Nadja Mayrs förlossning: ”De pratade om sugklocka och sax”

Publicerad 23 oktober, 2018

”Kärlek, stolthet och smärta”

”Okej då var det äntligen dags att skriva min andra förlossningsberättelse, den andra dagen i mitt liv som är så speciell att jag aldrig kommer att glömma den. Denna förlossning blev något helt annat än den första, ändå är det samma känslor inblandade, stolthet, kärlek, smärta och tacksamhet.

Läs också: Nadjas första förlossning med dottern Hollie blev en igångsättning

”Misstänkte att slemproppen gått”

”Så allt började onsdagen tre dagar före BF, jag hade lite molande värk på kvällen, som en ganska mild mensvärk. Jag gick och la mig och sov hela natten, inga förvärkar eller känningar under natten. Jag vaknade med samma molande värk och en del förvärkar. Jag tror någonstans att jag förstod att det var pågång nu men vågade inte riktigt hoppas. Jag satt och jobbade hela förmiddagen och en vän kom förbi vid lunch, jag kände då att förvärkarna gjorde så pass ont att jag fick anstränga mig för att det inte skulle synas. Jag visste inte ens om det var förvärkar eller om det var de riktiga värkarna (vilket det var). När hon gått gick jag på toaletten och upptäckte att slemproppen gått, eller jag misstänkte det. Fick en del av den på pappret.

”Jag målade naglarna”

Värkarna började göra lite ondare så jag ringde Filip och sa att jag skulle tycka det var skönt om han kom hem så att vi kunde lösa allt med Hollie och så om det nu skulle sätta igång nu. (Gud känner redan att jag blir så känslosam av att skriva detta haha) Hur som helst han åkte hem och jag hoppade in i duschen. När han kom hem var kl 14 ungefär. Han satte sig och jobbade hemifrån, jag målade naglarna, jobbade och andades när värkarna kom. Nu gjorde dom ont men visste ändå inte om det var nära nu, min förra förlossning var ju en igångsättning så det var ju helt annorlunda. Jag hade en värmedyna på magen det hjälpte.

”Tog värkarna i bilen”

När Fille såg hur ont jag hade sa han åt mig att ringa förlossningen. Och de sa åt mig att direkt fixa barnvakt till Hollie. Så vi packade ihop oss och åkte båda till förskolan. Jag väntade i bilen. Klockan var då ca 16.00. En glad tjej kom ut som skulle få åka till farmor och farfar. Jag satt fram och fick två värkar i bilen, men kunde fortfarande andas mig igenom dom så att hon inte märkte något, När vi hade lämnat Hollie så släppte allt lite, jag hade oroat mig så mycket över de momentet, att hon skulle se mig ha ont, bli orolig eller att allt bara skulle bli stressigt. Nu blev det så bra det kunde bli. Jag ville åka hem och vänta på att värkarna skulle bli tätare, de kom ca var 10 min men var nu väldigt intensiva och höll på i ca 1 min. Det gjord sjukt ont när det guppade i bilen så vi stannade och ringde förlossningen som bad oss att komma in direkt.

Läs också: Elina Casells förlossningsberättelse “Jag hade dödstankar”

”Jag var öppen 6 cm”

Vi åkte in och kom upp på förlossningen ca 17.00. Då hade jag precis börjat få riktigt ont och det var kämpigt att gå i korridoren bort till rummet. De satte på puckar och kom tillbaka efter tio minuter och undersökte mig. Fille frågade precis innan om jag trodde att de skulle skicka hem oss igen, jag svarade att jag inte visste. När de undersökte mig så sa de att jag var öppen 6 cm och att vi skulle ha en bebis snart. Lite chockad sa jag: så vi behöver inte åka hem igen? Då skrattade dom bara. Sen gick allt väldigt fort, vattnet gick och jag öppnades till 10 cm på 50 min. Jag bad direkt om epidural när jag kom in, eller Fille gjorde det åt mig. Men när de undersökte mig nästa gång, var hon som sagt redan påväg ut. Den paniken och rädslan jag kände när jag fick veta att de inte skulle hinna bedöva mig.. Jag blev livrädd, så ont jag hade sist och nu skulle jag göra det obedövad. Jag fick verkligen panik och ville bara ställa in allt. Men det gick ju såklart inte.

”Hon hamnade lite i kläm”

Krystningsvärkarna var igång och mini ville ut. Jag hade fortfarande ganska glesa värkar och även denna gång svårt med krystningarna, när och hur jag skulle göra.. Det gjorde bara såå ont. Då hon legat med sätet nedåt, tror de, så tittade hon som uppåt när hon skulle ut så den största delen av huvudet var den som kom utåt, så hon hamnade lite i kläm och det blev lite kritiskt för henne. Så i slutet var det 7 st i rummet, en hjälpte till att trycka på uppe på magen. Värkarna var för glesa nu och de blev lite stressade, började prata om sugklocka och sax. Då fick jag någon känsla bara att nu går det, jag krystade utan värk och äntligen kom hon ut. Helt tyst först. Men efter några sekunder som kändes långa så kom det där ljuvliga barnskriket och jag fick upp en helt perfekt liten tjej på bröstet. Så lycklig att hon mådde bra och såå glad att det var över och att jag överlevt, för det tror man ju knappt mitt uppe i allt. Vid 18.50 var hon ute, mindre än 2 timmar efter att vi kommit in. Krystningsfasen tog ca 50 min, vilket ändå är ganska långt. Nora mådde hur bra som helst så fort hon kommit ut och trots det snabba förloppet så gjorde även jag det, någon liten bristning bara men inget som behövdes sys och inga komplikationer alls.

”Jag var så närvarande”

Denna förlossning kan jag på något sätt se tillbaka på som en häftig upplevelse, det gjorde såå ont, intensivare smärta än med Hollie men jag var så närvarande denna gång. Förstod vad jag skulle få, att det skulle vara värt det, kände min kropp mer och när hon väl kom ut så kunde jag verkligen njuta denna gång, det var en magisk stund och kärleken var så omedelbar på ett annat sätt nu när man vet vad den här lilla mini människan kommer att betyda för än. Vi åkte hem dagen efter, jag återhämtade mig snabbt och kunde inte vänta på att få visa Hollie sin lillasyster. Personalen var helt fantastisk och Filip också, min trygghet som varit ett helt fantastiskt stöd under båda förlossningarna, funnits där till hundra procent och som gråtit två gånger sen vi träffades för 8 år sen, när han sett våra döttrar för första gången.

”Nu har jag allt”

Jag är så glad att jag fick uppleva detta igen.. Känner inte alls som vissa gör att jag skulle kunna gå igenom hur många förlossnings som helst, men känner mig så stolt och tacksam över att ha fått uppleva två, att jag klarat det och att de har gett mig det största och finaste i livet. Jag kände det då, när jag fick upp henne på bröstet och jag känner det varje dag sen Nora kom till oss, att nu har jag allt.

