värk | Vimedbarn - Topplistor för influencers

8 rättigheter du har som gravid

8 rättigheter du har som gravid

Arbetsgivaren har inte rätt att säga upp dig på grund av graviditet

Du ska inte behöva oroa dig för att bli uppsagd med anledning att du planerar att bli eller har blivit gravid. Det är nämligen inget annat än diskriminering och olagligt för en arbetsgivare att skylla på som orsak till en uppsägning. Arbetsgivaren får inte heller ha detta som orsak för att avbryta en provanställning eller välja bort dig i en rekryteringsprocess.

Du har inget ansvar att berätta

Även om det är olagligt och klassat som könsdiskriminering att välja bort någon på grund av graviditet enligt EU-domstolen. Trots detta kan man ibland uppleva att just den vetskapen skulle kunna sätta käppar i hjulet när man söker vissa jobb. Men, du är aldrig skyldig att berätta att du planerar barn eller är gravid vare sig under en anställningsintervju eller på jobbet. Det enda som du behöver tänka på är att berätta för arbetsgivaren minst två månader innan du planerar att gå på föräldraledighet så att hen får chans att ordna med en vikarie eller ersättare.

Du ska inte behöva ta emot frågan

På en arbetsintervju är det inte okej att som arbetsgivare fråga om familjeplanering eller om du är gravid. Om frågan skulle förekomma har du ingen skyldighet att svara, och det är inte heller straffbart att ljuga (även om det kanske kan leda till en lite märklig situation senare om du får jobbet).

Läs också: ”Första tiden med bebis – 6 saker att tänka på”

Du ska erbjudas graviditetspenning om arbetsmiljön är för riskfylld

Om du har ett arbete som inte passar att utföra som gravid, exempelvis på grund av risker, tunga lyft eller annan fysisk påfrestning, kan du få en ersättning från Försäkringskassan kallad graviditetspenning. Arbetsgivaren ska dock ha möjlighet att kunna erbjuda mer graviditetsanpassade arbetsuppgifter under graviditeten i första hand.

Egenföretagare har också rätt till graviditetspenning

Även du som har eget företag och därmed inte har någon annan arbetsgivare har rätt till graviditetspenning om jobbet inte går att utföra under graviditeten. Istället för intyg från arbetsgivaren behövs då ett intygande från en sakkunnig på arbets- och miljömedicinsk klinik för att Försäkringskassan ska kunna ta beslut.

Läs också: ”Hur kan man undvika farorna under graviditeten?”

Du har rätt att ta ut föräldrapenning innan förlossningen

Även jobb som i teorin funkar att utföra som gravid kan det kännas tungt mot slutet, och många upplever ett behov av att varva ner och ta det lugnt redan innan bebisen är född. Då kan det vara skönt att veta att det är en gravid persons rättighet att ta ut föräldrapenning från och med 60 dagar före beräknad förlossning.

Du har fortfarande rätt till sjukpenning

Även som gravid är det din rättighet att få sjukpenning på samma sätt som innan du blev gravid, om du blir sjuk. Dock räknas inte graviditetsbesvär som trötthet eller värk som sjukdom så länge de inte kan klassas som ovanligt svåra av en läkare.

Läs också: ”7 oväntade gravidkrämpor”

Det är din rättighet att göra abort

Om du känner att du inte vill behålla graviditeten är det din rättighet att avbryta den genom abort till och med 18:e graviditetsveckan. Du har ingen skyldighet att uppge någon anledning till varför du vill göra abort, och ingen har rätt att ifrågasätta beslutet. Från och med vecka 19 behöver man tillstånd från Rättsliga rådet vid Socialstyrelsen. Efter vecka 22 får man inte göra abort. Enligt abortlagen ska den både den som genomgår en abort och även den andra föräldern erbjudas stödsamtal.

Här kan du få hjälp och stöd

Om du upplever att du har blivit diskriminerad på grund av din graviditet, eller planer på att bli gravid, är det ditt fackförbund du ska vända dig till för att ta frågan vidare. Är du inte med i något fackförbund kan du vända dig till Diskrimineringsombudsmannen (DO).

Källor: Försäkringskassan, Diskrimineringsombudsmannen och Arbetsmiljöverket

Lästips för gravida och nyblivna föräldrar, tävlingar, parent hacks och igenkänning – du missar väl inte att hänga med oss på Facebook?

