Fostervatten | Vimedbarn - Topplistor för influencers

Förlossningsberättelse: ”Jag halkade på mitt fostervatten på BB”

petronella förlossning

Petronellas förlossningsberättelse: ”Jag halkade på mitt fostervatten på BB”

”Från det att vi kom in till förlossningen tills att han var ute, tog det 4 timmar. När man läser 4 timmar tänker man ’Herregud vilken tur hon hade med sin första förlossning’, men så är inte läget. Förlossningsarbetet, och då menar jag från det att jag var öppen 4 cm till att Louie var ute, fick jag använda lustgas och barnmorskan sa till mig att ikväll kommer det en bebis. Jag hade värkar i över 24 timmar men det riktigt jobbiga arbetet varade i 4 timmar.”

Trodde att vattnet hade gått

”På tisdagen den 5/7 reser jag mig från sängen och upptäckte att det (vad jag trodde var vattnet) rann ner från mitt ben. Jag väckte Emil med ett skrik. Skrik kanske är fel ord men jag minns att jag med en hög ton sa ”Vattnet har gått!”. Vi gjorde som de hade sagt och ringde till förlossningen. Jag hade inga värkar och inte ont någonstans. Men vi åkte in. De kollade ändå med CTG men det visade inga större sammandragningar. Då fick vi träffa en läkare som kollade med ultraljud på vår bebis för att se hur mycket vatten det var i magen. Jag hade allt vatten kvar men i min mage var det mest bebis och endast det fostervattnet bebisen behövde. Jag hade inom gränsen, så det var inte för lite vatten. Vattnet hade alltså inte gått. De gjorde även en gynundersökning där hon kunde se att det inte var något vatten som rann ut. Så vi fick åka hem igen. Emil åkte till jobbet och jag gick ut på en låååååång promenad. Jag hade ont i ryggen och ville inte ligga i soffan utan en promenad var det skönaste.

Vid 17-tiden tyckte jag att det började komma värkar, men innan man inser att det är riktiga värkar tog det en stund. Men de kom tätt och värkarna hade 3 min mellanrum. Ringde hem Emil tidigare från jobbet och vid 22:30 var vi på förlossningen. Jag hade då starka och intensiva värkar och på CTG visade det lika starkt som jag kände. Men jag var bara öppen 1 centimeter. De gav mig 1,5 timme till och då hade jag inte öppnat mig mer. Barnmorskan valde då att ”stanna” upp mig. Hon sa du kommer behöva energin imorgon så de gav mig en spruta i varje ben och en sömntablett så jag skulle kunna somna. Det var en morfinspruta och den andra minns jag inte var det var men tror något muskelavslappnande. På morgonen den 6/7 hade jag öppnat mig 2 cm med knappt några värkar så vi fick åka hem.”

Läs också: ”Så mycket behöver bebisar sova”

”Att bada gjorde att jag verkligen kunde slappna av”

”På dagen den 6/7 hade jag värkar hela dagen med cirka 5-7 minuter mellan varje värk. Jag la mig i sängen och sov hela dagen, vaknade dock vid varje värk som höll i sig i ca 40 sekunder. Emil tryckte i mig mat och godis så jag skulle få lite energi. Vid 16:30 hade de blivit så otroligt starka och kunde inte vara hemma mer. Emil hade stannat hemma från jobbet så vi ringde BB. De var fortfarande med 5-7 mellanrum men efter en dusch åkte vi upp. Nu orkade jag inte vara hemma längre, och tack att vi gjorde det! När vi var påväg till bilen blev det 3 minuter mellan värkarna och när vi kom in på förlossningen var de på 2-3 minuter och jag var öppen 4 centimeter. Vilket innebar att jag inte behövde åka hem igen. Jag fick även lustgas på direkten. Klockan 18:00 blev vi inskrivna.”

”Så fort de var klara med CTG hoppade jag in i badkaret på sjukhuset och jag fick ha min kära lustgas med mig. Jag kan verkligen rekommendera att bada. Jag kunde slappna av riktigt ordentligt och det var varmt och skönt. Emil satt såklart vid sidan om badkaret och höll mig i handen vid varje värk. Jag fick gå upp lite då och då för att barnmorskan ville undersöka mig och se hur mycket jag öppnade mig. 18:40 cirka hade jag öppnat mig till sex centimeter. Alltså två centimeter på 40 minuter. ”Duktiga kropp”, tänkte jag.”