Följ Nadjas liv som tvåbarnsmamma i bloggen här

Elina Casells förlossningsberättelse – ”Jag hade dödstankar”

Publicerad 17 oktober, 2018

”De trodde det skulle bli en snabb förlossning”

”Det började med att vi åkte in den 13 april 2014 för en igångsättning. Det hade vi bestämt några dagar tidigare eftersom min exman, Niklas spelar ishockey och vi ville veta säkert att han kunde vara med vid födseln och inte var iväg på bortamatch.

Vid 11-tiden på morgonen fick jag droppet och medlet som skulle sätta igång värkarna. Jag hade redan svaga värkar när vi kom till BB men inte mycket och det var det beräknade datum för födseln. Efter kanske 2-3 timmar började värkarna komma igång lite mer och jag hade öppnat mig lite så de sa att det funkade jättebra och trodde det skulle bli en snabb förlossning. Min favoritdoktor som jag så gärna ville skulle förlösa mig var där och det kändes jätte bra!

”Det var avföring i fostervattnet”

När det hade gått någon timme till hjälpte de mig så vattnet gick och då visade det sig att det var avföring i fostervattnet från Theo så de blev lite oroliga att han kanske hade svalt något av det och fått det i lungorna vilket är extremt farligt. Då sa de till mig att det kommer finnas flera doktorer på plats som kommer ta honom och kolla så att allt är ok. De försökte låtsas som att det inte var någon fara men jag vet att det kan vara livshotande om man har svalt avföring!

Nu började det göra riktigt ont av mina värkar så de kom in för att ge mig ryggmärgsbedövning, men något gick väldigt fel. Jag vet inte vad som hände egentligen för jag blev total förlamad i hela benen. Benen blev stenhårda och vattenfyllda och kändes som två betongklumpar och jag kunde inte ens röra en tå, MEN jag kände fortfarande alla värkar på vänster sida och det var den värsta smärtan jag någonsin upplevt. De sa att de skulle göra ett nytt försök med ryggmärgsbedövningen och göra om den, vilket misslyckades igen.

Läs också: Elina Casells bästa råd för att klara varannanvecka-livet efter skilsmässan

”Jag hade dödstankar”

Nu hade det nästan gått ett dygn, 23 timmar sedan vi kommit in. Min doktor som jag gillade hade slutat sitt skift och jag fick någon som jag aldrig träffat innan vilket kändes lite otryggt. De kom och kollade om jag var redo för att krysta och det var jag, för jag hade öppnat mig 10 cm. Jag krystade i 2-3 timmar men det gick inte och det gjorde så fruktansvärt ont. Då visade det sig att Theo hade vänt sig på sidan inne i magen så det skulle inte gå att få ut honom på det viset. Jag var tvungen att vända på mig och ligga på sidan för att se om han kunde lägga sig tillrätta igen.

Det gjorde så fruktansvärt ont vid det här laget att jag inte visste var jag skulle ta vägen. Jag hade dödstankar i huvudet och tuggade på is som om det inte fanns någon morgondag. Tydligen ska det hjälpa men jag vet inte…Jag är så tacksam att Niklas och min mamma var där just då för det hade aldrig gått annars!

”Läkaren föreslog kejsarsnitt”

Jag eller rättare sagt de andra var tvungna att ändra min position flera gånger eftersom jag inte kunde röra mig. Efter ytterligare några timmar kollade de igen och då hade han äntligen lagt sig tillrätta. Värkarna var helt obeskrivliga så det var dags att försöka krysta igen, vilket jag gjorde i en timme eller kanske mer. Jag hade helt tappat tidsuppfattningen vid det laget.

Nu såg jag att läkarna började bli oroliga och en av dem sa att det inte kändes som att han skulle komma ut den här vägen och han måste ut så snart som möjligt. Hon föreslog kejsarsnitt. Jag ville verkligen inte göra kejsarsnitt just då av någon anledning så de sa att de kunde försöka en sista gång med en forcep (typ sugklocka) för att få ut honom samtidigt som jag krystade, men om inte det funkade skulle det bli kejsarsnitt… Jag har ALDRIG varit så bestämd och så fokuserad på något i hela mitt liv. Hela min styrka som jag hade kvar la jag på min vilja att få ut honom. Jag vet inte hur länge jag krystade och de drog, men till slut kom han ut. Den 14/4 2014 klockan 3:33pm föddes Theo.

”Jag kollapsade som efter ett marathonlopp”

De tog honom direkt till ett skötbord bak i rummet och jag kollapsade. Kändes som jag hade kört ett maratonlopp som tagit 30 timmar. Jag kommer ihåg att jag tänkte att det var konstigt att vi inte hörde något skrik, och att jag tittade upp på Niklas och såg en glimt av oro i honom. Men efter ett tag när de hållit på med honom hörde man ett litet tjut – vilken lättnad!

Han hade inte andats just när han kom ut men de sög ut mun och näsa och fick andningen att funka och han hade inte fått någon avföring i lungorna heller, så viktigt! Först då fick jag honom till mig. Världens finaste Theo! Allt annat var som bortblåst vid det ögonblicket. Jag kommer ihåg hur jag bara stirrade på honom. Kan inte förstå att han blev till i min kropp.

Men det var tyvärr inte länge jag fick ha honom eftersom han hade väldigt lågt blodsocker och var tvungen att åka på övervakning över natten. I 5 dagar fick han vara där innan jag fick ta hem honom. Det var fruktansvärt att inte få vara med sitt barn de dygnen när man kämpat som en galning!

”Kunde inte gå efter förlossningen”

Under min förlossning med Theo förlorade jag väldigt mycket blod och skadades ganska mycket fysiskt så under en månads tid fick jag väldiga problem och hade svårt att gå på grund av smärta. Det gjorde så fruktansvärt ont och slutade faktiskt med att jag fick genomgå en operation för jag hade fått en infektion. Det var ingen lätt period alls, och jag var väldigt orolig att jag kanske inte skulle kunna få fler barn efter det. Men redan dagen efter min operation så kände jag mig som en helt ny människa och hade inte längre ont. Även fast det var en otroligt tuff förlossning är allt som betyder något att jag har en frisk och fin pojke nu som jag älskar över allt annat! Kan inte förstå att han är 4,5 år gammal nu, mitt lilla mirakel!”

Om du vill följa Elina Casells liv i Arizona där hon bor med sina två söner Theo och Oliver kan du läsa hennes blogg HÄR.

