Barnmorska | Vimedbarn - Topplistor för influencers

Förlossningsberättelse: “Fick sova utan mina nyfödda tvillingar”

förlossningsberättelse jag fick sova utan mina nyfödda tvillingar

Det har gått mer än tre månader sedan Majken och Molly föddes. Jag har verkligen velat skriva ned min förlossningsberättelse men det har helt enkelt inte blivit av. Även om jag aldrig kommer glömma förlossningen så påverkas minnena ju längre tiden går men jag ska försöka ta mig tillbaka till den dagen, måndagen den 1 januari 2018 och berätta så ärligt jag bara kan.

Ca 05:00

Jag vaknar och har ont i höger sida bak i ryggen och framåt på magen. Jag har haft så några gånger tidigare och då fått riktigt ont. Efter att ha letat information på nätet har jag kommit fram till att det förmodligen är vidgat njurbäcken som är mycket vanligt när man är gravid. När jag berättade det för min barnmorska på MVC sist sa hon att jag ska ringa förlossningen om jag får ont igen, istället för att ligga hemma och lida. Nu är jag i vecka 37+4 och har beräknad igångsättning två dagar senare så jag börjar fundera på att ringa förlossningen. Jag tar två alvedon och värmer vetekudden och somnar om.

Läs också: “10 konstiga (men helt normala) fakta om din nyfödda bebis”

Ca 09:00

Smärtan kommer tillbaka och jag bestämmer mig för att ringa förlossningen på SÖS. De vill att jag kommer in för kontroll. Jag och Stefan gör oss i ordning men stressar inte. Jag har ganska ont men är inte orolig, jag har ju haft denna smärta tidigare. Vi bestämmer oss för att ta med BB-väskorna “just in case”. Mamma är hemma hos oss så det är skönt att inte behöva styra upp barnvakt till Elsie.

13:08

Jag blir inskriven på förlossningen. Vi får ett eget rum på en gång och det känns tryggt. Det känns lugnt på förlossningen och det slår mig att det är nyårsdagen. Tänk om bebisarna kommer idag! Man kollar mitt blodtryck och det är 160/100 och 4+ protein i urinen. Jag har haft normalt blodtryck hela graviditeten, senast jag var på kontroll var bara tre dagar tidigare. Det visar sig alltså att jag fått havandeskapsförgiftning, som utvecklats väldigt fort. Jag får medicin mot det höga blodtrycket.

14:34

Jag blir undersökt av läkare som konstaterar att jag är öppen 5 cm. Ultraljud visar att båda tvillingarna ligger med huvudet nedåt. Med tanke på preeklampsin och att jag redan är öppen 5 cm bestäms att vi blir kvar på förlossningen och att jag kommer att sättas igång. Det känns bra men samtidigt lite läskigt. Det är svårt att ta in – kommer vi få träffa våra bebisar idag?

16:00

Blodtrycket är 150/105 och jag får mer blodtrycksmedicin.

16:10

BM tar hål på fosterhinna och vattnet går. Man hoppas att det ska sätta igång förlossningen. Sedan sätts skalpelektrod på tvilling 1:s huvud. Tvilling 1 som vi redan bestämt heter Majken. Overkligt ändå! Jag blir rädd men Stefan och BM lugnar mig. Jag tror att det är för att allt går så fort som rädslan kommer. Inte kunde jag tro när jag vaknade i morse att jag skulle ligga här samma dag och föda barn.

17:20

Jag har 1-2 sammandragningar per 10 minuter. Jag får Oxytocin och Stefan går och värmer min vetekudde som jag hade i bilen mot smärtan i ryggen. Ganska snabbt får jag mer och mer ont. Jag använder lustgas som smärtlindring och Stefan hjälper mig att möta de värsta topparna.

