Förlossningsberättelse: ”Jag ventilerade i ren panik”

Publicerad 27 februari, 2019

Jennie-Lie var gravid med sitt tredje barn när vattnet plötsligt gick hemma i soffan. Mitt under förlossningen tappade hon andningen helt och gick in i en dimma. ”Hampus försökte få mig till en gåställning som barnmorskan kört dit, jag fick ur mig att det finns inte en chans att jag kan stå eller gå. Han fixade istället en rullstol, och hur jag tar mig dit vet jag inte”, skriver Jennie-Lie.

Jag känner hur det kittlas till mellan benen

”Vårt sällskap åker hem och jag berättar för Hampus att slemproppen har gått så att det är på gång säkert inom några dagar iallafall. Vi skrattar och blir lite pirriga och bestämmer oss för att stanna uppe och kolla på tv ett litet tag till tillsammans. Kryper upp nära varandra, så nära det gick med jättemagen.

Rätt som det är så känner jag att det kittlas till mellan benen, jag hinner fundera en sekund på om jag ska gå på toa igen, men mer än så hinner jag inte tänka innan jag känner hur det forsar ut vatten.
– Baby, mitt vatten går, säger jag lite snabbt och Hampus hoppar upp ur soffan.
Men det är försent, även han är dyngsur om sitt ena byxben. Klockan var då 23:45.

Läs också: ”Ring en ambulans – bebisen kommer nu”

Eftersom att vi på kontroll veckan innan och fick höra att Unni fortfarande inte låg fixerad så sa dem åt oss att ringa förlossningen direkt om vattnet gick, eftersom att då kan navelsträngen tydligen hamna i kläm. Så jag satt på toaletten och ringde till förlossningen, medan Hampus fick ringa tillbaka Johanna som precis kommit hem igen. En halvtimme senare var hon tillbaka hemma hos oss och jag och Hampus kunde åka in till förlossningen.

Bebisen hade bajsat i vattnet och stormen hade kommit

Precis som när vattnet gick förra gången så kände jag ganska snabbt en ihållande molande värk i magen, redan innan vi hade parkerat bilen 20 minuter senare så hade jag känt av några värkar. Klockan 01.00 är vi inne i undersökningsrummet och blir uppkopplade på CTG. Allt ser bra ut, vattnet fortsätter att rinna och det är gul/grön färgat vilket betyder att bebisen har bajsat i vattnet, barnmorskan förklarar att så länge hjärtljuden ser bra ut så är det ingen fara, och att de bara kommer göra lite extra kontroller på det under förlossningen.

Eftersom värkarna kommit igång, jag är lite nervös och vi har barnvakt så bestämmer vi tillsammans med barnmorskan att vi ska checka in på vårt BB rum. Dessutom stormar det ute, stormen Cora hade nämligen bestämt sig för att komma till Östersund. Jag får två citodontabletter och ska försöka sova, Hampus skickar jag iväg för att handla lite nattmat och godis till oss, det var många timmar sen vi åt middag helt plötsligt.

Klockan är ungefär 3 när Hampus är tillbaka, värkarna gör så jag inte kan sova. De kommer fortfarande oregelbundet och jag fortsätter att kämpa på. Det här chockade mig mest, att fasen då en del kan städa, sova och ladda, var den som för mig gjorde mest ont. Jag fick kämpa för att inte tappa andningen i värkarna, här gjorde Hampus ett fantastiskt jobb och hjälpte mig att behålla andningen lugn. Håller ut till klockan 5 på morgonen, då ringer vi på klockan för värkarna gör så fruktansvärt ont.

Vi får göra ett CTG igen, Unni mår utmärkt i magen. Värre är det med mig som har så ont, men har ett hopp om att kroppen jobbat på bra dessa timmar. Men efter den första undersökningen så får jag veta att jag är öppen en centimeter. En ynka centimeter! Och jag började faktiskt tvivla på att jag skulle klara det.

Klockan 8 ringer vi på klockan igen, och nu är det en ny barnmorska som har börjat. Värkarna kommer med ca 5 minuters mellanrum och gör så fruktansvärt ont. Hon förklarar att hon inte tänker göra någon ny undersökning på mig, men att vi kan göra ett CTG för att kolla så Unni mår bra. Hon säger också att det inte är någon mening att jag ska få mer Citodon, och att det är för tidigt för smärtstillande. Hon är väldigt opedagogiskt och känslokall, vilket gör att jag bryter ihop och hyperventilerar i ren panik på sängkanten. Hon står bara och tittar på, medan Hampus får försöka trösta och lugna mig. Jag får fortsätta ligga och ta värkar i BB-rummet, att ligga på vänster sidan funkar allra bäst. Om jag ligger på ryggen så känns det som att jag ska sprängas eller gå av på mitten när värkarna kommer.

Värkarna gör så jag kräks

Men tillslut börjar vi äntligen klocka tätare värkar och regelbundet. De gör så ont så de riktigt kraftiga värkarna gör så jag kräks. Vi ringer på barnmorskan igen, och nu går hon äntligen med på att göra en undersökning. 3,5 cm öppen och hon säger åt mig att jag ska pröva duscha lite, och sen är det dags att flytta oss in till ett förlossningsrum så jag kan börja få ta lustgasen. Jag frågar försiktigt när jag kan få epiduralen (som jag tillsammans med Freja barnmorskan skrivit att jag vill ha så tidigt som möjligt), hon svarar att jag kan få den när vi kommer in på förlossningsrummet men att jag borde testa bara lustgasen. Då säger jag nej, jag vill ha epiduralen så fort som möjligt, så hon lovar motstridigt att förbereda för det.

Läs också: ”Jag hade dödstankar” – läs Elina Cassels förlossningsberättelse

Att gå till duschen var hemskt, det kändes som att minsta ansträngning gjorde så att värkarna kom. Men väl i duschen så satte jag mig på pallen, Hampus stod bakom så jag kunde ligg/luta mig emot honom, och jag blev lite förvånad över hur bra det hjälpte mig i värkarna med varmt vatten. Det tog liksom bort de där ondaste topparna som annars gjorde så jag spydde. 20 minuter höll jag ut i duschen, sen fick jag hoppa i den fina sjukhusskjortan och la mig i sängen och väntade på barnmorskan.

Efter det här kommer jag inte ihåg så mycket, värkarna tog över och jag hade ingen paus i värkarbetet utan de kom direkt efter varandra. Jag tappade andningen helt, och kroppen måste gått in i någon slags överlevnadsmekanism för allt blev bara en enda dimma för mig. Hampus försökte få mig till en gåställning som barnmorskan kört dit, jag fick ur mig att det finns inte en chans att jag kan stå eller gå. Han fixade istället en rullstol, och hur jag tar mig dit vet jag inte.

”Älskling är du vaken?”, frågar Hampus mig. Det är nästa sak jag kommer ihåg. Då har jag fått lustgasen som lyckats lugna mig så pass att jag slumrade till i någon sekund. Sen kommer värkarna igen. Barnmorskan är och fixar dropp som man måste ha när man ska få epidural. Jag är uppkopplad på CTG och Hampus kan se att nästa värk jag får håller på nästan konstant i 16 minuter. Här försvinner jag igen, lustgasen hjälper inte längre och jag vet bara att när narkosläkaren skulle sätta epiduralen så fick han göra det mitt i en sån värk, trots att jag protesterade högljutt. När epiduralen äntligen börjar värka så börjar jag gråta av lättnad. Äntligen kan jag få en paus, dricka och få tillbaka kontrollen på andningen. Vi har en jättegullig undersköterska som är med oss på rummet, vi hade bett om det i vår journal och Hampus hade sagt till dem när vi kom till förlossningen att han behövde stöd eftersom jag hade så ont. Hon sprang direkt iväg och hämtade lunch till mig medan jag kunde äta.

Läs också: ”Krystvärkarna var sköna”

Ville byta barnmorska

Hampus berättade att han tänkt byta barnmorska till oss, men när vi såg vad klockan var så var det ändå byte om bara en timme och nu hade vi vår fina undersköterska och klarade oss bra själva. 14 kom vår nya barnmorska in, och glädjen blev enorm när det visade sig vara Malin som också var den som var med oss på Leia och Mattis förlossning och som vi kom så bra överens med.

Från och med att hon och den fantastiska undersköterskan hon hade med sig, tog över oss så var de i princip alltid i vårt rum. Precis som vi hade önskat. Vi laddade inför vad som skulle komma, de hjälpte mig med lustgasen igen att hitta en bättre teknik, de fyllde på min epidural eftersom jag började känna av värkarna lite väl mycket igen och de guidade Hampus i massageövningar.

Mellan 13-17 så var förlossningen helt fantastisk. Vi prövade lite olika positioner, min favorit var att sitta på en pilatesboll med lustgasen och kunna vila huvudet mot sängen mellan värkarna. Värkarna nu kändes mer som ett starkt tryck neråt i magen, inte alls samma sprängande känsla som innan. Och mellan värkarna kunde jag prata, skratta och dricka.

Läs också: Så vet du att förlossningen har startat

Strax innan 17 så kände jag att trycket började bli lite väl starkt. Jag fick lägga mig i sängen och bli undersökt igen. Nu var jag öppen 7 cm. Eftersom Unni låg så långt ner så fick jag värkstimulerande dropp för att hjälpa till att öppna de sista centimetrarna. Jag fick ligga kvar i sängen och bara en stund senare så kom den berömda känslan – jag blev så bajsnödig. Jag satte mig upp och tänkte gå på toaletten, men barnmorskan skrattade bara och sa att ja du behöver bajsa, men efter bajset kommer bebisen så du kan lägga dig ner igen.

Krystvärkarna kom – trots inte helt öppen

Så kom krystvärkarna, trots att jag inte var öppen 10 cm. Malin fick hjälpa till att hålla ut och mjuka upp livmodertappen, jag fick också mellan värkarna bedövningssalva. Det här var fasen som jag varit allra mest orolig för, men som endast var pirrig och härlig. Nu var vi på slutet, och inom några timmar skulle vi få se vem som gömt sig i magen alla dessa månader. Alla i rummet gissade på en tjej. Krystvärkarna gjorde heller inte så ont, Hampus höll i min hand, stackarn. Och även undersköterskan. Det hjälpte mig få kraft att krysta i värkarna. Malin guidade mig och när jag några gånger blev trött och tappade andningen så fick Hampus och Malin mig lugn och fokuserad.

Efter 30 minuter var jag trött, musklerna i kroppen värkte och jag tappade kraften i mina krystningar. Då sa Malin, känn här Jennie-Lie och tog min hand och satte den mellan benen. Och ja, där kände ja toppen på ett huvud med massa hår. Nu ska vi få ut den här bebisen sa hon, och det gav mig den sista orken till att bara några krystvärkar senare känna hur huvudet åkte ut, och även axlarna. Kände hur det började sparkas lite mellan mina ben och fick panik över att bebisen fastnat. Men Malin ruckade lite och jag pushade en sista gång och då sparkade sig Unni ut.

Hon var så fin, det första jag sa var att ”hon var väl inte så stor”. Då skrattade Malin och sa jo det här är en rejäl bebis. Efter det lyfte hon upp henne och sa att vi fick kolla vad det var, jag fick akta på navelsträngen för att se, men visst var det en liten tjej. Sen direkt upp på bröstet, och det var den härligaste känslan. Vi klarade det, nu var det över, hon var här! Hampus fick klippa navelsträngen och sen var det dags att få ut moderkakan. Det gjorde inte alls ont, utan bara en kort krystning så kom den ut. Totalt var jag tvungen att sy tre stygn, ett vid livmoderhalstappen och två vid blygdläppen. Att sy livmorderhalstappen gjorde fruktansvärt ont och är en helt annan historia. De två stygnen vid blygdläpparna kändes inte alls! Såhär efteråt känns det som en fantastisk upplevelse och trots att jag där och då lovade att aldrig göra om det, så känner jag nu att vem vet hur det blir i framtiden!”

Läs Jennie-Lies blogg här >>

Elina Casells förlossningsberättelse – ”Jag hade dödstankar”

Publicerad 17 oktober, 2018

”De trodde det skulle bli en snabb förlossning”

”Det började med att vi åkte in den 13 april 2014 för en igångsättning. Det hade vi bestämt några dagar tidigare eftersom min exman, Niklas spelar ishockey och vi ville veta säkert att han kunde vara med vid födseln och inte var iväg på bortamatch.