Förlossningsberättelse: ”Var fullt öppen men kände inga värkar”

Publicerad 23 april, 2018

”Många tankar just nu är hur denna förlossning med lillasyster skall gå… Om den kommer bli lika lång som med Cornelia eller hur ont det kommer göra, vilken smärtlindring jag kommer hinna få eller hur allt kommer starta. Jag är såå mycket mer nervös denna gång… Tankarna är många och jag vet att om mindre än 6 veckor har jag upplevt en förlossning igen, men hur den blir har vi ingen aning om. Då jag inte berättat tidigare om förlossningen med Cornelia så tänkte jag ge er min förlossningsberättelse som var både bra och dålig ♥”

Vattnet gick och det kom rosa blod

”Året var 2013 och vi väntade vårt första barn efter ett missfall året innan. Under hela graviditeten var jag självklart lite orolig från och till men ju längre tiden gick desto bättre kändes det. Jag hade en underbar graviditet och det mesta kändes väldigt enkelt och jag kände mig precis som vanligt. Vi hade inte tagit reda på könet, då vi ville ha det som en överraskning till förlossningen, men känslan för oss båda sa tjej. Det var så spännande att spekulera och vi bad även våra vänner gissa på kön och när de trodde bebisen skulle födas. När det var den 24 juni och jag insåg att det var dagen innan min gissning tänkte jag att jag hade helt fel och skulle gå längre än vad jag trott.

”Kvällen den 24 juni sitter vi och ser på tv men egentligen borde jag gått ut och planterat blommorna som stod i trädgården som jag tidigare under dagen hade varit och köpt, men just då orkade jag verkligen inte och sa till sambon att jag skulle ta dem dagen efter. Strax innan tio känner jag mig så trött och tänkte gå ut med sopor innan jag lägger mig. Hämtar sopor och på golvet ligger en död fluga som jag tänker ta upp för att slänga med i soporna… När jag böjer mig ner hör både jag och sambon hur det bara säger plupp, som en bubbla kan låta när den spricker, och jag känner genast hur det rinner en massa nedför mina ben. Då inser jag att det är vattnet som gått och jag säger till sambon: ”Hörde du det där? Jag tror vattnet gick!” och så får jag springa iväg på toa för att det rinner ju hela tiden. Sambon hämtar nya kläder till mig medan jag ringer förlossningen. Det var telefonkö och det kändes som jag fick vänta i en evighet. Mina händer skakade och jag var så nervös för nu visste jag att det ändå var nära. När jag kommer fram till förlossningen och berättar att mitt vatten gått och att det även kommer lite rosa blod så säger hon att vi skall komma in på en kontroll. Vi lämnar in hunden till svärföräldrarna och tar med oss BB-väskan för säkerhets skull och åker iväg. En bilresa på ungefär 20 minuter… Jag hade inte fått några värkar eller kände av något alls, bara att det sipprade vatten hela tiden, något som förvånade mig. Jag hade hela tiden förväntat mig att när vattnet skulle gå, kom allt på en gång, men nu var det ändå så pass att man kunde hantera detta med rejäla bindor och för säkerhets skull extra handdukar att sitta på i bilen.”

Läs också: ”Så mycket behöver bebisar sova”

”Fick besked om att vi skulle föda om två dagar”

”Vi kom in till förlossningen runt elva tiden och får sätta oss ned medan de skulle göra iordning ett rum till oss. Under tiden jag sitter där, utan någon känning alls, kommer det in ett par, vars tjej är på väg att föda. Hon blir snabbt hämtat i rullstol och skriker “Bebisen kommer nu” och jag ser paniken i hennes ansikte. Då som först funderade jag på vad vi gett oss in på och blev jättenervös över hur ont det skulle göra. Dock tog det två minuter och vi hör bakom oss “Det gick ju fort!” och ett bebisskrik… Hon hann alltså komma in precis i tid och jag insåg att hennes smärta gått över lika snabbt som jag uppfattade den och att de nu hade sin bebis hos sig. Cornelia var beräknad 1 juli och sambon chansade på 4 juli, men jag var helt bestämd på att bebis skulle komma 25 juni. Det tyckte jag kändes som ett bra datum och enligt min egna beräkning kändes det mer troligt. Sen kan man ju gå över två veckor men det var jag inte alls sugen på, haha.

Vi får komma in till ett rum för kontroll och då får vi veta att jag inte har några värkar och att allt ser bra ut, precis som det ska. Vi får en tid bokad att komma in för att föda barn två dygn senare om inget annat händer innan dess och sen får vi åka hem igen. Lite besvikelse var det allt då vi trodde det var på gång. Men vi åker hemåt vid tvåtiden på natten och när vi precis svänger av från sjukhuset känner jag min första värk. Då insåg jag att det verkligen var en värk men ändå så pass att jag kunde hantera det så vi fortsätter hemåt. Under hemresan känner jag av några värkar men inget jättejobbigt. Vi bestämmer oss för att passa på och lägga oss för en natts sömn ifall det skulle sätta fart så vi kunde ha lite energi. Men det blev ingen sömn för någon utav oss… Mina värkar började sätta igång allt tätare och vi började även klocka dem. När vi inser att de är 2–3 minuter mellan värkarna ringer vi in igen till förlossningen och de tycker jag ska ta en varm dusch och värktablett för att lindra lite. Gjorde precis som de sa men inget hjälpte och efter jag duschat kändes de av ännu starkare och eftersom jag tyckte allt startat så snabbt från att inte känna något alls till 2–3 minuter så bestämmer vi oss för att åka in iallafall. Ringer till förlossningen och säger att vi är på väg och de förbereder ett rum för oss.”

”De fick sticka mig sju gånger i ryggen”

”Vi blev inskrivna strax efter 6 på morgonen och får ett rum direkt. Just då kändes det även som mina värkar stannat av lite grann men de höll fortfarande på, dock inte lika ofta. Vi grå träffa en barnmorska som kollar upp mig och jag är då öppen 3 cm.
Vid sju får jag några varma kuddar som smärtlindring men de hjälpte inte så jättemycket så halv åtta fick jag lustgas. Jag tyckte inte de heller gjorde så mycket men allt var ändå okej. Vid tiotiden började det bli väldigt jobbigt och jag bad att få mig ett bad, men så länge fick jag ställa mig i duschen. Just då hade mina värkar kommit igång rejält och känslan då var att bebis var på väg ut vissa stunder. Jag fick sedan veta att jag inte kunde bada då det var upptaget så stod kvar i duschen ett tag. Sambon var med mig hela tiden och till slut fick han ringa efter hjälp då mina värkar var så kraftiga att jag knappt kunde stå upp. Då bestämmer vi oss för att jag skall få Epidural som smärtlindring och just då minns jag inte jättemycket. Min sambo berättade att de fick sticka mig i ryggen sju gånger innan de kunde ge mig rätt smärtlindring. Även barnmorskan hade sagt att de aldrig varit med om en sån lång värk som jag hade just då. Jag hade så ont just då att det kändes som bebisen var på väg ut. Det tryckte på så hårt att jag trodde det var dags. Då var klockan kvart i elva på förmiddagen och precis efter jag fått epidural känner jag hur värkarna är som bortblåsta.

