Mensvärk trots graviditet kan förekomma under hela graviditeten. Tidigt i graviditeten, innan man kanske ens vet om att man är gravid kan man ha en molande, mensvärksliknande smärta i magen. Vad beror det på? Barnmorskan Emelie Sundberg svarar på vad som händer i kroppen som kan orsaka smärta.
– Bebisen ligger i livmodern och när den växer spänner det i bäckenet. Den växande livmodern kan ge mensliknande smärta, det är helt normalt. Det är framförallt i början som kvinnor brukar känna mensvärk, och då tror de att mensen är på väg trots att de är gravida. Livmodern växer under hela graviditeten i takt med att fostret/bebisen växer, säger barnmorskan Emelie Sundberg.
– Om man känner sig orolig och har smärtor i nedre delen av magen samtidigt som man blöder under graviditeten.
Har du några tips som kan lindra smärtan?
– Värme hjälper ofta så testa att ta en varm vetekudde. En dusch, en Alvedon (inte Ipren) och en lätt massage på ryggen kan också hjälpa. Motion under en okomplicerad graviditet rekommenderas och kan sannolikt även lindra de mensliknande smärtorna.
Så lindrar du de mensvärksliknande smärtorna – 3 tips från läsare
”Jag brukar ta en lång dusch och stå och vagga kroppen samtidigt. Jag älskar känslan av vatten på min kropp, både när jag är gravid och inte gravid. Jag tror att vatten fungerar smärtstillande eftersom det då utsöndras må bra hormonet oxytocin.” – Annie, 27.
”Sex och beröring fungerar för mig när jag har mensvärk. När jag är gravid blir jag dessutom extra sugen. När jag har sex släpper massa olika spänningar i min kropp, inklusive mensvärk.”– Irene, 30.
”Jag brukar värma två vetekuddar, en lägger jag på nedre delen av magen och en lägger jag i svanken. Fungerar super!” – Johanna, 22.
Jane Anderssons förlossningsberättelse: ”Svärmor fick förlösa mig i badrummet”
Vi blev gravida igen när dottern bara var 7 månader. Vi hade planerat allt i detalj inför förlossningen, storasyster Molly skulle åka till sin mormor ca 3,5 mil hemifrån när allt startade. Sambon Jonathan hade tagit semester 2 veckor, samma vecka vi var beräknade och veckan efter BF. Lilleman var beräknad måndagen den 28 november. BF-dagen gled oss ur handen och ingen lilleman, vi var så redo och trodde att han skulle komma tidigare.
Höggravid med mensvärk och tandvärk
Vi försökte sysselsätta oss i den mån vi kunde och orkade. Vi tog en tur till Ikea på onsdagen, kände av lite molande värk men inget mer, däremot hade jag fått en fruktansvärd tandvärk. Blev faktiskt näst intill tvingad av Jonathan att ringa tandläkaren eftersom jag skulle föda när som helst. Jag fick en akuttid fredagen den 2 december kl. 8.10 på morgonen. Vaknade samma morgon kl. 6 med en molande mensvärk, men tänkte att sådär hade de hållit på i flera veckor så de var inget att ”oroa” sig för, jag skulle ju till tandläkaren. Somnade om en stund innan de var dags att kliva upp för att åka till tandläkaren, jag hade fortfarande molande mensvärk och berättade då detta för Jonathan som blev lite nervös. Men jag var så inställd på att åka till tandläkaren då jag hade så ont i tanden. Hos tandläkaren blev de såklart väldigt uppmärksammat att jag var höggravid och de skrattade gott när jag sa att jag ”gått över tid” och att jag vaknat med värkar idag. De ville med andra ord absolut inte under några omständigheter i den situationen plocka ut någon visdomstand som de egentligen behövde. Där låg jag snopen och tyckte att de var löjliga då dessa värkar inte behövde betyda att de var dags (optimist).
