Barnmorska | Vimedbarn - Topplistor för influencers

Förlossningsberättelse: ”Fick sova utan mina nyfödda tvillingar”

förlossningsberättelse jag fick sova utan mina nyfödda tvillingar

Det har gått mer än tre månader sedan Majken och Molly föddes. Jag har verkligen velat skriva ned min förlossningsberättelse men det har helt enkelt inte blivit av. Även om jag aldrig kommer glömma förlossningen så påverkas minnena ju längre tiden går men jag ska försöka ta mig tillbaka till den dagen, måndagen den 1 januari 2018 och berätta så ärligt jag bara kan.

Ca 05:00

Jag vaknar och har ont i höger sida bak i ryggen och framåt på magen. Jag har haft så några gånger tidigare och då fått riktigt ont. Efter att ha letat information på nätet har jag kommit fram till att det förmodligen är vidgat njurbäcken som är mycket vanligt när man är gravid. När jag berättade det för min barnmorska på MVC sist sa hon att jag ska ringa förlossningen om jag får ont igen, istället för att ligga hemma och lida. Nu är jag i vecka 37+4 och har beräknad igångsättning två dagar senare så jag börjar fundera på att ringa förlossningen. Jag tar två alvedon och värmer vetekudden och somnar om.

Läs också: ”10 konstiga (men helt normala) fakta om din nyfödda bebis”

Ca 09:00

Smärtan kommer tillbaka och jag bestämmer mig för att ringa förlossningen på SÖS. De vill att jag kommer in för kontroll. Jag och Stefan gör oss i ordning men stressar inte. Jag har ganska ont men är inte orolig, jag har ju haft denna smärta tidigare. Vi bestämmer oss för att ta med BB-väskorna “just in case”. Mamma är hemma hos oss så det är skönt att inte behöva styra upp barnvakt till Elsie.

13:08

Jag blir inskriven på förlossningen. Vi får ett eget rum på en gång och det känns tryggt. Det känns lugnt på förlossningen och det slår mig att det är nyårsdagen. Tänk om bebisarna kommer idag! Man kollar mitt blodtryck och det är 160/100 och 4+ protein i urinen. Jag har haft normalt blodtryck hela graviditeten, senast jag var på kontroll var bara tre dagar tidigare. Det visar sig alltså att jag fått havandeskapsförgiftning, som utvecklats väldigt fort. Jag får medicin mot det höga blodtrycket.

14:34

Jag blir undersökt av läkare som konstaterar att jag är öppen 5 cm. Ultraljud visar att båda tvillingarna ligger med huvudet nedåt. Med tanke på preeklampsin och att jag redan är öppen 5 cm bestäms att vi blir kvar på förlossningen och att jag kommer att sättas igång. Det känns bra men samtidigt lite läskigt. Det är svårt att ta in – kommer vi få träffa våra bebisar idag?

16:00

Blodtrycket är 150/105 och jag får mer blodtrycksmedicin.

16:10

BM tar hål på fosterhinna och vattnet går. Man hoppas att det ska sätta igång förlossningen. Sedan sätts skalpelektrod på tvilling 1:s huvud. Tvilling 1 som vi redan bestämt heter Majken. Overkligt ändå! Jag blir rädd men Stefan och BM lugnar mig. Jag tror att det är för att allt går så fort som rädslan kommer. Inte kunde jag tro när jag vaknade i morse att jag skulle ligga här samma dag och föda barn.

17:20

Jag har 1-2 sammandragningar per 10 minuter. Jag får Oxytocin och Stefan går och värmer min vetekudde som jag hade i bilen mot smärtan i ryggen. Ganska snabbt får jag mer och mer ont. Jag använder lustgas som smärtlindring och Stefan hjälper mig att möta de värsta topparna.

18:10

Helt plötsligt slår smärtan till och jag får obeskrivligt ont. Jag känner att jag börjar förlora kontrollen och kan inte hantera smärtan. Värkarna känns som en enda lång topp och jag får ingen möjlighet att återhämta mig. BM undersöker mig och jag är öppen 8 cm. Hon frågar om jag vill ha EDA och jag svarar ja. (Förra förlossningen fick jag EDA och det avstannade förloppet efter att jag öppnat mig helt. Jag fick aldrig några krystvärkar och försökte krysta ändå med vägledning av BM. Det slutade med att jag fick föda med sugklocka) Trots att jag inte varit helt säker på om jag ville ha EDA kände jag nu att jag tar vad som helst bara jag slipper smärtan!

Läs också: ”Förlossningsberättelse: ”Ryggbedövning är det bästa man kan vara med om!”

”Jag hann inte ta epiduralen”

18:20

Helt plötsligt känner jag en enorm kraft som tar över kroppen och jag börjar krysta. Jag och BM är båda helt oförberedda och hon håller emot och tillkallar undersköterska, ytterligare en BM och läkare. Jag hör henne ropa att de måste komma fort eftersom jag har börjat krysta. Jag får helt enkelt klara mig utan EDA men där och då hinner jag inte tänka på det. Under min förra förlossning fick jag aldrig uppleva krystvärkar så detta var en helt ny upplevelse. Från ingenstans fylls rummet med personal vilket jag visste skulle ske eftersom det är en tvillingförlossning. Det gör så fruktansvärt ont och jag kan verkligen inte slappna av. Jag hör personerna i rummet säga att jag ska slappna av och Stefan står på min högra sida och peppar mig. Jag försöker allt jag kan att inte spänna mig och istället trycka nedåt.

18:27

Majken föds. (Kuriosa: Det är exakt på minuten samma klockslag som Elsie föddes 2014-08-06) Navelsträngen klipps och Stefan får sätta sig ned och ta Majken hud mot hud. Jag känner mig helt vimmelkantig och försöker titta åt deras håll samtidigt som en läkare kollar med ultraljud hur tvilling 2 ligger och en annan håller fast tvilling 2 utanpå magen för att hon inte ska byta position. Den andra BM tar över för att förlösa nästa bebis. Jag hör hur den första BM pratar med Stefan och säger att Majken glömmer att andas. “Hon ser sig omkring men hon glömmer att andas”. Majken blir blek och de tar henne till barnbordet och Stefan följer med. När Stefan gått känner jag mig så ensam. De ber mig återigen att fokusera för nu ska tvilling 2 födas. En snäll läkare klappar mig på kinden och talar lugnt med mig. “Du är inte ensam, vi är här.” Den “nya” barnmorskan är barsk och irriterad. Hon säger argt att jag måste slappna av. Jag blir ledsen men samtidigt irriterad och förklarar att jag verkligen försöker. Jag hör hur hon säger till de andra i rummet: “Det här kommer aldrig att gå om hon inte slappnar av.” Jag blir peppad av de andra i rummet och det är tack vare dem jag känner att: Nä nu jävlar!

18:43

Tvilling 2 föds, hon har ännu inget namn. Hon skriker och läggs på mitt bröst. Precis då kommer Stefan in i salen för att tala om att Majken mår bra. Han har tagit kort på henne med sin mobil för att visa mig, jag har ju ännu inte fått se henne, men jag är för omtumlad för att kunna ta in allt. Jag tittar ned på Molly men det känns fel att det bara är en bebis hos oss. Stefan går iväg igen, han ska följa med Majken till neo. Någon frågar om de ska ta kort på mig och bebisen men jag skakar på huvudet. Det är något jag ångrar idag.

18:44

Jag får mer Oxytocin.

”Får de inte bort moderkakan måste jag opereras”

19:20

Jag får ytterligare Oxytocin eftersom moderkakan inte kommit. Man drar i navelsträngen men märker att den är på väg att lossna. Samtidigt har jag en läkare på min vänstra sida som hela tiden står och trycker allt han har på min mage. Det gör så ont och reflexmässigt tar jag tag i hans armar och försöker trycka bort honom. Han ber flera gånger om ursäkt för att han måste trycka så hårt på min mage. Det rycks och slits i mig samtidigt som jag har min bebis på bröstet. Jag ber att någon ska ta henne, jag är rädd att tappa henne. Efter en stund går de iväg med henne också, hon ska ned till neo eftersom de vill att tvillingarna ska vara tillsammans. Jag ber sedan om lustgas och då kan jag fokusera på den istället för att försöka hålla emot när läkaren trycker på min mage.

De tillkallar tillslut den arga barnmorskan igen eftersom hon är senior. Precis som tidigare är hon irriterad och säger åt mig att slappna av. Om de inte får loss moderkakan måste jag opereras. Efter ett tag lämnar BM rummet och den snälla läkaren som tidigare försäkrade mig om att jag inte var ensam tar över. Hon ber mig att börja stimulera bröstvårtorna, vilket tydligen är ett gammalt barnmorskeknep för att få moderkakan att släppa vilket den också gjorde! Jag blöder ganska mycket och får Cytotec och man sätter även in en tamponad och kateter. Jag vet ännu inte om jag fått någon bristning eftersom fokus varit på att få loss moderkaka och nu att stoppa blödningen.

Efter en timme upptäcks att det endast är blod i katetern och det visar sig att den är felsatt så den sätts om. Jag börjar få frossa och fryser allt mer och ber om filt. Jag får täcke och filt och BM lägger min tröja runt mitt huvud. Jag skakar i hela kroppen och det enda jag kan tänka är att jag vill ha fler filtar.

Första natten som trebarnsmamma men utan några barn

20:45

Ett nytt team tar över och kollar blodtryck och temp. Blodtrycket är 160/100 och jag har 38,5 i temp, de påtalar flera gånger att jag är väldigt blek. Jag får mer blodtrycksmedicin och Alvedon. Jag lämnas ensam i rummet i vad som känns som en evighet. Jag saknar Stefan och våra bebisar. Hur mår de? Jag har ingen aning. Jag känner mig alldeles tom inuti och ligger och skakar av febern. Min mobil ligger en bit bort och spelar Peter LeMarc. Jag startade Spotify efter att vattnet gått för att ha lite lugn musik att lyssna på och den har legat och spelat hela tiden. Det har tidigare varit så mycket folk och ljud på rummet att jag inte hört musiken men nu när jag ligger där ensam spelas den vemodiga låten efter den andra. Då och då kommer någon in på rummet. De har alla en sådan sammanbiten min och jag tror varje gång att de ska berätta att något har hänt med mina bebisar. Men allt är bra, de ligger båda på neo och Stefan är där med dem.

Läs också: ”Vilka krav kan man ställa på barnmorskan under förlossningen?”

Febern går inte ned så jag får Pronaxen. Tamponaden är helt genomblödd och tas bort. Efter det förbereder BM och undersköterska för att sy mina bristningar. Jag intalar mig själv att det kommer att gå bra och kommer ihåg att jag inte kände någonting när jag syddes efter förra förlossningen. Det visar sig dock att jag inte hade fått någon bristning, hurra! Jag firar med lite te som jag dricker med sugrör. Efter ett tag kommer Stefan och berättar att han inte alls vetat hur det är med mig. Han hade frågat flera gånger och då fått höra att jag skulle opereras. Han slets mellan att lämna bebisarna och komma till mig. Klockan är efter midnatt och det bestäms att jag ska flyttas till BB och jag får hjälp att ta mig över i en annan säng som jag får ligga i när vi lämnar förlossningen. Jag hinner tänka: Men vår förlossningsbricka då? Någon sådan fick vi aldrig, det känns lite ledsamt.

Det känns så konstigt att komma till vårt rum på BB utan våra bebisar. Majken har jag inte sett och Molly (som då inte hade något namn) hann jag bara hålla några minuter. Stefan går ned på neo för att titta till dem igen. När han kommer tillbaka får jag se kort på dem och det är en sådan absurd känsla att se dem på bild men inte få hålla i dem. Min första natt som trebarnsmamma men utan något av mina barn.

Utanför varje rum på BB sitter en liten whiteboard med familjens namn och på vissa står även bebisens. Utanför vår dörr står ingenting och det gör mig lite ledsen att ingen tagit sig tid att skriva : “Här bor Linda, Stefan och tvillingarna Larsson”. Det hade känts fint.

Den natten blir det inte mycket sömn för mig. Tankarna snurrar samtidigt som jag känner mig alldeles tom. Jag kan inte ta in att våra bebisar faktiskt har kommit. Det görs ständiga kontroller på mig och det känns som att jag får tabletter att svälja stup i kvarten. Blodtrycket lever sitt eget liv och jag har fortfarande feber.