18:10

Helt plötsligt slår smärtan till och jag får obeskrivligt ont. Jag känner att jag börjar förlora kontrollen och kan inte hantera smärtan. Värkarna känns som en enda lång topp och jag får ingen möjlighet att återhämta mig. BM undersöker mig och jag är öppen 8 cm. Hon frågar om jag vill ha EDA och jag svarar ja. (Förra förlossningen fick jag EDA och det avstannade förloppet efter att jag öppnat mig helt. Jag fick aldrig några krystvärkar och försökte krysta ändå med vägledning av BM. Det slutade med att jag fick föda med sugklocka) Trots att jag inte varit helt säker på om jag ville ha EDA kände jag nu att jag tar vad som helst bara jag slipper smärtan!

Läs också: “Förlossningsberättelse: “Ryggbedövning är det bästa man kan vara med om!”

“Jag hann inte ta epiduralen”

18:20

Helt plötsligt känner jag en enorm kraft som tar över kroppen och jag börjar krysta. Jag och BM är båda helt oförberedda och hon håller emot och tillkallar undersköterska, ytterligare en BM och läkare. Jag hör henne ropa att de måste komma fort eftersom jag har börjat krysta. Jag får helt enkelt klara mig utan EDA men där och då hinner jag inte tänka på det. Under min förra förlossning fick jag aldrig uppleva krystvärkar så detta var en helt ny upplevelse. Från ingenstans fylls rummet med personal vilket jag visste skulle ske eftersom det är en tvillingförlossning. Det gör så fruktansvärt ont och jag kan verkligen inte slappna av. Jag hör personerna i rummet säga att jag ska slappna av och Stefan står på min högra sida och peppar mig. Jag försöker allt jag kan att inte spänna mig och istället trycka nedåt.

18:27

Majken föds. (Kuriosa: Det är exakt på minuten samma klockslag som Elsie föddes 2014-08-06) Navelsträngen klipps och Stefan får sätta sig ned och ta Majken hud mot hud. Jag känner mig helt vimmelkantig och försöker titta åt deras håll samtidigt som en läkare kollar med ultraljud hur tvilling 2 ligger och en annan håller fast tvilling 2 utanpå magen för att hon inte ska byta position. Den andra BM tar över för att förlösa nästa bebis. Jag hör hur den första BM pratar med Stefan och säger att Majken glömmer att andas. “Hon ser sig omkring men hon glömmer att andas”. Majken blir blek och de tar henne till barnbordet och Stefan följer med. När Stefan gått känner jag mig så ensam. De ber mig återigen att fokusera för nu ska tvilling 2 födas. En snäll läkare klappar mig på kinden och talar lugnt med mig. “Du är inte ensam, vi är här.” Den “nya” barnmorskan är barsk och irriterad. Hon säger argt att jag måste slappna av. Jag blir ledsen men samtidigt irriterad och förklarar att jag verkligen försöker. Jag hör hur hon säger till de andra i rummet: “Det här kommer aldrig att gå om hon inte slappnar av.” Jag blir peppad av de andra i rummet och det är tack vare dem jag känner att: Nä nu jävlar!

18:43

Tvilling 2 föds, hon har ännu inget namn. Hon skriker och läggs på mitt bröst. Precis då kommer Stefan in i salen för att tala om att Majken mår bra. Han har tagit kort på henne med sin mobil för att visa mig, jag har ju ännu inte fått se henne, men jag är för omtumlad för att kunna ta in allt. Jag tittar ned på Molly men det känns fel att det bara är en bebis hos oss. Stefan går iväg igen, han ska följa med Majken till neo. Någon frågar om de ska ta kort på mig och bebisen men jag skakar på huvudet. Det är något jag ångrar idag.

18:44

Jag får mer Oxytocin.

“Får de inte bort moderkakan måste jag opereras”

19:20

Jag får ytterligare Oxytocin eftersom moderkakan inte kommit. Man drar i navelsträngen men märker att den är på väg att lossna. Samtidigt har jag en läkare på min vänstra sida som hela tiden står och trycker allt han har på min mage. Det gör så ont och reflexmässigt tar jag tag i hans armar och försöker trycka bort honom. Han ber flera gånger om ursäkt för att han måste trycka så hårt på min mage. Det rycks och slits i mig samtidigt som jag har min bebis på bröstet. Jag ber att någon ska ta henne, jag är rädd att tappa henne. Efter en stund går de iväg med henne också, hon ska ned till neo eftersom de vill att tvillingarna ska vara tillsammans. Jag ber sedan om lustgas och då kan jag fokusera på den istället för att försöka hålla emot när läkaren trycker på min mage.