Mensvärk trots gravid – det beror det på

mensvark trots gravid - det beror det pa

Mensvärk trots gravid, varför?

Mensvärk trots graviditet kan förekomma under hela graviditeten. Tidigt i graviditeten, innan man kanske ens vet om att man är gravid kan man ha en molande, mensvärksliknande smärta i magen. Vad beror det på? Barnmorskan Emelie Sundberg svarar på vad som händer i kroppen som kan orsaka smärta.
– Bebisen ligger i livmodern och när den växer spänner det i bäckenet. Den växande livmodern kan ge mensliknande smärta, det är helt normalt. Det är framförallt i början som kvinnor brukar känna mensvärk, och då tror de att mensen är på väg trots att de är gravida. Livmodern växer under hela graviditeten i takt med att fostret/bebisen växer, säger barnmorskan Emelie Sundberg.

Läs också: Är det sen mens eller missfall?

När ska man söka hjälp?

– Om man känner sig orolig och har smärtor i nedre delen av magen samtidigt som man blöder under graviditeten.

Har du några tips som kan lindra smärtan?

– Värme hjälper ofta så testa att ta en varm vetekudde. En dusch, en Alvedon (inte Ipren) och en lätt massage på ryggen kan också hjälpa. Motion under en okomplicerad graviditet rekommenderas och kan sannolikt även lindra de mensliknande smärtorna.

Så lindrar du de mensvärksliknande smärtorna – 3 tips från läsare

”Jag brukar ta en lång dusch och stå och vagga kroppen samtidigt. Jag älskar känslan av vatten på min kropp, både när jag är gravid och inte gravid. Jag tror att vatten fungerar smärtstillande eftersom det då utsöndras må bra hormonet oxytocin.” – Annie, 27.

”Sex och beröring fungerar för mig när jag har mensvärk. När jag är gravid blir jag dessutom extra sugen. När jag har sex släpper massa olika spänningar i min kropp, inklusive mensvärk.”– Irene, 30.

”Jag brukar värma två vetekuddar, en lägger jag på nedre delen av magen och en lägger jag i svanken. Fungerar super!” – Johanna, 22.

Läs också: Normalt med mensvärk och brunaktig flytning i vecka 6?

Förlossningsberättelse: ”Var fullt öppen men kände inga värkar”

förlossningsberättelse teresia

”Många tankar just nu är hur denna förlossning med lillasyster skall gå… Om den kommer bli lika lång som med Cornelia eller hur ont det kommer göra, vilken smärtlindring jag kommer hinna få eller hur allt kommer starta. Jag är såå mycket mer nervös denna gång… Tankarna är många och jag vet att om mindre än 6 veckor har jag upplevt en förlossning igen, men hur den blir har vi ingen aning om. Då jag inte berättat tidigare om förlossningen med Cornelia så tänkte jag ge er min förlossningsberättelse som var både bra och dålig ♥”

Vattnet gick och det kom rosa blod

”Året var 2013 och vi väntade vårt första barn efter ett missfall året innan. Under hela graviditeten var jag självklart lite orolig från och till men ju längre tiden gick desto bättre kändes det. Jag hade en underbar graviditet och det mesta kändes väldigt enkelt och jag kände mig precis som vanligt. Vi hade inte tagit reda på könet, då vi ville ha det som en överraskning till förlossningen, men känslan för oss båda sa tjej. Det var så spännande att spekulera och vi bad även våra vänner gissa på kön och när de trodde bebisen skulle födas. När det var den 24 juni och jag insåg att det var dagen innan min gissning tänkte jag att jag hade helt fel och skulle gå längre än vad jag trott.

