Fostervatten | Vimedbarn - Topplistor för influencers

Förlossningsberättelse: ”Jag halkade på mitt fostervatten på BB”

petronella förlossning

Petronellas förlossningsberättelse: ”Jag halkade på mitt fostervatten på BB”

”Från det att vi kom in till förlossningen tills att han var ute, tog det 4 timmar. När man läser 4 timmar tänker man ’Herregud vilken tur hon hade med sin första förlossning’, men så är inte läget. Förlossningsarbetet, och då menar jag från det att jag var öppen 4 cm till att Louie var ute, fick jag använda lustgas och barnmorskan sa till mig att ikväll kommer det en bebis. Jag hade värkar i över 24 timmar men det riktigt jobbiga arbetet varade i 4 timmar.”

Trodde att vattnet hade gått

”På tisdagen den 5/7 reser jag mig från sängen och upptäckte att det (vad jag trodde var vattnet) rann ner från mitt ben. Jag väckte Emil med ett skrik. Skrik kanske är fel ord men jag minns att jag med en hög ton sa ”Vattnet har gått!”. Vi gjorde som de hade sagt och ringde till förlossningen. Jag hade inga värkar och inte ont någonstans. Men vi åkte in. De kollade ändå med CTG men det visade inga större sammandragningar. Då fick vi träffa en läkare som kollade med ultraljud på vår bebis för att se hur mycket vatten det var i magen. Jag hade allt vatten kvar men i min mage var det mest bebis och endast det fostervattnet bebisen behövde. Jag hade inom gränsen, så det var inte för lite vatten. Vattnet hade alltså inte gått. De gjorde även en gynundersökning där hon kunde se att det inte var något vatten som rann ut. Så vi fick åka hem igen. Emil åkte till jobbet och jag gick ut på en låååååång promenad. Jag hade ont i ryggen och ville inte ligga i soffan utan en promenad var det skönaste.

Vid 17-tiden tyckte jag att det började komma värkar, men innan man inser att det är riktiga värkar tog det en stund. Men de kom tätt och värkarna hade 3 min mellanrum. Ringde hem Emil tidigare från jobbet och vid 22:30 var vi på förlossningen. Jag hade då starka och intensiva värkar och på CTG visade det lika starkt som jag kände. Men jag var bara öppen 1 centimeter. De gav mig 1,5 timme till och då hade jag inte öppnat mig mer. Barnmorskan valde då att ”stanna” upp mig. Hon sa du kommer behöva energin imorgon så de gav mig en spruta i varje ben och en sömntablett så jag skulle kunna somna. Det var en morfinspruta och den andra minns jag inte var det var men tror något muskelavslappnande. På morgonen den 6/7 hade jag öppnat mig 2 cm med knappt några värkar så vi fick åka hem.”

Läs också: ”Så mycket behöver bebisar sova”

”Att bada gjorde att jag verkligen kunde slappna av”

”På dagen den 6/7 hade jag värkar hela dagen med cirka 5-7 minuter mellan varje värk. Jag la mig i sängen och sov hela dagen, vaknade dock vid varje värk som höll i sig i ca 40 sekunder. Emil tryckte i mig mat och godis så jag skulle få lite energi. Vid 16:30 hade de blivit så otroligt starka och kunde inte vara hemma mer. Emil hade stannat hemma från jobbet så vi ringde BB. De var fortfarande med 5-7 mellanrum men efter en dusch åkte vi upp. Nu orkade jag inte vara hemma längre, och tack att vi gjorde det! När vi var påväg till bilen blev det 3 minuter mellan värkarna och när vi kom in på förlossningen var de på 2-3 minuter och jag var öppen 4 centimeter. Vilket innebar att jag inte behövde åka hem igen. Jag fick även lustgas på direkten. Klockan 18:00 blev vi inskrivna.”

”Så fort de var klara med CTG hoppade jag in i badkaret på sjukhuset och jag fick ha min kära lustgas med mig. Jag kan verkligen rekommendera att bada. Jag kunde slappna av riktigt ordentligt och det var varmt och skönt. Emil satt såklart vid sidan om badkaret och höll mig i handen vid varje värk. Jag fick gå upp lite då och då för att barnmorskan ville undersöka mig och se hur mycket jag öppnade mig. 18:40 cirka hade jag öppnat mig till sex centimeter. Alltså två centimeter på 40 minuter. ”Duktiga kropp”, tänkte jag.”

Fostervattnet var grönt

”Jag hoppade i badet igen och vid 19:30 gick jag upp. Då ville barnmorskan att jag skulle kissa. Så efter en värk skyndade jag mig till toa och Emil var i hälarna efter mig. Jag fick en värk på toan och ville springa till sängen. Jag använde mig endast av lustgas så den stunden till toan kändes. Jag småjoggar till sängen för att få tag i lustgasen och då händer det som inte får hända. Mitt fostervatten går när jag är en halvmeter från sängen, vilket gör att jag HALKAR på det och RAMLAR. Jag ramlar och är öppen 8,5 centimeter. Det kändes som jag satte mig på barnets huvud. Men som tur var halkade jag så att jag ramlade på toan. Jag var ’hög’ av lustgasen vilket jag idag är tacksam för annars hade jag fått panik. Jag minns fortfarande rädslan. Man ska inte ramla när man är gravid och verkligen inte när man ska föda sitt barn. Jag hörde Emils röst i huvudet när han skriker ’HELVETE’. Han var precis bakom mig men hann inte fånga mig. Jag minns att jag säger till Emil ’Ring på klockan, ring NU!!’

Vi ringde såklart på barnmorskan. Som ville undersöka mig och kolla så allt var bra med bebisen. Bebisen kallade vi honom hela förlossningen eftersom att vi inte hade kollat könet. Hon tog hål på den andra hinnan av fostervattenet och vattnet var grönt. Inte nog med att jag var rädd att det hade hänt bebisen något när jag ramlade, vattnet var även grönt. På nolltid kopplades det då på elektroner på bebisen huvud men han mådde bra. Jag minns att jag frågade barnmorskan om min bebis mådde bra eftersom hon var så snabb med elektronerna. Hon lugnade då mig och sa att vid grönt vatten måste de sätta på elektroner på bebisen huvud. Sen lyckades jag ta mig till toan (utan att ramla) och kissa. Nu var det nära tills att jag skulle få min bebis på bröstet.”

Läs också: ”5 smarta hacks för dig med bebis hemma”

”Lustgas och profylax var en underbar kombo!”