Vid 11-tiden var jag ganska trött och hade fortfarande lite ont så jag gick och la mig i sängen för att vila. Jonathan började göra något typ av långkok till lunch i köket intill. Molly satt i köket hos pappa med ipaden och kollade på Babblarna. Jonathan tittade till mig med jämna mellanrum och tyckte jag skulle ringa mamma/mormor och förbereda henne på att Molly nog skulle komma ner till henne denna dag. Ringer mamma ca. 11.40. Som tidigare var jag en optimist, jag förklarade för mamma som skulle iväg och jobba och bad oss ringa DIREKT om de var något så stack hon hem från jobbet. Jag lugnade henne och sa ”Molly kommer nog först ikväll, så vi kanske kan ta natten med ro om de kör igång och vi behöver åka in. Jobba du i lugn och ro.” Vi pratade i drygt 20 minuter. Jag går upp och rör på mig lite, men återvänder ganska snabbt till sängen då jag känner mig helt slut.
”Plötsligt bara smäller det till i magen”
Jonathan håller fortfarande på i köket med maten, fläkten ovanför spisen väsnas, Mollys ipad är på ganska hög volym samtidigt som hon pratar och väsnas glatt i stolen. Volymen i köket var med andra ord ganska hög. Efter ca. 10 minuter i sängen händer något… De bara ”smäller” till i hela magen, som om lilleman gjorde något jätteskutt. De gör så fruktansvärt ont, jag kvider till i sängen, viker mig dubbel och kan inte få ur mig något merän ett viskande ”aj aj aj aj”. Samtidigt blir jag livrädd att de hänt lilleman något. Jag ligger kvar i sängen då jag inte kan ta mig upp på grund av smärtan, försöker ropa på Jonathan i den mån jag klarar av men han hör inte mig. Tårarna börjar spruta på mig och de enda jag väntar på är att Jonathan ska titta till mig. De minuterna var de längsta minuterna jag varit med om. Till slut får jag kontakt med honom och han tycker vi ska ringa mormor och att han ska köra ner Molly. Jag tycker vi ska vänta då barnmorskans ord från besöken hos henne under graviditeten klingar i mitt huvud hela tiden ”Bara för att de är andra barnet betyder de inte att denna förlossningen går snabbare, den kan ta lika lång tid som med Molly”. Han tyckte också att jag skulle ringa förlossningen, men även det ville jag vänta med även om smärtan var extrem och värkarna kom med ca 4-5 minuters mellanrum. Jag tog mig ur sängen och började vanka av och an här hemma, varje värk gjorde så oerhört ont. Jonathan ringde mormor och de bestämmer att Molly ska köras ner till henne ganska snart. Klockan är nu ca 13.
Jag har i efterhand fått höra att Molly gick efter mig i samma vankande steg och sa ”aj aj aj”. Stackars lilla Molly förstod inte vad som hände med mamma. Jonathan vill inte riktigt lämna mig med de smärtorna samtidigt som han var tvungen att köra Molly. Värkarna kom dessutom allt tätare, nu med 3-4 minuters mellanrum. Att ringa ambulans eller förlossningen kom inte på frågan. Varför? De är en bra fråga, jag trodde nog inte att de var dags redan. Jonathan ville ha med mig i bilen då han inte ville lämna mig, men att sätta sig i en bil var bara att se sig i stjärnorna efter, i den vevan vet jag att jag även sa till Jonathan ”Jag vet inte ens hur jag ska kunna åka till förlossningen” (de är ca 4 mil till förlossningen) Jonathan ringde efter många om och men sin mamma (svärmor) och bad henne komma hem till oss för att ha koll på mig under tiden han körde Molly till mormor. Varför inte lämna Molly till farmor (svärmor) istället som bodde närmre? Kan inte svara på de heller.. 😉 Vi tänkte helt enkelt inte klart i detta läget.