”Kvällen den 24 juni sitter vi och ser på tv men egentligen borde jag gått ut och planterat blommorna som stod i trädgården som jag tidigare under dagen hade varit och köpt, men just då orkade jag verkligen inte och sa till sambon att jag skulle ta dem dagen efter. Strax innan tio känner jag mig så trött och tänkte gå ut med sopor innan jag lägger mig. Hämtar sopor och på golvet ligger en död fluga som jag tänker ta upp för att slänga med i soporna… När jag böjer mig ner hör både jag och sambon hur det bara säger plupp, som en bubbla kan låta när den spricker, och jag känner genast hur det rinner en massa nedför mina ben. Då inser jag att det är vattnet som gått och jag säger till sambon: ”Hörde du det där? Jag tror vattnet gick!” och så får jag springa iväg på toa för att det rinner ju hela tiden. Sambon hämtar nya kläder till mig medan jag ringer förlossningen. Det var telefonkö och det kändes som jag fick vänta i en evighet. Mina händer skakade och jag var så nervös för nu visste jag att det ändå var nära. När jag kommer fram till förlossningen och berättar att mitt vatten gått och att det även kommer lite rosa blod så säger hon att vi skall komma in på en kontroll. Vi lämnar in hunden till svärföräldrarna och tar med oss BB-väskan för säkerhets skull och åker iväg. En bilresa på ungefär 20 minuter… Jag hade inte fått några värkar eller kände av något alls, bara att det sipprade vatten hela tiden, något som förvånade mig. Jag hade hela tiden förväntat mig att när vattnet skulle gå, kom allt på en gång, men nu var det ändå så pass att man kunde hantera detta med rejäla bindor och för säkerhets skull extra handdukar att sitta på i bilen.”

Läs också: ”Så mycket behöver bebisar sova”

”Fick besked om att vi skulle föda om två dagar”

”Vi kom in till förlossningen runt elva tiden och får sätta oss ned medan de skulle göra iordning ett rum till oss. Under tiden jag sitter där, utan någon känning alls, kommer det in ett par, vars tjej är på väg att föda. Hon blir snabbt hämtat i rullstol och skriker “Bebisen kommer nu” och jag ser paniken i hennes ansikte. Då som först funderade jag på vad vi gett oss in på och blev jättenervös över hur ont det skulle göra. Dock tog det två minuter och vi hör bakom oss “Det gick ju fort!” och ett bebisskrik… Hon hann alltså komma in precis i tid och jag insåg att hennes smärta gått över lika snabbt som jag uppfattade den och att de nu hade sin bebis hos sig. Cornelia var beräknad 1 juli och sambon chansade på 4 juli, men jag var helt bestämd på att bebis skulle komma 25 juni. Det tyckte jag kändes som ett bra datum och enligt min egna beräkning kändes det mer troligt. Sen kan man ju gå över två veckor men det var jag inte alls sugen på, haha.

Vi får komma in till ett rum för kontroll och då får vi veta att jag inte har några värkar och att allt ser bra ut, precis som det ska. Vi får en tid bokad att komma in för att föda barn två dygn senare om inget annat händer innan dess och sen får vi åka hem igen. Lite besvikelse var det allt då vi trodde det var på gång. Men vi åker hemåt vid tvåtiden på natten och när vi precis svänger av från sjukhuset känner jag min första värk. Då insåg jag att det verkligen var en värk men ändå så pass att jag kunde hantera det så vi fortsätter hemåt. Under hemresan känner jag av några värkar men inget jättejobbigt. Vi bestämmer oss för att passa på och lägga oss för en natts sömn ifall det skulle sätta fart så vi kunde ha lite energi. Men det blev ingen sömn för någon utav oss… Mina värkar började sätta igång allt tätare och vi började även klocka dem. När vi inser att de är 2–3 minuter mellan värkarna ringer vi in igen till förlossningen och de tycker jag ska ta en varm dusch och värktablett för att lindra lite. Gjorde precis som de sa men inget hjälpte och efter jag duschat kändes de av ännu starkare och eftersom jag tyckte allt startat så snabbt från att inte känna något alls till 2–3 minuter så bestämmer vi oss för att åka in iallafall. Ringer till förlossningen och säger att vi är på väg och de förbereder ett rum för oss.”