”När allt detta var avklarat klarade jag inte mer och jag bad om ryggmärgsbedövning. Men då var jag öppen 9,5 centimeter. Jag var alltså nästan helt öppen och redo att krysta. Så den fick jag inte. Jag låg och grät; allt detta trauma vid fallet, grönt vatten och jag ville ju bara ha ut mitt barn. Jag minns att den ena barnmorskan sa att en narkosläkare är i rummet bredvid och sätter bedövningen på en annan patient och kommer till dig snart. 10 minuter senare sa undersköterskan att narkosläkaren stod på operation. Jag insåg då att jag inte skulle få bedövningen. Klockan 21:00 satte de dropp och 21:17 fick jag börja krysta. På 17 minuter hade jag öppnat mig helt och var redo att krysta ut mitt barn. Så istället för att lägga bedövningen fick jag dropp som skyndade på de sista centimetrarna. Även om jag sa att jag ville ha den klarade jag mig utan den. Lustgas och profylax var en underbar kombo!”

”I cirka 45 minuter fick jag krysta intensivt innan han var ute. Men något jag och Emil är överens om är att tiden flög iväg, det kändes som kanske 20 minuter för att få ut honom och allt annat arbete kände lika snabbt. Men jag ska inte ljuga. När jag låg där i slutet och bebisens huvud nästan var ute ville jag ge upp. Jag sa rakt ut att jag inte orkade mer och inte ville mer och önskade att läkaren bara kunde plocka ut bebisen. Men då sa barnmorskan något som fick mig att hitta den sista energin. ’Petronella nu tar du dig samman, släpp lustgasen och på nästa värk trycker du. Vi lovar inte många saker här men om tre värkar har du din bebis’. Jag gav det sista jag hade, tryckte ut den sista enegin och på två värkar hade jag honom plötsligt låg han på bröstet. Vi visste inte könet, så innan han kom på mitt bröst höll de upp honom så både jag och Emil kunde se könet. Det var en grabb – det var vår Louie. Både jag och Emil grät, äntligen var han hos oss. Hur kändes det när han kom ut då? Plötsligt var magen helt borta och han var framför mig. En magisk känsla.”

Träningsvärk i tre dagar efter förlossningen

”Under krystarbetet sa barnmorskan massor med meningar som fick mig att inte tappa energin. Hon sa ’Nu ser vi huvudet och det har hår’. Man är ju halvborta eller jag var det iallafall så när de sa sådana meningar blir man stark i kroppen och vill bara ha ut sitt barn. Hon sa även att jag hade en bra andningsmetod och det var skönt att få det bekräftat, då var det bara att fortsätta. Under det sista krystarbetet höll jag i handtagen på sängen för att kunna trycka ut all kraft. Emil satt beredd med lustgasen. När man har värkar använder man ju lustgasen när värken kommer men när man krystar tar man lustgasen mellan värkarna. Så vi hade ett bra teamarbete. Men jag hade träningsvärk i armarna i tre dagar efter förlossningen. Gud, som jag tog i. Det är det ända jag kan tänka på haha.

Emil var det bästa stödet jag har kunnat föreställa mig. Han bekräftade att jag hade ont men var ändå tuff och fick mig att hitta styrkan. Han höll mig i handen varje värk och lät mig trycka så hårt jag kunde utan att klaga att det gjorde ont. Man får rätt mycket kraft vid denna smärta. Dagen efter sa han att hans händer inte mådde så bra. Men han sa inte något under förlossningen. Vi födde verkligen barn tillsammans. Vi andades även igenom värkarna tillsammans och enda gången jag lät var i slutet på varje krystvärk. Så jag skrek aldrig! Efter förlossningen frågade jag Emil vad han tyckte var det värsta. Han svarade ’Att du hade så ont och jag kunde inte göra något åt det’. Min fina kille. Du gjorde visst något du var vid min sidan hela tiden.”

Läs också: ”BB-väska – packlista för vaginal förlossning och kejsarsnitt”

Den största gåvan man kan få

”När han var ute var det ju dags att sy. Jag hade förväntat mig flera stygn, kanske klippa och allt möjligt, men jag fick endast fyra ’skönhetsstygn’. Duktig kille som kom ut försiktigt. Emil och jag hade sagt att han inte skulle titta i mitt underliv under förlossningen, men när vi väl var där blev det så naturligt så Emil kollade på allt. Från det att huvudet började synas, när han nästan var ute till det att de sydde. Han kollade också på moderkakan efter han hade klippt navelsträngen.

Man blöder ju såklart efter förlossningen men jag blödde i 7-8 dagar. Glöm inte att det varierar från person till person när man slutar att blöda. Ett tips är att kissa i duschen om det gör ont att kissa. Jag fick ont att kissa när jag kom hem och då hjälpte duschen. Bindorna och blöjorna man fick från BB var jättesköna så tar med extra sådana hem om ni kan. De är inte speciell vackra med så sköna!

Nu är Louie ett år och sju månader men jag kommer aldrig glömma dagen han kom till världen. Han gjorde oss till föräldrar. Den största gåvan man kan få, en roll som förälder och vi lever varje dag för att göra dig stolt.”

Vill du fortsätta följa Petronella och hennes familj? Besök då hennes blogg här och hennes Instagram @petronellanorden här!

Förlossingsberättelse: ”Ryggbedövning är det bästa man kan vara med om!”

Förlossningsberättelse: "Ryggbedövning är det bästa man kan vara med om!"

Jessica Anshagens förlossningsberättelse: ”Ryggbedövning är det bästa man kan vara med om!”

”Måndag 25 september började jag (återigen, hade haft en del förvärkar som kom och gick sedan cirka en vecka tillbaka) få den där molande värken i ryggslutet och sammandragningar. Allting började vid lunch, sambon var hemma och åt på jobblunchen och jag berättade för honom hur det började kännas men ingen av oss förväntade oss något mer eftersom dessa känslor kommit och gått tidigare också och alltid avtagit på natten. Dagen rullade på och värken höll i sig men den blev inte starkare så jag passade bara på att vila och ta det lugnt och fortsatte dricka mitt hallonbladste. Jag hämtade Leon på förskolan halv två och halv fyra messade jag Mange och frågade om han var på g hem då jag kände att värken började tillta mer och mer. Några timmar senare fick vi kvällsbesök av Marie och Jonny och då kände jag lite mindre än jag gjort på dagen.

