen bebis”

En tvilling hade mindre fostervatten

“Vid klockan 9.00 skulle vi få åka upp på neonatalavdelningen för att göra ett ‘studiebesök’ och träffa barnläkarna. Men det blev ingen studiebesök för mig, den här gången hjälpte nämligen bricanylen endast i 20 minuter innan värkarna var tillbaka. Vi fick istället börja klocka värkarna, de var mellan 60-90 sekunder långa och kom regelbundet var fjärde minut. Överläkaren kommer äntligen in och kollar fostervattnet med ultraljudet, och konstaterade snabbt att tvilling ett (Leia) hade mycket mindre fostervatten. Alltså fick de inte sätta dropp på grund av infektionsrisken. Efter lite diskussion så kommer de fram till att jag inte skulle hinna få en andra spruta kortison och därför var det lika bra att boka operation.

10.45 kommer barnmorskan, förlossningsläkaren och sjuksköterskan in i salen igen och säger ‘Nu är det dags, operationen hade tid direkt så packa med er kameran så åker vi ner’. Jag kollar på Hampus och ser att han är minst lika nervös och förväntansfull som mig, han går bredvid mig och håller i min hand. Men vi säger inte ett ord, tysta och fokuserade tar vi oss till operationsavdelningen, sen sätter det igång.”

Hampus håller mig lugn

“I ett rum möts vi av tre narkosläkare som frågar mig om mediciner och sjukdomar, samtidigt får Hampus får hjälp av en sköterska att ta på sig operationskläder och han får även sätta på mig en vacker mössa innan vi rullas in i operationssalen.

I en operationssal förbereds det för akut kejsarsnitt.

I en operationssal förbereds det för akut kejsarsnitt.

Nu vet jag vad som väntar, nämligen bedövningen. Jag får ligga ner på sidan narkosläkarna står omkring mig. Precis när nålen ska till att nudda min rygg så tappar narkosläkaren den på golvet, jag hör han ber om en ny men innan den hinner fram så får jag en värk som gör att det är omöjligt för mig att kupa ryggen. Vi får vänta ut värken innan de kan pröva igen. De lyckas till min glädje sätta sprutorna rätt på en gång.

Läs också: “Förlossningsberättelse: ‘Jag valde ett planerat snitt'”

Totalt är det minst 15 olika läkare och sköterskor i salen, och precis utanför väntar två barnteam med ca 10 personer i varje team. De spänner upp ett skynke framför mitt ansikte och lägger armarna ut åt sidan. Trots alla människor i rummet så är mitt fokus helt på Hampus, han ler hela tiden och ger mig ett lugn. Bredvid Hampus så står en sköterska som tar hand om honom.”

Tårarna sprutar

När allt är klart för att sätta igång så stannar rummet upp, en snabb genomgång och sen känner jag hur de börjar böka i magen. Det gör inte ont utan mer att det stramar och drar lite när de håller på. Sköterskan säger åt Hampus att ställa sig upp och ta kort, och någon sekund senare så hör jag ett skrik och narkosläkaren bredvid mig säger ‘Grattis mamma!’ och Leia var född, 11:30 40 cm lång och 1529 g. Tårarna bara sprutar på mig, jag trodde inte jag skulle reagera så starkt som jag gjorde, men skriket för mig betydde att Leia levde. De väntar en minut med att klippa navelsträngen, när den är klippt så kommer en sköterska snabbt förbi oss med henne i famnen och visar upp henne. Sen springer hon vidare med henne ut till ett av barnteamen med henne.

Välkommen till världen, Leia!

Välkommen till världen, Leia!

Hampus väljer att stanna kvar till nästa tvilling är ute. Efter bara någon sekund så säger narkosläkaren ‘Grattis igen!’ 11:32 föddes Mattis, 41 cm lång och 1600 gram. Mattis hade problem med att andas och skrek inte lika mycket som Leia, de fick klippa navelsträngen direkt och sköterskan stannade bara upp en liten sekund hos oss, men jag såg hans små fötter sparka och då brast det för mig igen. Sen följer Hampus följer med ut till tvillingarna och jag får ligga kvar.”

Välkommen till världen, Mattis!

Välkommen till världen, Mattis!

Det finaste jag sett!