”De fick sticka mig sju gånger i ryggen”

”Vi blev inskrivna strax efter 6 på morgonen och får ett rum direkt. Just då kändes det även som mina värkar stannat av lite grann men de höll fortfarande på, dock inte lika ofta. Vi grå träffa en barnmorska som kollar upp mig och jag är då öppen 3 cm.
Vid sju får jag några varma kuddar som smärtlindring men de hjälpte inte så jättemycket så halv åtta fick jag lustgas. Jag tyckte inte de heller gjorde så mycket men allt var ändå okej. Vid tiotiden började det bli väldigt jobbigt och jag bad att få mig ett bad, men så länge fick jag ställa mig i duschen. Just då hade mina värkar kommit igång rejält och känslan då var att bebis var på väg ut vissa stunder. Jag fick sedan veta att jag inte kunde bada då det var upptaget så stod kvar i duschen ett tag. Sambon var med mig hela tiden och till slut fick han ringa efter hjälp då mina värkar var så kraftiga att jag knappt kunde stå upp. Då bestämmer vi oss för att jag skall få Epidural som smärtlindring och just då minns jag inte jättemycket. Min sambo berättade att de fick sticka mig i ryggen sju gånger innan de kunde ge mig rätt smärtlindring. Även barnmorskan hade sagt att de aldrig varit med om en sån lång värk som jag hade just då. Jag hade så ont just då att det kändes som bebisen var på väg ut. Det tryckte på så hårt att jag trodde det var dags. Då var klockan kvart i elva på förmiddagen och precis efter jag fått epidural känner jag hur värkarna är som bortblåsta.

Jag lägger mig för att vila en stund. Sambon går och köper lite mat men jag hade svårt för att äta, istället kräks jag och vid ett-tiden har jag fått feber och en barnmorska kollar hur mycket öppen jag är. Hon vart osäker och ville be en kollega ta en titt och jag börjar tro att de haft fel och att jag inte är öppen alls. In kommer en kvinnlig läkare som ska titta och säger då att jag är fullt öppen. Jag vart så förvånad och frågar om vi kommer föda bebis under dagen. Ville bara att allt skulle vara över och väntan nu kändes oändlig. Jag har fortfarande feber och inga värkar alls längre. Vi får prova att ta en promenad i korridoren, sitta på en boll fram och tillbaka, men inget händer. Jag tjatar fortfarande på de läkare och barnmorskor som kommer in om de vet om vi kommer föda någon bebis under denna dag eller inte. De säger att bebisen kommer att komma idag men att jag måste få igång värkarna lite innan. De ökar någon dos för att värkarna ska öka men inget händer där heller. När klockan är runt sex på kvällen ville de försöka få igång allt ännu mer för att bebisen var tvungen att komma ut då jag varit öppen så länge. En massa läkaren och barnmorskor kommer in i rummet och de förbereder sig inför att sätta igång mig rejält. De ber mig provkrysta men inget händer. Till slut säger de att vi måste testa att ta ut bebisen med sugklocka annars skulle de bli kejsarsnitt får bebisens hjärtljud nu började ändras till det sämre. De inkallar en förlossningsläkare, läkare för akut kejsarsnitt och en hel drös med andra barnmorskor med mera… Jag inte minns hur många det var, jag uppfattade bara att hela rummet var fullt med folk ifall allt skulle bli akut.”

Läs också: ”Förlossningsberättelse: ”Ryggbedövning är det bästa man kan vara med om'”

En grålila bebis utan ljud eller rörelse

”Klockan 18.53 börjar de med sugklockan och jag får krysta. Jag känner inte jättemycket förutom ett litet tryck nedtill och de ber mig krysta försiktigt tre gånger. Innan jag krystar sista gången frågar jag lugnt om bebisen kommer komma ut efter denna gång och vi kör igång. Klockan är 19.05 och ut kommer en grålila bebis ut snabbt, utan det minsta lilla ljud ifrån sig. Jag känner hur hela min mage bara försvann just då och känslan var riktigt häftig. Men, allt gick fort och de klipper själva navelsträngen (vi hade önskat att sambon skulle klippa) och ber min sambo följa med dem och bebisen. Än hade jag inte hört något ljud från bebis, och där låg jag helt själv utan honom och bebis. Tankarna gick i 180 och jag var orolig över att bebisen inte börjat andas och kunde inte glömma färgen på bebisen som var helt tyst och inte en rörelse. Jag visste heller inte om det var en pojke eller flicka.”