Fostervattnet var grönt

”Jag hoppade i badet igen och vid 19:30 gick jag upp. Då ville barnmorskan att jag skulle kissa. Så efter en värk skyndade jag mig till toa och Emil var i hälarna efter mig. Jag fick en värk på toan och ville springa till sängen. Jag använde mig endast av lustgas så den stunden till toan kändes. Jag småjoggar till sängen för att få tag i lustgasen och då händer det som inte får hända. Mitt fostervatten går när jag är en halvmeter från sängen, vilket gör att jag HALKAR på det och RAMLAR. Jag ramlar och är öppen 8,5 centimeter. Det kändes som jag satte mig på barnets huvud. Men som tur var halkade jag så att jag ramlade på toan. Jag var ’hög’ av lustgasen vilket jag idag är tacksam för annars hade jag fått panik. Jag minns fortfarande rädslan. Man ska inte ramla när man är gravid och verkligen inte när man ska föda sitt barn. Jag hörde Emils röst i huvudet när han skriker ’HELVETE’. Han var precis bakom mig men hann inte fånga mig. Jag minns att jag säger till Emil ’Ring på klockan, ring NU!!’

Vi ringde såklart på barnmorskan. Som ville undersöka mig och kolla så allt var bra med bebisen. Bebisen kallade vi honom hela förlossningen eftersom att vi inte hade kollat könet. Hon tog hål på den andra hinnan av fostervattenet och vattnet var grönt. Inte nog med att jag var rädd att det hade hänt bebisen något när jag ramlade, vattnet var även grönt. På nolltid kopplades det då på elektroner på bebisen huvud men han mådde bra. Jag minns att jag frågade barnmorskan om min bebis mådde bra eftersom hon var så snabb med elektronerna. Hon lugnade då mig och sa att vid grönt vatten måste de sätta på elektroner på bebisen huvud. Sen lyckades jag ta mig till toan (utan att ramla) och kissa. Nu var det nära tills att jag skulle få min bebis på bröstet.”

Läs också: ”5 smarta hacks för dig med bebis hemma”

”Lustgas och profylax var en underbar kombo!”

”När allt detta var avklarat klarade jag inte mer och jag bad om ryggmärgsbedövning. Men då var jag öppen 9,5 centimeter. Jag var alltså nästan helt öppen och redo att krysta. Så den fick jag inte. Jag låg och grät; allt detta trauma vid fallet, grönt vatten och jag ville ju bara ha ut mitt barn. Jag minns att den ena barnmorskan sa att en narkosläkare är i rummet bredvid och sätter bedövningen på en annan patient och kommer till dig snart. 10 minuter senare sa undersköterskan att narkosläkaren stod på operation. Jag insåg då att jag inte skulle få bedövningen. Klockan 21:00 satte de dropp och 21:17 fick jag börja krysta. På 17 minuter hade jag öppnat mig helt och var redo att krysta ut mitt barn. Så istället för att lägga bedövningen fick jag dropp som skyndade på de sista centimetrarna. Även om jag sa att jag ville ha den klarade jag mig utan den. Lustgas och profylax var en underbar kombo!”

”I cirka 45 minuter fick jag krysta intensivt innan han var ute. Men något jag och Emil är överens om är att tiden flög iväg, det kändes som kanske 20 minuter för att få ut honom och allt annat arbete kände lika snabbt. Men jag ska inte ljuga. När jag låg där i slutet och bebisens huvud nästan var ute ville jag ge upp. Jag sa rakt ut att jag inte orkade mer och inte ville mer och önskade att läkaren bara kunde plocka ut bebisen. Men då sa barnmorskan något som fick mig att hitta den sista energin. ’Petronella nu tar du dig samman, släpp lustgasen och på nästa värk trycker du. Vi lovar inte många saker här men om tre värkar har du din bebis’. Jag gav det sista jag hade, tryckte ut den sista enegin och på två värkar hade jag honom plötsligt låg han på bröstet. Vi visste inte könet, så innan han kom på mitt bröst höll de upp honom så både jag och Emil kunde se könet. Det var en grabb – det var vår Louie. Både jag och Emil grät, äntligen var han hos oss. Hur kändes det när han kom ut då? Plötsligt var magen helt borta och han var framför mig. En magisk känsla.”