Ensam ligger jag kvar i salen med läkarna, tårarna rinner försiktigt ner för mina kinder, självklart är det tårar av oro, men faktiskt mest av lycka. De syr ihop mig, och sen får jag åka direkt upp på BB eftersom jag mådde så pass bra. Påvägen upp så frågar de om jag vill åka förbi neonatalavdelningen för att kolla på tvillingarna, självklart vill jag det.

När vi närmar oss rummet så känner jag mig samlad, vi möter massa sköterskor på vägen och alla säger grattis. Hampus sitter i en fåtölj, han kommer upp och ger mig en kyss innan han visar mig Mattis som ligger i en kuvös inlindad i massa mysiga filtar, och då kommer tårarna igen. Han är så otroligt fin och lugn, allt man läser om hur prematurbarn kan se ut som små luddiga Aliens, jag kunde inte se det. Det var en liten människa som låg där, min lilla bebis och han var det finaste jag sett. Han har det jobbigt att andas men de förklarar att det är normalt och under kontroll. Leia får jag inte träffa utan hon är inne i ett rum med flera läkare och sköterskor omkring sig, Hampus säger att hon mår bra och att de sätter katetrar i naveln för att kunna ge mediciner.”

Läs också: “Så utvecklas ditt barn de första veckorna”

Tvillingarna är födda och mår bra

“Sen behöver jag åka ner till BB för observation. Några timmar ligger jag där själv, i chock, och ringer alla våra närmsta för att berätta att tvillingarna är födda och just nu mår bra.

Nyfödda tvillingarna Mattis och Leia!

Nyfödda tvillingarna Mattis och Leia!

När jag äntligen, på kvällen, åker upp till tvillingarna igen så får vi sitta där bredvid kuvöserna och genom små luckor hålla händerna på deras magar, röra deras små fingrar och klappa dem på det lilla av pannan som syns bakom masken. Tysta sitter vi där, gråter lite, fnissar lite och är helt betagna av att våra barn redan var här hos oss och ovetande om de sex veckorna på neonatalavdelningen som väntade.”

Vill du följa Jennie-Lie’s vardag med tvillingarna Mattis och Leia? Missa inte hennes blogg här och hennes instagramkonto här!

Vill du också dela med dig av din förlossningsberättelse på Vimedbarn.se? Mejla den till hej@loppi.se!

Förlossningsberättelse: Malin födde tvillingar vaginalt

Malin födde tvillingar vaginalt - här är hennes förlossningsberättelse

I vecka 40 fick Malin, gravid med tvillingar havandeskapsförgiftning. Läs hennes förlossningsberättelse om hur hon födde tvillingar vaginalt här!

TVILLINGMAMMAN MALIN HEDBLOMS FÖRLOSSNINGSBERÄTTELSE:

“Jag hade jag känt mig hemskt annorlunda i kroppen ett tag. Ont, konstant huvudvärk, och ingen ork alls i kroppen. Jag tänkte inte så mycket mer på det, eftersom jag hade trots allt gått nästan mina 40 veckor med tvillingar. Då får man vara trött. På onsdagen skulle jag ha ett möte på MVC klockan 13.30. Vaknade upp med samma huvudvärk som innan. Det va en konstig huvudvärk, svårt att förklara!

Mamma hämtade upp mig, och såg att jag inte mådde så bra, vit som ett lakan! Och ja, helt borta skulle man kunna säga. Lunch och prat där innan jag tänkte att jag går upp till MVC så jag får lite luft! Och det va skönt att komma ut en sväng.

Läs också: “Positivt graviditetstest? Det här ska du göra nu!”

Väl där så fick jag komma in och ta blodprover och blodtryck. Dåliga blodvärden, högt blodtryck och efter jag talat om hur jag mådde (det såg dom nog ändå) så visade det sig, efter ett urinprov, att det va 2+ i urinen! Några till blodtryck som var för höga och sen ett samtal till förlossningen.”

“Skulle jag bli igångsatt?”

“Jag blev darrig på rösten och fick tårar i ögonen, vad skulle hända nu? Lär dom ta ut dom med kejsarsnitt? Blir jag igångsatt idag? Jag har inte duschat! Vi skulle komma in på en gång, men jag skulle hinna hem och duscha.

