sugklocka | Vimedbarn - Topplistor för influencers

Nadja Mayrs förlossning: “De pratade om sugklocka och sax”

“Kärlek, stolthet och smärta”

“Okej då var det äntligen dags att skriva min andra förlossningsberättelse, den andra dagen i mitt liv som är så speciell att jag aldrig kommer att glömma den. Denna förlossning blev något helt annat än den första, ändå är det samma känslor inblandade, stolthet, kärlek, smärta och tacksamhet.

Läs också: Nadjas första förlossning med dottern Hollie blev en igångsättning

“Misstänkte att slemproppen gått”

“Så allt började onsdagen tre dagar före BF, jag hade lite molande värk på kvällen, som en ganska mild mensvärk. Jag gick och la mig och sov hela natten, inga förvärkar eller känningar under natten. Jag vaknade med samma molande värk och en del förvärkar. Jag tror någonstans att jag förstod att det var pågång nu men vågade inte riktigt hoppas. Jag satt och jobbade hela förmiddagen och en vän kom förbi vid lunch, jag kände då att förvärkarna gjorde så pass ont att jag fick anstränga mig för att det inte skulle synas. Jag visste inte ens om det var förvärkar eller om det var de riktiga värkarna (vilket det var). När hon gått gick jag på toaletten och upptäckte att slemproppen gått, eller jag misstänkte det. Fick en del av den på pappret.

“Jag målade naglarna”

Värkarna började göra lite ondare så jag ringde Filip och sa att jag skulle tycka det var skönt om han kom hem så att vi kunde lösa allt med Hollie och så om det nu skulle sätta igång nu. (Gud känner redan att jag blir så känslosam av att skriva detta haha) Hur som helst han åkte hem och jag hoppade in i duschen. När han kom hem var kl 14 ungefär. Han satte sig och jobbade hemifrån, jag målade naglarna, jobbade och andades när värkarna kom. Nu gjorde dom ont men visste ändå inte om det var nära nu, min förra förlossning var ju en igångsättning så det var ju helt annorlunda. Jag hade en värmedyna på magen det hjälpte.

“Tog värkarna i bilen”

När Fille såg hur ont jag hade sa han åt mig att ringa förlossningen. Och de sa åt mig att direkt fixa barnvakt till Hollie. Så vi packade ihop oss och åkte båda till förskolan. Jag väntade i bilen. Klockan var då ca 16.00. En glad tjej kom ut som skulle få åka till farmor och farfar. Jag satt fram och fick två värkar i bilen, men kunde fortfarande andas mig igenom dom så att hon inte märkte något, När vi hade lämnat Hollie så släppte allt lite, jag hade oroat mig så mycket över de momentet, att hon skulle se mig ha ont, bli orolig eller att allt bara skulle bli stressigt. Nu blev det så bra det kunde bli. Jag ville åka hem och vänta på att värkarna skulle bli tätare, de kom ca var 10 min men var nu väldigt intensiva och höll på i ca 1 min. Det gjord sjukt ont när det guppade i bilen så vi stannade och ringde förlossningen som bad oss att komma in direkt.

Läs också: Elina Casells förlossningsberättelse  “Jag hade dödstankar”

“Jag var öppen 6 cm”

Vi åkte in och kom upp på förlossningen ca 17.00. Då hade jag precis börjat få riktigt ont och det var kämpigt att gå i korridoren bort till rummet. De satte på puckar och kom tillbaka efter tio minuter och undersökte mig. Fille frågade precis innan om jag trodde att de skulle skicka hem oss igen, jag svarade att jag inte visste. När de undersökte mig så sa de att jag var öppen 6 cm och att vi skulle ha en bebis snart. Lite chockad sa jag: så vi behöver inte åka hem igen? Då skrattade dom bara. Sen gick allt väldigt fort, vattnet gick och jag öppnades till 10 cm på 50 min. Jag bad direkt om epidural när jag kom in, eller Fille gjorde det åt mig. Men när de undersökte mig nästa gång, var hon som sagt redan påväg ut. Den paniken och rädslan jag kände när jag fick veta att de inte skulle hinna bedöva mig.. Jag blev livrädd, så ont jag hade sist och nu skulle jag göra det obedövad. Jag fick verkligen panik och ville bara ställa in allt. Men det gick ju såklart inte.