Svärmor fick agera barnmorska
När Jonathan kör sitter jag på golvet, lutad över sängen i sovrummet med 2-3 minuter mellan värkarna och DÅ inser jag att jag borde ringa förlossningen (pucko!). Men nej, jag behöver plötsligt kissa. Tar mig upp från golvet och in på toaletten. Jonathan hade startade duschen till mig innan han körde. När jag sitter på toaletten, kissar och tar värkarna hör jag svärmor knacka på badrumsdörren och säga ”Jane!” Skööönt, sällskap. Jag har så olidligt ont så jag försöker ta av mig kläderna för att hoppa in i duschen, jag fick slita av ett plagg i taget mellan värkarna som var tätare än tätast. Sen var de att ta steget från toalettstolen till duschen som är ca 2-3 steg. Men de stegen är långa när man ska föda barn.
Jag lyckas till sist ta mig in i duschen och de strålarna på ryggen var de skönaste jag upplevt på dessa ca 2 timmar som gått sen smällen i magen. Svärmor har nu kommit in i badrummet till mig. Men de är ca 30 sekunder till 1 minut som jag hinner njuta av de strålarna på ryggen innan jag känner en krystvärk. Jag säger till svärmor ”Han kommer nu Cina, han kommer NUU!” Hon får lite smått panik och jag tar mig ur duschen igen och sätter mig på toalettstolen. Jag ber svärmor ringa ambulans då jag visste att vi absolut inte kommer hinna in till förlossningen. Jonathan är ju fortfarande och lämnar Molly och jag kan inte sätta mig i en bil nu. Svärmor får mig också att lägga mig på badrumsgolvet mellan krystvärkarna som jag hunnit få ca 2-3 stycken sen de började. Hon gör sig redo att agera barnmorska med både ambulanspersonal och barnmorskor från förlossningen på högtalar i telefon. De var först där på golvet som jag kände att jag verkligen kunde börja krysta, nu skulle lilleman ut. Med eller utan barnmorska, ambulanspersonal eller min älskade Jonathan som fortfarande var helt ovetande om att han skulle bli pappa hemma i badrummet.
Jag får plötsligt lite panik men svärmor lugnar mig och jag blir fokuserad på nytt. Efter två krystvärkar till känner jag lilleman glida ner ordentligt och hör svärmor säga ”Nu ser jag hans huvud!! Han är snart ute Jane!!” Och sen hör jag henne fråga barnmorskorna vad hon ska göra sen. Hon ska låta honom vara, han kommer komma ut i nästa krystvärk och då ska hon kolla så han mår bra, skriker, att han inte har navelsträngen runt sig och vira in honom i handdukar så han håller sig varm. Den stunden i väntan på nästa krystvärk kändes som en evighet. Men sen kom den äntligen och svärmor tog emot honom kl. 14.16. Han skrek, han mådde bra och svärmor nu även farmor igen kollade så att de verkligen var en pojke innan hon la honom på mitt bröst och virade in honom ordentligt.
Vi var i ett lyckorus båda två
Han var så bedårenade vår älskade lille pojke, han var så fin. Där låg han på mitt bröst och jag och svärmor skrattade och visste knappt vad vi skulle säga till varandra. Vi var i ett lyckorus båda två. Barnmorskorna och ambulanspersonalen var fortfarande kvar på telefon och sa åt svärmor att ha koll så vi inte klämde navelsträngen och invänta ambulans. Någon pappa Jonathan såg vi fortfarande inte till och min telefon hade jag glömt på sängen där jag satt när Jonathan lämnade mig så jag kunde inte heller snabbt ringa och berätta. Ambulanspersonalen kom och blev oerhört lugna när de såg hur bra både jag, lilleman och svärmor mådde.