Jag lägger mig för att vila en stund. Sambon går och köper lite mat men jag hade svårt för att äta, istället kräks jag och vid ett-tiden har jag fått feber och en barnmorska kollar hur mycket öppen jag är. Hon vart osäker och ville be en kollega ta en titt och jag börjar tro att de haft fel och att jag inte är öppen alls. In kommer en kvinnlig läkare som ska titta och säger då att jag är fullt öppen. Jag vart så förvånad och frågar om vi kommer föda bebis under dagen. Ville bara att allt skulle vara över och väntan nu kändes oändlig. Jag har fortfarande feber och inga värkar alls längre. Vi får prova att ta en promenad i korridoren, sitta på en boll fram och tillbaka, men inget händer. Jag tjatar fortfarande på de läkare och barnmorskor som kommer in om de vet om vi kommer föda någon bebis under denna dag eller inte. De säger att bebisen kommer att komma idag men att jag måste få igång värkarna lite innan. De ökar någon dos för att värkarna ska öka men inget händer där heller. När klockan är runt sex på kvällen ville de försöka få igång allt ännu mer för att bebisen var tvungen att komma ut då jag varit öppen så länge. En massa läkaren och barnmorskor kommer in i rummet och de förbereder sig inför att sätta igång mig rejält. De ber mig provkrysta men inget händer. Till slut säger de att vi måste testa att ta ut bebisen med sugklocka annars skulle de bli kejsarsnitt får bebisens hjärtljud nu började ändras till det sämre. De inkallar en förlossningsläkare, läkare för akut kejsarsnitt och en hel drös med andra barnmorskor med mera… Jag inte minns hur många det var, jag uppfattade bara att hela rummet var fullt med folk ifall allt skulle bli akut.”

Läs också: ”Förlossningsberättelse: ”Ryggbedövning är det bästa man kan vara med om'”

En grålila bebis utan ljud eller rörelse

”Klockan 18.53 börjar de med sugklockan och jag får krysta. Jag känner inte jättemycket förutom ett litet tryck nedtill och de ber mig krysta försiktigt tre gånger. Innan jag krystar sista gången frågar jag lugnt om bebisen kommer komma ut efter denna gång och vi kör igång. Klockan är 19.05 och ut kommer en grålila bebis ut snabbt, utan det minsta lilla ljud ifrån sig. Jag känner hur hela min mage bara försvann just då och känslan var riktigt häftig. Men, allt gick fort och de klipper själva navelsträngen (vi hade önskat att sambon skulle klippa) och ber min sambo följa med dem och bebisen. Än hade jag inte hört något ljud från bebis, och där låg jag helt själv utan honom och bebis. Tankarna gick i 180 och jag var orolig över att bebisen inte börjat andas och kunde inte glömma färgen på bebisen som var helt tyst och inte en rörelse. Jag visste heller inte om det var en pojke eller flicka.”

Under tiden som sambon är iväg med läkare och bebisen får jag krysta ut moderkakan, vilket gick jättesmidigt. Minns knappt detta ögonblick förutom att de ville visa mig hur den såg ut och allt såg fint ut. Efter en liten stund kommer sambon in med en bebis i famnen. Jag ser lyckan i hans ögon och att färgen på bebis är helt underbar denna gång. Han kommer till mig för att visa och jag får hålla en kort stund och får se att det blev en liten flicka. 3340 gram och 50 lång, helt perfekt och välmående.
Då de trodde jag hade 3:e grads skada och misstänkte att jag spruckit rejält ville de skicka mig till operation. Hon som hade förlöst mig hade aldrig varit med om att någon spruckit så mycket så hon ville följa med och operera mig. Jag fick en annan smärtlindring och tappade ALL känsel ifrån naveln och neråt. Jag var även lite dåsig och skrattade väl åt hur mina ben rörde sig när de höll på att lyfta men att jag inte kände ett dugg. Sen svävade jag samtidigt på moln och var så lycklig över att vi fått en liten flicka. Att jag äntligen var mamma. Det kändes som en dröm, så overkligt men så underbart!”

Läs också: ”4 vanliga amningsproblem – och lösningar!”

En fröjd att komma hem

”Under operationen ser de att jag hade en grad 2-skada och inte alls som de trott från början. Alltså hade jag inte spruckit så mycket som de trodde först. De sydde mig och vid nio-tiden fick jag äntligen träffa min lilla familj. Vår lilla Cornelia var född!

Sen fick vi stanna ett tag på uppvakningsavdelningen innan vi fick ett rum. Vi tjatade på att få komma till ett eget rum och bara få vara, men sköterskorna var så stressade så där fick vi stanna ett par timmar. Sen tröttnade de väl på vårt tjat och vi fick åka till avdelning för kejsarsnittade där det fanns ett rum till oss. Själva eftervården var inte alls bra tyckte vi då jag hade svårt att komma igång med amningen. Cornelia ville inte äta och sköterskorna kändes så stressade. Vid tolvtiden på natten fick vi även be om att få nåt att äta då vi inte ätit sen lunch. Vi hade heller inte fått någon bricka med smörgås, dricka eller sånt som man brukar få så de hämtade en tallrik yoghurt så vi kunde få i oss något. Vi fick stanna kvar tre nätter på denna avdelning innan vi fick åka hem och under dessa tre dygn så var det väldigt upp och ner. Jag hade ont och kunde bara ligga, Cornelia hade fortfarande inte kommit igång med amningen ordentligt och hon hade lågt blodsocker. Men till slut fick vi åka hemåt och det var verkligen en fröjd. Och tänka att vår lilla tjej kom just den dagen jag gissat på ändå.”

Ja, det var det jag kunde komma ihåg av vår förlossning med Cornelia. Och nu är det som sagt inte alls långt kvar tills lillasyster ska komma. Hur det blir denna gång får vi se men jag hoppas på att det inte ska bli lika långutdraget och att eftervården kommer vara bättre. Sen är jag kanske lite löjlig, men denna gång önskar jag att vi ska få en ”grattisbricka” efter allt kämpande man går igenom.”

Vill du se mer av Teresia och hennes familj? Besök hennes blogg här och hennes Instagram @teresiia här!

Förlossningsberättelse: ”Hon föddes i vidöppen bjudning”

Publicerad 16 april, 2018

Emmelie Anderssons förlossningsberättelse: ”Hon föddes i vidöppen bjudning”

”Jag vaknade på natten av att jag satte mig upp i sängen då jag kände ett extremt hugg i magen. Hugget visade sig vara en ordentlig sammandragning och jag la mig ner igen när den gått över. Det kom några till såna kraftiga under natten och jag minns att jag tänkte tanken ’är det nu det händer?’. Slemproppen hade lossnat natten innan så jag visste ju att det var nära. Dessutom hade jag gått en vecka över tiden så hon var mer än välkommen.