“Hon hamnade lite i kläm”

Krystningsvärkarna var igång och mini ville ut. Jag hade fortfarande ganska glesa värkar och även denna gång svårt med krystningarna, när och hur jag skulle göra.. Det gjorde bara såå ont. Då hon legat med sätet nedåt, tror de, så tittade hon som uppåt när hon skulle ut så den största delen av huvudet var den som kom utåt, så hon hamnade lite i kläm och det blev lite kritiskt för henne. Så i slutet var det 7 st i rummet, en hjälpte till att trycka på uppe på magen. Värkarna var för glesa nu och de blev lite stressade, började prata om sugklocka och sax. Då fick jag någon känsla bara att nu går det, jag krystade utan värk och äntligen kom hon ut. Helt tyst först. Men efter några sekunder som kändes långa så kom det där ljuvliga barnskriket och jag fick upp en helt perfekt liten tjej på bröstet. Så lycklig att hon mådde bra och såå glad att det var över och att jag överlevt, för det tror man ju knappt mitt uppe i allt. Vid 18.50 var hon ute, mindre än 2 timmar efter att vi kommit in. Krystningsfasen tog ca 50 min, vilket ändå är ganska långt. Nora mådde hur bra som helst så fort hon kommit ut och trots det snabba förloppet så gjorde även jag det, någon liten bristning bara men inget som behövdes sys och inga komplikationer alls.

“Jag var så närvarande”

Denna förlossning kan jag på något sätt se tillbaka på som en häftig upplevelse, det gjorde såå ont, intensivare smärta än med Hollie men jag var så närvarande denna gång. Förstod vad jag skulle få, att det skulle vara värt det, kände min kropp mer och när hon väl kom ut så kunde jag verkligen njuta denna gång, det var en magisk stund och kärleken var så omedelbar på ett annat sätt nu när man vet vad den här lilla mini människan kommer att betyda för än. Vi åkte hem dagen efter, jag återhämtade mig snabbt och kunde inte vänta på att få visa Hollie sin lillasyster. Personalen var helt fantastisk och Filip också, min trygghet som varit ett helt fantastiskt stöd under båda förlossningarna, funnits där till hundra procent och som gråtit två gånger sen vi träffades för 8 år sen, när han sett våra döttrar för första gången.

“Nu har jag allt”

Jag är så glad att jag fick uppleva detta igen.. Känner inte alls som vissa gör att jag skulle kunna gå igenom hur många förlossnings som helst, men känner mig så stolt och tacksam över att ha fått uppleva två, att jag klarat det och att de har gett mig det största och finaste i livet. Jag kände det då, när jag fick upp henne på bröstet och jag känner det varje dag sen Nora kom till oss, att nu har jag allt.

Följ Nadjas liv som tvåbarnsmamma i bloggen här

Elina Casells förlossningsberättelse – “Jag hade dödstankar”

elina förlossning

“De trodde det skulle bli en snabb förlossning”

“Det började med att vi åkte in den 13 april 2014 för en igångsättning. Det hade vi bestämt några dagar tidigare eftersom min exman, Niklas spelar ishockey och vi ville veta säkert att han kunde vara med vid födseln och inte var iväg på bortamatch.

Vid 11-tiden på morgonen fick jag droppet och medlet som skulle sätta igång värkarna. Jag hade redan svaga värkar när vi kom till BB men inte mycket och det var det beräknade datum för födseln. Efter kanske 2-3 timmar började värkarna komma igång lite mer och jag hade öppnat mig lite så de sa att det funkade jättebra och trodde det skulle bli en snabb förlossning. Min favoritdoktor som jag så gärna ville skulle förlösa mig var där och det kändes jätte bra!

“Det var avföring i fostervattnet”

När det hade gått någon timme till hjälpte de mig så vattnet gick och då visade det sig att det var avföring i fostervattnet från Theo så de blev lite oroliga att han kanske hade svalt något av det och fått det i lungorna vilket är extremt farligt. Då sa de till mig att det kommer finnas flera doktorer på plats som kommer ta honom och kolla så att allt är ok. De försökte låtsas som att det inte var någon fara men jag vet att det kan vara livshotande om man har svalt avföring!

Nu började det göra riktigt ont av mina värkar så de kom in för att ge mig ryggmärgsbedövning, men något gick väldigt fel. Jag vet inte vad som hände egentligen för jag blev total förlamad i hela benen. Benen blev stenhårda och vattenfyllda och kändes som två betongklumpar och jag kunde inte ens röra en tå, MEN jag kände fortfarande alla värkar på vänster sida och det var den värsta smärtan jag någonsin upplevt. De sa att de skulle göra ett nytt försök med ryggmärgsbedövningen och göra om den, vilket misslyckades igen.