Vid 11-tiden på morgonen fick jag droppet och medlet som skulle sätta igång värkarna. Jag hade redan svaga värkar när vi kom till BB men inte mycket och det var det beräknade datum för födseln. Efter kanske 2-3 timmar började värkarna komma igång lite mer och jag hade öppnat mig lite så de sa att det funkade jättebra och trodde det skulle bli en snabb förlossning. Min favoritdoktor som jag så gärna ville skulle förlösa mig var där och det kändes jätte bra!

”Det var avföring i fostervattnet”

När det hade gått någon timme till hjälpte de mig så vattnet gick och då visade det sig att det var avföring i fostervattnet från Theo så de blev lite oroliga att han kanske hade svalt något av det och fått det i lungorna vilket är extremt farligt. Då sa de till mig att det kommer finnas flera doktorer på plats som kommer ta honom och kolla så att allt är ok. De försökte låtsas som att det inte var någon fara men jag vet att det kan vara livshotande om man har svalt avföring!

Nu började det göra riktigt ont av mina värkar så de kom in för att ge mig ryggmärgsbedövning, men något gick väldigt fel. Jag vet inte vad som hände egentligen för jag blev total förlamad i hela benen. Benen blev stenhårda och vattenfyllda och kändes som två betongklumpar och jag kunde inte ens röra en tå, MEN jag kände fortfarande alla värkar på vänster sida och det var den värsta smärtan jag någonsin upplevt. De sa att de skulle göra ett nytt försök med ryggmärgsbedövningen och göra om den, vilket misslyckades igen.

Läs också: Elina Casells bästa råd för att klara varannanvecka-livet efter skilsmässan

”Jag hade dödstankar”

Nu hade det nästan gått ett dygn, 23 timmar sedan vi kommit in. Min doktor som jag gillade hade slutat sitt skift och jag fick någon som jag aldrig träffat innan vilket kändes lite otryggt. De kom och kollade om jag var redo för att krysta och det var jag, för jag hade öppnat mig 10 cm. Jag krystade i 2-3 timmar men det gick inte och det gjorde så fruktansvärt ont. Då visade det sig att Theo hade vänt sig på sidan inne i magen så det skulle inte gå att få ut honom på det viset. Jag var tvungen att vända på mig och ligga på sidan för att se om han kunde lägga sig tillrätta igen.

Det gjorde så fruktansvärt ont vid det här laget att jag inte visste var jag skulle ta vägen. Jag hade dödstankar i huvudet och tuggade på is som om det inte fanns någon morgondag. Tydligen ska det hjälpa men jag vet inte…Jag är så tacksam att Niklas och min mamma var där just då för det hade aldrig gått annars!

”Läkaren föreslog kejsarsnitt”

Jag eller rättare sagt de andra var tvungna att ändra min position flera gånger eftersom jag inte kunde röra mig. Efter ytterligare några timmar kollade de igen och då hade han äntligen lagt sig tillrätta. Värkarna var helt obeskrivliga så det var dags att försöka krysta igen, vilket jag gjorde i en timme eller kanske mer. Jag hade helt tappat tidsuppfattningen vid det laget.

Nu såg jag att läkarna började bli oroliga och en av dem sa att det inte kändes som att han skulle komma ut den här vägen och han måste ut så snart som möjligt. Hon föreslog kejsarsnitt. Jag ville verkligen inte göra kejsarsnitt just då av någon anledning så de sa att de kunde försöka en sista gång med en forcep (typ sugklocka) för att få ut honom samtidigt som jag krystade, men om inte det funkade skulle det bli kejsarsnitt… Jag har ALDRIG varit så bestämd och så fokuserad på något i hela mitt liv. Hela min styrka som jag hade kvar la jag på min vilja att få ut honom. Jag vet inte hur länge jag krystade och de drog, men till slut kom han ut. Den 14/4 2014 klockan 3:33pm föddes Theo.

”Jag kollapsade som efter ett marathonlopp”

De tog honom direkt till ett skötbord bak i rummet och jag kollapsade. Kändes som jag hade kört ett maratonlopp som tagit 30 timmar. Jag kommer ihåg att jag tänkte att det var konstigt att vi inte hörde något skrik, och att jag tittade upp på Niklas och såg en glimt av oro i honom. Men efter ett tag när de hållit på med honom hörde man ett litet tjut – vilken lättnad!

Han hade inte andats just när han kom ut men de sög ut mun och näsa och fick andningen att funka och han hade inte fått någon avföring i lungorna heller, så viktigt! Först då fick jag honom till mig. Världens finaste Theo! Allt annat var som bortblåst vid det ögonblicket. Jag kommer ihåg hur jag bara stirrade på honom. Kan inte förstå att han blev till i min kropp.

Men det var tyvärr inte länge jag fick ha honom eftersom han hade väldigt lågt blodsocker och var tvungen att åka på övervakning över natten. I 5 dagar fick han vara där innan jag fick ta hem honom. Det var fruktansvärt att inte få vara med sitt barn de dygnen när man kämpat som en galning!

”Kunde inte gå efter förlossningen”

Under min förlossning med Theo förlorade jag väldigt mycket blod och skadades ganska mycket fysiskt så under en månads tid fick jag väldiga problem och hade svårt att gå på grund av smärta. Det gjorde så fruktansvärt ont och slutade faktiskt med att jag fick genomgå en operation för jag hade fått en infektion. Det var ingen lätt period alls, och jag var väldigt orolig att jag kanske inte skulle kunna få fler barn efter det. Men redan dagen efter min operation så kände jag mig som en helt ny människa och hade inte längre ont. Även fast det var en otroligt tuff förlossning är allt som betyder något att jag har en frisk och fin pojke nu som jag älskar över allt annat! Kan inte förstå att han är 4,5 år gammal nu, mitt lilla mirakel!”

Om du vill följa Elina Casells liv i Arizona där hon bor med sina två söner Theo och Oliver kan du läsa hennes blogg HÄR.

Förlossningsberättelse: ”Krystvärkarna var sköna”

Publicerad 10 september, 2018

Jag hade en knöl på magen sista tiden av graviditeten som jag trodde var min sons knä. Älskade den för jag kunde sitta och känna på den i timmar och drömma om min bebis. Vet inte hur man ska ranka det på smartness-skalan för han rörde sig ju hela tiden i magen, men det lilla knät låg konstant, haha!
På natten, dagen innan Kian föddes började knölen göra fruktansvärt ont, som en muskelbristning. Jag kunde absolut inte sova och jag gjorde allt för att hålla knölen stilla och intryckt. Det var väl först här jag fattade att det inte var min sons knä. Jag ringde förlossningen på morgonen och berättade att jag fått en muskelbristning på magen. Det trodde de inte! De frågade om jag hade några sammandragningar men det hade jag inte. Bara muskelbristningen som gjorde att jag inte kunde sova eller röra på mig. Jag skulle få komma in för en koll i alla fall. Åkte till min mamma först för det var en stund innan de hade tid för mig. Såg Kalla ta OS-guld och stapplade mig fram med en önskan om att hitta en rullator.

”Hade värkar utan att jag visste om det”

När vi kommer till sjukhuset kopplar de upp mig på ctg. “Det ser ju bra ut det här, känns värkarna mycket?”, frågade barnmorskan. “Jag har inga värkar”, svarade jag. Men barnmorskan förklarade då att jag hade regelbundna värkar. Hon kände på knölen och tyckte den var lite märklig så det kom en specialist som kollade länge och väl. En muskelknuta på livmodern blev svaret. De hade inte sett det förut och vet inte varför jag hade det. Efter en undersökning som sa att jag var några centimeter öppen fick jag med mig en ”sovdos” och läkaren gissade att det skulle bli bebis dagen därpå. Vi tog hissen ner och fattade inte vad som hänt. Värkar? Öppen flera centimeter? Jag känner inte ett skit! Jag tog tre steg ut i korridoren och PANG. Jo tack. Jag känner värkarna. Hann ta 10-20 steg mellan dem och de kändes. Skulle vi verkligen åka hem nu? Frågade jag Johan och kände mig sjukt förvirrad. “De sa ju att vi skulle åka”, svarade han.”

Läs också: Så vet du att förlossningen har startat

”Hade svinkul i badet”

Bilresan hem kan vara den värsta jag gjort. Det kändes helt sjukt att åka FRÅN sjukhuset när värkarna satte igång istället för att åka TILL sjukhuset. Hemma kämpade jag och försökte förstå vad min kropp höll på med. Jag fattade ingenting. Johan kollade på en Arsenal-match på tv och ville om och om igen diskutera felpassar och kapningar med mig. Till slut grinskrek jag att om han inte slog av tv:n och ringde förlossningen så skulle jag rymma iväg. Var då undrar ni? Ingen aning. Skulle vara en sjuk syn att se mig rymma iväg efter gatan i det tillståndet, haha. Han ringde och de var lugna som filbunkar. Bad mig stanna hemma om jag klarade av det. Aldrig i livet. Så vi åkte in och jag blev undersökt och fick veta att förlossningen var i full gång och jag var öppen 4 cm. Vår barnmorska kom och presenterade sig som barnmorskestudent och jag minns hur jag fick panik. Helt chockad över att det inte fanns 10 specialistläkare och 13 akutteam som skulle stå och göra sig redo inför min katastrof förlossning. Jag hade aldrig haft en tanke på att min förlossning skulle sluta bra, jag var bara ett steg närmare att få höra att min son var död. Jag blev inlagd, fick en genomgång av lustgasen och sedan hoppade jag ner i sittbadet. Förväntansfull som ett barn innan julafton skrattade jag och festade till det på lustgasen i mitt lilla spa-bad samtidigt som jag tänkte “puh vad skönt, den här smärtan är ju lugn, den fixar jag lätt”. Jag hade svinkul i badet men efter ett tag kände jag att jag ville klä på mig och käka lite chips så de fick komma och tömma baljan. Värkarna blev tätare och tätare men smärtan var grislugn.

”Kändes som när jag blödde ut missfallet”

Hade några moments av panik när de var tvungna att kolla hjärtljuden en extra gång och förklara för mig vad som skulle hända om jag födde en död bebis. Varje värk var ett steg närmare det värsta tänkbara i min hjärna. Plötsligt sa barnmorskan att de skulle ta hål på hinnorna eftersom vattnet inte hade gått. Det gjorde inte alls ont men när vattnet forsade bröt jag ihop. Barnmorskan försökte förstå vad som hände. Gjorde det ont? Var det något som kändes fel? Det tog ett tag innan jag lyckades berätta att det kändes som när jag blödde ut våra missfall. Den sista känslan jag ville ha på vår förlossning. Fick världens varmaste kram och massa betryggande ord om att allt var bra och att det skulle kännas så. Det var hemsk, men nödvändigt för nu tog värkarna i.
Har aldrig haft så ont. Trodde kroppen skulle gå av. Folk skrek att jag skulle andas men det var ju det enda jag gjorde. Fattade inte hur jag skulle kunna ta mig igenom detta. Jag var öppen 8 cm när killen som skulle sätta epiduralen kom. Han tyckte det var för sent, men jag hörde hur barnmorskan sa att jag behövde vila för mina värkar tog aldrig någon paus. När jag satte mig upp förklarade han att det var viktigt att jag satt helt stilla. Barnmorskan skulle hjälpa mig sa han. Han började greja och mina värkar avlöste varandra och jag var som en orm. Plötsligt tar hon tag i lustgasen och pressar fast den i ansiktet på mig och säger “andas hela värken ut”. Då gick det plötsligt upp ett ljus i min skalle. Jag hade fattat det som att jag skulle ta bort lustgasen innan värken var slut. Fortsatte andas i masken och plötsligt försvann de där hemska värkarna. Visste att det skulle göra ont, men inte SÅ ont. Började skratta åt min egen ”smarthet”. Sedan somnade jag gott i en timme, vaknade och kände att nu är det dags. ”Nu bajsar jag på mig!” Det hade jag läst mig till, att när den känslan kommer, då kommer bebisen.