Träningsvärk i tre dagar efter förlossningen

”Under krystarbetet sa barnmorskan massor med meningar som fick mig att inte tappa energin. Hon sa ’Nu ser vi huvudet och det har hår’. Man är ju halvborta eller jag var det iallafall så när de sa sådana meningar blir man stark i kroppen och vill bara ha ut sitt barn. Hon sa även att jag hade en bra andningsmetod och det var skönt att få det bekräftat, då var det bara att fortsätta. Under det sista krystarbetet höll jag i handtagen på sängen för att kunna trycka ut all kraft. Emil satt beredd med lustgasen. När man har värkar använder man ju lustgasen när värken kommer men när man krystar tar man lustgasen mellan värkarna. Så vi hade ett bra teamarbete. Men jag hade träningsvärk i armarna i tre dagar efter förlossningen. Gud, som jag tog i. Det är det ända jag kan tänka på haha.

Emil var det bästa stödet jag har kunnat föreställa mig. Han bekräftade att jag hade ont men var ändå tuff och fick mig att hitta styrkan. Han höll mig i handen varje värk och lät mig trycka så hårt jag kunde utan att klaga att det gjorde ont. Man får rätt mycket kraft vid denna smärta. Dagen efter sa han att hans händer inte mådde så bra. Men han sa inte något under förlossningen. Vi födde verkligen barn tillsammans. Vi andades även igenom värkarna tillsammans och enda gången jag lät var i slutet på varje krystvärk. Så jag skrek aldrig! Efter förlossningen frågade jag Emil vad han tyckte var det värsta. Han svarade ’Att du hade så ont och jag kunde inte göra något åt det’. Min fina kille. Du gjorde visst något du var vid min sidan hela tiden.”

Läs också: ”BB-väska – packlista för vaginal förlossning och kejsarsnitt”

Den största gåvan man kan få

”När han var ute var det ju dags att sy. Jag hade förväntat mig flera stygn, kanske klippa och allt möjligt, men jag fick endast fyra ’skönhetsstygn’. Duktig kille som kom ut försiktigt. Emil och jag hade sagt att han inte skulle titta i mitt underliv under förlossningen, men när vi väl var där blev det så naturligt så Emil kollade på allt. Från det att huvudet började synas, när han nästan var ute till det att de sydde. Han kollade också på moderkakan efter han hade klippt navelsträngen.

Man blöder ju såklart efter förlossningen men jag blödde i 7-8 dagar. Glöm inte att det varierar från person till person när man slutar att blöda. Ett tips är att kissa i duschen om det gör ont att kissa. Jag fick ont att kissa när jag kom hem och då hjälpte duschen. Bindorna och blöjorna man fick från BB var jättesköna så tar med extra sådana hem om ni kan. De är inte speciell vackra med så sköna!

Nu är Louie ett år och sju månader men jag kommer aldrig glömma dagen han kom till världen. Han gjorde oss till föräldrar. Den största gåvan man kan få, en roll som förälder och vi lever varje dag för att göra dig stolt.”

Vill du fortsätta följa Petronella och hennes familj? Besök då hennes blogg här och hennes Instagram @petronellanorden här!

Förlossingsberättelse: ”Ryggbedövning är det bästa man kan vara med om!”

Förlossningsberättelse: "Ryggbedövning är det bästa man kan vara med om!"

Jessica Anshagens förlossningsberättelse: ”Ryggbedövning är det bästa man kan vara med om!”

”Måndag 25 september började jag (återigen, hade haft en del förvärkar som kom och gick sedan cirka en vecka tillbaka) få den där molande värken i ryggslutet och sammandragningar. Allting började vid lunch, sambon var hemma och åt på jobblunchen och jag berättade för honom hur det började kännas men ingen av oss förväntade oss något mer eftersom dessa känslor kommit och gått tidigare också och alltid avtagit på natten. Dagen rullade på och värken höll i sig men den blev inte starkare så jag passade bara på att vila och ta det lugnt och fortsatte dricka mitt hallonbladste. Jag hämtade Leon på förskolan halv två och halv fyra messade jag Mange och frågade om han var på g hem då jag kände att värken började tillta mer och mer. Några timmar senare fick vi kvällsbesök av Marie och Jonny och då kände jag lite mindre än jag gjort på dagen.