På morgonen äter vi frukost på rummet och sedan hämtar Stefan en rullstol så att vi kan åka ned på neo. Jag känner mig bortkommen när vi kommer dit men Stefan känner sig trygg och då känns det lite bättre även för mig. Det är dags för mat och vi får koppmata varsin bebis. Läkaren har rond och när det är vår tur får vi höra att allt ser bra ut och att Majken nu klarar andningen fint. Vi blir utskrivna och får ta med oss tvillingarna upp på BB. 

Vi stannar på BB i 4 dygn men det är en annan berättelse. Vill ni se ett videoklipp där jag och Stefan berättar om förlossningen hittar ni det här! Tack för att du har tagit dig tid att läsa om min förlossning!

Vill du se mer av Linda och hennes familj eller bara ställa några frågor? Besök då hennes blogg här och hennes Instagram @lindaedwinsonlarsson

Förlossningsberättelse: ”Svärmor fick förlösa mig i badrummet”

förlossningsberättelse - svärmor förlöste mig i badrummet

Jane Anderssons förlossningsberättelse: ”Svärmor fick förlösa mig i badrummet”

Vi blev gravida igen när dottern bara var 7 månader. Vi hade planerat allt i detalj inför förlossningen, storasyster Molly skulle åka till sin mormor ca 3,5 mil hemifrån när allt startade. Sambon Jonathan hade tagit semester 2 veckor, samma vecka vi var beräknade och veckan efter BF. Lilleman var beräknad måndagen den 28 november. BF-dagen gled oss ur handen och ingen lilleman, vi var så redo och trodde att han skulle komma tidigare.

Höggravid med mensvärk och tandvärk

Vi försökte sysselsätta oss i den mån vi kunde och orkade. Vi tog en tur till Ikea på onsdagen, kände av lite molande värk men inget mer, däremot hade jag fått en fruktansvärd tandvärk. Blev faktiskt näst intill tvingad av Jonathan att ringa tandläkaren eftersom jag skulle föda när som helst. Jag fick en akuttid fredagen den 2 december kl. 8.10 på morgonen. Vaknade samma morgon kl. 6 med en molande mensvärk, men tänkte att sådär hade de hållit på i flera veckor så de var inget att ”oroa” sig för, jag skulle ju till tandläkaren. Somnade om en stund innan de var dags att kliva upp för att åka till tandläkaren, jag hade fortfarande molande mensvärk och berättade då detta för Jonathan som blev lite nervös. Men jag var så inställd på att åka till tandläkaren då jag hade så ont i tanden. Hos tandläkaren blev de såklart väldigt uppmärksammat att jag var höggravid och de skrattade gott när jag sa att jag ”gått över tid” och att jag vaknat med värkar idag. De ville med andra ord absolut inte under några omständigheter i den situationen plocka ut någon visdomstand som de egentligen behövde. Där låg jag snopen och tyckte att de var löjliga då dessa värkar inte behövde betyda att de var dags (optimist).

Läs också: ”Gravidhjärna – ett faktiskt fenomen!”

Vid 11-tiden var jag ganska trött och hade fortfarande lite ont så jag gick och la mig i sängen för att vila. Jonathan började göra något typ av långkok till lunch i köket intill. Molly satt i köket hos pappa med ipaden och kollade på Babblarna. Jonathan tittade till mig med jämna mellanrum och tyckte jag skulle ringa mamma/mormor och förbereda henne på att Molly nog skulle komma ner till henne denna dag. Ringer mamma ca. 11.40. Som tidigare var jag en optimist, jag förklarade för mamma som skulle iväg och jobba och bad oss ringa DIREKT om de var något så stack hon hem från jobbet. Jag lugnade henne och sa ”Molly kommer nog först ikväll, så vi kanske kan ta natten med ro om de kör igång och vi behöver åka in. Jobba du i lugn och ro.” Vi pratade i drygt 20 minuter. Jag går upp och rör på mig lite, men återvänder ganska snabbt till sängen då jag känner mig helt slut.

”Plötsligt bara smäller det till i magen”

Jonathan håller fortfarande på i köket med maten, fläkten ovanför spisen väsnas, Mollys ipad är på ganska hög volym samtidigt som hon pratar och väsnas glatt i stolen. Volymen i köket var med andra ord ganska hög. Efter ca. 10 minuter i sängen händer något… De bara ”smäller” till i hela magen, som om lilleman gjorde något jätteskutt. De gör så fruktansvärt ont, jag kvider till i sängen, viker mig dubbel och kan inte få ur mig något merän ett viskande ”aj aj aj aj”. Samtidigt blir jag livrädd att de hänt lilleman något. Jag ligger kvar i sängen då jag inte kan ta mig upp på grund av smärtan, försöker ropa på Jonathan i den mån jag klarar av men han hör inte mig. Tårarna börjar spruta på mig och de enda jag väntar på är att Jonathan ska titta till mig. De minuterna var de längsta minuterna jag varit med om. Till slut får jag kontakt med honom och han tycker vi ska ringa mormor och att han ska köra ner Molly. Jag tycker vi ska vänta då barnmorskans ord från besöken hos henne under graviditeten klingar i mitt huvud hela tiden ”Bara för att de är andra barnet betyder de inte att denna förlossningen går snabbare, den kan ta lika lång tid som med Molly”. Han tyckte också att jag skulle ringa förlossningen, men även det ville jag vänta med även om smärtan var extrem och värkarna kom med ca 4-5 minuters mellanrum. Jag tog mig ur sängen och började vanka av och an här hemma, varje värk gjorde så oerhört ont. Jonathan ringde mormor och de bestämmer att Molly ska köras ner till henne ganska snart. Klockan är nu ca 13.

Läs också: ”Förlossningsberättelse: ’Trodde jag skulle dö av smärta'”

Jag har i efterhand fått höra att Molly gick efter mig i samma vankande steg och sa ”aj aj aj”. Stackars lilla Molly förstod inte vad som hände med mamma. Jonathan vill inte riktigt lämna mig med de smärtorna samtidigt som han var tvungen att köra Molly. Värkarna kom dessutom allt tätare, nu med 3-4 minuters mellanrum. Att ringa ambulans eller förlossningen kom inte på frågan. Varför? De är en bra fråga, jag trodde nog inte att de var dags redan. Jonathan ville ha med mig i bilen då han inte ville lämna mig, men att sätta sig i en bil var bara att se sig i stjärnorna efter, i den vevan vet jag att jag även sa till Jonathan ”Jag vet inte ens hur jag ska kunna åka till förlossningen” (de är ca 4 mil till förlossningen) Jonathan ringde efter många om och men sin mamma (svärmor) och bad henne komma hem till oss för att ha koll på mig under tiden han körde Molly till mormor. Varför inte lämna Molly till farmor (svärmor) istället som bodde närmre? Kan inte svara på de heller.. 😉 Vi tänkte helt enkelt inte klart i detta läget.

Svärmor fick agera barnmorska

När Jonathan kör sitter jag på golvet, lutad över sängen i sovrummet med 2-3 minuter mellan värkarna och DÅ inser jag att jag borde ringa förlossningen (pucko!). Men nej, jag behöver plötsligt kissa. Tar mig upp från golvet och in på toaletten. Jonathan hade startade duschen till mig innan han körde. När jag sitter på toaletten, kissar och tar värkarna hör jag svärmor knacka på badrumsdörren och säga ”Jane!” Skööönt, sällskap. Jag har så olidligt ont så jag försöker ta av mig kläderna för att hoppa in i duschen, jag fick slita av ett plagg i taget mellan värkarna som var tätare än tätast. Sen var de att ta steget från toalettstolen till duschen som är ca 2-3 steg. Men de stegen är långa när man ska föda barn.

Jag lyckas till sist ta mig in i duschen och de strålarna på ryggen var de skönaste jag upplevt på dessa ca 2 timmar som gått sen smällen i magen. Svärmor har nu kommit in i badrummet till mig. Men de är ca 30 sekunder till 1 minut som jag hinner njuta av de strålarna på ryggen innan jag känner en krystvärk. Jag säger till svärmor ”Han kommer nu Cina, han kommer NUU!” Hon får lite smått panik och jag tar mig ur duschen igen och sätter mig på toalettstolen. Jag ber svärmor ringa ambulans då jag visste att vi absolut inte kommer hinna in till förlossningen. Jonathan är ju fortfarande och lämnar Molly och jag kan inte sätta mig i en bil nu. Svärmor får mig också att lägga mig på badrumsgolvet mellan krystvärkarna som jag hunnit få ca 2-3 stycken sen de började. Hon gör sig redo att agera barnmorska med både ambulanspersonal och barnmorskor från förlossningen på högtalar i telefon. De var först där på golvet som jag kände att jag verkligen kunde börja krysta, nu skulle lilleman ut. Med eller utan barnmorska, ambulanspersonal eller min älskade Jonathan som fortfarande var helt ovetande om att han skulle bli pappa hemma i badrummet.

förlossningsberättelse Jane Andersson

Läs också: ”Förlossningsberättelse: ’Jag åkte ambulans till förlossningen'”

Jag får plötsligt lite panik men svärmor lugnar mig och jag blir fokuserad på nytt. Efter två krystvärkar till känner jag lilleman glida ner ordentligt och hör svärmor säga ”Nu ser jag hans huvud!! Han är snart ute Jane!!” Och sen hör jag henne fråga barnmorskorna vad hon ska göra sen. Hon ska låta honom vara, han kommer komma ut i nästa krystvärk och då ska hon kolla så han mår bra, skriker, att han inte har navelsträngen runt sig och vira in honom i handdukar så han håller sig varm. Den stunden i väntan på nästa krystvärk kändes som en evighet. Men sen kom den äntligen och svärmor tog emot honom kl. 14.16. Han skrek, han mådde bra och svärmor nu även farmor igen kollade så att de verkligen var en pojke innan hon la honom på mitt bröst och virade in honom ordentligt.

Vi var i ett lyckorus båda två

Han var så bedårenade vår älskade lille pojke, han var så fin. Där låg han på mitt bröst och jag och svärmor skrattade och visste knappt vad vi skulle säga till varandra. Vi var i ett lyckorus båda två. Barnmorskorna och ambulanspersonalen var fortfarande kvar på telefon och sa åt svärmor att ha koll så vi inte klämde navelsträngen och invänta ambulans. Någon pappa Jonathan såg vi fortfarande inte till och min telefon hade jag glömt på sängen där jag satt när Jonathan lämnade mig så jag kunde inte heller snabbt ringa och berätta. Ambulanspersonalen kom och blev oerhört lugna när de såg hur bra både jag, lilleman och svärmor mådde.

Jag och lilleman blev upplyfta på en bår och i hallen innan vi skulle ut så stoppade svärmor oss och sa ”Kan jag få ta en bild på gossen innan ni åker?” Och de fick hon såklart och den bilden är jag henne evigt tacksam att hon tog. De blev också svärmor som fick den stora äran att ringa till Jonathan och berätta nyheten. När jag kommer upp till förlossningen är alla laddade och redo att ta emot oss, alla möter mig med ett stort leende. Min förlossning hade spridit sig på avdelningen och barnmorskor kom in bara för att säga hej. Barnmorskan som var med på telefon under förlossningen kom också in och sa hej. Jag låg mest och väntade och längtade efter att Jonathan skulle komma. Någon telefon hade jag inte fått med mig så jag hade fortfarande inte pratat med honom. Tillslut kom han infarande med all packning och med andan i halsen, snyggare än någonsin. Vi tittade på varandra, log brett och sa ”Heeej…!” Han fick njuta lite av lilleman innan vi fick vårt rum och kunde pusta ut och bara mysa ensamma med vår lille prins Melker som vägde 3715g och var 50 cm lång.

förlossningsberättelse Jane Andersson

Det var en minst sagt omvälvande förlossning, inte alls som planerat men så oerhört häftigt. Men de är ju det som är så fint med förlossningar, man vet aldrig vad som komma skall och alla förlossningar är unika på sitt vis och ut kommer de finaste man någonsin skådat. Jag är så tacksam att svärmor fanns hos mig och tog sig an uppgiften att förlösa sitt eget barnbarn med sånt lugn, stöd och massor av kärlek. Jag är även så glad att allt gick bra.

