epidural | Vimedbarn - Topplistor för influencers

Förlossningsberättelse: “Jag ventilerade i ren panik”

Jennie-Lie var gravid med sitt tredje barn när vattnet plötsligt gick hemma i soffan. Mitt under förlossningen tappade hon andningen helt och gick in i en dimma. “Hampus försökte få mig till en gåställning som barnmorskan kört dit, jag fick ur mig att det finns inte en chans att jag kan stå eller gå. Han fixade istället en rullstol, och hur jag tar mig dit vet jag inte”, skriver Jennie-Lie.

Jag känner hur det kittlas till mellan benen

“Vårt sällskap åker hem och jag berättar för Hampus att slemproppen har gått så att det är på gång säkert inom några dagar iallafall. Vi skrattar och blir lite pirriga och bestämmer oss för att stanna uppe och kolla på tv ett litet tag till tillsammans. Kryper upp nära varandra, så nära det gick med jättemagen.

Rätt som det är så känner jag att det kittlas till mellan benen, jag hinner fundera en sekund på om jag ska gå på toa igen, men mer än så hinner jag inte tänka innan jag känner hur det forsar ut vatten.
– Baby, mitt vatten går, säger jag lite snabbt och Hampus hoppar upp ur soffan.
Men det är försent, även han är dyngsur om sitt ena byxben. Klockan var då 23:45.

Läs också: “Ring en ambulans – bebisen kommer nu”

Eftersom att vi på kontroll veckan innan och fick höra att Unni fortfarande inte låg fixerad så sa dem åt oss att ringa förlossningen direkt om vattnet gick, eftersom att då kan navelsträngen tydligen hamna i kläm. Så jag satt på toaletten och ringde till förlossningen, medan Hampus fick ringa tillbaka Johanna som precis kommit hem igen. En halvtimme senare var hon tillbaka hemma hos oss och jag och Hampus kunde åka in till förlossningen.

Bebisen hade bajsat i vattnet och stormen hade kommit

Precis som när vattnet gick förra gången så kände jag ganska snabbt en ihållande molande värk i magen, redan innan vi hade parkerat bilen 20 minuter senare så hade jag känt av några värkar. Klockan 01.00 är vi inne i undersökningsrummet och blir uppkopplade på CTG. Allt ser bra ut, vattnet fortsätter att rinna och det är gul/grön färgat vilket betyder att bebisen har bajsat i vattnet, barnmorskan förklarar att så länge hjärtljuden ser bra ut så är det ingen fara, och att de bara kommer göra lite extra kontroller på det under förlossningen.

Eftersom värkarna kommit igång, jag är lite nervös och vi har barnvakt så bestämmer vi tillsammans med barnmorskan att vi ska checka in på vårt BB rum. Dessutom stormar det ute, stormen Cora hade nämligen bestämt sig för att komma till Östersund. Jag får två citodontabletter och ska försöka sova, Hampus skickar jag iväg för att handla lite nattmat och godis till oss, det var många timmar sen vi åt middag helt plötsligt.

Klockan är ungefär 3 när Hampus är tillbaka, värkarna gör så jag inte kan sova. De kommer fortfarande oregelbundet och jag fortsätter att kämpa på. Det här chockade mig mest, att fasen då en del kan städa, sova och ladda, var den som för mig gjorde mest ont. Jag fick kämpa för att inte tappa andningen i värkarna, här gjorde Hampus ett fantastiskt jobb och hjälpte mig att behålla andningen lugn. Håller ut till klockan 5 på morgonen, då ringer vi på klockan för värkarna gör så fruktansvärt ont.

Vi får göra ett CTG igen, Unni mår utmärkt i magen. Värre är det med mig som har så ont, men har ett hopp om att kroppen jobbat på bra dessa timmar. Men efter den första undersökningen så får jag veta att jag är öppen en centimeter. En ynka centimeter! Och jag började faktiskt tvivla på att jag skulle klara det.

Klockan 8 ringer vi på klockan igen, och nu är det en ny barnmorska som har börjat. Värkarna kommer med ca 5 minuters mellanrum och gör så fruktansvärt ont. Hon förklarar att hon inte tänker göra någon ny undersökning på mig, men att vi kan göra ett CTG för att kolla så Unni mår bra. Hon säger också att det inte är någon mening att jag ska få mer Citodon, och att det är för tidigt för smärtstillande. Hon är väldigt opedagogiskt och känslokall, vilket gör att jag bryter ihop och hyperventilerar i ren panik på sängkanten. Hon står bara och tittar på, medan Hampus får försöka trösta och lugna mig. Jag får fortsätta ligga och ta värkar i BB-rummet, att ligga på vänster sidan funkar allra bäst. Om jag ligger på ryggen så känns det som att jag ska sprängas eller gå av på mitten när värkarna kommer.

