Förlossningsberättelse: ”Jag födde på finska pallen”

Publicerad 2 april, 2018

Amanda Panahis förlossningsberättelse: ”Jag födde på finska pallen”

”Att föda barn har varit en skräck för mig så länge jag kan minnas, och jag kände mig väldigt rädd under graviditeten. Jag försökte förbereda mig så gott det gick med kurser och andningsövningar. Men när graviditeten gick mot sitt slut fanns det inget jag hellre ville än att föda. Jag var så oerhört trött på att vara gravid och vi längtade ihjäl oss.”

Osäker på om förlossningen startat

”Natten mellan 24 och 25 augusti vaknade jag med en känsla av molande mensvärk. Jag hade haft mycket sammandragningar och förvärkar men det här var en ny känsla. Jag låg och googlade hela natten… Jag blev mer och mer övertygad om att det inte var något då jag var beräknad om nio dagar och det kändes mer som ett önsketänkande för en förstföderska.

Men värkarna fortsatte hela dagen den 25:e, jag hade inte alls ont men låg i sängen och myste (läs googlade och tajmade värkar). När vi skulle lägga oss blev värkarna lite intensivare, jag ringde förlossningen och de tyckte jag skulle komma in eftersom jag haft värkar i 22 timmar. Klockan var nu runt halv ett och jag satte mig i en taxi till BB Stockholm Danderyd. Min man försökte febrilt få tag i någon som kunde ta vår hund ifall det var dags men kan konstatera att ingen av våra vänner är några nattmänniskor, haha. Jag fick vänta länge inne på mödravården, efter en timme började de mäta CTG. När barnmorskan skulle undersöka mig var hon nästan helt säker på att förlossningen inte var igång för jag var enligt henne helt opåverkad. Men då var jag öppen 3 centimeter och cervix var utplånad. Wow, nu var det igång! Det fanns plats på BB Stockholm och lagom tills vi fick vårt rum kom min man som lyckats få hundvakt.”

Läs också: ”Är det okej att köpa begagnat babyskydd?”

Ville ha epirdural direkt

”Uppe på förlossningen hade jag öppnat mig 1 centimeter till. Klockan var nu halv fyra på natten den 26:e. Jag hade redan från början bestämt mig för att ta epidural så de ringde på narkosläkaren och han kom nästan direkt. Lycka! För nu gjorde det rätt ont. Epiduralen sattes fyra på morgonen och all smärta försvann på en sekund, bästa beslutet ever. När det var klart tog vi beslutet att jag skulle få sova lite eftersom jag varit uppe natten innan och hade ett maraton framför mig. Jag “sov” i drygt två timmar. Vi visste att förlossningen kunde stanna av lite, det föds liksom inga barn sovandes med epidural, haha. Men det var det värt.

Sju på morgonen kom min nya barnmorska och undersköterska som var med mig under resterande tid. Är så oerhört tacksam över deras fantastiska support. De fanns vid vår sida i princip hela tiden.”

Läs också: ”Bedövning och smärtlindring du kan få under din förlossning”

”Glad att jag gått profylaxkurs!”

”Halv åtta var jag öppen 5 centimeter och de tog hål på mina hinnor så att vattnet gick. Nu satte det igång ordentligt!!! Epiduralen gav fortfarande bra resultat och jag kände inte värkarna. Jag åt en massa och gick mest omkring i rummet och försökte greppa vad som hände.

Det gick väldigt fort nu, jag öppnade mig hela tiden. När jag var öppen 10 centimeter och det var dags för bebis att ta sig igenom bäckenet började jag kräkas och ana värkar som jag inte visste skulle komma. Jag trodde inte jag skulle ha ont förrän det var dags att krysta. Wow det här gjorde ont!!! Jag tog nu lustgas för första gången, vet inte om det hjälpte så mycket men det var skönt att ha något annat att tänka på. Det tog bara en timma för bebisen att ta sig fram igenom bäckenet till krystposition och det är jag väldigt glad för. Puh dessa värkar gjorde riktigt jäkla ont och jag var helt omedveten om att de skulle komma!! Så nöjd över att vi gick profylaxkurserna, andningen hjälpte mig verkligen och min man såg till så jag inte glömde bort det.”

Läs också: ”Andning som smärtlindring under förlossningen – så funkar det”

Fastnade för finska pallen

Klockan 12.10 var det dags att krysta, jag testade några olika positioner, fastnade för finska pallen. Sjukt namn! Min man satt bakom mig med en kudde som stöd för min rygg. Under krystvärkarna tog jag kraft genom att dra honom i håret, haha. Jag krystade i 35 minuter och ja det gör sjukt ont och man låter som ett djur men när man hör det där splashiga fiskljudet (vet inte hur jag ska förklara det bättre) så försvinner all smärta på en gång och en liten skrikande bebis tittar ut. Jag skrek grät i förtjusning över att smärtan var borta och att vi äntligen fått vår lilla bebis!