Jag och lilleman blev upplyfta på en bår och i hallen innan vi skulle ut så stoppade svärmor oss och sa ”Kan jag få ta en bild på gossen innan ni åker?” Och de fick hon såklart och den bilden är jag henne evigt tacksam att hon tog. De blev också svärmor som fick den stora äran att ringa till Jonathan och berätta nyheten. När jag kommer upp till förlossningen är alla laddade och redo att ta emot oss, alla möter mig med ett stort leende. Min förlossning hade spridit sig på avdelningen och barnmorskor kom in bara för att säga hej. Barnmorskan som var med på telefon under förlossningen kom också in och sa hej. Jag låg mest och väntade och längtade efter att Jonathan skulle komma. Någon telefon hade jag inte fått med mig så jag hade fortfarande inte pratat med honom. Tillslut kom han infarande med all packning och med andan i halsen, snyggare än någonsin. Vi tittade på varandra, log brett och sa ”Heeej…!” Han fick njuta lite av lilleman innan vi fick vårt rum och kunde pusta ut och bara mysa ensamma med vår lille prins Melker som vägde 3715g och var 50 cm lång.
Det var en minst sagt omvälvande förlossning, inte alls som planerat men så oerhört häftigt. Men de är ju det som är så fint med förlossningar, man vet aldrig vad som komma skall och alla förlossningar är unika på sitt vis och ut kommer de finaste man någonsin skådat. Jag är så tacksam att svärmor fanns hos mig och tog sig an uppgiften att förlösa sitt eget barnbarn med sånt lugn, stöd och massor av kärlek. Jag är även så glad att allt gick bra.
Vill du se mer av Jane och hennes familj? Besök då hennes blogg här!
”Den 14/11 hade jag tid för planerat kejsarsnitt på grund av förlossningsrädsla, men morgonen den 8/11 runt 05 på morgonen vaknade jag av att vattnet gick, inte på smått vis heller. Det verkligen forsade! Jag blev så sjukt taggad direkt och skrek åt Fredrik att ”Vattnet går!!!” innan jag sprang in på toaletten och undrade om jag bara hade kissat på mig? Men så var det ju som tur inte, haha. Hade även värkar som kom ganska tätt men kändes mest som jobbig mensvärk än så länge. Jag gick in i duschen och Fredrik ringde förlossningen.”
”Jag fick panik eftersom jag inte kände bebisen i magen”
”Efter att ha spolat av mig och virat en handduk runt mig fick jag prata med förlossningen. Jag upptäcker samtidigt att det kommer en massa blod. Hon på förlossningen frågar då om jag ”känner att bebisen rör sig i magen” vilket jag inte gjorde just då och fick panik, men lyckades ändå lugna mig själv då jag på något sätt kände att allt var som det skulle.
Så Fredrik fick ringa efter en ambulans och jag ringer min mamma samtidigt som jag slänger ner de sista grejerna i BB-väskan (tidsoptimist, ja). Här börjar värkarna bli riktigt jobbiga och jag måste andas mig igenom dom.”
”Ambulansen kom och vi åkte med blåljusen mot Falun, nu gjorde värkarna så ont att jag tappade andan och de kom så tätt att jag inte hade en chans att hämta mig mellan dom. Men nu kände jag äntligen att Sigrid rörde sig i magen! Ambulanssköterskan ringde till Fredrik som åkte bakom i bil och jag hörde hur hon sa att ”vi får se om vi hinner fram till Falun”. Ungefär där kom min panik på riktigt och jag bara stängde av.
Men efter den längsta färden i hela mitt liv kom vi till slut fram till Falun och förlossningen, här var jag så rädd att det skulle vara försent för snitt att jag skrek rätt ut till första sköterska vi träffade att ”Jag ska ha kejsarsnitt!!”
Jag fick komma över till en säng, de undersökte mig och så fick jag kateter. Efter det fick jag (äntligen) lustgas och tabletter som skulle bromsa värkarna (hjälpte dock inte). Sen kom det in en läkare som för sista gången skulle dubbelkolla om jag verkligen ville göra kejsarsnitt eller kunde tänka mig en vaginal förlossning, men jag stod fast vid att jag ville ha snitt.”
”Jag fick i alla fall ligga kvar på rummet ett tag innan det var dags, värkarna kom ännu tätare och jag drog i mig så mycket lustgas att jag knappt såg nånting.