Läs också: ”19 saker att göra i väntan på bebis”

När de hade åkt gick vi och lade oss ganska tidigt men jag vaknade vid 01 och tyckte att ryggen började värka allt mer och mer och jag kunde nu känna att värkarbetet var igång för smärtan kom, höll i sig och sedan försvann den – för att återkomma några minuter senare igen. Jag lät Mange sova medan jag började klocka värkarna och de kom ungefär var sjunde minut, ibland tätare och ibland någon minut senare men det avtog aldrig så vid 03 ringde jag min mamma eftersom hon var den som skulle passa Leon om det blev bebis denna vecka, och eftersom hon hade en timmes bilresa till oss var det lika bra att ringa henne i tid. Efter att ha ringt henne ringde jag förlossningen på Akademiska Sjukhuset i Uppsala, tjejen jag pratade med var supergullig och bad oss åka in när vi kände för det, antingen när min mamma dök upp eller om vi ville vänta lite till – det var helt upp till oss tyckte hon. Mamma kom strax efter 04, då kom värkarna ganska glest så jag gick och lade mig igen men vid 05 väckte jag Mange och sa att det var dags att plocka ihop allt och åka iväg för då var det ungefär 6 minuter mellan värkarna och de som kom gjorde ganska ont. Manges största rädsla har alltid varit att inte hinna in till förlossningen och få föda i bilen så det var lika bra att vi åkte in.”

Läs också: ”3 tecken på att förlossningen har startat”

”Öppnade mig 1 centimeter i timmen”

”När vi kom fram klockan 06 kopplades CTG på, bebis höll sig ganska lugn så fick ett stort glas körsbärssaft för att han skulle vakna till och det gjorde han men eftersom de precis då skulle byta personal fick vi vänta till 07.30 innan någon kom in och undersökte mig. Det visade sig att jag var öppen 4 cm så vi blev tilldelade ett rum och på väg till rummet fick vi veta att det var tur att vi åkte in i tid för vi fick nu det sista lediga rummet och alla som kom in därefter skickades vidare till Gävle. Känner mig SÅ glad över att vi fick plats, vill aldrig föda någon annanstans än på Akademiska!

Jessicas förlossningsberättelse: Inskrivna på sjukhuset!

Vi fick ett stort och fint rum och de kom in ungefär en gång i halvtimmen för att lyssna på bebis och ungefär en gång i timmen för att kolla hur värkarna skötte sig. Det gick som barnmorskan sa ’precis enligt skolboken’ att jag öppna mig 1 cm i timmen, så kroppen jobbade på bra utan att jag behövde vara uppe och röra på mig så jag och Mange kollade serier på telefonen och lyssnade på lugn musik. Direkt när vi fick tillgång till rummet pratade vi om vilken smärtlindring jag tänkt mig och planen var tens-apparat, sedan tens plus lustgas och när allt började bli väldigt jobbigt epidural (ryggbedövning). Så vi satte direkt dit elektroderna på ryggslutet och redan vid 09.30 kompletterade vi med lustgasen.”

Läs också: ”Det här sker under en förlossning – steg för steg”

”Ryggbedövning är det bästa man kan vara med om!”

”När vi var inne på förlossningen för att föda Leon tog allt väldigt lång tid så därför var jag inställd på att epiduralen skulle sättas in väldigt sent denna gång, men strax innan 11 började värkarna bli svåra att stå ut med så då tyckte barnmorskan att jag var redo för epiduralen så hon ringde på narkosläkaren och en halvtimme senare hade han varit där och satt dit det och jag mådde helt underbart. Att få ryggbedövning när man ska föda barn är det bästa man kan vara med om, det tar bort ALL smärta och man ’slipper’ de jobbigaste värkarna.

Läs också: ”Hantera smärtan under förlossningen – så gör du”

Förlossningsberättelse: Ryggbedövning är på plats!