Tommy som jobbade fem minuter bort åkte till jobbet som vanligt på morgonen och jag tänkte att jag uppdaterar läget när jag åker dit på frukost på förmiddagen. Och det gjorde jag, han såg på mig att det var något när jag kom dit och jag sa att det nog kunde vara dags. Han blev nog mer nervös än jag men jag sa att det var lugnt än så länge och att jag skulle åka hem och vila lite och höra av mig om det hände något mer under dagen.

Läs också: ”Så vet du när förlossningen startar”

Men dagen gick och värkarna kom och gick utan att jag tyckte det var särskilt jobbigt. Det var först framåt 16-17-tiden på eftermiddagen värkarna började bli kraftigare och jag verkligen fick stanna upp för att ta en värk. Jag lagade middag tills Tommy kom hem och vi åt och satte oss sedan i soffan. Jag sprang upp och ner mellan värkarna och Tommy började tycka att jag skulle ringa till förlossningen. Jag var dock galet nervös som förstagångsföderska att jag skulle ringa för tidigt eller åka in för tidigt och behöva bli hemskickad. Hade ju ingen aning om hur ont det skulle göra?”

All smärta satt i magen

”Men runt 20-tiden ringde jag in i alla fall och de sa att om jag ville komma in var vi välkomna annars kunde vi nog vänta hemma en stund till. Sagt och gjort jag tog två Alvedon, kollade på säsongens näst sista avsnitt av Desperate Housewives och tog en lång dusch och tvättade och plattade håret så det var gjort inför några dagar på BB, haha. Jag ringde runt till nära och kära och talade om att det var dags. Men runt 23-tiden tyckte vi det fick vara nog hemma så vi åkte in mot förlossningen i Eskilstuna. Jag mådde fruktansvärt illa kommer jag ihåg så jag var rädd att kräkas i bilen. Hade en varm vetekudde på magen och var förvånad över att all värksmärta satt i magen, jag hade fått för mig att det skulle kännas i ryggen också?!

Väl inne på förlossningen blev vi visade till ett mottagningsrum där jag fick ligga i två timmar innan jag blev undersökt. I efterhand vet vi ju att det var fullt upp inne på förlossningen och det var väl tur att det var första barnet så vi inte visste annat. Minns att jag undrade om jag skulle föda där i mottagningsrummet, tyckte det såg väl kalt ut haha. Frös och svettades om vartannat gjorde jag, kräktes några gånger gjorde jag också. Men efter att ha blivit undersökt av en gullig barnmorska konstaterades att jag var öppen 5 centimeter och därmed var det inga tvivel om vi skulle få stanna eller inte. Barnmorskan frågade om smärtlindring och jag sa att jag gärna klarade mig på lustgas om det gick men att dom gärna fick säga till om jag blev för envis och verkade behöva något mer. Fick börja med en lång dusch sittandes på en pilatesboll (även den i mottagningsrummet) och bytte sedan om till de otroligt snygga sjukhuskläderna innan vi fick gå in till vårt förlossningsrum. Då var klockan runt 02.30. Då hade det börjat göra väldigt ont och jag var öppen nästan åtta centimeter och fick testa lustgasen. Till en början fick jag den inte alls att funka och ville bara kasta masken åt h-vete. Men vilken fantastisk känsla när jag fick till andningen och den hjälpte. Var helt blå i ansiktet av masken lite senare.”

Läs också: ”Förlossningsberättelse: Jag halkade i mitt fostervatten”

”Är barnläkare tillkallad?”

”Jag kämpade på med värkarna ett par timmar till och det gick bra även om det stundtals gjorde fruktansvärt ont. Runt fyratiden tycker jag att det börjar trycka på och jag är då öppen nio centimeter. Eftersom mitt vatten fortfarande inte gått tar dom nu hål på hinnorna och sätter fast en skalpelektrod på bebisens huvud då dom har svårt att få in hennes hjärtljud.

Vid 05.50 känner jag första krystvärken och får ta i lite men under andra krystvärken vrids skärmen där man ser värkens styrka och bebisens hjärtljud bort från mig och det kommer snabbt in flera människor i rummet. Hur många kommer jag inte ihåg men tror det var två sköterskor och en läkare. Jag blir fruktansvärt rädd då jag känner att något inte står rätt till. De säger att de måste klippa lite och jag får ett bedövande stick innan jag hör två klipp. Usch vidriga ljud jag ryser fortfarande vid tanken av ljudet. Läkaren som kommit in tittar på mig och säger att det jag kommer göra nu kommer göra väldigt ont men jag måste göra det här för bebisens skull. ”Är barnläkare tillkallad” hör jag hur min barnmorska säger och jag blir ännu räddare. Vad är det som händer?”

”Hon låg i vidöppen bjudning”

”Läkaren sätter dit en sugklocka som lossnar vid de två första försöken. Att sätta dit själva sugklockan är nog den värsta smärta jag någonsin upplevt. Det gör så fruktansvärt ont, och jag var så oförberedd på att just det skulle göra ont. Mina värkar är glesa så jag får värkstimulerande dropp och läkaren och barnmorskan talar om för mig när jag ska krysta. Det ligger även två sköterskor på min mage och försöker hjälpa till att trycka. Men det verkar inte hjälpa så de slutar. De har även här höjt min lustgas men jag minns från dimman att läkaren säger åt dom att vrida ner för jag måste vara med på vad som händer. Jag krystar ett par gånger till och plötsligt säger det bara ”floff” och en enorm lättnad uppstår och jag får snabbt upp en liten bebis på bröstet innan dom drar iväg med henne.

Läs också: ”Krönika: Förlossningsdepression lät som ett stort misslyckande i mina öron”

Tommy följer med och de lämnar dörren öppen. Efter en kort stund frågar barnmorskan om jag hör bebisen som skriker och det gör jag ju. ’Det är din så du kan var lugn det är ingen fara’. Hon mådde snabbt bra, fick lite massage och sen var allt som det skulle. Det hade blivit lite trångt och jobbigt för henne på vägen ut. Hon föddes med vidöppen bjudning, alltså ansiktet uppåt istället för nedåt som de ’ska’ komma. Detta kan göra att det blir extra trångt och svårt att komma ut.
Väldigt snart kommer dom in med den sötaste lilla tjej jag någonsin sett. Liten var hon också trots att alla sagt att det ska bli en stor bebis. 2010 gram och 49,5 cm lång och alldeles underbar. Lilla Nikki, så efterlängtad och så älskad från första stund.”

Vill du fortsätta följa Emmelie och hennes familj? Missa då inte hennes blogg här, eller hennes Instagramkonto @empan_luring.