 

Vill du se mer av Jane och hennes familj? Besök då hennes blogg här! 

Missa inte heller hennes instagramkonto @janeandersson1986!

Därför gör sen avnavling skillnad för ditt barn

Positiva effekter med sen avnavling

Genom att klippa navelsträngen tre till fem minuter efter att barnet fötts – så kallat sen avnavling – får barnet en blodtransfusion från moderkakan. Ibland kan man till och med vänta ännu längre. Hos ett barn som väger tre kilo motsvarar den sena avnavlingen ett tillskott på en deciliter blod. Detta går att jämföra med att en vuxen person skulle få ungefär två liter extra blod.

Förlossningsläkaren Karin Ehn och Carina Rylander, förlossningsbarnmorska, driver tillsammans podden Babyz Podcast. Karin menar att fördelarna med sen avnavling är många.

– Den extra deciliter blod som spädbarnet får betyder att risken för anemi, alltså järnbrist minskar markant. Om man drabbas av blod- och järnbrist som nyfödd, har man kännedom om att det kan bli effekter som inte går att reparera eftersom det är då som hjärnan utvecklas som mest, förklarar hon. 

Den extra deciliter blod barnet får innehåller så pass mycket järn att det motsvarar tre till fyra månaders behov för ett spädbarn. Även viktiga och skyddande stamceller förs över till barnet, något som annars gått till spillo. Hos för tidigt födda barn innebär sen avnavling att navelsträngen vanligtvis klipps efter 30-120 sekunder.

Läs också: ”Slempropp och 8 andra ord du vill veta inför din förlossning”

För mycket blod av sen avnavling?

Studier har även visat att det till och med går att vänta upp till fem minuter innan man klipper navelsträngen då det inte visat någon negativ påverkan på barnet. Man har tidigare varit rädd att barnet kunde få i sig för mycket blod av sen avnavling, vilket kunde ge gulsot eller bidra till andningssvårigheter på grund av överflödet av röda blodkroppar. Denna föreställning har gjort att många trott att blodet i navelsträngen saknat nytta och det har till och med kallats för ”medicinskt skräp”. Men nya studier visar inte på några biverkningar eller nackdelar av det extra blodet.

Läs också: ”8 rättigheter du har som gravid”

Försprång i livet

Det är inte bara järnvärdet som ökat hos de nyfödda barn som fått sen avnavling. En svensk studie gjord av Ola Andersson, barnläkare vid Hallands sjukhus och forskare vid Uppsala universitet, har även visat att finmotoriken ökat de första månaderna, framför allt hos pojkar. Det sociala samspelet var också mer utvecklat. I större delen av världen är det dock fortfarande vanligast att sätta en klämma på navelsträngen direkt när barnet kommit ut för att sedan kunna ta blodprov. Hade man istället infört sen avnavling som metod hade upp till över fem miljoner barn kunnat slippa blodbrist världen över.

Läs också: ”Bedövning och smärtlindring du kan få under din förlossning”

Inte alltid möjligt

Karin Ehn håller med om att fördelarna är många och att det finns en stor kunskap vid svenska förlossningskliniker om sen avnavling. Men att det trots allt inte alltid är möjligt att tillämpa metoden.

– En del nyfödda barn behöver till exempel hjälp med andningen eller särskild tillsyn på annat sätt. De flesta barn hämtar sig snabbt, men man kan ändå behöva ta dem till ett så kallat barnbord med speciell utrustning. Då kanske det är nödvändigt att klippa navelsträngen för att ta barnet dit, förklarar hon.

Förlossningsberättelse: ”Värkarna startade två dagar innan mitt planerade snitt”

Förlossningsberättelse: "Värkarna startade två dagar innan mitt planerade snitt"

Johanna Kajsons förlossningsberättelse: ”Värkarna startade två dagar innan mitt planerade snitt”

”På mors dag, söndagen den 31 maj, upptäckte jag äntligen den berömda slemproppen som kom i omgångar under förmiddagen och jag blev otroligt glad men också lite rädd såklart – nu var vi så nära det planerade kejsarsnittet så det kändes nästan lite jobbigt om det skulle dra i gång av sig själv men samtidigt så ville jag ju köra vaginalt om kroppen bestämde sig för det innan 07:30 den 2 juni… Känslorna snurrade lite men vi bestämde oss för att bara hänga med så när förvärkarna jag känt några gånger per dag de senaste veckorna började bli lite mer intensiva och komma och gå ett par stycken per timme var vi nog lite exalterade ändå. Skulle det dra igång idag? Vi underhöll oss med att skruva upp en hållare till toalettpappret (man gör så konstiga saker i såna här situationer!) och jag tränade på att andas mig igenom värkarna och slappna av totalt trots att de inte gjorde SÅ ont än men under eftermiddagen och kvällen tilltog de och jag kände tydligt att de förändrades till värkar med start-toppar-och att det vände. Det var alltså såna värkar som man skulle ha fast upphöjt till en miljon tänkte jag för mig själv och fortsatte träna på andningen när de kom och när vi gick och la oss var det med lite pirr i magen men vi lyckades somna för natten…”

Läs också: ”19 saker att göra i väntan på bebis”

Pastauppladdning deluxe!

”Söndagsnatten vaknade jag några gånger som vanligt för att kissa eller vända på mig (hade ju inte sovit speciellt bra senaste veckorna) och när jag ändå var vaken så kände jag värkarna och tränade på att andas igenom dem. De gjorde fortfarande inte så ont så jag inte kunde somna om med hjälp av Alvedon och spikmatta så jag kände mig lugn och tänkte att detta är bara förvärkar och de kan stanna av när som helst. Framåt morgonkvisten den 1 juni (Vår BF-dag!) ökade smärtgraden och längden lite dock så när Rickard vaknade bestämde vi oss för att han fick jobba hemma denna dagen och skippa att gå till kontoret – värkarna var för tydliga och jag behövde oavsett hjälp att få klart det sista inför kejsarsnittet. Vi ringde också in till BB Sophia för en konsultation om hur vi skulle tänka och kom överens om att jag skulle se hur dagen fortlöpte och ringa in på kvällen igen om värkarna hade fortsatt. Så jag spenderade dagen i sängen med att vila och andas igenom värkar (som fortfarande inte gjorde mer ont än mina vanliga menssmärtor så jag förstod att det inte dragit igång riktigt än) och Rickard satt i vardagsrummet och jobbade med regnet öste ner. Jag behövde ju ta BAS-testet inför operationen också så vid ett tillfälle tog jag mig iväg till Odenplan och gjorde blodprov och därefter åt vi faktiskt lunch på Non Solo Bar tillsammans, pastauppladdning deluxe helt enkelt och jag tog ett gäng värkar där med men kunde andas mig igenom dem hyffsat diskret.(Överallt står det ju att man ska ignorera dem så länge som möjligt i denna fasen då den kan hålla på flera dygn så därför åt vi lunch ute, rätt speciell känsla att sitta på sitt stammishak och helt plötslit kommer en våg av smärta som man andas sig igenom, haha).”

Johanna och Rickard, redo att möta sin son med planerat snitt!

Värkarna registrerades inte på CTG-maskinen

”På eftermiddagen kom Millan och Alex förbi för att krama oss och önska oss lycka till och jag lyckades snicksnacka ganska bra genom de värkarna med och sa ”jag tycker ju inte de gör så ont än så det kan väl inte dragit igång?” men när jag smsade med mina vänner som Isabella och Anna som precis fött barn så var de helt pirriga och sa at det var så det började för dem – kunde det vara på G ändå? Vid 18 hade jag klockat värkarna till att vara mellan 5 och 15 minuter mellan 12h i sträck så fortfarande oregelbundna men aldrig utan en paus och vi bestämde oss för att ringa BB Sophia igen för en konsultation där de bad oss komma in för en undersökning för att se hur långt vi kommit för att underlätta ett beslut för oss om kejsarsnittet. Men vi fick käka middag först så jag och Rickard åt en sista middag själva vid matbordet själva och tog en taxi in vid 19.

Läs också: ”Förlossningsberättelse: Jag var livrädd för kejsarsnitt”

Väl inne lämnade jag urinprov, de tog blodtryck och sen kopplades vi upp på CTG-maskin för att lyssna på Charles hjärta som tickade på otroligt fint. När första värken kom såg vi att maskinen inte registrerade den men tänkte att vi väntar en till innan vi ringer på klocka så de får justera den – och av en slump var där en läkare inne i rummet för att hämta en grej under andra värken så han justerade maskinen och vi såg att värken gav utslag vilket var skönt – då var det på riktigt. Tredje värken under denna tiden registrerades också men fjärde hade maskinen hoppat snett igen så vi fick aldrig någon ordentlig mätning men när sköterskan kom in konstaterade hon att de var väldigt oregelbundna så antagligen var vi bara precis i starten av latensfasen men hon skulle skicka in en läkare för bedömning – och in kom läkare Anders och pratade med oss om möjligheterna och var enormt empatisk, inlyssnande och tydlig. Han sa att oavsett hur det ser ut när vi undersöker så får ni lov att behålla kejsarsnittstiden in i det sista, drar det igång på riktigt så kan ni avboka kejsarsnittet 5 minuter innan och drar det inte igång så ses vi imorgon bitti helt enkelt. Det var skönt att veta att vi kunde fortsätta låta kroppen bestämma hela vägen och när Anders undersökte så var livmodertappen mjuk men inte utplånad så vi bestämde att fortsätta planera för kejsarsnittet och åkte hem för att försöka vila oss i form inför operationen dagen efter. Undersökningen gjorde ont (nästan så jag undrar om han gjorde en hinnsvepning utan att säga något? Men det kan han väl inte gjort?) men gick fort och när vi satt i taxin hem kändes det lättare att fokusera på kejsarsnittet trots värkarna. Vi packade om BB-väskan till bara kejsarsnittsgrejor, proppade i mig mackor innan midnatt (sen skulle jag vara fastande) och jag gick och tog min förberedande dusch med parfymfritt tvål men vanliga schampo (skönt att lukta lite fräscht ändå). Sen fotade vi magen en sista gång i den blå klänningen och gick vi och la oss och pratade om att det äntligen var dags att få träffa vår son morgonen efter. Jösses vad vi grät av tacksamhet, känslan var helt obeskrivlig!”

Blev peppad av värkarna

”Måndagsnatten sov jag inte en blund då värkarna tilltog så jag nu var tvungen att andas igenom dem fokuserat och de gjorde verkligen ont trots Alvedon, värmekudde och spikmatta. Jag lät Rickard sova så mycket som möjligt och jobbade mig igenom värkarna som var exakt var tionde minut hela natten och passade på att smita på toa och dricka emellan värkarna fram till 05 (därefter fick jag inte dricka en droppe vatten heller på grund av operationen) och då bad jag Rickard hjälpa mig trycka hårt i ryggslutet när värkarna kom. Jag måste säga att jag var riktigt lugn hela natten trots att jag inte sov, Isabella hade peppat mig med att man får ett sånt jäkla pigghets-hormon när man föder barn och dygnen efter så man orkar oavsett hur lite sömn man ha i kroppen så jag lät inte natten utan sömn stressa mig utan låg och tänkte att oavsett hur detta slutar så är varje värk närmre min son, varje värk är dessutom bra för min son då han kommer må bättre vi kejsarsnittet om allt dragit igång lite och han fått ett adrenalinpåslag och sjunkit ner något. Vi teamade den natten jag och Charles. Även om det gjorde ont som fan i värkarna så njöt jag den natten på något märkligt sätt.

Läs också: ”Vad är en förlossningsskada och hur kan man minska risken?”