Läs också: Elina Casells bästa råd för att klara varannanvecka-livet efter skilsmässan

“Jag hade dödstankar”

Nu hade det nästan gått ett dygn, 23 timmar sedan vi kommit in. Min doktor som jag gillade hade slutat sitt skift och jag fick någon som jag aldrig träffat innan vilket kändes lite otryggt. De kom och kollade om jag var redo för att krysta och det var jag, för jag hade öppnat mig 10 cm. Jag krystade i 2-3 timmar men det gick inte och det gjorde så fruktansvärt ont. Då visade det sig att Theo hade vänt sig på sidan inne i magen så det skulle inte gå att få ut honom på det viset. Jag var tvungen att vända på mig och ligga på sidan för att se om han kunde lägga sig tillrätta igen.

Det gjorde så fruktansvärt ont vid det här laget att jag inte visste var jag skulle ta vägen. Jag hade dödstankar i huvudet och tuggade på is som om det inte fanns någon morgondag. Tydligen ska det hjälpa men jag vet inte…Jag är så tacksam att Niklas och min mamma var där just då för det hade aldrig gått annars!

“Läkaren föreslog kejsarsnitt”

Jag eller rättare sagt de andra var tvungna att ändra min position flera gånger eftersom jag inte kunde röra mig. Efter ytterligare några timmar kollade de igen och då hade han äntligen lagt sig tillrätta. Värkarna var helt obeskrivliga så det var dags att försöka krysta igen, vilket jag gjorde i en timme eller kanske mer. Jag hade helt tappat tidsuppfattningen vid det laget.

Nu såg jag att läkarna började bli oroliga och en av dem sa att det inte kändes som att han skulle komma ut den här vägen och han måste ut så snart som möjligt. Hon föreslog kejsarsnitt. Jag ville verkligen inte göra kejsarsnitt just då av någon anledning så de sa att de kunde försöka en sista gång med en forcep (typ sugklocka) för att få ut honom samtidigt som jag krystade, men om inte det funkade skulle det bli kejsarsnitt… Jag har ALDRIG varit så bestämd och så fokuserad på något i hela mitt liv. Hela min styrka som jag hade kvar la jag på min vilja att få ut honom. Jag vet inte hur länge jag krystade och de drog, men till slut kom han ut. Den 14/4 2014 klockan 3:33pm föddes Theo.

“Jag kollapsade som efter ett marathonlopp”

De tog honom direkt till ett skötbord bak i rummet och jag kollapsade. Kändes som jag hade kört ett maratonlopp som tagit 30 timmar. Jag kommer ihåg att jag tänkte att det var konstigt att vi inte hörde något skrik, och att jag tittade upp på Niklas och såg en glimt av oro i honom. Men efter ett tag när de hållit på med honom hörde man ett litet tjut – vilken lättnad!

Han hade inte andats just när han kom ut men de sög ut mun och näsa och fick andningen att funka och han hade inte fått någon avföring i lungorna heller, så viktigt! Först då fick jag honom till mig. Världens finaste Theo! Allt annat var som bortblåst vid det ögonblicket. Jag kommer ihåg hur jag bara stirrade på honom. Kan inte förstå att han blev till i min kropp.

Men det var tyvärr inte länge jag fick ha honom eftersom han hade väldigt lågt blodsocker och var tvungen att åka på övervakning över natten. I 5 dagar fick han vara där innan jag fick ta hem honom. Det var fruktansvärt att inte få vara med sitt barn de dygnen när man kämpat som en galning!

“Kunde inte gå efter förlossningen”

Under min förlossning med Theo förlorade jag väldigt mycket blod och skadades ganska mycket fysiskt så under en månads tid fick jag väldiga problem och hade svårt att gå på grund av smärta. Det gjorde så fruktansvärt ont och slutade faktiskt med att jag fick genomgå en operation för jag hade fått en infektion. Det var ingen lätt period alls, och jag var väldigt orolig att jag kanske inte skulle kunna få fler barn efter det. Men redan dagen efter min operation så kände jag mig som en helt ny människa och hade inte längre ont. Även fast det var en otroligt tuff förlossning är allt som betyder något att jag har en frisk och fin pojke nu som jag älskar över allt annat! Kan inte förstå att han är 4,5 år gammal nu, mitt lilla mirakel!”

Om du vill följa Elina Casells liv i Arizona där hon bor med sina två söner Theo och Oliver kan du läsa hennes blogg HÄR.