Läs också: ”19 saker att göra i väntan på bebis”

När de hade åkt gick vi och lade oss ganska tidigt men jag vaknade vid 01 och tyckte att ryggen började värka allt mer och mer och jag kunde nu känna att värkarbetet var igång för smärtan kom, höll i sig och sedan försvann den – för att återkomma några minuter senare igen. Jag lät Mange sova medan jag började klocka värkarna och de kom ungefär var sjunde minut, ibland tätare och ibland någon minut senare men det avtog aldrig så vid 03 ringde jag min mamma eftersom hon var den som skulle passa Leon om det blev bebis denna vecka, och eftersom hon hade en timmes bilresa till oss var det lika bra att ringa henne i tid. Efter att ha ringt henne ringde jag förlossningen på Akademiska Sjukhuset i Uppsala, tjejen jag pratade med var supergullig och bad oss åka in när vi kände för det, antingen när min mamma dök upp eller om vi ville vänta lite till – det var helt upp till oss tyckte hon. Mamma kom strax efter 04, då kom värkarna ganska glest så jag gick och lade mig igen men vid 05 väckte jag Mange och sa att det var dags att plocka ihop allt och åka iväg för då var det ungefär 6 minuter mellan värkarna och de som kom gjorde ganska ont. Manges största rädsla har alltid varit att inte hinna in till förlossningen och få föda i bilen så det var lika bra att vi åkte in.”

Läs också: ”3 tecken på att förlossningen har startat”

”Öppnade mig 1 centimeter i timmen”

”När vi kom fram klockan 06 kopplades CTG på, bebis höll sig ganska lugn så fick ett stort glas körsbärssaft för att han skulle vakna till och det gjorde han men eftersom de precis då skulle byta personal fick vi vänta till 07.30 innan någon kom in och undersökte mig. Det visade sig att jag var öppen 4 cm så vi blev tilldelade ett rum och på väg till rummet fick vi veta att det var tur att vi åkte in i tid för vi fick nu det sista lediga rummet och alla som kom in därefter skickades vidare till Gävle. Känner mig SÅ glad över att vi fick plats, vill aldrig föda någon annanstans än på Akademiska!

Jessicas förlossningsberättelse: Inskrivna på sjukhuset!

Vi fick ett stort och fint rum och de kom in ungefär en gång i halvtimmen för att lyssna på bebis och ungefär en gång i timmen för att kolla hur värkarna skötte sig. Det gick som barnmorskan sa ’precis enligt skolboken’ att jag öppna mig 1 cm i timmen, så kroppen jobbade på bra utan att jag behövde vara uppe och röra på mig så jag och Mange kollade serier på telefonen och lyssnade på lugn musik. Direkt när vi fick tillgång till rummet pratade vi om vilken smärtlindring jag tänkt mig och planen var tens-apparat, sedan tens plus lustgas och när allt började bli väldigt jobbigt epidural (ryggbedövning). Så vi satte direkt dit elektroderna på ryggslutet och redan vid 09.30 kompletterade vi med lustgasen.”

Läs också: ”Det här sker under en förlossning – steg för steg”

”Ryggbedövning är det bästa man kan vara med om!”

”När vi var inne på förlossningen för att föda Leon tog allt väldigt lång tid så därför var jag inställd på att epiduralen skulle sättas in väldigt sent denna gång, men strax innan 11 började värkarna bli svåra att stå ut med så då tyckte barnmorskan att jag var redo för epiduralen så hon ringde på narkosläkaren och en halvtimme senare hade han varit där och satt dit det och jag mådde helt underbart. Att få ryggbedövning när man ska föda barn är det bästa man kan vara med om, det tar bort ALL smärta och man ’slipper’ de jobbigaste värkarna.

Läs också: ”Hantera smärtan under förlossningen – så gör du”

Förlossningsberättelse: Ryggbedövning är på plats!

Ytterligare en halvtimme efter det, klockan 12, gjordes en ny undersökning och jag var då öppen 6 cm så jag försökte sitta en del på pilatesbollen för att få något att hända, vattnet hade fortfarande inte gått men barnmorskan trodde att om bara vattnet skulle gå skulle jag föda bebis inom väldigt kort tid. Ungefär den här tiden började kroppen reagera på de kraftiga värkarna som jag inte kände av, så jag spydde jättemycket och fick inte behålla varken dryck eller mat. Efter en till undersökning strax innan 13 var jag öppen 8 cm och samtidigt som jag satt upp och spydde gick vattnet och det forsade brunt ur mig. Mange trodde jag spydde och missade påsen hehe men nej, det var alltså brunt vatten vilket betyder att barnet har bajsat i fostervattnet och man behöver hålla barnet under extra uppsikt.”

Enormt tryck nedåt

”Så under tiden de byter sängkläder och tvättar mina ben känner jag ett enormt tryck nedåt som inte går att stå emot, barnmorskan gör en snabb undersökning och säger bara ”nu får du lägga dig ner för vi behöver ta emot bebis!” så jag lägger mig på sängen igen, är inte helt beredd på att det verkligen är dags (redan!) men 13.10 börjar krystvärkarna komma och under tiden som jag håller händerna för ögonen på grund av smärtan (ni som fött barn förstår vad jag menar hehe) guidar barnmorska och undersköterska mig genom krystvärkarna och 13.16 föds vår Ludwig. Helt sjuk känsla att föda barn, dels allt man går igenom under 9-10 månader men också allt man känner när barnet kommit ut. Man har ingen aning om vem som ligger där inne, vem man ska möta när det kommer ut, hur det ser ut och hur det mår. Jag minns att något av det första Mange sa när Ludwig lades på mitt bröst var ’Han har så mycket mörkt hår!’.

Förlossningsberättelse: Välkommen till världen!

Då allting gick så bra med förlossningen plus att amningen fungerade direkt tog vi oss aldrig till BB utan vi fick vänta kvar i ett annat rum på förlossningsavdelningen och sedan åkte vi hem klockan 22 samma kväll. Leon sov när vi kom hem så han fick träffa Ludwig morgonen efter och det var ett fint möte och en glad storebror.

Och för varje dag som går känner jag bara mer och mer kärlek till den här lilla prinsen. Vi har alltid kallat Leon vår prins, nu har vi två prinsar att älska och ta hand om. Hur magiskt är inte det?”

Vill du fortsätta följa Jessica och hennes familj i deras vardag? Missa då inte hennes blogg jessi.se!

Vill du också dela med dig av din förlossningsberättelse på Vimedbarn.se? Mejla till [email protected]!