Ytterligare en halvtimme efter det, klockan 12, gjordes en ny undersökning och jag var då öppen 6 cm så jag försökte sitta en del på pilatesbollen för att få något att hända, vattnet hade fortfarande inte gått men barnmorskan trodde att om bara vattnet skulle gå skulle jag föda bebis inom väldigt kort tid. Ungefär den här tiden började kroppen reagera på de kraftiga värkarna som jag inte kände av, så jag spydde jättemycket och fick inte behålla varken dryck eller mat. Efter en till undersökning strax innan 13 var jag öppen 8 cm och samtidigt som jag satt upp och spydde gick vattnet och det forsade brunt ur mig. Mange trodde jag spydde och missade påsen hehe men nej, det var alltså brunt vatten vilket betyder att barnet har bajsat i fostervattnet och man behöver hålla barnet under extra uppsikt.”

Enormt tryck nedåt

”Så under tiden de byter sängkläder och tvättar mina ben känner jag ett enormt tryck nedåt som inte går att stå emot, barnmorskan gör en snabb undersökning och säger bara ”nu får du lägga dig ner för vi behöver ta emot bebis!” så jag lägger mig på sängen igen, är inte helt beredd på att det verkligen är dags (redan!) men 13.10 börjar krystvärkarna komma och under tiden som jag håller händerna för ögonen på grund av smärtan (ni som fött barn förstår vad jag menar hehe) guidar barnmorska och undersköterska mig genom krystvärkarna och 13.16 föds vår Ludwig. Helt sjuk känsla att föda barn, dels allt man går igenom under 9-10 månader men också allt man känner när barnet kommit ut. Man har ingen aning om vem som ligger där inne, vem man ska möta när det kommer ut, hur det ser ut och hur det mår. Jag minns att något av det första Mange sa när Ludwig lades på mitt bröst var ’Han har så mycket mörkt hår!’.

Förlossningsberättelse: Välkommen till världen!

Då allting gick så bra med förlossningen plus att amningen fungerade direkt tog vi oss aldrig till BB utan vi fick vänta kvar i ett annat rum på förlossningsavdelningen och sedan åkte vi hem klockan 22 samma kväll. Leon sov när vi kom hem så han fick träffa Ludwig morgonen efter och det var ett fint möte och en glad storebror.

Och för varje dag som går känner jag bara mer och mer kärlek till den här lilla prinsen. Vi har alltid kallat Leon vår prins, nu har vi två prinsar att älska och ta hand om. Hur magiskt är inte det?”

Vill du fortsätta följa Jessica och hennes familj i deras vardag? Missa då inte hennes blogg jessi.se!

Vill du också dela med dig av din förlossningsberättelse på Vimedbarn.se? Mejla till [email protected]!

Förlossningsberättelse: ”Trodde jag skulle gråta av lycka, men jag var bara så chockad”

Förlossningsberättelse: "Jag trodde jag skulle gråta av lycka, men jag var bara så chockad"

Caroline Edströms förlossningsberättelse: ”Jag trodde att jag skulle gråta av lycka, men jag var bara så chockad”

Caroline berättar:

”Min förlossning med Charlie var galet efterlängtad. Jag var så peppad. Eller, besatt kanske är rätt ord. Jag lyssnade på ALLA förlossningspoddar som finns, läste förlossningsberättelser och tittade på ”One born every minute”. Jag var inte rädd, tänkte mer på stunden då jag skulle få se henne än smärtan. Att kärleken skulle vara så stor att smärtan inte kunde ta över. Men väl där och då, när man ligger där med de mest intensiva värkarna, då vill man bara dö. Eller jag ville det. Ge upp, checka ut och åka hem. Skita i det. Kanske vet du som fött barn vad jag menar?