De tillkallar tillslut den arga barnmorskan igen eftersom hon är senior. Precis som tidigare är hon irriterad och säger åt mig att slappna av. Om de inte får loss moderkakan måste jag opereras. Efter ett tag lämnar BM rummet och den snälla läkaren som tidigare försäkrade mig om att jag inte var ensam tar över. Hon ber mig att börja stimulera bröstvårtorna, vilket tydligen är ett gammalt barnmorskeknep för att få moderkakan att släppa vilket den också gjorde! Jag blöder ganska mycket och får Cytotec och man sätter även in en tamponad och kateter. Jag vet ännu inte om jag fått någon bristning eftersom fokus varit på att få loss moderkaka och nu att stoppa blödningen.

Efter en timme upptäcks att det endast är blod i katetern och det visar sig att den är felsatt så den sätts om. Jag börjar få frossa och fryser allt mer och ber om filt. Jag får täcke och filt och BM lägger min tröja runt mitt huvud. Jag skakar i hela kroppen och det enda jag kan tänka är att jag vill ha fler filtar.

Första natten som trebarnsmamma men utan några barn

20:45

Ett nytt team tar över och kollar blodtryck och temp. Blodtrycket är 160/100 och jag har 38,5 i temp, de påtalar flera gånger att jag är väldigt blek. Jag får mer blodtrycksmedicin och Alvedon. Jag lämnas ensam i rummet i vad som känns som en evighet. Jag saknar Stefan och våra bebisar. Hur mår de? Jag har ingen aning. Jag känner mig alldeles tom inuti och ligger och skakar av febern. Min mobil ligger en bit bort och spelar Peter LeMarc. Jag startade Spotify efter att vattnet gått för att ha lite lugn musik att lyssna på och den har legat och spelat hela tiden. Det har tidigare varit så mycket folk och ljud på rummet att jag inte hört musiken men nu när jag ligger där ensam spelas den vemodiga låten efter den andra. Då och då kommer någon in på rummet. De har alla en sådan sammanbiten min och jag tror varje gång att de ska berätta att något har hänt med mina bebisar. Men allt är bra, de ligger båda på neo och Stefan är där med dem.

Läs också: “Vilka krav kan man ställa på barnmorskan under förlossningen?”

Febern går inte ned så jag får Pronaxen. Tamponaden är helt genomblödd och tas bort. Efter det förbereder BM och undersköterska för att sy mina bristningar. Jag intalar mig själv att det kommer att gå bra och kommer ihåg att jag inte kände någonting när jag syddes efter förra förlossningen. Det visar sig dock att jag inte hade fått någon bristning, hurra! Jag firar med lite te som jag dricker med sugrör. Efter ett tag kommer Stefan och berättar att han inte alls vetat hur det är med mig. Han hade frågat flera gånger och då fått höra att jag skulle opereras. Han slets mellan att lämna bebisarna och komma till mig. Klockan är efter midnatt och det bestäms att jag ska flyttas till BB och jag får hjälp att ta mig över i en annan säng som jag får ligga i när vi lämnar förlossningen. Jag hinner tänka: Men vår förlossningsbricka då? Någon sådan fick vi aldrig, det känns lite ledsamt.

Det känns så konstigt att komma till vårt rum på BB utan våra bebisar. Majken har jag inte sett och Molly (som då inte hade något namn) hann jag bara hålla några minuter. Stefan går ned på neo för att titta till dem igen. När han kommer tillbaka får jag se kort på dem och det är en sådan absurd känsla att se dem på bild men inte få hålla i dem. Min första natt som trebarnsmamma men utan något av mina barn.

Utanför varje rum på BB sitter en liten whiteboard med familjens namn och på vissa står även bebisens. Utanför vår dörr står ingenting och det gör mig lite ledsen att ingen tagit sig tid att skriva : “Här bor Linda, Stefan och tvillingarna Larsson”. Det hade känts fint.