Värkarna gör så jag kräks

Men tillslut börjar vi äntligen klocka tätare värkar och regelbundet. De gör så ont så de riktigt kraftiga värkarna gör så jag kräks. Vi ringer på barnmorskan igen, och nu går hon äntligen med på att göra en undersökning. 3,5 cm öppen och hon säger åt mig att jag ska pröva duscha lite, och sen är det dags att flytta oss in till ett förlossningsrum så jag kan börja få ta lustgasen. Jag frågar försiktigt när jag kan få epiduralen (som jag tillsammans med Freja barnmorskan skrivit att jag vill ha så tidigt som möjligt), hon svarar att jag kan få den när vi kommer in på förlossningsrummet men att jag borde testa bara lustgasen. Då säger jag nej, jag vill ha epiduralen så fort som möjligt, så hon lovar motstridigt att förbereda för det.

Läs också: “Jag hade dödstankar” – läs Elina Cassels förlossningsberättelse

Att gå till duschen var hemskt, det kändes som att minsta ansträngning gjorde så att värkarna kom. Men väl i duschen så satte jag mig på pallen, Hampus stod bakom så jag kunde ligg/luta mig emot honom, och jag blev lite förvånad över hur bra det hjälpte mig i värkarna med varmt vatten. Det tog liksom bort de där ondaste topparna som annars gjorde så jag spydde. 20 minuter höll jag ut i duschen, sen fick jag hoppa i den fina sjukhusskjortan och la mig i sängen och väntade på barnmorskan.

Efter det här kommer jag inte ihåg så mycket, värkarna tog över och jag hade ingen paus i värkarbetet utan de kom direkt efter varandra. Jag tappade andningen helt, och kroppen måste gått in i någon slags överlevnadsmekanism för allt blev bara en enda dimma för mig. Hampus försökte få mig till en gåställning som barnmorskan kört dit, jag fick ur mig att det finns inte en chans att jag kan stå eller gå. Han fixade istället en rullstol, och hur jag tar mig dit vet jag inte.

“Älskling är du vaken?”, frågar Hampus mig. Det är nästa sak jag kommer ihåg. Då har jag fått lustgasen som lyckats lugna mig så pass att jag slumrade till i någon sekund. Sen kommer värkarna igen. Barnmorskan är och fixar dropp som man måste ha när man ska få epidural. Jag är uppkopplad på CTG och Hampus kan se att nästa värk jag får håller på nästan konstant i 16 minuter. Här försvinner jag igen, lustgasen hjälper inte längre och jag vet bara att när narkosläkaren skulle sätta epiduralen så fick han göra det mitt i en sån värk, trots att jag protesterade högljutt. När epiduralen äntligen börjar värka så börjar jag gråta av lättnad. Äntligen kan jag få en paus, dricka och få tillbaka kontrollen på andningen. Vi har en jättegullig undersköterska som är med oss på rummet, vi hade bett om det i vår journal och Hampus hade sagt till dem när vi kom till förlossningen att han behövde stöd eftersom jag hade så ont. Hon sprang direkt iväg och hämtade lunch till mig medan jag kunde äta.

Läs också: “Krystvärkarna var sköna”

Ville byta barnmorska

Hampus berättade att han tänkt byta barnmorska till oss, men när vi såg vad klockan var så var det ändå byte om bara en timme och nu hade vi vår fina undersköterska och klarade oss bra själva. 14 kom vår nya barnmorska in, och glädjen blev enorm när det visade sig vara Malin som också var den som var med oss på Leia och Mattis förlossning och som vi kom så bra överens med.

Från och med att hon och den fantastiska undersköterskan hon hade med sig, tog över oss så var de i princip alltid i vårt rum. Precis som vi hade önskat. Vi laddade inför vad som skulle komma, de hjälpte mig med lustgasen igen att hitta en bättre teknik, de fyllde på min epidural eftersom jag började känna av värkarna lite väl mycket igen och de guidade Hampus i massageövningar.