Vid 06 på morgonen den 2 juni gick jag upp och tog morgonens dusch i parfymfri tvål inför operationen (men lät håret vara, jag behövde inte heller duscha i sånt där speciellt operationstvål som ska lukta pyton tack och lov) och jag fortsatte ta värkarna i duschen. Under tiden åt Rickard frukost, jag ville inte se eller lukta frukosten för att undvika bli frestad – jag är ju riktig frukostmänniska och äta är det första jag alltid måste göra när jag vaknar på morgonen! (De senaste veckorna hade jag ju till och med ätit nattmål så hungrig jag var så det där med att fasta var inte helt optimalt för mig efter en natt med värkar men det gick okej) och sen kramades vi och pratade om att idag är vår sons födelsedag och grät hysteriskt av lycka om vartannat. Vi hann även fota magen en sista gång innan vi tog hissen ner för att ta taxi till BB Sophia 07:10. Solen strålade och det var en fantastisk sommardagsmorgon i luften, herregud vad vi grät till och från av lycka och tacksamhet. Jag tog två värkar i taxin in också och när vi väl var framme så smet jag in på toa medan Rickard mötte upp vår barnmorska Camilla nere i receptionen. Vi fick ett jättebra första intryck av Camilla och hon visade oss vägen till hissen och tog oss upp till vårt BB-rum där operationskläderna låg på sängarna och vi fick sätta oss till rätta i stolarna för lite genomgång, men först hämtade Camilla två Alvedon som jag skulle ta innan operationen. (Det är rätt kul att man får två Alvedon innan, det är ju liksom INGENTING när man ska in på en operation och jag hade ju gått på Alvedon senaste dygnet ändå, haha. De fick sväljas med en halv droppe vatten.)”

Bestämde sig för kejsarsnitt

”När vi satt själva där i rummet var vi rätt tysta och försökte ta in allt. Detta är rummet vi kommer tillbaka till sen med vår son, här ska vi lära känna honom… Inom två timmar har vi honom i vår famn… Jag gick över och satte mig lite i Rickards knä och vi kramades och grät om vartannat. Att ta in att det var dags efter allt kämpande gick inte men vi kände oss oändligt tacksamma. När Camilla kom tillbaka frågade hon lite om hur natten hade varit och vi berättade om värkarna som fortsatt komma exakt var tionde minut med samma intensitet och att de inte ökat, en tidig latensfas alltså och Camilla frågade en enda gång för att dubbelkolla med oss så vi verkligen var säkra ”Men ni har inga second thoughts? Ni är säkra på att det är kejsarsnitt ni vill och detta känns bra?” Vi tittade på varandra och sa JA, nu kunde vi liksom inte vänta längre på vår son. Vi ville träffa honom NU! ”Bra” sa Camilla med ett leende och frågade oss om andra tankar, eftervård osv och jag lämnade mitt förlossningsbrev till henen som hon läste igenom med största noggrannhet framför oss vilket kändes tryggt. Vi pratade lite om vad som kändes viktigt för att få oss att  trygga och kände tillit till att Camilla skulle hjälpa oss på bästa sätt, sen pratade vi lite om min endometrios och att jag hade önskemål om att de skulle kika och ”inventera” lite i magen när jag ändå var öppen och hon sa att förlossningsläkaren skulle komma in och att vi skulle prata med henne om det. Sen lämnade hon oss för att byta om, jag till sjukhusrock, nättrosor och vita knästrumpor och Rickard till en vit operationsdräkt över sina kläder och så gröna operationsmössor såklart.

Johanna och Rickard, klädda och redo för operation och kejsarsnitt.

Läs också: ”Tobias om IVF-resan: Många tar för givet att det bara är att skaffa barn”

När förlossningsläkaren (eller operatören som de kalla den som opererar) knackade på och kom in var hon strax efter 08 så vi hade bara varit på plats ca en halvtimme, allt gick fort. Läkaren hälsade och sa att hon läst om min endometrios och att hon var tvungen att fråga en sista gång om vi verkligen ville genomföra kejsarsnittet då det inte är något man rekommenderar när man ha endometrios. Hon sa det på ett rakt, tydligt sätt men ändå inte otrevligt utan vi förstod att detta är något hon måste fråga och att rent medicinskt så rekommenderar man mig att köra vaginalt i detta läge. Jag tittade på Rickard och sa JA, eller ja, eller?? Och blev för första gången lite osäker, Rickard instämde och sa jo vi vill träffa vår son nu! Vi kan inte vänta längre, och läkaren lyfte att eftersom jag har ärrvävnad i mig så ”skulle komplikationerna bli något värre/ ärrvävnaden större eftersom man inte riktigt vet hur det ser ut inne i mig och hon ville absolut inte vara oschysst och trycka på och fråga igen om vi var säkra?”och vi sa JA en sista gång. Då var det som att vända på ett mynt och hon började utgå från hur man bäst tog hand om mig och berättade att hon skulle ta in en extra operatör/läkare så det skulle vara två som opererade mig eftersom man inte visste hur det såg ut i magen och de ville vara beredda på att ta hand om mig på bästa sätt. WOW, tack så hemskt mycket!! Det kändes som jag skulle få både ett kejsarsnitt och en titthålsoperation vilket var guld värt eftersom min senaste var 2011 och sedan dess har jag gått mycket utan P-piller och därmed kunde det ha förändrats mycket i magen, vi tog i hand och när hon lämnade rummet frågade jag Rickard om vi gjorde rätt och han sa ja. Sen släppte vi den frågeställningen en gång för alla.”

Passade på att kolla upp endometriosen under kejsarsnittet

”Vid 08:15 knackade på dörren och Camilla sa att det var dags att åka ner till OP… Det är så smart på BB Sophia för de tar med sängen från rummet ner till operationssalen så man läggs i den direkt efter och rullas upp till sitt rum. Så Rickard och jag promenerade tillsammans med Camilla och sängen bort till hissen och åkte ner till operationssalen. Väl utanför sa Camilla att hon skulle kolla så det var ok att komma in och dra igång och vi fick stanna utanför och sätta på mig mina långa, vita knästrumpor som man har på operation. (Varför har man dem? Någon som vet? Jag glömde att fråga….) Camilla vinkade in oss direkt och sen gick det FORT kan jag säga. Vi hade ju läst på mycket och var beredda på allt ”kaos” och det är nog mitt bästa råd till alla som är oroliga inför ett kejsarsnitt – läs på och ställ frågor innan så slipper allt bli rörigt och läskigt när man väl kliver in i operationssalen.

Läs också: ”Bearbeta förlossningen tillsammans”

Jag fick sätta mig på operationsbordet direkt och massor av folk svängde förbi och presenterade sig men jag hann aldrig uppfatta vad någon hette direkt. Totalt var där 9 personer som jobbade med vårt kejsarsnitt och jag hade tre personer som direkt var på mig från tre olika håll för att sätta sladdar och infarter. (Två förlossningsläkare, en barnmorska, en narkosläkare och resten tror jag var sköterskor till all personal. En läkare var ansvarig för kejsarsnittet och att få ut Charles/ sy igen och en annan var ansvarig för mig och hur det såg ut i mig med min endometrios kan man säga. Barnmorskan är bara ansvarig för Charles i det läget och narkosläkaren är ansvarig för bedövning och smärtlindring och alla sköterskor assisterar och sätter sladdar osv…). De satte tre elektroder på min kropp, satte in en infart i ena armen, de satte en blodtrycksmätare som tog blodtrycket varje minut automatiskt och en grej på fingret. Och allt gjorde ungefär samtidigt och här kan jag förstå att man tycker det är obehagligt och rörigt om man är spruträdd/ operationsrädd. Rickard satt med mig och höll mig i handen varvat med att försöka få igång musiken i rummet som vi själva hade med oss. Det var faktiskt riktigt skönt att ha sin egen musiklista – det kändes lite töntigt innan att göra en lista men när man väl var där kändes tryggt att höra låtarna man valt själv och lyssnat på hemma i bakgrunden. (Först ut var Chariots Of Fire och jag småskrattade till och med när den startade… Den är så jäkla mäktig men i sammanhanget att jag fick sprutor hit och dit blev det rätt komiskt!) Därefter var det dags för ryggbedövningen – spinalbedövningen och då kom narkosläkaren och presenterade sig, samma som vi satt i möte angående postpunktionella huvudvärken några månader tidigare så det kändes tryggt, och sedan gick hon runt bakom min rygg för att börja. Jag satt på kanten av sängen och fick kuta som en katt allt vad jag kunde och samtidigt försökte jag andas likt jag hade andats igenom varje värk för att hålla mig lugn. Där var en sköterska som hjälpte mig sitta still och Rickard höll mig i handen och sa lugnande ord för narkosläkaren hade svårt att hitta rätt och fick sticka om flera gånger vilket gjorde lite ont (men mest var jag rädd för att det skulle bli fel så jag skulle drabbas av den där postpunktionella huvudvärken). Till slut kom de rätt och de la ner mig på bordet direkt samtidigt som det spreds en varm känsla från magen och neråt – bedövningen började verka!”

Johanna får bedövning innan det är dags för kejsarsnitt

Bedövningen tog bort smärtan – men inte känslan

”Då satte de upp ett litet skynke framför mig och började tvätta och sätta kateter där bakom (vilket inte kändes alls eftersom jag var bedövad, jag vet att de sätter den innan uppe på rummet på vissa sjukhus) samtidigt som jag fick läggas tillrätta med båda armarna ut på varje sida, likt ett kors. Det är en märklig position att ligga i och det kan kännas lite läskigt att ligga så som ett kors men jag hade faktiskt lagt mig så några gånger hemma innan för att träna tryggheten i att ligga så och andas djupt så det var inte jobbigt när vi väl låg där. (Det är också ett litet tips för er som vill förbereda er – prova ligga i sängen med benen raklånga, magen i vädret och armarna rakt ut med handflatan uppåt och föreställ er hur lugna, trygga och starka ni är i den positionen. Då känns det kanske inte lika utlämnande när man ligger där på operationsbordet…) Medan de byggde upp ett större skynke/ tält runt mig så varken jag eller Rickard skulle se vad som hände på andra sidan så började de testa om bedövningen hade tagit rätt och det gör man genom ett kylande medel som man först får känna på handen så man förstår hur kallt det är och sedan drar de samma medel på olika ställen på magen bakom skynket för att man ska säga till när det känns lika kallt och när det bara känns. Det får jag nog säga var lite svårt att våga säga ”nu känns det bara men inte sådär kallt” för då insåg man ju att de skulle bestämma sig för att bedövningen satt rätt och att de kunde skära i en så de fick göra testet två gånger på mig. Jag tittade hela tiden på Rickard som satt på en pall bredvid mig och kände mig rätt lugn fortsatt.

Bedövningen tar ju inte bort känseln helt utan bara själva smärtan och det trodde inte jag innan jag började läsa på – jag trodde att man inte kände något så jag var lite nervös över att man skulle känna att de ”bökade runt” bakom skynket men det var inte jobbigt alls måste jag säga. Så sa de helt plötsligt ”nu börjar vi” och jag och Rickard såg på varandra och insåg att nu är det bara minuter bort att vi får träffa vår son! Rickard viskade ”snart är han här” och vi tog ett djupt andetag innan de direkt sa ”Nu är huvudet ute – grattis!” varpå jag svarade ”ÄR DET SANT?!” och vi började fälla några tårar men höll andan eftersom vi inte hörde Charles… Jag vet inte om det var 3 sekunder eller 30 sekunder mellan att de sa att huvudet var ute och att vi äntligen fick höra det ljuvaste skriket någonsin men från några lyckotårar till att vi båda bröt ihop totalt i gråt och lättnad var det iaf när vi helt plötsligt hördes ett barnskrik starkt och klart bakom skynket. HAN VAR UTE! HAN VERKADE MÅ BRA!”

 Välkommen Charles - nyfödd med kejsarsnitt!

”Vi bara grät och pussades”

”Vi bara såg på varandra och grät och grät och pussades. Charles fortsatte skrika nästan hela tiden vilket var så otroligt skönt att höra och samtidigt så spelades Tomas Ledins ”När kärleken kom” (precis när de började spelades ”Vem tänder stjärnorna” med Ledin från Så mycket bättre och de tonerna för mig tillbaka till de mest fantastiska minuterna i mitt liv nu när jag hör dem.)Bakom skynket sa de att han mådde bra och alla 9 personer i rummet jublade grattis – otroligt mäktigt, sedan sa de direkt att de skulle försöka lyfta upp honom så vi fick se honom och strax där efter såg Rickard honom för första gången medan jag(som låg längre ner) inte såg så de fick ta ner honom och sa att han hade lite kort navelsträng men att de skulle försöka igen, Rickard sa att han var fantastisk och lyckades samtidigt trolla fram kameran så nästa gång de lyfte upp honom och jag fick se honom hann Rickard fota de första bilderna på honom bara några sekunder gammal, han är underbar och de håller honom som Simba i Lejonkungen över skynket på de bilderna – så otroligt mäktigt att få se sin son för första gången så! När jag såg honom genom lyckotårarana var jag helt till mig, jag trodde aldrig han kunde vara så vacker! Vår son. Vårt barn. Vår efterlängtade lilla kärleksgåva…

De sa grattis och förklarade att de skulle ha kvar honom några minuter för sen avnavling bakom skynket men att de kom runt med honom sen. De minuterna var rätt sköna att ha tillsammans med Rickard för att ta in allt, vi grät och viskade om hur fin han var och att han äntligen var här. Därefter kom de runt med honom och la honom hos mig och han grät, jag grät och vi bara stirrade på honom och pratade med honom. Efter en liten stund kände jag något varmt och skönt vid min nacke, vänstra öra och mitt hår och insåg att han kissade på mig och det gjorde mig märkligt nog bara så himla glad. Han mådde bra och kunde redan kissa – hos mig- en rolig och fin stund mitt i allt!”