Caroline Edström delar med sig av sin förlossningsberättelse

Jag hade lindat in hela föda barn-grejen i rosa, fluffiga moln. Typiskt mig att romantisera saker. Se på det med hjärtformade glasögon och inte lyssna på de goda råd (eller snarare ”bered dig på smärta, det är inte bara lätt”), men jag lyssnade inte. Var helt inne i min egna värld och på ett sätt kanske det var bra. För jag va inte rädd på väg in till BB. Att jag sen fick en käftsmäll av smärta och hamnade i chock, det är en annan femma…”

Läs också: ”Hantera smärtan under förlossningen – så gör du”

Fick bricanyl för tidiga sammandragningar

”Min graviditet var inte planerad. Eller på ett sätt va den det. Vi hade pratat om barn, men inte att bli gravida precis då. Jag slutade äta p-piller då jag ville rensa kroppen från hormoner, men rensning behövdes tydligen inte. Innan jag ens hunnit få min första mens var jag gravid. Pang sa det. Chock, jag grät när jag fick veta. Av lycka och chock. Jag var ny på jobbet och det va lite knasig timeing, men det är ändå charmen med livet. Att man inte kan kontrollera allt.

Vi förlovade oss halvvägs in i graviditeten, och jag mådde bra. Lite illamående vecka 8, men annars bra. Trött och ont i kroppen så klart, men det kommer med graviditet. Runt vecka 25 började jag få sammandragningar vid ansträngning, om jag gick fort eller stressade. Vid ett tillfälle, runt vecka 33 åkte vi in till BB och jag fick bricanyl då mina sammandragningar va så intensiva och behövde lugnas för att inte föda för tidigt. På grund av det ställde jag in mig på att inte gå hela vägen. Jag hade också en väldigt liten kula och då min magkurva planade av mot slutet fick vi gå på tillväxtultraljud där det konstaterades att jag hade en liten tjej i magen. Tillväxtultraljuden växte såklart lite oro, att hon inte växte som hon skulle, eller att hon var för liten. Så här i efterhand är jag glad att hon bakades klart hela vägen då hon var en liten bebis.”

Läs också: ”Gravid och trött? Här är tipsen som får dig att orka mer!”

Vattnet gick mitt i natten

”Eftersom jag längtade så mycket var väntan EXTREMT lång. Det kändes som en elefantgraviditet. Som att den aldrig skulle ta slut. När mitt due date närmade sig hade jag förvärkar varje natt och dag. Men ingen bebis.

Den andra morgonen över tiden var jag så nere i skorna. Varför ville hon inte komma ut? Jag läste på om olika knep för att få förlossningen att sätta igång. Jag valde två och tvingade M att göra dem med mig, han tyckte mest att jag va galen, men eftersom jag var så desperat att få ut bebisen ställde han upp. Besviket gick jag och la mig, då jag inte kände någonting alls. Det var helt lugnt i magen. Inga förvärkar eller känningar. Runt midnatt vaknade jag av att det sipprade vatten. Först trodde jag att jag hade kissat på mig, men misstänkte att det var fostervatten. Jag bytte trosor och la mig igen. Vaknade igen runt två och då. när det kommit mer vatten förstod jag att det va riktiga vattnet som gått. Jag gick upp och smsade en lägesrapport till min mamma, som skulle vara med på förlossningen. Vi va så spända, som två fnittriga barn första dagen i skolan.

Läs också: ”Myter om vad som sätter igång förlossningen”

Efter ett tag började jag klocka värkar. Laddade ner en värktimer och såg att de kom var nionde minut och fortsatte regelbundet. Efter att jag klockat en timma ringde jag in till BB Stockholm och berättade. Hon bad mig fortsätta klocka och komma in vid kl sex innan hennes skift skulle ta slut. Hon ville undersöka mitt vatten. Då va klockan runt tre/fyra. Jag låg kvar i soffan, väckte inte M än utan kände att han behövde sömnen. Ville inte oroa. När han vaknade vid fem kom värkarna ungefär var fjärde/tredje minut och nu började det kännas. Nu började jag blöda, och slemproppen gick. Då visste jag att vi snart skulle få en bebis. Kände det i hela kroppen, förlossningen va igång. M tog ett bad (något vi kan skratta åt idag – att han tog ett varmt bad medan jag tog värkar mot toastolen) och efter ett tag hoppade vi in i bilen mot BB.”

Förlossningsberättelse - Caroline Edström började klocka värkar mitt i natten

Läs också: ”3 tecken på att förlossningen är igång”

Öppen fyra centimeter!