Läs också: “Förlossningen – det här är pappans/partnerns roll”

Väl hemma så packade jag bb-väskan, duschade och började göra mig i ordning innan Kristian kom hem. Jag var noga med att inte glömma kameran och mobilladdaren. Men tänkte ändå att ‘äh, vi får nog åka hem!’

Kristian såg så lycklig ut när han bar ut bilstolarna till bilen, och var helt säker på att nu är det dags, medan jag satt och tänkte att det inte var något. Jag hade ju inga känningar alls. 5 mil till BB satt vi tysta i bilen och funderade på vad som skulle hända.”

Äggvita i urinen

“Vi fick komma in på ett rum på en gång, en jättegullig uska hjälpte mig till sängen och satt på för att mäta ctg-kurvan, allt såg bra ut.

Urinprov och blodprov behövdes tas. Från dom 2+ på MVC, till 3+ på äggvita i urinen!
Blodprovet var för lågt och fortfarande högt blodtryck! Öppen 2 cm! Vi hade en igångsättning planerad 5 dagar senare, så jag trodde att vi skulle få vänta. Jag kände ju ingenting! Men vi fick beskedet att vi blir kvar tills det har blivit några barn på grund av att jag hade havandeskapsförgiftning. Så in på ett rum, nummer 10, som är både mitt
och Kristians lyckotal!”

Igångsättning på grund av havandeskapsförgiftning

“Vi skulle få träffa en läkare som skulle prata om eventuell igångsättning dagen efter. Timmarna gick och ingen läkare kom och magen kurrade, tillslut fick Kristian åka och hämta mat samt köpa en massa godis! Mätta och belåtna fick vi följa med läkaren in för att göra ett ultraljud. Båda barnen låg fortfarande neråt, trängdes vilken som skulle bli tvilling 1! Nu va det dags för lite film och godis framför tvn, i de otroligt bekväma sängarna!

Läs också: “Förlossningsberättelse: Min mamma fick vara barnmorska”

Fick en tillsägelse att kissa i en ‘potta/hink’ varje gång jag var på toa, så de kunde kolla mitt urin på morgonen. 06.00 skulle jag kissa sista gången. EN HEMSK NATT. Vaknade varje timme, var törstig, irriterad på att Kristian snarkade! Vred och vände mig med den stora magen, i den lilla lilla sängen! Inte bekvämt för fem öre!”

“Jag skrek av första värken”

“05.30 var jag uppe och kissade i pottan, kände mig lite konstig i magen och direkt jag kom in på rummet så började det kännas annorlunda. Sköterskan kom in på rummet 06.00 för att kolla så jag kissat, och hon satt på kurvan för att se vad det var jag kände.

Jag kved och skrek som en liten gris när ”första riktiga” värken kom strax efter 06.00. Det small till som någon slog mig med ett brännbollsträ i huvudet!

Efter 7 minuter kom nästa värk som gjorde ont så in åt helvete! Kristian hoppade upp ur sängen och klädde på sig. Det här gick fort! En barnmorska och en sköterska tog mig i varsin arm och tog mig till en förlossningssal med Kristian hack i häl.”

Malin kämpade sig igenom en tvillingförlossning

Malin kämpade på med värkarbetet.

Dags för smärtlindring!

“Undersökning. ‘Öppen 5 cm! Oj oj oj! Vad vill du ha för smärtlindring?’

‘Ryggbedövning, och lustgas!’

Nästa värk kom och det var olidligt! Barnmorskan räckte mig lustgasen, och den släppte jag inte på MÅNGA TIMMAR! Jag trodde jag hade kommit till himlen!

I väntan på läkaren som skulle sätta i ryggbedövningen. Tiden gick sakta och jag försökte ta varje värk med lustgasen. Jag var ju riktigt bra på det här med att andas, även fast jag inte gått någon kurs. Jag kände hela tiden hur smärtan försvann av lust gasen! Och tänkte ‘nja det här klarar jag nog av’,

Äntligen kom läkaren! En trevlig dam, som pratade och pratade, jag hann knappt höra vad hon sa förutom att jag skulle kuta ryggen. Och med min jättemage var det inte så enkelt! Jag fick ta värkarna samtidigt med lustgasen, och jag försvann helt. DET VA UNDERBART att slippa smärtan!”