Den natten blir det inte mycket sömn för mig. Tankarna snurrar samtidigt som jag känner mig alldeles tom. Jag kan inte ta in att våra bebisar faktiskt har kommit. Det görs ständiga kontroller på mig och det känns som att jag får tabletter att svälja stup i kvarten. Blodtrycket lever sitt eget liv och jag har fortfarande feber.

På morgonen äter vi frukost på rummet och sedan hämtar Stefan en rullstol så att vi kan åka ned på neo. Jag känner mig bortkommen när vi kommer dit men Stefan känner sig trygg och då känns det lite bättre även för mig. Det är dags för mat och vi får koppmata varsin bebis. Läkaren har rond och när det är vår tur får vi höra att allt ser bra ut och att Majken nu klarar andningen fint. Vi blir utskrivna och får ta med oss tvillingarna upp på BB. 

Vi stannar på BB i 4 dygn men det är en annan berättelse. Vill ni se ett videoklipp där jag och Stefan berättar om förlossningen hittar ni det här! Tack för att du har tagit dig tid att läsa om min förlossning!

Vill du se mer av Linda och hennes familj eller bara ställa några frågor? Besök då hennes blogg här och hennes Instagram @lindaedwinsonlarsson

Förlossningsberättelse: “Svärmor fick förlösa mig i badrummet”

förlossningsberättelse - svärmor förlöste mig i badrummet

Jane Anderssons förlossningsberättelse: “Svärmor fick förlösa mig i badrummet”

Vi blev gravida igen när dottern bara var 7 månader. Vi hade planerat allt i detalj inför förlossningen, storasyster Molly skulle åka till sin mormor ca 3,5 mil hemifrån när allt startade. Sambon Jonathan hade tagit semester 2 veckor, samma vecka vi var beräknade och veckan efter BF. Lilleman var beräknad måndagen den 28 november. BF-dagen gled oss ur handen och ingen lilleman, vi var så redo och trodde att han skulle komma tidigare.

Höggravid med mensvärk och tandvärk

Vi försökte sysselsätta oss i den mån vi kunde och orkade. Vi tog en tur till Ikea på onsdagen, kände av lite molande värk men inget mer, däremot hade jag fått en fruktansvärd tandvärk. Blev faktiskt näst intill tvingad av Jonathan att ringa tandläkaren eftersom jag skulle föda när som helst. Jag fick en akuttid fredagen den 2 december kl. 8.10 på morgonen. Vaknade samma morgon kl. 6 med en molande mensvärk, men tänkte att sådär hade de hållit på i flera veckor så de var inget att ”oroa” sig för, jag skulle ju till tandläkaren. Somnade om en stund innan de var dags att kliva upp för att åka till tandläkaren, jag hade fortfarande molande mensvärk och berättade då detta för Jonathan som blev lite nervös. Men jag var så inställd på att åka till tandläkaren då jag hade så ont i tanden. Hos tandläkaren blev de såklart väldigt uppmärksammat att jag var höggravid och de skrattade gott när jag sa att jag ”gått över tid” och att jag vaknat med värkar idag. De ville med andra ord absolut inte under några omständigheter i den situationen plocka ut någon visdomstand som de egentligen behövde. Där låg jag snopen och tyckte att de var löjliga då dessa värkar inte behövde betyda att de var dags (optimist).

Läs också: “Gravidhjärna – ett faktiskt fenomen!”

Vid 11-tiden var jag ganska trött och hade fortfarande lite ont så jag gick och la mig i sängen för att vila. Jonathan började göra något typ av långkok till lunch i köket intill. Molly satt i köket hos pappa med ipaden och kollade på Babblarna. Jonathan tittade till mig med jämna mellanrum och tyckte jag skulle ringa mamma/mormor och förbereda henne på att Molly nog skulle komma ner till henne denna dag. Ringer mamma ca. 11.40. Som tidigare var jag en optimist, jag förklarade för mamma som skulle iväg och jobba och bad oss ringa DIREKT om de var något så stack hon hem från jobbet. Jag lugnade henne och sa ”Molly kommer nog först ikväll, så vi kanske kan ta natten med ro om de kör igång och vi behöver åka in. Jobba du i lugn och ro.” Vi pratade i drygt 20 minuter. Jag går upp och rör på mig lite, men återvänder ganska snabbt till sängen då jag känner mig helt slut.