Vill du också dela din förlossningsberättelse på Vimedbarn.se? Mejla till [email protected]!

Förlossningsberättelse: ”På första krystningen hände ingenting”

Publicerad 22 september, 2017

DENISES FÖRLOSSNINGSBERÄTTELSE:

”Den 15 juni ca klockan 02:00 vaknade jag av ondare värkar än förvärkarna. Det kändes precis som mensvärk fast denna gång gjorde det ondare än det jag känt tidigare. Jag låg kvar i sängen och undrade om det verkligen var dessa värkar som var riktiga värkar. Jag började fundera om på om hinnsvepningen hade lyckats ändå, det var bara 12h sedan som barnmorskan försökte göra en hinnsvepning och kanske hade det påverkat mer än vad hon trodde. Värkarna fortsatte att komma och gjorde ont, men inte jättefarligt.”

”Min magkänsla sa att det var dags”

”Klockan ca 07:15 ringer vi på klockan till förlossningen. Jag kände mig lugn och jag var säker på att vi skulle få stanna. Man måste vara öppen minst 3 cm för att få ett förlossningsrum, men min magkänsla sa bara att det är dags. Jag berättade att jag var lite orolig att hon låg i ett vidöppet läge, det hade konstaterats på ett ultraljud 3 veckor tidigare. Det innebär att bebisen ligger 180 grader fel och det blir mycket svårare för bebisen att glida ner då det inte bli optimalt för huvudet att få plats då det blir ett större huvudomfång. Vi blev ledda till ett andra undersökningsrum där barnmorskan skulle konstatera om jag var öppen eller ej. Hon började undersöka och utbrast chockat: ”Herregud, detta har du gjort bra! Du är öppen 6 cm!” VA?! Jag blev jättechockad och jätteglad! Hade jag klarat av så mycket redan på egen hand?!”

Läs också: Resa som gravid – 5 tips

”De bestämde sig för att ta hål på hinnorna”

”Klockan 08:00. Vi blev ledda till ett förlossningsrum. De visade oss vart allt fanns och de frågade om jag ville ha en gåstol, pilatesboll eller något annat. Solklart val! Pilatesbollen ville jag ha, den har jag visualiserat mig att ha under förlossningen. Så jag satte mig på den och hade överkroppen mot sängen. Mikael hämtade frukost från BB och vi åt tillsammans.
Klockan 11:00 hade vattnet fortfarande inte gått än och barnmorskan ville kontrollera hur många cm. Nu var jag öppen 10 cm, fullt öppen! Så barnmorskorna bestämde för att ta hinnorna för att vattnet skulle gå. Lätt och gjort så rann det varmt vatten. De satte även på elektroder på Emilias huvud så vi kunde följa hennes hjärtslag. Hon låg fortfarande väldigt högt upp och hade lång väg kvar att sjunka ned innan det var dags för att krysta., så det skulle dröja några timmar till. Man tror att så fort man är öppen 10cm är det dags att krysta, men nej nej, vi hade lång väg kvar (snarare 8h kvar). Barnmorskan trodde att hon skulle vara ute inom 2h men nej, på grund av hennes vidöppna läge kommer det ta mycket längre tid.”

”Jag skulle få värkstimulerande dropp”

”Nu kände jag bara ett stort tryck nedåt, detta trycket hade jag känt sedan jag kom in på förlossningen. Kroppen skrek krysta men fick göra allt för att gå emot kroppens signaler och hålla emot. Det var obeskrivligt jobbigt. Samtidigt i detta jobbiga skede var jag tvungen att röra på mig hela tiden för att öka chanserna att hon skulle glida ned. Barnmorskorna bestämde för att jag skulle få värkstimulerade dropp för att öka värkarna och att få henne att glida ned. Jag märkte ingen större skillnad då det redan var så jobbigt. Men lillans hjärtslag blev väldigt oregelbundet så vi testade olika ställningar och ibland blev det bättre och ibland sämre. Det var så oregelbundet att de bestämde sig för att ta bort det värkstimulerade droppet, hon blev för påverkad. Detta jobbiga skede pågick i ca 3h.”

Läs också: Förlossningsberättelse: ”Det häftigaste jag har gjort”

”Läkaren sa att NU måste hon ut”

”Klockan 18:00 kallade de in läkaren. Nu var hennes hjärtljud mer oregelbundna och allt gick väldigt långsamt. Läkaren sa att hon måste ut NU då hon inte mådde så bra. De beslutade om klipp och sugklocka (som jag nämnde i början att vidöppet läge slutar oftast med hjälpmedel) Barnmorskan som satt vid huvudet bredvid mig sa att: ”Sista värken nu, sista chansen, kom igen”. De hann lägga en bedövning och göra ett klipp och en värk kom och på första krystningen hände inget, andra krystningen började hon komma ut och på tredje krystningen gled hon ut snabbt utan sugklocka. Klockan 18:16 Hon var ute!”

Läs också: Förlossningsberättelse: ”Kejsarsnittet blev en underbar upplevelse”

”Hon gnydde lite lätt”

”Hon kommer upp på min mage, barnmorskorna torkar henne och hon gnyr till. Inte världens skrik som film, utan hon gnydde lite lätt. Jag fattade ingenting, var hon ute nu?! Helt otroligt, hon hon nu låg på min mage istället för i. Jag klappade henne om och om över huvudet och försökte smälta allting. Jag hör att M säger att hon kramar hans finger så hårt och jag kan slappna av för första gången. Jag är där i stunden men ändå i någon dröm, helt overkligt! M klipper navelsträngen och läkaren syr ihop klippet. Sedan lämnar läkaren och barnmorskan förbereder förlossningsbrickan och mat. och vi ligger bara kvar och bara är i nuet.”

Tips! Läs hela Denices förlossningsberättelse här, och följ hennes vardag i hennes blogg.

Har du också en förlossningsberättelse som du vill dela med dig av här på vimedbarn.se? Maila oss på [email protected]!

Förlossningsberättelse: Malin födde tvillingar vaginalt

Publicerad 12 oktober, 2016

Malin födde tvillingar vaginalt - här är hennes förlossningsberättelse

I vecka 40 fick Malin, gravid med tvillingar havandeskapsförgiftning. Läs hennes förlossningsberättelse om hur hon födde tvillingar vaginalt här!

TVILLINGMAMMAN MALIN HEDBLOMS FÖRLOSSNINGSBERÄTTELSE:

”Jag hade jag känt mig hemskt annorlunda i kroppen ett tag. Ont, konstant huvudvärk, och ingen ork alls i kroppen. Jag tänkte inte så mycket mer på det, eftersom jag hade trots allt gått nästan mina 40 veckor med tvillingar. Då får man vara trött. På onsdagen skulle jag ha ett möte på MVC klockan 13.30. Vaknade upp med samma huvudvärk som innan. Det va en konstig huvudvärk, svårt att förklara!