Men tillslut var det äntligen dags. Fredrik hade redan fått på sig operationskläder och jag började gråta när de kom in med ”sängen” som Sigrid skulle ligga i. Nu rullades jag rullades in på operationssalen, bedövningen kom på plats och sen följde de längsta (men häftigaste!) minuterna i hela mitt liv.
Plötsligt säger läkaren att ”här kommer en liten Sigrid!”
”Kl 09.36 hördes ett bebisskrik för första gången och de var de absolut vackraste och underbaraste jag hört i hela mitt. Fredrik fick följa med när de skulle fixa med henne och sen kom han tillbaka med henne till mig. Det var verkligen kärlek vid första ögonkastet.
I slutändan fick jag min drömförlossning då jag faktiskt ville att den skulle starta spontant trots att jag skulle göra kejsarsnitt. 10/10 får den!”
Intresserad av att se mer av Ellinor och Sigrid? Besök då hennes blogg här och hennes Instagramkonto @elliepettersson här!
Sarah Hallgrens förlossningsberättelse: ”Jag fekjade en värk”
Inför BF den 29 mars 2017 hade Sarah inga som helst känningar.
– Jag såg ju fram emot att det bara skulle hända, men vi fick åka in för igångsättning istället.
08.15 hade paret tid, och väl på förlossningen fick de sitta och vänta en stund innan de togs in till ett lite mindre rum där de första kontrollerna skulle göras.
– De berättade att jag skulle bli igångsatt med ballong, vilket jag inte var beredd på. Jag var så inställd på alla de där cytotec-shottarna alla tar när de ska bli igångsatta. Så jag frågade om det, men de sa att de inte använde den metoden på Borås sjukhus där jag var. De menade att ballong var den mest naturliga igångsättningen.
Sarah gillade läget och fick vänta in en läkare som skulle sätta in ballongen.
– Det var rätt obehagligt när de gjorde det. Det började komma som en slags molande mensvärk, vilket inte var så skönt.
Sarah och hennes sambo Christian tilldelades ett övernattningsrum och uppmuntrades att gå runt och röra på sig mycket, vilket de tog fasta på. Men efter några timmar började värkarna bli jobbigare och paret drog sig tillbaka till rummet igen.
– Efter en stund kom barnmorskan in och satte sig i lugn och ro med oss. Vi gick igenom mitt förlossningsbrev från punkt till punkt vilket var jätteskönt, det kändes verkligen som att de lyssnade.
Sarah tog upp att hon verkligen ville bada under förlossningen.
– De sa att om värkarna automatiskt kommer igång som de ska, så skulle jag få göra det.
Molvärken fortsatte hela kvällen, men ballongen satt kvar.
– Vår envisa lilla tjej ville inte komma ut och när barnmorskan skulle kolla läget dagen därpå hade fortfarande ingen ballong kommit ut. Jag hade inte heller fått mer känningar än den där molvärken.
Nästa steg blev att dra ut ballongen och kolla om den ändå gjort någon nytta under natten.
– Det var en superkonstig känsla, som att få ut en vattenballong mellan benen! Jag frågade barnmorskan om det skulle bli lika smärtfritt att få ut själva bebisen sen, men det visade sig ju inte vara så, haha.
Som tur var hade ballongen gjort nytta. Sarah var tillräckligt mogen för att de skulle kunna ta hål på hinnorna, vilket var själva målet med ballongen. Sarah och Christian fick packa ihop sina saker och flyttades till ett riktigt förlossningsrum. Nu var det äntligen på gång på riktigt!
– Ganska tätt därpå skulle barnmorskan sätta en elektrod på barnets huvud och ta hål på hinnorna. Men i vanlig ordning så var den här bebisen väldigt envis, så det tog kanske en halvtimme för henne att försöka sätta den där elektroden på hennes huvud. Hon rörde sig så himla mycket inne i magen!
Till slut var allt fixat. Barnmorskan förklarade att värkarna nu hade en timme på sig att komma igång av sig själv för att Sarah skulle tillåtas bada under fortsatta förlossningen.