Förlossningsberättelse: ”Trodde jag skulle gråta av lycka, men jag var bara så chockad”

Förlossningsberättelse: "Jag trodde jag skulle gråta av lycka, men jag var bara så chockad"

Caroline Edströms förlossningsberättelse: ”Jag trodde att jag skulle gråta av lycka, men jag var bara så chockad”

Caroline berättar:

”Min förlossning med Charlie var galet efterlängtad. Jag var så peppad. Eller, besatt kanske är rätt ord. Jag lyssnade på ALLA förlossningspoddar som finns, läste förlossningsberättelser och tittade på ”One born every minute”. Jag var inte rädd, tänkte mer på stunden då jag skulle få se henne än smärtan. Att kärleken skulle vara så stor att smärtan inte kunde ta över. Men väl där och då, när man ligger där med de mest intensiva värkarna, då vill man bara dö. Eller jag ville det. Ge upp, checka ut och åka hem. Skita i det. Kanske vet du som fött barn vad jag menar?

Caroline Edström delar med sig av sin förlossningsberättelse

Jag hade lindat in hela föda barn-grejen i rosa, fluffiga moln. Typiskt mig att romantisera saker. Se på det med hjärtformade glasögon och inte lyssna på de goda råd (eller snarare ”bered dig på smärta, det är inte bara lätt”), men jag lyssnade inte. Var helt inne i min egna värld och på ett sätt kanske det var bra. För jag va inte rädd på väg in till BB. Att jag sen fick en käftsmäll av smärta och hamnade i chock, det är en annan femma…”

Läs också: ”Hantera smärtan under förlossningen – så gör du”

Fick bricanyl för tidiga sammandragningar

”Min graviditet var inte planerad. Eller på ett sätt va den det. Vi hade pratat om barn, men inte att bli gravida precis då. Jag slutade äta p-piller då jag ville rensa kroppen från hormoner, men rensning behövdes tydligen inte. Innan jag ens hunnit få min första mens var jag gravid. Pang sa det. Chock, jag grät när jag fick veta. Av lycka och chock. Jag var ny på jobbet och det va lite knasig timeing, men det är ändå charmen med livet. Att man inte kan kontrollera allt.

Vi förlovade oss halvvägs in i graviditeten, och jag mådde bra. Lite illamående vecka 8, men annars bra. Trött och ont i kroppen så klart, men det kommer med graviditet. Runt vecka 25 började jag få sammandragningar vid ansträngning, om jag gick fort eller stressade. Vid ett tillfälle, runt vecka 33 åkte vi in till BB och jag fick bricanyl då mina sammandragningar va så intensiva och behövde lugnas för att inte föda för tidigt. På grund av det ställde jag in mig på att inte gå hela vägen. Jag hade också en väldigt liten kula och då min magkurva planade av mot slutet fick vi gå på tillväxtultraljud där det konstaterades att jag hade en liten tjej i magen. Tillväxtultraljuden växte såklart lite oro, att hon inte växte som hon skulle, eller att hon var för liten. Så här i efterhand är jag glad att hon bakades klart hela vägen då hon var en liten bebis.”

Läs också: ”Gravid och trött? Här är tipsen som får dig att orka mer!”

Vattnet gick mitt i natten

”Eftersom jag längtade så mycket var väntan EXTREMT lång. Det kändes som en elefantgraviditet. Som att den aldrig skulle ta slut. När mitt due date närmade sig hade jag förvärkar varje natt och dag. Men ingen bebis.

Den andra morgonen över tiden var jag så nere i skorna. Varför ville hon inte komma ut? Jag läste på om olika knep för att få förlossningen att sätta igång. Jag valde två och tvingade M att göra dem med mig, han tyckte mest att jag va galen, men eftersom jag var så desperat att få ut bebisen ställde han upp. Besviket gick jag och la mig, då jag inte kände någonting alls. Det var helt lugnt i magen. Inga förvärkar eller känningar. Runt midnatt vaknade jag av att det sipprade vatten. Först trodde jag att jag hade kissat på mig, men misstänkte att det var fostervatten. Jag bytte trosor och la mig igen. Vaknade igen runt två och då. när det kommit mer vatten förstod jag att det va riktiga vattnet som gått. Jag gick upp och smsade en lägesrapport till min mamma, som skulle vara med på förlossningen. Vi va så spända, som två fnittriga barn första dagen i skolan.

Läs också: ”Myter om vad som sätter igång förlossningen”

Efter ett tag började jag klocka värkar. Laddade ner en värktimer och såg att de kom var nionde minut och fortsatte regelbundet. Efter att jag klockat en timma ringde jag in till BB Stockholm och berättade. Hon bad mig fortsätta klocka och komma in vid kl sex innan hennes skift skulle ta slut. Hon ville undersöka mitt vatten. Då va klockan runt tre/fyra. Jag låg kvar i soffan, väckte inte M än utan kände att han behövde sömnen. Ville inte oroa. När han vaknade vid fem kom värkarna ungefär var fjärde/tredje minut och nu började det kännas. Nu började jag blöda, och slemproppen gick. Då visste jag att vi snart skulle få en bebis. Kände det i hela kroppen, förlossningen va igång. M tog ett bad (något vi kan skratta åt idag – att han tog ett varmt bad medan jag tog värkar mot toastolen) och efter ett tag hoppade vi in i bilen mot BB.”

Förlossningsberättelse - Caroline Edström började klocka värkar mitt i natten

Läs också: ”3 tecken på att förlossningen är igång”

Öppen fyra centimeter!

”När vi kom fram var värkarna täta och började göra ont, men jag var glad. Peppad och svävade fram. Det var äntligen vår tur! Vi som hade hunnit vara på BB två gånger innan på grund av mina förvärkar visste precis vart vi skulle. Mamma mötte oss inne på BB när vi fått ett rum. Sådan trygghet att ha både sin partner och mamma där. Jag fick ett band på magen för att mäta värkar och efter bara en timma gjorde värkarna så ont att jag ville ha lustgas. Vi ropade på barnmorskan och hon undersökte hur öppen jag va. Fyra centimeter redan! Hon ringde upp till förlossningen och de gjorde i ordning ett rum. Jag fick byta om till sjukhusrock och efter ett tag rullade de upp mig i en rullstol.