Mamma hämtade upp mig, och såg att jag inte mådde så bra, vit som ett lakan! Och ja, helt borta skulle man kunna säga. Lunch och prat där innan jag tänkte att jag går upp till MVC så jag får lite luft! Och det va skönt att komma ut en sväng.

Läs också: ”Positivt graviditetstest? Det här ska du göra nu!”

Väl där så fick jag komma in och ta blodprover och blodtryck. Dåliga blodvärden, högt blodtryck och efter jag talat om hur jag mådde (det såg dom nog ändå) så visade det sig, efter ett urinprov, att det va 2+ i urinen! Några till blodtryck som var för höga och sen ett samtal till förlossningen.”

”Skulle jag bli igångsatt?”

”Jag blev darrig på rösten och fick tårar i ögonen, vad skulle hända nu? Lär dom ta ut dom med kejsarsnitt? Blir jag igångsatt idag? Jag har inte duschat! Vi skulle komma in på en gång, men jag skulle hinna hem och duscha.

Läs också: ”Förlossningen – det här är pappans/partnerns roll”

Väl hemma så packade jag bb-väskan, duschade och började göra mig i ordning innan Kristian kom hem. Jag var noga med att inte glömma kameran och mobilladdaren. Men tänkte ändå att ’äh, vi får nog åka hem!’

Kristian såg så lycklig ut när han bar ut bilstolarna till bilen, och var helt säker på att nu är det dags, medan jag satt och tänkte att det inte var något. Jag hade ju inga känningar alls. 5 mil till BB satt vi tysta i bilen och funderade på vad som skulle hända.”

Äggvita i urinen

”Vi fick komma in på ett rum på en gång, en jättegullig uska hjälpte mig till sängen och satt på för att mäta ctg-kurvan, allt såg bra ut.

Urinprov och blodprov behövdes tas. Från dom 2+ på MVC, till 3+ på äggvita i urinen!
Blodprovet var för lågt och fortfarande högt blodtryck! Öppen 2 cm! Vi hade en igångsättning planerad 5 dagar senare, så jag trodde att vi skulle få vänta. Jag kände ju ingenting! Men vi fick beskedet att vi blir kvar tills det har blivit några barn på grund av att jag hade havandeskapsförgiftning. Så in på ett rum, nummer 10, som är både mitt
och Kristians lyckotal!”

Igångsättning på grund av havandeskapsförgiftning

”Vi skulle få träffa en läkare som skulle prata om eventuell igångsättning dagen efter. Timmarna gick och ingen läkare kom och magen kurrade, tillslut fick Kristian åka och hämta mat samt köpa en massa godis! Mätta och belåtna fick vi följa med läkaren in för att göra ett ultraljud. Båda barnen låg fortfarande neråt, trängdes vilken som skulle bli tvilling 1! Nu va det dags för lite film och godis framför tvn, i de otroligt bekväma sängarna!

Läs också: ”Förlossningsberättelse: Min mamma fick vara barnmorska”

Fick en tillsägelse att kissa i en ’potta/hink’ varje gång jag var på toa, så de kunde kolla mitt urin på morgonen. 06.00 skulle jag kissa sista gången. EN HEMSK NATT. Vaknade varje timme, var törstig, irriterad på att Kristian snarkade! Vred och vände mig med den stora magen, i den lilla lilla sängen! Inte bekvämt för fem öre!”

”Jag skrek av första värken”

”05.30 var jag uppe och kissade i pottan, kände mig lite konstig i magen och direkt jag kom in på rummet så började det kännas annorlunda. Sköterskan kom in på rummet 06.00 för att kolla så jag kissat, och hon satt på kurvan för att se vad det var jag kände.

Jag kved och skrek som en liten gris när ”första riktiga” värken kom strax efter 06.00. Det small till som någon slog mig med ett brännbollsträ i huvudet!

Efter 7 minuter kom nästa värk som gjorde ont så in åt helvete! Kristian hoppade upp ur sängen och klädde på sig. Det här gick fort! En barnmorska och en sköterska tog mig i varsin arm och tog mig till en förlossningssal med Kristian hack i häl.”

Malin kämpade på med värkarbetet.

Dags för smärtlindring!

”Undersökning. ’Öppen 5 cm! Oj oj oj! Vad vill du ha för smärtlindring?’

’Ryggbedövning, och lustgas!’

Nästa värk kom och det var olidligt! Barnmorskan räckte mig lustgasen, och den släppte jag inte på MÅNGA TIMMAR! Jag trodde jag hade kommit till himlen!

I väntan på läkaren som skulle sätta i ryggbedövningen. Tiden gick sakta och jag försökte ta varje värk med lustgasen. Jag var ju riktigt bra på det här med att andas, även fast jag inte gått någon kurs. Jag kände hela tiden hur smärtan försvann av lust gasen! Och tänkte ’nja det här klarar jag nog av’,

Äntligen kom läkaren! En trevlig dam, som pratade och pratade, jag hann knappt höra vad hon sa förutom att jag skulle kuta ryggen. Och med min jättemage var det inte så enkelt! Jag fick ta värkarna samtidigt med lustgasen, och jag försvann helt. DET VA UNDERBART att slippa smärtan!”

Ryggmärgsbedövningen gjorde inte ont

”Jag försvann, och hörde inte vad någon sa. Det enda va att jag såg deras läppar röra sig. Men jag hörde inte, och ville inte höra! Jag ville bara åka hem!

Jag tyckte inte att ryggmärgsbedövningen kändes att ta, eller så har jag glömt bort det i all annan smärta! Klockan va nu ca 08.00! Innan 08.30 skulle det va börjat fungera! Och det gjorde det, vilken skillnad! Jag kände mig som en ’ny’ människa! Trots detta så släppte jag ej lustgasen! Alla försvann ut ur rummet, Bara jag och Kristian kvar!”

Värkarbetet stannade av

”Jag kommer ihåg hur trött jag va redan nu! Och har inte någon koll på tiden! Nu öppen 7 centimeter. Och det stannade av! Jag och Kristian försökte vila en stund, sen pratade vi, och vilade. Folk kom och gick och jag tyckte inte att det hände ett skit.

Sen är timmarna borta! Jag hade så ont, ont överallt. Det tryckte här och det tryckte där. Ryggbedövningen hade verkligen tagit bort den bästa smärtan, själva topparna på värken. Men jag låg ändå där och tyckte synd om mig själv. Jag sa upprepade gånger att ’Kristian jag vill åka hem, med magen och ligga i soffan och titta på serier! Jag vill inte föda några barn’.