”När vi kom fram var värkarna täta och började göra ont, men jag var glad. Peppad och svävade fram. Det var äntligen vår tur! Vi som hade hunnit vara på BB två gånger innan på grund av mina förvärkar visste precis vart vi skulle. Mamma mötte oss inne på BB när vi fått ett rum. Sådan trygghet att ha både sin partner och mamma där. Jag fick ett band på magen för att mäta värkar och efter bara en timma gjorde värkarna så ont att jag ville ha lustgas. Vi ropade på barnmorskan och hon undersökte hur öppen jag va. Fyra centimeter redan! Hon ringde upp till förlossningen och de gjorde i ordning ett rum. Jag fick byta om till sjukhusrock och efter ett tag rullade de upp mig i en rullstol.

På förlossningen fick Caroline göra CTG

Väl inne på förlossningen gick allt så fort. Värkarna kom tätare och tätare, det gjorde så fruktansvärt ont och lustgasen fungerade inte alls på mig. Jag blev bara full, illamående och irriterad. Jag som hade bestämt mig för att inte skrika, var så högljudd. Speciellt mot slutet. Någon timma gick och snart var smärtan så olidlig, kanske för att jag inte fick andningspaus mellan värkarna. Jag skrek ”NU GER NI MIG EN EPIDURAL ANNARS…” då var jag öppen sex centimeter och barnmorskan var lite tveksam. Men jag var bestämd. Det tog ett tag innan narkosläkaren kom (glömmer aldrig hans namn, Mikael Yang) och då hade jag hunnit öppna mig till 8 centimeter. När han satte epiduralen hade jag den sjukaste värken. Att få en epidural samtidigt som man tar en värk kan jag inte rekommendera. Då var jag nära bristningsgränsen. De fick hjälpas åt att hålla i mig, hårt eftersom jag vred mig som en mask. Jag kunde inte kolla någon i ögonen, var så fokuserad på att andas. Gå in i mig själv och bara överleva smärtan. Så snart epiduralen var satt, kom mina krystvärkar. Jag kunde inte hejda dem. Det är så häftigt, hur kroppen blir helt djurisk och bara vill stöta ut det som finns där inne. Jag fick sätta mig på finska pallen, med M bakom, mamma och barnmorskan framför. Efter någon krystvärk kickade epiduralen in och jag fick svårt att avgöra om jag hade en krystvärk eller inte. Desperat efter att få ut Charlie och för att bli av med smärtan krystade jag ändå. Efter kanske 20 minuter av krystande (och lite vila där emellan) fick jag ställa mig på alla fyra över en saccosäck och Charlie var född.”

Läs också: ”Andning som smärtlindring – så funkar det”

Ta del av Caroline Edströms förlossningsberättelse om när dottern Charlie föddes

”Jag var så chockad”

”Jag som trodde att jag skulle gråta av lycka, ta mitt barn i famnen och bara skimra var så chockad. Stod där på alla fyra, kände mig mörbultad och trasig. Ville bara krypa ner i ett hål och sova bort allt. Att behöva föda ut moderkakan och sen sys (väldigt lite men ändå) var bara för mycket. Jag ville bara få bli lämnad ifred. Dagarna efter, och den första tiden var jag som i ett töcken av hormoner. Ledsen, glad, krångel med amning och allmänt förvirrad över vad som precis hänt. Men ändå så självklar mamma. Vi hade fått en dotter och hon var så vacker att jag än idag nyper mig i armen. Har hon verkligen legat där inne, i min mage? Kärleken till Charlie är så stor, hon är allt. ALLT för mig, det finaste jag har. Klockan 10.51, den 30 september, förändrades allt. Då föddes vårt underverk. Charlie Josefina Kindegren – 48 cm och 2750 g. Jag hoppas att jag får uppleva en till förlossning, då med mer realistiska förväntningar på vad det innebär. Men oavsett så är det en unik upplevelse, och det största jag någonsin har upplevt i livet.”

Förlossningsberättelse: Välkommen till världen lilla Charlie!

Vill du hänga med Caroline, Charlie och M i deras vardag? Missa inte Carolines blogg och instagramkonto!

Vill du också dela med dig av din förlossningsberättelse på Vimedbarn.se? Mejla då till [email protected]!

Lästips för gravida och nyblivna föräldrar, tävlingar, parent hacks och igenkänning – du missar väl inte att hänga med oss på Facebook?

stats