På förlossningen fick Caroline göra CTG

Väl inne på förlossningen gick allt så fort. Värkarna kom tätare och tätare, det gjorde så fruktansvärt ont och lustgasen fungerade inte alls på mig. Jag blev bara full, illamående och irriterad. Jag som hade bestämt mig för att inte skrika, var så högljudd. Speciellt mot slutet. Någon timma gick och snart var smärtan så olidlig, kanske för att jag inte fick andningspaus mellan värkarna. Jag skrek ”NU GER NI MIG EN EPIDURAL ANNARS…” då var jag öppen sex centimeter och barnmorskan var lite tveksam. Men jag var bestämd. Det tog ett tag innan narkosläkaren kom (glömmer aldrig hans namn, Mikael Yang) och då hade jag hunnit öppna mig till 8 centimeter. När han satte epiduralen hade jag den sjukaste värken. Att få en epidural samtidigt som man tar en värk kan jag inte rekommendera. Då var jag nära bristningsgränsen. De fick hjälpas åt att hålla i mig, hårt eftersom jag vred mig som en mask. Jag kunde inte kolla någon i ögonen, var så fokuserad på att andas. Gå in i mig själv och bara överleva smärtan. Så snart epiduralen var satt, kom mina krystvärkar. Jag kunde inte hejda dem. Det är så häftigt, hur kroppen blir helt djurisk och bara vill stöta ut det som finns där inne. Jag fick sätta mig på finska pallen, med M bakom, mamma och barnmorskan framför. Efter någon krystvärk kickade epiduralen in och jag fick svårt att avgöra om jag hade en krystvärk eller inte. Desperat efter att få ut Charlie och för att bli av med smärtan krystade jag ändå. Efter kanske 20 minuter av krystande (och lite vila där emellan) fick jag ställa mig på alla fyra över en saccosäck och Charlie var född.”

Läs också: ”Andning som smärtlindring – så funkar det”

Ta del av Caroline Edströms förlossningsberättelse om när dottern Charlie föddes

”Jag var så chockad”

”Jag som trodde att jag skulle gråta av lycka, ta mitt barn i famnen och bara skimra var så chockad. Stod där på alla fyra, kände mig mörbultad och trasig. Ville bara krypa ner i ett hål och sova bort allt. Att behöva föda ut moderkakan och sen sys (väldigt lite men ändå) var bara för mycket. Jag ville bara få bli lämnad ifred. Dagarna efter, och den första tiden var jag som i ett töcken av hormoner. Ledsen, glad, krångel med amning och allmänt förvirrad över vad som precis hänt. Men ändå så självklar mamma. Vi hade fått en dotter och hon var så vacker att jag än idag nyper mig i armen. Har hon verkligen legat där inne, i min mage? Kärleken till Charlie är så stor, hon är allt. ALLT för mig, det finaste jag har. Klockan 10.51, den 30 september, förändrades allt. Då föddes vårt underverk. Charlie Josefina Kindegren – 48 cm och 2750 g. Jag hoppas att jag får uppleva en till förlossning, då med mer realistiska förväntningar på vad det innebär. Men oavsett så är det en unik upplevelse, och det största jag någonsin har upplevt i livet.”

Förlossningsberättelse: Välkommen till världen lilla Charlie!

Vill du hänga med Caroline, Charlie och M i deras vardag? Missa inte Carolines blogg och instagramkonto!

Vill du också dela med dig av din förlossningsberättelse på Vimedbarn.se? Mejla då till [email protected]!

Lästips för gravida och nyblivna föräldrar, tävlingar, parent hacks och igenkänning – du missar väl inte att hänga med oss på Facebook?

Förlossningsberättelse: Angelica födde med planerat kejsarsnitt

Förlossningsberättelse: Angelica valde planerat kejsarsnitt

Angelicas förlossningsberättelse: ”Vi valde planerat kejsarsnitt och kunde inte fått en bättre upplevelse!”

”Klockan 04.00 den 28 juni ringde alarmet och vi hade sovit i fyra timmar bara och det var även dags att göra den sista duschen. Klockan 05.00 rullade bilen mot Gävle sjukhus, vi har ju långt att åka och vi vela verkligen inte komma försent så de var lika bra att vara ute i god tid helt enkelt. Resan kändes ännu längre än vad de brukar och vi fokuserade bara på att prata om allt utom just vad som skulle ske eftersom jag var så himla nervös, minns även att jag hela tiden frågade Joel om han var nervös men han svarade alltid nejdå och de gjorde han bara för att lugna ner mig.”

”Barnmorskan tröstade mig”

”Vi kom fram efter den långa resan och vi promenerade till sjukhuset och tog hissen upp till BB. Vi fick ringa på klockan och berätta att vi var där för planerat kejsarsnitt. Barnmorskan mötte oss och vi hinner bara gå en liten bit innan jag bryter ihop. Barnmorskan tröstade mig och förstod min rädsla och speciellt efter första förlossningen men sa fler gånger att ’Angelica detta kommer bli bra! Och allting kommer gå bra’. Väl inne på vårt rum fick jag byta om till skjorta och långstrumpor, och vi satte även in en infart och fick lyssna på bebis en sista gång. Joel fick snygga operationskläder också och en skylt där de stod pappa på för att inte blanda ihop honom med dom andra som skulle vara med i operationssalen.”

Läs också: ”Förlossningsberättelse: Kejsarsnittet blev en underbar upplevelse”

I sin förlossningsberättelse berättar Angelica om sitt planerade kejsarsnitt.

Undersköterskan kunde hjälpa till att fotografera under kejsarsnittet

”Vid ungefär 07.30 gick vi mot hissen som skulle ta oss till operationen sen gick vi en bit för att komma fram. När vi kom in på operationssalen fick vi hälsa på alla, vi visade hur våran kamera funkade eftersom att de var en undersköterska som skulle fotografera under kejsarsnittet. Sen var det dags att sätta sig på britsen och medan alla förberedde allting så bröt jag ihop mitt uppe i allting och personalen var snabb att trösta mig och lugna ner mig. Sen var det dags för att lägga lokalbedövning och ryggmärgsbedövning och jag minns att den inte kändes någonting vilket chockade mig totalt för jag var livrädd för att de skulle göra ont. När allting var klart så sa narkosläkaren ’Angelica nu kommer du känna en värmande känsla i rumpan’ och jag minns hur jag började fnittra. Hon hade rätt, snabbt kom den värmande känslan och dom hjälpte mig att lägga mig ner. Sakta började benen domna bort och de satte in en kateter på mig. När det var klart var det dags att kolla ifall jag hade någon känsel rörde de över magen med någonting som var kallt och ena nöp mig i magen men jag kände absolut ingenting. Då sa doktorerna ’då kör vi’ och jag började skaka – och inte lite heller – och personalen spela in någonting och berättade vad dom hette och så.”

Läs också: ”Kejsarsnitt eller vaginal förlossning? Nathalie jämför!”