Under tiden som sambon är iväg med läkare och bebisen får jag krysta ut moderkakan, vilket gick jättesmidigt. Minns knappt detta ögonblick förutom att de ville visa mig hur den såg ut och allt såg fint ut. Efter en liten stund kommer sambon in med en bebis i famnen. Jag ser lyckan i hans ögon och att färgen på bebis är helt underbar denna gång. Han kommer till mig för att visa och jag får hålla en kort stund och får se att det blev en liten flicka. 3340 gram och 50 lång, helt perfekt och välmående.
Då de trodde jag hade 3:e grads skada och misstänkte att jag spruckit rejält ville de skicka mig till operation. Hon som hade förlöst mig hade aldrig varit med om att någon spruckit så mycket så hon ville följa med och operera mig. Jag fick en annan smärtlindring och tappade ALL känsel ifrån naveln och neråt. Jag var även lite dåsig och skrattade väl åt hur mina ben rörde sig när de höll på att lyfta men att jag inte kände ett dugg. Sen svävade jag samtidigt på moln och var så lycklig över att vi fått en liten flicka. Att jag äntligen var mamma. Det kändes som en dröm, så overkligt men så underbart!”

Läs också: ”4 vanliga amningsproblem – och lösningar!”

förlossning teresia

En fröjd att komma hem

”Under operationen ser de att jag hade en grad 2-skada och inte alls som de trott från början. Alltså hade jag inte spruckit så mycket som de trodde först. De sydde mig och vid nio-tiden fick jag äntligen träffa min lilla familj. Vår lilla Cornelia var född!

Sen fick vi stanna ett tag på uppvakningsavdelningen innan vi fick ett rum. Vi tjatade på att få komma till ett eget rum och bara få vara, men sköterskorna var så stressade så där fick vi stanna ett par timmar. Sen tröttnade de väl på vårt tjat och vi fick åka till avdelning för kejsarsnittade där det fanns ett rum till oss. Själva eftervården var inte alls bra tyckte vi då jag hade svårt att komma igång med amningen. Cornelia ville inte äta och sköterskorna kändes så stressade. Vid tolvtiden på natten fick vi även be om att få nåt att äta då vi inte ätit sen lunch. Vi hade heller inte fått någon bricka med smörgås, dricka eller sånt som man brukar få så de hämtade en tallrik yoghurt så vi kunde få i oss något. Vi fick stanna kvar tre nätter på denna avdelning innan vi fick åka hem och under dessa tre dygn så var det väldigt upp och ner. Jag hade ont och kunde bara ligga, Cornelia hade fortfarande inte kommit igång med amningen ordentligt och hon hade lågt blodsocker. Men till slut fick vi åka hemåt och det var verkligen en fröjd. Och tänka att vår lilla tjej kom just den dagen jag gissat på ändå.”

Ja, det var det jag kunde komma ihåg av vår förlossning med Cornelia. Och nu är det som sagt inte alls långt kvar tills lillasyster ska komma. Hur det blir denna gång får vi se men jag hoppas på att det inte ska bli lika långutdraget och att eftervården kommer vara bättre. Sen är jag kanske lite löjlig, men denna gång önskar jag att vi ska få en ”grattisbricka” efter allt kämpande man går igenom.”

Vill du se mer av Teresia och hennes familj? Besök hennes blogg här och hennes Instagram @teresiia här!

Förlossningsberättelse: ”Trodde jag skulle gråta av lycka, men jag var bara så chockad”

Förlossningsberättelse: "Jag trodde jag skulle gråta av lycka, men jag var bara så chockad"

Caroline Edströms förlossningsberättelse: ”Jag trodde att jag skulle gråta av lycka, men jag var bara så chockad”

Caroline berättar:

”Min förlossning med Charlie var galet efterlängtad. Jag var så peppad. Eller, besatt kanske är rätt ord. Jag lyssnade på ALLA förlossningspoddar som finns, läste förlossningsberättelser och tittade på ”One born every minute”. Jag var inte rädd, tänkte mer på stunden då jag skulle få se henne än smärtan. Att kärleken skulle vara så stor att smärtan inte kunde ta över. Men väl där och då, när man ligger där med de mest intensiva värkarna, då vill man bara dö. Eller jag ville det. Ge upp, checka ut och åka hem. Skita i det. Kanske vet du som fött barn vad jag menar?