Läs också: Så funkar igångsättning

”Krystvärkarna är det skönaste jag varit med om”

Krystvärkarna är det skönaste jag varit med om (just då kändes det så, idag kan jag komma på massor av saker som är skönare). Jag fattade precis vad jag skulle göra, det kändes så självklart. Behövde knappt någon coachning utan kände mig så säker. När huvudet var ute hade Kian tydligen navelsträngen runt halsen och de hade lite problem att få bort den så de bad mig att inte trycka på under nästa värk, men jag hörde “nu trycker du på allt du kan”. Sagt och gjort, jag tryckte på. Det lät verkligen typ PLOPP och Johan har berättat att han bokstavligt talat flög ut med en våg av fostervatten. Barnmorskan lyckades i farten få bort navelsträngen och allt gick bra. Hade krystvärkar i 15 eller 17 minuter, så jag var verkligen en krystarqueen!

22.32 lördag den 10/2 föddes Kian Hans Elis Walle Malmsten! Känslan när jag såg honom? Svår att förklara. Han levde. Han var tung och vacker. Jag grät, Johan grät, Kian grät! Vi var en familj och Kian kissade genast in sitt revir. Kunde inte ha varit lyckligare. Han levde och han kissade på mig, han mår bra! Vi var en FAMILJ! 12 år senare! Allt kändes självklart.

Läs hur det har gått för den nya lilla familjen på bloggen Superpaddan och team Malmsten. En ärlig och härlig blogg med allt som tillhör livet med barn!

Förlossningsberättelse: ”Det var bara att glömma smärtlindring”

Publicerad 4 september, 2018

”Måndagen den 23/4 hade jag lite mer känningar än jag haft tidigare (Jag hade ju haft värkar till och från i flera veckor och åkt in och ut på sjukhuset). Men den här gången kändes det annorlunda på något vis. Jag kände hur jag blev upprymd och tänkte att ”ok, nu händer det, jag ska snart föda barn”.
Timmarna gick och jag ringde Fredrik och berättade att jag hade värkar som gjorde rätt ont och att det nog var på gång. Han frågade mig om vi skulle åka in och jag svarade lugnt att vi avvaktar tills jag inte klarar av smärtan längre. Jag visste ju att när vi väl åker in kommer de inte försöka stanna upp förlossningen mer eftersom att jag passerat 35 fulla veckor.
Det gick ytterligare några timmar och det blev kväll. Värkarna hade inte tilltagit alls utan snarare lugnat ner sig, men jag var tagen av att ha gått med onda värkar hela dagen så jag gjorde kväll rätt tidigt. Minns hur jag vaknade av att jag drömde att jag hade jätteont i magen. Tittade då på klockan som var efter midnatt. Jag kände att magkramperna jag trodde bara var i drömmen faktiskt var på riktigt – värkarna hade tilltagit medan jag sov.

Ringde barnvakterna i panik

Gick upp på toaletten och såg då att jag blödde en hel del och då förstod jag att det var på gång. Med ett leende på läpparna gick jag in och väckte Fredrik som då i panik ringde efter sina föräldrar som skulle komma och passa barnen. Men ingen av dem svarade i telefonen. Han ringde och ringde men inget svar! Till sist ringde han sin syster som bor i närheten av deras föräldrar och hon fick åka dit och väcka dem. Fredrik började bli lite småstressad över att det tog sån tid för hans mamma att komma men jag kände mig fortfarande väldigt lugn och gick och plockade med det sista som skulle med i väskan. Värkarna kom nu med 3-4 minuters mellanrum. Ett tag därefter satt vi i bilen på väg mot Huddinge sjukhus. Vi ringde in och förberedde dem på att vi skulle komma.

02:00 Väl på plats blev vi omhändertagna och kom direkt in i ett undersökningsrum. Där kom en läkare in ganska snabbt och gjorde en undersökning. Cervix var utplånad och modermunnen öppen 5 cm. Vi informerades om att vi skulle få vänta en stund på ett rum inne på förlossningen. Det var tydligen fullt. Jag frågade efter smärtlindring men fick snällt vänta med det tills vi fick ett rum på avdelningen.

02.55 Får lustgas (det var som en dröm att få andas igenom värkarna med hjälp av lustgasen). Jag blir lite borta av lustgasen och känner mig lite småfnittrig.

03.44 Ber jag om epidural. Värkarna gör nu riktigt ont och jag bara inväntar att läkaren ska komma och trolla bort smärtan.

04.15 Får jag epidural och kort därefter kände jag ingenting. Värkarna stannade upp lite och det hela drog ut på tiden.

05.29 Tar de hål på fosterhinnan och klart fostervatten avgår. Värkarna tilltog då rejält.

Läs också: 7 saker du kommer sakna med graviditeten så fort barnet är ute

Höll på att avlida av smärtan

08:00 Minns hur jag ber om att få påfyllning av epidural eftersom värkarna tilltog rejält och jag höll på att avlida av smärtan. Barnmorskan frågar mig då om jag kan tänka mig att försöka stå ut en stund till eftersom att värkarna avtog när jag fick epidural innan. Så jag försökte med allt för att stå ut med smärtan en stund till. Jag testade att stå upp och hängde över gåställningen. Det gjorde då så fruktansvärt ont och det tryckte på rejält. Kändes nästan som att han skulle komma ut och jag ville krysta. Eftersom smärtan tilltog så kraftigt kände jag att jag måste få påfyllning av epidural NU om det ska göra såhär ont.

08:20 Ber Fredrik ringa på klockan och barnmorskan kommer in. Jag sa att jag inte klarar det längre och att det känns som att jag nästan vill krysta. Hon sa då att hon ville göra en ny undersökning och se om det hade hänt något mer. Jag fick då till svar att det var dags att föda snart så det var bara att glömma mer smärtlindring och lägga mig så bekvämt som det bara gick för nu var det dags.

Läs också: Mammorna – Det här var bästa smärtlindringen under förlossningen

Tog min hand och kände på huvudet

08.26 Krystvärkarna började. Kommer ihåg att det sved och brände där nere så sjukt mycket. Jag klämde Fredriks hand så hårt det bara gick och svor för mig själv. Efter tredje krystvärken frågade barnmorskan om jag ville känna på huvudet som är på god väg ut? Så jag tog min hand och fick känna hans lilla huvud. Jag fick då en ny kraft till nästa krystvärk.

08.38 En pojke föds, skriker direkt. Läggs hud mot hud hos mig. Det går verkligen inte med ord att beskriva hur mäktigt det är att få upp sitt barn på bröstet. Första mötet, den obeskrivliga kärleken man känner från första sekund. Att jag fick uppleva en sista förlossning är jag evigt tacksam för.

Lille Enzo kom ut alldeles perfekt. Läs mer på bloggen ”Victorias stil” om livet med tre barn och om första tiden med Enzo i familjen! Sötchock utlovas!

Mammorna: ”Det här var bästa smärtlindringen under förlossningen”

Publicerad 29 juni, 2018

Det finns gott om alternativ för smärtlindring under din förlossning och det finns inget alternativ som är bättre eller sämre. Vi kan tyvärr inte ge dig facit på vad som kommer fungera bäst för just dig men genom att ta del av andra mammors upplevelser kan alternativen kännas mer eller mindre lockande för just din förlossning.

Läs också: ”Bedövning och smärtlindring du kan få under din förlossning”

Topparna som gjorde att jag kräktes försvann av duschen

”Jag tog all smärtlindring jag kunde få under min senaste förlossning. Lustgasen hjälpte lite grann vissa stunder, mest för att ha något att fokusera på. Epiduralen fick mig att börja gråta för att smärtan verkligen försvann. Men den mest oväntade smärtlindringen i latensfasen, innan man fick de starka grejerna, var duschen. Jag tänkte ”hur f*n ska detta hjälpa mot mina galna värkar” men det gjorde de faktiskt, topparna som gjorde att jag kräktes försvann av duschen! ”
Jennie-Lie Wikström – läs bloggen här ››

TENS-maskin hjälpte massor

”Epidural var underbart med första barnet men innan den sattes så hade jag tens-maskinen på hela tiden och den hjälpte massor! Att jag även kunnat använda den under graviditeten var en stor bonus.”
Angelica Renhuvud Keane- läs bloggen här ››

Läs också: ”Andning som smärtlindring under förlossningen – så funkar det”

Fokuserade på att inte spänna mig

”När jag väl luska ut hur lustgasen fungerade, så tog den bort de värsta topparna. Men annars så jobbade jag med andningen. Djupa andetag och fokuserade på att inte spänna mig utan att slappna av. Det var det bästa för mig!”
Linda Lindkvist – läs bloggen här ››

Andning, lustgas och massage

”Andning, andning, andning!! Sen var lustgasen och hård massage i svanken så skönt ?”
Julia Fröberg Arman – läs bloggen här ››

Skrek efter epidural

”Med första skrek jag efter epidural, men med andra var jag mer förberedd på smärtan och använde bara lustgasen. Nu med tredje är min förhoppning om att klara mig på lustgas, vilket kan ske vilken dag som helst ”
Liw Olausson – läs bloggen här ››

Läs också: “Slempropp och 8 andra ord du vill veta inför din förlossning”

Varma bad

”Första förlossningen så testade jag på lustgas, akupunktur och varma bad men andningen var det som hjälpte mig bäst. På min andra förlossning fick jag till lustgasen så det hjälpte mig mycket bättre än första gången!”
Camila Charro – läs bloggen här ››

En kudde fylld med kokat vatten

”Kombinationen av lustgas, en kudde fylld med kokat vatten mot ländryggen och sen epiduralen ?? lustgasen mildrade ju det hela och värmen från kudden gjorde det bara skönt och epiduralen gav en den där nödvändiga pausen så man kunde dricka, kissa och vila ”
Sarah Hallgren – läs bloggen här ››

Tryggt stöd, pepp och kommunikation

”Jag har älskat att föda helt utan smärtlindring! Att få fokusera, känna vad som händer och arbeta tillsammans med kroppen. Bäst för mig under förlossningarna har istället varit ett tryggt stöd runt om och mycket pepp och kommunikation! Jag har ”tvingats” till bedövning efter förlossning pga komplikationer, bl.a. då en spinalbedövning, och trots att det bedövade bra hade jag gärna varit utan ?”
Sofi Lönnqvist – läs bloggen här ››

Partner som stöd

”Jag hade planerat att ta PDB men kände att smärtan var såpass kontrollerbar med endast lustgas att jag fortsatte så. Och bästa smärtlindringen för mig var att ha min man vid min sida som peppade och kontinuerligt informerade mig om processen på det sätt jag kunde ta emot det på. Rekommenderar verkligen att ha någon vid din sida som känner dig utan och innan, både för att en sådan person kan kommunicera med dig på rätt sätt men även med personalen då han/hon känner dig och dina signaler bäst.”
Hannah Philip – läs bloggen här ››

Olika från gång till gång

”Med första barnet tyckte jag att epiduralen var super. Med andra barnet så var jag lite mer beredd på smärtan och klarade mig bra med lite lustgas, klarar inte av att använda den så länge då jag blir så yr/borta av den.”
Jennie Mörsare Said – läs bloggen här ››

Cissi Ehrling Danermarks förlossningsberättelse: ”Första värken kom under Let’s dance”

Publicerad 11 juni, 2018

Cissi Ehrling Danermarks förlossningsberättelse: Värkarna startade under Let's dance

Cecilia Ehrling Danermarks förlossningsberättelse:

”Innan vi skriver någonting om förlossningen vill vi börja med att hylla svensk förlossningsvård. Vi saknar ord för hur väl omhändertagna vi blev från absolut första sekund. De var helt fantastiska.

Vår förlossning blev, i brist på bättre förklaring, väldigt uppdelad. Det var som två helt olika upplevelser. På torsdagen den 19 april 2018 är vi ute och äter middag tillsammans med några vänner. Inga som helst konstigheter och inga som helst tecken på att något är på G. Vi är helt inställda på att gå över tiden och tänker att det är minst en vecka kvar. Detta trots att barnmorskan bara några dagar innan sagt att hon gissar att det kommer ske under helgen.

Efter middagen börjar vi göra oss i ordning för att gå och lägga oss när jag helt plötsligt misstänker att vattnet börjat sippra men jag har inga som helst värkar. Men, vi ringer såklart in till förlossningen och de säger åt oss att komma in. Ni som fött barn eller snart ska få barn vet att om vattnet går så är det max 48 timmar kvar tills man blir igångsatt om värkarna inte kickar in. Så, sagt och gjort. Natten till BF beger vi oss in till förlossningen. De har dock sagt att oavsett vad så kommer vi få åka hem eftersom att värkarna inte var igång.”