Ryggmärgsbedövningen gjorde inte ont

“Jag försvann, och hörde inte vad någon sa. Det enda va att jag såg deras läppar röra sig. Men jag hörde inte, och ville inte höra! Jag ville bara åka hem!

Jag tyckte inte att ryggmärgsbedövningen kändes att ta, eller så har jag glömt bort det i all annan smärta! Klockan va nu ca 08.00! Innan 08.30 skulle det va börjat fungera! Och det gjorde det, vilken skillnad! Jag kände mig som en ‘ny’ människa! Trots detta så släppte jag ej lustgasen! Alla försvann ut ur rummet, Bara jag och Kristian kvar!”

Värkarbetet stannade av

“Jag kommer ihåg hur trött jag va redan nu! Och har inte någon koll på tiden! Nu öppen 7 centimeter. Och det stannade av! Jag och Kristian försökte vila en stund, sen pratade vi, och vilade. Folk kom och gick och jag tyckte inte att det hände ett skit.

Sen är timmarna borta! Jag hade så ont, ont överallt. Det tryckte här och det tryckte där. Ryggbedövningen hade verkligen tagit bort den bästa smärtan, själva topparna på värken. Men jag låg ändå där och tyckte synd om mig själv. Jag sa upprepade gånger att ‘Kristian jag vill åka hem, med magen och ligga i soffan och titta på serier! Jag vill inte föda några barn’.

Läs också: “Bebis som skriker vid nattning? Här är psykologernas bästa tips”

Kristian fick massera svanken med olja, varje gång det kom en värk. Det fungerade ett tag. Jag grät när han masserade, och när han slutade. Han undrade om han gjorde fel, men jag var ju bara ledsen över att jag inte visste om det va skönt eller om det gjorde ont när han masserade!”

Var barnen stressade i magen?

“Barnen skulle undersökas om dom va stressade genom att ta prov på deras mjölksyra. Jag gillade det inte för fem öre, det gjorde ont. Jag hade ont i varenda del av kroppen. Jag kunde inte slappna av! Men tillslut gick det, och barnen mådde toppen. Men de skulle behöva göra det igen inom 30 minuter.

Nyponsoppa, mums.. Jag var så hungrig! Hann dricka ett glas, och sen ville de att jag skulle sitta upp i sängen. Det kändes som hela världen blev upp och ner, och jag kräktes och kräktes.

Jag satt på sängkanten och tog värkarna med lustgasen, det var dags att försöka stå upp tills det var dags att kolla mjölksyran igen. Samma visa denna gång! Det gjorde ont, jag var inte glad, och läkaren var inte glad på mig för jag att jag inte ville.

Tvilling 1, Alfred, mådde bra men han hade inte riktigt kommit ”ner” utan han tog det lite lugnt därinne. Inte så bra för mig! Jag fick sitta och guppa upp och ner på en pilatesboll. Det hjälpte lite.”

Värkstimulerande dropp

“Väl i sängen igen så kommer jag inte ihåg så mycket, Jag låg på sidan och hade ont. Jag vet att det hela hade stannat av, och jag fick värkstimulerande dropp. Sköterskorna, läkarna och barnmorskorna kom in och ut hela tiden. Frågade hur jag mådde och om det kändes annorlunda. Vilket det inte gjorde, på ett bra tag!

När klockan va 16.30 så kom dom in och sa, ‘Malin, Innan 18.00 måste dom här barnen vara ute! Annars så måste vi ta ut dom med kejsarsnitt.’

Nu satt det fart igen, rummet va fullt med folk, 10 personer? 13? Jag vet inte. Jag såg en massa ansikten överallt. Alla tittade på mig. Jag kände mig utsatt, varför måste alla kolla på mig för? Kan dom inte vänta utanför? Jag hade hela tiden Kristian på min högra sida. Han höll min hand, tog bort mig hår, och peppade mig! Nu började dom riktiga krystvärkarna!”

“Jag skrek: ‘Det här går inte'”

“Jag tröck, och tröck. Men hur fan ska det här gå! Jag kommer aldrig få ut någonting där nere! Jag skrek, att det här går inte! Hur tusan ska jag få ut dom? Hur tusan ska jag få ut två stycken när jag inte ens klarar att få ut en!?