 

 

Förlossningsberättelse: “Var fullt öppen men kände inga värkar”

förlossningsberättelse teresia

“Många tankar just nu är hur denna förlossning med lillasyster skall gå… Om den kommer bli lika lång som med Cornelia eller hur ont det kommer göra, vilken smärtlindring jag kommer hinna få eller hur allt kommer starta. Jag är såå mycket mer nervös denna gång… Tankarna är många och jag vet att om mindre än 6 veckor har jag upplevt en förlossning igen, men hur den blir har vi ingen aning om. Då jag inte berättat tidigare om förlossningen med Cornelia så tänkte jag ge er min förlossningsberättelse som var både bra och dålig ♥”

Vattnet gick och det kom rosa blod

“Året var 2013 och vi väntade vårt första barn efter ett missfall året innan. Under hela graviditeten var jag självklart lite orolig från och till men ju längre tiden gick desto bättre kändes det. Jag hade en underbar graviditet och det mesta kändes väldigt enkelt och jag kände mig precis som vanligt. Vi hade inte tagit reda på könet, då vi ville ha det som en överraskning till förlossningen, men känslan för oss båda sa tjej. Det var så spännande att spekulera och vi bad även våra vänner gissa på kön och när de trodde bebisen skulle födas. När det var den 24 juni och jag insåg att det var dagen innan min gissning tänkte jag att jag hade helt fel och skulle gå längre än vad jag trott.

“Kvällen den 24 juni sitter vi och ser på tv men egentligen borde jag gått ut och planterat blommorna som stod i trädgården som jag tidigare under dagen hade varit och köpt, men just då orkade jag verkligen inte och sa till sambon att jag skulle ta dem dagen efter. Strax innan tio känner jag mig så trött och tänkte gå ut med sopor innan jag lägger mig. Hämtar sopor och på golvet ligger en död fluga som jag tänker ta upp för att slänga med i soporna… När jag böjer mig ner hör både jag och sambon hur det bara säger plupp, som en bubbla kan låta när den spricker, och jag känner genast hur det rinner en massa nedför mina ben. Då inser jag att det är vattnet som gått och jag säger till sambon: ”Hörde du det där? Jag tror vattnet gick!” och så får jag springa iväg på toa för att det rinner ju hela tiden. Sambon hämtar nya kläder till mig medan jag ringer förlossningen. Det var telefonkö och det kändes som jag fick vänta i en evighet. Mina händer skakade och jag var så nervös för nu visste jag att det ändå var nära. När jag kommer fram till förlossningen och berättar att mitt vatten gått och att det även kommer lite rosa blod så säger hon att vi skall komma in på en kontroll. Vi lämnar in hunden till svärföräldrarna och tar med oss BB-väskan för säkerhets skull och åker iväg. En bilresa på ungefär 20 minuter… Jag hade inte fått några värkar eller kände av något alls, bara att det sipprade vatten hela tiden, något som förvånade mig. Jag hade hela tiden förväntat mig att när vattnet skulle gå, kom allt på en gång, men nu var det ändå så pass att man kunde hantera detta med rejäla bindor och för säkerhets skull extra handdukar att sitta på i bilen.”

Läs också: “Så mycket behöver bebisar sova”

“Fick besked om att vi skulle föda om två dagar”

“Vi kom in till förlossningen runt elva tiden och får sätta oss ned medan de skulle göra iordning ett rum till oss. Under tiden jag sitter där, utan någon känning alls, kommer det in ett par, vars tjej är på väg att föda. Hon blir snabbt hämtat i rullstol och skriker “Bebisen kommer nu” och jag ser paniken i hennes ansikte. Då som först funderade jag på vad vi gett oss in på och blev jättenervös över hur ont det skulle göra. Dock tog det två minuter och vi hör bakom oss “Det gick ju fort!” och ett bebisskrik… Hon hann alltså komma in precis i tid och jag insåg att hennes smärta gått över lika snabbt som jag uppfattade den och att de nu hade sin bebis hos sig. Cornelia var beräknad 1 juli och sambon chansade på 4 juli, men jag var helt bestämd på att bebis skulle komma 25 juni. Det tyckte jag kändes som ett bra datum och enligt min egna beräkning kändes det mer troligt. Sen kan man ju gå över två veckor men det var jag inte alls sugen på, haha.