Caroline Edström delar med sig av sin förlossningsberättelse

Jag hade lindat in hela föda barn-grejen i rosa, fluffiga moln. Typiskt mig att romantisera saker. Se på det med hjärtformade glasögon och inte lyssna på de goda råd (eller snarare ”bered dig på smärta, det är inte bara lätt”), men jag lyssnade inte. Var helt inne i min egna värld och på ett sätt kanske det var bra. För jag va inte rädd på väg in till BB. Att jag sen fick en käftsmäll av smärta och hamnade i chock, det är en annan femma…”

Läs också: ”Hantera smärtan under förlossningen – så gör du”

Fick bricanyl för tidiga sammandragningar

”Min graviditet var inte planerad. Eller på ett sätt va den det. Vi hade pratat om barn, men inte att bli gravida precis då. Jag slutade äta p-piller då jag ville rensa kroppen från hormoner, men rensning behövdes tydligen inte. Innan jag ens hunnit få min första mens var jag gravid. Pang sa det. Chock, jag grät när jag fick veta. Av lycka och chock. Jag var ny på jobbet och det va lite knasig timeing, men det är ändå charmen med livet. Att man inte kan kontrollera allt.

Vi förlovade oss halvvägs in i graviditeten, och jag mådde bra. Lite illamående vecka 8, men annars bra. Trött och ont i kroppen så klart, men det kommer med graviditet. Runt vecka 25 började jag få sammandragningar vid ansträngning, om jag gick fort eller stressade. Vid ett tillfälle, runt vecka 33 åkte vi in till BB och jag fick bricanyl då mina sammandragningar va så intensiva och behövde lugnas för att inte föda för tidigt. På grund av det ställde jag in mig på att inte gå hela vägen. Jag hade också en väldigt liten kula och då min magkurva planade av mot slutet fick vi gå på tillväxtultraljud där det konstaterades att jag hade en liten tjej i magen. Tillväxtultraljuden växte såklart lite oro, att hon inte växte som hon skulle, eller att hon var för liten. Så här i efterhand är jag glad att hon bakades klart hela vägen då hon var en liten bebis.”

Läs också: ”Gravid och trött? Här är tipsen som får dig att orka mer!”

Vattnet gick mitt i natten

”Eftersom jag längtade så mycket var väntan EXTREMT lång. Det kändes som en elefantgraviditet. Som att den aldrig skulle ta slut. När mitt due date närmade sig hade jag förvärkar varje natt och dag. Men ingen bebis.

Den andra morgonen över tiden var jag så nere i skorna. Varför ville hon inte komma ut? Jag läste på om olika knep för att få förlossningen att sätta igång. Jag valde två och tvingade M att göra dem med mig, han tyckte mest att jag va galen, men eftersom jag var så desperat att få ut bebisen ställde han upp. Besviket gick jag och la mig, då jag inte kände någonting alls. Det var helt lugnt i magen. Inga förvärkar eller känningar. Runt midnatt vaknade jag av att det sipprade vatten. Först trodde jag att jag hade kissat på mig, men misstänkte att det var fostervatten. Jag bytte trosor och la mig igen. Vaknade igen runt två och då. när det kommit mer vatten förstod jag att det va riktiga vattnet som gått. Jag gick upp och smsade en lägesrapport till min mamma, som skulle vara med på förlossningen. Vi va så spända, som två fnittriga barn första dagen i skolan.

Läs också: ”Myter om vad som sätter igång förlossningen”

Efter ett tag började jag klocka värkar. Laddade ner en värktimer och såg att de kom var nionde minut och fortsatte regelbundet. Efter att jag klockat en timma ringde jag in till BB Stockholm och berättade. Hon bad mig fortsätta klocka och komma in vid kl sex innan hennes skift skulle ta slut. Hon ville undersöka mitt vatten. Då va klockan runt tre/fyra. Jag låg kvar i soffan, väckte inte M än utan kände att han behövde sömnen. Ville inte oroa. När han vaknade vid fem kom värkarna ungefär var fjärde/tredje minut och nu började det kännas. Nu började jag blöda, och slemproppen gick. Då visste jag att vi snart skulle få en bebis. Kände det i hela kroppen, förlossningen va igång. M tog ett bad (något vi kan skratta åt idag – att han tog ett varmt bad medan jag tog värkar mot toastolen) och efter ett tag hoppade vi in i bilen mot BB.”

Förlossningsberättelse - Caroline Edström började klocka värkar mitt i natten

Läs också: ”3 tecken på att förlossningen är igång”

Öppen fyra centimeter!