Jag var så trött, och törstig. Men jag fick inget vatten. Allt jag önskade va att dom här ungarna skulle ut. Och att få dricka vatten!

Läs också: “Vaginal förlossning eller planerat snitt? Nathalie jämför!”

Jag hade ju värsta hejarklacken där inne. Och alla skrek ‘tryck, kämpa, snart är dom ute’ men för mig kändes det långt borta. Jag ville inte lyssna på dom. Och det hände ju ingenting när jag tryckte! Tillslut rullade en BM ihop en handduk och sa: ‘vi ska ha dragkamp du och jag!’ Vad tusan snackar hon om?

Men jag provade, Hon stod mellan mina ben, och jag drog. Hon kämpade emot, och med hjälp av det så hittade jag rätta ”trycket”! Hon drog, och jag krystade! Och så höll vi på, Dom byttes av. Helt slut av all dragkamp! Några till. ‘Vi ser huvudet. Och den har hår!’ Det tändes lite hopp om att snart var det klart. Snart har jag mina barn.”

“Det finaste ögonblicket”

“Jag skrek efter mamma när smärtan va som värst. Och med några till kraftiga krystvärkar så hörde jag ‘EN TILL, EN TILL’ och jag tröck! En konstig känsla som jag inte kan förklara. Och jag såg en slemmig liten sak som tittade rakt på mig. Snabbt upp på magen, klippa navelsträngen och så iväg. Det enda jag kunde tänka på var hur lik pappa han var. Jag ville ju hålla honom, jag va så trött, Och han va så fin. Det va det finaste ögonblicket jag haft med Kristian. När jag kollade på honom om han såg sin son. För allra första gången.

Nu va det dags igen, jag lära glömma denna vackra krabat för att kämpa ut en till! De la sig på min mage, för att hjälpa henne ”ner” och så att hon inte skulle vända på sig.

Jag var så trött, det fanns ingen kraft kvar i mig. Och det jag minns nu är suddigt! Krystvärkarna började om. Och jag tröck och tröck. Började om med handduken, hur tusan ska jag få ut en till. Jag ville inte alls och jag hade ingen ork. Jag gav upp, och jag ville vila!”

Tvilling två blev stressad

“Men tvilling två blev stressad. ‘Malin.. Du måste få ut den nu!’ Och jag tröck!

‘Vi måste ha en sugklocka’ hörde jag. Och det enda jag sa var nej nej nej! Men det blev det, de satte dit den. Och sen tröck jag en sista gång. Dom behövde knappt dra i henne, utan mina sista krafter fick ut en till vacker skapelse.

Vad är det för något. är det en tjej! Ja… Då är det en Alfred, Och en Agnes!

18.09 kom Alfred, och 18.20 Kom Agnes. Så kort tid mellan, men det kändes som en evighet just då!

Om jag varit trött innan, så vad var jag nu! Helt totalt borta. Moderkakorna kom ut, om det va jobbigt minns jag inte. Jag såg skymten av dom. Medans jag försöte se mina barn, som satt hos sin pappa. Världens lyckligaste pappa!

Nu återstod det att sy. Jag brydde mig inte. Jag ville bara vila, få hålla mina barn. Jag ville få gråta ut! När de flesta lämnat rummet och sagt hur bra jag kämpat så kunde jag pusta ut.

Malin födde sina tvillingar vaginalt

Välkommen till världen, Alfred och Agnes!

Två små mirakel

Jag hade fått barnen i famnen. Båda två, vid brösten. Snuttandes. De va så fina, och hade så stora ögon. Ögon som kollade rakt på mig. Nu va jag en mamma. Till dessa två små mirakel. Halva jag, och halva Kristian!

Vi kunde mysa ett bra tag, Fikat efteråt va himelskt gott. Våra magar var tomma, då jag inte fått behålla någonting, Och Kristian inte fått i sig något på hela dagen! Nu skulle vi få åka till BB, vi fyra.. Min familj! Med två små barn! Jag kan inte beskriva känslan!”

Missa inte att följa Malins blogg för att ta del av hennes vardag med tvillingarna Agnes och Alfred!

Vill du också dela med dig av din förlossningsberättelse här på Vimedbarn.se? Mejla då till hej@loppi.se!

stats