Knuta på livmodern

”Därefter var det dags för barnmorskan Camilla att ta honom och gå in till barnbordet tillsammans med Rickard för att klippa navelsträngen. (De klipper den långt ner vid moderkakan bakom skynket och sedan får partnern klippa slutklippet nära naveln när de ska sätta gummibandet – fint att de behåller den delen under ett kejsarsnitt!) Under tiden som de var i det andra rummet pratade läkarna med mig och berättade att det såg okej ut i magen med endometriosen så de behövde inte ta till några extra åtgärder, den stunden var rätt skön att de fokuserade på att informera mig om hur det såg ut – som att jag helt plötsligt var på min egen endometriosoperation och fick en update liksom. Läkarna berättade också att jag hade en muskelknuta som satt på livmodern men att den var ofarlig och inget jag behövde oroa mig för, så de började sy ihop mig helt enkelt…

Då såg jag den finaste uppenbarelsen jag sett i hela mitt liv – en skjutdörr öppnades och ut därifrån kom min älskade man Rickard bärandes på vår son. Den bilden sitter på min näthinna och är så vacker så det inte är klokt. De var så fina! Rickard satte sig på stolen bredvid mig och vi kysstes och stirrade på vårt lilla underverk. Charles fick ligga lite hos mig medan jag syddes ihop och sedan tog Rickard honom när jag rullades ut mot uppvaket…”

Puss mamma!

Här kan du läsa Johannas blogginlägg om första tiden med Charles på BB, och det dramatiska första tiden hemma som slutade med ilfärd tillbaka till sjukhuset…

Vill du fortsätta följa Johanna och hennes familj? Missa då inte hennes blogg här och hennes instagramkonto @johannakajson

Vill du dela med dig av din förlossningsberättelse på Vimedbarn.se? Mejla till [email protected]!


Du missar väl inte Vimedbarn.se’s nyhetsbrev?

Det är helt gratis och du kan när som helst avsluta din prenumeration. Signa upp dig här!

Prenumerera på Vimedbarn.se's nyhetsbrev!




Namn

E-post

Lämna följande fält tomt

Förlossningsberättelse: ”Tvillingarna ville ut i vecka 32”

Förlossningsberättelse: "Tvillingarna ville ut i vecka 31+1"

Nathalie Sjölanders förlossningsberättelse:

”Fredagen den 8 juli vaknade jag som vanligt runt nio på morgonen. Sambon hade gått i väg på jobbet. Jag kliver upp och går på toa och märker då superlite blod på papperet. Jag tänkte egentligen inte mer på det än att de säkert var en liten del av slemproppen och att den kan ju gå även om det är flera veckor kvar till förlossning.

Vid lunch upptäcker jag att de kommer lite blod igen. Det ska tilläggas att det var verkligen superlite båda gångerna, men jag tänkte att de var lika bra att ringa förlossningen ändå för att vara på den säkra sidan.  Vid den här tiden har jag även börjat få en mensvärksliknande smärta, men inga sammandragningar. De tycker att jag borde komma in för en kontroll, skulle det inte vara något kan vi ju åka hem igen.

Nathalie var gravid med tvillingar i vecka 32 när förlossningen startade

Nathalie var gravid i vecka 32 när förlossningen startade.

Jag ringer min sambo som kommer halvspringandes hem. Jag tycker inte vid det här laget att det känns som att det är någon speciell panik, vi lär väl kolla och sen åka hem igen tänker jag, så vi struntar i att ta någon BB-väska.”

Läs också: ”3 tecken på att förlossningen har startat”

”Jag tänker – hur sjutton är det möjligt?”

”Efter vägen blir jag hungrig så jag ber min sambo stanna för en korv. Han undrar om vi hinner det men jag tycker att en korv borde jag väl ändå kunna hinna med? Jag tänker inte sitta och troligtvis vänta hur länge som helst där på förlossningen och dessutom vara hungrig!

Så med korv i magen stegar vi in på förlossningen för en kontroll. Barnmorskan kollar urinet och CTG och allt är precis som det ska. Jag får träffa en läkare kort därefter som ska kolla livmodertappen. Hon tycker inte riktigt att hon känner min livmodertapp alls, men ska ta dit ytterligare en läkare som får känna.

– Din livmodertapp är utplånad och du är öppen 2 cm, konstaterar hon.

Jag tänker för mig själv hur sjutton det är möjligt? Jag har ju inte haft några sammandragningar eller värkar på det sättet som man hört att det ska bli.”

Läs också: ”19 saker att göra i väntan på bebis”

Tvilling 1 har fixerat sig

”Läkaren skriver in mig på förlossningen och jag får värkhämmande dropp samt kortison som ska skynda på barnens lungmognad. De vill även att jag ska börja fasta från och med nu och till nästa dag, för att om de blir kejsarsnitt så ska det göras på fastande mage.  Vilken jäkla tur vi stannade för den där korven!

Under natten och hela dagen efter forsätter de ha mig under bevakning och kollar regelbundet både CTG och om jag är öppen mer. Allt ser bra ut och det mesta tyder på att värkhämmande droppet hjälpt. Jag får nu börja äta och dricka igen. Vilken dröm att få dricka vatten!

Vi börjar fundera på hur länge vi kommer behöva stanna. Men så på morgonen runt klockan 10:00 den 10:e juli börjar jag känna av mer av den där mensvärken. Läkaren kontrollerar mig igen och jag är nu öppen 4-5 cm. Jag får börja med fastan igen och vi blir informerade av läkare om vad som kommer ske vid kejsarsnitt och därefter på neonatalavdelningen.

Läs också: ”Jennie-Lie: Att få barn för tidigt önskar jag ingen”

Ungefär vid klockan 11 kopplar de upp mig på CTG igen för att kontrollera mina sammandragningar, men de ser inga alls på den. Barnmorskan får istället stå och känna på min mage hela tiden för att försöka tyda om jag har några och hur täta. Jag känner inga alls utan har bara den där mensvärken som blir kraftigare och kraftigare. De gör en ny kontroll och jag är oförändrat öppen men tvilling 1 har nu fixerat sig.”

Tvillingarna är för svaga för en förlossning

”Vid 11:45 beslutar man om att kejsarsnitt ska göras eftersom jag bara är i vecka 31+1 och tvillingarna troligtvis är för svaga för en vanlig förlossning.

12:09 startar de med att ge mig ryggmärgsbedövning i liggande läge, men den tar inte och det gör så vanvettigt ont att jag inte vet vart jag ska ta vägen. De vill att jag sätter mig upp istället så det kan ta en ny och jag får sitta och krama om en sköterska. Jag börjar frossa och kvider av att det gör så ont så stackars sambon blir helt kallsvettig av att se mig. Han blir tvungen att gå ut för att inte svimma. Jag märker knappt av det och är bara livrädd för att det ska kännas när de ska skära i mig. De får vända mig lite upp och ner för att bedövningen ska verka och för att jag upprepade gånger säger med bestämd röst att jag faktiskt känner när de tar på min mage och att jag kan vicka på tårna. Till slut säger läkaren med lite skratt i rösten:

– Nathalie, du kommer ha känsel där men själva smärtan är borta. Om någon skulle nypa mig lika hårt som jag nypit dig nu hade jag slagit den personen på käften.

De gjorde mig väldigt lugn och jag kunde till och med klämma fram ett litet leende.”

Hinner se ena tvillingen

”12:11 plockar de ut storebror Lucas men jag hinner inte se honom förens de gått ut med honom till kuvösen och sambon. Han väger 2230 gram och är 43,5 cm lång. 12:12 kommer lillebror Vincent. Honom hinner jag se när de går förbi i alla fall. Hans födelsevikt är 1930 gram och han är 43 cm lång.

En glad Nathalie efter kejsarsnittet

Jag rullas sedan in på BB och får där vänta till sambon kommer tillbaka från neonatalavdelningen med bilder på pojkarna. Jag kan inte besöka dem förrän jag kan sitta i rullstol. Vi får in fika under tiden vi väntar på att bedövningen ska släppa och några timmar senare är jag så pass bra att jag kan ställa mig upp och sedan sätta mig i rullstol.

Läs också: ”5 smarta hacks för dig med bebis hemma”

Nathalie hälsar på sin lille bebis i kuvösen efter förlossningen

Vilken spänning det var innan vi var framme på avdelningen! Och wow, vilken känsla att få se sina barn ligga där. Jag kunde bara röra vid dem och inte hålla eftersom de låg i kuvös och även hade hjälp med andningen via CPAP. Vi rullar sen tillbaka till BB och blir kvar där över natten.”

Nyfödd i kuvös

Här kan du läsa vidare om Nathalie och familjens tid på intensivvårdsavdelningen på neonatalavdelningen efter förlossningen.

Vill du fortsätta följa tvillingmamman Nathalie? Missa då inte hennes blogg här eller hennes instagramkonto @nathaliestvillingar!

Vill du också dela din förlossningsberättelse på Vimedbarn.se? Mejla till [email protected]!


 

Du missar väl inte Vimedbarn.se’s nyhetsbrev?

Det är helt gratis och du kan när som helst säga upp din prenumeration.
Prenumerera på Vimedbarn.se's nyhetsbrev!




Namn


E-post

Lämna följande fält tomt


Förlossningsberättelse: ”Jag födde hemma på köksgolvet”

Förlossningsberättelse: Jag födde hemma på köksgolvet

Ann-Helen Fredrikssons förlossningsberättelse: ”Jag födde hemma på köksgolvet”

”Vi väntade vårat andra barn, denna gång en liten flicka. Vi hade beräknat födelsedatum 19 maj och vi var så förväntansfulla över ännu ett litet mirakel. Jag hade pratat mycket med min barnmorska om att bli igångsatt då vårt första barn Edvin kom endast på 13 minuter när vattnet gick. Jag uppfyllde inte kriterierna för att bli igångsatt, men barnmorskan sa att det bara var att åka in när jag kände något.

Jag hade under några dagar känt lite tryck, och på på måndagen den 8:e hade jag varit in till Örebro med en nära vän. Hon hade Robin på uppringning var i beredskap att köra mig till förlossningen. Hon var mer nervös än mig.”

Läs också: ”Jennie-Lie: Att få barn för tidigt önskar jag ingen”

Oregelbundna värkar

”På torsdagen, den 11:e, vaknade jag cirka klockan 01.30 av att jag hade så fruktansvärt ont i magen. Jag förstod inte varför, var jag bajsnödig? Hade jag sträckt mig i sömnen? Ingenstans fanns tanken på att det kunde vara på gång. Jag låg och vred mig en bra stund, innan tankarna sakta vandrade iväg till att det kanske kunde vara på gång. Jag hade varit så inställd på att gå över denna gång så jag blev förvånad.

Jag klev upp, gick in i badrummet tog två alvedon. jag ställde mig i duschen en bra stund. Det hjälpte inte. Jag klev ur duschen, klädde på mig gick ner. Både Edvin och Robin låg fortfarande och sov.

Väl nere värmde jag riskudden, hällde upp ett glas vatten och bredde två mackor. Jag la mig i soffan och började klocka värkarna. De var på 30 sekunder och kom med 7-15 minuters mellanrum. Inga konstigheter, jag hade otroligt oregelbundna med Edvin också, ända in till krystvärkarna.”