”När vi kom fram var värkarna täta och började göra ont, men jag var glad. Peppad och svävade fram. Det var äntligen vår tur! Vi som hade hunnit vara på BB två gånger innan på grund av mina förvärkar visste precis vart vi skulle. Mamma mötte oss inne på BB när vi fått ett rum. Sådan trygghet att ha både sin partner och mamma där. Jag fick ett band på magen för att mäta värkar och efter bara en timma gjorde värkarna så ont att jag ville ha lustgas. Vi ropade på barnmorskan och hon undersökte hur öppen jag va. Fyra centimeter redan! Hon ringde upp till förlossningen och de gjorde i ordning ett rum. Jag fick byta om till sjukhusrock och efter ett tag rullade de upp mig i en rullstol.

På förlossningen fick Caroline göra CTG

Väl inne på förlossningen gick allt så fort. Värkarna kom tätare och tätare, det gjorde så fruktansvärt ont och lustgasen fungerade inte alls på mig. Jag blev bara full, illamående och irriterad. Jag som hade bestämt mig för att inte skrika, var så högljudd. Speciellt mot slutet. Någon timma gick och snart var smärtan så olidlig, kanske för att jag inte fick andningspaus mellan värkarna. Jag skrek ”NU GER NI MIG EN EPIDURAL ANNARS…” då var jag öppen sex centimeter och barnmorskan var lite tveksam. Men jag var bestämd. Det tog ett tag innan narkosläkaren kom (glömmer aldrig hans namn, Mikael Yang) och då hade jag hunnit öppna mig till 8 centimeter. När han satte epiduralen hade jag den sjukaste värken. Att få en epidural samtidigt som man tar en värk kan jag inte rekommendera. Då var jag nära bristningsgränsen. De fick hjälpas åt att hålla i mig, hårt eftersom jag vred mig som en mask. Jag kunde inte kolla någon i ögonen, var så fokuserad på att andas. Gå in i mig själv och bara överleva smärtan. Så snart epiduralen var satt, kom mina krystvärkar. Jag kunde inte hejda dem. Det är så häftigt, hur kroppen blir helt djurisk och bara vill stöta ut det som finns där inne. Jag fick sätta mig på finska pallen, med M bakom, mamma och barnmorskan framför. Efter någon krystvärk kickade epiduralen in och jag fick svårt att avgöra om jag hade en krystvärk eller inte. Desperat efter att få ut Charlie och för att bli av med smärtan krystade jag ändå. Efter kanske 20 minuter av krystande (och lite vila där emellan) fick jag ställa mig på alla fyra över en saccosäck och Charlie var född.”

Läs också: ”Andning som smärtlindring – så funkar det”

Ta del av Caroline Edströms förlossningsberättelse om när dottern Charlie föddes

”Jag var så chockad”

”Jag som trodde att jag skulle gråta av lycka, ta mitt barn i famnen och bara skimra var så chockad. Stod där på alla fyra, kände mig mörbultad och trasig. Ville bara krypa ner i ett hål och sova bort allt. Att behöva föda ut moderkakan och sen sys (väldigt lite men ändå) var bara för mycket. Jag ville bara få bli lämnad ifred. Dagarna efter, och den första tiden var jag som i ett töcken av hormoner. Ledsen, glad, krångel med amning och allmänt förvirrad över vad som precis hänt. Men ändå så självklar mamma. Vi hade fått en dotter och hon var så vacker att jag än idag nyper mig i armen. Har hon verkligen legat där inne, i min mage? Kärleken till Charlie är så stor, hon är allt. ALLT för mig, det finaste jag har. Klockan 10.51, den 30 september, förändrades allt. Då föddes vårt underverk. Charlie Josefina Kindegren – 48 cm och 2750 g. Jag hoppas att jag får uppleva en till förlossning, då med mer realistiska förväntningar på vad det innebär. Men oavsett så är det en unik upplevelse, och det största jag någonsin har upplevt i livet.”

Förlossningsberättelse: Välkommen till världen lilla Charlie!

Vill du hänga med Caroline, Charlie och M i deras vardag? Missa inte Carolines blogg och instagramkonto!

Vill du också dela med dig av din förlossningsberättelse på Vimedbarn.se? Mejla då till [email protected]!

Lästips för gravida och nyblivna föräldrar, tävlingar, parent hacks och igenkänning – du missar väl inte att hänga med oss på Facebook?

stats