“Plötsligt bara smäller det till i magen”

Jonathan håller fortfarande på i köket med maten, fläkten ovanför spisen väsnas, Mollys ipad är på ganska hög volym samtidigt som hon pratar och väsnas glatt i stolen. Volymen i köket var med andra ord ganska hög. Efter ca. 10 minuter i sängen händer något… De bara ”smäller” till i hela magen, som om lilleman gjorde något jätteskutt. De gör så fruktansvärt ont, jag kvider till i sängen, viker mig dubbel och kan inte få ur mig något merän ett viskande ”aj aj aj aj”. Samtidigt blir jag livrädd att de hänt lilleman något. Jag ligger kvar i sängen då jag inte kan ta mig upp på grund av smärtan, försöker ropa på Jonathan i den mån jag klarar av men han hör inte mig. Tårarna börjar spruta på mig och de enda jag väntar på är att Jonathan ska titta till mig. De minuterna var de längsta minuterna jag varit med om. Till slut får jag kontakt med honom och han tycker vi ska ringa mormor och att han ska köra ner Molly. Jag tycker vi ska vänta då barnmorskans ord från besöken hos henne under graviditeten klingar i mitt huvud hela tiden ”Bara för att de är andra barnet betyder de inte att denna förlossningen går snabbare, den kan ta lika lång tid som med Molly”. Han tyckte också att jag skulle ringa förlossningen, men även det ville jag vänta med även om smärtan var extrem och värkarna kom med ca 4-5 minuters mellanrum. Jag tog mig ur sängen och började vanka av och an här hemma, varje värk gjorde så oerhört ont. Jonathan ringde mormor och de bestämmer att Molly ska köras ner till henne ganska snart. Klockan är nu ca 13.

Läs också: “Förlossningsberättelse: ‘Trodde jag skulle dö av smärta'”

Jag har i efterhand fått höra att Molly gick efter mig i samma vankande steg och sa ”aj aj aj”. Stackars lilla Molly förstod inte vad som hände med mamma. Jonathan vill inte riktigt lämna mig med de smärtorna samtidigt som han var tvungen att köra Molly. Värkarna kom dessutom allt tätare, nu med 3-4 minuters mellanrum. Att ringa ambulans eller förlossningen kom inte på frågan. Varför? De är en bra fråga, jag trodde nog inte att de var dags redan. Jonathan ville ha med mig i bilen då han inte ville lämna mig, men att sätta sig i en bil var bara att se sig i stjärnorna efter, i den vevan vet jag att jag även sa till Jonathan ”Jag vet inte ens hur jag ska kunna åka till förlossningen” (de är ca 4 mil till förlossningen) Jonathan ringde efter många om och men sin mamma (svärmor) och bad henne komma hem till oss för att ha koll på mig under tiden han körde Molly till mormor. Varför inte lämna Molly till farmor (svärmor) istället som bodde närmre? Kan inte svara på de heller.. 😉 Vi tänkte helt enkelt inte klart i detta läget.

Svärmor fick agera barnmorska

När Jonathan kör sitter jag på golvet, lutad över sängen i sovrummet med 2-3 minuter mellan värkarna och DÅ inser jag att jag borde ringa förlossningen (pucko!). Men nej, jag behöver plötsligt kissa. Tar mig upp från golvet och in på toaletten. Jonathan hade startade duschen till mig innan han körde. När jag sitter på toaletten, kissar och tar värkarna hör jag svärmor knacka på badrumsdörren och säga ”Jane!” Skööönt, sällskap. Jag har så olidligt ont så jag försöker ta av mig kläderna för att hoppa in i duschen, jag fick slita av ett plagg i taget mellan värkarna som var tätare än tätast. Sen var de att ta steget från toalettstolen till duschen som är ca 2-3 steg. Men de stegen är långa när man ska föda barn.