Chloé föddes kl 12.45 den 26:e augusti, 47 cm lång och vägde 3180 g, åtta dagar innan beräknad BF.

Min förlossning blev ganska enkel. Häftigaste (och mest smärtsamma) upplevelsen, vi kvinnor är grymma som kan gå igenom en förlossning. Från att jag var öppen fem centimeter och dem tog hål på mina hinnor så tog det bara fem timmar innan hon tittade ut varav jag hade ont i en och en halv. Jag är så oerhört tacksam över att allt gick så snabbt och smidigt och känner ingen rädsla inför att föda igen. Kommer garanterat föda på BB Stockholm igen om jag får chansen.”

Hör Amanda berätta om förlossningen med egna ord i klippet nedanför:

Vill du fortsätta följa Amanda och hennes familj? Missa då inte hennes blogg här och hennes instagramkonto @amandapanahi1!

Förlossningsberättelse: ”Moderkakan höll på att lossna”

Publicerad 22 mars, 2018

Hannah Kühnels förlossningsberättelse: ”Moderkakan höll på att lossna”

”När jag var i vecka 28 så började jag få lite värkar, vi var tvungna att åka in till Östra sjukhuset för att stanna av mina värkar med en kortisonspruta. Det här gick jättebra, men jag hade väldigt mycket sammandragningar. När man har sex som gravid så kan man känna starka sammandragningar, och det gjorde jag den här gången, men det gick jättebra och graviditeten fortsatte som vanligt efter detta.”

Läs också: ”Förlossningsberättelse: Jag födde i bilen utanför BB”

”Trodde jag kissade på mig”

”Veckorna gick på och i vecka 37 var vi hemma hos min bästa kompis Melinda. Hon och jag våra familjer var hemma hos dem och jag kände att jag hade lite molande värk i magen. Så säger hennes sambo ’men gå ut och gå lite, så kanske förlossningen sätter igång’. Och jag var så jäkla trött på att vara gravid. Alltså fy satan! Så jag bara, okej! Jag och Melinda går ut och går för att få igång den här jäkla förlossningen så att bebis kommer ut.”

Melinda gick på toaletten, jag gick ut i hallen och satte på mig mina skor. Och då känner jag hur det är som att en propp dras ur min fiffi och hur det forsar vatten. Jag sa till Melinda att ’antingen kissade jag på mig just nu, eller så gick mitt vatten’. Vår kompis kommer ut i hallen och säger ’Hannah, det är ju för fan blod!’. Då har det alltså runnit blod längs med hela mina ben, som om jag kissat på mig, fast det är blod. Jag tittar ner och ser blod på golvet, på mina skor, men håller mig ändå lugn. Rickard säger ’Vi måste ringa mamma!’ men jag säger ’Nej, Rickard, vi måste ringa AMBULANS, för det är nåt som inte stämmer här’.

Läs också: ”TEST: Vilken bärsele är bäst? Se resultatet här!”

Jag går in på toaletten och vi ringer 112. Jag drar ner mina byxor och sätter mig på toaletten. Då är det stora, stora klumpar av blod i mina trosor. Jag frågade Melinda om hon trodde att det var slemproppen som gått, men hon förklarade att det verkligen inte skulle vara så mycket blod då. Vi fick reda på efteråt att det var koagulerat blod.”

Blev en pöl av blod på britsen

”Ambulansen kommer och jag och Rickard åker iväg. Jag känner hela tiden hur det sipprar blod men när jag låg på britsen kände jag hela tiden att bebisen rörde på sig vilket fick mig att känna mig lugn. Men jag sa till ambulanspersonalen att jag känner att det sipprar ut blod hela tiden. Men han säger att han inte ser någonting, och att det måste vara vatten.

Vi kommer till akuten och när de flyttar mig från britsen till sjukhussängen så hör jag honom säga ’oj då!’. Då är det alltså en stor jävla pöl med blod på den där ambulansbritsen. Jag sa ju det! Sen togs EKG och vaginalt ultraljud som visade att både jag och bebis mådde bra. Men efter tio minuter säger de att de måste köra ett kejsarsnitt. Då kom mina nerver igång. Jag kände att jag inte var redo för det! Adrenalinet sattes igång och jag kommer inte ihåg så mycket från det här.”

Läs också: ”Därför gör sen avnavling skillnad för ditt barn”

Fick veta att modekakan höll på att lossna

”De sätter upp en skynke vid mitt ansikte. Jag kände inte när de öppnade mig, men när de drog i mig. Jag tror att det kanske tog en timme, sen var han ute. Han mådde jättebra. I efterhand fick vi veta att det var moderkakan som höll på att lossna, och det var det som orsakat allt blod. Det kan vara otroligt farligt om moderkakan lossnar, barnet kan dö, jag hade kunnat dö för att man blöder så otroligt mycket. Men som tur är fick vi stopp på det i tid.”