”Jag skakade hela tiden”

”Sedan var det dags och dom började skära och det tog sin lilla tid och jag skakade hela tiden och hur mycket jag än försökte slappna av så kunde jag inte sluta skaka. Narkossköterskan gjorde allt för att lugna ner mig och vi prata om allt mellan himmel och jord medan jag höll i Joel i handen. Och jag minns att narkossköterskan frågade om jag kunde vicka på tårna och de kunde jag göra, han gjorde allt för att få mig på andra tankar och mitt under pratet så dom suga och de lät så märkligt och dom berätta då att de var fostervattnet som dom sög upp och då kändes det inte som att de var långt kvar innan vi skulle få träffa bebis.”

”Nu är det nog nära”

”De började ruska och sen började de trycka på magen, drog och allting var bara så underligt. Jag minns att jag tittade på Joel och sa ’nu är det nog nära’ och så hörde vi ett skrik helt plötsligt och jag bara titta på Joel med tårar som föll. Hans ögon blev fyllda med tårar men som inte föll ner, lyckan i hans ögon var obeskrivlig.

Läs också: ”SÅ blir du vän med humörsvängningarna under graviditeten”

Barnmorskan tog emot bebis och gick sedan runt skynket och visade upp bebis för oss och Joel fick följa med till bordet där bebis skulle vägas och sånt där. När allting var klart vid bordet kom Joel till mig och visade mig bebis och han berättade att de var en flicka. Vår lilla flicka skrek mycket till och från, barnmorskan tittade till oss flera gånger och kommer aldrig glömma när vår lilla flicka skrek vid oss första gången och så gav barnmorskan oss världens leende medan tårarna föll ner från henne och snabbt försökte hon torka bort det, jag blev verkligen så rörd av det!”

Förlossningsberättelse: Angelica valde planerat kejsarsnitt

Förlossningsberättelse: Planerat kejsarsnitt

”Vi kunde inte fått en bättre upplevelse!”

”När dom var klara så gratulerade läkarna oss eftersom de inte hann under tiden bebis kom. Sedan kördes jag upp till BB och var i rummet innan vi snittades och där hade dom kontroll på mig till och från tills vi fick eget rum. Efter två timmar fick vi eget rum och det var dags att få in den berömda förlossningsbrickan med mackor som vi förstås festade loss på, fy vad gott de var!

Läs också: ”Tobias om IVF-resan: ’Många tar för givet att det bara är att skaffa barn'”

Klockan 08.41 kom vår andra prinsessa till världen. All personal vi träffade var väldigt gulliga och så snälla och jag är otroligt nöjd med det planerade snittet! Vi kunde inte fått en bättre upplevelse!”

Välkommen till världen!

Välkommen till världen! <3

Missa inte att följa Angelica och familjen på hennes instagramkonto: @angelicaochmillie

Vill du också dela med dig av din förlossningsberättelse på Vimedbarn.se? Mejla till [email protected]!

Förlossningsberättelse: Jennie-Lie födde tvillingar i vecka 30+3

Välkommen till världen, Leia!

Förlossningsberättelse: Jennie-Lie födde tvillingar i vecka 30+3

”Den 28e maj 03.40 vaknar jag av att det känns som att någon smäller en vattenballong i magen och det bara rinner ut vatten i sängen. Jag väcker min man Hampus försiktigt med ett ’Älskling kan du vakna?’, han vrider huvudet åt mitt håll långsamt och kollar trött på mig. ’Älskling, vattnet har gått’ får jag fram. Hampus flyger ur sängen ’Är du seriös? Ska jag ringa en taxi?’. Jag svarar att jag vet inte vad vi ska göra, vi var ju bara i vecka 31.”

Hade inte hunnit packa någon BB-väska

”Jag sprang upp på toaletten och ringde förlossningen, skrattade och grät samtidigt så det är ett under att barnmorskan hörde vad jag sa. Vi pratade i några minuter sen sa hon att eftersom det förmodligen var vattnet som hade gått så skulle vi åka in. Vi hade inte hunnit packa någon BB-väska, som tur var hade vi fått en packlista på vår första föräldragruppsträff kvällen innan så Hampus grabbade tag i den och for runt i lägenheten och slängde ner allt vad vi kunde behöva. 04:20 stod vi utanför dörren på förlossningen med väskorna i handen och ringde på klockan.

Läs också: ”6 saker du måste veta inför din förlossning”

Vi fick direkt komma in på ett förlossningsrum, det kollades CTG och ultraljud. Snabbt konstaterades det att båda barnen mådde bra och var lugna i magen. Barnmorskan berättar att om det är så att vattnet har gått så kommer de få födas med kejsarsnitt eftersom de är så små. ’Okej’ svarar vi lugnt. När vi efter ett bra tag får vara ensamma i rummet och jag kollar på Hampus och vi sitter bara och ler. Det ända jag får fram är ’Hur hamnade vi här egentligen?’.”

Jennie-Lie i förlossningsrummet.

Jennie-Lie i förlossningsrummet.

Skulle tvillingarna födas vaginalt eller med kejsarsnitt?

”Ultraljudet visade att tvillingarna låg med huvudet neråt, och läkaren sa att då får det bli vaginal förlossning och som förstagångsföderska kan det ta ett tag. Jag och Hampus han inte riktigt med, utan när läkaren gått ut ur rummet så blev jag nervös, hur skulle tvillingarna födas egentligen? Vi pratade med barnmorskan igen, hon hämtade läkaren och det visade det sig att han inte läst vår journal ordentligt och missat att vi bara var i vecka 30 + 3, alltså var det akut kejsarsnitt som gällde.

Läs också: ”Andning som smärtlindring – så funkar det”

Efter det här så fick jag en kortisonspruta i låret, för att påskynda mognaden av lungorna på bebisarna, och vi fick höra att inom två dygn så kommer tvillingarna vara födda. På CTGn kunde barnmorskan se att jag började få starkare värkar, så en spruta med bricanyl beställdes in för att få värkarna att avta.”

Hade vattnet verkligen gått?

”Från ca 05.30 – 07.00 så hände det inte så mycket, värkarna var borta. Fick höra att jag skulle försöka sova men det var helt omöjligt. Efter 07 vi fick en ny barnmorska som hette Malin. Min första barnmorska var okej men Malin var helt fantastisk! Från att hennes skift började tills att tvillingarna var födda så var hon med oss och förklarade varje steg. För ett kontrollfreak som jag så var det väldigt skönt.