Jag lyckas till sist ta mig in i duschen och de strålarna på ryggen var de skönaste jag upplevt på dessa ca 2 timmar som gått sen smällen i magen. Svärmor har nu kommit in i badrummet till mig. Men de är ca 30 sekunder till 1 minut som jag hinner njuta av de strålarna på ryggen innan jag känner en krystvärk. Jag säger till svärmor ”Han kommer nu Cina, han kommer NUU!” Hon får lite smått panik och jag tar mig ur duschen igen och sätter mig på toalettstolen. Jag ber svärmor ringa ambulans då jag visste att vi absolut inte kommer hinna in till förlossningen. Jonathan är ju fortfarande och lämnar Molly och jag kan inte sätta mig i en bil nu. Svärmor får mig också att lägga mig på badrumsgolvet mellan krystvärkarna som jag hunnit få ca 2-3 stycken sen de började. Hon gör sig redo att agera barnmorska med både ambulanspersonal och barnmorskor från förlossningen på högtalar i telefon. De var först där på golvet som jag kände att jag verkligen kunde börja krysta, nu skulle lilleman ut. Med eller utan barnmorska, ambulanspersonal eller min älskade Jonathan som fortfarande var helt ovetande om att han skulle bli pappa hemma i badrummet.

förlossningsberättelse Jane Andersson

Läs också: “Förlossningsberättelse: ‘Jag åkte ambulans till förlossningen'”

Jag får plötsligt lite panik men svärmor lugnar mig och jag blir fokuserad på nytt. Efter två krystvärkar till känner jag lilleman glida ner ordentligt och hör svärmor säga ”Nu ser jag hans huvud!! Han är snart ute Jane!!” Och sen hör jag henne fråga barnmorskorna vad hon ska göra sen. Hon ska låta honom vara, han kommer komma ut i nästa krystvärk och då ska hon kolla så han mår bra, skriker, att han inte har navelsträngen runt sig och vira in honom i handdukar så han håller sig varm. Den stunden i väntan på nästa krystvärk kändes som en evighet. Men sen kom den äntligen och svärmor tog emot honom kl. 14.16. Han skrek, han mådde bra och svärmor nu även farmor igen kollade så att de verkligen var en pojke innan hon la honom på mitt bröst och virade in honom ordentligt.

Vi var i ett lyckorus båda två

Han var så bedårenade vår älskade lille pojke, han var så fin. Där låg han på mitt bröst och jag och svärmor skrattade och visste knappt vad vi skulle säga till varandra. Vi var i ett lyckorus båda två. Barnmorskorna och ambulanspersonalen var fortfarande kvar på telefon och sa åt svärmor att ha koll så vi inte klämde navelsträngen och invänta ambulans. Någon pappa Jonathan såg vi fortfarande inte till och min telefon hade jag glömt på sängen där jag satt när Jonathan lämnade mig så jag kunde inte heller snabbt ringa och berätta. Ambulanspersonalen kom och blev oerhört lugna när de såg hur bra både jag, lilleman och svärmor mådde.

Jag och lilleman blev upplyfta på en bår och i hallen innan vi skulle ut så stoppade svärmor oss och sa ”Kan jag få ta en bild på gossen innan ni åker?” Och de fick hon såklart och den bilden är jag henne evigt tacksam att hon tog. De blev också svärmor som fick den stora äran att ringa till Jonathan och berätta nyheten. När jag kommer upp till förlossningen är alla laddade och redo att ta emot oss, alla möter mig med ett stort leende. Min förlossning hade spridit sig på avdelningen och barnmorskor kom in bara för att säga hej. Barnmorskan som var med på telefon under förlossningen kom också in och sa hej. Jag låg mest och väntade och längtade efter att Jonathan skulle komma. Någon telefon hade jag inte fått med mig så jag hade fortfarande inte pratat med honom. Tillslut kom han infarande med all packning och med andan i halsen, snyggare än någonsin. Vi tittade på varandra, log brett och sa ”Heeej…!” Han fick njuta lite av lilleman innan vi fick vårt rum och kunde pusta ut och bara mysa ensamma med vår lille prins Melker som vägde 3715g och var 50 cm lång.

förlossningsberättelse Jane Andersson

Det var en minst sagt omvälvande förlossning, inte alls som planerat men så oerhört häftigt. Men de är ju det som är så fint med förlossningar, man vet aldrig vad som komma skall och alla förlossningar är unika på sitt vis och ut kommer de finaste man någonsin skådat. Jag är så tacksam att svärmor fanns hos mig och tog sig an uppgiften att förlösa sitt eget barnbarn med sånt lugn, stöd och massor av kärlek. Jag är även så glad att allt gick bra.