Läs också: ”7 konstiga saker som händer i kroppen under en graviditet”

Kändes mer som att vänta på en spabehandling

”Väl på plats så blev vi förvånade över hur väldigt tyst och lugnt det var. Ingen av oss hade någonsin varit på en förlossningsavdelning tidigare så vi visste väl inte riktigt vad vi kunde förvänta oss, men vi tänkte att det skulle vara betydligt mer liv och rörelse än vad det var. Bilden vi hade var nog snarare att vi skulle mötas av smärtsamma vrål från födande kvinnor, skrikande nyfödda små bebisar och blivande pappor med nervösa blickar. Kan säga att det var allt annat än så. När vi satt och väntade på att en läkare skulle komma var känslan mer som att vi satt och väntade på nån spabehandling.

När läkaren väl hade kommit och gjort en undersökning konstaterades att det inte var vattnet som börjat gå. De sa att det troligen var livmodertappen som mognat och att det kan ge ungefär samma symptom som om man hanen liten ”pyspunka” så att fostervattnet läcker. Men som sagt, så var inte fallet. Den kvällen blev inte mer dramatiskt än så. Det vara bara att åka hem och fortsätta vänta. Då trodde vi fortfarande att det skulle dröja flera dagar till. Vad vi dock tog med oss hem var hur härligt lugnt det var vilket gjorde att nästan all nervositet försvann. Vi kände direkt att vi var, och skulle fortsatt vara, i trygga händer.”

Läs också: ”10 konstiga (men helt normala) fakta om din nyfödda bebis”

Första värken kom under Let’s dance

”Vi vaknar på fredagsmorgonen, på beräknat förlossningsdatum, och allt känns precis som vanligt. Inget på gång. Det är strålande sol och en riktigt varm och härlig dag så på förmiddagen ger vi oss ut på stan för att äta lunch och strosa runt i lite butiker.

Framåt eftermiddagen är det fortfarande jättelugnt och inga som helst tecken på att något var på G. Vad vi inte visste då var att några timmar senare skulle de värsta och jobbigaste timmarna i mitt liv sätta igång.

Vi kom hem från stan ganska sent på eftermiddagen och gjorde inte så mycket. Vi började laga lite mat och tajmade det så det blev en middag i soffan framför Let’s Dance (vad annars? ).

Nästan i exakt samma sekund som resultatet kom, att Gustav åkte ut (vilket jag återigen blev jätteförvånad över) och resultatshowen var över, då kickade det igång. Då kom första riktiga värken. Jag kände direkt att det här var nått annat än vad jag upplevt tidigare. Det var en värk som jag aldrig känt förr.

Men, var inte så att det helt plötsligt kom värkar precis hela tiden men de blev snabbt väldigt regelbundna, och kraftiga. Jag hade en värk ungefär var 10:e minut så det var ju inget att ringa in till BB för. De höll inte i längre än ca 20-30 sekunder så…ja, jag vet faktiskt inte riktigt vilka tankar egentligen flög genom våra huvuden. Tror att vi någonstans fortfarande trodde att det skulle dröja en vecka till. Det var som att vi inte riktigt förstod så vi gick o la oss för att sova. Behöver jag säga att vi inte sov en endaste minut den natten?”

Läs också: ”Gravidhjärna – ett faktiskt fenomen”

”Värkarna från helvetet”

”Värkarna blev under natten kraftigare och längre. Men, de kom fortfarande bara ca var 10:e minut men de gjorde ont. Riktigt ont. Så på lördagsmorgonen ringde vi in till förlossningen för att ge dem en heads up om att det var på gång och passade även på att fråga om de hade några tips på vad man kunde göra för att minska smärtan. De rekommenderade alvedon, ett varmt bad och eller en varm vetekudde. Det funkade. Det var inte så att värkarna försvann men de kändes helt klart lindrigare.

De hade bett oss att höra av oss med jämna mellanrum för att hålla dem uppdaterade så några timmar senare ringer Freddan tillbaka till dem för att berätta att allt lugnat ned sig lite så det kommer nog dröja tills det är dags att åka in. I samma sekund som de la på sparkade det igång. Då började de värsta timmarna i mitt liv.

Från ingenstans fick jag värkar precis hela tiden. Jag hade fem värkar var 10:e minut (de säger ju att man ska ringa och åka in om man har 3-4 värkar var 10:e minut) och de var både långa och kraftiga. Jag fick inte vila mer än 20-30 sekunder mellan värkarna. Så, Freddan ringde in till förlossningen igen och de sa åt oss att komma in på en gång. Den här gången skulle vi även ta med oss väskorna.

I samma sekund som vi svängde in på parkeringen skrek jag åt Freddan att han var tvungen att stanna bilen. Det var ganska mycket trafik och vi hade mycket bilar både framför och bakom oss så det var egentligen inte alls läge att stanna men jag hade inget val. Jag slängde upp dörren och började kräkas. Från den stunden och kommande 48 timmar kunde jag varken äta eller dricka någonting utan att det kom upp igen. Inte riktigt det man önskar sig när man behöver all energi man kan få.”

Fick stanna på förlossningen

”När vi kom in så var jag bara öppen 1,5 cm och normalt blir man hemskickad då men med tanke på hur täta och kraftiga värkarna var fick vi stanna kvar.

Första två timmarna gick jättefort. De var visserligen otroligt smärtsamma men kändes som 10 minuter, vilket såklart var skönt. Eftersom att jag inte var öppen tillräckligt kunde de inte ge mig någon vettig smärtlindring så efter en stund blev jag placerad i ett varmt bad. Det i kombination med en väldans massa lustgas gjorde det uthärdligt. Där låg jag i tre timmar, hög som ett hus.

Lustgasen i sig tar ju inte bort någon smärta så den fanns kvar precis hela tiden men den gör det lättare att hantera smärtan. Helt ärligt så gjorde det så ont att jag där och då ville avbryta hela alltihopa. Jag sa till Freddan att det absolut inte skulle bli något mer barn och jag ville avbryta och åka hem. Men, en minut senare låg jag där och mumlade att vårt barn kommer bli så grymt och hur mycket jag redan älskade det. För att sedan återgå till att säga att jag ville avbryta allt och åka hem. Så gick det, fram och tillbaka nästan hela tiden. Jag kommer egentligen inte ihåg så mycket av det men Freddan och och personalen runt omkring mig har berättat.

Det var i särklass det absolut värsta i smärtväg jag varit med om. Och, i mitt huvud så var det här bara början. Jag tänkte att om det gjorde så här ont redan nu så fanns det inte en chans att jag skulle klara av värkarna som väntade – för att inte tala om själva utdrivningsfasen. Hur i hela världen skulle jag klara av det?”

Epidural blev vändningen

”Nä väl, efter 7,5 långa helvetestimmar var jag öppen 4 cm och de kunde äntligen sätta epidural (ryggmärgsbedövning). Då förändrades allting. Kommande 17,5 timmar blev nått helt annat… Nu var klockan 21.30 på lördagskvällen. Men vad innebar det egentligen att få epidural? I ärlighetens namn visste jag inte riktigt vad det innebar. Jag visste att det var nån form av ryggmärgsbedövning men jag visste inte hur det gick till. När de berättade för mig att de skulle köra in en nål och en pytteliten slang i ryggen, in i mellan kotorna, som skulle hänga ut så de slapp sticka mig flera gånger och sen spruta in nått som bedövade nerverna… Ja, det var väl inte direkt nått jag längtade efter. Framför allt inte när man som jag är allmänt nervös för det här med sjukhus. Jag har nämligen aldrig behövt besöka ett sjukhus för att jag varit sjuk eller allvarligt skadad eller så. Jag tillhör sorten som till och med är lite nervös för att ta en helt vanlig vaccinationsspruta. Att då få höra vad de skulle göra var väl inte direkt nått som fick mig att börja hjula av glädje. Men, personalen gjorde att jag kände mig otroligt trygg plus att smärtan jag hade av värkarna var olidlig. De hade hållit igång så länge att jag var helt dränerad på energi. Jag var beredd på att göra vad som helst för att slippa det.

Nu kanske det låter som att epidural är nått läskigt. Det är det inte. I min värld blev det min räddning och jag kan säga redan nu att om eller när det är dags för barn nr två kommer jag absolut ta det igen. För mig var det som en skänk från ovan.

Sagt och gjort la jag mig till rätta. Man lägger sig på sidan, nästan som i fosterställning så man rundar ryggen. Narkosläkaren var så himla bra. Han, barnmorskorna och alla i rummet skapade en trygg stämning, det var nästan lite mysigt, så när det väl var dags att sticka mig var jag inte det minsta nervös. Han började med att ge mig lite bedövning innan han tryckte in sprutan/verktyget (eller vad det nu kallas?) i ryggen på mig. Han berättade hela tiden i detalj vad han gjorde, vilket var nått jag bett om att de skulle göra. Jag hade faktiskt bett dem berätta om allt genom hela förlossningen. Jag är ju en tjej med ganska stort kontrollbehov och det gjorde att det kändes som att jag hade lite mer kontroll över situationen – vilket jag egentligen absolut inte hade. I ett sånt här läge kan man inte göra mycket annat än att bara åka med.

Återigen, jag kanske målar upp det som nått stort och läskigt. Det är inte meningen. Det var väldigt odramatiskt och på mig gjorde det inte det minsta ont. Jag rekommenderar absolut alla som vill komma undan smärtan att ta epidural.

Att bara åka med var nått jag och Freddan hade pratat om innan. Ingen av oss hade varit med om en förlossning tidigare så vi visste ju inte alls vad som väntade. Eftersom vi inte kunde påverka händelseförloppet hade vi bestämt oss för det enda man kan göra – Lyssna på barnmorskorna, göra som de säger och helt enkelt lita på att de vet vad de pratar om. För, det vet de. Herrejösses vad duktiga de är.”

”En enorm befrielse!”

”Hur som helst, epiduralen kickade in direkt och all smärta var som bortblåst. Och jag menar det verkligen. Jag kände absolut ingen smärta alls. Men jag kände fortfarande när värkarna kom. Livmodern spände och drog ihop, det pressades neråt.Men det gjorde inte det minsta ont. Det var sån enorm befrielse, som natt och dag. Äntligen kunde jag få vila och återhämta mig lite. Dessvärre fick jag fortfarande inte behålla nått jag stoppade i mig, det kom upp på en gång så de fick sätta dropp så jag inte skulle bli helt uttorkad. Allt eftersom att jag slappnade av kom även tröttheten.

Efter ca 1,5 timme började epiudralen avta men det var bara för mig att säga till så fyllde de på. Så, ungefär en gång var 1,5 timme kom de och fyllde på, hela vägen fram till att han var ute. Bedövningen hjälpte så till den grad att jag faktiskt kunde sova lite på natten. Bara några timmar tidigare fanns det inte med i min världsbild att jag skulle kunna sova mig igenom en del av värkarna. Vem hade kunnat tro det? Att man skulle sova sig genom förlossningsvärkar. Så fantastiskt skönt och värdefullt.”

Vaknade av ett fruktansvärt vrål

”Efter att vi lyckats sova ungefär en timme vaknade vi av ett fruktansvärt vrål. Det var ett sånt där skrik som skär långt in i hjärtat. Som om att någon höll på att dö.

Vi förstod omgående vad det var. Det var en tjej i rummet bredvid oss som höll på att föda. Behöver jag säga att oron jag hade hunnit sudda bort snabbt kom tillbaka. Freddan såg hur jag helt plötslig blev likblek och jättenervös. Han försökte lugna mig genom att säga att hon måste ha valt att inte ha nån smärtlindring alls men just då hörde jag inget annat än hennes hjärtskärande avgrundsvrål. Ja, så hemskt lät det. Efter en stund tystnade hon och ett helt annat skrik hördes. Ett gulligt litet bebisskrik. Strax därpå kom en av barnmorskorna in till oss med ett lugnande besked. Hon bekräftade vad Freddan hade sagt, hon hade valt att föda utan någon smärtlindring alls. Kan säga att efter att jag hört hennes vrål kommer jag aldrig ens fundera på att föda utan smärtlindring.