Vid 07.30 började värkarna komma tillbaka, Malin sa att de gärna ville hinna ge mig en spruta kortison till för barnens lungor, och den fick de ge tidigast ett dygn efter den första. Så de skulle göra allt de kunde för att stanna av värkarna. En ny förlossningsläkare kom in med ultraljud för att se om det verkligen var vattnet som hade gått, för om det inte var det så kunde jag få ett dropp för att stanna av värkarna. Ultraljudet visade sig vara otydligt och därför ville hon avvakta tills en överläkare kunde kika med ultraljud. Jag fick en till spruta med bricanyl så länge.”

Läs också: ”Skrik och panik? Så kan du lugna en ledsen bebis”

En tvilling hade mindre fostervatten

”Vid klockan 9.00 skulle vi få åka upp på neonatalavdelningen för att göra ett ’studiebesök’ och träffa barnläkarna. Men det blev ingen studiebesök för mig, den här gången hjälpte nämligen bricanylen endast i 20 minuter innan värkarna var tillbaka. Vi fick istället börja klocka värkarna, de var mellan 60-90 sekunder långa och kom regelbundet var fjärde minut. Överläkaren kommer äntligen in och kollar fostervattnet med ultraljudet, och konstaterade snabbt att tvilling ett (Leia) hade mycket mindre fostervatten. Alltså fick de inte sätta dropp på grund av infektionsrisken. Efter lite diskussion så kommer de fram till att jag inte skulle hinna få en andra spruta kortison och därför var det lika bra att boka operation.

10.45 kommer barnmorskan, förlossningsläkaren och sjuksköterskan in i salen igen och säger ’Nu är det dags, operationen hade tid direkt så packa med er kameran så åker vi ner’. Jag kollar på Hampus och ser att han är minst lika nervös och förväntansfull som mig, han går bredvid mig och håller i min hand. Men vi säger inte ett ord, tysta och fokuserade tar vi oss till operationsavdelningen, sen sätter det igång.”

Hampus håller mig lugn

”I ett rum möts vi av tre narkosläkare som frågar mig om mediciner och sjukdomar, samtidigt får Hampus får hjälp av en sköterska att ta på sig operationskläder och han får även sätta på mig en vacker mössa innan vi rullas in i operationssalen.

I en operationssal förbereds det för akut kejsarsnitt.

I en operationssal förbereds det för akut kejsarsnitt.

Nu vet jag vad som väntar, nämligen bedövningen. Jag får ligga ner på sidan narkosläkarna står omkring mig. Precis när nålen ska till att nudda min rygg så tappar narkosläkaren den på golvet, jag hör han ber om en ny men innan den hinner fram så får jag en värk som gör att det är omöjligt för mig att kupa ryggen. Vi får vänta ut värken innan de kan pröva igen. De lyckas till min glädje sätta sprutorna rätt på en gång.

Läs också: ”Förlossningsberättelse: ’Jag valde ett planerat snitt'”

Totalt är det minst 15 olika läkare och sköterskor i salen, och precis utanför väntar två barnteam med ca 10 personer i varje team. De spänner upp ett skynke framför mitt ansikte och lägger armarna ut åt sidan. Trots alla människor i rummet så är mitt fokus helt på Hampus, han ler hela tiden och ger mig ett lugn. Bredvid Hampus så står en sköterska som tar hand om honom.”

Tårarna sprutar

När allt är klart för att sätta igång så stannar rummet upp, en snabb genomgång och sen känner jag hur de börjar böka i magen. Det gör inte ont utan mer att det stramar och drar lite när de håller på. Sköterskan säger åt Hampus att ställa sig upp och ta kort, och någon sekund senare så hör jag ett skrik och narkosläkaren bredvid mig säger ’Grattis mamma!’ och Leia var född, 11:30 40 cm lång och 1529 g. Tårarna bara sprutar på mig, jag trodde inte jag skulle reagera så starkt som jag gjorde, men skriket för mig betydde att Leia levde. De väntar en minut med att klippa navelsträngen, när den är klippt så kommer en sköterska snabbt förbi oss med henne i famnen och visar upp henne. Sen springer hon vidare med henne ut till ett av barnteamen med henne.

Välkommen till världen, Leia!

Välkommen till världen, Leia!

Hampus väljer att stanna kvar till nästa tvilling är ute. Efter bara någon sekund så säger narkosläkaren ’Grattis igen!’ 11:32 föddes Mattis, 41 cm lång och 1600 gram. Mattis hade problem med att andas och skrek inte lika mycket som Leia, de fick klippa navelsträngen direkt och sköterskan stannade bara upp en liten sekund hos oss, men jag såg hans små fötter sparka och då brast det för mig igen. Sen följer Hampus följer med ut till tvillingarna och jag får ligga kvar.”

Välkommen till världen, Mattis!

Välkommen till världen, Mattis!

Det finaste jag sett!

Ensam ligger jag kvar i salen med läkarna, tårarna rinner försiktigt ner för mina kinder, självklart är det tårar av oro, men faktiskt mest av lycka. De syr ihop mig, och sen får jag åka direkt upp på BB eftersom jag mådde så pass bra. Påvägen upp så frågar de om jag vill åka förbi neonatalavdelningen för att kolla på tvillingarna, självklart vill jag det.

När vi närmar oss rummet så känner jag mig samlad, vi möter massa sköterskor på vägen och alla säger grattis. Hampus sitter i en fåtölj, han kommer upp och ger mig en kyss innan han visar mig Mattis som ligger i en kuvös inlindad i massa mysiga filtar, och då kommer tårarna igen. Han är så otroligt fin och lugn, allt man läser om hur prematurbarn kan se ut som små luddiga Aliens, jag kunde inte se det. Det var en liten människa som låg där, min lilla bebis och han var det finaste jag sett. Han har det jobbigt att andas men de förklarar att det är normalt och under kontroll. Leia får jag inte träffa utan hon är inne i ett rum med flera läkare och sköterskor omkring sig, Hampus säger att hon mår bra och att de sätter katetrar i naveln för att kunna ge mediciner.”

Läs också: ”Så utvecklas ditt barn de första veckorna”

Tvillingarna är födda och mår bra

”Sen behöver jag åka ner till BB för observation. Några timmar ligger jag där själv, i chock, och ringer alla våra närmsta för att berätta att tvillingarna är födda och just nu mår bra.

Nyfödda tvillingarna Mattis och Leia!

Nyfödda tvillingarna Mattis och Leia!

När jag äntligen, på kvällen, åker upp till tvillingarna igen så får vi sitta där bredvid kuvöserna och genom små luckor hålla händerna på deras magar, röra deras små fingrar och klappa dem på det lilla av pannan som syns bakom masken. Tysta sitter vi där, gråter lite, fnissar lite och är helt betagna av att våra barn redan var här hos oss och ovetande om de sex veckorna på neonatalavdelningen som väntade.”