Mellan 13-17 så var förlossningen helt fantastisk. Vi prövade lite olika positioner, min favorit var att sitta på en pilatesboll med lustgasen och kunna vila huvudet mot sängen mellan värkarna. Värkarna nu kändes mer som ett starkt tryck neråt i magen, inte alls samma sprängande känsla som innan. Och mellan värkarna kunde jag prata, skratta och dricka.

Läs också: Så vet du att förlossningen har startat

Strax innan 17 så kände jag att trycket började bli lite väl starkt. Jag fick lägga mig i sängen och bli undersökt igen. Nu var jag öppen 7 cm. Eftersom Unni låg så långt ner så fick jag värkstimulerande dropp för att hjälpa till att öppna de sista centimetrarna. Jag fick ligga kvar i sängen och bara en stund senare så kom den berömda känslan – jag blev så bajsnödig. Jag satte mig upp och tänkte gå på toaletten, men barnmorskan skrattade bara och sa att ja du behöver bajsa, men efter bajset kommer bebisen så du kan lägga dig ner igen.

Krystvärkarna kom – trots inte helt öppen

Så kom krystvärkarna, trots att jag inte var öppen 10 cm. Malin fick hjälpa till att hålla ut och mjuka upp livmodertappen, jag fick också mellan värkarna bedövningssalva. Det här var fasen som jag varit allra mest orolig för, men som endast var pirrig och härlig. Nu var vi på slutet, och inom några timmar skulle vi få se vem som gömt sig i magen alla dessa månader. Alla i rummet gissade på en tjej. Krystvärkarna gjorde heller inte så ont, Hampus höll i min hand, stackarn. Och även undersköterskan. Det hjälpte mig få kraft att krysta i värkarna. Malin guidade mig och när jag några gånger blev trött och tappade andningen så fick Hampus och Malin mig lugn och fokuserad.

Efter 30 minuter var jag trött, musklerna i kroppen värkte och jag tappade kraften i mina krystningar. Då sa Malin, känn här Jennie-Lie och tog min hand och satte den mellan benen. Och ja, där kände ja toppen på ett huvud med massa hår. Nu ska vi få ut den här bebisen sa hon, och det gav mig den sista orken till att bara några krystvärkar senare känna hur huvudet åkte ut, och även axlarna. Kände hur det började sparkas lite mellan mina ben och fick panik över att bebisen fastnat. Men Malin ruckade lite och jag pushade en sista gång och då sparkade sig Unni ut.

Hon var så fin, det första jag sa var att “hon var väl inte så stor”. Då skrattade Malin och sa jo det här är en rejäl bebis. Efter det lyfte hon upp henne och sa att vi fick kolla vad det var, jag fick akta på navelsträngen för att se, men visst var det en liten tjej. Sen direkt upp på bröstet, och det var den härligaste känslan. Vi klarade det, nu var det över, hon var här! Hampus fick klippa navelsträngen och sen var det dags att få ut moderkakan. Det gjorde inte alls ont, utan bara en kort krystning så kom den ut. Totalt var jag tvungen att sy tre stygn, ett vid livmoderhalstappen och två vid blygdläppen. Att sy livmorderhalstappen gjorde fruktansvärt ont och är en helt annan historia. De två stygnen vid blygdläpparna kändes inte alls! Såhär efteråt känns det som en fantastisk upplevelse och trots att jag där och då lovade att aldrig göra om det, så känner jag nu att vem vet hur det blir i framtiden!”

Läs Jennie-Lies blogg här >>

Elina Casells förlossningsberättelse – “Jag hade dödstankar”

elina förlossning

“De trodde det skulle bli en snabb förlossning”

“Det började med att vi åkte in den 13 april 2014 för en igångsättning. Det hade vi bestämt några dagar tidigare eftersom min exman, Niklas spelar ishockey och vi ville veta säkert att han kunde vara med vid födseln och inte var iväg på bortamatch.

Vid 11-tiden på morgonen fick jag droppet och medlet som skulle sätta igång värkarna. Jag hade redan svaga värkar när vi kom till BB men inte mycket och det var det beräknade datum för födseln. Efter kanske 2-3 timmar började värkarna komma igång lite mer och jag hade öppnat mig lite så de sa att det funkade jättebra och trodde det skulle bli en snabb förlossning. Min favoritdoktor som jag så gärna ville skulle förlösa mig var där och det kändes jätte bra!