Läs också: ”Bebis som skriker vid nattning? Här är psykologernas bästa tips”

Kristian fick massera svanken med olja, varje gång det kom en värk. Det fungerade ett tag. Jag grät när han masserade, och när han slutade. Han undrade om han gjorde fel, men jag var ju bara ledsen över att jag inte visste om det va skönt eller om det gjorde ont när han masserade!”

Var barnen stressade i magen?

”Barnen skulle undersökas om dom va stressade genom att ta prov på deras mjölksyra. Jag gillade det inte för fem öre, det gjorde ont. Jag hade ont i varenda del av kroppen. Jag kunde inte slappna av! Men tillslut gick det, och barnen mådde toppen. Men de skulle behöva göra det igen inom 30 minuter.

Nyponsoppa, mums.. Jag var så hungrig! Hann dricka ett glas, och sen ville de att jag skulle sitta upp i sängen. Det kändes som hela världen blev upp och ner, och jag kräktes och kräktes.

Jag satt på sängkanten och tog värkarna med lustgasen, det var dags att försöka stå upp tills det var dags att kolla mjölksyran igen. Samma visa denna gång! Det gjorde ont, jag var inte glad, och läkaren var inte glad på mig för jag att jag inte ville.

Tvilling 1, Alfred, mådde bra men han hade inte riktigt kommit ”ner” utan han tog det lite lugnt därinne. Inte så bra för mig! Jag fick sitta och guppa upp och ner på en pilatesboll. Det hjälpte lite.”

Värkstimulerande dropp

”Väl i sängen igen så kommer jag inte ihåg så mycket, Jag låg på sidan och hade ont. Jag vet att det hela hade stannat av, och jag fick värkstimulerande dropp. Sköterskorna, läkarna och barnmorskorna kom in och ut hela tiden. Frågade hur jag mådde och om det kändes annorlunda. Vilket det inte gjorde, på ett bra tag!

När klockan va 16.30 så kom dom in och sa, ’Malin, Innan 18.00 måste dom här barnen vara ute! Annars så måste vi ta ut dom med kejsarsnitt.’

Nu satt det fart igen, rummet va fullt med folk, 10 personer? 13? Jag vet inte. Jag såg en massa ansikten överallt. Alla tittade på mig. Jag kände mig utsatt, varför måste alla kolla på mig för? Kan dom inte vänta utanför? Jag hade hela tiden Kristian på min högra sida. Han höll min hand, tog bort mig hår, och peppade mig! Nu började dom riktiga krystvärkarna!”

”Jag skrek: ’Det här går inte'”

”Jag tröck, och tröck. Men hur fan ska det här gå! Jag kommer aldrig få ut någonting där nere! Jag skrek, att det här går inte! Hur tusan ska jag få ut dom? Hur tusan ska jag få ut två stycken när jag inte ens klarar att få ut en!?

Jag var så trött, och törstig. Men jag fick inget vatten. Allt jag önskade va att dom här ungarna skulle ut. Och att få dricka vatten!

Läs också: ”Vaginal förlossning eller planerat snitt? Nathalie jämför!”

Jag hade ju värsta hejarklacken där inne. Och alla skrek ’tryck, kämpa, snart är dom ute’ men för mig kändes det långt borta. Jag ville inte lyssna på dom. Och det hände ju ingenting när jag tryckte! Tillslut rullade en BM ihop en handduk och sa: ’vi ska ha dragkamp du och jag!’ Vad tusan snackar hon om?

Men jag provade, Hon stod mellan mina ben, och jag drog. Hon kämpade emot, och med hjälp av det så hittade jag rätta ”trycket”! Hon drog, och jag krystade! Och så höll vi på, Dom byttes av. Helt slut av all dragkamp! Några till. ’Vi ser huvudet. Och den har hår!’ Det tändes lite hopp om att snart var det klart. Snart har jag mina barn.”

”Det finaste ögonblicket”

”Jag skrek efter mamma när smärtan va som värst. Och med några till kraftiga krystvärkar så hörde jag ’EN TILL, EN TILL’ och jag tröck! En konstig känsla som jag inte kan förklara. Och jag såg en slemmig liten sak som tittade rakt på mig. Snabbt upp på magen, klippa navelsträngen och så iväg. Det enda jag kunde tänka på var hur lik pappa han var. Jag ville ju hålla honom, jag va så trött, Och han va så fin. Det va det finaste ögonblicket jag haft med Kristian. När jag kollade på honom om han såg sin son. För allra första gången.

Nu va det dags igen, jag lära glömma denna vackra krabat för att kämpa ut en till! De la sig på min mage, för att hjälpa henne ”ner” och så att hon inte skulle vända på sig.

Jag var så trött, det fanns ingen kraft kvar i mig. Och det jag minns nu är suddigt! Krystvärkarna började om. Och jag tröck och tröck. Började om med handduken, hur tusan ska jag få ut en till. Jag ville inte alls och jag hade ingen ork. Jag gav upp, och jag ville vila!”

Tvilling två blev stressad

”Men tvilling två blev stressad. ’Malin.. Du måste få ut den nu!’ Och jag tröck!

’Vi måste ha en sugklocka’ hörde jag. Och det enda jag sa var nej nej nej! Men det blev det, de satte dit den. Och sen tröck jag en sista gång. Dom behövde knappt dra i henne, utan mina sista krafter fick ut en till vacker skapelse.

Vad är det för något. är det en tjej! Ja… Då är det en Alfred, Och en Agnes!

18.09 kom Alfred, och 18.20 Kom Agnes. Så kort tid mellan, men det kändes som en evighet just då!

Om jag varit trött innan, så vad var jag nu! Helt totalt borta. Moderkakorna kom ut, om det va jobbigt minns jag inte. Jag såg skymten av dom. Medans jag försöte se mina barn, som satt hos sin pappa. Världens lyckligaste pappa!

Nu återstod det att sy. Jag brydde mig inte. Jag ville bara vila, få hålla mina barn. Jag ville få gråta ut! När de flesta lämnat rummet och sagt hur bra jag kämpat så kunde jag pusta ut.

Välkommen till världen, Alfred och Agnes!

Två små mirakel

Jag hade fått barnen i famnen. Båda två, vid brösten. Snuttandes. De va så fina, och hade så stora ögon. Ögon som kollade rakt på mig. Nu va jag en mamma. Till dessa två små mirakel. Halva jag, och halva Kristian!

Vi kunde mysa ett bra tag, Fikat efteråt va himelskt gott. Våra magar var tomma, då jag inte fått behålla någonting, Och Kristian inte fått i sig något på hela dagen! Nu skulle vi få åka till BB, vi fyra.. Min familj! Med två små barn! Jag kan inte beskriva känslan!”

Missa inte att följa Malins blogg för att ta del av hennes vardag med tvillingarna Agnes och Alfred!

Vill du också dela med dig av din förlossningsberättelse här på Vimedbarn.se? Mejla då till [email protected]!