Vill du följa Jennie-Lie’s vardag med tvillingarna Mattis och Leia? Missa inte hennes blogg här och hennes instagramkonto här!

Vill du också dela med dig av din förlossningsberättelse på Vimedbarn.se? Mejla den till [email protected]!

Hur mycket bör jag gå upp i vikt under graviditeten?

Hur mycket ska mangå upp i vikt under graviditeten

Att väga sig hos barnmorskan varje gång är inte obligatoriskt och om man tycker att det är jobbigt att göra det på plats kan man komma överens om att det istället görs hemma och meddelas till barnmorskan vid besöken, eller att man gör det endast i början och i slutet av graviditeten. Det är ju för din skull i första hand. Och för ditt barn.

Hur mycket man bör eller inte bör gå upp i vikt under en graviditet kan man strunta i. Det är så individuellt. Fokusera istället på att må bra. Ät mer när du känner för det och mindre när du känner för det. Hur stor du kommer att bli är till stor del genetiskt och din vikt har större betydelse innan du blev gravid än under själva graviditeten. Det enda du inte får göra och som kan vara direkt skadligt för barnet är om du försöker gå ner i vikt under graviditeten. När man minskar i vikt frigörs organiska miljögifter som lagrats i fettväven i din kropp, detta är skadligt för dig men främst för barnet.

Detta går man i genomsnitt omkring och bär på i extra vikt under slutet av graviditeten, vilket totalt ger en viktökning på 11,2 kg:

-Barnets vikt vid födseln: ca 3 500 g
-Livmoderns tillväxt: ca 900 g
-Moderkaka: ca 650 g
-Fostervattnet: ca 800 g
-Ökad blodmängd: ca1 250 g
-Vätskeansamlingar: ca 2 000 g
-Fettdepåer under huden: ca 1 700 g

<Källa: Lifewtihkids.se. Foto: Anna Roström/Life with kids

Gillade du den här texten? lifewithkids.se kan du och din partner prenumerera på dagliga texter om graviditet och första året som föräldrar. Life with kids har sammanställt ny forskning, riktlinjer från myndigheter, erfarenheter från andra föräldrar, omvärldsbevakning från andra länder och fakta ifrån landets tyngsta källor. Helt osponsrat, opartiskt och reklamfritt. Just nu kan du testa tjänsten gratis i 30 dagar!

Fostervattnet

Fostervattnet ser till att alltid hålla en perfekt temperatur i livmodern för att barnet ska ha det varmt och skönt. Det fungerar också som en airbag eller krockkudde och skyddar hen från allt du går in i eller slår dig på. Vattnet hjälper också barnet att kunna röra lite på sig, i alla fall medan hen fortfarande är så liten och det gör att musklerna kan börja utvecklas. Omsättningen är stor, på mellan tre och sex timmar har vattnet helt bytts ut. Mot slutet av graviditeten har man mellan 0,7 – 1,5 liter fostervatten.

Under de första 14 veckorna kommer vattnet mestadels ifrån den gravida kroppens blodomlopp. Under den andra trimestern utvecklar barnet sina njurar och efter det består fostervattnet mest av hens kiss. Mängden fostervatten kan ibland vara hög eller låg, och ibland för hög eller för låg. Det är sällsynt och kan kollas upp av barnmorskan om specifika symtom på det skulle uppkomma.

Källa: Lifewtihkids.se. Foto: Anna Roström/Life with kids

Gillade du den här texten? lifewithkids.se kan du och din partner prenumerera på dagliga texter om graviditet och första året som föräldrar. Life with kids har sammanställt ny forskning, riktlinjer från myndigheter, erfarenheter från andra föräldrar, omvärldsbevakning från andra länder och fakta ifrån landets tyngsta källor. Helt osponsrat, opartiskt och reklamfritt. Just nu kan du testa tjänsten gratis i 30 dagar!

Gravid vecka 4

Gravid vecka 4 – Så utvecklas barnet

Det som ska bli din bebis kallas nu ”morula” (latin för mullbär) och är ännu bara några små celler i en klump som bildar ett embryo. Om embryocellerna delar sig i två delar nu får du enäggstvillingar med en gemensam moderkaka. Fostervattnet börjar produceras inne i livmodern. Fostret har vuxit sig in i livmodersslemhinnan där ägget, gulesäcken och fostervattenhålan täcks helt. En fibrinpropp, även kallad slempropp, stänger hålet utifrån livmoderhålan. Moderkakan bildas.

Läs också: ”Roliga lekar att leka på en babyshower”

Det händer med mamman

Det borde i normala fall vara dags för mens nu och kanske börjar du undra över detta. Känner du av hormonsvängningarna? De flesta kvinnor känner fortfarande ingenting men en del kan få en metallsmak i munnen. En del börjar redan må illa. Det kan börja från en dag till en annan.

Alkohol under den tidiga graviditeten

För de allra flesta dröjer det några veckor in i graviditeten innan man vet att man är gravid, särskilt om det inte är planerat. Under den här perioden lever du då naturligtvis ditt liv precis som vanligt. Är du på fest kan det förstås hända att du dricker alkohol. Eftersom vi vet att alkohol passerar över till fostret och inte vet vilka mängder som är skadliga för fostret är det bäst att avstå från alkohol så fort du planerar en graviditet eller vet att du är gravid. Många oroar sig över det de redan druckit, men fundera inte över det som hänt utan se framåt istället. Om du känner dig orolig ändå, kan du kontakta barnmorskemottagningen för samtal. Avstå från alkohol under resten av graviditeten, lita inte till några ”säkra nivåer”.

Läs också: ”Gravid? Tips på roligare helgdryck!”

Det här kan en blivande pappa/partner tänka på

Antingen är ni fortfarande ovetande om att ett litet liv börjats skapas – eller så har ni nyss fått reda på den glada nyheten. Grattis!

Läs också: Gravid vecka 3 och Gravid vecka 5

Din graviditet – skriv och berätta

Är du gravid i vecka 4? Berätta gärna om just din graviditet i kommentarsfältet här så att fler få ta del av hur det kan vara att vara gravid i vecka 4!

Har du en blogg? Passa på att länka den här också så att fler kan hitta till dig! Blogga gärna om din graviditet och länka sedan den här veckan i ditt inlägg. Har du ingen blogg är du välkommen att skapa en HÄR, det blir ett fint minne av dina tankar kring din graviditet.

Källa: 1177 Vårdguiden

stats