Efter det småslumrade jag lite till och från resten av natten och det var först vid barnmorskornas skiftbyte som vi vaknade till liv igen. Det hade hunnit bli söndag morgon och hjärnan hade sakta men säkert börjat komma in matchen igen.

Jag var så himla stolt över mig själv. Där låg jag. En liten tjej som var rädd för en helt vanligt litet blodprovsstick och nu hade jag helt plötsligt saker instuckna i ryggraden, infart i armen där de kopplat in både det ena och det andra. Jag kände mig helt plötsligt stark. Jättestark! ”Nu jäklar! Idag ska jag föda barn. Idag ska jag bli mamma!” tänkte jag.

Barnmorskorna började till och med gissa på när han skulle komma ut. Det var förslag på allt mellan kl 10.00 och 12.00. Men, tiden gick. Jag blev fullt öppen men han ville inte komma ner den sista biten ner till bäckenbotten. Vi fick berättat för oss att från att man är fullt öppen (10 cm) så bör barnet vara ute inom tre timmar, annars vidtar de ”åtgärder”.”

Försökte krysta ner honom

”Efter ca drygt två timmar var han fortfarande inte helt nere och vi gjorde ett par första krystningsförsök för att försöka trycka ner honom. Det visade sig att jag tydligen var jättestark och bra på att krysta så när jag tryckte på så åkte han ned. Problemet var bara att han åkte upp igen så fort jag slutade så efter ett par försök så slutade vi. Det tar nämligen ganska mycket på krafterna för både mamman och barnet.

De hade vid det läget kopplat in en elektrod på hans huvud så de hade full koll på hur både han och jag mådde. Allt såg jättebra ut. De beslutade då att avvakta lite till och vi hoppades att han självmant skulle glida ner den sista biten, och att vi göra ett nytt försök när de där tre timmarna hade gått. Jag hade då börjat förstå att om det inte gick vid nästa försök så skulle någon form av åtgärd vidtas. Exakt vad vet jag faktiskt inte men i mitt huvud såg jag framför mig att det skulle bli kejsarsnitt. Det var det absolut sista jag ville. Det skulle vara som att bli snuvad på konfekten. Allt man gått igenom. Alla timmar av fruktansvärda värkar, ännu fler timmar med ryggmärgsbedövning. Som jag hade kämpat. Nej, jag skulle föda honom vaginalt. Så var det bara. Jag gungade på pilatesbollar, vaggade fram och tillbaka med höfterna i nått som liknade en cha-cha. Jag testade allt de föreslog. Han skulle bara komma ned den sista biten.

Och, jag tror faktiskt att vi hade lite tur. När tre timmar hade gått så var det dags för ett nytt skiftbyte för personalen. De höll såklart stenkoll på både hans och mina värden och allt såg fortsatt jättebra ut så de beslutade att genomförde skiftbytet innan det var dags för ett nytt försök. Direkt när bytet var klar så var det dags. Då hade det gått 3,5 timmar sen jag var fullt öppen. Det var nu det gällde.

Han hade sjunkit ned! Det var en enormt lättnad för mig och istället för att bli nervös för krystningsfasen som jag trodde att jag skulle bli kände jag istället hur jag blev ännu starkare. Jag kände mig så himla redo. Nu skulle han ut!”

”Stämningen i rummet var helt fantastisk”

”När barnmorskan sa att vi skulle sätta igång tror jag att jag överraskade alla, inklusive mig själv. Jag hade ju som jag berättat inte det minsta ont. Den där epiduralen var magiskt bra. Det var nämligen vare sig Freddan eller någon av barnmorskorna som peppade igång oss. Det var jag. Det kom så spontant och jag hörde helt plötsligt mig själv glatt dra igång, precis som om jag höll i en dansklass… ”Kom igen nu gänget! Här ska födas barn. Nu ska han ut!” Stämningen i rummet var helt fantastisk. Alla var glada och taggade till tänderna.

Väl på plats på förlossningspallen gick det ganska snabbt. Redan efter fyra krystningsvärkar var hela huvudet ute. Jag kunde till och med se hans mörka hår. En helt surrealistisk och obeskrivlig känsla. Jag kommer inte ihåg så mycket av det här själv, man är så uppslukad av allt, men jag fick berättat för mig efteråt. När huvudet var ute ska jag tydligen ha skinit upp i ett stort leende och sagt ”Det här är ju kul!”. Hela rummet, inklusive jag själv började skratta trots att vi var mitt i förlossningen. Direkt efter det klämde jag i med en sista krystning och vips så var han var ute. Bara ett par sekunder senare hörde vi hans skrik och vi förstod på en gång att han andades. Sån lättnad. Glädjetårarna sprutade på både mig och Freddan. Vi hade blivit föräldrar.

När det väl gällde tog det inte mer än ca 10 minuter innan han var ute. Allt gick helt smärtfritt. På riktigt. Jag kände inte ett smack av någon smärta någon gång under själva förlossningen och det var uppriktigt sagt kul. Ja, det kanske inte låter klokt men så var det. Jag tyckte det gick hur lätt som helst.”

”Det var på riktigt kul att föda barn”

”Sammanfattningsvis kan jag säga att de första 7,5 timmarna var det värsta jag varit med om och de sista 17,5 timmarna… Ja, de var hur lätt som helst. A walk in the park. Den absolut sista delen var helt fantastisk! Det var på riktigt kul att föda barn.

Det betyder dock inte att jag kommer vilja föda ett till barn nu på direkten. Lite tid ska det allt få gå i mellan. Dagarna efter förlossningen var inte lika härliga. De kommer jag så ärligt jag kan berätta om lite längre fram. Vi kan sammanfatta det med att det är INTE så där piffigt och härligt som många vill få det att se ut som på sociala medier. Tvärtom. Under och efter en förlossning släpper man alla hämningar och spärrar. ”Fina flickan” är som bortblåst. Man har helt enkelt inget val. Men, man blir förvånad över hur lite man bryr sig om sånt.”

Vill du fortsätta följa Cissi, Freddan och lilla Hugo i deras vardag? Missa då inte familjens blogg här!

Förlossningsberättelse: ”Han föddes i sätesbjudning”

Publicerad 4 juni, 2018

förlossningberättelse han föddes i sätebjudning

Det hela började natten 22 juni. Jag gick och la mig efter 00.00 och försökte sova, jag hade lite molande värk i nedre delen av magen. Men eftersom jag haft ganska kraftiga förvärkar i ca en månad försökte jag att inte bry mig om lite ”mensvärk”. Vid 01.00-02.00 försvinner det inte och jag kan inte somna på grund av värken. Till slut går jag upp och ”mensvärken” börjar kännas allt mer och håller i sig så jag börjar klocka värkarna. Då är det ca 3 minuter mellan värkarna och 1 minut långa. Nu var nog klockan 03.30, så jag börjar koka pasta ifall jag behöver ladda upp med kolhydrater om det var dags att föda. Jag väcker Alex vid 04.00 för nu är de regelbundna och ringer sedan förlossningen. De uppmanar med att det kommer ta sin tid då jag är förstföderska men är välkommen in för en kontroll. Vid 05.30 kör vi in och värkarna är samma.

Promenad på kyrkogården

Vi kommer in vid 06.00 och blir uppkopplad med CTG för att kolla barnets hjärtslag och värkarbetet. Det konstateras att värkarna är regelbundna men jag är bara öppen 2 cm. Barnmorskan rekommenderar att vi äter frukost och går en promenad därefter kommer tillbaka efter 2 timmar och ser om något hänt. Om inte bör vi åka hem. Vi börjar med att äta var sin torr liten macka och sedan vanka fram och tillbaka på kyrkogården jämte lasarettet då jag inte kunde gå så långt. Efter dessa 2 timmar gått var klockan 09.00 och jag skulle undersökas på nytt med en aning intensivare värkar men rädd att jag inbillar mig. Med CTG på igen som visar lite tätare värkarbete och jag är öppen 4 cm och vi får stanna! Lycka och vi blir inskrivna.

Läs också: ”7 konstiga saker som händer med kroppen under en graviditet”

Vi fick ett fint stort rum och en ny barnmorska. Trots mina värkar mådde jag relativt bra och kunde både prata och skratta emellan värkarna. Hon frågade om jag var intresserad av någon typ av smärtlindring när det blir värre. Jag sa att jag förmodligen ville ha epidural när jag får ta den men just nu ville jag ta ett bad (mest för att slappna av) vilket fixades direkt. Väldigt skönt och rekommenderbart.

Efter ca 1-1 ½ timmes badande gick vi tillbaka till vårt rum, nu var klockan strax innan 13.00. Även vid denna tiden dök min mamma upp. Vid 14.00 är det skiftbyte, världens goaste och otroligt grym barnmorska tillsammans med lika goa undersköterskor. Hon nämner att jag fortfarande är öppen 4 cm och om inte vattnet går av sig själv så tar vi hål på hinnorna vid 15.30 så det sätter fart, deal nu kör vi säger jag! Och så blev det, inget hände under denna tid så klockan 15.30 tar hon hål på fosterhinnan och varmt vatten sipprar ut. Och DIREKT gör värkarna betydligt ondare, mitt kaxiga leende försvann fort. Jag bad om att få lustgas som snabbast smärtlindring. Mellan värkarna mådde jag fortfarande bra.

Bebisen låg i säte

Under denna tid jag haft min nya barnmorska var det ett väldans kännande hur bebisen låg och känna i fixering och även känna efter hans huvud inne i livmodern (inte mysigt att alla skulle in där och känna). De sa några gånger ”vi vill bara se hur han ligger”, sedan dök barnläkaren upp och även en ultraljudsmaskin. Med mig, Alex och mamma som 3 stora frågetecken. Efter ultraljudet får vi konstaterat svar ”din bebis ligger i säte, med rumpan neråt”. Lagom nervös och jag får frågan ställd av läkaren om jag vill ha kejsarsnitt eller försöka att föda vaginalt. Jag får diskutera det enskilt med Alex och vi antog att med snitt blir det säkrast, tänk om jag föder vaginalt och något händer på vägen? Och får snittas akut ändå? Nä, snitt får det bli nu.

Läs också: ”Förlossningsberättelse: ”Hon föddes i vidöppen bjudning”

”Trodde hon skulle dra sönder mitt underliv”

Samtidigt som detta sker ligger jag med intensiva värkar och knappt öppnat mig, max öppen 5 cm vid det laget. Jag ber mamma gå ut och säga att det får bli snitt. Och de springer iväg och förbereder. Klockan är nog strax efter 16.00 och min barnmorska kommer in igen. Och nämner att det inte blir något snitt, för på bara någon halvtimme har jag öppnat mig till 8cm! Så då var det även väck med epidural, hejdå smärtlindring. Det var bara att följa med, men nu var man bra chockad, förvirrad och lätt rädd.

Jag kände redan nu ett tryck neråt och fick följa med i krystandet. Ont som fan, trött då jag bara ätit lite pasta och 3 mackor på hela dygnet plus att jag varit vaken i 1 ½ dygn. Hade inte mycket energi att ge alltså. Försvinner i dimman med lustgasen, skriker efter epidural fast jag egentligen vet att jag inte får den. (Under denna tiden skriker jag också att de ska snitta mig och kastar runt lustgasmasken enligt Alex.) När det riktiga krystvärkarna kommer är det väldigt många i rummet, min barnmorska, en till barnmorska, 2 undersköterskor, barnläkaren, min mamma och Alex stöttande vid min sida. Min barnmorska försöker töja mig så att bebisens rumpa ska komma ut och jag skriker och ber henne att sluta då jag tror hon ska dra sönder mitt underliv.

”Sov och svimmade mellan krystvärkarna”

Den allra första kroppsdel som kom ut var faktiskt hans pung, därefter hans rumpa och ja kroppen och sist huvudet. Men med hans pung hängandes utanför ett tag (hehe) så försvinner jag helt, de korta pauser jag hade mellan krystvärkarna däckar jag, jag sover eller svimmar mellan krystvärkarna. Jag orkar inte ens ligga rak i sängen, håller på att ramla ut och ville gå ur sängen för jag trodde att det var i sängen smärtan kom ifrån. Den andra barnmorskan håller om mina axlar för att dra upp mig under själva krystandet. Till slut trycker hon även på min mage för att hjälpa bebisen ut. Det tog aldrig slut.