Barnmorskan trodde att det var ett tag kvar

”Klockan 03 ringde jag förlossningen. Jag informerade dem om att jag hade en snabb förlossning sen innan och berättade hur allting var nu. Hon trodde att det var ett tag kvar, tyckte jag lät väldigt lugn och att jag själv skulle känna när det var på gång. Att jag skulle avvakta och försöka vila så mycket som möjligt.

Läs också: ”8 rättigheter du har som gravid”

Klockan 06 var värkarna runt 1 minut långa och kom med mellan 3-7 minuter mellanrum. Edvin skulle till dagis klockan 09 så jag tänkte att vi kunde invänta det och sen åka till förlossningen för en bedömning. Det tog ju tid innan det satte igång med Edvin. Det var när det väl satte igång som det gick undan.

Klockan 07 var jag uppe och värmde riskudden, gick tillbaka till soffan och la mig ner. Det knäppte till i magen och det rann till mellan benen. Jag for upp, tänkte att det inte får komma vatten i soffan. In på toa, ner med byxorna, men inget vatten! ”Det var nog slemproppen, minns jag att jag tänkte. I efterhand vet jag att det var vattnet som gick, men att Alva la sig som en propp för vattnet, så det kom ut när hon kom ut. Sekunden senare var det precis som att jag fick en sumobrottare på vardera höft som hängde sig fast. Sådan tyngd, sådan kraft. Då var jag tvungen att börja andas på riktigt och jag förstod att vi behövde åka.”

”Vi måste ringa 112”

”Jag kravlade mig upp för trappan och tog mig in i sovrummet. Jag sa till Robin att vi måste åka nu. Han tittade lite sömndrucket på mig, i efterhand berättade han att han trodde jag menade dagis. Jag säger igen att vi måste åka NU och att jag går ner och ringer mamma. Då förstod han vart det var vi skulle åka.

Jag tar mig ner för trappan, tar upp telefonen och ringer mamma. Klockan är då 07.10. Min pappa svarar och jag flämtar fram att mamma måste komma. Han undrar lite frågande varför. Jag ber att få tala med mamma, när mamma väl kommer till luren säger jag att hon måste komma nu! När jag säger det för andra gången så förstår hon varför. Vi lägger på och jag vet att hon kommer inom 15 minuter.

Läs också: ”Förlossningsberättelse: Angelica födde med planerat kejsarsnitt”

Jag ringer direkt till förlossningen, klockan är då 07.13. Jag berättar att jag ringde inatt och att jag haft en snabb förlossning sen innan. De sa att de väntat på mitt samtal och att jag var varmt välkommen in.

Vi lägger på, och sekunden senare kommer första krystvärken. Jag får panik! Robin och Edvin kommer ner. Jag tittar på Robin och säger tyst och så samlat jag kan att vi måste ringa 112. Han tittar undrande på mig och frågar varför. Stackarn hade ingen aning om vad jag gjort halva natten. Jag säger att jag har krystvärkar. Han tittar på mig storögt och jag ser hur han samlar sig.”

Kände huvudet

”Jag tar upp telefonen och ringer 112. Klockan är då 07.15. Efter fyra signaler svarar de. ”Hej! Jag heter Ann-Helen och ni måste skicka en ambulans! Jag håller på att föda barn här hemma. Krystvärkarna avlöser varann!”. Jag informerade dem om min adress och hon berättade att en ambulans var påväg ifrån stan. Max 10 minuter tänkte jag, det är max 10 minuter från stan och hit om man åker lagligt. Hon kopplade mig vidare till en sjuksköterska.

Jag minns vårat samtal i vågor. Minns att hon bad mig lägga mig ner, om och om igen. Men jag vägrade, och sa att jag väntade på ambulansen. Jag stod och höll i våran köksö, krystvärkarna kom, jag krystade det allra minsta jag kunde och jag kände hennes huvud. Hela kroppen skrek att hon ville ut, men min rädsla tog överhand. Mina tankar cirkulerade.

”Tänk om Edvin ser min smärta! Tänk om hon inte andas! Tänk om hon fastnar! Tänk om hon har navelsträngen runt halsen! Tänk om hennes hjärtljud går ner, som för storebror!”

Läs också: ”Roliga lekar att göra på en babyshower – 9 tips”

Jag såg min mamma, jag öppnar upp altandörren och larmet går. Vi hade glömt larma av! Jag ropar till henne: ”HON KOMMER!”. Samtidigt kommer Edvin fram och kramar mig och gråter. Han blev rädd när larmet gick, jag sa att det är okej och att mamma bara har lite ont i magen. Mamma berättade att först när hon kom fram till ytterdörren insåg hon vad det faktiskt var jag hade sagt.

Hon klev in och tog Edvin samt våran hund Tyke in till vardagsrummet. Nu kunde jag slappna av och fokusera. Klockan var nu nästan 07.30.”

Huvudet kom ut på en krystvärk

”Jag tittar upp på Robin och säger utmattad ”jag orkar inte mer”. Han frågar om jag vill lägga mig ner, det vill jag. Han tar telefonen och börjar prata med sjuksköterskan som informerar honom om vad han ska hämta. Han var så omtänksam så han hämtade en kudde åt mig.

Jag lägger mig på golvet och säger att nu kommer hon. Robin drar av mig byxorna och trosorna. Min mamma kommer ut, min pappa kom precis och gick in till Edvin. Jag låg och tryckte ihop benen i hopp om att det skulle hålla henne kvar. Mamma särar på benen och ser hjässan och hennes hår. Robin är uppe vid mig, håller mig i handen och stryker mig i pannan.

En krystvärk. Huvudet är ute och hon har navelsträngen runt halsen. Mamma kan som tur är ta bort den. En krystvärk till och hon är ute. Mamma tar emot henne, ger henne till Robin som lägger henne på mig.

Jag hörde henne aldrig skrika, hon kom upp på mig alldeles lila och blå. Men både mamma och Robin hörde henne skrika.
Jag var nog i chock, så hennes första skrik har jag aldrig hört.

Läs också: ”5 råd en nybliven förälder inte ska lyssna på”

Hon är född 07.33, fina mamma tittade på klockan när hon hade tagit emot henne. 2 minuter senare kom ambulansen.
3 stycken var de, det hade tagit dom längre tid att komma till oss då de måste åka och hämta en person till när dom åker på förlossningar. Ganska logiskt, är det två bak i bilen behövs två personal. Ifall vi båda kraschar finns en åt oss var.

Jag låg kvar på köksgolvet, det sattes infarter och de tittade på Alva. Robin fick klippa navelsträngen. De ringde förlossningen och informerade om läget samt vad de behövde ha med och anteckna.

De skulle lyfta mig till båren, jag vägrade. Moderkakan skulle ut. Jag ville se så den var hel. Minuterna senare kom den och allt såg bra ut. Den lades vackert i en Icapåse. Väl på båren gick Robin till Edvin och berättade att han skulle få sova hos mormor och morfar och att vi skulle åka och hämta lillasyster.”

Måste in på operation

”Väl inne på USÖ blev jag inrullad på ett rum och ganska snabbt undersökt. All information de fått av ambulanspersonalen dubbelkollade de med oss. Vi visste inte hur mycket blod jag förlorat eller hur vattnet såg ut. Ganska snabbt inkallades läkare för att undersöka mig, han sa väldigt snabbt att jag måste in på operation och sys.

Vid 11 rullades jag in för operation. Jag hade fått en förlossningsskada grad 3. Alltså hade jag spruckit rejält. De sydde i cirka 45 min. Vidare upp till uppvaket. Robin och Alva kom upp. Jag hade fått en ryggmärgsbedövning så jag var vaken. Runt klockan 15 rullades vi ner till BB-avdelningen och blev varmt mottagna. Vi fick eget rum och allt kändes jättebra. När klockan var runt 18 var jag uppe och gick.

Läs också: ”Barnmorskorna: Skammen kring förlossningsskador MÅSTE bort”

Alva hade dock hög sänka, det var nära att vi blev inlagda på neonatalen för att få antibiotika. Tredje dagen gick den som tur var ned, så det behövdes aldrig. De kan få hög sänka när de blir stressade, vilket hon blev. Hon gick också ned mer än 10%.

Vi fick klartecken från läkaren att åka hem på söndagen, efter 4 dagar på BB. Det var SÅ underbart att få komma hem! Stoltaste Edvin var såklart med & hämtade mamma och lillasyster.

Som ni kanske förstår så var detta en stor chock för mig. Jag mår inte jättebra men jag kämpar på. Varje dag blir bättre, jag får hjälp och framför allt så ser jag på min familj och fylls med glädje! Tänk vad livet kan ge oss.”

Ann-Helen Fredriksson födde barn hemma på köksgolvet

Vill du fortsätta följa Ann-Helen och hennes familj? Missa inte hennes blogg här och hennes instagramkonto @edvinoalva!

Vill du också dela din förlossningsberättelse på Vimedbarn.se? Mejla oss på [email protected]!


Du missar väl inte Vimedbarn.se’s nyhetsbrev?

Det kostar ingenting att prenumerera och du kan när som helst säga upp din prenumeration. Anmäl dig här!

Prenumerera på Vimedbarn.se's nyhetsbrev!




Namn

E-post

Lämna följande fält tomt

Förlossningsberättelse: ”Hon kom ut som Stålmannen!”

Förlossningsberättelse: Hon kom ut som Stålmannen

Linda Lindqvists förlossningsberättelse: ”Hon kom ut som Stålmannen!”

”BF-datumet kom, men ingen bebis! Även fast jag vet att det är +/- två veckor, så är dessa dagar efter BF längre än några andra dagar. Du går bara och väntar efter ett tecken. Sen kommer ett tecken och vips så går det lika fort över. Du kastas mellan längtan, förhoppningar och besvikelse.

Men natten till BF +9, 19 juni 2017, så vaknar jag vid 01.45 och känner av en smärta som går och kommer. Jag går på toaletten. Den fortsätter att komma och gå. Jag börjar klocka värkarna. Dem ligger mellan 3-5 stycken på en tiominutersintervall. Jag messar min mamma och förvarnar henne att det kan vara på gång, då hon skall ta hand om Aylie. Därefter bestämmer jag mig för att ta en dusch. Jag fortsätter att klocka värkarna. Dem är nu två till tre stycken på tio minuter och varje värk håller i sig i cirka 45 sekunder. Jag ringer förlossningen vid 02.30. De säger att jag kan avvakta lite hemma men att tiden mellan värkarna är som dem bör vara när man åker in. Jag går upp och lägger mig bredvid Philip. Värkarna kommer mer oregelbundet nu, allt från två till fem minuters mellanrum. Men när dem kommer så känns dem mycket mer. Det eskalerar bara i smärta. Jag bestämmer mig för att väcka Philip vid klockan 03 (som hade gått och lagt sig 00.30 den kvällen).”

Läs också: ”Vad är en förlossningsskada och hur kan man minska risken?”

Var tvungen att vända hem för att hämta snuset

”Philip första kommentar var ’skojar du nu?’ och sen kom ’är du säker?’. Vad svarar man på den frågan?! ’Jag tror det’. Han somnar då om. Efter en kvart väcker jag honom igen och sa att vi måste nog åka in. Det börjar göra mer och mer ont. Han går yrvaken upp och duschar och packar det han skall ha med sig. Jag fortsätter att andas genom värkarna. Klockan 04 ber jag min mamma komma bort. Innan hon kommer så får jag frågan ’är du säker att det är dags?’ av Philip. Klockan 04.30 åker vi iväg in mot förlossningen och det kändes så overkligt att det var på gång.

Läs också: ”8 rättigheter du har som gravid”

När vi kommit en kilometer ringer jag förlossningen och säger att vi är påväg in och dem sa att vi var välkomna. Samtidigt stannar Philip bilen och kliver ur och börjar rota i sin ’väska’ (ica-kasse) och jag undrar vad han håller på med. Får som svar att han glömt snuset. För allas trevnad var det bara att vända hemåt igen. Gissa mina tankar där!”

”Det blir en bebis innan 07!”