Hör Hannah berätta själv om sin förlossning och se bilder i klippet nedan!

Vill du fortsätta följa Hannah och hennes familj? Missa då inte hennes Youtubekanal ”Familjen Johansson/Kühnel”, hennes blogg här och hennes instagramkonto @hannahmeh!

Vill du också dela med dig av din förlossningsberättelse på Vimedbarn.se? Mejla då till [email protected]!

Therese Wickman: ”Alla gråter inte av glädje när barnet föds”

Publicerad 7 februari, 2018

Therese Wickman delar med sig av sin förlossningsberättelse på LOPPIs Youtubekanal

När influencern Therese Wickman, mamma till Ellah och Kidh och gravid med ett litet syskon, skulle föda sin son Kidh var värkarbetet effektivt. Ganska kort efter att hon märkt en molande känsla i magen hade kroppen dragit igång ett regelbundet värkarbete, och bara två timmar efter första känning kunde man konstatera att hon var sex centimeter öppen.

– Jag tyckte att det gick väldigt smidigt. Jag klarade mig utan smärtlindring första timmen, men sen blev det värre och värre så jag tog lustgas vilket jag kände gav effekt. Nu hade jag lärt mig från första förlossningen när jag skulle använda den där masken. Första förlossningen tog jag den alltid alldeles försent, när jag själva värken var över, men nu hade jag lärt mig hur jag skulle andas i den och det var MAGISKT, berättar hon i sin förlossningsberättelse på LOPPIs Youtubekanal.

Läs också: ”Förlossningsberättelse: Jag födde hemma på köksgolvet”

Krystvärkarna försvann

Men när krystvärkarna drog igång blev det desto krångligare. Med facit i hand och vetskapen om att lille Kidh inte var så liten, utan skulle komma med en födelsevikt på fem kilo och ett huvudomfång på 39 centimeter, är det lätt att förstå att själva utdrivningsskedet skulle bli minst sagt bökigt.

– Jag fick aldrig den där krystkänslan neråt, för min son hade inte kommit ner i själva förlossningskanalen när krystvärkarna började. Så istället för tryck neråt trycktes magen utåt, så det kändes som att hela magen skulle spricka, berättar hon.

När Kidh väl kommit på rätt väg gick det snabbt, och huvudet var ute på en eller två värkar. Men sen tog det stopp. I och med det stora huvudomfånget och ett par breda axlar hade han fastnat, nästan halvvägs ute.

– Det var faktiskt nästan exakt likadant under förlossningen med min dotter, att när huvudet väl kom ut försvann alla värkar. Jag tog i och tog i så mycket, fast utan krystvärkar går det ju inte, berättar Therese.

Läs också: ”Vad är en förlossningsskada och hur kan man minska risken?”

”Trodde jag skulle gå sönder”

Det värkstimulerande droppet sattes på max och två sköterskor hjälpte till genom att trycka på Thereses mage, samtidigt som en barnmorska försökte lirka med bebisens axlar.

– Där och då trodde jag helt ärligt att jag skulle gå sönder, inifrån och ut, berättar Therese.

Men efter en hård kamp kom han äntligen ut, och den stora lilla klimpen lades på Thereses bröst.

– Det var så befriande! Mest för att jag slapp föda mer. Och för att jag slapp smärtan. Men min moderkaka ville inte komma ut, och det ville den inte efter min första förlossning heller så det var jag lite förberedd på, så jag fick åka ner på akut operation. Så jag tyckte faktiskt att det var lite skönt att få åka iväg, och att jag skulle få bli nedsövd, sova i flera timmar och få vila ikapp lite efter allt det som hade hänt. Jag visste ju att min son var i säkra händer där uppe på förlossningen, minns hon.

Läs också: ”5 mysiga barnrum att inspireras av”

Känslorna kommer inte direkt för alla

Något Therese vill lyfta är att man inte ska ställa för hårda krav och förväntningar på sina egna känslor efter förlossningen.

– Det finns ju inget bättre än att få barn, men den där stora känslorna många pratar om, framför allt innan man får barn som ”åh, du kommer känna sån enorm glädje och kärlek så att du bryter ihop”… Den känslan kände inte jag, varken med min dotter eller min son, och jag kände mig så akward, som ett freak. Varför kände inte jag den kärleken? Men den kärleken kom efter tre dagar ungefär. Jag behövde landa i allt som hänt, bara få se på mitt barn och vara nära. Och den där stora kärleken kom ju! Men den kommer inte direkt när barnet föds för alla. Så känn dig inte dum om du inte bryter ihop och gråter av kärlek när ditt barn precis fötts, kärleken kommer komma.

Vill du fortsätta följa Therese och hennes familj i väntan på Ellah och Kidhs lillasyskon? Missa inte hennes blogg här, hennes Instagramkonto @theresewickman och hennes Youtubekanal ThereseWickman.

Vill du också dela din förlossningsberättelse? Mejla till [email protected]!

Etikett: youtube