Läs också: ”Förlossningsberättelse: Jag trodde jag skulle dö av smärta”

Jag säger som alla andra för det är sant, jag trodde att jag skulle dö, gå i tusen bitar. Jag förstår inte hur han kom ut, och verkligen inte i säte. När rumpan väl var ute var det ”bara” att trycka ut kroppen, men sen huvudet… Jag skriker ”DRA UT HONOM!” och upp kom han på mitt bröst, han stirrar på mig knäpptyst, jag undrar om han lever och kort därefter skriker han. Född 18.20 den 22 juni. 4140gram och 53 cm lång.

Vill du se mer av Nellie? Besök då hennes instagramkonto @nelliepersdotter och hennes blogg här.

Förlossningsberättelse: ”Var fullt öppen men kände inga värkar”

Publicerad 23 april, 2018

”Många tankar just nu är hur denna förlossning med lillasyster skall gå… Om den kommer bli lika lång som med Cornelia eller hur ont det kommer göra, vilken smärtlindring jag kommer hinna få eller hur allt kommer starta. Jag är såå mycket mer nervös denna gång… Tankarna är många och jag vet att om mindre än 6 veckor har jag upplevt en förlossning igen, men hur den blir har vi ingen aning om. Då jag inte berättat tidigare om förlossningen med Cornelia så tänkte jag ge er min förlossningsberättelse som var både bra och dålig ♥”

Vattnet gick och det kom rosa blod

”Året var 2013 och vi väntade vårt första barn efter ett missfall året innan. Under hela graviditeten var jag självklart lite orolig från och till men ju längre tiden gick desto bättre kändes det. Jag hade en underbar graviditet och det mesta kändes väldigt enkelt och jag kände mig precis som vanligt. Vi hade inte tagit reda på könet, då vi ville ha det som en överraskning till förlossningen, men känslan för oss båda sa tjej. Det var så spännande att spekulera och vi bad även våra vänner gissa på kön och när de trodde bebisen skulle födas. När det var den 24 juni och jag insåg att det var dagen innan min gissning tänkte jag att jag hade helt fel och skulle gå längre än vad jag trott.

”Kvällen den 24 juni sitter vi och ser på tv men egentligen borde jag gått ut och planterat blommorna som stod i trädgården som jag tidigare under dagen hade varit och köpt, men just då orkade jag verkligen inte och sa till sambon att jag skulle ta dem dagen efter. Strax innan tio känner jag mig så trött och tänkte gå ut med sopor innan jag lägger mig. Hämtar sopor och på golvet ligger en död fluga som jag tänker ta upp för att slänga med i soporna… När jag böjer mig ner hör både jag och sambon hur det bara säger plupp, som en bubbla kan låta när den spricker, och jag känner genast hur det rinner en massa nedför mina ben. Då inser jag att det är vattnet som gått och jag säger till sambon: ”Hörde du det där? Jag tror vattnet gick!” och så får jag springa iväg på toa för att det rinner ju hela tiden. Sambon hämtar nya kläder till mig medan jag ringer förlossningen. Det var telefonkö och det kändes som jag fick vänta i en evighet. Mina händer skakade och jag var så nervös för nu visste jag att det ändå var nära. När jag kommer fram till förlossningen och berättar att mitt vatten gått och att det även kommer lite rosa blod så säger hon att vi skall komma in på en kontroll. Vi lämnar in hunden till svärföräldrarna och tar med oss BB-väskan för säkerhets skull och åker iväg. En bilresa på ungefär 20 minuter… Jag hade inte fått några värkar eller kände av något alls, bara att det sipprade vatten hela tiden, något som förvånade mig. Jag hade hela tiden förväntat mig att när vattnet skulle gå, kom allt på en gång, men nu var det ändå så pass att man kunde hantera detta med rejäla bindor och för säkerhets skull extra handdukar att sitta på i bilen.”

Läs också: ”Så mycket behöver bebisar sova”

”Fick besked om att vi skulle föda om två dagar”

”Vi kom in till förlossningen runt elva tiden och får sätta oss ned medan de skulle göra iordning ett rum till oss. Under tiden jag sitter där, utan någon känning alls, kommer det in ett par, vars tjej är på väg att föda. Hon blir snabbt hämtat i rullstol och skriker “Bebisen kommer nu” och jag ser paniken i hennes ansikte. Då som först funderade jag på vad vi gett oss in på och blev jättenervös över hur ont det skulle göra. Dock tog det två minuter och vi hör bakom oss “Det gick ju fort!” och ett bebisskrik… Hon hann alltså komma in precis i tid och jag insåg att hennes smärta gått över lika snabbt som jag uppfattade den och att de nu hade sin bebis hos sig. Cornelia var beräknad 1 juli och sambon chansade på 4 juli, men jag var helt bestämd på att bebis skulle komma 25 juni. Det tyckte jag kändes som ett bra datum och enligt min egna beräkning kändes det mer troligt. Sen kan man ju gå över två veckor men det var jag inte alls sugen på, haha.

Vi får komma in till ett rum för kontroll och då får vi veta att jag inte har några värkar och att allt ser bra ut, precis som det ska. Vi får en tid bokad att komma in för att föda barn två dygn senare om inget annat händer innan dess och sen får vi åka hem igen. Lite besvikelse var det allt då vi trodde det var på gång. Men vi åker hemåt vid tvåtiden på natten och när vi precis svänger av från sjukhuset känner jag min första värk. Då insåg jag att det verkligen var en värk men ändå så pass att jag kunde hantera det så vi fortsätter hemåt. Under hemresan känner jag av några värkar men inget jättejobbigt. Vi bestämmer oss för att passa på och lägga oss för en natts sömn ifall det skulle sätta fart så vi kunde ha lite energi. Men det blev ingen sömn för någon utav oss… Mina värkar började sätta igång allt tätare och vi började även klocka dem. När vi inser att de är 2–3 minuter mellan värkarna ringer vi in igen till förlossningen och de tycker jag ska ta en varm dusch och värktablett för att lindra lite. Gjorde precis som de sa men inget hjälpte och efter jag duschat kändes de av ännu starkare och eftersom jag tyckte allt startat så snabbt från att inte känna något alls till 2–3 minuter så bestämmer vi oss för att åka in iallafall. Ringer till förlossningen och säger att vi är på väg och de förbereder ett rum för oss.”

”De fick sticka mig sju gånger i ryggen”

”Vi blev inskrivna strax efter 6 på morgonen och får ett rum direkt. Just då kändes det även som mina värkar stannat av lite grann men de höll fortfarande på, dock inte lika ofta. Vi grå träffa en barnmorska som kollar upp mig och jag är då öppen 3 cm.
Vid sju får jag några varma kuddar som smärtlindring men de hjälpte inte så jättemycket så halv åtta fick jag lustgas. Jag tyckte inte de heller gjorde så mycket men allt var ändå okej. Vid tiotiden började det bli väldigt jobbigt och jag bad att få mig ett bad, men så länge fick jag ställa mig i duschen. Just då hade mina värkar kommit igång rejält och känslan då var att bebis var på väg ut vissa stunder. Jag fick sedan veta att jag inte kunde bada då det var upptaget så stod kvar i duschen ett tag. Sambon var med mig hela tiden och till slut fick han ringa efter hjälp då mina värkar var så kraftiga att jag knappt kunde stå upp. Då bestämmer vi oss för att jag skall få Epidural som smärtlindring och just då minns jag inte jättemycket. Min sambo berättade att de fick sticka mig i ryggen sju gånger innan de kunde ge mig rätt smärtlindring. Även barnmorskan hade sagt att de aldrig varit med om en sån lång värk som jag hade just då. Jag hade så ont just då att det kändes som bebisen var på väg ut. Det tryckte på så hårt att jag trodde det var dags. Då var klockan kvart i elva på förmiddagen och precis efter jag fått epidural känner jag hur värkarna är som bortblåsta.

Jag lägger mig för att vila en stund. Sambon går och köper lite mat men jag hade svårt för att äta, istället kräks jag och vid ett-tiden har jag fått feber och en barnmorska kollar hur mycket öppen jag är. Hon vart osäker och ville be en kollega ta en titt och jag börjar tro att de haft fel och att jag inte är öppen alls. In kommer en kvinnlig läkare som ska titta och säger då att jag är fullt öppen. Jag vart så förvånad och frågar om vi kommer föda bebis under dagen. Ville bara att allt skulle vara över och väntan nu kändes oändlig. Jag har fortfarande feber och inga värkar alls längre. Vi får prova att ta en promenad i korridoren, sitta på en boll fram och tillbaka, men inget händer. Jag tjatar fortfarande på de läkare och barnmorskor som kommer in om de vet om vi kommer föda någon bebis under denna dag eller inte. De säger att bebisen kommer att komma idag men att jag måste få igång värkarna lite innan. De ökar någon dos för att värkarna ska öka men inget händer där heller. När klockan är runt sex på kvällen ville de försöka få igång allt ännu mer för att bebisen var tvungen att komma ut då jag varit öppen så länge. En massa läkaren och barnmorskor kommer in i rummet och de förbereder sig inför att sätta igång mig rejält. De ber mig provkrysta men inget händer. Till slut säger de att vi måste testa att ta ut bebisen med sugklocka annars skulle de bli kejsarsnitt får bebisens hjärtljud nu började ändras till det sämre. De inkallar en förlossningsläkare, läkare för akut kejsarsnitt och en hel drös med andra barnmorskor med mera… Jag inte minns hur många det var, jag uppfattade bara att hela rummet var fullt med folk ifall allt skulle bli akut.”

Läs också: ”Förlossningsberättelse: ”Ryggbedövning är det bästa man kan vara med om'”

En grålila bebis utan ljud eller rörelse

”Klockan 18.53 börjar de med sugklockan och jag får krysta. Jag känner inte jättemycket förutom ett litet tryck nedtill och de ber mig krysta försiktigt tre gånger. Innan jag krystar sista gången frågar jag lugnt om bebisen kommer komma ut efter denna gång och vi kör igång. Klockan är 19.05 och ut kommer en grålila bebis ut snabbt, utan det minsta lilla ljud ifrån sig. Jag känner hur hela min mage bara försvann just då och känslan var riktigt häftig. Men, allt gick fort och de klipper själva navelsträngen (vi hade önskat att sambon skulle klippa) och ber min sambo följa med dem och bebisen. Än hade jag inte hört något ljud från bebis, och där låg jag helt själv utan honom och bebis. Tankarna gick i 180 och jag var orolig över att bebisen inte börjat andas och kunde inte glömma färgen på bebisen som var helt tyst och inte en rörelse. Jag visste heller inte om det var en pojke eller flicka.”

Under tiden som sambon är iväg med läkare och bebisen får jag krysta ut moderkakan, vilket gick jättesmidigt. Minns knappt detta ögonblick förutom att de ville visa mig hur den såg ut och allt såg fint ut. Efter en liten stund kommer sambon in med en bebis i famnen. Jag ser lyckan i hans ögon och att färgen på bebis är helt underbar denna gång. Han kommer till mig för att visa och jag får hålla en kort stund och får se att det blev en liten flicka. 3340 gram och 50 lång, helt perfekt och välmående.
Då de trodde jag hade 3:e grads skada och misstänkte att jag spruckit rejält ville de skicka mig till operation. Hon som hade förlöst mig hade aldrig varit med om att någon spruckit så mycket så hon ville följa med och operera mig. Jag fick en annan smärtlindring och tappade ALL känsel ifrån naveln och neråt. Jag var även lite dåsig och skrattade väl åt hur mina ben rörde sig när de höll på att lyfta men att jag inte kände ett dugg. Sen svävade jag samtidigt på moln och var så lycklig över att vi fått en liten flicka. Att jag äntligen var mamma. Det kändes som en dröm, så overkligt men så underbart!”

Läs också: ”4 vanliga amningsproblem – och lösningar!”

En fröjd att komma hem

”Under operationen ser de att jag hade en grad 2-skada och inte alls som de trott från början. Alltså hade jag inte spruckit så mycket som de trodde först. De sydde mig och vid nio-tiden fick jag äntligen träffa min lilla familj. Vår lilla Cornelia var född!