”Snuset hämtat och vi är påväg in igen. På radion går nyheterna och det pratas om eventuellt ett ytterligare terrordåd i London under natten. Lagom peppande när man är påväg in och skall föda barn. Efter en biltur på 20 minuter och väldigt starka och täta värkar, som gjorde att varje lilla gupp var smärta, så är vi framme. Solen har precis gått upp och det är lugnt och stilla i stan. Bara måsarna hördes. Philip släpper av mig och jag sätter mig utanför ingången medan Philip åker och parkerar bilen. Han kommer tillbaka och jag andas genom en sista värk innan vi ringer på. En barnmorska öppnar dörren och hälsar oss välkomna. Klockan är då runt 05.00.

Läs också: ”Andning som smärtlindring – så funkar det”

Vi blir tilldelat ett förlossningsrum, nummer 13. Ytterligare en värk kommer. Där ber hon mig gå och kissa. Samtidigt som jag sitter på toaletten kommer en ny värk och jag lyckas kissa EN droppe. Kommer ihåg att jag kände, ’va fan jag som alltid känner mig kissnödig men tydligen inte när det gäller’. Barnmorskan hade samtidigt tagit fram en rock och dessa snygga nättrosor. Jag blev förvånad att hon inte gjorde en undersökning innan jag fick byta om. Där efter fick jag hoppa upp på sängen och hon undersökte mig och sa ’jag kan nästan inte tro det är sant…du är öppen 8 cm. Det blir bebis innan jag går hem vid sju’. Jag och Philip blev nog båda lite chockade och kunde inte riktigt tro henne. Det var ju mindre än två timmar tills klockan sju. Hon frågade om jag ville ha lustgas men jag tackade nej, fråga mig inte varför.”

Barnmorskan tog hål på hinnorna

”Därefter satt hon en CTG och vi fick då se att värkarna var regelbundna och väldigt starka. Hon frågade mig igen om jag ville ha lustgas och jag tacka ja. Sedan följde 45 minuter med värkar och lustgas och Philip tänkte att det här tar väl tid så han gick och tog sig en kopp kaffe. Han fick dock inte lämna mig själv utan fick snällt vänta tills barnmorskan var där. Barnmorskan sa till mig att det ser inte ut på mig som att jag skall föda barn närsom. Mitt svar var, ’jag biter ihop’.  Varpå hon frågar Philip om jag är stark av naturen och han svarar att jag är den starkaste han känner. Antar att han menar psykiskt för fysiskt skulle jag nog inte påstå det.

Vattnet hade ännu inte gått och då säger barnmorskan, ’har vattnet inte gått 05.50 så tar vi hål på hinnorna. För vi kan ju inte bjuda dagpersonalen på en bebis’. De kom nämligen klockan 07. Sagt och gjort, 05.50 tog hon hål på dem. Var då öppen 10 centimeter men lillan hade inte riktigt kommit ner tillräckligt för att jag skulle kunna börja krysta. Efter en halvtimme så säger hon att jag kan börja prov-krysta och efter 10 minuter och kanske fem till sex krystvärkar var hon ute som Stålmannen, med huvudet och ena handen framåt. Kan säga att i det sista skedet där så undrade jag varför jag utsatt mig för denna smärta igen. Men när hon sedan kom ut så var det en sån befrielse och lycka att det var gjort. Sedan fick Philip klippa navelsträngen innan jag fick upp henne på bröstet, för navelsträngen var rätt kort. Sedan kom hon upp och vi fick för första gången träffa vår andra prinsessa. Vår Lykke, som var 53 cm lång och vägde 4130 gram med ett huvudomfång på 35 cm.

Läs också: ”DÅ kommer du föda ditt barn enligt statistiken”

Första gången vid bröstet

Lilla Lykke, första gången vid bröstet.

Stolt pappa

Stolt pappa!

Nu har det gått 4,5 månad sedan förlossningen och jag har så bra minnen från denna förlossning. Skillnaden mellan första och andra förlossningen var att denna förlossning var så lugn och jag var 100 % medveten om vad som hände. Första förlossningen var i slutskedet lite som i en dimma. Att föda barn är en grym upplevelse som är svår att förmedla i ord, just för att det är så mycket känslor inblandade. Där och då ville jag aldrig göra om det, men nu i efterhand så skulle jag utan tvekan kunna göra en om förlossningen. Men just nu känner jag mig nöjd med mina två tjejer och vi skall snart ut på ett stort äventyr. I januari åker vi till Spanien för att bo där i tre månader och för att maxa föräldraledigheten, tillsammans hela familjen.”

Vill du fortsätta följa Linda och hennes familj? Missa inte hennes blogg lindalindkvist.vimedbarn.se, hennes instagramkonto @momentsbylinda och Youtubekanal ”Familjen Lindkvist Johansson”!

Vill du också dela med dig av din förlossningsberättelse på Vimedbarn.se? Skicka då ett mejl till [email protected]!


 

Du missar väl inte Vimedbarn.se’s nyhetsbrev?

Prenumerera på Vimedbarn.se's nyhetsbrev!


Signa upp dig här! (det kostar ingenting och du kan när som helst säga upp din prenumeration)

Namn
E-post

Lämna följande fält tomt

Vad är en förlossningsskada och hur kan man minska risken?

Vad är en förlossningsskada och vad kan man göra för att minska risken?

Vad är en förlossningsskada?

– Med en förlossningsskada avser vi en bristning som uppkommit i förlossningskanalen, mellangården eller den anala sfinktern (slutmuskeln). Bristningarna delas upp enligt följande:

Grad 1: Enbart hud eller vaginalslemhinna.

Grad 2: Djupare skada i vagina och/eller mellangården.

Grad 3: Slutmuskeln är skadad. Tredje gradens förlossningsskada delar också in 3A som mindre än 50% av slutmuskeln är skadad och 3B om mer än 50% av slutmuskeln är skadad.

Grad 4: Hela slutmuskeln är skadad och analslemhinnan.

Läs också: ”Skammen kring förlossningsskador MÅSTE bort!”

Får alla som föder barn en förlossningsskada?

– Nej.

Vad rekommenderar ni att man ska göra om man är orolig för att få en förlossningsskada?

– Som födande ska man veta att vi i vården hela tiden jobbar aktivt med att födandet ska vara så skonsamt som möjligt. Regeringen har nyligen avsatt extra pengar till förlossningsvården som bland annat har använts till att vidareutbilda personalen för att minska förlossningsskadorna. Det långsamma framfödandet är det som har visat sig vara det bästa skyddet för att undvika större skador. Som födande rekommenderar jag att man är extra lyhörd i slutet av förlossningen och lyssnar noga på sin barnmorska. Om man får en skada så ska man veta att vaginalslemhinna läker väldigt bra. Större skador sys på en operationsavdelning av en läkare. Att man har fått en skada är inte detsamma som att få problem efter sin förlossning.

Läs också: ”Bearbeta förlossningen tillsammans”

– Vi upplever att många kvinnor uttrycker att de inte vill ”spricka”. Ett vanligt missförstånd bland de som är rädda är att de ska kunna snitta sig ur problemet, och slippa alla risker för skador genom ett kejsarsnitt. Men ett kejsarsnitt medför också en risk för skador, även andra skador. Det är inte bara själva vaginala förlossningen som bidrar till förlossningsskador utan själva graviditeten.

Vad ska man göra om man upplever att allt inte är som det ska efter en förlossning?

– Om man har besvär efter förlossningen ska man ta kontakt med sin mödravårdscentral. Under den perioden när man ammar är vaginalslemhinnorna påverkade och en del kvinnor upplever detta som obehagligt. Man ska även ta kontakt med en gynekolog om man upplever bestående besvär. Det finns en enhet som heter Bäckenbottencentrum där man träffar läkare som opererar förlossningsskador som givit bestående besvär. Ibland räcker det med ett besök hos en sjukgymnast för att få kontakt med muskulaturen i bäckenbotten efter en förlossning. Jag tycker att man ska vara öppen med sina besvär mot vårdpersonal, för då kan vi hjälpa till. Problemet tidigare är att det varit tabubelagt, men detta har ändrats och dagens födande kvinnor har lättare att prata om besvär efter förlossningen.

Läs också: ”8 rättigheter du har som gravid”

Kan man förebygga och minska risken för att få en förlossningsskada?

– Något som faktiskt gör skillnad är att man kan minska påverkan på bäckenbotten genom att stärka upp den och coremuskulaturen innan förlossningen. Man har mycket igen om man tränar med knipövningar, på så sätt hjälper man kroppen jobba mot trycket som graviditeten utför på bäckenbotten. Jag rekommenderar att man tar kontakt med någon som kan hjälpa till med övningar anpassade för gravida.

Babyz podcast

Experterna: Karin Ehn arbetar som förlossningsläkare på Danderyds sjukhus i Stockholm och Carina Rylander är frilansande förlossningsbarnmorska. Tillsammans driver de podden Babyz podcast där de tar upp ämnen som graviditet, förlossning, föräldraskap, tiden innan man blir gravid och kvinnohälsa i stort. 

Förlossningsberättelse: ”Trodde jag skulle gråta av lycka, men jag var bara så chockad”

Förlossningsberättelse: "Jag trodde jag skulle gråta av lycka, men jag var bara så chockad"

Caroline Edströms förlossningsberättelse: ”Jag trodde att jag skulle gråta av lycka, men jag var bara så chockad”

Caroline berättar:

”Min förlossning med Charlie var galet efterlängtad. Jag var så peppad. Eller, besatt kanske är rätt ord. Jag lyssnade på ALLA förlossningspoddar som finns, läste förlossningsberättelser och tittade på ”One born every minute”. Jag var inte rädd, tänkte mer på stunden då jag skulle få se henne än smärtan. Att kärleken skulle vara så stor att smärtan inte kunde ta över. Men väl där och då, när man ligger där med de mest intensiva värkarna, då vill man bara dö. Eller jag ville det. Ge upp, checka ut och åka hem. Skita i det. Kanske vet du som fött barn vad jag menar?

Caroline Edström delar med sig av sin förlossningsberättelse

Jag hade lindat in hela föda barn-grejen i rosa, fluffiga moln. Typiskt mig att romantisera saker. Se på det med hjärtformade glasögon och inte lyssna på de goda råd (eller snarare ”bered dig på smärta, det är inte bara lätt”), men jag lyssnade inte. Var helt inne i min egna värld och på ett sätt kanske det var bra. För jag va inte rädd på väg in till BB. Att jag sen fick en käftsmäll av smärta och hamnade i chock, det är en annan femma…”

Läs också: ”Hantera smärtan under förlossningen – så gör du”

Fick bricanyl för tidiga sammandragningar

”Min graviditet var inte planerad. Eller på ett sätt va den det. Vi hade pratat om barn, men inte att bli gravida precis då. Jag slutade äta p-piller då jag ville rensa kroppen från hormoner, men rensning behövdes tydligen inte. Innan jag ens hunnit få min första mens var jag gravid. Pang sa det. Chock, jag grät när jag fick veta. Av lycka och chock. Jag var ny på jobbet och det va lite knasig timeing, men det är ändå charmen med livet. Att man inte kan kontrollera allt.

Vi förlovade oss halvvägs in i graviditeten, och jag mådde bra. Lite illamående vecka 8, men annars bra. Trött och ont i kroppen så klart, men det kommer med graviditet. Runt vecka 25 började jag få sammandragningar vid ansträngning, om jag gick fort eller stressade. Vid ett tillfälle, runt vecka 33 åkte vi in till BB och jag fick bricanyl då mina sammandragningar va så intensiva och behövde lugnas för att inte föda för tidigt. På grund av det ställde jag in mig på att inte gå hela vägen. Jag hade också en väldigt liten kula och då min magkurva planade av mot slutet fick vi gå på tillväxtultraljud där det konstaterades att jag hade en liten tjej i magen. Tillväxtultraljuden växte såklart lite oro, att hon inte växte som hon skulle, eller att hon var för liten. Så här i efterhand är jag glad att hon bakades klart hela vägen då hon var en liten bebis.”

Läs också: ”Gravid och trött? Här är tipsen som får dig att orka mer!”

Vattnet gick mitt i natten

”Eftersom jag längtade så mycket var väntan EXTREMT lång. Det kändes som en elefantgraviditet. Som att den aldrig skulle ta slut. När mitt due date närmade sig hade jag förvärkar varje natt och dag. Men ingen bebis.