 

Vill du se mer av Jane och hennes familj? Besök då hennes blogg här! 

Missa inte heller hennes instagramkonto @janeandersson1986!

Därför gör sen avnavling skillnad för ditt barn

Positiva effekter med sen avnavling

Genom att klippa navelsträngen tre till fem minuter efter att barnet fötts – så kallat sen avnavling – får barnet en blodtransfusion från moderkakan. Ibland kan man till och med vänta ännu längre. Hos ett barn som väger tre kilo motsvarar den sena avnavlingen ett tillskott på en deciliter blod. Detta går att jämföra med att en vuxen person skulle få ungefär två liter extra blod.

Förlossningsläkaren Karin Ehn och Carina Rylander, förlossningsbarnmorska, driver tillsammans podden Babyz Podcast. Karin menar att fördelarna med sen avnavling är många.

– Den extra deciliter blod som spädbarnet får betyder att risken för anemi, alltså järnbrist minskar markant. Om man drabbas av blod- och järnbrist som nyfödd, har man kännedom om att det kan bli effekter som inte går att reparera eftersom det är då som hjärnan utvecklas som mest, förklarar hon. 

Den extra deciliter blod barnet får innehåller så pass mycket järn att det motsvarar tre till fyra månaders behov för ett spädbarn. Även viktiga och skyddande stamceller förs över till barnet, något som annars gått till spillo. Hos för tidigt födda barn innebär sen avnavling att navelsträngen vanligtvis klipps efter 30-120 sekunder.

Läs också: “Slempropp och 8 andra ord du vill veta inför din förlossning”

För mycket blod av sen avnavling?

Studier har även visat att det till och med går att vänta upp till fem minuter innan man klipper navelsträngen då det inte visat någon negativ påverkan på barnet. Man har tidigare varit rädd att barnet kunde få i sig för mycket blod av sen avnavling, vilket kunde ge gulsot eller bidra till andningssvårigheter på grund av överflödet av röda blodkroppar. Denna föreställning har gjort att många trott att blodet i navelsträngen saknat nytta och det har till och med kallats för ”medicinskt skräp”. Men nya studier visar inte på några biverkningar eller nackdelar av det extra blodet.

Läs också: “8 rättigheter du har som gravid”

Försprång i livet

Det är inte bara järnvärdet som ökat hos de nyfödda barn som fått sen avnavling. En svensk studie gjord av Ola Andersson, barnläkare vid Hallands sjukhus och forskare vid Uppsala universitet, har även visat att finmotoriken ökat de första månaderna, framför allt hos pojkar. Det sociala samspelet var också mer utvecklat. I större delen av världen är det dock fortfarande vanligast att sätta en klämma på navelsträngen direkt när barnet kommit ut för att sedan kunna ta blodprov. Hade man istället infört sen avnavling som metod hade upp till över fem miljoner barn kunnat slippa blodbrist världen över.

Läs också: “Bedövning och smärtlindring du kan få under din förlossning”

Inte alltid möjligt

Karin Ehn håller med om att fördelarna är många och att det finns en stor kunskap vid svenska förlossningskliniker om sen avnavling. Men att det trots allt inte alltid är möjligt att tillämpa metoden.

– En del nyfödda barn behöver till exempel hjälp med andningen eller särskild tillsyn på annat sätt. De flesta barn hämtar sig snabbt, men man kan ändå behöva ta dem till ett så kallat barnbord med speciell utrustning. Då kanske det är nödvändigt att klippa navelsträngen för att ta barnet dit, förklarar hon.

stats