Sen fick vi stanna ett tag på uppvakningsavdelningen innan vi fick ett rum. Vi tjatade på att få komma till ett eget rum och bara få vara, men sköterskorna var så stressade så där fick vi stanna ett par timmar. Sen tröttnade de väl på vårt tjat och vi fick åka till avdelning för kejsarsnittade där det fanns ett rum till oss. Själva eftervården var inte alls bra tyckte vi då jag hade svårt att komma igång med amningen. Cornelia ville inte äta och sköterskorna kändes så stressade. Vid tolvtiden på natten fick vi även be om att få nåt att äta då vi inte ätit sen lunch. Vi hade heller inte fått någon bricka med smörgås, dricka eller sånt som man brukar få så de hämtade en tallrik yoghurt så vi kunde få i oss något. Vi fick stanna kvar tre nätter på denna avdelning innan vi fick åka hem och under dessa tre dygn så var det väldigt upp och ner. Jag hade ont och kunde bara ligga, Cornelia hade fortfarande inte kommit igång med amningen ordentligt och hon hade lågt blodsocker. Men till slut fick vi åka hemåt och det var verkligen en fröjd. Och tänka att vår lilla tjej kom just den dagen jag gissat på ändå.”

Ja, det var det jag kunde komma ihåg av vår förlossning med Cornelia. Och nu är det som sagt inte alls långt kvar tills lillasyster ska komma. Hur det blir denna gång får vi se men jag hoppas på att det inte ska bli lika långutdraget och att eftervården kommer vara bättre. Sen är jag kanske lite löjlig, men denna gång önskar jag att vi ska få en ”grattisbricka” efter allt kämpande man går igenom.”

Vill du se mer av Teresia och hennes familj? Besök hennes blogg här och hennes Instagram @teresiia här!

Förlossningsberättelse: ”Jag födde på finska pallen”

Publicerad 2 april, 2018

Amanda Panahis förlossningsberättelse: ”Jag födde på finska pallen”

”Att föda barn har varit en skräck för mig så länge jag kan minnas, och jag kände mig väldigt rädd under graviditeten. Jag försökte förbereda mig så gott det gick med kurser och andningsövningar. Men när graviditeten gick mot sitt slut fanns det inget jag hellre ville än att föda. Jag var så oerhört trött på att vara gravid och vi längtade ihjäl oss.”

Osäker på om förlossningen startat

”Natten mellan 24 och 25 augusti vaknade jag med en känsla av molande mensvärk. Jag hade haft mycket sammandragningar och förvärkar men det här var en ny känsla. Jag låg och googlade hela natten… Jag blev mer och mer övertygad om att det inte var något då jag var beräknad om nio dagar och det kändes mer som ett önsketänkande för en förstföderska.

Men värkarna fortsatte hela dagen den 25:e, jag hade inte alls ont men låg i sängen och myste (läs googlade och tajmade värkar). När vi skulle lägga oss blev värkarna lite intensivare, jag ringde förlossningen och de tyckte jag skulle komma in eftersom jag haft värkar i 22 timmar. Klockan var nu runt halv ett och jag satte mig i en taxi till BB Stockholm Danderyd. Min man försökte febrilt få tag i någon som kunde ta vår hund ifall det var dags men kan konstatera att ingen av våra vänner är några nattmänniskor, haha. Jag fick vänta länge inne på mödravården, efter en timme började de mäta CTG. När barnmorskan skulle undersöka mig var hon nästan helt säker på att förlossningen inte var igång för jag var enligt henne helt opåverkad. Men då var jag öppen 3 centimeter och cervix var utplånad. Wow, nu var det igång! Det fanns plats på BB Stockholm och lagom tills vi fick vårt rum kom min man som lyckats få hundvakt.”

Läs också: ”Är det okej att köpa begagnat babyskydd?”

Ville ha epirdural direkt

”Uppe på förlossningen hade jag öppnat mig 1 centimeter till. Klockan var nu halv fyra på natten den 26:e. Jag hade redan från början bestämt mig för att ta epidural så de ringde på narkosläkaren och han kom nästan direkt. Lycka! För nu gjorde det rätt ont. Epiduralen sattes fyra på morgonen och all smärta försvann på en sekund, bästa beslutet ever. När det var klart tog vi beslutet att jag skulle få sova lite eftersom jag varit uppe natten innan och hade ett maraton framför mig. Jag “sov” i drygt två timmar. Vi visste att förlossningen kunde stanna av lite, det föds liksom inga barn sovandes med epidural, haha. Men det var det värt.

Sju på morgonen kom min nya barnmorska och undersköterska som var med mig under resterande tid. Är så oerhört tacksam över deras fantastiska support. De fanns vid vår sida i princip hela tiden.”

Läs också: ”Bedövning och smärtlindring du kan få under din förlossning”

”Glad att jag gått profylaxkurs!”

”Halv åtta var jag öppen 5 centimeter och de tog hål på mina hinnor så att vattnet gick. Nu satte det igång ordentligt!!! Epiduralen gav fortfarande bra resultat och jag kände inte värkarna. Jag åt en massa och gick mest omkring i rummet och försökte greppa vad som hände.

Det gick väldigt fort nu, jag öppnade mig hela tiden. När jag var öppen 10 centimeter och det var dags för bebis att ta sig igenom bäckenet började jag kräkas och ana värkar som jag inte visste skulle komma. Jag trodde inte jag skulle ha ont förrän det var dags att krysta. Wow det här gjorde ont!!! Jag tog nu lustgas för första gången, vet inte om det hjälpte så mycket men det var skönt att ha något annat att tänka på. Det tog bara en timma för bebisen att ta sig fram igenom bäckenet till krystposition och det är jag väldigt glad för. Puh dessa värkar gjorde riktigt jäkla ont och jag var helt omedveten om att de skulle komma!! Så nöjd över att vi gick profylaxkurserna, andningen hjälpte mig verkligen och min man såg till så jag inte glömde bort det.”

Läs också: ”Andning som smärtlindring under förlossningen – så funkar det”

Fastnade för finska pallen

Klockan 12.10 var det dags att krysta, jag testade några olika positioner, fastnade för finska pallen. Sjukt namn! Min man satt bakom mig med en kudde som stöd för min rygg. Under krystvärkarna tog jag kraft genom att dra honom i håret, haha. Jag krystade i 35 minuter och ja det gör sjukt ont och man låter som ett djur men när man hör det där splashiga fiskljudet (vet inte hur jag ska förklara det bättre) så försvinner all smärta på en gång och en liten skrikande bebis tittar ut. Jag skrek grät i förtjusning över att smärtan var borta och att vi äntligen fått vår lilla bebis!

Chloé föddes kl 12.45 den 26:e augusti, 47 cm lång och vägde 3180 g, åtta dagar innan beräknad BF.

Min förlossning blev ganska enkel. Häftigaste (och mest smärtsamma) upplevelsen, vi kvinnor är grymma som kan gå igenom en förlossning. Från att jag var öppen fem centimeter och dem tog hål på mina hinnor så tog det bara fem timmar innan hon tittade ut varav jag hade ont i en och en halv. Jag är så oerhört tacksam över att allt gick så snabbt och smidigt och känner ingen rädsla inför att föda igen. Kommer garanterat föda på BB Stockholm igen om jag får chansen.”

Hör Amanda berätta om förlossningen med egna ord i klippet nedanför:

Vill du fortsätta följa Amanda och hennes familj? Missa då inte hennes blogg här och hennes instagramkonto @amandapanahi1!

Förlossningsberättelse: ”Trodde jag skulle dö av smärta”

Publicerad 26 mars, 2018

förlossningsberättelse jag trodde jag skulle dö av smärta

Marielle Winklers förlossningsberättelse: ”Trodde jag skulle dö av smärta”

”Det häftigaste och mest fruktansvärda jag varit med om i mitt liv.

Onsdagen den 6 juli kände jag flera gånger under dagen kraftiga stötar neråt mot ljumskarna och jag minns att jag smsade min syster på kvällen och skrev lite skämtsamt att det känns minsann som att han är på väg ut nu. Jag trodde dock absolut inte att så var fallet eftersom det var drygt två veckor kvar till BF och jag var dessutom helt inställd på att gå över tiden minst en vecka, det var jag så säker på.

Vi gick och la oss runt 23.00 den kvällen och jag hade lite svårt att somna. Strax innan klockan slog 00.00 så började jag slumra till men vaknade snabbt till liv igen när jag kände att jag blev helt blöt och flög upp ur sängen och trodde typ att jag hade kissat på mig. Med andan i halsen sprang jag in på toaletten och insåg då att det måste ha varit vattnet som hade gått. Samtidigt som jag tänkte att det kan ju inte vara sant?! Nu redan… det är ju två veckor kvar.”

Läs också: ”Petras dotter föddes i sin fostersäck”

”Jag ringde in till förlossningen och de rådde mig att gå och lägga mig igen och försöka sova då det inte var någon stress än så länge att åka in då jag inte hade fått några värkar än. Jag skulle se hur natten gick och om inget hände tidigare så skulle jag ringa in igen morgonen efter för att få en tid för undersökning. Gick och la mig gjorde jag men sova fanns ju inte på världskartan. Chocken över att det kanske snart var dags var både lite skrämmande men mest kände jag mig förväntansfull och nervös. Jag bestämde mig för att inte väcka David. Än så länge var ju allt hur lugnt som helst och det var lika bra att han var utvilad om det kanske inte skulle bli så mycket sömn de kommande dygnen och oj så rätt jag hade. Jag var uppe flera gånger den natten, vattnet sipprade sakta men säkert ut så flertalet toalettbesök blev det, lite nattmat och tusen tankar.

Jag började känna av väldigt svaga värkar runt 3-4 på natten men de var väldigt överkomliga och inte så täta. David vaknade tidigt morgonen efter och insåg snabbt att jag låg vaken. Jag minns att jag sa med världens lugnaste tonläge “Älskling, bli inte nervös nu men jag tror att vattnet har gått inatt”. Han flög upp ur sängen och sa att vi måste ringa förlossningen. Det har jag redan gjort förklarade jag och vi ska ringa dit igen vid åtta för att få en tid för undersökning. Varför i hela friden har du inte väckt mig undrade han ju såklart och jag förklarade att jag ville att han skulle vara utvilad (vilket han var väldigt tacksam för dygnen senare).”

Vattnade växter mellan värkarna

”När klockan slog åtta ringde jag till förlossningen och de ville vi skulle komma in för undersökning eftersom vattnet hade gått. Vi åkte in ganska direkt efter lite frukost och en dusch och möttes där av en barnmorska som undersökte mig och gjorde CTG. En läkare fick även göra ett ultraljud och de kunde inte med säkerhet konstatera att det var vattnet som hade gått men dem trodde det och bestämde sig för att “behandla mig” som att det var så iallafall, det vill säga skicka hem mig och sedan boka in en ny tid dagen efter för ny undersökning och sedan skulle det isåfall bli igångsättning om det inte hade kommit igång av sig själv. 48 timmar från att vattnet har gått har man på sig att det kommer igång av sig själv annars vill dem sätta igång en. Vi åkte ifrån sjukhuset några timmar senare och jag kände mig lite uppgiven. Kunde det vara så att jag bara hade blivit “lurad”, var det inte vattnet som hade gått? Men innerst inne visste jag att det var så och jag försökte förbereda mig mentalt för vad som skulle komma. Vi åkte inom Burger King på vägen hem och slängde i oss lite lunch. Väl hemma så la jag mig på soffan och vilade någon timme efter en sömnlös natt.

Vid 13-14 tiden på eftermidddagen så tyckte jag att jag började få lite värkar. Jag klockade dem med min värkapp och de var rätt så milda i början och kändes endast bak i ländryggen (jag som trodde att det alltid var i magen det gjorde ont när man hade värkar). Vid 17-tiden började det göra riktigt ont och vi förstod att det var dags på riktigt. Jag var sååå varm och bad David öppna fönstren i vardagsrummet där jag satt i soffan. Värkarna blev bara mer och mer intensiva och vi ringde in till förlossningen och dem tyckte vi skulle stanna hemma ett tag till och ringa in igen lite senare. Jag skrek allt värre och värkarna blev bara tätare och tätare. Jag undrar vad grannarna tänkte (mitt i sommaren med vidöppna fönster). David fick massera mitt ryggslut när värkarna kom och den klänningen jag hade på mig fick vi slänga sen för den var helt söndergnuggad, haha! Och i stunden tyckte jag att han var världens svagaste som inte tog i mer. Jag fick i mig lite mat och vi ringde in igen vid halv 20-tiden. De sa då att vi var välkomna in när vi kände oss redo. Jag ville stanna hemma så länge som möjligt men David kände att det började bli dags, han var livrädd att jag skulle föda i hallen och tvingade till slut iväg mig. Jag var såå rädd för att sätta mig i bilen, jag kände att det skulle bli fruktansvärt att få en värk där. Jag drog ut på det och mitt i detta fick jag för mig att vattna basilikan som stod i köksfönstret. Jag tänkte att några dagar på BB så kommer den ha hunnit dö tills vi kommer hem så jag öste på med vatten och skrek samtidigt av smärta. David trodde jag hade tappat förståndet, haha.