– Den timmen var den snabbaste timmen någonsin. När barnmorskan kom tillbaka försökte jag till och med fejka en värk, men det gick inte så bra. Tydligen var jag världens sämsta skådespelare och barnmorskan sa att “när en riktig värk kommer, kommer du varken kunna prata, titta på mig, eller fokusera på något annat”. Så den idén sprack ju. Det fick bli värkstimulerande dropp, och tar man det får man inte bada.
Sarah kände sig ändå positiv, allt såg trots allt bra ut och snart skulle hon äntligen bli mamma. Sarah hade bett om att få ett lavemang (och den roliga historien kring hur det gick till får ni ta del av i hennes förlossningsberättelse i videoform!) och efter att det var gjort började värkarna tillta i styrka allt mer.
– Jag fick nästan lite smått panik, men att ha lustgasmasken dämpade den känslan och gjorde att jag kände mig tryggare.
Genom hela värkarbetet satt hon på en pilatesboll med överkroppen hängades över sängkanten. Christian satt bakom och tryckte värmekuddar, och senare även en värmedyna med kokhett vatten, mot Sarahs ryggslut.
– Der var så skönt! Jag minns att han inte kunde hålla den direkt med händerna, för då skulle han få brännskador.
Tillsammans andades de sig igenom värkarna. Och även om Sarah, av en anledning hon inte minns, sa nej till epidural länge bestämde hon sig till slut för att ta det.
– När den väl var satt gick det väldigt bra, och den gjorde att jag kunde ställa mig upp, prata och le igen.
Epiduralen höll i sig i cirka två timmar innan Sarah började känna ett starkt tryck neråt.
– Då gjorde det inte längre ont på samma sätt, det var en helt annan smärta. En mer utdrivande smärta.
Sarah fick bäckenbottensbedövning men den hann de bara sätta på vänstra sidan. Nu gick det undan.
– Jag minns att jag tryckte på några gånger och att det började tänjas ut där nere, huvudet var på väg ut.
Sarah hade berättat för sin barnmorska tidigare att hon hade en vision att hennes bebis hade mycket hår på huvudet, och nu bad barnmorskan henne att använda just den visionen som en målbild för att få den sista kraften som behövdes för att få ut bebisen.
– Efter ett par krystar sa barnmorskan “ta ner din hand så ska du få känna huvudet”. Väldigt konstig känsla! Då kände jag att hon hade lite hår och då blev jag mer peppad, för jag ville ju inte bara känna henne. Jag ville se henne! Nu var hon så nära!
Klockan 21.22 föddes Sarahs och Christians dotter.
– Hon skrek nästan omgående, och lades upp på mitt bröst. Jag var så skakig, öm, trött och groggy så jag minns nästan ingenting från just den stunden. Men sen började hon amma och det funkade bra från första stund, och vi fick den berömda fikabrickan och jag tror aldrig att jag har ätit något godare.
Sarah hade kämpat sig igenom förlossningen, allt hade gått bra och deras gemensamma dotter var äntligen född.
– Jag kunde inte bli mer nöjd med min förlossning. Det enda jag saknade var att det inte satte igång av sig själv, och att jag inte fick bada. Men det tänker jag att jag får ta igen på nästa förlossning.
Svaret på många frågor kan du hitta bland FAQ.
Hittar du inte din fråga där kan du skicka ett mejl till [email protected]. Vi svarar så fort vi hinner. Vår ambition är att svara på alla mejl inom 24 timmar under vardagar.
Vimedbarn.se är en del av mediehuset Life of Svea, läs mer om hur vi jobbar på lifeofsvea.se.
Läs mer om hur vi använder cookies och behandlar personuppgifter på våra sajter i enlighet med GDPR här.
Sekretessinställningar
Vimedbarn.se är en del av mediehuset Life of Svea, läs mer om hur vi jobbar på lifeofsvea.se.
Läs mer om hur vi använder cookies och behandlar personuppgifter på våra sajter i enlighet med GDPR här.