“Det var avföring i fostervattnet”

När det hade gått någon timme till hjälpte de mig så vattnet gick och då visade det sig att det var avföring i fostervattnet från Theo så de blev lite oroliga att han kanske hade svalt något av det och fått det i lungorna vilket är extremt farligt. Då sa de till mig att det kommer finnas flera doktorer på plats som kommer ta honom och kolla så att allt är ok. De försökte låtsas som att det inte var någon fara men jag vet att det kan vara livshotande om man har svalt avföring!

Nu började det göra riktigt ont av mina värkar så de kom in för att ge mig ryggmärgsbedövning, men något gick väldigt fel. Jag vet inte vad som hände egentligen för jag blev total förlamad i hela benen. Benen blev stenhårda och vattenfyllda och kändes som två betongklumpar och jag kunde inte ens röra en tå, MEN jag kände fortfarande alla värkar på vänster sida och det var den värsta smärtan jag någonsin upplevt. De sa att de skulle göra ett nytt försök med ryggmärgsbedövningen och göra om den, vilket misslyckades igen.

Läs också: Elina Casells bästa råd för att klara varannanvecka-livet efter skilsmässan

“Jag hade dödstankar”

Nu hade det nästan gått ett dygn, 23 timmar sedan vi kommit in. Min doktor som jag gillade hade slutat sitt skift och jag fick någon som jag aldrig träffat innan vilket kändes lite otryggt. De kom och kollade om jag var redo för att krysta och det var jag, för jag hade öppnat mig 10 cm. Jag krystade i 2-3 timmar men det gick inte och det gjorde så fruktansvärt ont. Då visade det sig att Theo hade vänt sig på sidan inne i magen så det skulle inte gå att få ut honom på det viset. Jag var tvungen att vända på mig och ligga på sidan för att se om han kunde lägga sig tillrätta igen.

Det gjorde så fruktansvärt ont vid det här laget att jag inte visste var jag skulle ta vägen. Jag hade dödstankar i huvudet och tuggade på is som om det inte fanns någon morgondag. Tydligen ska det hjälpa men jag vet inte…Jag är så tacksam att Niklas och min mamma var där just då för det hade aldrig gått annars!

“Läkaren föreslog kejsarsnitt”

Jag eller rättare sagt de andra var tvungna att ändra min position flera gånger eftersom jag inte kunde röra mig. Efter ytterligare några timmar kollade de igen och då hade han äntligen lagt sig tillrätta. Värkarna var helt obeskrivliga så det var dags att försöka krysta igen, vilket jag gjorde i en timme eller kanske mer. Jag hade helt tappat tidsuppfattningen vid det laget.

Nu såg jag att läkarna började bli oroliga och en av dem sa att det inte kändes som att han skulle komma ut den här vägen och han måste ut så snart som möjligt. Hon föreslog kejsarsnitt. Jag ville verkligen inte göra kejsarsnitt just då av någon anledning så de sa att de kunde försöka en sista gång med en forcep (typ sugklocka) för att få ut honom samtidigt som jag krystade, men om inte det funkade skulle det bli kejsarsnitt… Jag har ALDRIG varit så bestämd och så fokuserad på något i hela mitt liv. Hela min styrka som jag hade kvar la jag på min vilja att få ut honom. Jag vet inte hur länge jag krystade och de drog, men till slut kom han ut. Den 14/4 2014 klockan 3:33pm föddes Theo.

“Jag kollapsade som efter ett marathonlopp”

De tog honom direkt till ett skötbord bak i rummet och jag kollapsade. Kändes som jag hade kört ett maratonlopp som tagit 30 timmar. Jag kommer ihåg att jag tänkte att det var konstigt att vi inte hörde något skrik, och att jag tittade upp på Niklas och såg en glimt av oro i honom. Men efter ett tag när de hållit på med honom hörde man ett litet tjut – vilken lättnad!

Han hade inte andats just när han kom ut men de sög ut mun och näsa och fick andningen att funka och han hade inte fått någon avföring i lungorna heller, så viktigt! Först då fick jag honom till mig. Världens finaste Theo! Allt annat var som bortblåst vid det ögonblicket. Jag kommer ihåg hur jag bara stirrade på honom. Kan inte förstå att han blev till i min kropp.

Men det var tyvärr inte länge jag fick ha honom eftersom han hade väldigt lågt blodsocker och var tvungen att åka på övervakning över natten. I 5 dagar fick han vara där innan jag fick ta hem honom. Det var fruktansvärt att inte få vara med sitt barn de dygnen när man kämpat som en galning!