Ut i bilen och grannarna som stod ute på uppfarten intill log lite försiktigt när jag drumlade förbi med förskräckelse i blicken. Bilfärden minns jag inte så mycket av. Det enda jag minns är när vi svängde ut från vår gata, då fylldes mina ögon med tårar när jag insåg att nästa gång vi kommer hem, då har vi en liten bebis med oss. Det var lyckotårar.”

Läs också: ”Sveriges 100 mest populära barnnamn 2017 (senaste listan!)”

”Jag kräktes av smärta”

”Cirka 20.30 kom vi in till sjukhuset och vi fick gå via akuten då vanliga ingången var stängd. Väl inne möttes vi av en barnmorska som jag upplevde väldigt barsk. Hon undersökte mig och konstaterade att jag var öppen 3 centimeter. CTG gjordes också igen och jag fick besked om att jag fick stanna (tack för det, jag var så rädd att bli hemskickad eller vidareskickad till annat sjukhus på grund av platsbrist). Jag minns att hon sa “Ja, ikväll eller senast imorgon förmiddag gissar jag på att ni blir föräldrar”. De orden glömmer jag aldrig. Det kändes så overkligt men såå underbart. Jag kräktes av smärta i undersökningsrummet och var verkligen chockad över hur ont det gjorde. Det hade jag aldrig kunnat förbereda mig på. Vi fick vårt förlossningsrum och jag kände mig både trygg och förväntansfull. Det var skönt att vara på plats.

Den barska barnmorskan hade förklarat för mig hur jag skulle andas (typ hyperventilera). När det kort därefter var skiftbyte och jag fick träffa den barnmorskan som sedan hade hand om mig hela förlossningen (en underbar ängel var hon) så kommer hon in i förlossningsrummet precis när jag får en värk och jag sätter igång att andas så som jag hade blivit tillsagd av den första barnmorskan. Då undrade den underbara barnmorskan vad i hela friden jag höll på med och förklarade att jag aldrig skulle klara av detta om jag fortsatte att andas på det viset och visade mig istället hur jag skulle göra. Det gick ju såklart direkt mycket bättre och jag undrar vad den första damen sysslade med. Den nya gulliga barnmorskan frågade mig hur jag ville att förlossningen skulle gå till och om jag hade några önskemål. Jag sa att jag ville ha epidural (ryggmärgsbedövning) men hon rådde mig att vänta med det och jobba vidare utan ett tag till först. Jag följde hennes råd och tog ett bad då hon trodde jag skulle må gott av det.

Jag som är både blyg och pryd och hatar att klä av mig inför folk, stod där spritt språngandes naken inför David, barnmorskan och undersköterskan och klättrade i badkaret. I stunden brydde jag mig verkligen inte om någonting. Jag minns att jag kände mig så trygg med dessa underbara människor och jag bara följde vad dem sa till mig och kämpade på mitt bästa. Jag blev väldigt lugn av det där badet och det kändes som att värkarna lugnade sig lite, de kom inte lika ofta. Harmonisk belysning och lugn musik gjorde mig avslappnad och jag och David fick en stund för oss själva därinne. Dock så blev det tio gånger värre när värkarna väl kom tyckte jag. Jag visste liksom inte vart jag skulle bli av där i badkaret och stod inte ut speciellt länge innan jag gav upp och tog mig upp därifrån. Jag frågade igen efter epidural men dem rådde mig återigen att vänta och ville att jag skulle testa syrgasen först. Det gjorde jag men fy för den jäkla syrgasen, jag tyckte den var hemsk och fick bara panik och jag tyckte det kändes som att jag inte fick någon luft alls. Efter jag hade testat det så kändes det som att värkarna eskalerade, smärtan var outhärdlig och jag trodde på riktigt att jag skulle dö.”

Läs också: ”Har din bebis problem med magen? 10 tips som kan hjälpa!”

”De tömde mig på urin”

”Jag minns att jag stod och lutade mig mot sängen, som dem hade höjt upp, inne i förlossningsrummet. Smärtan gjorde mig alldeles snurrig och jag skrek att jag klarar inte mer, jag klarar inte mer. Barnmorskan hörde nog på mig att jag höll på att tappa det så då sa hon “NU är det nog dags för en spruta, vi förbereder oss så ringer vi narkosläkaren”. Det var en sådan lättnad att höra att jag äntligen skulle få bedövning men blev nervös då en nära vän bara några månader tidigare fick vänta flera timmar på narkosläkaren men så var inte fallet för mig tack och lov. Barnmorskan förberedde och satte in någon nål i handen på mig (vet inte vad detta var) och det gick inte, hon fick sticka tre gånger innan det blev rätt och det gjorde så jävla ont rent ut sagt, som om smärtan kunde bli värre liksom. Jag var verkligen nära på att tappa det och då precis kom läkaren in i rummet som en räddande ängel och gav mig epiduralen. Vid detta laget var det mitt i natten och barnmorskan sa till både mig och David att vi borde vila oss lite. VILA?! Vad menade hon, hur i hela friden skulle det gå till. Jag förstod ju att bedövningen skulle dämpa smärtan men jag var inte beredd på att den skulle få den att försvinna helt. Vilken räddning, jag kände plötsligt ingenting och vi kunde lägga oss ner och vila en stund. Det dröjde dock inte länge förrän en ny smärta gjorde entré, ett jäkla tryck neråt där bak.

Jag fick påfyllning av epiduralen och trycket minskade då. Jag var nu öppen nio centimeter och det kändes att det började närma sig. Men nu försvann all smärta helt och det stannade nog av lite. Barnmorskan föreslog att jag skulle sätta mig på en pilatesboll för att hjälpa bebisen att sjunka ner bättre. Det gjorde jag och där satt jag nog några timmar (tror jag, har dålig tidsuppfattning). Vi satt och pratade jag och David och jag mådde hur bra som helst. Jag började dock bli lite nervös över krystvärkarna men jag var samtidigt så övertygad om att de omöjligt kunde göra mer ont än vad öppningsvärkarna hade gjort (ack så fel jag hade visade det sig senare). Runt femsnåret minns jag att barnmorskan sa “Vid 06.45 slutar vårt pass och vi vill ju gääärna hinna träffa lille Benjamin”. Då blev jag nervös, det var verkligen snart dags. En stund på pilatesbollen och sen kom det där trycket där bak tillbaka. Fy fan! Lille bebisen hade dock inte sjunkit ner tillräckligt för att sätta igång att krysta.

Jag promenerade runt inne i rummet och försökte gå på toaletten men epiduralen gjorde troligen att jag inte riktigt kunde kissa för efter en stund bestämde de sig för att tömma mig på urin eftersom det kunde vara en fylld blåsa som hindrade bebisen från att kunna sjunka ner och yes, så rätt dem hade. Efter de hade gjort det så var jag öppen tio centimeter och lille bebisen var helt nersjunken och redo. Nu var det alltså dags och vid detta laget hade jag fruktansvärt ont igen. Lika förvånad som jag hade varit över att öppningsvärkarna endast kändes i ryggen och inte i magen, lika förvånad blev jag nu att krystvärkarna endast kändes “där bak” och inte fram. Cirka 05.30 började jag krysta. Det var dock lite långa mellanrum mellan värkarna och jag fick inte in rätt teknik. Vid 06.00 kom någon in i rummet (väldigt suddiga minnen härifrån) och gav mig lite värkstimulerande så att värkarna skulle bli tätare och det blev dem ganska snabbt. Jag fattade också plötsligt hur jag skulle göra och nu började det hända saker. Smärtan var fullständigt fruktansvärd och jag drog och slet i Davids arm tills jag plötsligt kände hur smärtan försvann och ut kom min älskade lille bebis 06.29. Jag hörde honom skrika och strax därefter fick jag upp honom på mitt bröst.

Mitt underbara lilla barn. Min son. Min Benjamin. Jag har aldrig varit lyckligare i mitt liv.”

Vill du fortsätta följa Marielle? Besök då hennes blogg här och hennes Instagramkonto @mariellewinkler här!

Vill du också dela med dig av din förlossningsberättelse på Vimedbarn.se? Mejla då till [email protected]!

Jag känner hur det kittlas till mellan benen

Bebisen hade bajsat i vattnet och stormen hade kommit

Värkarna gör så jag kräks

Ville byta barnmorska

Krystvärkarna kom – trots inte helt öppen

”De trodde det skulle bli en snabb förlossning”

”Det var avföring i fostervattnet”

”Jag hade dödstankar”

”Läkaren föreslog kejsarsnitt”

”Jag kollapsade som efter ett marathonlopp”

”Kunde inte gå efter förlossningen”

Om du vill följa Elina Casells liv i Arizona där hon bor med sina två söner Theo och Oliver kan du läsa hennes blogg HÄR.

”Hade värkar utan att jag visste om det”

”Hade svinkul i badet”

”Kändes som när jag blödde ut missfallet”

”Krystvärkarna är det skönaste jag varit med om”

Läs hur det har gått för den nya lilla familjen på bloggen Superpaddan och team Malmsten. En ärlig och härlig blogg med allt som tillhör livet med barn!

Ringde barnvakterna i panik

Höll på att avlida av smärtan

Tog min hand och kände på huvudet

Lille Enzo kom ut alldeles perfekt. Läs mer på bloggen ”Victorias stil” om livet med tre barn och om första tiden med Enzo i familjen! Sötchock utlovas!

Topparna som gjorde att jag kräktes försvann av duschen

TENS-maskin hjälpte massor

Fokuserade på att inte spänna mig

Andning, lustgas och massage

Skrek efter epidural

Varma bad

En kudde fylld med kokat vatten

Tryggt stöd, pepp och kommunikation

Partner som stöd

Olika från gång till gång

Cecilia Ehrling Danermarks förlossningsberättelse:

Kändes mer som att vänta på en spabehandling

Första värken kom under Let’s dance

”Värkarna från helvetet”

Fick stanna på förlossningen

Epidural blev vändningen

”En enorm befrielse!”

Vaknade av ett fruktansvärt vrål

Försökte krysta ner honom

”Stämningen i rummet var helt fantastisk”

”Det var på riktigt kul att föda barn”

Vill du fortsätta följa Cissi, Freddan och lilla Hugo i deras vardag? Missa då inte familjens blogg här!

Promenad på kyrkogården

Bebisen låg i säte

”Trodde hon skulle dra sönder mitt underliv”

”Sov och svimmade mellan krystvärkarna”

Vill du se mer av Nellie? Besök då hennes instagramkonto @nelliepersdotter och hennes blogg här.

Vattnet gick och det kom rosa blod

”Fick besked om att vi skulle föda om två dagar”

”De fick sticka mig sju gånger i ryggen”

En grålila bebis utan ljud eller rörelse

En fröjd att komma hem

Vill du se mer av Teresia och hennes familj? Besök hennes blogg här och hennes Instagram @teresiia här!

Amanda Panahis förlossningsberättelse: ”Jag födde på finska pallen”

Osäker på om förlossningen startat

Ville ha epirdural direkt

”Glad att jag gått profylaxkurs!”

Fastnade för finska pallen

Hör Amanda berätta om förlossningen med egna ord i klippet nedanför:

Vill du fortsätta följa Amanda och hennes familj? Missa då inte hennes blogg här och hennes instagramkonto @amandapanahi1!

Marielle Winklers förlossningsberättelse: ”Trodde jag skulle dö av smärta”

Vattnade växter mellan värkarna

”Jag kräktes av smärta”

”De tömde mig på urin”

Vill du fortsätta följa Marielle? Besök då hennes blogg här och hennes Instagramkonto @mariellewinkler här!

Topplistor

Har du frågor?