Vi får komma in till ett rum för kontroll och då får vi veta att jag inte har några värkar och att allt ser bra ut, precis som det ska. Vi får en tid bokad att komma in för att föda barn två dygn senare om inget annat händer innan dess och sen får vi åka hem igen. Lite besvikelse var det allt då vi trodde det var på gång. Men vi åker hemåt vid tvåtiden på natten och när vi precis svänger av från sjukhuset känner jag min första värk. Då insåg jag att det verkligen var en värk men ändå så pass att jag kunde hantera det så vi fortsätter hemåt. Under hemresan känner jag av några värkar men inget jättejobbigt. Vi bestämmer oss för att passa på och lägga oss för en natts sömn ifall det skulle sätta fart så vi kunde ha lite energi. Men det blev ingen sömn för någon utav oss… Mina värkar började sätta igång allt tätare och vi började även klocka dem. När vi inser att de är 2–3 minuter mellan värkarna ringer vi in igen till förlossningen och de tycker jag ska ta en varm dusch och värktablett för att lindra lite. Gjorde precis som de sa men inget hjälpte och efter jag duschat kändes de av ännu starkare och eftersom jag tyckte allt startat så snabbt från att inte känna något alls till 2–3 minuter så bestämmer vi oss för att åka in iallafall. Ringer till förlossningen och säger att vi är på väg och de förbereder ett rum för oss.”

“De fick sticka mig sju gånger i ryggen”

“Vi blev inskrivna strax efter 6 på morgonen och får ett rum direkt. Just då kändes det även som mina värkar stannat av lite grann men de höll fortfarande på, dock inte lika ofta. Vi grå träffa en barnmorska som kollar upp mig och jag är då öppen 3 cm.
Vid sju får jag några varma kuddar som smärtlindring men de hjälpte inte så jättemycket så halv åtta fick jag lustgas. Jag tyckte inte de heller gjorde så mycket men allt var ändå okej. Vid tiotiden började det bli väldigt jobbigt och jag bad att få mig ett bad, men så länge fick jag ställa mig i duschen. Just då hade mina värkar kommit igång rejält och känslan då var att bebis var på väg ut vissa stunder. Jag fick sedan veta att jag inte kunde bada då det var upptaget så stod kvar i duschen ett tag. Sambon var med mig hela tiden och till slut fick han ringa efter hjälp då mina värkar var så kraftiga att jag knappt kunde stå upp. Då bestämmer vi oss för att jag skall få Epidural som smärtlindring och just då minns jag inte jättemycket. Min sambo berättade att de fick sticka mig i ryggen sju gånger innan de kunde ge mig rätt smärtlindring. Även barnmorskan hade sagt att de aldrig varit med om en sån lång värk som jag hade just då. Jag hade så ont just då att det kändes som bebisen var på väg ut. Det tryckte på så hårt att jag trodde det var dags. Då var klockan kvart i elva på förmiddagen och precis efter jag fått epidural känner jag hur värkarna är som bortblåsta.

Jag lägger mig för att vila en stund. Sambon går och köper lite mat men jag hade svårt för att äta, istället kräks jag och vid ett-tiden har jag fått feber och en barnmorska kollar hur mycket öppen jag är. Hon vart osäker och ville be en kollega ta en titt och jag börjar tro att de haft fel och att jag inte är öppen alls. In kommer en kvinnlig läkare som ska titta och säger då att jag är fullt öppen. Jag vart så förvånad och frågar om vi kommer föda bebis under dagen. Ville bara att allt skulle vara över och väntan nu kändes oändlig. Jag har fortfarande feber och inga värkar alls längre. Vi får prova att ta en promenad i korridoren, sitta på en boll fram och tillbaka, men inget händer. Jag tjatar fortfarande på de läkare och barnmorskor som kommer in om de vet om vi kommer föda någon bebis under denna dag eller inte. De säger att bebisen kommer att komma idag men att jag måste få igång värkarna lite innan. De ökar någon dos för att värkarna ska öka men inget händer där heller. När klockan är runt sex på kvällen ville de försöka få igång allt ännu mer för att bebisen var tvungen att komma ut då jag varit öppen så länge. En massa läkaren och barnmorskor kommer in i rummet och de förbereder sig inför att sätta igång mig rejält. De ber mig provkrysta men inget händer. Till slut säger de att vi måste testa att ta ut bebisen med sugklocka annars skulle de bli kejsarsnitt får bebisens hjärtljud nu började ändras till det sämre. De inkallar en förlossningsläkare, läkare för akut kejsarsnitt och en hel drös med andra barnmorskor med mera… Jag inte minns hur många det var, jag uppfattade bara att hela rummet var fullt med folk ifall allt skulle bli akut.”