“Kunde inte gå efter förlossningen”

Under min förlossning med Theo förlorade jag väldigt mycket blod och skadades ganska mycket fysiskt så under en månads tid fick jag väldiga problem och hade svårt att gå på grund av smärta. Det gjorde så fruktansvärt ont och slutade faktiskt med att jag fick genomgå en operation för jag hade fått en infektion. Det var ingen lätt period alls, och jag var väldigt orolig att jag kanske inte skulle kunna få fler barn efter det. Men redan dagen efter min operation så kände jag mig som en helt ny människa och hade inte längre ont. Även fast det var en otroligt tuff förlossning är allt som betyder något att jag har en frisk och fin pojke nu som jag älskar över allt annat! Kan inte förstå att han är 4,5 år gammal nu, mitt lilla mirakel!”

Om du vill följa Elina Casells liv i Arizona där hon bor med sina två söner Theo och Oliver kan du läsa hennes blogg HÄR.

 

 

Förlossningsberättelse: “Krystvärkarna var sköna”

Jag hade en knöl på magen sista tiden av graviditeten som jag trodde var min sons knä. Älskade den för jag kunde sitta och känna på den i timmar och drömma om min bebis. Vet inte hur man ska ranka det på smartness-skalan för han rörde sig ju hela tiden i magen, men det lilla knät låg konstant, haha!
På natten, dagen innan Kian föddes började knölen göra fruktansvärt ont, som en muskelbristning. Jag kunde absolut inte sova och jag gjorde allt för att hålla knölen stilla och intryckt. Det var väl först här jag fattade att det inte var min sons knä. Jag ringde förlossningen på morgonen och berättade att jag fått en muskelbristning på magen. Det trodde de inte! De frågade om jag hade några sammandragningar men det hade jag inte. Bara muskelbristningen som gjorde att jag inte kunde sova eller röra på mig. Jag skulle få komma in för en koll i alla fall. Åkte till min mamma först för det var en stund innan de hade tid för mig. Såg Kalla ta OS-guld och stapplade mig fram med en önskan om att hitta en rullator.

“Hade värkar utan att jag visste om det”

När vi kommer till sjukhuset kopplar de upp mig på ctg. “Det ser ju bra ut det här, känns värkarna mycket?”, frågade barnmorskan. “Jag har inga värkar”, svarade jag. Men barnmorskan förklarade då att jag hade regelbundna värkar. Hon kände på knölen och tyckte den var lite märklig så det kom en specialist som kollade länge och väl. En muskelknuta på livmodern blev svaret. De hade inte sett det förut och vet inte varför jag hade det. Efter en undersökning som sa att jag var några centimeter öppen fick jag med mig en ”sovdos” och läkaren gissade att det skulle bli bebis dagen därpå. Vi tog hissen ner och fattade inte vad som hänt. Värkar? Öppen flera centimeter? Jag känner inte ett skit! Jag tog tre steg ut i korridoren och PANG. Jo tack. Jag känner värkarna. Hann ta 10-20 steg mellan dem och de kändes. Skulle vi verkligen åka hem nu? Frågade jag Johan och kände mig sjukt förvirrad. “De sa ju att vi skulle åka”, svarade han.”

Läs också: Så vet du att förlossningen har startat

“Hade svinkul i badet”

Bilresan hem kan vara den värsta jag gjort. Det kändes helt sjukt att åka FRÅN sjukhuset när värkarna satte igång istället för att åka TILL sjukhuset. Hemma kämpade jag och försökte förstå vad min kropp höll på med. Jag fattade ingenting. Johan kollade på en Arsenal-match på tv och ville om och om igen diskutera felpassar och kapningar med mig. Till slut grinskrek jag att om han inte slog av tv:n och ringde förlossningen så skulle jag rymma iväg. Var då undrar ni? Ingen aning. Skulle vara en sjuk syn att se mig rymma iväg efter gatan i det tillståndet, haha. Han ringde och de var lugna som filbunkar. Bad mig stanna hemma om jag klarade av det. Aldrig i livet. Så vi åkte in och jag blev undersökt och fick veta att förlossningen var i full gång och jag var öppen 4 cm. Vår barnmorska kom och presenterade sig som barnmorskestudent och jag minns hur jag fick panik. Helt chockad över att det inte fanns 10 specialistläkare och 13 akutteam som skulle stå och göra sig redo inför min katastrof förlossning. Jag hade aldrig haft en tanke på att min förlossning skulle sluta bra, jag var bara ett steg närmare att få höra att min son var död. Jag blev inlagd, fick en genomgång av lustgasen och sedan hoppade jag ner i sittbadet. Förväntansfull som ett barn innan julafton skrattade jag och festade till det på lustgasen i mitt lilla spa-bad samtidigt som jag tänkte “puh vad skönt, den här smärtan är ju lugn, den fixar jag lätt”. Jag hade svinkul i badet men efter ett tag kände jag att jag ville klä på mig och käka lite chips så de fick komma och tömma baljan. Värkarna blev tätare och tätare men smärtan var grislugn.