Den andra morgonen över tiden var jag så nere i skorna. Varför ville hon inte komma ut? Jag läste på om olika knep för att få förlossningen att sätta igång. Jag valde två och tvingade M att göra dem med mig, han tyckte mest att jag va galen, men eftersom jag var så desperat att få ut bebisen ställde han upp. Besviket gick jag och la mig, då jag inte kände någonting alls. Det var helt lugnt i magen. Inga förvärkar eller känningar. Runt midnatt vaknade jag av att det sipprade vatten. Först trodde jag att jag hade kissat på mig, men misstänkte att det var fostervatten. Jag bytte trosor och la mig igen. Vaknade igen runt två och då. när det kommit mer vatten förstod jag att det va riktiga vattnet som gått. Jag gick upp och smsade en lägesrapport till min mamma, som skulle vara med på förlossningen. Vi va så spända, som två fnittriga barn första dagen i skolan.

Läs också: ”Myter om vad som sätter igång förlossningen”

Efter ett tag började jag klocka värkar. Laddade ner en värktimer och såg att de kom var nionde minut och fortsatte regelbundet. Efter att jag klockat en timma ringde jag in till BB Stockholm och berättade. Hon bad mig fortsätta klocka och komma in vid kl sex innan hennes skift skulle ta slut. Hon ville undersöka mitt vatten. Då va klockan runt tre/fyra. Jag låg kvar i soffan, väckte inte M än utan kände att han behövde sömnen. Ville inte oroa. När han vaknade vid fem kom värkarna ungefär var fjärde/tredje minut och nu började det kännas. Nu började jag blöda, och slemproppen gick. Då visste jag att vi snart skulle få en bebis. Kände det i hela kroppen, förlossningen va igång. M tog ett bad (något vi kan skratta åt idag – att han tog ett varmt bad medan jag tog värkar mot toastolen) och efter ett tag hoppade vi in i bilen mot BB.”

Förlossningsberättelse - Caroline Edström började klocka värkar mitt i natten

Läs också: ”3 tecken på att förlossningen är igång”

Öppen fyra centimeter!

”När vi kom fram var värkarna täta och började göra ont, men jag var glad. Peppad och svävade fram. Det var äntligen vår tur! Vi som hade hunnit vara på BB två gånger innan på grund av mina förvärkar visste precis vart vi skulle. Mamma mötte oss inne på BB när vi fått ett rum. Sådan trygghet att ha både sin partner och mamma där. Jag fick ett band på magen för att mäta värkar och efter bara en timma gjorde värkarna så ont att jag ville ha lustgas. Vi ropade på barnmorskan och hon undersökte hur öppen jag va. Fyra centimeter redan! Hon ringde upp till förlossningen och de gjorde i ordning ett rum. Jag fick byta om till sjukhusrock och efter ett tag rullade de upp mig i en rullstol.

På förlossningen fick Caroline göra CTG

Väl inne på förlossningen gick allt så fort. Värkarna kom tätare och tätare, det gjorde så fruktansvärt ont och lustgasen fungerade inte alls på mig. Jag blev bara full, illamående och irriterad. Jag som hade bestämt mig för att inte skrika, var så högljudd. Speciellt mot slutet. Någon timma gick och snart var smärtan så olidlig, kanske för att jag inte fick andningspaus mellan värkarna. Jag skrek ”NU GER NI MIG EN EPIDURAL ANNARS…” då var jag öppen sex centimeter och barnmorskan var lite tveksam. Men jag var bestämd. Det tog ett tag innan narkosläkaren kom (glömmer aldrig hans namn, Mikael Yang) och då hade jag hunnit öppna mig till 8 centimeter. När han satte epiduralen hade jag den sjukaste värken. Att få en epidural samtidigt som man tar en värk kan jag inte rekommendera. Då var jag nära bristningsgränsen. De fick hjälpas åt att hålla i mig, hårt eftersom jag vred mig som en mask. Jag kunde inte kolla någon i ögonen, var så fokuserad på att andas. Gå in i mig själv och bara överleva smärtan. Så snart epiduralen var satt, kom mina krystvärkar. Jag kunde inte hejda dem. Det är så häftigt, hur kroppen blir helt djurisk och bara vill stöta ut det som finns där inne. Jag fick sätta mig på finska pallen, med M bakom, mamma och barnmorskan framför. Efter någon krystvärk kickade epiduralen in och jag fick svårt att avgöra om jag hade en krystvärk eller inte. Desperat efter att få ut Charlie och för att bli av med smärtan krystade jag ändå. Efter kanske 20 minuter av krystande (och lite vila där emellan) fick jag ställa mig på alla fyra över en saccosäck och Charlie var född.”

Läs också: ”Andning som smärtlindring – så funkar det”

Ta del av Caroline Edströms förlossningsberättelse om när dottern Charlie föddes

”Jag var så chockad”

”Jag som trodde att jag skulle gråta av lycka, ta mitt barn i famnen och bara skimra var så chockad. Stod där på alla fyra, kände mig mörbultad och trasig. Ville bara krypa ner i ett hål och sova bort allt. Att behöva föda ut moderkakan och sen sys (väldigt lite men ändå) var bara för mycket. Jag ville bara få bli lämnad ifred. Dagarna efter, och den första tiden var jag som i ett töcken av hormoner. Ledsen, glad, krångel med amning och allmänt förvirrad över vad som precis hänt. Men ändå så självklar mamma. Vi hade fått en dotter och hon var så vacker att jag än idag nyper mig i armen. Har hon verkligen legat där inne, i min mage? Kärleken till Charlie är så stor, hon är allt. ALLT för mig, det finaste jag har. Klockan 10.51, den 30 september, förändrades allt. Då föddes vårt underverk. Charlie Josefina Kindegren – 48 cm och 2750 g. Jag hoppas att jag får uppleva en till förlossning, då med mer realistiska förväntningar på vad det innebär. Men oavsett så är det en unik upplevelse, och det största jag någonsin har upplevt i livet.”

Förlossningsberättelse: Välkommen till världen lilla Charlie!

Vill du hänga med Caroline, Charlie och M i deras vardag? Missa inte Carolines blogg och instagramkonto!

Vill du också dela med dig av din förlossningsberättelse på Vimedbarn.se? Mejla då till [email protected]!

Lästips för gravida och nyblivna föräldrar, tävlingar, parent hacks och igenkänning – du missar väl inte att hänga med oss på Facebook?

Förlossningsberättelse: Angelica födde med planerat kejsarsnitt

Förlossningsberättelse: Angelica valde planerat kejsarsnitt

Angelicas förlossningsberättelse: ”Vi valde planerat kejsarsnitt och kunde inte fått en bättre upplevelse!”

”Klockan 04.00 den 28 juni ringde alarmet och vi hade sovit i fyra timmar bara och det var även dags att göra den sista duschen. Klockan 05.00 rullade bilen mot Gävle sjukhus, vi har ju långt att åka och vi vela verkligen inte komma försent så de var lika bra att vara ute i god tid helt enkelt. Resan kändes ännu längre än vad de brukar och vi fokuserade bara på att prata om allt utom just vad som skulle ske eftersom jag var så himla nervös, minns även att jag hela tiden frågade Joel om han var nervös men han svarade alltid nejdå och de gjorde han bara för att lugna ner mig.”

”Barnmorskan tröstade mig”

”Vi kom fram efter den långa resan och vi promenerade till sjukhuset och tog hissen upp till BB. Vi fick ringa på klockan och berätta att vi var där för planerat kejsarsnitt. Barnmorskan mötte oss och vi hinner bara gå en liten bit innan jag bryter ihop. Barnmorskan tröstade mig och förstod min rädsla och speciellt efter första förlossningen men sa fler gånger att ’Angelica detta kommer bli bra! Och allting kommer gå bra’. Väl inne på vårt rum fick jag byta om till skjorta och långstrumpor, och vi satte även in en infart och fick lyssna på bebis en sista gång. Joel fick snygga operationskläder också och en skylt där de stod pappa på för att inte blanda ihop honom med dom andra som skulle vara med i operationssalen.”

Läs också: ”Förlossningsberättelse: Kejsarsnittet blev en underbar upplevelse”

I sin förlossningsberättelse berättar Angelica om sitt planerade kejsarsnitt.

Undersköterskan kunde hjälpa till att fotografera under kejsarsnittet

”Vid ungefär 07.30 gick vi mot hissen som skulle ta oss till operationen sen gick vi en bit för att komma fram. När vi kom in på operationssalen fick vi hälsa på alla, vi visade hur våran kamera funkade eftersom att de var en undersköterska som skulle fotografera under kejsarsnittet. Sen var det dags att sätta sig på britsen och medan alla förberedde allting så bröt jag ihop mitt uppe i allting och personalen var snabb att trösta mig och lugna ner mig. Sen var det dags för att lägga lokalbedövning och ryggmärgsbedövning och jag minns att den inte kändes någonting vilket chockade mig totalt för jag var livrädd för att de skulle göra ont. När allting var klart så sa narkosläkaren ’Angelica nu kommer du känna en värmande känsla i rumpan’ och jag minns hur jag började fnittra. Hon hade rätt, snabbt kom den värmande känslan och dom hjälpte mig att lägga mig ner. Sakta började benen domna bort och de satte in en kateter på mig. När det var klart var det dags att kolla ifall jag hade någon känsel rörde de över magen med någonting som var kallt och ena nöp mig i magen men jag kände absolut ingenting. Då sa doktorerna ’då kör vi’ och jag började skaka – och inte lite heller – och personalen spela in någonting och berättade vad dom hette och så.”

Läs också: ”Kejsarsnitt eller vaginal förlossning? Nathalie jämför!”

”Jag skakade hela tiden”

”Sedan var det dags och dom började skära och det tog sin lilla tid och jag skakade hela tiden och hur mycket jag än försökte slappna av så kunde jag inte sluta skaka. Narkossköterskan gjorde allt för att lugna ner mig och vi prata om allt mellan himmel och jord medan jag höll i Joel i handen. Och jag minns att narkossköterskan frågade om jag kunde vicka på tårna och de kunde jag göra, han gjorde allt för att få mig på andra tankar och mitt under pratet så dom suga och de lät så märkligt och dom berätta då att de var fostervattnet som dom sög upp och då kändes det inte som att de var långt kvar innan vi skulle få träffa bebis.”

”Nu är det nog nära”

”De började ruska och sen började de trycka på magen, drog och allting var bara så underligt. Jag minns att jag tittade på Joel och sa ’nu är det nog nära’ och så hörde vi ett skrik helt plötsligt och jag bara titta på Joel med tårar som föll. Hans ögon blev fyllda med tårar men som inte föll ner, lyckan i hans ögon var obeskrivlig.

Läs också: ”SÅ blir du vän med humörsvängningarna under graviditeten”

Barnmorskan tog emot bebis och gick sedan runt skynket och visade upp bebis för oss och Joel fick följa med till bordet där bebis skulle vägas och sånt där. När allting var klart vid bordet kom Joel till mig och visade mig bebis och han berättade att de var en flicka. Vår lilla flicka skrek mycket till och från, barnmorskan tittade till oss flera gånger och kommer aldrig glömma när vår lilla flicka skrek vid oss första gången och så gav barnmorskan oss världens leende medan tårarna föll ner från henne och snabbt försökte hon torka bort det, jag blev verkligen så rörd av det!”

Förlossningsberättelse: Angelica valde planerat kejsarsnitt

Förlossningsberättelse: Planerat kejsarsnitt

”Vi kunde inte fått en bättre upplevelse!”

”När dom var klara så gratulerade läkarna oss eftersom de inte hann under tiden bebis kom. Sedan kördes jag upp till BB och var i rummet innan vi snittades och där hade dom kontroll på mig till och från tills vi fick eget rum. Efter två timmar fick vi eget rum och det var dags att få in den berömda förlossningsbrickan med mackor som vi förstås festade loss på, fy vad gott de var!

Läs också: ”Tobias om IVF-resan: ’Många tar för givet att det bara är att skaffa barn'”

Klockan 08.41 kom vår andra prinsessa till världen. All personal vi träffade var väldigt gulliga och så snälla och jag är otroligt nöjd med det planerade snittet! Vi kunde inte fått en bättre upplevelse!”

Välkommen till världen!

Välkommen till världen! <3

Missa inte att följa Angelica och familjen på hennes instagramkonto: @angelicaochmillie

Vill du också dela med dig av din förlossningsberättelse på Vimedbarn.se? Mejla till [email protected]!

stats