Läs också: “Förlossningsberättelse: “Ryggbedövning är det bästa man kan vara med om'”

En grålila bebis utan ljud eller rörelse

“Klockan 18.53 börjar de med sugklockan och jag får krysta. Jag känner inte jättemycket förutom ett litet tryck nedtill och de ber mig krysta försiktigt tre gånger. Innan jag krystar sista gången frågar jag lugnt om bebisen kommer komma ut efter denna gång och vi kör igång. Klockan är 19.05 och ut kommer en grålila bebis ut snabbt, utan det minsta lilla ljud ifrån sig. Jag känner hur hela min mage bara försvann just då och känslan var riktigt häftig. Men, allt gick fort och de klipper själva navelsträngen (vi hade önskat att sambon skulle klippa) och ber min sambo följa med dem och bebisen. Än hade jag inte hört något ljud från bebis, och där låg jag helt själv utan honom och bebis. Tankarna gick i 180 och jag var orolig över att bebisen inte börjat andas och kunde inte glömma färgen på bebisen som var helt tyst och inte en rörelse. Jag visste heller inte om det var en pojke eller flicka.”

Under tiden som sambon är iväg med läkare och bebisen får jag krysta ut moderkakan, vilket gick jättesmidigt. Minns knappt detta ögonblick förutom att de ville visa mig hur den såg ut och allt såg fint ut. Efter en liten stund kommer sambon in med en bebis i famnen. Jag ser lyckan i hans ögon och att färgen på bebis är helt underbar denna gång. Han kommer till mig för att visa och jag får hålla en kort stund och får se att det blev en liten flicka. 3340 gram och 50 lång, helt perfekt och välmående.
Då de trodde jag hade 3:e grads skada och misstänkte att jag spruckit rejält ville de skicka mig till operation. Hon som hade förlöst mig hade aldrig varit med om att någon spruckit så mycket så hon ville följa med och operera mig. Jag fick en annan smärtlindring och tappade ALL känsel ifrån naveln och neråt. Jag var även lite dåsig och skrattade väl åt hur mina ben rörde sig när de höll på att lyfta men att jag inte kände ett dugg. Sen svävade jag samtidigt på moln och var så lycklig över att vi fått en liten flicka. Att jag äntligen var mamma. Det kändes som en dröm, så overkligt men så underbart!”

Läs också: “4 vanliga amningsproblem – och lösningar!”

förlossning teresia

En fröjd att komma hem

“Under operationen ser de att jag hade en grad 2-skada och inte alls som de trott från början. Alltså hade jag inte spruckit så mycket som de trodde först. De sydde mig och vid nio-tiden fick jag äntligen träffa min lilla familj. Vår lilla Cornelia var född!

Sen fick vi stanna ett tag på uppvakningsavdelningen innan vi fick ett rum. Vi tjatade på att få komma till ett eget rum och bara få vara, men sköterskorna var så stressade så där fick vi stanna ett par timmar. Sen tröttnade de väl på vårt tjat och vi fick åka till avdelning för kejsarsnittade där det fanns ett rum till oss. Själva eftervården var inte alls bra tyckte vi då jag hade svårt att komma igång med amningen. Cornelia ville inte äta och sköterskorna kändes så stressade. Vid tolvtiden på natten fick vi även be om att få nåt att äta då vi inte ätit sen lunch. Vi hade heller inte fått någon bricka med smörgås, dricka eller sånt som man brukar få så de hämtade en tallrik yoghurt så vi kunde få i oss något. Vi fick stanna kvar tre nätter på denna avdelning innan vi fick åka hem och under dessa tre dygn så var det väldigt upp och ner. Jag hade ont och kunde bara ligga, Cornelia hade fortfarande inte kommit igång med amningen ordentligt och hon hade lågt blodsocker. Men till slut fick vi åka hemåt och det var verkligen en fröjd. Och tänka att vår lilla tjej kom just den dagen jag gissat på ändå.”

Ja, det var det jag kunde komma ihåg av vår förlossning med Cornelia. Och nu är det som sagt inte alls långt kvar tills lillasyster ska komma. Hur det blir denna gång får vi se men jag hoppas på att det inte ska bli lika långutdraget och att eftervården kommer vara bättre. Sen är jag kanske lite löjlig, men denna gång önskar jag att vi ska få en ”grattisbricka” efter allt kämpande man går igenom.”

Vill du se mer av Teresia och hennes familj? Besök hennes blogg här och hennes Instagram @teresiia här!

stats