“Kändes som när jag blödde ut missfallet”

Hade några moments av panik när de var tvungna att kolla hjärtljuden en extra gång och förklara för mig vad som skulle hända om jag födde en död bebis. Varje värk var ett steg närmare det värsta tänkbara i min hjärna. Plötsligt sa barnmorskan att de skulle ta hål på hinnorna eftersom vattnet inte hade gått. Det gjorde inte alls ont men när vattnet forsade bröt jag ihop. Barnmorskan försökte förstå vad som hände. Gjorde det ont? Var det något som kändes fel? Det tog ett tag innan jag lyckades berätta att det kändes som när jag blödde ut våra missfall. Den sista känslan jag ville ha på vår förlossning. Fick världens varmaste kram och massa betryggande ord om att allt var bra och att det skulle kännas så. Det var hemsk, men nödvändigt för nu tog värkarna i.
Har aldrig haft så ont. Trodde kroppen skulle gå av. Folk skrek att jag skulle andas men det var ju det enda jag gjorde. Fattade inte hur jag skulle kunna ta mig igenom detta. Jag var öppen 8 cm när killen som skulle sätta epiduralen kom. Han tyckte det var för sent, men jag hörde hur barnmorskan sa att jag behövde vila för mina värkar tog aldrig någon paus. När jag satte mig upp förklarade han att det var viktigt att jag satt helt stilla. Barnmorskan skulle hjälpa mig sa han. Han började greja och mina värkar avlöste varandra och jag var som en orm. Plötsligt tar hon tag i lustgasen och pressar fast den i ansiktet på mig och säger “andas hela värken ut”. Då gick det plötsligt upp ett ljus i min skalle. Jag hade fattat det som att jag skulle ta bort lustgasen innan värken var slut. Fortsatte andas i masken och plötsligt försvann de där hemska värkarna. Visste att det skulle göra ont, men inte SÅ ont. Började skratta åt min egen ”smarthet”. Sedan somnade jag gott i en timme, vaknade och kände att nu är det dags. ”Nu bajsar jag på mig!” Det hade jag läst mig till, att när den känslan kommer, då kommer bebisen.

Läs också: Så funkar igångsättning

“Krystvärkarna är det skönaste jag varit med om”

Krystvärkarna är det skönaste jag varit med om (just då kändes det så, idag kan jag komma på massor av saker som är skönare). Jag fattade precis vad jag skulle göra, det kändes så självklart. Behövde knappt någon coachning utan kände mig så säker. När huvudet var ute hade Kian tydligen navelsträngen runt halsen och de hade lite problem att få bort den så de bad mig att inte trycka på under nästa värk, men jag hörde “nu trycker du på allt du kan”. Sagt och gjort, jag tryckte på. Det lät verkligen typ PLOPP och Johan har berättat att han bokstavligt talat flög ut med en våg av fostervatten. Barnmorskan lyckades i farten få bort navelsträngen och allt gick bra. Hade krystvärkar i 15 eller 17 minuter, så jag var verkligen en krystarqueen!

22.32 lördag den 10/2 föddes Kian Hans Elis Walle Malmsten! Känslan när jag såg honom? Svår att förklara. Han levde. Han var tung och vacker. Jag grät, Johan grät, Kian grät! Vi var en familj och Kian kissade genast in sitt revir. Kunde inte ha varit lyckligare. Han levde och han kissade på mig, han mår bra! Vi var en FAMILJ! 12 år senare! Allt kändes självklart.

 

Läs hur det har gått för den nya lilla familjen på bloggen Superpaddan och team Malmsten. En ärlig och härlig blogg med allt som tillhör livet med barn!

 

 

 

stats